När Gåskolan är stängd…

…så får man ordna sin egen Gåskola hemma. Jag har en stående tid på Gåskolan i Lund varje torsdag klockan 13.00 och då har jag hjälp av två sjukgymnaster och om proteserna krånglar så finns det även en ortopedingenjör att tillgå. Värsta lyxen alltså. Men i dessa kristider så var det ju inte svårt att förstå att det inte kommer att vara någon längre tid. Vi diskuterade detta förra torsdagen och sjukgymnasterna hade fått besked av sina chefer att de skulle vara beredda på att gå in som undersköterskor om behovet uppstod. Det har det alltså gjort nu för nu är Gåskolan inställd tillsvidare. Men då gäller det att ta saken i egna händer och ordna träningen hemma. Det blev några varvs spatserande runt i vardagsrummet och det gick faktiskt över förväntan så nu gäller det att hålla i. Då jag på grund av en sträckt muskel i ryggen så kommer jag inte kunna hoppa studsmatta på ett tag men fick ett bra tips på konditionsträning. Jag ska helt enkelt hålla en boll mellan armstumparna och lyfta armarna upp och ner så många gånger jag orkar och det kan jag säga är oerhört jobbigt så det är den nya träningen. Än så länge har jag kommit upp till, med diverse pauser, 1000 lyft men då är armarna så mjölkstyrestinna så de, armarna alltså, är helt obrukbara en stund. Men då fungerar det förhoppningsvis!

David opereras

Ganska länge så har vi vetat att några av Davids tänder inte mår så bra varför specialisttandläkaren ville ta bort dessa via en operation. Vid två tillfällen har vi tackat nej till återbudstider. Den senaste veckan har som alla vet beredskapen höjts betänkligt kring Coronaviruset varför vi började fundera över hur smarta vi egentligen varit då vi tackat nej till förmån för andra roligare nöjen. När de ringde i måndags och erbjöd oss en tredje återbudstid så högg vi direkt. Enligt sköterskan så är det bara en tidsfråga innan alla operationer ställs in så därför fick vi vända veckans planering på en femöring. Alvedon och Emlaplåster inhandlades och David informerades vid skolhämtningen. Han tog det bra, skulle till och med, enligt honom, bli spännande. Han är ju i och för sig väldigt van vid att ha operationer omkring såg då jag operats så många gånger så dramatiken finns liksom inte. Vi anlände till barnsjukhuset i Lund med en fastande David med Emlaplåster på båda handryggarna klockan 11 i tisdags. Han fick direkt träffa en superpedagogisk sjuksköterska som förklarade allt som skulle ske, han fick till och med en penna och en broschyr där han kunde pricka av alla momenten. Efter lite trugande fick vi i honom lite lugnande premedicin och han fick sen ligga i sjukhussängen i sjukhuskläder och titta på Tom och Jerry . Vi märkte när medicinen började verka för han blev väldigt snurrig, flummig och fnittrig så när de satte in en pvk i ena handryggen så gjorde det bara lite ont. Dan fick sen följa med honom in till operationen och fick stanna tills han sövts. Jag har ju inför mina egna operationer sett föräldrar följa sina barn in i operationssalen och de är väldigt tagna när de kommer ut men jag tror att vår ”sjukhusvana” gjort oss mer rationella varför ingen av oss reagerade så känslomässigt, vi var mest glada över att det blev av. Kanske därför David också kändes så avspänd. Dan fick sen följa med in på uppvak och ganska snabbt kom de tillbaka in till rummet där jag väntade då bara en förälder fick följa med in i det allra heligaste. David är ju en riktig tuffing och låg i sängen hyfsat oberörd och inte alls skakad av det han varit med om, snarare lite stolt . Det var ju sen ganska trevligt att återigen se på Tom och Jerry och samtidigt klämma två glassar . Efter sju timmar på sjukhuset var vi hemma igen och nu består konsumtionen av alvedon, glass, Netflix och spel på Ipaden.

Gåskoleträning

Min protesträning har de senaste åren varit något passiv. Den har aldrig varit nedlagd utan snarare bibehållen men utan framsteg. Den stagnerade då vakuumproteserna aldrig riktigt passade. Antingen var låren för svullna eller något mer normala. Ett helt omöjligt uppdrag för vilken ortopedingenjör som helst. För drygt tre år sen så opererades titanimplantaten in, så kallad osseointegrering där proteserna skruvas fast och liksom sitter utanför kroppen. Tyvärr kom jag inte riktigt igång med min träning då det uppstod infektioner och dessutom så behövdes den ena skruven göras om via en ny stor operation för ett år sen. Sen kom det mentala in, jag blev helt enkelt rädd för att stå där uppe på proteserna, jag blev rädd för att ramla, för att inte kunna resa mig, inte kunna sätta mig och allt man kan tänka sig. Men nu ger vi gåträningen ännu en chans. Ett första pass är idag utfört på Gåskolan och det gick faktiskt rätt bra. Nu är varje torsdag bokad klockan 13 för fortsatt träning. Men så jobbigt det var att gå så mycket! Just det, min lilla muskelsträckning i ryggen… jag har inte hoppat studsmatta på en vecka så i förmiddags gjorde jag ett nytt försök. För tidigt skulle det visa sig, efter 30 minuter fick jag kasta in handduken så nu får jag testa att hålla upp i två veckor. Jag får väl gå istället.

Uppdatering av antibiotikafriheten

Nu har jag för första gången på nästan två år stått utan antibiotika i en vecka. Hur går det då? Kanske inte helt felfritt. Redan i torsdags kom de första symptomen av en annalkande urinvägsinfektion. Men symptomen var ändå något mildare än vad de brukar vara så jag ignorerade dem och det blev faktiskt inte värre över helgen. Men de blev inte bättre heller. Igår var jag på ett planerat läkarbesök och passade då på att lämna in ett prov som visade på en förhöjning av röda och vita blodkroppar varför läkaren skrev ut ett recept på antibiotika. Då jag nu vill försöka klara mig utan pillerknaprandet så frågade jag om jag kan vänta med att ta dem tills det eventuellt blir outhärdligt och det fick jag. Faktum är att det idag känns som om den förväntade infektionen är på tillbakagång. Men det skulle visa sig att det inte bara är urinvägarna som saknar medicinen. Det vänstra benet uppvisade igår kväll en enormt stor saknad genom att börja pulsera av smärta vilket blev värre och värre tills jag knappt stod ut längre. Det gjorde så ont så tårarna höll på att krypa fram, ungefär så ont som när man är nyopererad. Som tur väl är så hade jag en morfintablett hemma som jag fick ta. Efter en stund la sig smärtan något för att sen göra come-back i natt vid 3 men då hjälpte det med en Alvedon. I morse så var smärtan nästan puts väck men gav sig istället utryck i en förhöjd varansamling kring den vänstra skruven. Vi rengjorde noga med Klorhexidin och smörjde runt rikligt med den bakteriedödande krämen Skinoren. Nu hoppas jag innerligt på att den uppflammade infektionen lägger sig så jag slipper börja med antibiotika igen.

Hoppskadad

För någon vecka sen var jag väldigt kaxig och skröt om hur mycket jag kommit igång med min träning då jag hoppade 5 gånger i veckan gånger 50 minuter. Men nu har verkligheten kommit ifatt mig. När jag tränade på studsmattan i förgår så började jag känna lite under vänstra skuldran på ryggen. Min assistent som även läser till massör kände lite på muskeln och sa att den var något stel och masserade. Igår skulle jag glad i hågen hoppa igen och kände nu efter bara några minuter att det började göra ont. Efter 25 minuter gjorde det oerhört ont men man ska ju inte ge sig tänkte dumma jag så jag försökte röra mig lite i sidleds och då blev det något bättre så jag kunde fullfölja de 50 minuterna. Inte speciellt smart för när träningen var klar så blev muskeln kall och då gjorde det om möjligt ännu ondare. En antiinflammatorisk salva inhandlades raskt på apoteket så vi kunde smörja in området. Men efter att jag vilat i soffan i tio minuter så kunde jag knappt komma upp och varje rörelse gjorde ont. Antagligen så har jag på något märkligt sätt lyckats sträcka den där muskeln som jag inte ens visste fanns tidigare och nu får varje rörelse som inkluderarar ryggen lida. Nu måste jag hålla uppe med hoppandet fram till dess att det inte gör ont längre och det grämer mig. Jag som faktiskt hade kommit igång så bra men om jag är duktig och vilar nu så kanske jag kan hoppa igen på tisdag men enligt Dan så kan en sträckning ta lång tid att läka, typ tre veckor. Men jag lever på hoppet 😀 för i morse så kändes det lite bättre och om jag fortsätter med salvan så kanske jag inte tappat all kondition då jag kan börja igen.

Antibiotikafri på försök

Ända sedan april 2018 har jag stått på en låg dos antibiotika på grund av upprepade infektioner runt titanskruvarna som sitter fast i skelettet men går ut genom huden på benen. Tydligen så går titan alldeles utmärkt ihop med skelettet men huden är inte lika bra kompis med den främmande metallen så den försöker skrämma bort den genom att ständigt skicka ut infektioner. Inte så smart av huden då titanet sitter fast men för att blidka hudens protester så har jag alltså ätit Flukloxacillin i snart två år. Men för två veckor sen kom min läkare med förslaget att jag skulle prova en stark bakteriedödande salva som ska smörjas mellan skruv och hud varje dag och infektionen är nu till det närmaste borta. När jag pratade med läkare idag så frågade jag om det inte kan vara läge att bara använda salva ett tag och inte knapra piller. Hon gillade idén så nu ska jag testa att vara antibiotikafri ett tag. Fungerar det inte så får jag fortsätta med medicinen men fungerar det så är det ju hur bra som helst. Nu väntar jag med spänning på hur kroppen ska reagera. Den har ändå vant sig vid att ständigt stå på antibiotika så frågan är om kroppen nu släpper fram något annat otrevligt, brukar ju alltid få en släng av urinvägsinfektion efter avslutad behandling. Den som lever får se!

I helgen hade vi finbesök från Stockholm då Dans bror med familj besökte oss. I sedvanlig ordning satt vi uppe alldeles för länge och drack vin, TP-turneringen slutade oavgjort men den får avgöras då vi ses nästa gång som faktiskt är väldigt snart.

Inte mitt smartaste drag

Egentligen är detta alldeles för dumt att skriva om men så här på fredag och i slutet av februari så får man faktiskt bjuda lite på sig själv. Igår kväll tittade Dan på hockey i sovrummet så jag och David tittade på en film i vardagsrummet. David var lite sur på mig då jag ”tvingat” honom att riva ett slott han byggt på sitt golv av trästavar men vi var ju tvugna att vara tråkigt vuxenpraktiska och städa. Han satt istället och lekte med en rulle med hål rätt igenom som Dan köpt för att träna ryggen på. Det var ju jättekul att föra in den smala lilla pojkarmen i den så det såg ut som om han hade ett stort svart bandage på armen. För att muntra upp honom så förde jag också in min något större vuxenarm i rullen men upptäckte alldeles för sent att jag kommit alldeles för långt in. Rullen satt helt fast och jag försökte trycka ut den med den andra armen men den rörde sig inte ur fläcken. Vi fick ropa på Dan som just då befann sig i avgörandet av tredje perioden mellan Malmö-Örebro. Han kom ut och fann sin fru liggande i soffan med en träningsrulle upptryckt halvvägs till axeln på armen. Han försökte då dra av den men det slutade bara med att han drog med hela mig så jag lyfte. Hur skulle vi få av den? Dan bar in studsmattan så jag kunde komma ner lite lägre och sen fick han hjälpa mig upp i sittande läge så jag kunde hasa mig ner på studsmattan. Väl där så petade han in tvål i det smala utrymmet mellan arm och rulle och jag tog spjärn med andra armen mot studsmattan då jag upptäckte att det blödde från den fria armen. Men hur hade det gått till? Troligtvis rev jag upp ett sår då jag i ren desperation försökte få av rullen. Så nu satt jag där med en blödande fri arm, en arm med en gigantisk träningsrulle på, en son som var rädd för att mamma skulle förbli sådan och en man som uppenbarligen mycket hellre tittade på upplösningen i hockey än att försöka avlägsna en jätterulle från sin frus arm. Men efter en massa vridande och dragande så ploppade den av. Så vad som skulle ha varit en fridfull kväll i familjens sköte höll på att sluta med ett oerhört pinsamt besök på akuten. Lär jag mig något av detta? Troligtvis inte. Här sitter jag dagen efter med en ömmande vänsterarm och en sårig högerarm med den omtalade träningsrulle i famnen.

Träningssugen

För första gången på sex år så har jag inga operationer inplanerade under den närmsta tiden. Känns ganska konstigt att inte ha något på gång, inte vänta på någon operationskallelse. Visst finns det operationer kvar att göra, Plastik har ju en del renovering av ansiktet kvar men då jag opererades där den 19 december så lär det dröja innan nästa steg tas. Denna operationslöshet har genererat i en ökad träningslust vilket i sin tur gett en bättre kondition samt mindre trötthet. Den senaste tiden har jag därför kommit upp i inte mindre än fem träningspass i veckan där jag bland annat hoppar studsmatta 50 minuter varje gång. Nackdelen är dock att fjädrarna går sönder titt som tätt varför nya ideligen måste sättas dit. Nu börjar företaget som levererar dessa fjädrar att tröttna på mig och har föreslagit en ny studsmatta med starka gummiband istället. Det har nämligen visat sig att det blivit trendigt att likt spinning träna i grupp fast på studsmatta och därför har utbudet ökat markant den sista tiden. När jag började med mitt hoppande så fanns typ två modeller på marknaden. Tänk att jag är så trendig😉. Men den här träningshysterin kommer inte att hålla i sig för evigt, snart kommer våren och då lockar andra frestelser än att hoppa inomhus på en studsmatta så det gäller att passa på den här korta tiden. Och imorgon kommer celebert besök från hufvudstaden…

Konsekvenser av Lunds kommuns sparande

I gårdagens tidning Sydsvenskan så fanns ett reportage om Lunds kommuns nya sparidé, att kräva in 65 kronor i månaden som en abonemangsavgift för hjälpmedel. Jag skrev om denna nya avgift på min blogg för någon vecka sen då brevet skickats ut. Jag trodde då att det skulle bli en dryg avgift för många äldre och ensamstående. Enligt reportaget så var denna tanke rätt, tyvärr. Hjälpmedel har enligt Sydsvenskan lämnats tillbaka i massor då man inte har råd att hyra t.ex en rollator då kostnaden blir 780 kronor per år. Men vilka kan då konsekvenserna bli för den som lämnat tillbaka sitt hjälpmedel? Det finns ju en anledning till att en utbildad arbetsterapeut eller fysioterapeut föreskrivit dessa hjälpmedel. Man får ju inte ett hjälpmedel för skoj skull. En av ovannämnda terapeuter kommer hem till dig och provar ut vilka hjälpmedel du behöver. I mitt fall handlar det om ett gåbord, en specialanpassade rollator, manuell rullstol, en förhjöningskudde, armstöd på toaletten, en duschstol mm. Jag behöver verkligen mina hjälpmedel för annars hade jag fått ligga i sängen hela dagen, dessutom hade mitt assistansbolag krävt att jag haft dessa hjälpmedel för mina assistenters arbetsmiljö. Tänk de som har hemtjänst, i de fallen kräver också kommunen att du har hjälpmedel för alla hemsjukvårdares arbetsmiljö. För oss är denna avgift därför tvingande. Det finns så klart en liten skara som bara behövt sina hjälpmedel en kortare tid och som nu fått loss tummarna och lämnat in dem. Men det är nog ganska få, de flesta behöver sina hjälpmedel. Tänk en äldre som behöver sin rollator men som lämnat in den på grund av sin ekonomi, antingen så blir den personen isolerad i sitt hem eller så kanske personen ändå går ut och då tappar balansen och skadar sig. Enligt reportaget så är summan kommunen drar in också försvinnande liten men om konsekvenserna blir fler skador så äts den summan upp rätt snabbt. Hur tänker Lunds kommun, varför attackera en grupp i samhället som redan har det tufft som det är? Finns inget konsekvenstänk över huvud taget? Själv kommer jag att behålla mina hjälpmedel för jag har inget val.

Jag vågade titta

Igår kväll visades ”mitt” avsnitt i programserien ”När livet vänder”. Jag var tveksam till om jag skulle våga se programmet av olika anledningar, dels att jag var själv hemma då resten av familjen är på resa, dels för att jag med skräckblandad förtjusning redan sett programmet på min lilla iPad och dels för att det skulle bli konstigt att se och höra mig själv på den stora tv-rutan. Men så ändrade jag mig, sa till mig själv att om man snart är 47 år så får man banne mig vara tuff nog att våga se sig själv då man för en gång skull är på tv. Som bevis tog jag denna inte superbra bild men lite ursäktad är jag då jag har en gammal iPad och, just det, inga händer att hålla den med. Efter att programmet var slut så började det plinga och låta i den nämnda ipaden vilket visade sig vara en massa fina meddelanden från kända och okända personer vilket gjorde mig alldeles överväldigad av all positiv uppmärksamhet. Så roligt och tack alla som skrev! När man får så fin respons så blir man ju sugen på att göra om det…