”Hotad och kränkt”

Idag kom svaret från den som enväldigt styr och ställer i vår bostadsrättsförening, ordföranden. Av svaret att döma kan man ganska enkelt utläsa att detta tänker han fortsätta med:

”Hej

Detta är vad som gäller och ni har att rätta er efter våra anvisningar.

Jag tänker inte föra diskussionen längre.

En bil får inte parkeras så att den står delvis utan för parkeringsrutan.
Parkeringsruta 131 i garaget är inte för liten det är er bil som är för stor.
Ni måste byta plats och vi erbjuder er en normalstor plats.
Platser ni kan välja mellan är 203 och 190
LKP som äger parkeringshuset har större handikapplatser.

Ni skriver att ni ska gå till Diskrimineringsombudsmannen. Detta upplever jag som ett hot och mycket kränkande. Jag överväger att diskutera detta med min personliga advokat.
Jag har även instruerat mina medarbetare att det är likabehandlingsprincipen som gäller.
Det vill säga att ni inte ska behandlas sämre, och definitivt inte bättre, än någon annan.”

Ja, vart ska vi börja? Här gäller det att följa anvisningar annars… dessutom så tänker han inte föra diskussionen vidare, moget. Det är tydligen inte deras parkeringsplats som är för liten utan vår bil som är för stor, märkligt då vår bil klassas som en vanlig bil. Sen säger han emot sig själv genom att erbjuda oss en normalstor parkeringsplats. Men då är ju vår inte normalstor, eller? Dan har nu varit och tittat på de två platserna och de kan vi inte acceptera då jag inte kan komma ut ur bilen då. De båda platserna har parkeringsplatser vid båda sidor så min lift går inte att fällas ut. Vi kommer således att behålla vår plats som vi har kontrakt på fram till dess de erbjuder oss en vettig plats, vilket finns. Sen förstår han fortfarande inte att vi inte kan hyra en handikappsplats då det bara är när jag kör som vi kan använda en sådan plats, inte när Dan kör. Men det är i slutklämmen det mest roliga kommer, han känner sig hotad och kränkt och överväger att diskutera detta med sin personliga advokat. Vem hotar vem här, sen när får jag inte rådfråga vem jag vill? Ska han lägga munkavle på mig nu också? Bryta mot en grundlag? Sen, när man inte tror att han kan komma på mer så kommer snacket om likabehandling, vi ska definitivt inte behandlas bättre än någon annan. Men, om vi nu alla ska behandlas lika så är det ju onödigt att vi har hiss i huset för oss i rullstol, vi kan väl ta trapporna som alla andra, skylla oss själva att vi har funktionsnedsättning. Han förstår inte att det är just genom att agera som han gör att det är då det blir diskriminerande. Ibland måste man anpassa för oss som inte kan bli behandlade enligt likabehandlingsprincipen för annars går vi under. Imorgon ska jag ringa HSBs jurister.

 

Parkeringsproblem

När vi nu äntligen efter nästan två års tid har en fin bil där hela familjen kan åka i så kommer nästa bekymmer… parkeringen. Vår bostadsrättsförening styrs av en enväldig ordförande som hyrt ut den minsta parkeringsplatsen till oss, dock med fri passage på ena sidan så vi kan fälla ut liften. Men platsen är så liten så hjulen står utanför och då vi måste backa in för att kunna fälla ut liften så kan vi inte öppna bagageluckan. Jag mailade först uthyraren på HSB och frågade om vi kunde hyra parkeringsplatsen bredvid, som även den hade fri passage vid sidan om bilen men som var betydligt större. Dessutom så står den tom. Denna plats stod inte alls tom, hävdade uthyraren utan den skulle stå till förfogande till HSBs servicebil. Jag undrade då om vi inte kunde få byta med servicebilen. Då kom nästa svar, nej, den skulle inte hyras ut till någon i föreningen av ”rättviseskäl” då det tydligen kryllar av anpassade bilar som vill lägga beslag på den platsen. Själv har jag sett en anpassad bil men där finns en ramp in bakifrån i bilen varför det är enklast för dem att ha en vanlig parkeringsplats. När jag även ifrågasatte rättviseskälet så överlämnades ärendet till ordförande i föreningen och idag kom svaret; vi ska inte tro att vi kan välja parkering hur som helst, dvs vi kommer inte att få hyra den önskade platsen. Men inte nog med det, vi får inte heller behålla den plats vi hyr idag då den är för liten för vår bil. Vi blir med andra ord vräkta från vår parkeringsplats som vi har kontrakt på om vi inte frivilligt flyttar på oss. Men, vi kan hyra två platser men då får vi betala dubbelt så mycket. De kunde minsann inte tillhandahålla några handikappsplatser. Själva tonen i mailet var väldigt otrevligt och andemeningen var att här är det han som bestämmer, vi ska inte komma här med krav. Jag blev dessutom så paff av det totala ointresset av att vara lösningsfokuserad. Varför jag lägger ut den här historien är för att få höra från andra personer som inte varit inblandade i diskussionen om det verkligen är rätt av föreningen (ordförande) att göra så här mot sina medlemmar? Är det diskriminering? Är det okej rent juridiskt? Vad ska vi göra för att på ett skäligt sätt parkera vår bil?

Världens sämsta morgon

Det låter ju så bra, andre december, väcka sonen som får öppna present i adventskalendern, elljusstakarna lyser upp rummen och ute är det mörkt, snart är det jul. Det borde vara så harmoniskt. Men inte min morgon. Något sena hoppar jag över från inneelrullstolen till uteelrullstolen för att följa med sonen till skolan, men det var värst vad stolen lutar? Okej, punktering på högra framhjulet. Stresspåslaget blir enormt men som tur väl var så var Dan hemma så han kunde ta över lämnandet av David. Över i den manuella rullstolen, assistenten fick rulla mig till stationen då jag på måndagar jobbar från kontoret i Malmö och där inväntade vi tåget. Tåget kom och jag behöver ju en ramp för att komma in i själva vagnen. Konduktören syntes inte till och vi var ensamma på perrongen. Efter många om och men kom så konduktören med långsamma steg för att hjälpa oss. Man kunde riktigt känna medpassagerarnas irritation då tåget inte avgick i tid. Men hon fick inte loss rampen för den satt fast i skåpet. Konduktören blev stressad så jag löste situationen genom att säga att jag tar nästa tåg. Kände mig väldigt stressad också då jag försenade tåget. Väl framme på AF i Malmö så skulle jag före mötet ringa elrullstolsreperatören. Men då var telefonen urladdad. Då jag varit förutseende då jag känner min telefons förmåga att ladda ur sig så hade jag med en powerbank. Det tog dock väldigt lång tid för telefonen att få någon kraft så med den negativa inställningen jag hade just då så var jag helt säker på att även telefonen var död. Men telefonen kom tillbaka från de döda och jag ringde växeln för reparationer. Telefonisten lovade att skicka ut en reparatör idag. Tänkte att nu vänder det. Men nej, vid en paus på jobbet en timme senare så öppnade jag mailen. I torsdags när vi kom hem med den nya bilen så upptäckte vi att vi blivit tilldelade den minsta parkeringsplatsen i hela garaget men till samma pris som alla andra varför vi fick stå med framhjulen utanför. Bredvid bilen så fanns det en gångväg och på andra sidan den fanns en stor parkeringsplats som inte användes. Hade varit perfekt för oss för i så fall hade vi inte behövt backa in bilen utan kunna köra rakt fram då vi är beroende av att ha liften på höger sida. På torsdagkvällen mailade jag den person som har hand om uthyrningen av platser för att höra om vi bara kunde byta platser, om det gick bra för den som hyrde den platsen. Idag, mitt i morgonkaoset så kom svaret att många som sitter i rullstol som har bil där har velat ha den platsen så av rättviseskäl får vi inte hyra den utan den bästa ska stå till förfogande för HSBs servicebilar. Men vi kunde hyra två platser bredvid varandra men då skulle det bli dubbelt så dyrt. Jag blev då så ledsen, har inte sett några handikappanpassade bilar där i garaget och om det var många som var intresserade så kunde väl vi som vill ha platsen få motivera varför vi har behov av den och sen skulle uthyraren få avgöra vem som har störst behov av den istället för att låta den stå tom. Jag är osäker på om jag kommer att klara av att backa in bilen i det lilla utrymmet vi har till förfogande nu. Dagen har sen efter denna jobbiga start fortsatt att vara mer eller mindre jobbig. Om man säger så, jag har haft bättre dagar.

Förvaltningsrättens dom

I maj förra året var jag på möte med Lunds kommuns representanter, myndighetschefen, chefen över LSS-handläggarna samt chefen över hemtjänsten för yngre. Anledningen var att jag ville få en vettig förklaring varför de inte kunde bevilja mig 20 minuters hemtjänst varje kväll vid läggning trots att andra kommuner kunde bevilja detta. Jag hade till och med tänkt mig att betala dem med assistanspengar så kommunen gick in och hade en del av assistansen. De sa att de av princip inte säljer tjänster, det var inget politiskt beslut utan en sedvänja de utvecklat. En av cheferna sa även att ”hur skulle det se ut om alla gjorde som du”. Jag tyckte mig inte få en vettig förklaring utan överklagade deras beslut till Förvaltningsrätten. Tiden gick sen och jag lärde mig själv samt med Dans hjälp att lägga mig utan vare sig assistans eller hemtjänst. I veckan kom beslutet, avslag. Det stod att jag hade en god levnadsnivå då kommunen erbjudit sig att ta över hela assistansen. Det stämmer, cheferna kom med det förslaget vid mötet i maj, fyra månader efter att min LSS-handläggare sagt att kommunen inte utförde assistans utan det gjorde de privata alternativen. Två olika svar, alltså. När jag vid mötet bad att få se vilka alternativ av anordnare de hade så visade det sig att man inte kan välja, det sker via avrop. Jag sa då nej, jag vill dels kunna välja vilka som kommer in i mitt liv och familj, dels därför jag då haft mitt assistansföretag i fyra månader och var fullt nöjd med dem. Jag måste bara här ifrågasätta ett par uttalanden. För det första, en god levnadsnivå, vad är det, vem bestämmer vad som är en god levnadsnivå för just mig eller är det verkligen ett standardiserat begrepp? För mig är det inte en god levnadsnivå att behöva strida om när och hur jag ska lägga mig. I min naivitet trodde jag att vårt samhälle var betydligt mer individualiserat än vad det visat sig vara. Det andra jag vill ifrågasätta är valfriheten. Nästan allt i vårt samhälle går mot det fria valet, val av skola, vårdcentral, äldrevård med mera. Men inte hos Lunds kommun vad det gäller val av assistans, om de nu verkligen har det med tanke på att handläggaren sa att de inte har medan cheferna säger att de har. Det sorgliga i allt detta är alla strider man måste ta, strider jag i min vildaste fantasi inte trodde man skulle behöva ta innan jag blev sjuk men nu vet jag, tyvärr, bättre.

När lillejulaftons morgon glimmar…

… och jag får sova ända till 9 så vaknar jag 7. Ledig idag, ingen dagislämning, David har jullov, assistenten kommer 9, Dan sover. Som gjort för en lång morgon i sängen men inte, är pigg som en lärka. Ska träna när assistenten kommer men har börjat med den träning jag kan göra själv i soffan men den är klar nu. Ligger därför kvar i soffan och får faktiskt lite tid för reflektion över det gångna året. Tänker vi stort, politiskt alltså så har det varit ett fruktansvärt år, både inrikes och utrikes med terrorattacker, flyktingkatastrofer, skolskjutningar, krig med mera. Tänker jag lite mer egocentriskt så har det varit ett fantastiskt år. I februari skrevs jag efter ett år ut från sjukhuset och fick komma hem, ett hem i kaos bestående av flyttlådor då vi i slutet av samma månad lämnade Malmö för Lund. En bostadsrätt, vår gemensamma och David fick eget rum. I mars började mina assistenter jobba och Dan fick äntligen slappna av och räkna in mig igen i ansvarsfördelningen. I mars började jag även arbetsträna på 25 % vilket snart stegrades till 50 %. Den viktigaste delen av min rehabilitering inleddes, den arbetslivsinriktade. Att komma igång med sitt arbete ger ett sånt otroligt lyft för helt plötsligt är man normal igen, räknas in i samhället, har en viktig funktion igen. I juni började vi åka till stugan igen efter förra årets ickenärvaro. Stugan anpassades och det var så skönt att kunna vara där igen. Jag gick in i tjänst på 50 % och helt plötsligt hade jag lön och var inte bara sjukskriven. Hela semestern tillbringades i Sölvesborg och sen varje helg fram till september. Under hösten intensifierades min rehabilitering genom två dagars vistelse på Orup i veckan, varvat med tre dagars arbete. Tufft men egentligen en perfekt kombination. Min protesträning är igång men går alldeles för trögt, väntar på den efterlängtade kallelsen till Mölndals sjukhus så titanimplantaten kan opereras in så protesträningen verkligen kan komma igång. Året har bestått av mycket väntan, väntan på operationstider, besvikelse i form av avslag, besvikelse i form av inställda operationer. Men, sammanfattningsvis, ett egentligen fantastiskt år!

Omslag från Försäkringskassan

Idag är det den stora dagen då Försäkringskassan har omvärderats från min sida. Man kan också säga kryss i taket eller det snöar i helvetet eller så regnar det manna från himlen osv. Idag ringde en man med behaglig Karlshamnsdialekt och berättade att min blogg fastnat i myndighetens omvärldsbevakning då jag kritiserat Försäkringskassan för deras avslag av arbetshjälpmedel, dvs min ansökan av en inneelrullstol på jobbet. Jag blev först rädd för att jag skulle ha fastnat i en Orwellsk 1984-värld men han förklarade snabbt att därför hade han tittat närmare på min ansökan. Han kommer att ändra beslutet och bevilja mig bidrag till en stol till jobbet för som han förklarade, vilken skulle de annars bevilja medel till. Allt det handläggaren som avslog avfärdade tog han upp som bärande argument, t.ex uteelrullstolens storlek, klumpighet samt omöjlighet att arbeta i. Han förstod även att jag inte kunde ta med mig min stol jag har hemma till jobbet, det tyckte den andre handläggaren. Vi hade även en lång diskussionen om den eventuella problematik som kan drabba ett mindre företag om en anställd där blir nekad detta bidrag, konsekvensen kan ju bli att den drabbade även förlorar jobbet. Imorgon kommer jag att meddela min chef den glada nyheten, vi kommer att beställa den ergonomiska rullstolen och jag kan utan risk för hälsan fortsätta jobba. Den enda smolken i bägaren är att devisen att man måste vara frisk för att vara sjuk håller i alla väder. Om jag inte bråkat och skrivit om mitt avslag så hade jag fått gå den långa vägen och överklaga med den stora risken av ännu ett avslag, och tiden hade bara gått och min rygg kanske tagit skada av den sneda arbetställningen.

Avslag från Försäkringskassan

När jag jobbar så sitter jag i min uteelrullstol, det är ungefär som att sitta och jobba i en fåtölj. Företagshälsovårdens arbetsterapeut avråder å det bestämdaste att jag flyttar över i en vanlig kontorsstol då risken är för stor att jag ramlar av. Hon tror inte heller att min rygg eller axlar i längden kommer att klara av att arbeta i en fåtölj. Vi bestämde oss därför att söka bidrag för arbetshjälpmedel och för detta ville Försäkringskassan ha in en offert. En tid bokades därför på Lomma hjälpmedel i augusti. Då jag via Region Skåne blivit beviljad en inneelrullstol att ha hemma som fungerar bra så tyckte alla inblandade att vi skulle söka bidrag för en likadan att ha på jobbet. Det skulle vi inte ha gjort… Igår ringde Försäkringskassan och meddelade att då jag redan har en sådan stol så behöver jag inte ha en likadan på jobbet. Jag undrade då, lugnt i början, hur jag ska få med mig den till jobbet. Det la de sig inte i, sa de. Men, menade jag, jag får inte använda den utanför hemmet då jag inte heller får köra med den utomhus. Inget av mina argument brydde de sig om. Jag undrade då, mindre lugnt, om de ansåg att det var bättre att jag var sjukskriven på heltid. Risken är ju stor att det blir så om inte min rygg eller axlar håller. Gissa då vilka det är som måste betala ut hel sjukpenning? Vore det inte billigare om samma myndighet, i den jämförelsen, beviljade mig det låga bidraget jag sökt. Idag har jag febrilt letat i förordningar och ingenstans hittat stöd för hennes beslut. Senare idag då jag läste beslutet så hänvisade hon till rättspraxis men inget om var hon hämtat detta rättspraxis från. Jag pratade även med mitt assistansföretags jurist som tyckte att Försäkringskassans beslut är fyrkantigt och ska titta igenom beslutet och hjälpa mig överklaga. Min chef kommer även att skicka det till Arbetsförmedlingens HR-avdelning. Jag kommer även be Region Skåne om ett intyg som bekräftar att den stol de lånat ut till mig ska stanna i hemmet. Det kan ju tyckas att min arbetsgivare ska stå för hela summan, 100 000 men vi har i en svensk förordning bestämt att Försäkringskassan ska stå för halva summan. 50 000 är ganska billigt för samhället jämfört med vad kostnaden skulle bli för en hel sjukskrivning. Min arbetsgivare har säkert möjlighet att betala hela summan men har ett litet företag det? Risken är då att den som är funktionsnedsatt på ett litet företag förlorar sitt arbete för att arbetsgivaren inte har råd att betala. Hur står det då till med rättssäkerheten i vårt land? Detta beslut kommer så klart att överklagas men tiden går och jag sitter inte vidare bra då jag arbetar…

Om tanttidningar och att vara funktionsnedsatt i Lund

Denna vecka är det ett reportage om mig i tanttidningen Allas. Ordet tanttidning är skrivet med mycket kärlek. Dessa tidningar har alltid varit närvarande i min uppväxt då min mor alltid prenumererat på Allers och tidigare även Året Runt. Allas dök även upp vid vårt köksbord vid jämna tillfällen så alltid låg de till hands för en genomläsning. Det var de livsomvälvande reportagen typ det hände mig, teman på recept typ de bästa skaldjurspajerna, virkbeskrivningar, en roman, en novell, trädgårdstips typ så får du dina rosor att blomma året runt, korsord för både barn och vuxna, en serie, de bästa husmorstipsen typ så får du bort stearin på finblusen samt så mycket mer. Det är alltså med stor stolthet som jag får vara med i veckans Allas! 

Idag har jag även donat med att få till en tripp till stugan nästa helg, inte det enklaste när det är en enorm logistik som ska till. Först och främst hjälpmedel, hur ska jag komma in i stugan och hur ska jag duscha. Jag blev hänvisad att ringa arbetsterapeuten i Lund som hänvisade mig till sin kollega i Sölvesborg som hänvisade mig till hjälpmedelscentralen i Karlskrona. Där fick jag äntligen napp, jag får hyra en duschstol för 375 kronor i månaden och två ramper även de för 375 kronor i månaden. Ganska dyrt att inte kunna gå in eller stå och duscha men det ska inte vara gratis att unna sig lyxen att tillbringa en helg i en annan kommun. Nästa problem var ett trygghetslarm då jag, Dan och David är där själva och till min stora förvåning så gick det att lösa på bara sex-sju samtal. Jag ringde först enhetschefen i Lund som sa att hon inte hade hand om det men som ringde upp och sa att hon visst hade det i alla fall. Hon la en beställning till Sölvesborg så jag fick ringa en biståndshandläggare där och sedan till larmcentralen men så var det löst. Transporten skulle bli enkel, bara ringa färdtjänsten i Lund. Först fick jag uppge när jag skulle resa och sen vart. Han letade länge och väl och fann till sist vägen till stugan men helt plötsligt vände han och sa: Lunds färdtjänst kör inte till Sölvesborg. Varför frågade jag men fick svaret att det bara är så. Jag ville få namnet på hans chef men fick inte detta och helt plötsligt la han på… Jag blev helt paff och min assistent Sanna förbannad. Som tur väl är så kan jag åka tåg för aldrig någonsin igen färdtjänst. Tydligen har det varit mycket skriverier om hur illa skött den verksamheten är.

Nästa briljanta sida som Lunds kommun visade idag var ett avslag på min överklagan om parkeringstillstånd då jag åker som medpassagerare. Jag skickade med ett intyg från min sjukgymnast att jag inte kan stå utan tillsyn i proteser och gåbord och elrullstolen får inte plats i bilen. Detta har de inte alls tagit hänsyn till utan har skickat ut samma avslag som tidigare.  Får de verkligen göra så? Vad är det då för mening med att erbjuda att du kan överklaga ett beslut? Jag försökte nå Öhrström vid tekniska förvaltningen men hon gick ej att nå idag. Men, jag ska inte ge mig, jag vill ha en förklaring. Imorgon är det dags för operation men imorgon är en annan dag som vi säger nu i schlagertider.

 

Om att gå i tjänst och ännu ett avslag

För några veckor ansökte jag om parkeringstillstånd för rörelsehindrad eller även kallat handikapparkering. Idag fick jag avslag på inrådan från en så kallad förtroendeläkare vid tekniska förvaltningen i Lunds kommun. Han/hon anser att då jag antingen kan köra elrullstol eller stå med proteser vid ett gåbord så kan jag släppas av framför t.ex ett köpcenter utan tillsyn då Dan kör och parkerar.  I min överklagan tar jag upp att elrullstolen är alldeles för stor för att få plats i en personbil, jag kan inte heller stå i mina proteser med gåbord själv då knäna viker sig om det inte står två personer och håller mig. I vanlig manuell rullstol så kan jag inte heller förflytta mig då jag är underarmsamputerad om det skulle uppstå någon fara då Dan parkerar bilen. Lunds kommun visar åter upp sig som en kommun i världsklass!

Idag var jag på jobbet igen, förutom att skriva på min överklagan så hade jag även möte med min chef och Annika från Försäkringskassan då jag arbetstränat åtta timmar i veckan sedan den 17:e mars. Nytt är att jag nästa vecka arbetstränar 10 timmar i veckan och efter ett par veckor går jag i tjänst på 25 %. Den förste juni utökar vi sedan med ytterligare fem timmars arbetsträning och så håller vi sedan på. Arbetsuppgifter finns det i alla fall och jag ska börja med att stötta mina arbetskollegor med de som är långtidsarbetslösa. Dagen är inte över än men så långt, ett positivt och en negativt besked.

Andra klassens medborgare

Aldrig tidigare har jag känt mig annorlunda eller illa behandlad över mitt handikapp förrän nu. Igår fick jag äntligen prata med myndighetschef  Thosteman. Först tyckte hon att mitt assistansbolag skulle sköta detta. Jag förklarade återigen orimligheten i detta. Ska mina assistenter, som bor i Eslöv och Malmö åka hem halv 7 och sedan komma tillbaka då jag ska lägga mig? Utan betalt då, förutom för de 20 minuter det tar att lägga mig. Hon tyckte dock inte att det var så konstigt. Vi kom sen, nästan, överens om att jag skulle prata med Försäkringskassan så jag kunde ta bort tiden jag har beviljad för läggning så hemtjänsten kunde utföra detta. Sen tog det stopp. Hon menar, på fullaste allvar, att jag i förtid ska bestämma då jag ska lägga mig. Jag frågade om hon själv skulle vilja ha det så? Nej, det skulle hon inte. Kräver jag för mycket då jag vill ha denna frihet? Har jag på grund av vad som hänt mig blivit degraderad till andra klassens medborgare? Äger kommunmänniskor rätten att bestämma över mitt liv? Jag frågade om de vill att vi ska flytta ifrån Lund, men det sa hon att hon inte ville. Det känns som om jag kämpar för något ouppnåeligt som var så självklart då jag bodde i Malmö. Imorgon åker Dan och David upp till Närke. Morsan får då komma ner och hjälpa mig i säng, ska det vara så i välfärdssverige?

Jag är dock väldigt glad över Sydsvenskans och Sydnytts engagemang för mig, då kan jag inte ha helt fel. Idag igen har de sänt ett reportage om mig: Länk från Sydnytt