På akuten – igen och igen

Den här sommaren börjar likna en riktig sjukhussoppa där jag mellan varven mår hur bra som helst. Så vad var det nu då? Dan kom hem sent natten mellan söndag och måndag efter att ha varit i Tyskland och spelat tennis så vi somnade sent. Vid klockan tre samma natt vaknade jag och behövde kissa varför jag naturligtvis gick på toa, men det hände ingenting förutom några få droppar som var blodblandade. Men jag var ju så kissnödig, varför hände inget? Jag la mig igen men efter en timme gjorde jag ett nytt försök utan resultat, nu började det bli läskigt, samtidigt kom enorma trängningar som kändes som om kroppen ville göra sig av med något, inte helt olikt krystvärkar vid födsel fast utan något positivt resultat. Det som ändå kom ut var mestadels blod. Jag väckte då Dan som i sin tur fick väcka en mycket morgontrött David och vi begav oss till akuten i Kristianstad. Väl där så fick Dan och David lämna och jag skrevs in. Ganska snabbt fick jag rum och sen började det tidsödande blodprovstagandet av tre personer. Den som lyckades bäst fyllde två rör men sen var det stopp. Njurarna röntgades och jag var övertygad om att stenen fastnat i urinröret. Men se det hade det inte, där fanns istället en klump koagulerat blod som täppte till uringenomströmningen. En kateter sattes och då rann allt lydigt ut men färgen var mörkröd. Sköterskan sköljde och till slut var färgen svagt rosa och jag skrevs ut. När jag väntade på familjen så kände jag väldiga trängningar men tänkte att det är för att jag har haft kateter. När vi kom hem fortsatte trängningarna men jag försökte dricka mycket vilken även Urologens rådgivning rådde mig till. Efter ett tag mådde jag bättre och somnade i soffan och trodde då att allt skulle bli bra. Efter ett par timmar vaknade jag och satte mig upp i soffan bara för att två rejäla trängningar kom där jag inte kunde hålla emot varför det rann blodblandad urin ner på golvet. Nu fick vi nog och Dan körde återigen in mig till akuten i Kristianstad. Nu mot kväll så tog det längre tid att komma in och trängningarna blev allt värre. När jag till slut kom in till inskrivningssöterskan så gjorde det så ont och jag kunde inte hålla emot så hon fick sätta på mig en blöja, värdigheten sjunker med samma skala som smärtan höjs. Snabbt fick jag eget rum men sen hände inget på ett par timmar förutom att det gjorde så ont så jag nästan skrek vid trängningarna. Till slut kunde läkaren komma till mig. Hon berättade då att enligt röntgenplåtarna imorse så har katetern som börjar i njuren glidit ner från sin plats och satt i röret mellan blåsa och organ varför njuren inte alls blir avlastad utan tvärtom, den har återigen svullnat upp och mår jättedåligt. Läkarens idé var att först ta hand om smärtan vilket orsakas av stora mängder koagulerat blod i urinblåsan som stoppar upp och nästa steg blir en akutoperation, antingen imorgon eller inatt. Först försökte de med konststycket att ta blodprov vilket lyckades efter många om och men och sen sattes en kateter som hela tiden sköljde ur urinblåsan på blod. Men det hade inte gått att sätta en infart så halv 1 på natten transporterades jag till IVA där en narkosläkare under lokalbedövning satte in en nål i halsen, en CVK. Efter det kom jag vid halv 2 till Urologavdelningen och somnade efter en jobbig dag. På morgonen kom så ronden. De berättade att jj-katetern har kanat ur njuren och ligger strax under och irriterar. Njuren är väldigt uppblåst vilket kan leda till njursvikt om man inte tar ut slangen. Det tänker de göra på mottagningen men om det är för mycket koagulerat blod så måste de gå in och rensa under narkos. Sen får röntgen återigen sätta dit en nefrostomi för då mådde kroppen i alla fall bra. Stenen kan de inte prioritera vid en akutoperation då, som de sa, en så rutinerad läkare som kirurgen som opererade mig i Malmö inte lyckades så väntar de. Så, två steg tillbaka. Efter en stund fick jag åka ner till Urologmottagningen där de via bedövningssalva i urinröret fick ut den ettriga men lilla jj-katetern, döpt efter dess utseende. Det gjorde inte alls ont men sen fördes den nya katetern in och då fortsatte den blodblandade urinen att rinna ut tills det inte gjorde det längre, koaglet stoppade igen. Undersköterskan fick uppdraget att spola urinblåsan med koksalt och sen dra ut det stoppande och koagulerade blodet. Det gjorde rent jävulskt ont då området blivit alldeles för bearbetat, det känns som om ett sår som inte helt läkt rivs upp hela tiden. Samtidigt så måste katetern vara där för annars går det inte att få ut alla blodklumpar. Det blir ännu sen sommarnatt på sjukhus, jag har ett väldigt märkligt sätt att fira semester…

Fortsätt läsa ”På akuten – igen och igen”

Att vakna hemma

Jodå, jag fick ändå komma hem igår. Helt plötsligt så gick allt väldigt fort, vid 13.30 kom underläkaren in till mitt rum och sa att då alla blodprover såg bra ut så kunde jag åka hem. Glad som en lärka ringde jag min assistent så hon kunde möta mig vid Triangeln i Malmö, beställde medicin som jag kunde hämta i Sölvesborg, fick hjälp med att göra mig iordning och sen 14.20 satt jag på tåget upp till Sölvesborg. Klockan 16.00 kom jag till Sölvesborg och hämtade ut min förbeställda medicin och Dan hämtade mig. Hemma väntade David som stolt visade upp sin pokal, en pokal han vunnit genom att spela tennis i Kolleviksspelen i Karlshamn, tyvärr missade jag hans match men får se Dan spela final idag, fredag. På bara ett par timmar förändrades den osäkra sjukhusvistelsen till underbar sommar igen. Hemma hos familjen, några njutningsfulla timmar följde på trädäcket i sommarkvällen innan sIdag har jag vaknat tidigt, resten av familjen sover men så skönt det är att vara hemma igen!

Trött på det här

Enkelt sagt så kan man säga att operationen igår misslyckades. Syftet var att ta bort stenen som fastnat samt den förhatliga nefrostomin som satt i njuren och stack ut som en kateter som fick tömmas flera gånger om dagen. Då jag vaknade ur narkosen var allt kvar plus en så kallad dubbel j-kateter som sitter invärtes mellan urinblåsa och njure. Jag fick dock löfte om att nefrostomin skulle stängas och tid för borttagning skulle ske dagen därpå. Idag på ronden fick jag veta att då vägen varit stängd mellan njure och urinblåsa så hade stenen fastnat ännu mer, vilket man kan förstå. Vid ronden idag så tyckte läkaren, som var en annan än den som opererade, att jag ska stanna till imorgon då röntgen inte har tid att ta bort nefrostomin idag. Jag började då protestera och undrade varför de inte bokat in detta redan då de visste att den skulle tas idag. Det fanns inget svar på det. Jag blir så trött på att kommunikation inte fungerar och jag blir ännu mer trött då de kommer och säger att det helt plötsligt finns en tid för mig idag vid 11 för borttagning av slangen in i njuren. Det jag är trött på är att hela tiden behöva strida för sin sak. Alla dessa som inte orkar eller förlitar sig på att allt fungerar blir lidande och i längden blir vården väldigt ojämlik. Parallellt med röntgentjatet så fungerade inte min port-a-cath så blodprover kunde inte tas. Nattpersonalen försökte ta vid 5 men då det inte fungerade så lämnade de över till dagpersonalen som glömde så jag fick påminna. Efter väldigt många försök så kunde de ta blodprov nu vid 12. Nu ska de analyseras och sen (när?) ska jag få träffa läkare. Nu vill jag inte stanna här längre, varför ska vårdtiden förlängas för att kommunikationen inom vården inte fungerar? Jag är så trött på det här! Vem vet, kanske jag kommer hem idag men jag vet att om några veckor så ska operationen göras om…

Opererad mitt i sommaren

Så var det återigen dags att lämna semestern för ett tag, lämna en långsamt framväxande trädgård i stugan där hantverkarna förvandlar en byggarbetsplats till en oas för ännu ett besök på Urologen i Malmö. Jag skrevs in igår efter en mycket stökig tågfärd där ”mitt” tåg fick bärga ett havererat tåg från Bromölla och med eskalerande förseningar, resten av familjen stannade i Blekinge då min operation lyckades pricka in den återkommande tennisturneringen i Karlshamn. En timme sen skrevs jag in på Urologen med covidtest och allt. Hade inte sådan tur så jag fick enkelrum men delar istället rum med en äldre dam som gillar ”Morden i Midsomer” så vi enades om det programmet igår. I morse väcktes jag fem för mediciner med mera och sedan kördes jag ner på röntgen och det uppstod en osäkerhet om stenen verkligen var kvar eller om det var kalkavlagringar. Kördes sen direkt till operation och fick mina premediciner soch en nål sattes i port-a-cathen och sen sövdes jag. Väcktes sen mitt i en dröm så det blev lite av en chock då jag befann mig på sjukhus. Läkaren dök upp då jag var på uppvak och berättade att visst var där en sten, en krånglig rackare som han inte fick ut. Istället satt han en så kallad dubbel-J kateter som är en invärtes slang från njuren ner i urinblåsan som vidgar utrymmet så stenen på så sätt kan komma ut. Katetern tas sen bort om någon vecka på mottagning så de skulle undersöka om det kunde ske i Kristianstad. Nefrostomin ville han inte heller ta bort idag men stängde av den så om allt fungerar som det ska så tas den bort imorgon på röntgen. Det blev väl inte helt det resultatet jag önskade men förhoppningsvis slipper jag imorgon den jobbiga katetern hängande runt benet.

På väg hem

Sitter nu på mitt enkelrum på Urologen strax efter läkarronden. Det jag lyssnade mest på var orden ”du skrivs ut idag”. Igår när jag låg i sängen och tittade på varenda repris tv 4 kunde uppbåda så kom känslan av att jag slösar bort sommaren här på sjukhusrummet men istället för att se det som självömkan så valde jag att se det som ett tecken på att jag är frisk. När jag låg på sjukhus hela sommaren 2014 så infann sig aldrig känslan av att jag slösade bort sommaren då jag var för sjuk för att vilja vara med i sommarens härlighet. Men idag släpps jag fri, fast sjukvården väljer att säga att jag skrivs ut. Innan jag har Urologen i ryggen så ska det till en massa pyssel. Recept ska skrivas, läkaren ska kolla upp vart jag kan lämna urinprov en vecka före operation, assistenten ska komma och covidtestas innan vi får lära oss hur man byter påse på nefrostomin och hur den töms, omläggning och påsar ska packas men sen åker jag hem. Första stopp får bli Lund och byta till elrullstol och sen mot Kristianstad och hämta David som varit hos mormor och morfar då Dan efter många påtryckningar från mig kom iväg till sin tennisturnering i Tyskland. Sen åker vi till stugan och om det inte regnar ikväll så ska jag sitta på trädäcket och njuta av friheten.

Helg på Urologen

Besöker nu det tredje sjukhuset i den tredje staden och den tredje avdelningen sedan den här sjukhistorien påbörjades i söndags. Tanken var att jag skulle ha förflyttats från Lund till Malmö i onsdags men den platsen jag skulle ha fått gick plötsligt upp i rök. Så det fick bli ännu en natt på MAVA bredvid den gamle mannen som på torsdags förmiddag genomgick en fyra timmars mobil dialys, tackar gudarna att mina njurar började fungera igen efter förra sepsisen 2014. Så kommer nog vokabulären bli, sepsisen 2014 kontra sepsisen 2021. Förhoppningsvis så stannar det med sepsis ett och två, ungefär som att benämningen av världskrigen bör stanna vid två. Hur som helst, efter stora påtryckningar från läkare i Lund så poppade det plötsligt upp en plats på Urologen i Malmö. Efter några timmar kom en ambulans och hämtade mig. Sjuksköterskan som satt bredvid mig berättade att de precis varit på Stortorget och deltagit i en tyst minut för sin ihjälskjutne poliskollega i Göteborg. Jag rullades in i ett enkelrum med tv! För er som aldrig legat på sjukhus ska veta att det är som att bli uppgraderad till lyxsviten på Grand. Jag skrevs in och pratade länge med sjuksköterskan och la fram min önskan om att imorgon både bli av med njurstenen och katetern, eller nefstomi som det tydligen heter, då det kommer att bli mycket bekymmer med den då jag inte kommer att kunna tömma den själv vilket hon noterade i min journal. Igår förmiddag så kom läkaren, han tog snabbt ner mig på jorden, varken sten eller kateter kommer att tas bort nu. Anledningen är att han helt enkelt inte vågar, kroppen är fortfarande alldeles för infekterad även om infektionsvärdet sjunkit från cirka 300 i söndags till dagens 137 så måste det ner mer. Men han förstod min situation och lovade att både sten och kateter skulle bort så fort som möjligt. Han gick iväg en stund och kom sen tillbaka och hade då lyckats trycka in mig i kön så operationstid var bokad 21 juli med inläggning dagen innan. Efter hans förklaring så förlikade jag mig med tanken att ha nefstomin kvar i de veckor som återstår till operationen. Det blir ett massa tömmande från ena njuren men förhoppningsvis något färre toalettbesök från den andra njurens något mer naturliga produktion.
Efter all denna information så kändes det som om det fanns en rimlig plan. Jag pratade med min chef så de dagar jag skulle haft semester på lämnar jag tillbaka och tar ut dem igen till höstlovet. Dan och David var just då i stugan så jag guidade dem över telefon om hur de skulle få in den stora elrullstolen i bilen så jag kan åka i den när jag skrivs ut. Annars så blev det tv för hela slanten innan jag somnade med hjälp av en sömntablett vid halv 12. Vid 5 i morse kom sjuksköterskan och tog prover och vid ronden klockan 10 fick jag veta att infektionsvärdet gått ner till 75. De kommer idag att blanda intravenös antibiotika med antibiotika i tablettform för att imorgon fortsätta med enbart tabletterna. Svarar kroppen lika bra på det så får jag komma hem på måndag. Det känns verkligen som om allt går åt rätt håll nu men jag måste vara beredd på bakslag.

På MAVA eller medicinska akutavdelningen i Lund

Jag anlände till Lund via ambulanstransport runt 17.30 på måndagseftermiddagen där jag installerades i ett rum med tv! Bara en sån sak, den åkte på direkt. Läkaren kom sen in och tyckte att om febern la sig så kunde jag nog få åka hem dagen därpå. Men riktigt så blev det inte. Vid 21 steg febern i raketfart och jag fick sådan frossa att jag bara låg och skakade under tre filtar medan sjuksköterskan gav mig Alvedon. Efter någon timme kom sen svettningarna helt brutalt varför en läkare tillkallades. Hon ville skicka mig på njurröntgen då hon misstänkte att en njursten inte kommit ut efter njurstensanfallet i mars. Men det blev ingen röntgen så sent varför jag fick en sömntablett och for in i den befriande sömnen. Klockan 4 vaknade jag av att jag frös så jag skakade varför proceduren upprepades med Alvedon och filtar. Vid ronden sen vid 8 så berättade läkarna att de fått svar från blod- och urinodlingarna som gjorts i Karlshamn som båda visade på starka bakterier i både blod och urin vilket gjorde att infektionsvärdet, som vid normala fall ligger på 7, nu låg på drygt 200 och då reagerar ju kroppen med feber men trots all intravenös antibiotika så kom febertopparna med några timmars mellanrum. Allt detta bekräftade att det verkligen är en sepsis, men enligt läkaren så är det slump att jag drabbades igen, det kan tyvärr drabba vem som helst när som helst. Jag kördes upp på njurröntgen och mycket riktigt, mitt emellan vänstra njuren och urinblåsan så satt där en sten. Nu hade i alla fall läkarna något att gå på då njuren inte heller mådde så bra och var förstorad. Beslut togs att en kateter ska via en fin slang sättas över stenen så urinblåsan får hjälp med att leda ut urin i katetern då det inte riktigt kommer förbi njurstenen. Jag hann få ett par plågsamma febertoppar innan proceduren utfördes vid 20.00 på röntgen. Jag fick ligga på sidan på röntgenbordet och lokalbedövades så läkaren kunde föra in den fina slangen över stenen som sen fästes i en kateter. Helt nöjd över att ha en påse hängande från ryggen är jag väl inte men förhoppningsvis så kan det hjälpa infektionsvärdet att gå ner. Jag kom sen ner till rummet där min 97-åriga rumskamrat väntade för att se Sverige förlora mot Ukraina…

När jag sen vaknade igen så upptäckte jag att jag inte haft någon febertopp, betydde det att katetern fungerade? Den fina personalen hjälpte mig med att fräscha upp mig för har man svettats så enormt som jag gjort ett par dagar så luktar man absolut inte hallon och vanilj. Läkarna ville nu att Urologen ska ta över vilka är specialisterna. Troligtvis måste jag även stå på intravenös antibiotika i en vecka så antagligen kommer jag inte hem före måndag. Inom kort ska jag alltså förflyttas till Urologen, i Malmö… men förhoppningsvis kan de på något sätt få bort stenen men påsen bör jag tydligen ha i ett par veckor för att avlasta njuren. Vilket massa stök, tänk om svensk sjukvård istället haft rutinen att följa upp alla patienter som haft njursten för att se om de kommit ut?

Ambulansfärd genom Blekingenatten

Jag som tänkt sammanfatta en av sommarens bästa månader med så mycket glädje och lycka men måste dessvärre avsluta den något sämre, från en sjukhussäng i Karlshamn. Men vi börjar med det bra… vid Davids skolavslutning så flyttade vi mer eller mindre upp till stugan. Dan var med på helgen men måste sen hem och jobba sina allra sista dagar som lärare. Förra helgen kom de bästa vännerna upp och även om det gått mer än ett år sen jag träffade vissa av dem sista så var det som om tiden stått still. Visst, vi blir alla 48 och 49 år i år men vad gör det när vi inuti inte åldrats en dag över 25.

Karin, Cilla, Anna och jag
Sittandes på bryggan som ser ut att vara en stalkerbild med en känd lundapolitiker i bakgrunden.
Mys under parasollet på trädäcket

Vännerna åkte hem på söndagen och fylld av energi kastade jag mig över måndagen jobb där jag skapade min alldeles egna arbetsplats på altanen, dagen då himlen öppnade sig…

Men ändå så mysigt, tänk att ha APT på altanen mitt i grönskan och med fågelkvitter, fin arbetsmiljö. På eftermiddagen så kom sen resten av familjen efter att de varit uppe i Askersund och äntligen kunde sommarvistelsen börja. Hantverkarna är i full gång med friggebod och trädäck så det händer grejer hela tiden.

Midsommarafton firades med släkten, eller min släkt i alla fall. Brorsan med familj kom och så även våra föräldrar så för första gången på knappt ett år var vi alla samlade. Vi satt så länge och pratade så sillunchen kom inte igång förrän 17.00, men vad gjorde det? Barnen var sen nere på ett kvällsdopp och sen satt vi uppe tills det blev för kallt. Midsommardagen var en fin dag och vi lunchade vid den lilla Tredenborgsrestaurangen och avslutade med minigolf och glass innan Malmögästerna åkte söderut igen.

I tisdags började jag att få de första känningarna av en urinvägsinfektion, då jag haft det så många gånger så vet jag vad det är som är på gång. Vårdcentralen tycker dock att man ska vänta några dagar innan man söker vård och sen var ju allt stängt mellan fredag till söndag. Men planen var att ringa vårdcentralen måndag morgon. Men natten mellan lördag och söndag så hände något. Jag fick upp och kissa var tredje timme och det luktade ruttna ägg och sved som om det var taggtråd jag producerat. Vi gick upp runt 9 och jag var bara trött så jag sov hela eftermiddagen. Våra grannar Emma och Peter undrade om vi ville gå ner till restaurangen och äta middag med dem och Lena och Anders men jag orkade inte och Dan skulle hem över natten. Jag försökte äta lite men det smakade inte. Dan frågade flera gånger om han inte skulle stanna men jag tyckte att läget var under kontroll. Han åkte halv 7 och jag la mig i soffan och tittade på gamla repriser av ”Svenska hjärtan” och David spelade på sitt loft. Strax efter 19 så började jag frysa och David hjälpte mig med två Alvedon. Frossan blev dock värre och värre så David hämtade filt, sen överkast och även täcke. Ändå frös jag så vid 21 ringde jag Dan och sa att det är lite för likt symptomen från 2014, han hade precis kommit igång till Lund men kastade sig i bilen norrut. Jag ringde 1177 som tyckte att jag skulle åka till akuten i Kristianstad men om jag skulle börja kräkas så skulle jag ringa 112. Det gick en halvtimme och snart kom de jobbiga illamåendekänningarna och vis av erfarenheten av nedkissade trosor så tänkte jag vara smart och sitta på toan och kräkas i en spann. Jag försökte få David att hämta en spann men han blev helt ifrån sig och sprang ut. Återstod bara golvet. Men vår duktiga unge sprang in till grannarna så snart kom Emma och Lena och deras män tog hand om David medan Emma ringde en ambulans som kom inom en halvtimme. Febern låg då på 40,3 och jag svettades så det rann av mig. Dan kom då också så först fick han ta lite fakta om vad som hände med mig och sen fick han springa över till David som satt med männen och tittade på fotboll. Halv 11 lämnade ambulansen Tredenborg med vidare färd mot Karlshamn då de misstänkte en sepsis. I blåljus åkte vi genom Blekingenatten och vid 23 var jag på plats på akutavdelningen och fick träffa läkare. Han frågade först om jag varit i kontakt med någon med deltavirus men trodde jag inte. Alla möjliga prov togs, covid, blod och urin och då det konstaterades att jag inte hade Covid så fick jag komma in på ett eget rum och då var klockan halv 2 och jag hade fått massor av antibiotika. En kateter sattes och sen somnade jag på en sömntablett efter att jag mailat chefen och smsat assistenten. Vid ronden i förmiddags konstaterades att det var en sepsis som orsakats av en kraftig urinvägsinfektion, precis som jag trodde och tänkte att nu blir nog allt lugnt. Men efter lungröntgen vid lunch fick jag en febertopp till och jag fick Alvedon och bäddades ner med fyra landstingsfiltar och efter några ynkliga timmar så väntar jag nu på transport till Lund då jag bor där så nu får Dan och David åka dit så får vi se när jag skrivs ut. Ännu en anledning att skrota regionerna. Som sagt, ett sämre avslut på juni men sammantaget en fantastik månad.

Stughelg i inflyttningskaos

Då Dan som vanligt är begravd i sina rättningshögar så här års så flydde jag, David och assistent stan. Vi drog helt enkelt till vår nya stuga, jag nyvaccinerad och allt. Vi möttes av ett kaos då det inte går att flytta in utan kaos. Visst, vi var uppe hela familjen över Kristi himmelsfärd men då hann vi inte med allt. Snickarna som skulle byggt klart altanen hade tydligen prioriterat annat i veckan. Hantverkaren som haft covid hade inte kommit igång med friggeboden så trädgården såg ut som den gjorde. På baksidan av huset finns en stenmur och innanför den en misshandlad rabatt så på lördagen grävde vi fram den, hittade en ros och en hortensia begravd under byggdamm och bortskyfflad jord. Får se om ljus och luft kan få liv i dem. Givetvis så var det ju premiär för David i minigolf men det var för kallt för bad. Men inget regn alls under lördagen. Min högra arm var lite öm, röd och varm men ingen annan vaccinkrämpa. Då internet inte kommit igång så fick vi se Eurovision via internetdelning på ipaden, i efterhand kan man ju tycka att det var ganska onödigt att slösa bort sömn och surf på det spektaklet. Dagen idag var det regn så rabatten fick vila i förmån till köket. Kameran gick inte varm i helgen men en bild på det färdigstädade köket blev det.

Så är helglivet då en ny stuga ska bos in. Nu väntar en vecka med jobb och skola innan vi drar åt nordost igen.