Är jag vuxen nu?

Idag är det ett år sen vi gifte oss, om en dryg månad fyller vår son sin första tvåsiffriga födelsedag, jag har fast jobb och ett nybygge till stuga på gång i Sölvesborg, lån som inte bara är till CSN, bil… Så någonstans på vägen så måste jag väl ha blivit vuxen, hur nu det gick till för jag känner mig fortfarande som den ansvarslösa studenten som bodde på Hallands nation som utan tvekan festade tills det ljusnade. Men nu drygt 20 år senare så måste jag nog betraktas som statistiskt medelålders medelklass vuxen. Men visst var vuxna mycket mer vuxna förr än nu, i varje fall då jag som tonåring betraktade en vuxen. De verkade i alla fall mycket mer vuxen i sina tankar än vad jag är idag.

En av de här vuxengrejerna jag skrev om ovan var just stugbygget. Igår var vi faktiskt uppe och tittade till vårt nybygge som fått väggar och tak och vi tyckte först att det såg ut som en skyskrapamen upptäckte snart att huset faktiskt ändå slutar under träden. Vi har alltså grund, väggar och tak nu men sen är det inte så mycket mer men det ger ändå en känsla av hur det kommer att bli, nytt, fräscht och så pass stort att även jag med alla mina hjälpmedel får plats. Trädgården behöver nog en hel del omsorg efter det burdusa bygget men tänker samtidigt att det ger sig när vi kommit så långt. Innan den gamla stugan revs så försökte vi rädda de växter vi ville ha kvar men äppelträdet fick offras för byggarnas maskiner. Men det gamla trädet hade nog dött inom kort ändå. Mina föräldrar var med, de var ju tvungna att få bevittna förödelsen deras dotter dragit över deras gamla stuga, så vi gick den vanliga rundan längs med havet och avslutade med en fika vid den nyöppnade restaurangen längst ut på udden. Vi lämnade föräldrarna i Kristianstad och körde sen hem i vintertidsmörkret och det höstdeppiga regnet. Men det var kanske bara jag som tyckte det var söndagsdeppigt då jag är den enda som skulle jobba som idag, de två andra i familjen har ju höstlov. Känns ändå faktiskt ganska vuxet att jobba på höstlovet så då är jag väl det, vuxen.

Det växer

Det är lite frustrerande att befinna sig på 11 mils avstånd när man genomför sitt största byggprojekt någonsin. Nu är det så klart inte vi som rent bokstavligt bygger men vi är ju ändå väldigt involverade, om inte så rent ekonomiskt och känslomässigt. Därför är det oerhört roligt att ha en snäll byggare som skickar bilder då den nya

stugan växer fram. I morse fick jag denna bild och kan inte annat än imponeras över hur snabbt det går! Något att glädja sig åt när höstmörkret kryper allt närmare.

Större och större

Den andre januari 2012 började jag jobba på Arbetsförmedlingen på det lilla kontoret i Kävlinge där vi även hade ansvar för det ännu mindre kontoret i Lomma. På den tiden låg det ett Arbetsförmedlingskontor i varje kommun och vi som jobbade där fick en väldigt god kontakt med både arbetsgivare och arbetssökande på orten. Men i Arbetsförmedlingsvärlden så styr politikerna och en av de viktigaste frågorna i politikernas värld är just arbetsmarknadspolitiken. Det präglar vårt jobb väldigt mycket. En indikation på det är att Arbetsförmedlingen är Sveriges sämst omtyckta myndighet, antagligen för att vårt uppdrag förändras hela tiden. Men det är inte vårt fel, vi som jobbar på AF vet att vi gör ett mycket bra jobb. Vi hjälper dem som står längst ifrån arbetsmarknaden att få ett jobb, och vi är väldigt stolta över det. 2016 så bestämde politikerna att de små kontoren skulle stänga varför flyttlasset gick från Kävlinge till Lund. För egen del var det vara positivt, jag slapp pendla med kollektivtrafiken till jobbet men nackdelen var att vi förlorade en del av den lokala förankringen. Samtidigt satte digitaliseringen igång på allvar, fler och fler möten skulle ske på distans. 2019 kom nästa politiska drag, Arbetsförmedlingens resurser krympte och väldigt många kollegor förlorade sina jobb. I samband med det så skulle Arbetsförmedlingens kontor centraliseras ännu mer. Mitt i all centralisering så kom Coronan och allt fler människor blev arbetslösa varför vi fått mer att göra och hade behövt våra kollegor som fick sluta förra året. Igår var det sista dagen som kontoret i Lund hade öppet. Idag flyttade vi alla in i det stora kontoret i Malmö. Från till. Kontoret i Malmö är stort, jättestort, men så var det ju Malmös konserthus för inte så länge sen. Men nu går det väl inte att centralisera mer? I Skåne finns det nu bara fyra Arbetsförmedlingskontor kvar.

Den tomma tomten

Nu är sommarstugan borta, inte ett spår finns kvar av den gamla röda stugan med svarta knutar, papptak och en massa tillbyggnader som gav den sin karaktär. Borta är stugan med det svaga elnätet som tvingade oss att brygga kaffe i brorsans gamla rum om fläkten på altanen var på för annars gick en propp. Borta är stugan med det sluttande golvet, det pyttelilla köket, de smala dörrhålen, det kalla golvet med mera. För nu är allt rivet och vi söndagsutflyktade igår och var uppe tittade till det. Då föräldrarna ville med så fick vi ha munskydd i bilen vilket gav mig ännu mer respekt för all sjukvårdspersonal som tvingas ha det hela dagen. Efter tre mil började jag gnälla över hur jobbigt det var att titta neråt för då kom det i ögonen och skavde och hade jag solglasögon på så immade de igen, stackars mig! Syftet med att åka upp var egentligen för att sätta in en avfuktare i containern där vi förvarar alla möbler som fick stanna kvar vi hade inte själva förstått att det behövdes men blev som tur väl var upplysta av yrkesfolk. Vi stack sen ut till stugan och så tomt det var på håll, något saknades! Och så stor tomten såg ut utan något hus, tomten är inte stor, bara 336 kvm men utan hus så såg den gigantisk ut. Grunden var gjuten och det hade gjorts tidigare i veckan vilket vi redan fått bildbevis på. Nu såg det ut så här och det gick knappt att känna igen det. Men om man tittar i mitten av den sista bilden så kan man se att den fina bokportalen är kvar vilket blev en glad överraskning för det trodde vi inte skulle kunna gå. Vi har haft mycket att göra med vår framtida stuga för i onsdags hade vi bokat tid på Ikea för att planera kök och vi fick tid halv 18.30. Problemet var att Ikea stänger 18.00 så vi fick smita in då någon gick ut varpå vi fångades av en alert vakt som strängt berättade att Ikea var stängt men när vi förklarade vårt ärende så blev vi stället eskorterade till hissen. Det var vårt andra besök på köksavdelningen men nu blev vi klara och kunde maila upp offerten till East-house som håller ihop bygget. Mycket återstår än men med små steg närmar vi oss målet. Vi kommer att åka upp en gång i månaden så vi kan följa det på lite närmare håll.

Nu går (81)34:an i himlen in

Men återuppstår i ny mundering 2021. Mina föräldrar snubblade över stugan 1975 av en slump då de besökte släktingar i Tredenborg. Då var namnet stuga 30 på gamla Tredenborgsslätten och den var en anspråkslös liten stuga med ett allrum, ett sovrum och ett pyttelitet kök. Vatten fick bäras in via spannarfrån en allmän kran som fanns vid tomtgränsen, vilket var lyx för då behövde vi inte gå lika långt som grannarna och det fanns ett utedass. Tomten var arrende. Mycket enkelt alltså. Här står jag och lillebror framför den gamla verandan. Allt eftersom åren gick så växte kraven på en modernisering fram. 1982 byggde min far till en altan och ökade kökets yta. Någon gång i mitten av 80-talet så fick tomterna friköpas och då fick de små gatorna namn och stugorna nya nummer så nu bodde vi på Krusbärsstigen 8134 istället. 1989 så drogs vatten in varför ett badrum med toalett och dusch byggdes till, oerhört skönt att som sextonåring slippa sminka sig på utedasset. Samtidigt så fick jag och brorsan varsitt sovrum då vi vuxit ifrån det här med att dela rum så nu fanns alla bekvämligheter. Men åren fortsatte att gå och i och med mina amputeringar 2014, för övrigt den enda sommaren jag inte besökt stugan hittills, så blev det problem då jag återigen skulle till stugan. Det var nämligen nivåskillnader mellan trädgård och altan samt mellan altan och stuga, detta fick därför avhjälpas med hemmabyggda ramper. Det gick inte heller att ta sig runt i stugan pga trösklar och smala dörrar, men just då, 2015, så spelade detta en mindre roll då huvudsaken var att jag kunde komma dit igen. Men de här åren med sålängelösningar fick ett slut förra året då vi insåg att stugan helt enkelt behövde anpassas. I slutet av förra sommaren så tog vi dit en hantverkare och framförde våra önskemål; höja altanen så den var i samma nivå som stugan, vinterbona och bredda dörrarna. Vi fick svar att om altanen skulle höjas så måste hela taket höjas, skulle han sen hitta något, typ fukt i golv och väggar, när den skulle vinterbonas så kunde det bli hur dyrt som helst. Tanken började växa fram om vi inte skulle riva den gamla sommarstugan med grund från 1951 och bygga ny? Men det var ju tvunget att förankra detta beslut hos mina föräldrar, trots att de skrivit över stugan på mig men jag var ändå tvungen att ha deras godkännande, kände jag. Det visade sig att de inte alls vara av den sentimentala typen då orden löd, ordagrant ”omkull med skiten”. Nu påbörjades en process som varit så lång och krånglig så om vi vetat det då så hade vi nog stoppat redan då. Men som tur väl var så visste vi inte det! Först kontakta banken, sen hitta en entreprenör, sen träffa entreprenör med arkitekt, sen beställa en nybyggnadskarta, sen träffa banken igen, sen få en budget, sen ansöka om bygglov med kompletteringar, sen hitta en kontrollansvarig, sen skaffa en färdigställandeförsäkring, sen träffa banken, sen träffa entreprenör och byggare, sen rensa stugan och med det behålla, slänga eller skänka möbler, sen flytta om växter i trädgården…och det är där vi är nu… det har tagit ett år men förra söndagen blev vi av med boden, som för övrigt är det ombyggda utedasset, och i torsdags så revs stugan så nu har vi detta ökenlandskapFortsättning följer…

Den hotade och kränktes lilla maktdemonstration

Igår skulle jag ut på ett litet ärende vi 14 och upptäckte då att ytterdörren inte gick att öppna med min lilla fjärrstyrda fjärrkontroll. Inte heller fungerade knappen på väggen som öppnar dörren utan att man behöver vrida om dörrlåset. En ganska viktig detalj för någon som mig, det är även en viktig detalj för två av mina grannar som även de sitter i permobil. Vi testade sen koden på utsidan och inte heller den fungerade. Sagt och gjort, jag felanmälde och tryckte på att vi är tre personer i huset som är väldigt beroende av att automatiken fungerar då vi varken kan vrida om dörrlåset eller resa oss upp och öppna med nyckel från utsidan. De förstod att det var viktigt och skulle skicka någon omgående. Vid klockan 16 testade jag igen efter att David berättat att han fått släppa in farbrodern under oss i permobil som inte heller kan ta sig in med nyckel. Jag ringde igen till felanmälningen och de lovade att fixa det direkt. Om inte koden fungerar så kan ju inte heller min assistent komma in imorgon. Klockan 18 tänkte jag att jag bara skulle kolla så allt fungerade för annars var jag tvungen att ge assistenten en nyckel. Men det fungerade fortfarande inte. Lätt irriterad ringde jag felanmälningen igen och killen som svarade kände igen ärendet. Han var lite förtvivlad och sa att hade han kunnat så hade han skickat någon direkt men styrelsen (läs ordförande) i föreningen tyckte att det skulle vänta till imorgon. Jag blev först helt paff, förstod de inte att för tre personer i deras förening så är det här väldigt viktigt då det handlar om vår säkerhet och frihet att kunna ta oss in och ut utan besvär. Men så började jag förstå sammanhangen då det är samma ordförande som före jul vägrade låta oss ha en parkeringsplats som är anpassad efter mina behov då jag ”definitivt inte skulle behandlas bättre än någon annan”. När jag tyckte att hans beteende var synnerligen diskriminerande så kände han sig hotad och kränkt så nu får han den ultimata hämnden, det är han som bestämmer när dörren ska lagas, inte jag! Således ska jag naturligtvis inte behandlas bättre än någon annan i denna situation heller. När automatiken inte fungerar så får jag allt resa mig upp från rullstolen, gå på mina osynliga ben fram till dörren och med min osynliga hand plocka fram nyckeln och låsa upp dörren som alla andra. För så fungerar funktionshinderpolitiken i vår lilla förening. Vad jag vet så är dörren inte lagad än…

Förmiddagsdrama

Träningen påbörjades redan vid 7 i morse då studsmattan åkte fram. Äntligen börjar konditionen att hitta tillbaka efter sommarens dekadenta leverne. Efter lite hopp och styrketräning så avslutades träningen med gående med proteserna med stöd av ett gåbord. Då jag var klar med träningen så stod jobbdatorn redo på köksbordet varför jag loggade in utan att ha tagit av proteserna. Jag kollade lite mail och startade de nödvändiga programmen. Min assistent skulle sen skruva av proteserna från implantaten före dusch och det vänstra gled av som det skulle men inte det högra. Den satt fast som i ett skruvstäd. Hur hon än vred och kämpade så rörde den sig inte en millimeter. Vi kämpade och kämpade och hon blev alldeles röd i händerna men protesen vägrade släppa sitt grepp. Nästa steg var att hälla i olja och rengöringssprit för att förhoppningsvis lösa upp gängorna. För att vara på den säkra sidan så stängde vi av elektroniken i protesen med den följden att benet inte gick att böja och blev en kraftig hävarm och blev då alldeles för tung för skruven varför det började göra ont. Olja och sprit hälldes i men den var fast. Vi letade upp en polygrip men den vi hade var för liten. Jag försökte då ringa min ortopedingenjör men hela företaget var stängt i två dagar för utbildning men det gick bra att maila så skulle de återkomma på måndag. Men måndag, jag måste ju ha av den innan! Jag ringde då till Mölndals sjukhus som opererade in skruvarna och koordinatorn där fick tag i en ortopedingenjör men det var inte mycket hon kunde göra på telefon mer än att tipsa om en polygrip. Jag ringde då min högstadielärare till man som inte svarade. Desperat ringde jag då till skolans expedition där den urtrevliga kanslisten lovade att leta upp Dan. Efter ett par minuter ringde han och jag förklarade debaklet och han skulle komma hem direkt. Mellan varven så jobbade jag så gott det gick trots den tilltagande smärtan. Dan kom så hem och hade då varit inom träslöjden och fått låna en enorm polygrip men innan han skulle ta till verktyget så skulle han göra ett sista försök att skruva av protesen. Naturligtvis gled den av som om ingenting hade hänt. Gissa om han blev stolt? Och jag som vänt upp och ner på hela världen men nu var den av! Vet inte riktigt om jag vågar använda proteserna igen innan min ortopedingenjör gjort en ordentlig besiktning…

Förändringens tid

Jag är så trött på att befinna mig i en ständig rehabprocess. Just nu vill jag bara känna att allt är good enough. Att inte hela tiden behöva kämpa för att bli bättre i allting. Det är sex och ett halvt år sedan jag blev sjuk och direkt efter att respiratorn stängdes av så började kampen tillbaka. I början handlade det om att bara klara av att sitta upp i sängen vilket var målet det första halvåret. När jag väl kom till Orupssjukhuset så blev jag snabbt bättre och gick från klarhet till klarhet. Min rehabprocess skulle bli en baggis och snart efter utskrivningen från sjukhuset så började jag jobba. Snabbt kom jag upp i 50 % och kombinerade jobb med rehab men ganska snart så bromsades framgångarna in. Trots ett flertal perioder på Orup kombinerat med osseointegrerade titanimplantat i benen så kom jag inte så mycket längre i gåendet. Jag blev helt enkelt rädd. I våras så skulle jag komma igång med att gå ordentligt och bokades in på gåskolan i Lund men efter bara ett par besök så stängdes gåskolan pga Coronan. Tanken var att jag skulle träna mycket där för att sen återvända till Orup. Träningen förlades hemma istället och jag övade på. Men någonstans ifrån kom tanken att jag behöver vila från alla krav från mig själv att jag ska gå. Jag behöver känna mig nöjd där jag är. Träna min egen träning, använda proteserna i träningssyfte men just bara få känna mig lite nöjd. Jag stänger inga dörrar, får jag bara vara en stund så kommer säkert lusten tillbaka. Just pga av denna insikt så kommer jag från och med den förste september att jobba 75 %. Min träning kommer ändå att hinnas med för tid kan sparas in på ett annat sätt numer. David började fyran förra vecka så nu kommer han att kunna ta sig fram och tillbaka själv till skolan. Halleluja vilken tidsbesparing det blir! Ingen lämning eller hämtning längre. Men lite otäckt är det att släppa iväg honom ensam. Den här veckan rekognoserar vi skolvägen tillsammans men nästa vecka går även han in i skarpt läge. Förändringens tid är här.

Så otränad

Igår tog semestern slut och jobbet drog i gång igen. David fick lyxa med en extra sommarlovsdag och började inte fyran förräns idag, vår son är alltså en mellanstadieelev, hur gick det till? Skolstarten fick i alla fall firas med en glass i parken. I år har jag haft mycket semester, sammanlagt sju veckor och vi har hunnit med ganska mycket. Det mesta av tiden spenderades i sommarstugan. Dels för att Lund är en ovanlig stad då här inte finns något vatten och således blir alldeles för varm på sommaren och dels för att det är skönt att vara i stugan då vi är ute hela tiden och havet är nära. Jag är ju som bekant väldigt värmekänslig. När andra fryser så är jag varm. Juli passade egentligen mig ganska bra i år då det inte var någon varm och strålande månad. En vecka spenderade vi i Karlshamn då både Dan och David spelade i en tennisturnering så det gjorde inte så mycket att vädret inte var på topp. . Augusti gaskade upp sig vädermässigt och David badade i snitt tre timmar varje eftermiddag så då fick jag snällt sitta på bryggan och beskåda hans badglädje. Men så jag saknar att kunna bada i havet! Hade allt varit som innan 2014 så hade jag varit med på de långa baden så resten av familjen hade fått tjata på mig tills jag gick upp. Men det är bara att acceptera läget, alltså inte gilla läget, det är en helt annan sak. Men kvällarna har varit ljuvliga och ingen sommar har vi väl ätit ute så mycket som den här, givetvis med avstånd! Men det här lättsamma livet sätter sina spår. Ingen träning över huvudtaget på drygt tre veckor. Igår så var jag om inte motiverad utan snarare tvungen att köra igång. Före semestern klarade jag av att hoppa studsmatta i 50 minuter utan att bli så andfådd. Igår klarade jag 25 minuter och flåsade som en blåsbälg och varför får man sådan hosta då man är otränad? Idag var jag på det igen och målet var satt till 30 minuter men slutade på 27 och då klarade jag verkligen inte mer. Varje år är det samma visa och jag lovar mig själv att inte bli så otränad nästa år men blir det ändå. Men det är svårt när ljumma sommarkvällar med rosé och grillat lockar mer…

Världens bästa inställning

I olympiska sammanhang så heter det ju att det är bättre att kämpa väl än att vinna. Kan ju också låta som en ursäkt om man nu inte vinner men vi har på nära håll fått bevittna detta fenomen i sin allra finaste form. David som är en ganska liten kille samtidigt som han är född sent på året kastade sig in i tennisturneringen i Kolleviksspelen utanför Karlshamn där han ställde upp i pojkar 10. Han har tränat i några år mest på skoj men aldrig tävlat. För att killarna skulle få spela så mycket som möjligt så fick de fyra kombattanterna möta varandra vilket då gav tre matcher. David förlorade alla tre med stora siffror. Men det är här vi kommer till det olympiska mottot, aldrig har väl Kolleviksspelen mött en lyckligare förlorare. I första matchen lyckades han knipa ett gem och var nöjd över det, i match två vann han inte ett enda gem men var glad över att han spelat bättre och varit nära att vinna några gem. I match tre så vågade han serva med överarmsserve och vann där tre gem mot spelaren som sedermera vann gruppen och spelade mycket bättre än innan. Lyckan var total trots att han var utslagen och vi är så stolta över hans inställning för nu har han fått blodad tand och nu vill han vara med i alla tävlingar som finns och nu ska här tränas tennis. Dessutom uppförde sig David helt enligt tennisetiken och berömde sina motståndare. På torsdag väntar generationsdubbel med pappa. Får se om den äldre generationen har lika fin inställning vid en eventuell förlust…