På besök hos bilen del 3

Nej, vi har ännu inte ”fått” vår nya bil, den är fortfarande i Staffanstorp på ombyggnation. Idag åkte jag dit igen för att backa upp på liften, hissas upp i bilen och backa vidare in för att sedan pricka in en låsanordning i golvet som låser fast den stora elrullstolen. Efter det fick jag hoppa upp i förarsätet och via några spakar som sitter nära till hands vrida sätet i rätt riktning. Gas och broms var redan fastmonterat i dörren men idag behövde vi få till den lilla ratten som ska sitta till höger om mig. Efter lite trixande så hittade vi rätt läge. Men den måste gå att vridas undan så fler än jag (läs Dan) också kan köra bilen. Än är bilen alltså inte klar, de har många arbetstimmar kvar innan vi kan köra hem i den gråa Volkswagen multivan.

Men ett nytt problem verkar ha dykt upp, eller i alla fall då två myndigheter ska samarbeta. I samband med att jag bytt efternamn så fick jag hem ett brev från Transportstyrelsen att jag behöver förnya körkortet. Jag ringde upp nämnda myndighet och berättade att jag snart även kommer att ha en anpassad bil. Personen på kundtjänst som jag pratade med tyckte då att jag skulle vänta med förnyandet då jag även behövde få vissa koder på körkortet och hänvisade mig till Trafikverket som skulle ordna det. Jag ringde då den trevlige handläggaren på Trafikverket som vi träffade i samband med att jag ansökte om bilstöd. Han berättade då att han ska skicka en remiss till Transportstyrelsen så fort han får en signal från dem. Ringde så upp Transportstyrelsens kundtjänst igen men de menade att de kunde inte skicka en signal till Trafikverket då de tydligen inte hade en aning om vad det handlar om. Jag berättade då att jag blivit beviljad bilanpassning från Försäkringskassan. Det räckte inte, jag måste skicka in intyg också till dem. Jag frågade då vad det är för intyg men det kunde hon inte svara på och hon vägrade att koppla mig till en handläggare med ansvar för kodning av körkort. Försökte få tag på Trafikverket igen men lyckades inte. Får ta nya tag imorgon. Men varför ska allt vara så krångligt?

Lungröntgen

För snart två veckor sedan fick jag hosta, en hosta av det slaget så man påminns av att man ganska ofta slarvat med sina knipövningar. När jag får hosta så brukar den dessutom gå över efter att par dagar men inte denna hosta, den skrällde långt ner i lungorna och höll även min nygifte man vaken på nätterna. Träningen fick även den läggas på hyllan, vågar inte direkt hoppa studsmatta med den hostan. Efter ännu en natt med lite sömn så ringde jag vårdcentralen och fick höra att jag skulle vänta minst tre veckor med hosta innan jag fick träffa läkare, dessutom fanns det, enligt sjuksköterskan, bra receptfri hostmedicin på apoteket. Alla som någongång köpt receptfri hostmedicin vet att det är jämförbart med att lindra halsont med läkerol. Det vill säga, det hjälper inte alls. Försökte förklara att jag aldrig brukar hosta så länge och hon sa att hon förstod men alla tider var slut för dagen. Jag drog då sepsiskortet där jag förklarade vilka konsekvenser det blivit för mig en gång efter en infektion. Helt plötsligt så fanns det en tid samma dag. När jag kom till vårdcentralen så började de med att ta febern och mäta syresättningen som båda två var bra. Jag fick sen träffa läkaren som skrattade åt kollegans förslag med receptfri hostmedicin, hon skrev istället ut den enda fungerande hostmedicinen Cocillana. Hon lyssnade på lungorna för att utesluta lunginflammation och allt lät bra. Hon ville dock kontrollera så det inte var en propp i lungorna och tog blodprover. Hon kunde direkt se att infektionsvärdet var något förhöjt vilket indikerade ett virus. Lungblodprovet skickades för analys. Jag frågade henne om det faktum att jag legat länge i respirator kunde ge bestående men och det fanns alltid en liten risk. Hon tyckte dessutom att det var väldigt viktigt att jag med min historik sökte hjälp varje gång jag kände att något inte stod helt rätt till. Hon skulle ringa om blodprovet inte var bra. I torsdags ringde hon och berättade om förhöjda värden varför hon ville skicka mig på lungröntgen. Om röntgen skulle visa en propp så skulle jag direkt till akuten. I fredags infann jag mig på klinisk fysiologi på centralblocket i Lund och först sattes en nål i vänster arm och sen fick jag andas in radioaktiva ämnen. Efter det hoppade jag upp på en smal brits och skickades in i en liten tunnel för att först kontrollera andningens väg i lungorna. Det tog så lång tid så jag somnade, efter det så sprutade de in radioaktiva ämnen i blodet för att kontrollera blodets väg och en lika lång röntgenrunda till då jag bara slumrade till. Lite lätt groggy fick jag vänta i väntrummet medan doktorn analyserade röntgenbilderna. De visade inga tecken på propp så jag slapp akuten och kunde åka tillbaka till jobbet. Idag söndag så hostar jag fortfarande något men inte lika mycket men likväl så hostar jag fortfarande. Men, min läkare ska återkoppla i veckan om det är något att utreda, förhoppningsvis så är det bara envis novemberhosta.

Rådhusbesök

Första gången jag och Dan träffades var på Nyårsafton 97/98 på Hallands nation. En hel evighet sen. Vi har aldrig varit snabba i våra beslut, vi blev tillsammans på riktigt först 2004 men då hade vi träffats lite fram och tillbaka i några år. Vi flyttade ihop 2008 i min lägenhet i Malmö och 2010 föddes David. 2014 förlovade vi oss efter att jag överlevt sepsis. 2015 flyttade vi till Lund och i lördags den 26/10 2019 så gifte vi oss. Fröken Pettersson blev så fru Eriksson. Vi är som sagt inte snabba i våra beslut. Ceremonin var enkel, Rådhuset i Lund med mina föräldrar och min bror med familj.

Efter vigseln så blev det lunch på Grand och sen hem till oss för att äta tårta. Vi fnissade lite åt vigselförättarens ord på vägen då hon strök under hur viktigt det är att hålla ihop även i kriser. Känns som om vi redan gjort det. I måndags så åkte jag och Dan till Köpenhamn på bröllopsresa och valet av hotell föll på Bella sky ute i Örestad några Metrostationer utanför stadskärnan. När vi tidigare varit på semester i Köpenhamn så har vi alltid strävat efter att bo så centralt som möjligt men då hade ofta varit på bekostnad av standard. Då vi nu är i en situation där handikappsstandarden är av väsentlig grad så valde vi detta hotell i ”förorten”. 

Här har vi det stora hotellet i bakgrunden där vi från hotellrummet faktiskt hade havsutsikt. På måndagkvällen så blev det drink baren på 23:e våningen och sen japansk mat. Det japanska temat gick även igen i drinkglasen.   När det sen blev tisdag så begav vi oss in till stan, klev av vid Norreport och hittade Jacobsens restaurang vid Kultorget där danska specialiteter stod på menyn. Vi rullade även inom amerikanska TGI friday för ett glas men där fungerade inte ventilationen så vi var snabba gäster där. Väl utanför med stinkande grilloskläder så begav vi oss hemåt igen till vårt lilla hotell. Dan tog en sväng till hotellets spa innan vi gick till den andra restaurangen inom väggarna, nu med nordisk touch, valet föll på en enorm entrecote. Kvällen avslutades med en drink i skybaren. Innan vi åkte hem igår till vår lille David som passats av mormor så slank vi inom köpcentrat i Örestad och åt en mexikansk buffé. Vi konstaterade på vägen hem att vi kombinerat bröllopsresa med en internationell matresa.

På besök hos bilen del 2

Bilbygget går framåt även om vi hoppades ha den klar till nästa vecka då det är höstlov men så kommer det inte att bli. Det tar lång tid att bygga om en bil, i varje fall om det är en så omfattande ombyggnad som vår blir. Idag var det i alla fall dags för mer utprovningar varför kosan styrdes mot Staffanstorp igen. Liften var på plats så jag hissades in och jag hoppade över i förarsätet och uteelrullstolen låstes fast i en fästanordning i golvet.  Så här kommer det att se ut då det är fint väder och fönstret är nerrullat, så kallat armbågaväder.  I nackstödet kommer blinkers att sitta och framför mig en rad knappar för att manövrera allt från radio till start av bilen. Nedan visar hur graciöst jag ska komma in och ut ur bilen då allt är klart. Sen ska jag bara lära mig att köra den stora bilen, blir som att ta körkort igen.

 

Oktoberfester och Malmöbesök

Förra helgen var vi inbjudna på cykelfest på väster i Lund. Lite märkligt att jag går på en cykelfest då jag är rätt långt ifrån att kunna cykla på traditionellt sätt. Nu var ju inte själva cyklandet den primära syftningen i ordet cykelfest utan tyngdpunkten låg på ordet fest. Det hela började med en fördrink på Blekingska nationen vilket är ett ställe jag inte besökt på 20 år som student. Då, för 20 år sen så reflekterade jag inte på att där inte fanns någon hiss men på grund av förberedda festarrangörer så var några starka armar och ryggar förberedda så jag fick blev helt enkelt uppburen. Kan tillägga att jag hade den lätta rullstolen. Efter fördrinken fick jag lyftas ner igen för vidare rullande utförd av Dan till förrätten hos ett par vi inte kände samt ett par gäster till, sen till nytt värdpar för huvudrätt med ännu ett par. Sen hem till oss för efterrätt med ännu två par vi inte kände. Mycket spännande upplägg då vi fick lära känna många nya människor som bor i samma område som oss. Kvällen avslutades med återsamlande på Blekingska. Dagen efter hade vi lite ont i håret…

Förra måndagen var det så dags för möte på nya stora Arbetsförmedlingen i Malmö med den nya sektionen. Mycket är hela tiden nytt då förändringens vindar blåser i arbetsmarknadspolitiken.  Nya stora AF är dessutom stort som ett shoppingcenter men det var nära att jag inte kom dit. Anledningen? Inställd tågtrafik. Igen. Lyckades dock få tag på en rullstolstaxi så jag blev bara fyrtio minuter försenad. Det är ju inte så att jag kan slänga mig på en buss med min tunga uteelrullstol, men jag kom fram i alla fall.

I lördags var det fest igen, denna gång med mina gamla vänner från Älmhult. Småländskan ekade mellan väggarna och ljudnivån ökade i takt med att bubblet i flaskorna minskade. Kul var det men även igår var det lite ont i håret.

Precis som förra måndagen var det återigen dags för möte i Malmö. Lite spänd var jag då jag närmade mig stationen. Skulle tågen gå idag? Spänningen var olidlig. Det verkade så när jag läste informationsskyltarna men det var ju bara för bra, istället var det en trasig hiss som sinkade mig men inte värre än att jag kunde komma i tid. Det är inte alltid lätt att sitta i rullstol i det moderna Sverige.

Så hur summerar vi sista veckorna? Ömsom vin ömsom vatten och nästa helg fortsätter festligheterna men mer om det senare.

 

På besök hos bilen

Bilen vi beställde i maj i år kom till Sverige i slutet av augusti för direkt färd till bilanpassningen i Staffanstorp. Vi hade fått för oss att anpassningen skulle vara klar i månadsskiftet september/oktober. Vi hade till och med planerat att ha med den till stugan då vi skulle stänga igen för vintern. Det kunde vi inte för den var inte i närheten av att vara färdig. Istället så åkte Dan och David upp till stugan i söndags och med hjälp av mina föräldrar så nattade de sommarhuset för vintern. Idag åkte jag så med taxi till Staffanstorp för att hälsa på bilen som stod där i all sin prakt, dock lite stympad.   Det är alltså en hel del kvar, nästa steg sker på torsdag då jag ska lämna min elrullstol där så de kan montera lås under stolen så den, dvs elrullstolen sitter helt fast under färden. Efter det så kommer det att bli ytterligare besök i deras verkstad för ännu fler justeringar. Sen ska jag bara lära mig att köra eländet också. Det är ingen snabb process det här med att anpassa en bil. Ansökan lämnades till Försäkringskassan i april 2018, tror vi kommer upp i minst 1,5 års väntetid innan bilen är klar. Tålamodsprövande, minst sagt.

32 år i dimma

När jag var 14 år så började jag inse att jag inte såg bra, denna insikt kom efter att i ett år behövt kisa för att se tavlan i klassrummet på Linnéskolan, inte hälsat på folk jag känner på byn med mera. Sagt och gjort, tid bokades till den ende optikern i Älmhult och ett par ljusblå glasögon inhandlades. Dessa fina ljusblå glasögon förvarade jag i ett lika ljusblått glasögonetui och där låg de sen de närmsta två åren. Någon gång plockade jag upp dem och höll dem framför ögonen för att läsa lärarens noteringar på tavlan, men det var allt. Blev aldrig kompis med glasögonen. Under sommarlovet mellan högstadiet och gymnasiet så tyckte jag att jag var så pass vuxen så jag skulle ge mig på det här med linser. Optikern i Älmhult hade inte linsbehörighet så då fick jag ta tåget till Alvesta och där prova ut linser, hårda skulle de dessutom vara. Dessa vande jag mig snabbt vid och hade dem på varje dag, i ur och skur, de ljusblåa glasögonen hängde med som komplement men användes bara under färden från toalett där linserna togs av till sänggåendet. Så här höll det på, i flera år, aldrig glasögon under dagtid. Vid ett väldigt radikalt tillfälle för femton år sen så insåg jag att de ljusblåa glasögonen inte fungerade längre, såg helt enkelt sämre vid 31 års ålder än vid 14 varför de byttes ut. Det här med hårda linser började ju även de bli omoderna, fanns dessutom bara en optiker i Malmö som hade den behörigheten varför jag bestämde mig för att byta till mjuka och det var ju som att stoppa in bomull i ögonen. Så behagligt och de poppade inte ut om jag blev torr i ögonen, nackdelen var att de var mindre hållbara samt dyrare. Glasögonen åkte bara fram på kvällen men vi var fortfarande inte kompisar, linserna överanvändes vilket jag så klart höll hemligt för optikern. Men så blev jag sjuk i februari 2014 och trots att jag var så sjuk så var det mycket nära att linserna åkte på före ambulansfärden men jag valde ändå till slut glasögonen. Det ultimata beviset på hur sjuk jag var, glasögonen och jag var ju som sagt inte kompisar. Efter amputationen så förstod jag ju att linser inte var aktuellt längre men glasögonen jag haft med mig till akuten var borta. Som tur väl var så har jag en bror med synfel även han varför jag fick låna ett par gamla glasögon så jag i alla fall kunde se omgivningen där på Brännskadeintensiven i Linköping. Där fick jag sen träffa sjukhusoptikern som ordnade fram de svarta glasögon jag haft sen dess. Men jag och glasögonen blev aldrig kompisar, de blev smutsiga och utan händer är de svåra att putsa, de gled ner på näsan och var i vägen då jag tränade, de fick repor av min omilda behandling vid av- och påtagande. Ända sedan jag var 14 år så har jag dessutom drömt om att kunna vakna på morgonen och se utan att först behöva dona en massa med antingen linser eller glasögon. Dessutom så vore det underbart att slippa famla i dimman innan dessa synhjälpmedel är på plats. I morse vaknade jag för första gången på 32 år och kunde se utan hjälpmedel. Ett Guds underverk? Nej, snarare en linsbytesoperation i privat regi som genomfördes igår. I somras mognade tanken fram att det nog var läge att göra något åt synproblematiken, som dubbelt underarmsamputerad så är det ett gissel att hela tiden behöva hjälp för att kunna se. Visst behöver jag hjälp med mycket men det jag med egna medel kan undanröja gör jag gärna. Glasögonen jag nu använt i drygt fem år är undanplockade, synen är inte ännu helt klar men hjärnan håller på och ställer in sig mer och mer. Jag ser betydligt bättre på nära håll idag än igår. Nu ska det droppas i tre veckor och första veckan får jag inte ha mascara.   Så här ser jag ju då ut nu för tiden, glasögonlös och då även mascaralös, i alla fall första veckan. David sa att nu är gamla mamman tillbaka, nu ska du bara lära dig gå också…

Helg hemma

Då stugsäsongen lider mot sitt slut så spenderade hela familjen den gångna helgen i Lund, den första i Lund sedan slutet av april. Kändes rätt skönt då jag är rätt nöjd med sommaren nu. Det var även den första helgen utan extern assistent varför Dan fick slita extra hårt men det var otroligt skönt att inte bli väckt av att assistenten kom, istället kunde vi ligga och dra oss så länge vi ville. Helgen inleddes egentligen redan på torsdagen då gamla kompisar från Älmhult kom och hälsade på och som tur var så hade min frisörkompis saxarna med sig så frisyren ansades samtidigt som vi kunde prata om allt och dricka vin. Härlig kombination! Kändes sen ganska konstigt på fredagen att jag inte skulle stressa iväg och hämta David för att sedan vänta på tåget för att sedan åka till stugan, kunde istället bara slappa i soffan. För att riktigt kunna njuta av en lördag utan måsten så blev det en massa Netflix. Under söndagen ryckte jag upp mig i slappandet då jag fikade med en kompis tillika gammal kollega som jag borde ha träffat för längesen men det hade ju inte hunnits med. Den nya veckan inleddes så med ett besök på Plastik där kirurgerna klämde på ärren runt munnen och efter lite diskussion så kom vi fram till att vi kör ytterligare en korrigerande operation, men det blir nog först efter jul. Så, nu är hösten igång och det känns faktiskt helt okej.

Den sömnlösa helgen

Förra helgen snörvlades igenom av David, i tisdags var det min tur att få förkylningskänningar. I vanlig ordning så väljer jag att ignorera dessa känningar varför jag körde mitt träningspass som vanligt, förberedde mig dock för det värsta genom att införskaffa näsdroppar. I onsdags började jag förstå att min ignorering gått om intet då näsan började täppas till. Vid torsdag lunch försvann all smak och doft men gjorde en svag come-back på fredag eftermiddag. Lagom till den glazade grillsteken på fredagkvällen vilken sköljdes ned med lite rosé så var smaken tillbaka. Somnade fint på fredagkvällen i stugan men vaknade vid 3 på natten av en fruktansvärd halsbränna, gick bara inte att somna om. Låg och vred mig i flera timmar av att det brann i halsen innan jag lyckades slumra till framåt morgontimmarna. Nåja, förkylningen var i alla fall bättre men glazat kött ska jag hålla mig ifrån. Lördagen gav väldigt fint väder så vi kunde fika utomhus denna sista stughelg med övernattning. Lördagkväll avslutades tidigt och jag somnade gott efter förra nattens förlust av sömn. Men förkylningen hade bara gjort en paus, den kom tillbaka i full styrka vid 3-tiden men nu i form av hosta. Jag hostade och hostade och den ville bara inte sluta. Till slut somnade jag av ren utmattning för att väcka mig själv igen för kroppen ville hosta. Nu sitter vi på tåget hem och jag är väldigt trött och väldigt störig för alla i min närhet då jag hostar, mycket! Varför är det så jobbigt att hosta? Så onödigt för jag känner mig inte alls sjuk.

Träning med familjen Addamshanden

Så var dagen inne då jag skulle få prova något av det senaste inom armprotestekniken. Uppe på aktiv ortopedkliniken i Lund hade en delegation från Tyskland och Österrike som arbetar på företaget Ottobock genomgång av denna teknik inför svenska ortopedingenjörer. Jag var alltså inbjuden där som ett försöksdjur. En österrikisk arbetsterapeut trädde på en strumpa över högra stumpen med en massa elektroder i och kopplade detta till en hand som stod på bordet. Handen var inte helt olik handen i familjen Addams.   Denna hand programmerades efter hur jag gjorde vissa rörelser. Till exempel, rör armen så som du gör då handen öppnas. Jag tog i en massa och dessa rörelser sparades ner via elektroderna och när jag sen utförde samma rörelser så öppnades handen. Fler rörelser programmerades in. Efter ett antal inprogrammeringar så försvann alla runt 15 ortopedingenjörerna iväg för att fixa med hylsan. Kvar blev jag med österrikiskan så vi diskuterade typiskt österrikiska respektive svenska specialiteter. Efteråt så skulle hon gå och handla saltlakrits för att ta hem som en svensk souvenir. Typiskt att det enda riktigt svenska jag kommer på är just saltlakrits, hoppas hon frågar någon annan med en bredare smak än mig. Vi testade sen med hylsan och handen följde mina kommandon någotsånär.  En förbättring vi ska göra nästa gång är att jag ska försöka att inte ta i så mycket då handen programmeras som jag gjorde idag. När man kört ett tag så blir man trött och då orkar man inte ta i lika mycket, det hade räckt med ett litet tryck. Men, man kan ju inte vara fulländad på en gång.