The dwarf-walk

Det fortsätter att gå sakta, sakta framåt men ofta går det sen lite bakåt. Till exempel så sänkte ortopedingenjören de långa proteserna då jag kände mig som en giraff då jag stod upp. Att vara lång är inte prio ett då man ska lära sig gå, prio ett är snarare att inte ha så långt ner till golvet. Då jag provade dem så kändes de ganska bra trots att jag kapade min gamla längd med drygt en decimeter men då jag skulle sitta med dem på jobbet så gick det mindre bra. Jag nådde helt enkelt inte ner till fotplattan och att ha dinglande ben en längre tid med icke helt inläkt osseointegrering känns inte helt bra. Frågan är då vilket som ska anpassas, proteserna eller fotplattan? För att motverka det här med att vara för lång så ska jag börja med att gå med de korta proteserna och för att motverka smärta så ska jag till att börja med ha stöd. Så håll till godo, en vandrande dvärg:  Ja, just det, som synes på bilden så är såret på hakan efter plastikkirurgernas härjningar inte helt läkt.

Annonser

Cykla med proteser

Idag tog jag ytterligare ett litet steg med protesträningen. Min sjukgymnast från Mölndal hade för andra gången tagit sig ner till Orup för min skull och för att ge oss lite nya träningstips. Även ortopedingenjören från Lund var närvarande för diverse inställningar av benen. Jag fick för det första lära mig att resa mig med hjälp av gåbordet utan att höja själva bordet som jag gjort tidigare, nu fick jag böja mig fram, ta hjälp av armarna och resa mig upp i halvstående och då stannar proteserna i det läget och då flyttar jag armarna framåt på gåbordet och rätar upp mig. Vips så är jag i stående! Vi tränade även på att jag skulle sätta mig mjukt, detta är något jag tidigare tyckt varit lite otäckt men nu gick det väldigt enkelt. Men det absolut häftigaste jag testade var att cykla med proteserna, nu var det så klart sittande men ändå.  På fem minuter lyckades jag dessutom, enligt displayen, förbränna hela tio kalorier!

Konferens och fest

De senaste dagarna har jag levt ett liv i sus och dus. I torsdags och fredags så var det verksamhetsplanering med jobbet vid Ystad saltsjöbad med övernattning. Jag känner mig dock inte redo med att ordna med alla förberedelser som en hotellvistelse skulle innebära då det är så mycket jag måste kolla upp innan något sådant kan ske. Till exempel om assistansbolaget betalar assistentens övernattning, kan jag duscha där, är rummet tillräckligt anpassat? Dessutom så har jag absolut inte haft tid till det heller. Någon annan gång kanske men inte nu. Kollegorna åkte med buss i torsdags men det kan jag ju rent fysiskt inte göra. Jag åkte istället med taxi fram och tillbaka båda dagarna. Båda morgnarna var taxin sen men var istället för tidig då vi skulle hem. Det här med att hålla tider spelar visst inte stor roll för Skånetrafiken men det är jag ju inte den förste som upptäcker. Varför vi hade så här flådig konferens är för att vi ska omorganiseras, många kollegor ändrar sina arbetsuppgifter men jag har nog desamma. Nytt arbetslag och ny chef dock. Men omgivningen i Ystad är helt fantastisk vilket min assistent kunde spana in ordentligt medan jag satt i möte, hon menar på att hon inte jobbade ihjäl sig.  Här inne satt vi och slet, eller som en kollega uttryckte det, man svälter ju inte ihjäl för det var stor lunchbuffé samt en stor kakbuffé på eftermiddagen. Under tiden kunde vi titta ut på denna utsikt.         

Taxin gick sen hem på fredagen klockan 15 och vi fick då upptäcka en tredje resväg mellan Lund och Ystad och efter en mindre felkörning i Sjöbo så kom vi hem. Men då fick vi jobba snabbt, på med ugnen och vispa grädde. En snabbputsning av hemmet och så var de här. Mina fina vänner Karin och Anna. Vi åt, drack vin, skrattade och pratade. Men som vanligt så går tiden alldeles för snabbt för det kändes som om de bara varit här en liten stund innan de skulle hem. Vi hann i alla fall bestämma att nästa gång får män och barn vara med, kanske.

Sårkontroll

Ögat som sved så mycket i fredags så jag fick ha specialdroppar utskrivna gav mirakulöst med sig under lördagen. Det gjorde dock ganska ont i operationssåret så jag fick knapra en del smärtstillande. Så länge man är inne i pillerknaprandet så känns allt helt okej förutom att det är svårt att sova samtidigt som man är otroligt trött. Man fastnar i ett jobbigt dvalliknande tillstånd. Smärtan gav med sig under söndagen så då slutade jag som en naturlig följd även med det smärtstillande. Måndagen blev därför en oerhört trött historia. Jag somnade under taxiresan upp till Orup, på ett mediyogapass, i taxin hem samt framför rapport halv 8. Däremellan försökte jag träna vilket var nästintill omöjligt då man bara vill sova, jag och sjukgymnasten kom därför fram till ett nytt motto: ”don’t do drugs and work out”, som om ingen visste det? Under tisdagen var jag dock i bättre form men då krånglade ena benprotesen något då gängorna kändes lite slitna så det gick att dra av protesen då den satt på. Inte helt bra vid gångträning.

Idag var jag på återbesök hos Plastik för en sårkontroll. Såret på halsen där hud tagits ifrån hade läkt riktigt fint. Sköterskan tog bort plåstret på hakan och förklarade att bandaget var fastsytt i huden och dessa stygn plockade hon bort. Hon plockade sedan fram en spegel men innan jag fick se mig i den så varnade hon att det var sårigt, blåmärken och märken av stygnen syntes samt att det var som en grop i hakan. Jag blev ganska nyfiken på att få möta monstret hon beskrev i spegelbilden och visst såg det konstigt ut men samtidigt så gick det att se potentialen av hur det kommer att se ut då det är läkt. För att inte skrämma ihjäl omgivningen samt skydda det nyopererade området så fick det bli ett nytt bandage. Återbesök om en vecka.

 

Post-operation

Oj, vad det var nära att det inte blev någon operation igår. Jag låg på operationsbordet runt 14.00 och narkosläkaren skulle bara sätta in en infart i en ven inför sövningen. Det gick inte i armvecket, narkossköterskan satte in en nål i den venport jag har inopererad sedan tidigare under huden men det var helt stopp. Stämningen började bli lite desperat i rummet och läkaren sa att hon inte ville att denna operation skulle bli inställd och hon tippade mig bakåt för att sätta en CVK på halsen. Samtidigt så var det tidspress för hon skulle då inte ha mig klar för operation på över en timme och i kulisserna stod kirurgerna och väntade. Just när jag var säker på att jag skulle få åka hem utan utfört ärende så började venporten att fungera. Men det fanns inget backflöde så frågan var om den fungerade för sövningen. För att testa om det var inflöde så sprutade läkaren in ett medel och jag skulle känna efter om jag blev snurrig vilket jag blev. På med syrgasmasken och djupa andetag och så flöt jag bort.

Jag väcktes sen runt 17.00 och först trodde jag att jag somnat till på soffan där hemma. Piggnade till fort men det sved så i högra ögat och detta förklarades med att man ibland envisas med att ha ögonen öppna under narkosen så därför får man droppar i som sen kan svida. För att bota detta så fick jag lite ögonsköljning. Bredvid mig på uppvaket låg en man som opererats för första gången och som inte mådde så bra då han hamnat i någon slags chock. Sköterskorna pratade lugnande med honom och förklarade att allt gått bra och att narkosen kan vara besvärlig ibland. Bredvid låg jag med mitt rinnande öga och var väldigt glad över att jag aldrig reagerat så på narkosen. Min kirurg kom sen och berättade att han var mer än nöjd med operationen. De hade skurit ett snitt i det han kallade ärrkakan som finns/fanns i området mellan underläpp och haka. De hade sedan dragit detta isär uppåt och fyllt hålrummet med ett hudtransplantat från halsen. Det kommer därför att bli en avvikande färg mitt på hakan då huden ser lite annorlunda ut där. Känns som det minsta problemet just nu och dessutom, som jag sa till läkaren så går det lätt att åtgärda med lite smink. Kanske inte är fläcken på hakan som är det mest uppseendeväckande med mig. De hade även satt några stygn på insidan av underläppen så när jag skämtade till det att jag kanske ska undvika saltlakrits i helgen så fick jag veta att det är bara flytande föda som gäller i tre dagar. Stackars min familj på söndag…

Två timmar senare åkte jag hem och det stora bekymret idag är mitt högra öga. Efter en konsultation av en läkare på Plastik så fick jag en salva utskriven samt rådet att avvakta. Blir det sämre så får jag kontakta ögonkliniken. Troligtvis så har hornhinnan fått en liten rispa under operationen och det läker av sig själv.

Pre-operation

Imorgon är det dags för operation, igen, för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om. Det har blivit en del sedan februari 2014. Denna gång är det plastikkirurgerna i Malmö som ska ge sig på underläppen för att se om det går att göra den lite normalare. För mig hade det räckt med lyxen att kunna stänga munnen, hur snyggt det blir är mer sekundärt. Egentligen skulle denna operation ha ägt rum för ett år sen med de två stora skelettimplantatsoperationerna i Mölndal kom i vägen. Det går ju inte att göra hur många operationer som helst på för kort tid om det inte är akut. För att undvika för mycket sjukskrivningar då jag jobbar 3 dagar i veckan så har jag denna vecka jobbat måndag-onsdag och så är jag ledig imorgon, operationsdagen. Fredag blir jag då också ledig vilket kan behövas då man dagen efter känner sig ganska drogad. Tanken är också att jag kommer hem redan imorgon och slipper bli inlagd. Ikväll har jag också duschat i det ljuvliga medlet Descutan så nu sitter jag här i soffan och inväntar kliattackerna som brukar komma efter denna behandling.

Taxi runt Skåne

Torsdag är för tillfället lika med Orup och träning. Taxin kom tio minuter för sent, börjar bli luttrad med sena transporter men tänkte i alla fall hjälpa chauffören genom att tipsa om en smart väg ut ur Lund i rusningen. Min smarta väg till E22 norrut går via avfarten vid Tetra pak. Han lyssnade inte så jag upprepade min smarta väg och la till att det är så långa köer vid den norra utfarten. Han tittade inte ens på mig utan sa bara ”jag kör via gpsen”, jag viskade till min assistent att då får vi stå i kö. Blev samtidigt så oerhört irriterad för det bara lyste om chauffören att jag skulle hålla tyst för jag är både kvinna och sitter i rullstol, två kardinalfel. Gpsen tog oss ut till Nova Lund, på norra ringen och in i… låååånga köer. Jag myste lite för mig själv men hindrade mig från att säga ”vad var det jag sa”, men vi slösade upp en kvart i kön, jag blev alltså 25 minuter sen till Orup.

Hem skulle jag åka vid 15.30 och till min stora förvåning så var taxin nu tio minuter för tidig. Dagens andra chaufför, som hade ett lite mer ögonmötande beteende, berättade att han skulle hämta en person till i Södra Sandby. Detta trots att Orup alltid bokar taxi för ensamåkare men vi hade gott om tid så en tur ut på landet kunde ju bli trevligt. Vi åkte via Flyinge som verkligen verkar ha dille på hästar, överallt hästar och hästprylar. Vi åkte igenom Södra Sandby och anlände till Rögle kloster. Känt för ryktet att påven kanske skulle slagga över där då han besökte Lund förra året vilket han sen inte gjorde, det var bara ett rykte. Chauffören körde ner till det lilla klostret och jag tittade nyfiket på statyer, kors och meditationslundar men inga munkar syntes till så föraren gav upp. Jag började tänka att det måste ge dålig karma att dumpa en munk som säkerligen skulle till sjukhuset. Föraren kände nog samma sak för han backade tillbaka och då kom det ut en nunna. Där ser man hur bevandrad jag är i svenska klosterordnar. Men, dagen har bestått av två timmars taxiresande som borde ha tagit en timme. Säga vad man vill om Skånetrafikens specialfordon men de blir sällan förutsägbara.

Akupunktur

Träningen med proteser är nu igång på allvar, på jobbet har jag på de långa proteserna när jag sitter och jobbar och då jag kommer hem så står jag och balanserar med de korta. Det häftiga är att benen börjar sakna proteserna då de tagits av, något saknas. Tillvänjningen går så klart långsamt och oftast är de ju ändå än så länge i vägen. För att råda bot på detta så tränade vi idag på Orup förflyttningar mellan brits och rullstol med de långa proteserna. Det gick bra fast jag nog inte gjorde helt enligt konstens alla regler men jag kunde ta mig fram och tillbaka. Tanken är att jag ska göra detta mellan toalett och rullstol men vi ska nog träna lite mer innan. Infektionen som jag hade i det högra benet som orsakade en hel del smärta har gett med sig efter en antibiotikakur, men vi ville ändå testa en annan form av smärtlindring, akupunktur. Jag har aldrig provat detta så jag ställde glatt upp och nålar placerades av en sjukgymnast i högra benet. Att sätta dit dem var en sak, nålrädd är jag inte, men vad det gjorde ont då de vreds om! Hela muskeln krampade till och det kändes som en elektrisk stöt. Efteråt så kändes benet så tungt så det slappnade verkligen av. Får väl se om jag vågar testa detta igen, helt frälst är jag nog inte…

FaceTime-träning

Alla sätt är ju bra utom de dåliga så vad ska man göra då träningen behöver stämmas av mellan Mölndals och Orups expertis. Jo, man bokar in ett telefonmöte över FaceTime. Prick klockan 11 så ringde idag min telefon då jag befann mig på ett träningsrum på Orup tillsammans med min sjukgymnast. På skärmen dök sjukgymnasten från Mölndal upp. Jag fick börja med att visa upp det infekterade benet som efter tio dagars antibiotikabehandling inte är speciellt infekterat längre. Bra, då kunde vi gå vidare. Vi diskuterade hur jag tränar och jag har en konstig idé att då jag tränar kondition så ska jag bli megasvettig för det är bara då det räknas. Det är också det viktigaste, enligt mig. Mölndal höll inte med, hon tyckte att det är viktigare att skruvarna läker fast ordentligt och de gör de med belastning och där tränar jag både styrka och kondition. Svettig kan jag bli då med. Sakta började det gå upp för mig att jag kanske ska prioritera bort sånt som studsmatta då det är ont om tid och istället bara stå med både korta och långa proteser. Hela kroppen tränas ju då när jag ska hålla balansen, osseointegreringen blir starkare och jag blir mer säker och bekant med proteserna. Men hur ska jag hinna? En idé är att ha med benen till jobbet och ha dem på då jag sitter och jobbar för även det är en form av belastning. Egentligen så är man rätt rolig i hur dum man är, jag har alltid tänkt att jag måste träna mycket för att orka med proteserna. Nu är proteserna här och jag har ändå prioriterat att träna styrka och kondition istället för att ha proteserna på. Sen är det en sak till, det gör fortfarande ont att gå på dem, dvs ha all tyngd på ett ben. Men det går bra att stå med båda så tyngden fördelas. Om jag övar mycket med att stå (eller sitta) med båda så ska det väl snart gå att ha all tyngd på ena benet, dvs gå?

Infekterat

Sjukgymnasten i Mölndal reagerade direkt då jag i förgår skrev om min tyngre träning. Hon tyckte att jag skulle ta det försiktigt då osseointegreringen inte är så stark än samt att jag hade så ont förra veckan. Igår hörde även koordinatorn i Mölndal av sig och ville ha bilder på skruven och huden runt om. Bilderna skickades och hon hörde av sig snabbt och hade då konsulterat en läkare. Troligtvis så rör det sig om en infektion inne i benet så hon skickade med ett brev som jag skulle lämna till min vårdcentral. Detta dokument berättar vad jag opererats för och de ber om en odling och blodprover. Jag ringde min vårdcentral och fick prata med en oerhört välvillig sjuksköterska som via lite okonventionella metoder lyckades skaffa mig en läkartid idag.Vilket engagemang från både Mölndal och vårdcentralen. Jag dök upp på vårdcentralen och de lyckades ta både blodprover och infektionstest. Den unga läkaren tog en titt och skrev sedan ut antibiotika. Så, den första infektionen kring titanskruvarna är här, är mest förvånad över att den inte kommit tidigare. Dagen avslutades sen med den bästa after work med de bästa kollegorna. Efter lite rosé med det sällskapet så känner jag inte av någon infektion längre!