Nästan döv på ena örat och semester

För en vecka sen började jag känna det som om jag hade vatten i högra örat. Hur jag än vände huvudet på sned så ville det inte rinna ut. Det blev värre och värre och jag började ana att jag fått en vaxpropp. Revaxör inhandlades och vi spolade och spolade men inget ville åka ut. I tisdags så ringde jag vårdcentralen och jag skulle få komma dit dagen därpå och träffa en distriktssköterska så hon skulle få bukt på den envisa proppen. I onsdags åkte jag från jobbet, för övrigt sista dagen innan sommarens första semester, och fick komma in i vårdcentralens öronsköljningsrum. Hon började med att titta in i örat och där fanns inget vax, det var så rent så. Men vad var det då? Hon fixade resolut en tid till doktorn, jag började dock bekymra mig över att jag skulle behöva sitta i väntrummet i en evighet då jag hade så bråttom tillbaka till jobbet för jag ville fixa undan så mycket som möjligt före ledigheten. Mina farhågor kom snabbt på skam då den unge läkaren kallade in mig efter fem minuter. Han tittade i örat, inget vax men rätt irriterade hörselgångarna. Jag förklarade detta genom mitt missbruk av revaxör. Han undrade då om jag nyligen varit förkyld och det hade jag ju så han hämtade en stämgaffel, slog denna mot handen och satte den i pannan. Låter det mycket på ena sidan, undrade han? Ja, det gjorde det på den sidan där jag var döv. Då hade jag visst vätska bakom trumhinnan, till följd av förkylningen. Det enda som botar är avsvällande nässpray och att vänta ut det. Så, nu sitter jag här i stugan, första semesterdagen, halvdöv med ett begynnande missbruk av nässpray.

De sista dagarna har förutom min hörselnedsättning varit oerhört sociala. Söndagskvällen spenderades hos Eva tillsammans med gamla kollegor från Sundsgymnasiet och i tisdags dök Heidi upp på middag som är en sällsynt gäst då hon annars bor i Kenya. Idag inleds så första delen av två semesterperioder, känns ändå helt okej!

Åter i träning

Efter nästan två veckor med en envis förkylning och med all träning på is så var det dags idag igen. Motivationen var konstigt nog på topp och jag tränade i nästan två timmar hemma, först på studsmattan och sen på ett liggunderlag på golvet med det korta proteserna på. Inget konstigt med det egentligen men vad som är bra med att ha hållit upp ett tag är dels att motivationen är god och dels att innovationsförmågan är högre än tidigare då man tragglar samma träningspass om och om igen. Då jag satt på golvet så skulle jag upp i soffan och innan har jag tagit vägen via studsmattan som en trappa men nu ville jag ta vägen utan studsmattan. Vägen dit blev att lägga mig på mage och sedan via armbågar och de korta proteserna liksom gå ihop så jag blev stående på benproteserna med armbågarna på golvet. På så sätt kunde jag på alla fyra gå fram till soffan och sedan klättra upp direkt från golvet. Kanske ingen gigantisk framgång men för mig kändes det ändå ganska stort.

Struligt

Denna vecka har jag bytt dagar så jag är ledig idag men ska jobba imorgon. Anledningen var den hett efterlängtade tiden på Plastik i Malmö klockan 9.50 idag, inte lätt att få en tid då det är två läkare som ska titta. Ganska försenade så tog de emot mig, inte lätt när två läkare har mottagning samtidigt för om en blir försenad så faller hela tidsschemat. Men det gjorde inget, de undersökte och kände på min ärriga hud runt munnen och beslöt sig för en operation av underläppen efter sommaren, goda nyheter alltså. När vi sedan begav oss därifrån så berättade min assistent att hon fått en notis att tågtrafiken stod still mellan Malmö och Lund. Med taskiga farhågor begav vi oss till Triangelns station men ett tåg som skulle till Lund dök upp direkt och jag kunde köra på med min tunga elrullstol. Halvvägs till centralen berättar de i högtalaren att det blir slutstation då det finns en nedriven kontaktledning mellan Malmö och Lund och vi hänvisades till ersättningsbussar. Men hur kommer man på med en elrullstol på en ersättningsbuss? Direkt upp till Skånetrafiken som hade kö men när jag kom fram och berättade mitt ärende så var personen där hur hjälpsam som helst. Hon ringde färdtjänst och bokade en bil, kruxet var att bilen inte skulle gå förrän en timme senare, dvs halv 1. Lite jobbigt då jag skulle klippa mig kvart i 2, i Lund och erfarenheten har lärt mig att färdtjänst aldrig är i tid. Men det var den, till och med tio minuter för tidig så jag hann hem, äta lunch och byta till den smidigare manuella rullstolen. Till frisören kom jag prick kvart i 2, i tid men jag hade inte hunnit göra hälften av det jag tänkt mig på min lediga dag. Men jag blev i alla fall klippt.

Med benen på jobbet

För första gången på över tre år så kom jag inte benlös till jobbet. En viktig del i tillvänjningen av att ha protesben är att ha dem på en längre stund. På jobbet sitter jag i flera timmar i streck framför datorn så det var ju ett gyllene tillfälle. Jag hade med benstöd som monterades på och benen sattes på men benen nådde inte riktigt ända ned så de blev liksom dinglandes i luften. Efter en stund så kändes detta så vi fick lägga en pärm under fötterna och då fungerade det mycket bättre.  Tyvärr kom nog pärmen fram lite väl sent för nu känner jag av en begynnande osseo-hangover men jag satt i alla fall med benen på i fyra timmar.

Adjö Orup (för denna gång)

Så var vårens rehabperiod på Orup slut och som vanligt har jag blivit förstklassigt behandlad. Träningen med proteser har gått framåt men vi har nog kommit dit vi kan just nu med tanke på att titanskruvarna måste läka fast mer innan vi kan ta nästa steg. Jag har tränat belastning med korta och långa proteser, balansen med dem båda, uppresning och sittande igen med långa proteser, gångträning med hjälp av gåbord. Vad gäller gångträningen så har jag gått ungefär 20-30 meter då jag avlastat med ett gåbord men sen har det gjort för ont och jag har fått vila. Efter en dag med intensiv träning så brukar den beryktade ossehang-overn infinna sig på kvällen. En hang-over som en väldigt liten och snäv skara nyopererade och amputerade känner till till skillnad från den mer vanligare hang-overn som ibland kan infinna sig på söndagar. Till hösten då det gått ytterligare några månader så kommer jag eventuellt att skrivas in på Orup igen för en ny rehabperiod och då är nog skruvarna mer inläkta så det inte gör så ont att gå.

Stughelgen har också inletts och jag och David har hunnit besöka vårt smultronställe två helger i rad då Dan fått vara hemma för att jobba. David har också hunnit med att bada två helger i rad och det är inte klokt vad det är gott med grillat och rosé igen så här i början av säsongen! Tycker jag alltså, inte David. 

Botoxad och Davids vårbukett

Nu har jag kommit in i botoxträsket men inte på grund av fåfänga. Efter alla operationer så har balansen i kroppen rubbats varför jag blir så varm i hårbotten. Varma dagar ser jag ständigt nyduschad ut så innan jul träffade jag en hudläkare som lovade att kalla mig lagom till då värmen kommer. Det är tydligen idag. Han hade plockat fram ett antal botoxsprutor vars ämne ska stoppa svettningarna och sa att jag kommer att få ungefär 100 stick. Han började i pannan och vid 80 stick slutade jag räkna och då hade han inte nått hårbotten än. Det blev nog cirka 500 stick och det gjorde irriterande ont och det blödde i pannan men inte i hårbotten, tur det för i så fall hade mitt hår blivit helt rosa. Själva besöket tog 10 minuter så han var snabb. Efter det var jag uppe på sjukhuset och tog ett blodprov och den proffsiga sjuksköterskan lyckades få ut blod direkt så mina sjukbesök idag var över på en halvtimme och jag hade kalkylerat hela förmiddagen till detta. Underbart att helt plötsligt ha tid över. Denna tid kunde vi då använda till att gå med David till lekplatsen och på vägen hem plockade han denna fina vårbukett:   Nu är det snart kväll och jag har en oerhört stel men inte rynkig botoxpanna.

Orupsträning

Idag, på lillebrors födelsedag så var det återigen träning på Orup. Taxin kom i vanlig ordning vid 8 och sedan bar det iväg mot skogarna utanför Höör. Jag började med egenträning vilket bland annat innebär träning på studsmatta och sen var det balansträning med de korta proteserna. Jag testade även att ta mig upp från magläge genom att krypa bakåt på armbågarna och framåt med benen och det gick för helt plötsligt var jag uppe i halvstående. För att träna med att bara ha de långa proteserna på så används de vid olika tillfällen, till exempel för att chilla  med benen i en konstig vinkel eller på arbetsterapin. För att maxa träningen så kör jag även med armproteserna och för att få in själva användandet så gör jag något praktiskt som att väva.  Att just väva är kanske inget jag saknar så väldigt mycket att göra men att använda händerna i något som ger resultat innebär att jag känner en större nytta av dem. Resultatet skulle dock få vem som helst att gråta.

Efter lunch skulle vi testa Orups inhyrda nya hjälpmedel, en andago, tror jag det hette. Jag fick på mig något skärpliknande, i storlek small vill jag tillägga fast medium hade nog varit bättre, måste jag erkänna. Jag reste mig upp och fick en sele mellan benen och hängdes sen liksom upp och sen skulle jag gå. Syftet var att tyngden från benen skulle försvinna så det inte skulle göra så ont men det kändes mest som om jag svepte över golvet. Det såg dessutom rätt roligt ut.  Vi var dock rörande överens om att fortsättningsvis ska jag lära mig att gå på det mer traditionella sättet.

Kalle Anka

Träningen är i full gång på Orup och såret på högerbenet är nästan helt läkt. Idag har jag fortsatt med balansträningen med min korta proteser, även kallade stubbisar. Att det innebär smärta i benen då de ansträngs är jag väl medveten om då skruvarna håller på att växa in i skelettet men idag var det något mindre märkbart i högerbenet. Det är en framgång och då ser man ut så här, väldigt lik Kalle Anka.  Märk väl att jag faktiskt inte håller i britsen, det är minst en millimeter luft mellan armar och brits, ett under i balans… Under eftermiddagen så fortsatte träningen med de långa proteserna och idag tillät smärtan i alla fall 20 steg med gåbord. Tidigare har det gjort för ont så jag har mer hängt på gåbordet för att avlasta och då mer bara ståtränat.

Mikroframsteg

Idag när jag åkte hem från Orup så kom känslan att det nog kommer att lösa sig ändå. Dagen har ägnats åt konditionsträning, styrketräning, gåträning och för all del sitträning. Under lunchen så fick jag träna med att under en timmes tid träna att bara sitta med proteserna. Först kändes det väldigt märkligt och jag kände mig som en gaffeltruck, om nu den känslan verkligen existerar. Efter ett tag började jag så smått att vänja mig med den extra tyngden fram och förstod då hur viktig tillvänjningen och upprepandet av detta nya faktiskt är. Efter lunch så fick jag ståträna och det går bra att stå balansmässigt då jag har ett gåbord framför mig som jag kan ta tag i om det börja svaja. Men gåbord vill jag ju i längden inte ha men hur ska jag kunna stå utan denna säkerhet? Det var ganska bra musik i bakgrunden så jag började gunga lite fram och tillbaka och då var det inte speciellt svårt att hålla balansen. Är det kanske så jag ska göra rent teknikmässigt, för hur ofta står man egentligen bara rakt upp och ner utan att röra sig? Kanske något att ta fasta på men det kändes i alla fall som om det här jag bestämt mig för att göra, dvs att gå igen, kanske inte är helt ouppnåeligt.

Osseo hang-over

I söndags hade jag en wine hang-over och imorgon får jag tydligen förvänta mig en osseo hang-over. Idag var det nämligen dagen D på Orup, jag skulle testa att stå, gå och sitta med långa proteser. Jag har tidigare gått med långa proteser men då satt dessa fast i hylsor men nu skulle de förankras direkt i skruven som sitter direkt i skelettet. Kerstin som är sjukgymnast och Eva som är ortopedingenjör tog tåget från Göteborg, hyrde bil i Lund och styrde mot Höör. Emil som också är ortopedingenjör kom från Lund med mina proteser. Två läkare och en sjukgymnast som alla jobbar på Orup var också med. Med denna enorma uppslutning så var jag ju bara tvungen att göra mitt bästa. Proteserna justerades och sen skruvades de fast på skruvarna i mina ben och sen testade jag att resa mig upp med hjälp av ett gåbord och två sjukgymnaster.  Och tänk att det gick riktigt bra! Jag fick sen sätta mig ner och resa mig igen några gånger. Efter detta fick jag gå lite men då började det att göra ont. Kerstin förklarade att det gör ont i början och då ska man lugna ner sig. Om två år så kommer skruvarna att vara till 90 % integrerade och nu har det bara gått två månader så jag ska förvänta mig att det känns. Imorgon kommer jag därför att få den beryktade osseo hang-overn, dvs ont i benen, men det går över. Jag fick även testa att ha dem på då jag satt i rullstolen och det kändes inte konstigt att sitta med dem för de kändes som en del av mig.  Jag kommer även att träna en del med mina så kallade stubbisar och det är korta proteser som man använder för att träna upp trycket in i benen. Dessa fick små svara ankfötter vilket ger en bredare bas vilket i sin tur gör det enklare att hålla balansen. Måste dock erkänna att jag blev väldigt lik Kalle Anka i dessa. Nu börjar alltså den stora utmaningen att successivt lära mig konsten att gå igen.