Förvaltningsrättens dom

I maj förra året var jag på möte med Lunds kommuns representanter, myndighetschefen, chefen över LSS-handläggarna samt chefen över hemtjänsten för yngre. Anledningen var att jag ville få en vettig förklaring varför de inte kunde bevilja mig 20 minuters hemtjänst varje kväll vid läggning trots att andra kommuner kunde bevilja detta. Jag hade till och med tänkt mig att betala dem med assistanspengar så kommunen gick in och hade en del av assistansen. De sa att de av princip inte säljer tjänster, det var inget politiskt beslut utan en sedvänja de utvecklat. En av cheferna sa även att ”hur skulle det se ut om alla gjorde som du”. Jag tyckte mig inte få en vettig förklaring utan överklagade deras beslut till Förvaltningsrätten. Tiden gick sen och jag lärde mig själv samt med Dans hjälp att lägga mig utan vare sig assistans eller hemtjänst. I veckan kom beslutet, avslag. Det stod att jag hade en god levnadsnivå då kommunen erbjudit sig att ta över hela assistansen. Det stämmer, cheferna kom med det förslaget vid mötet i maj, fyra månader efter att min LSS-handläggare sagt att kommunen inte utförde assistans utan det gjorde de privata alternativen. Två olika svar, alltså. När jag vid mötet bad att få se vilka alternativ av anordnare de hade så visade det sig att man inte kan välja, det sker via avrop. Jag sa då nej, jag vill dels kunna välja vilka som kommer in i mitt liv och familj, dels därför jag då haft mitt assistansföretag i fyra månader och var fullt nöjd med dem. Jag måste bara här ifrågasätta ett par uttalanden. För det första, en god levnadsnivå, vad är det, vem bestämmer vad som är en god levnadsnivå för just mig eller är det verkligen ett standardiserat begrepp? För mig är det inte en god levnadsnivå att behöva strida om när och hur jag ska lägga mig. I min naivitet trodde jag att vårt samhälle var betydligt mer individualiserat än vad det visat sig vara. Det andra jag vill ifrågasätta är valfriheten. Nästan allt i vårt samhälle går mot det fria valet, val av skola, vårdcentral, äldrevård med mera. Men inte hos Lunds kommun vad det gäller val av assistans, om de nu verkligen har det med tanke på att handläggaren sa att de inte har medan cheferna säger att de har. Det sorgliga i allt detta är alla strider man måste ta, strider jag i min vildaste fantasi inte trodde man skulle behöva ta innan jag blev sjuk men nu vet jag, tyvärr, bättre.

Annonser

När lillejulaftons morgon glimmar…

… och jag får sova ända till 9 så vaknar jag 7. Ledig idag, ingen dagislämning, David har jullov, assistenten kommer 9, Dan sover. Som gjort för en lång morgon i sängen men inte, är pigg som en lärka. Ska träna när assistenten kommer men har börjat med den träning jag kan göra själv i soffan men den är klar nu. Ligger därför kvar i soffan och får faktiskt lite tid för reflektion över det gångna året. Tänker vi stort, politiskt alltså så har det varit ett fruktansvärt år, både inrikes och utrikes med terrorattacker, flyktingkatastrofer, skolskjutningar, krig med mera. Tänker jag lite mer egocentriskt så har det varit ett fantastiskt år. I februari skrevs jag efter ett år ut från sjukhuset och fick komma hem, ett hem i kaos bestående av flyttlådor då vi i slutet av samma månad lämnade Malmö för Lund. En bostadsrätt, vår gemensamma och David fick eget rum. I mars började mina assistenter jobba och Dan fick äntligen slappna av och räkna in mig igen i ansvarsfördelningen. I mars började jag även arbetsträna på 25 % vilket snart stegrades till 50 %. Den viktigaste delen av min rehabilitering inleddes, den arbetslivsinriktade. Att komma igång med sitt arbete ger ett sånt otroligt lyft för helt plötsligt är man normal igen, räknas in i samhället, har en viktig funktion igen. I juni började vi åka till stugan igen efter förra årets ickenärvaro. Stugan anpassades och det var så skönt att kunna vara där igen. Jag gick in i tjänst på 50 % och helt plötsligt hade jag lön och var inte bara sjukskriven. Hela semestern tillbringades i Sölvesborg och sen varje helg fram till september. Under hösten intensifierades min rehabilitering genom två dagars vistelse på Orup i veckan, varvat med tre dagars arbete. Tufft men egentligen en perfekt kombination. Min protesträning är igång men går alldeles för trögt, väntar på den efterlängtade kallelsen till Mölndals sjukhus så titanimplantaten kan opereras in så protesträningen verkligen kan komma igång. Året har bestått av mycket väntan, väntan på operationstider, besvikelse i form av avslag, besvikelse i form av inställda operationer. Men, sammanfattningsvis, ett egentligen fantastiskt år!

Omslag från Försäkringskassan

Idag är det den stora dagen då Försäkringskassan har omvärderats från min sida. Man kan också säga kryss i taket eller det snöar i helvetet eller så regnar det manna från himlen osv. Idag ringde en man med behaglig Karlshamnsdialekt och berättade att min blogg fastnat i myndighetens omvärldsbevakning då jag kritiserat Försäkringskassan för deras avslag av arbetshjälpmedel, dvs min ansökan av en inneelrullstol på jobbet. Jag blev först rädd för att jag skulle ha fastnat i en Orwellsk 1984-värld men han förklarade snabbt att därför hade han tittat närmare på min ansökan. Han kommer att ändra beslutet och bevilja mig bidrag till en stol till jobbet för som han förklarade, vilken skulle de annars bevilja medel till. Allt det handläggaren som avslog avfärdade tog han upp som bärande argument, t.ex uteelrullstolens storlek, klumpighet samt omöjlighet att arbeta i. Han förstod även att jag inte kunde ta med mig min stol jag har hemma till jobbet, det tyckte den andre handläggaren. Vi hade även en lång diskussionen om den eventuella problematik som kan drabba ett mindre företag om en anställd där blir nekad detta bidrag, konsekvensen kan ju bli att den drabbade även förlorar jobbet. Imorgon kommer jag att meddela min chef den glada nyheten, vi kommer att beställa den ergonomiska rullstolen och jag kan utan risk för hälsan fortsätta jobba. Den enda smolken i bägaren är att devisen att man måste vara frisk för att vara sjuk håller i alla väder. Om jag inte bråkat och skrivit om mitt avslag så hade jag fått gå den långa vägen och överklaga med den stora risken av ännu ett avslag, och tiden hade bara gått och min rygg kanske tagit skada av den sneda arbetställningen.

Avslag från Försäkringskassan

När jag jobbar så sitter jag i min uteelrullstol, det är ungefär som att sitta och jobba i en fåtölj. Företagshälsovårdens arbetsterapeut avråder å det bestämdaste att jag flyttar över i en vanlig kontorsstol då risken är för stor att jag ramlar av. Hon tror inte heller att min rygg eller axlar i längden kommer att klara av att arbeta i en fåtölj. Vi bestämde oss därför att söka bidrag för arbetshjälpmedel och för detta ville Försäkringskassan ha in en offert. En tid bokades därför på Lomma hjälpmedel i augusti. Då jag via Region Skåne blivit beviljad en inneelrullstol att ha hemma som fungerar bra så tyckte alla inblandade att vi skulle söka bidrag för en likadan att ha på jobbet. Det skulle vi inte ha gjort… Igår ringde Försäkringskassan och meddelade att då jag redan har en sådan stol så behöver jag inte ha en likadan på jobbet. Jag undrade då, lugnt i början, hur jag ska få med mig den till jobbet. Det la de sig inte i, sa de. Men, menade jag, jag får inte använda den utanför hemmet då jag inte heller får köra med den utomhus. Inget av mina argument brydde de sig om. Jag undrade då, mindre lugnt, om de ansåg att det var bättre att jag var sjukskriven på heltid. Risken är ju stor att det blir så om inte min rygg eller axlar håller. Gissa då vilka det är som måste betala ut hel sjukpenning? Vore det inte billigare om samma myndighet, i den jämförelsen, beviljade mig det låga bidraget jag sökt. Idag har jag febrilt letat i förordningar och ingenstans hittat stöd för hennes beslut. Senare idag då jag läste beslutet så hänvisade hon till rättspraxis men inget om var hon hämtat detta rättspraxis från. Jag pratade även med mitt assistansföretags jurist som tyckte att Försäkringskassans beslut är fyrkantigt och ska titta igenom beslutet och hjälpa mig överklaga. Min chef kommer även att skicka det till Arbetsförmedlingens HR-avdelning. Jag kommer även be Region Skåne om ett intyg som bekräftar att den stol de lånat ut till mig ska stanna i hemmet. Det kan ju tyckas att min arbetsgivare ska stå för hela summan, 100 000 men vi har i en svensk förordning bestämt att Försäkringskassan ska stå för halva summan. 50 000 är ganska billigt för samhället jämfört med vad kostnaden skulle bli för en hel sjukskrivning. Min arbetsgivare har säkert möjlighet att betala hela summan men har ett litet företag det? Risken är då att den som är funktionsnedsatt på ett litet företag förlorar sitt arbete för att arbetsgivaren inte har råd att betala. Hur står det då till med rättssäkerheten i vårt land? Detta beslut kommer så klart att överklagas men tiden går och jag sitter inte vidare bra då jag arbetar…

Om tanttidningar och att vara funktionsnedsatt i Lund

Denna vecka är det ett reportage om mig i tanttidningen Allas. Ordet tanttidning är skrivet med mycket kärlek. Dessa tidningar har alltid varit närvarande i min uppväxt då min mor alltid prenumererat på Allers och tidigare även Året Runt. Allas dök även upp vid vårt köksbord vid jämna tillfällen så alltid låg de till hands för en genomläsning. Det var de livsomvälvande reportagen typ det hände mig, teman på recept typ de bästa skaldjurspajerna, virkbeskrivningar, en roman, en novell, trädgårdstips typ så får du dina rosor att blomma året runt, korsord för både barn och vuxna, en serie, de bästa husmorstipsen typ så får du bort stearin på finblusen samt så mycket mer. Det är alltså med stor stolthet som jag får vara med i veckans Allas! image image

Idag har jag även donat med att få till en tripp till stugan nästa helg, inte det enklaste när det är en enorm logistik som ska till. Först och främst hjälpmedel, hur ska jag komma in i stugan och hur ska jag duscha. Jag blev hänvisad att ringa arbetsterapeuten i Lund som hänvisade mig till sin kollega i Sölvesborg som hänvisade mig till hjälpmedelscentralen i Karlskrona. Där fick jag äntligen napp, jag får hyra en duschstol för 375 kronor i månaden och två ramper även de för 375 kronor i månaden. Ganska dyrt att inte kunna gå in eller stå och duscha men det ska inte vara gratis att unna sig lyxen att tillbringa en helg i en annan kommun. Nästa problem var ett trygghetslarm då jag, Dan och David är där själva och till min stora förvåning så gick det att lösa på bara sex-sju samtal. Jag ringde först enhetschefen i Lund som sa att hon inte hade hand om det men som ringde upp och sa att hon visst hade det i alla fall. Hon la en beställning till Sölvesborg så jag fick ringa en biståndshandläggare där och sedan till larmcentralen men så var det löst. Transporten skulle bli enkel, bara ringa färdtjänsten i Lund. Först fick jag uppge när jag skulle resa och sen vart. Han letade länge och väl och fann till sist vägen till stugan men helt plötsligt vände han och sa: Lunds färdtjänst kör inte till Sölvesborg. Varför frågade jag men fick svaret att det bara är så. Jag ville få namnet på hans chef men fick inte detta och helt plötsligt la han på… Jag blev helt paff och min assistent Sanna förbannad. Som tur väl är så kan jag åka tåg för aldrig någonsin igen färdtjänst. Tydligen har det varit mycket skriverier om hur illa skött den verksamheten är.

Nästa briljanta sida som Lunds kommun visade idag var ett avslag på min överklagan om parkeringstillstånd då jag åker som medpassagerare. Jag skickade med ett intyg från min sjukgymnast att jag inte kan stå utan tillsyn i proteser och gåbord och elrullstolen får inte plats i bilen. Detta har de inte alls tagit hänsyn till utan har skickat ut samma avslag som tidigare. image Får de verkligen göra så? Vad är det då för mening med att erbjuda att du kan överklaga ett beslut? Jag försökte nå Öhrström vid tekniska förvaltningen men hon gick ej att nå idag. Men, jag ska inte ge mig, jag vill ha en förklaring. Imorgon är det dags för operation men imorgon är en annan dag som vi säger nu i schlagertider.

 

Om att gå i tjänst och ännu ett avslag

För några veckor ansökte jag om parkeringstillstånd för rörelsehindrad eller även kallat handikapparkering. Idag fick jag avslag på inrådan från en så kallad förtroendeläkare vid tekniska förvaltningen i Lunds kommun. Han/hon anser att då jag antingen kan köra elrullstol eller stå med proteser vid ett gåbord så kan jag släppas av framför t.ex ett köpcenter utan tillsyn då Dan kör och parkerar. image I min överklagan tar jag upp att elrullstolen är alldeles för stor för att få plats i en personbil, jag kan inte heller stå i mina proteser med gåbord själv då knäna viker sig om det inte står två personer och håller mig. I vanlig manuell rullstol så kan jag inte heller förflytta mig då jag är underarmsamputerad om det skulle uppstå någon fara då Dan parkerar bilen. Lunds kommun visar åter upp sig som en kommun i världsklass!

Idag var jag på jobbet igen, förutom att skriva på min överklagan såimage hade jag även möte med min chef och Annika från Försäkringskassan då jag arbetstränat åtta timmar i veckan sedan den 17:e mars. Nytt är att jag nästa vecka arbetstränar 10 timmar i veckan och efter ett par veckor går jag i tjänst på 25 %. Den förste juni utökar vi sedan med ytterligare fem timmars arbetsträning och så håller vi sedan på. Arbetsuppgifter finns det i alla fall och jag ska börja med att stötta mina arbetskollegor med de som är långtidsarbetslösa. Dagen är inte över än men så långt, ett positivt och en negativt besked.

Andra klassens medborgare

Aldrig tidigare har jag känt mig annorlunda eller illa behandlad över mitt handikapp förrän nu. Igår fick jag äntligen prata med myndighetschef  Thosteman. Först tyckte hon att mitt assistansbolag skulle sköta detta. Jag förklarade återigen orimligheten i detta. Ska mina assistenter, som bor i Eslöv och Malmö åka hem halv 7 och sedan komma tillbaka då jag ska lägga mig? Utan betalt då, förutom för de 20 minuter det tar att lägga mig. Hon tyckte dock inte att det var så konstigt. Vi kom sen, nästan, överens om att jag skulle prata med Försäkringskassan så jag kunde ta bort tiden jag har beviljad för läggning så hemtjänsten kunde utföra detta. Sen tog det stopp. Hon menar, på fullaste allvar, att jag i förtid ska bestämma då jag ska lägga mig. Jag frågade om hon själv skulle vilja ha det så? Nej, det skulle hon inte. Kräver jag för mycket då jag vill ha denna frihet? Har jag på grund av vad som hänt mig blivit degraderad till andra klassens medborgare? Äger kommunmänniskor rätten att bestämma över mitt liv? Jag frågade om de vill att vi ska flytta ifrån Lund, men det sa hon att hon inte ville. Det känns som om jag kämpar för något ouppnåeligt som var så självklart då jag bodde i Malmö. Imorgon åker Dan och David upp till Närke. Morsan får då komma ner och hjälpa mig i säng, ska det vara så i välfärdssverige?

Jag är dock väldigt glad över Sydsvenskans och Sydnytts engagemang för mig, då kan jag inte ha helt fel. Idag igen har de sänt ett reportage om mig: Länk från Sydnytt

image

Avslag

Idag fick jag beslutet. Den senaste tiden har varit än märkligare än tidigare vad gäller Lunds kommun. För två veckor sen fick jag ett antagande från min handläggare som var ett underlag till en utredning, naturligtvis helt felaktig. Jag skrev då ett mail till högsta hönset, Thosteman, där jag återigen förtydligade mina önskemål, bad om kontakt (hon sa ju i media att vi hade så god kontakt) samt klagade på den obefintliga kontakten. Hon svarade (!) och sa att ett annat högt höns, Meyer, skulle kontakta mig (Thosteman kunde kanske inte nedvärdera sig att själv tala med en medborgare). Meyer kontaktade mig och jag framförde igen mina önskemål och klagade på att de var så svåra att få tag på. Hon skulle nu skyndsamt ta tag i utredningen. I onsdags fick jag ett mail att utredningen var skickad och hon skulle ringa mig dag, fredag. Jag svarade att jag ville via mail ta del av utredningen som faktiskt gällde mig. Jag möttes av… tystnad. Igår kom ingen post, jag mailade igen och möttes av… tystnad. Oerhört frustrerande och jag var så förbannad över att de inte förmedlade utredningen till mig.

Idag ringde hon när jag var på jobbet och förklarade att de avslår min ansökan. Jag frågade madam Meyer om hon tyckte att det var rimligt att jag lägger mig halv 7 då min assistent går hem och det höll hon ju med om att det inte var. Hon tyckte att jag ska lämna mitt assistansbolag och ha kommunen som anordnare då de hade kontakt med andra assistansföretag för då skulle de kanske kunna möta mina behov. Jag ville veta vilka dessa var men det kunde hon inte säga. Jag frågade om jag då får hjälp när jag ville men det visste hon inte. Jag hade en massa frågor som hon inte kunde svara på. Samtalet blev ganska absurt och jag krävde möte med henne, Thosteman och Bing gånger två. Jag ville även ha med jurister från mitt assistansföretag. Hon lovade att skyndsamt (hört ordet innan) ordna detta. När jag kom hem låg beslutet på hallgolvet.

Fick ett mail sen av min jurist som vill överklaga till Förvaltningsdomstolen. Ärligt talat, vad är problemet? Jag vill bara få lite hjälp för att få lägga mig när jag vill, som alla andra.