10 år sedan

Idag för tio år sedan förändrades mitt liv totalt. Från att ha varigt en 40-årig småbarnsmamma som arbetade heltid och hade svårt att få tiden till att hinna med till att vara en 40-årig patient i respirator som kämpade för livet. Det är alltså idag ett jubileum som kanske inte är värt att firas men i varje fall värt att uppmärksamma. 10 år har gått, jag är idag en 50-årig tonårsmamma som arbetar deltid på 75 %. På pappret är det inte så stor skillnad egentligen, i mitt inre är det inte heller så stor skillnad. Förändringarna är till det yttre.

För tio år sedan så fick jag en extrem frossa och sedan något som liknade en maginfluensa. Inga direkta tecken på sepsis, ett ord jag för övrigt aldrig hade hört tidigare. På natten till den 18 februari så fick jag även domningar i fingrar och tår. Inte fattade jag då att det var en massa blodproppar eller att kärlen läkte. Det kändes dock obehagligt då de blev så kalla så jag tappade upp ett bad. Mitt i natten, försökte vara så tyst som möjligt så jag inte skulle väcka resten av familjen som sov i vardagsrummet då jag blivit lagd i karantän i sovrummet på grund av min ”maginfluensa”. Badet hjälpte inte men det var extremt jobbigt att ta mig upp. Inte så konstigt då jag inte hade så mycket blod i de yttre delarna av kroppen, det som var kvar hade börjat att koagulera. Jag la mig sen på golvet med benen uppe på sängen, vet inte hur jag tänkte där då blodet i så fall försvinner från benen. Antar att huvudet inte heller är på topp då jag hade över 400 i infektionsvärde, men det visste jag inte då. Jag la mig i sängen igen då jag tänkte att det nog är bra att sova. Men det gick inte att somna då jag mådde illa och det var tungt att andas. Det blev svårare och svårare att få luft, jag andades och andades men kroppen ville bara ha mer. Till slut begrep jag att jag inte reder upp det här själv så jag ropade på Dan. Han undrade så klart vad jag ville runt 3 på natten. Han hade sovit sig igenom mitt stökande med bad och annat så när jag bad honom att ringa ambulans så tyckte han att den önskan var något märklig. Vi är båda fostrade i den andan att ambulans ringer man bara om man är döende. Det var jag ju men det visste vi inte så vi enades om att ringa 1177 först. Det var ingen telefonkö dit, som tur var, Dan förklarade sitt ärende varpå de bad honom att ringa ambulans. Då vi väntade på ambulansen så blev andningen tyngre och smärtan på huden blev näst intill outhärdlig, det var väl de små blodpropparna som orsakade det, antar jag. Jag fick ändå den här kluriga idén, jag måste ha bh på mig, att få på den var bland det jobbigaste jag gjort. Jag funderade även på att ta på mig linser men det fåfänga draget vann inte. Ambulansen kom med en man och en kvinna. De hade båda munskydd och handskar. Munskydd då de trodde att jag var magsjuk, handskar för att man så klart alltid har det i sjukvården. De bad mig att andas lugnt för då hyperventilerade jag nästan. Jag förklarade att jag kan inte andas lugnare, detta var det lugnaste jag kunde. Min gissning är att de trodde att jag fått panikångest men så var det ju inte. De bad mig att gå ner till ambulansen. Då det var februari och natt och jag hade trosor, bh och nattlinne på mig så drog jag även på mig en morgonrock och skor. Att gå ner tre halvtrappor med en brinnande sepsis i kroppen är nog som att jämföra med ett maratonlopp för en frisk person. I ambulansen så tog de på mig en syrgasmask som jag inte ville ha då jag mådde så illa men då röt de till och tvingade mig på den. Jag halvlåg på britsen då föraren ringde akuten. Jag hörde honom säga att han hade en kvinnlig patient på 40 år, andningsbesvär, illamående, smärta under huden samt omöjlig att sätta nål på. Sen hörde jag honom säga, ok, vi är där om fem minuter varpå han backade hela Östra Stallmästaregatan, då satt jag framlänges. När han sen började köra med blåljus så satt jag baklänges vilket inte är att rekommendera då man har en pågående sepsis och mår illa. När vi kom fram till akuten så stod ett gäng och väntade i garaget. Båren kördes ut och jag flyttades över i en annan säng och jag kördes in till ett rum. Det stod människor runt mig och alla presenterade sig och sa vad de skulle göra. Jag kände mig som en formel 1 bil som är inne för däckbyte och service under pågående tävling. De satte nålar i nacke och ljumskar, tror inte de kunde sätta i armvecket. Men när de sa att de skulle klippa upp min bh för att sätta EKG-lappar så protesterade jag. Klippa upp, så onödigt, jag kunde ju sätta mig upp och ta av den själv om de inte kunde göra det på riktigt sätt. Jag blev vänligt men bestämt tystad med att en sax klippte upp den. Efter en stund då jag var uppkopplad på alla möjliga sätt så stannar de upp. De behövde koppla upp mig i ytterligare maskiner vilket inte gick då jag var vaken. Läkaren säger att han beklagar men jag har fått en blodförgiftning av mördarbakterier så han måste lägga mig i respirator. Just då kopplade jag inte vad en respirator var, inte heller förstod jag vad det var jag drabbats av. Blodförgiftning? Läkaren använde ”fel” ord men det är förlåtligt, tror inte jag fattat vad sepsis var heller i mitt tillstånd. En narkosläkare som satt bredvid mig säger att jag ska få sova en stund. Just då, precis innan sovmedicinen slår ut mig, så hinner jag fundera på hur jag kunde vara så korkad som åkte hemifrån utan nycklar, telefon eller pengar. Hur skulle jag kunna ta mig hem då jag vaknade ur narkosen? Jag fann lösning, kanske jag kunde låna avdelningens telefon och ringa Dan så han kunde hämta mig då jag inte hade pengar till taxi. Föga visste jag att jag inte skulle komma hem förrän i september.

Dan har berättat att han väcktes av telefonen runt 7 på morgonen då läkaren ville att han skulle komma in då jag hade 50% chans att överleva. Läkaren berättade att jag låg i respirator på intensiven och att mina värden var totalt urusla. Dan kontaktade mina föräldrar som i sin tur kontaktade min bror. Dan fick även leta upp numret till min chef så han kunde meddela att min sjukskrivning blir något längre än de två dagar jag sjukskrivit mig. Medan allt detta oroade mina närmsta så var jag den som var mest skonad. Jag sov. Jag hade ingen aning om att jag flögs till brännskadeintensiven i Linköping då min hud var så skadad att 65 % bara var sår, ungefär som en brännskadad kropp. Jag hade ingen aning om att jag sex dagar senare amputerade armar och ben. Jag hade inte någon aning om att läkarna fick göra ett flertal operationer för att plocka bort hud som var skadad eller att hud från min rygg fick transplanteras. Jag hade ingen aning om att de fick amputera delar av bröst, läppar och näsa. Jag hade ingen aning om att jag blev fullproppad av antibiotika. Jag hade ingen aning om att stressen i kroppen gjorde så att jag tappade håret. Jag hade inte heller någon aning om att jag var nära att förlora tungan. Jag hade inte heller någon aning om att mina lungor inte kunde andas, att jag fick hjärtflimmer, att levern var helt förgiftad eller att njurarna inte fungerade varför jag fick dialys. Allt detta var jag förskonad ifrån att veta. Allt detta fick mina närmsta hantera medan jag sov och drömde en massa bisarra drömmar. När jag sen väl vaknade så tyckte jag att det var ett förfärligt tjat om att de inre organen klarat sig. Varför var det så sensationellt? Som i en bisats så nämnes det att jag var amputerad. Hög på all medicin så var det ganska enkelt att acceptera. Dessutom så berättade Dan det för mig på ett sätt som fick mig att tycka att det var en bagatell. så har jag faktiskt valt att fortsätta se det som.

10 år sedan idag, livet har förändrats totalt men det är till det yttre. Jag är så klart fortfarande amputerad. Jag har efter flera års försök valt att leva utan proteser. Då jag inte har några knän eller händer så är det väldigt mycket svårare att gå med proteser än att sitta i rullstol. Utan knän är det svårare att balansera och om du faller så har du inte händer att ta emot dig med. Det kostar mer än det smakar. Protesarmar är väldigt tunga och det är svårt att använda dem då du inte har någon kontroll varför det är svårt att greppa med dem och lita på greppet. Efter 10 år så har jag kommit fram till att livet är enklare utan konstgjorda kroppsdelar då livet är helt ok ändå.

Besök på sjukhuset

Jag har inte skrivit sedan i juni. Inspirationen har inte riktigt funnits där och när den inte finns där så är det ingen mening att skriva något, men nu har jag något att skriva om. Först kör jag en kortfattad uppdatering innan det viktiga kommer. Det som hänt sen sist är en sommarsemester i stugan, började jobba i mitten av augusti, blev då hostig och förkyld vilket jag var i fem veckor. När träningen sen skulle tas upp igen så var det segt att komma igång. Jag har också varit hos specialisttandläkaren, remitterad från Plastik då de inte kan operera mer i mitt ansikte men kanske kan man göra något med tänderna så munnen kan stängas. Tandläkaren funderar på att göra min bro i överkäken lite plattare så överläppen lättare kan falla ner. Vid röntgen så upptäcktes att två tänder behövde rotfyllas. Den tanden jag skrev om i våras blev till slut rotfylld så det skulle väl bli en baggis att göra det igen, somnade till och med under behandlingen. Men det visade sig att det inte gick att borra igenom tanden uppifrån, den var för kompakt så det fick bli ett kirurgiskt ingrepp underifrån. Jag bedövades rejält och sen fick tandläkaren lyfta på tandköttet och dela lite på det, borra av roten och sen rotfylla underifrån. Hon sydde sen igen tandköttet. Detta skedde i tisdags. Nu blev sammanfattningen alldeles för lång men nu kommer det intressanta.

För ett par veckor sen ringde min plastikkirurg. Samma läkare som hade jouren natten den 18 februari 2014 när jag kom in akut. Han som räddade mitt liv. Varje gång jag träffar honom, eller kanske inte varje gång, så säger jag till honom att det var han som räddade mitt liv. Han skrattar alltid till lite som att, äsch, jag räddar ju ett par liv per dag. Men han är min hjälte. Nu ringde han inte för att få detta beröm, han berättade att det ligger en ungdom på sjukhuset i Malmö som drabbats på samma sätt som jag, fick en sepsis och fick amputera ben och armar. Var det okej om hans familj kontaktar mig. Jag sa självklart direkt. Hans mamma hörde av sig och igår var jag där på besök efter jobbet. Jag hade förväntat mig en sorgsen ung man som tyckte att livet var värdelöst utan armar och ben. Men så var det inte, jag möttes av en ung kille i bandage med otroligt livfulla ögon. En kille som med humor kunde berätta om vad han varit med om. Hans föräldrar satt med, helt fantastiska föräldrar som var med sin son hela vägen genom hans kamp. Vi började diskutera våra resor, visade sig att vi båda blev snabbt sjuka, han hade inte haft någon infektion innan som jag haft. Men tecknen var desamma, frossa, illamående, könselbortfall och och hög feber. Han liksom jag flögs till brännskadeintensiven i Linköping där vi båda amputerades och sedan tillfrisknade. Sen flögs vi igen ner till Malmö, jag efter tre månader och han efter åtta månader. Efter tre månader i Malmö så flyttades jag till Orup vilket han också ska. När hans sår läkt lite mer, precis som för mig. Våra historier stämde väldigt mycket överens. Vi pratade om hur vi fick besked att vi var amputerade, våra drömmar då vi låg i respirator, ledsna stunder, mediciner med mera. Det var så otroligt givande att prata med någon som går och har gått igenom samma som mig. Även om jag önskar att ingen ska drabbas som jag så är sepsis ett livsfarligt tillstånd som kan drabba vem som helst. Vi pratade i säkert en och en halvtimme, sen blev han trött, inte så konstigt, jag hade nog aldrig klarat av att prata så länge då jag var i samma tillstånd. Trots att det skiljer 32 år så spelar det ingen roll när man har något så världsomvälvande tillsammans. När jag gick så sa jag att jag är helt säker på att han fixar det här för det syns en sådan vilja, kraft och humor i hans ögon. Vi sa på återseende. Jag följer gärna hans resa, det finns nog en del träningstips och annat jag kan lära honom och jag är övertygad om att han kan lära mig en massa. Vill lägga till att jag har kollat med hans familj att jag får skriva om vårt möte.

Ändrade julplaner

Denna rubrik är ju inte ett dugg konstig i år då hela året är konstigt. Egentligen blir ju inget som man tänkt sig med i år stämmer denna tes ännu mer. När David föddes så bestämde vi att varannan jul skulle firas med min släkt och varannan med Dans släkt i Närke. Men det hann bara bli en jul med Dans sida innan jag blev sjuk och försvårade resandet norrut. Men när vi nu har vårt nya åkdon så skulle vi äntligen åka och hälsa på då jag inte varit hos svärföräldrarna sen 2013. I våras när bilen var ny så hade vi storstilade planer på en mellansvensk påsk. Men påskfirandet i Askersund fick ställas in pga den första Covidvågen. Tanken var att hela Dans släkt skulle stråla samman vid den lilla fina staden vid Vättern med så blev det inte. I oktober gjorde vi därför upp planer med Dans bror med familj i Stockholm men för att ingen skulle behöva köra hela vägen så bestämde vi att ses ungefär på halva vägen. Valet föll på Linköping, delvis för att vi skulle kunna hälsa på Dans vänner i Närke efter julfirandet och delvis för att Dans brors sambo har släkt i närheten. I oktober bokade vi således hotell och vi såg framemot en annorlunda jul med julbord på restaurang och julklappspel och mys i Linköping. Men så drog andra covidvågen in och ganska snart så stod det klart att det inte kan bli en jul i Linköping. Idag avbokades hotellet. Tanken på att bli sjuk i Linköping känns dessutom lite domedagsaktigt, jag har redan belastat intensivvården i den staden tillräckligt. Tre månader varav en och en halv månad i respirator räcker. Nej tack, vi tar vårt ansvar och stannar hemma i år.

Två år som amputerad

Varje år den 24:e februari kommer jag att stanna upp och reflektera lite extra. Det tror jag i alla fall även om minnena kommer att skingras mer och mer. Sanningen är att jag har inga minnen alls från den 24:e februari 2014, allt jag vet om den dagen har jag fått återberättat för mig eller läst mig till i den dagbok alla intensivvårdspatienter får så man kan läsa vad som hänt om man nu råkar ha turen att överleva. För två år sen låg jag på brännskadeintensiven i Linköping. Två dygn tidigare hade jag flugits upp från Malmö i ett ambulansflygplan med läkare och sjuksköterska. Anledningen till att jag fick göra denna vådliga flygtur i mitt usla skick var att jag helt enkelt inte skulle överleva i Malmö, i Linköping skulle jag i alla fall ha en chans. Efter två nätter i Linköping så var min kropp så sjuk, jag kunde bara andas i respirator, njurarna renades via dialys, levern var förgiftad, hjärtat sviktade och min hud var till 65 % nekrotisk, död. Mina värden var totalt under isen så läkarna var tvungna att avlägsna det som var dött, förruttnat, på kroppen. Att någon slags amputering skulle ske var solklart men inte hur mycket. Armarna togs av strax under armbågarna, tur det för utan armbågsleden skulle det bli tufft. Läkarna hoppades på samma tur med mina ben men i knäna fanns ingen som helst blodcirkulation så de så högt värderade knälederna fick offras och jag blev dubbelt lårbensamputerad, ett mycket tufft utgångsläge. Nu tror jag i och för sig inte att läkarna funderade så mycket över det, huvudsaken var att jag skulle överleva. Vad ska man ha knä till om man dör? Mycket död hud fick även avlägsnas från lår och överarmar och för att få detta att läka så transplanterades hud från ryggen. Och tänk, mina värden började stabiliseras och jag överlevde. Så länge jag lever kommer jag att vara dessa läkare tacksamma, läkare vars namn jag inte känner, läkare som hade modet att göra det som behövdes. Var det ett högt pris? Aldrig i livet, det finns inget pris som är högt nog för att få överleva, får leva med sin familj, se sin son växa upp, ha mina vänner. Allt det andra löser sig.

Nostalgi kring TV-program

För drygt ett år sen drogs min respirator, dvs i början av april. Jag kunde då börja andas själv, äta och prata igen. När jag idag tittade på bilder på mig själv i det skick jag var i då så kan jag inte fatta att det bara är ett år sen. Så långt jag ändå kommit! Något som gör att jag påminns mycket om tiden i Linköping är alla TV-program som kommer igen. Varje söndag förra året klockan 20 så ville jag se Mästarnas mästare, trots att jag var medvetslös under första delen. Den underbara personalen såg till att jag var klar med alla bestyr fram till dess så jag liggande i sängen kunde se programmet. Ofta var jag ensam på söndagskvällarna så då blev det ännu viktigare för mig, var som en tröst i ensamheten. Även i år är söndagskvällarna heliga klockan 20, många känslor dyker upp. Ett annat program jag hängde upp min tillvaro kring i Linköping var Lets dance på fredagar. Inte för att det var så speciellt bra utan för att Patrik Sjöberg var med och jag hade något att titta på. Även i år vill jag se detta program, trots att det knorras en hel del från Dans sida. I kväll har jag dock ingen säg i val av TV, det är ju Champions league…

Vad som hänt… Linköping

Jag började mer och mer förstå vad som hänt, det var nära att jag inte överlevt… Dan och min mamma, eller morsan som jag kallar henne, alternerade sina vistelser hos mig. Då Dan var hos mig så passade mina föräldrar David. Men vad jag saknade honom, de gånger jag grät så var det för att jag inte kan vara den mamma för honom som jag vill. Skärtorsdagen kom och då hade vi bestämt att Dan skulle komma med David, de kom och David gömde sig bak sin pappa och bara tittade på mig. Det var inte konstigt, för hur såg jag ut? Jag hade tappat håret, halva näsan borta, likaså läppar, stora sår i ansiktet, sondslang genom näsan, inga armar och ben och det som var kvar var lindat samt kateter. Ganska så långt från den mamma han kände sen innan. Vi försökte göra allt så normalt som möjligt och personalen var mycket behjälplig. Vi åt tillsammans, jag blev matad, vi gick på utflykter på sjukhuset, fikade, lekte och var på deras hotellrum som låg på,samma våning där jag låg. David hittade en liten sparkmotorcykel som han rullade genom korridorerna och ingen tyckte att han störde. Han ville inte vara nära mig men han kramade till slut min arm. Det var underbart att ha dem båda hos mig. De kom sen varje helg och en gång när de åkte hem så bara brast allt och jag grät hela dagen och det gjorde personalen också.

Min träning påbörjades av sjukgymnaster och den sköttes i sängen men jag kunde knappt röra mig utan hjälp. Armarna gick inte att höja, jag kunde inte vända mig i sängen och när jag skulle sitta upp i sängen så bara föll jag. De var dock så uppmuntrande och sa att jag var duktig. En undersköterska och en sjuksköterska jobbade tillsammans och var hos mig nästan hela dagen, de väckte mig, tvättade mig och lyfte över mig i rullstolen via en lift så de kunde ge mig frukost. Där började kaloriräkningen, jag skulle få i mig 15 poäng, eller 1500 kalorier varje dag annars fick jag mat i sonden. Efter det var det antingen träning eller omläggning och sen vilade jag och åt lunch. Då jag nästan alltid hade besök så var de hos mig hela dagen och kvällen.Det finns bara gott att säga om personalen, de klarade allt.

Mina sår fick ofta läggas om och då sövdes jag lite lätt så jag inte skulle känna hur ont det gjorde och samtidigt badades jag. En gång vaknade jag då de la om ryggen och det gjorde så fruktansvärt ont så jag bad om mer smärtstillande men fick inget och sen satt sjuksköterskan hos mig och grät i kapp med mig. En gång klarade jag att få bort alla bandage vaken men då gjorde själva luftningen så vansinnigt ont så jag bara skrek. Jag hade sen oerhörd ångest inför alla bad så en gång gav de mig ångeststillande medel. Jag fick övertid väldigt stora mängder morfin för smärtan var så stor och jag hade ett plåster som hela tiden alstrade morfin.

Min mun krympte allt mer ju stramare ärret blev och jag hade ingen fri luftväg och detta oroade läkarna. De vågade inte låta mig resa så och sjukhuset i Malmö krävde att något skulle göras innan jag fick komma dit. Det bestämdes att en track skulle sättas in med lokalbedövning. Jag fick sprutor i halsen och sen skar läkaren ett snitt i halsen och sen i luftstrupen och trädde ner en slang till lungorna. Detta var oerhört obehagligt och efteråt kunde jag inte prata då de inte stängt öppningen ut och jag var så ledsen dels för det och dels för att tracken var så stor. Jag hostade mycket men fick en hatt på tracken som gjorde att jag kunde prata. När Dan och David kom så sa jag att jag fått ett nytt halsband för att inte skrämma David. Veckan därpå så byttes denna till en mindre track på ett liknande sätt och hostan försvann.

I maj började de prata om att jag skulle få åka till Malmö snart och Dan köpte en massa choklad och vi skrev ett fint kort där vi tackade personalen för att de räddat mitt liv. Den 12:e maj fick jag veta att jag skulle flyga hemåt imorgon så vi fick packa och jag blev förvånad hur mycket grejer det var, knappt tre månader innan kom jag till akuten i morgonrock och nattlinne. Jag försökte att säga hej då till personalen och att få dem att förstå hur tacksam jag var för deras hjälp. Den 13:e maj lämnade jag så Östergötland för Skåne och reste hem med ambulansflyg och jag kände ganska pigg. Jag hämtades på Sturup en regntung vårdag med ambulans och anlände till infektionskliniken på Malmös sjukhus.

Vad som hänt… uppvaknandet

Vad som hände efter att jag somnat på akuten hade jag ingen aning om. Vaknade till och någon påstod att det var den sjätte mars men det trodde jag inte på. Jag var helt inne i min egen värld och drömmar, dessa var så verkliga så de blev mitt liv. Mina drömmar blev så komplicerade, jag skapade nya världar med nya sätt att styra dessa och jag minns dem vagt. Vissa var ytligare och enklare att minnas, killen som jobbade på sjukhuset och som förföljde mig och försökte ta Dans plats och som infiltrerade hela min familj visade sig sedan vara Dan. En annan dröm var att jag struntat i att gå till jobbet, levt loppan på semester men se ångrat mig och bett min chef om att få mitt jobb tillbaka var en annan ångestfylld dröm. Jag drömde även att vi hade sex barn men jag mindes inte namnen. I verkligheten var detta det plågsamma uppvaknandet som antagligen blev skonsammare av mina drömmar.

I verkligheten så lades jag i respirator på sjukhuset i Malmö och blodförgiftningen spreds sig, mina armar och ben vitnade och blev blåaktiga. Mina lungor fungerade inte, min lever var förgiftad, njurar fungerade endast med dialys och hjärtat sviktade. Min familj hälsade på, min bror tog det illa och blev sjukskriven, min far tog en titt och gick sen ut. Dan och min mor satt hos mig men jag reagerade inte. På lördagen tog en oenig läkarkår beslutet att skicka mig till brännskadeintensiven BRIVA i Linköping. De gav mina chanser att överleva 50 %. Jag klarade mig dit men var i så dåligt skick att jag fick amputera mina ben ovan knäna och mina armar nedanför armbågarna. Fler operationer genomfördes, mina bröst var så angripna så de amputerades, bakterien hade ätit upp halva ansiktet så läppar och halva näsan försvann. Jag hade så stora sår så stora hudstycken fick transplanteras från ryggen till det som fanns kvar på armar och ben. Mitt i allt detta sov jag…

Karin startade en facebookgrupp där hon uppdaterade mina vänner om vad som hände så Dan slapp ringa alla. När jag nu i efterhand läser sidan så tar Karin upp att jag gråter mycket när jag håller på att vakna och alla tolkade detta som sorg över min sjukdom. I verkligheten handlade det inte alls om det för jag hade ingen aning om att jag var sjuk för dessa tårar handlade om en mycket värre sorg. I en mycket stark dröm så var David 3 år och samtidigt 19 år. Jag var hos ögonläkaren och David blev sjuk utanför då han varit på fest dagen innan, vi gick sen hem och David lovade att vara hemma den kvällen men det var han inte. Han rymde och var på Ribban med sina kompisar och alla blev berusade så ingen märkte att David drunknade i en damm. Jag vaknade och grät och trodde att detta var sant och jag kunde inte prata med någon om detta då jag låg i respirator. Det tog ganska lång tid innan jag förstod att detta inte var sant och att min lille pojke mådde bra och var hemma hos mormor och morfar.

När jag sakta vaknade upp så låg jag som sagt i respirator och Dan satt vid min sida varvat med min mor. Jag kunde inte göra mig förstådd så vi fick stava oss fram med en skärm med alfabetet på men jag tappade ofta bort mig mitt i ett ord. De berättade båda om David, jag tyckte de var orättvisa som bara pratade om honom, vi hade ju sex barn. Personalen fick ofta suga slem från mina lungor, byta blöjor och lägga om mina sår men de satt båda kvar. Efter ett tag kunde jag korta stunder använda en talventil och jag kunde göra mig förstådd, jag undrade över David och sedan över räkningarna. Allt var i sin ordning, lovade Dan, David mådde bra, räkningarna var betalda, jag var sjukskriven och hade kvar mitt jobb.

Jag reflekterade inte så mycket över att jag var på sjukhus, det blev så naturligt men jag tänkte bara på att så fort jag kunde andas själv så skulle jag få komma hem. Respiratorn drogs och till min stora lycka så kunde jag andas själv och prata igen. Kuratorn kom in en dag och satte sig ner, hon berättade att mina ben och armar var amputerade, jag trodde henne inte förrän hon visade i en spegel att de tog slut, jag såg dock inte så bra för att mina glasögon var borta, men jag trodde henne. Hon berättade sedan hur mitt ansikte såg ut och sen visade hon i spegeln… jag bad att få vara själv. Jag försökte gråta, men det gick knappt. Dan kom sen in och jag sa att han kommer att få bära mig in i bilen sen och han sa att det gör han så gärna. Va, visste han om detta, ja, sa han, det har jag vetat hela tiden. Han kramade mig och sa att det som hänt har hänt, vi kan bara kämpa nu och det finns proteser så jag kan bli ungefär som innan. Inte helt, men nästan, men, det kommer att ta tid. Där och då bestämde jag mig för att göra allt som står i min makt för att bli bra igen.