Ömsom vin, ömsom vatten

Januari tuggar på som den här månaden alltid gör, lååångsamt, men nu är den snart slut. Lite märkligt det där att man alltid längtar framåt och är så dålig på att leva i nuet. Jag försöker men januaris mörker och trista väder utmanar det där med att leva i nuet. Så vad händer? I lördags plockade vi ut vår stora Volkswagen från vår trånga parkeringsplats, den vi egentligen vill ha och behöver stod som vanligt tom, för att resa ut till Staffanstorp för att titta på sonens innebandylag som skulle delta i en cup. Men när vi kom innanför entrén så tog det stopp, en trappa! Men tack vare en rådig och stark innebandypappa från konurrentlaget i Bjärred så kunde jag lyftas upp för dessa trappor. När vi sen skulle hem så upptäckte vi rampen på baksidan… men nästa gång vi ska på cup så ska jag ringa och kolla innan då det inte alltid är handikappsanpassat. I tisdags jobbade jag och vi hade APT på gigantiska AF i Malmö och då kunde jag passa på att luncha med saknade kollegor som flyttat från kontoret i Lund till Malmö. Lika bra att vänja sig vid att arbeta från Malmö för till hösten flyttar hela Lundakontoret dit, om nu inte politikerna tar sitt förnuft till fånga. Men en rolig lunch var det! Men magen har inte varit på sitt bästa humör vilket beror på den dramatiska ökningen av intaget av antibiotika som jag blev ombedd att göra av min läkare i Mölndal. Området kring skruvarna på benen var/är infekterade, men på måndag ska jag prata med min läkare och förhoppningsvis så får jag trappa ner medicineringen. För säkerhets skull så har jag bunkrat probiotika och yoghurt med rätt bakterier. Eller så får magen sluta protestera och helt enkelt vänja sig. Idag har jag fikat med en före detta kollega som är föräldraledig, fick träffa en bebis på fyra månader och som alltid blir jag förundrad över att de varit så små en gång. Något som är bra med januari, vilket är märkligt för det upprepar sig varje januari, är den enorma uppgången av motivation vad det gäller träning, fyra gånger i veckan åker studsmattan fram, det gäller att passa på för så fort solen och ljuset tittar fram så dalar motivationen igen. I morgon tar januari slut och det blir helg, rätt bra faktiskt.

Ingen lösning samt operation

Det gäller att hålla i så här före jul, själv hinner jag med både parkeringsbråk och operation. I tisdags fick jag tag i HSB:s jurister men dessvärre var de inte till mycket hjälp då en styrelse är demokratiskt vald av sina medlemmar och därför får styra relativt autonomt. De tyckte dock att jag kunde lämna in en motion till nästa årsmöte och rösta bort dem. Men nästa årsmöte är i början av december 2020 och jag hoppas att parkeringsbekymret är löst innan dess. Däremot så kan de inte tvinga bort oss från vår nuvarande parkering som ordförande vill då bilens hjuls kontaktyta står precis vid linjen. Om de gör det så kan vi på rättslig väg kräva skadestånd. Jag skickade dock in en offentlig anmälan till Diskrimineringsombudsmannen, undrar hur kränkt och hotad han känner sig när han får veta det? Var dock lite nojig i morse över att de skulle ha gjort något med vår bil, typ transporterat bort den, då Dan skulle köra mig tidigt till Plastik i Malmö.

I morse ringde klockan redan 05.40 och Dan och David fick även de gå upp så kristligt tidigt, deras första dag på jullovet. Efter en sista Descutandusch så rullade vi ut till garaget och där stod bilen helt orörd. De lämnade mig på Plastik och jag pysslades om inför operation. Fick min premedicinering, träffade kirurgerna som ritade i mitt ansikte och en nål sattes i port-a-cathen och sen sövdes jag. Utan att minnas något så vaknade jag några timmar sedan på uppvak där jag frös och hade ont. Detta avhjälptes med värmefilt och smärtstillande och sen fick jag träffa min kirurg. De hade opererat min överläpp igen, denna gång för att avhjälpa stramheten på överläppen. Fick se bilderna från operationen som togs innan allt bandage sattes över så nu har jag en massa z runt munnen. Dessa stygn ska plockas den 27:e så förhoppningsvis kan jag sen även sova på vänster sidan utan risk för salivutsöndring under natten. Nu får tiden utvisa hur operationen gått då det är svårt att säga precis efter då ärren som redan fanns där tidigare kan påverka slutresultatet. Men då kirurgerna är så proffsiga så är jag vid gott hopp. Sjuksköterskan som hjälpte mig på med kläderna tyckte dock att jag lagt på mig några kilon sen sist, men det är ju verkligen sant då jag vägde 48 kilon då 2015 efter ett år på sjukhus när vi sist sågs. Tyvärr finns ingen ljusning över att några av dessa kilon försvinner under den närmsta tiden då kirurgen frångick principen att jag enbart får äta flytande föda över helgen och sen kommer ju julen och sen nyår. Årstider som inte är direkt kända över sin förmåga för viktminskning.

Oktoberfester och Malmöbesök

Förra helgen var vi inbjudna på cykelfest på väster i Lund. Lite märkligt att jag går på en cykelfest då jag är rätt långt ifrån att kunna cykla på traditionellt sätt. Nu var ju inte själva cyklandet den primära syftningen i ordet cykelfest utan tyngdpunkten låg på ordet fest. Det hela började med en fördrink på Blekingska nationen vilket är ett ställe jag inte besökt på 20 år som student. Då, för 20 år sen så reflekterade jag inte på att där inte fanns någon hiss men på grund av förberedda festarrangörer så var några starka armar och ryggar förberedda så jag fick blev helt enkelt uppburen. Kan tillägga att jag hade den lätta rullstolen. Efter fördrinken fick jag lyftas ner igen för vidare rullande utförd av Dan till förrätten hos ett par vi inte kände samt ett par gäster till, sen till nytt värdpar för huvudrätt med ännu ett par. Sen hem till oss för efterrätt med ännu två par vi inte kände. Mycket spännande upplägg då vi fick lära känna många nya människor som bor i samma område som oss. Kvällen avslutades med återsamlande på Blekingska. Dagen efter hade vi lite ont i håret…

Förra måndagen var det så dags för möte på nya stora Arbetsförmedlingen i Malmö med den nya sektionen. Mycket är hela tiden nytt då förändringens vindar blåser i arbetsmarknadspolitiken.  Nya stora AF är dessutom stort som ett shoppingcenter men det var nära att jag inte kom dit. Anledningen? Inställd tågtrafik. Igen. Lyckades dock få tag på en rullstolstaxi så jag blev bara fyrtio minuter försenad. Det är ju inte så att jag kan slänga mig på en buss med min tunga uteelrullstol, men jag kom fram i alla fall.

I lördags var det fest igen, denna gång med mina gamla vänner från Älmhult. Småländskan ekade mellan väggarna och ljudnivån ökade i takt med att bubblet i flaskorna minskade. Kul var det men även igår var det lite ont i håret.

Precis som förra måndagen var det återigen dags för möte i Malmö. Lite spänd var jag då jag närmade mig stationen. Skulle tågen gå idag? Spänningen var olidlig. Det verkade så när jag läste informationsskyltarna men det var ju bara för bra, istället var det en trasig hiss som sinkade mig men inte värre än att jag kunde komma i tid. Det är inte alltid lätt att sitta i rullstol i det moderna Sverige.

Så hur summerar vi sista veckorna? Ömsom vin ömsom vatten och nästa helg fortsätter festligheterna men mer om det senare.

 

Fem år sen

Jubileum är ju något man ska fira men mitt jubileum idag är inget att fira för mig, snarare något att begrunda samt vara tacksam över att jag kan sitta här idag och skriva om att det är just jubileum. För fem år sen så var det allt annat än självklart att jag skulle kunna vara här idag. För fem år sen låg jag i respirator och svävade mellan liv och död, sjukare än vad jag var då kan man inte vara utan att dö. Så nära var det.

Det hela började på morgonen den 17:e februari 2014. Jag vaknade den mörka februarimorgonen med extrem frossa och funderade på att pilla i mig två alvedon så jag kunde åka till jobbet. Det var ju jag som skulle lämna David på dagis och dessutom hade jag ju bara jobbat en vecka efter halsflussen och då jag slutade med antibiotikan två dagar tidigare så borde jag ju vara frisk nu. Jag valde ändå att sjukskriva mig. Mailade min kollega och bad henne avboka mina möten, igen. Mailade även min chef och skrev att nu var jag sjuk igen men kommer förhoppningsvis imorgen men i värsta fall i övermorgon. Strax efter det febrila mailandet började racet till toaletten. Nu trodde jag att jag istället blivit magsjuk och det rejält. Efter ett tag tappade jag räkningen på toalettbesöken men det handlade nog om ett femtiotal besök. Dan och David kom hem fram på eftermiddagen och jag lyckades få i mig lite mat och trodde att jag var lite piggare men det höll inte i sig länge. Då vi alla trodde att jag var magsjuk så isolerades jag till sovrummet och Dan och David sov i vardagsrummet. Jag kunde inte somna, hade så ont i kroppen, diagnostiserade det till den ansträngning det är för kroppen att vara magsjuk. Fel diagnos, skulle det visa sig. Jag började även må illa och kräktes några gånger. Händer och fötter domnade av så jag la mig i ett varmt bad för att tina upp kroppen men det hjälpte inte, kom sen knappt upp ur badkaret för det gjorde ont överallt. Försökte lägga mig på golvet och ha benen högt så blodet skulle cirkulera bättre men inte det heller hjälpte. La mig igen i sängen men allt gjorde bara ont. Händerna ville inte lyda då jag skulle rätta till kläderna, fötterna kändes så trötta. Då började även andningen att bli tung, hur djupa andetag jag än försökte ta så blev andningen bara ytlig, tungan kändes svullen så jag trodde inte att luften fick plats genom svalget. Jag förstod nu att det inte var rätt, något stod oerhört fel till med mig. Med svag röst ropade jag på Dan så han kom in i sovrummet. ”Du måste ringa ambulans för jag har svårt att andas”. När Dan la sig så var det i tron att jag var magsjuk varför han undrade över denna dramatiska vändning. Först ringde han sjukvårdsupplysningen som direkt bad honom att ringa 112. Det gjorde han och de kom snabbt, antagligen blev det högt prio på larmet då det handlade om andning. En manlig och en kvinnlig sjukvårdare kom med munskydd till sig och syrgas till mig. Jag låg i sängen och förklarade varför vi kallat hit dem och jag tror att de trodde att det handlade om en panikångestattack för de bad mig att ta lugna och djupa andetag men det kunde jag inte. De satte på mig en syrgasmask men den ville jag inte för jag mådde ju illa. Då röt den manlige sjukvårdaren till så jag vågade inget annat än att ha den på. De tog med mig ner i ambulansen så jag gick sakta ner för trappan och in i ambulansen. Föga visste jag att det var sista gången jag använde mina egna ben, jag visste inte heller att jag inte skulle komma hem på sju månader. Väl i ambulansen så fortsatte jag klaga över att jag mådde illa, ville inte kräkas inför dem. Men den kvinnliga sjukvårdaren plockade lugnt fram en påse, om i fall att. Hon kämpade sen med att sätta en nål i armvecket men hittade ingenstans att sticka mig. Jag hörde den manlige sjukvårdaren kontakta sjukhuset och beskrev mig som ”kvinna, 40 år, kräkningar, domningar samt andningssvårigheter”, sen sa han, ”ok, vi är där om fem minuter”. Sen backade ambulansen hela gatan, då var jag rättvänd och sen körde han och då satt jag baklänges, och mådde illa, men vi var oerhört snabbt på akuten i Malmö. Där möttes jag av ett team av olika kompetenser som lyfte över mig på en säng och körde in mig i ett rum. De var alla väldigt professionella men inte speciellt rädda om de kläder jag fått på mig med mina, som det kändes som, boxhandshänder. Nattlinne och bh klipptes upp, tyckte det var onödigt, jag kunde ju själv ta av mig men det gick de inte med på, det var tydligen bråttom. Jag kände mig som en formel 1 bil som är inne på däckbyte, överallt runt mig stod det någon och fixade. De presenterade sig alla och berättade vad de gjorde, jag hängde inte riktigt med på vad de egentligen gjorde men har förstått i efterhand att de satte infarter. Jag fick nålar i armvecket, en i ljumsken, en i nacken, elektroder sattes på bröstet, klämma på fingret, syrgasmask över munnen (som jag återigen inte ville ha för jag mådde illa, den unga killen förklarade då fint att jag i så fall fick kräkas i den för det var viktigare att den var på). Efter en stund stannade alla upp och läkaren berättade att han var hemskt ledsen men jag hade fått mördarbakterier samt blodförgiftning. Har i efterhand förstått att det var ett felaktigt språkval då det heter sepsis men det hade jag nog inte fattat vad det var då. Han fortsatte att berätta att han måste lägga mig i respirator. En narkosläkare bredvid mig berättade att han skulle göra så jag fick sova en stund. Hann tänka innan jag slocknade att, nej, jag glömde ju telefon, pengar och nycklar hem, hur ska jag då göra när jag vaknar imorgon och ska åka hem? Men jag skulle inte komma hem dagen därpå så det hade jag inte behövt oroa mig för. Tydligen var förloppet oerhört snabbt, en kvart efter att jag kom in så kolappsade lungorna och jag låg i respirator. Allt eftersom så sviktade fler och fler organ varför all stark antibiotika man kunde tänka sig sattes in. En läkare sökte upp mig på sommaren då jag låg på infektionskliniken i Malmö och berättade att han var med den natten och hade aldrig varit med om ett så snabbt insjuknande i sepsis varför han inte trodde att han skulle träffa mig mer. Länge svävade jag mellan liv och död men det som räddade livet på mig var slutligen amputeringarna.

Sjukvårdslogistikdagen

Då man har tre sjukvårdsbesök på en dag så är det bäst att ta semester. Låter ju inte som någon superrolig semesterdag men då jag har ett överskott av semesterdagar (nej, jag skryter faktiskt inte) då jag var sjukskriven i ett år och således inte tog någon semester, så måste jag plocka ut några före årsskiftet. Först på agendan var ett efterlängtat besök på plastik i Malmö. Efterlängtat därför smärtan i höger ben hela tiden eskalerar då huden blir mer och mer sträckt. Men de skulle även ge kortison till de spända ärren i överläppen. Två timmar före besöket la vi således bedövningssalva på överläppen så jag åkte ner till Malmö med en enorm salvklick i ansiktet. Väl på undersökningsbritsen så examinerades högerbenet och de kunde se och förstå smärtan i huden kring skruven då huden sträcks. Jag tyckte att de kunde väl bara sprätta upp och sy in lite extrahud, så som man kan göra med kläder då de blivit för små typ efter jul. Men riktigt så enkelt är det inte, de ville bolla sina förslag med läkarna i Mölndal där titanskruvarna sattes in. Så var det dags att ta bort bedövningssalvan och trycka in kortisonsprutorna, något som jag sövdes för cirka tre år tidigare. När de första injektionerna sprutades in så skrattade jag över hur larvigt det varit om jag sövts nu för det kändes ju ingenting. Just då fick jag en spruta utanför det bedövade området och då skrattade jag inte mer… Sprutorna ska tas en gång i månaden i tre månader innan det kan bli tal om nästa operation. Ärren måste bli mjuka. Med min ömma överläpp så åkte jag tillbaka till Lund för att genast bege mig till min ortopedingenjör som bytte en hand på min armprotes. Jag passade sen på att ta ett blodprov som jag borde gjort för längesen på sjukhuset. Nu är det ju inte att bara ”ta ett blodprov” då det gäller mig för naturligtvis måste jag vara besvärlig. Jag är nämligen väldigt svårstucken, dock inte snarstucken, så labpersonalen mobiliserade sina mest erfarna kort då jag kom in. Trots uppvärmning av armen som var iskall och sprutan personal så krävdes det fyra sjuksköterskor och fyra nålstick i armen innan jag behagade leverera lite blod. Så lever alltså livet en vecka före jul.

Klanten

Igår skulle vi lämna stugan för att åka till Malmö och gå på kusin Arons kalas. Dan skjutsade David och min assistent in till stationen i Sölvesborg och jag körde själv med elrullstolen. Då jag ger mig ut på egna äventyr så har jag alltid telefonen placerad under ena benet om något skulle hända, så även igår. Då jag kom fram till stationen så var det så mycket tid kvar tills tåget skulle gå så jag tänkte passa på med ett toabesök. In med den stora elrullstolen på toa och sedan skulle jag bara hoppa över då det hördes ett ljudligt plask, telefonen låg i toaletten för varför skulle jag ha kommit ihåg att den låg där? Min assistent var snabb som en vessla då hon plockade upp den men kombinationen vatten och iPhone är en match made in hell, heldöd alltså. Det första jag tänkte på efter alla svordomar var alla bilder och filmer på David då han var liten, var de borta nu? Måste lägga till att jag hade en iPhone 4, inhandlad i februari 2011 då David var tre månader. Inte mycket att göra då utan det var bara att hoppa på tåget och åka till Malmö för att äta supergod tårta för att fira min lille härlige brorson.

Idag hängde vi på låset hos Telia i Lund och fick träffa en helt otroligt service-minded tjej som hjälpte mig med all installation av den nya, betydligt hetare telefonen. Och tänk, allt fanns kvar tack vare molnet. Nu är jag ju inget tekniskt geni för jag inser nu att hade jag haft en lite högre kunskapsnivå i ämnet teknik så hade jag fattat att allt skulle finnas kvar. I flera år har jag tänkt byta telefon men då den gamla hela tiden fungerat så har jag inte tyckt att det behövts. Allt som behövdes för att få mig att byta var ett störtdyk ner i en offentlig toalett på Sölvesborgs station. Den största skillnaden mellan gammal och ny telefon; den ene lever, den andre är död. 

Struligt

Denna vecka har jag bytt dagar så jag är ledig idag men ska jobba imorgon. Anledningen var den hett efterlängtade tiden på Plastik i Malmö klockan 9.50 idag, inte lätt att få en tid då det är två läkare som ska titta. Ganska försenade så tog de emot mig, inte lätt när två läkare har mottagning samtidigt för om en blir försenad så faller hela tidsschemat. Men det gjorde inget, de undersökte och kände på min ärriga hud runt munnen och beslöt sig för en operation av underläppen efter sommaren, goda nyheter alltså. När vi sedan begav oss därifrån så berättade min assistent att hon fått en notis att tågtrafiken stod still mellan Malmö och Lund. Med taskiga farhågor begav vi oss till Triangelns station men ett tåg som skulle till Lund dök upp direkt och jag kunde köra på med min tunga elrullstol. Halvvägs till centralen berättar de i högtalaren att det blir slutstation då det finns en nedriven kontaktledning mellan Malmö och Lund och vi hänvisades till ersättningsbussar. Men hur kommer man på med en elrullstol på en ersättningsbuss? Direkt upp till Skånetrafiken som hade kö men när jag kom fram och berättade mitt ärende så var personen där hur hjälpsam som helst. Hon ringde färdtjänst och bokade en bil, kruxet var att bilen inte skulle gå förrän en timme senare, dvs halv 1. Lite jobbigt då jag skulle klippa mig kvart i 2, i Lund och erfarenheten har lärt mig att färdtjänst aldrig är i tid. Men det var den, till och med tio minuter för tidig så jag hann hem, äta lunch och byta till den smidigare manuella rullstolen. Till frisören kom jag prick kvart i 2, i tid men jag hade inte hunnit göra hälften av det jag tänkt mig på min lediga dag. Men jag blev i alla fall klippt.

Vecka 45

En händelserik vecka är snart över. Onsdagen inleddes med en stor chock, Trump vann, hur i hela fridens namn kunde det ske? Hur kunde amerikanerna rösta fram denne, snällt sagt, burduse man till sin blivande president? Men efter att ha läst en del nyanserade analyser så känns det inte så märkligt längre. Missnöjet i samhället är större än vad någon trodde. Opinionsmätningarna stämde inte. Frågan är om inte nästa val i Sverige kommer att kunna ge en lika stor chock? Kan Trumps valseger kanske bli ett wake up-call? Hinner det ske en förändring före september 2018. Vi får verkligen hoppas på det! Jag tänker naturligtvis på det som skulle påverka mig enormt och då tänker jag på nedskärningarna av assistansersättningen. Många är missnöjda med denna nedskärning som t.ex har gjort så en tidigare assistansberättigad människa dött på en toalett i Malmö. Men lyssnar politikerna på oss som verkligen får ett drägligare liv av att ha en assistent eller blir vi ignorerade? Jag vågar inte ens tänka på hur mitt liv skulle bli utan assistans. Vi har många liknande exempel inom en rad olika ämnen. Med det perspektivet är det inte konstigt att väldigt populistiska partier får röster. Missförstå mig inte, jag skulle själv aldrig rösta på ett missnöjesparti men jag ser en förklaring till varför dessa nya politikvindar blåser över hela världen.

I fredags åkte David till Kristianstad med mormor för en övernattning. Föräldrarna, dvs jag och Dan skulle nämligen på konsert, inte vilken konsert som helst utan Kents avskedsturné. Biljetterna inhandlades någon gång i april och jag utnyttjade min rätt att köpa rullstolsplatsbiljett så Dan agerade ledsagare och gick in gratis. Platserna var fantastiska, uppe på läktaren rakt framför bandet. img_0308  Bilden blev kanske inte lika fantastisk… Men ljudet, musiken, sången, framförandet, jublet, mellansnacket, allt höll hög klass. När texten i ”Kärleken väntar” gjordes om till ‘det blåser genom Malmö i natt’ så höjdes ljudnivån. Min proffstennisspelare till sambo skulle dock med båten vid midnatt i Trelleborg så vi fick lämna konserten när det var en kvart kvar.

I lördags kom David hem igen och på kvällen kom Karin. Karin som varit min vän sedan lekis gjorde naturligtvis kvällen magisk. Vi åt middag, efterrätt, drack vin, lyssnade på musik och pratade och pratade, hann även hitta roliga klipp på nätet innan klockan passerat midnatt och vi insåg att vi inte var 22 längre. David hade en höjdarkväll med spel på sin IPad, film på Netflix och godis men bäst var kladdkakan till efterrätt. Karin sov över och efter frukost i morse så åkte hon hem till sina, att Karin är Davids idol stod klart då han gav henne en stor kram. Under eftermiddagen kom mormor som ska hålla oss sällskap tills Dan kommer hem. Dan verkar skörda oerhörda framgångar i Stralsund då han ringde och berättade att han tagit sig till final. Blir nog privatjet hem. Förstår äntligen hur fru Federer måste känna sig…

David förklarar

Idag när jag skulle hämta David på dagis så kom jag mitt i eftermiddagsfikan så jag fick vänta ute i kapprummet. Då inte alla barn är tillbaka från sitt sommarlov än så är avdelningarna sammanslagna varför David åt med några barn han inte kände. Dessa barn visste ju inte heller att David mamma ser lite annorlunda ut så från kapprummet hörde jag David förklara för dem. ”Min mamma fick en farlig bakterie så de var tvugna att ta bort mammas armar och ben”. Jaha, sa de andra barnen och sen pratade de om vad de skulle leka efter mellanmålet och jag var totalt ointressant. image

Annars har dagen varit väldigt busy idag. Klockan 9 var det dags för ny kortisonspruta i hakan hos plastik i Malmö. Tåg igen till Lund och blodprovstagning på sjukhuset. Detta gick lite annorlunda till då blodet valde att inte rinna in i röret utan åkte ut bredvid nålen så en rådig sjuksköterska fångade upp de svårfångna dropparna i ett litet kapillärrör. Efter detta så var det protesutprovning för benen på aktiv ortopedklinik. Min ortopedingenjör river snart sitt hår för mina ben är fortfarande alldeles för svullna. Han värmde ut och vi provade, fortfarande för trånga, han sänkte dem men de var fortfarande för trånga. Det är precis som om jag lokalt gått upp i vikt på just de korta benen. Vi får göra ett nytt försök nästa torsdag. Tydligen så är det vanligt att lårbensamputerade kvinnor binder mycket vatten i benen varför vanlig protesanvändning med hylsa är svårt.

Sommarlov!

Idag började David äntligen sitt sommarlov! Vi sa hej då till ”nya dagiset” som David säger då dagiset i Malmö var ”gamla dagiset”. Han kommer dock tillbaka till Forsbergs minne under två veckor i augusti innan han börjar i förskoleklass på Palettskolan. image Han blev dock inte jätteglad då mamma kom idag då han precis skulle göra en kungakrona, men han blev snart glad igen då han och pappa gick till Kattesund och handlade frukt.

Själv ställde jag till det en del för mig då jag igår kväll fångade min tappande eltandborste med tänderna. Det ska man inte göra då man har en provisorisk bro i underkäken, lärde jag mig. Bron knakade till och sen satt hela garnityret löst. Idag fick jag som tur väl var en akuttid till specialisttandläkaren så jag fick gå ifrån jobbet. En ny provisorisk bro byggdes så nu sitter den fast. Märkligt att det ändå hände under en veckodag så det gick att fixa till direkt, typiskt mig hade annars varit att det hänt under typ Midsommarafton då hjälpen är långt iväg. Idag fick jag även besked på att en ny assistent börjar nästa vecka!