Obalans i kroppen

I onsdags förra veckan så vaknade jag med huvudvärk. Jag brukar annars bara vakna med denna åkomma efter ett visst intag av vin men tisdagskvällen hade varit ytterst nykter varför jag kände mig ytterst förfördelad av denna värk. Trots värktabletter gav det sig inte heller. Jag kände mig olustig och ville inte heller träna. På fredagen åkte vi till stugan och nattsömnen blev orolig pga, förutom nämnda huvudvärk även en stark halsbränna gjorde entré. Lägg därtill en dubbel j-kateter som skapar en konstant känsla av urinvägsinfektion så ger det en ytterst gnällig och olustig människa, inte mycket sömn blev det heller. Jag frågade Dan om det är så här det kommer att vara nu då åren läggs på hög att små krämpor kommer hela tiden. Huvudvärken hade inte gett sig i måndags så då ringde jag min vårdcentral och fick en tid. Läkaren ställde en massa frågor men jag kände mig inte förkyld, bara väldigt nedsatt. Då jag äter antibiotika så kunde det inte vara något bakteriellt. Efter en snabbsänka så visade det sig att jag har ett förhöjt infektionsvärde, 52. Inte så höga värden som jag är van vid dock men ändå förhöjt. Jag tyckte att jag fått min förklaring där men läkaren ville ändå följa upp det. Hon landade i att ringa mig i veckan efter att först velat skicka mig till akuten för blodprovstagning. Jag var glad att hon ändrade sig! Snacka om att få sitta länge på akuten då blodprov känns rätt lågprioriterat. Förstod inte heller varför de inte kunde ta blodprov direkt på vårdcentralen heller. För att slippa akuten så fick jag istället gå med på att ringa Urologen som först inte förstod vad de skulle göra men kom fram till att de kan ju alltid hämta in ett urinprov. I onsdags ringde läkaren och jag berättade att huvudvärken blivit bättre även om det inte försvunnit helt. Hon nöjde sig då med sin teori att det var ett virus som nu är på väg bort. Jag ångrade lite att jag sökte vård i måndags, blev lite mycket höna av en fjäder. Men att ha en kropp i obalans är väldigt olustigt varför det kändes bra att få veta att det handlade om ett förhöjt infektionsvärde, trodde först att detta var något man fick räkna med då man håller på att bli gammal men så var det ju då inte. Lovar att uppskatta de dagar mer då jag är helt frisk igen, haha, hur många gånger har jag inte lovat detta!

Att leva med en jj-kateter

Jag blir inte riktigt klok på vad det heter det där som jag för tillfället har inopererat. Dubbel j-kateter, jj-stent eller dubbel j-stent. Inte heller läkarna verkar vara överens, i Kristianstad, där läkaren hade ett namn som börjar på just bokstaven ”J” vägrade kalla den något där bokstaven ”J” för så skrev han inte sitt namn. Han ville att det skulle heta dubbel-knorr för han tyckte att det mer såg ut som en knorr i varje ände. Denna knorr på varje sida av slangen håller fast den dels i njuren och dels i urinblåsan. Roligt för dem att tjafsa om vad det heter, de vet nog inte hur det känns att ha denna stent inopererad, har bestämt mig för att för enkelhetens skull kalla det för just stent. Jag vet hur det känns, det känns som att ha en urinvägsinfektion hela tiden. Till exempel känslan av att behöva kissa fast du gjort precis det. Känslan av trängningar där du måste gå på toa NU. Smärta då knorren på stenten sitter mot väggen på urinblåsan. Men det är inte bara invändigt det känns. För att undvika blodproppar så måste jag ta blodförtunnande sprutor varje morgon i magen varför denna kroppsdel nu antagit en något melerad kulör med allt från blått till gult. För att undvika infektioner då detta främmande föremål finns i kroppen så måste jag äta antibiotika varje dag fast nu har magen på insidan vant sig. Så här ska det vara fram till dess att min läkare anser att den gjort sitt jobb. Denna smärtsamma stent har ju faktiskt ett jobb, ett jobb jag gärna vill att den ska göra, trots allt gnäll. Den vidgar gången mellan urinblåsa och njure, vilket kommer att minska risk för fler njurstenar och, framförallt, undvika eventuell framtida njursvikt som kan leda till dialys. När jag tänker på det så står jag faktiskt ut, att ha känslan av att ha en ständig urinvägsinfektion är nog ingenting mot vad som kan ske om inte stenten får sköta sitt jobb.

Storbråk mitt i nefrostominedläggande

I fredags så fick min vänstra njure börja jobba på ”rätt” sätt, dvs inte rinna ut i en påse utan ner i urinblåsan och sen ut den naturliga vägen. I fredags så pluggades nefrostomin igen och påsen plockades bort. Men själva slangen var kvar, som test förstod jag idag. Om den inopererade jj-katetern inte kunde driva ut vätskan från njuren så skulle jag få ont, men det fick jag inte så då fungerar jj-katetern, eller stenten som den också kallas. Vid halv 11 idag rullade jag upp mot sjukhuset, allt var lugnt i Lund som det brukar vara. Föga visste jag då att det var gruff i östra delen i stan. Vid 11 fick jag komma in på röntgen och en läkare drog ut nefrostomin och plåstrade om det. Nu ska plåstret sitta några dagar och sen är spåren från den förhatliga påsen borta. Jag rullade mot stan och passade på att veckohandla vid Clementstorget. Vad jag inte visste var att tvåhundra meter därifrån så brakade de två gängen från östra Lund ihop igen, precis utanför stationen. När jag så var på väg hem så var stora delar avspärrade och en massa polisbilar stod utanför stationen. Då man ju vill spela cool och inte framstå som någon som står och tittar på olyckor så jag bara sneglade lite. Först trodde jag att en bil kört in i restaurangen då det låg stolar och bord utslängt överallt men annars var det lugnt. Bråket hade då flyttat sig upp till sjukhuset där jag precis varit till följd av en massa poliser. Hela eftermiddagen fylldes sen Lund av polisbilarnas sirener. Först när nyheterna kom på tv så förstod jag vilken otrolig tur jag haft idag, jag skulle lika gärna ha hamnat mitt i storbråket. Men, hursomhelst, nefrostomin är borta så nu kommer jag ”bara

Fortsätt läsa ”Storbråk mitt i nefrostominedläggande”

Stenen är borta, men…

Efter en jobbig natt relaterat till laxertabletternas förbannelse men ändå så viktiga funktion så var dagen för den efterlängtade stenoperationen inne. Tidig morgon med dusch följdes av bilfärd med Dan som chaufför till Malmö där en morgontrött David var med. Första stopp var röntgen för att säkerställa stenens nuvarande lokalisering innan jag landade på dagkirurgen klockan halv 8. Efter diverse operationsförberedelser som isättande av nål samt premedicering så kom kirurgen och pratade med mig. Hon var inte alls säker på att stenen skulle komma ut idag då röntgen visat att det är extremt trångt där stenen sitter samt en viss förkalkning som gör det ännu mer trångt. Hon lovade dock att göra sitt bästa. Så var det av till operation med allt pyssel runt mig med slangar, nålar, provtagning med mera så jag jämförde mig med en formel 1 bil vid däckbyte. Sen blev det svart. På uppvaket kom kirurgen och pratade med mig. Hon hade först försökt gå in via urinröret men då hon kom upp till ledaren mellan urinblåsa och njure så var det som att köra in i en vägg, det gick knappt att komma igenom pga av sten och kalk. Vägen till stenen fick gå via nefrostomin och då fick hon ut den. Men problemet var inte löst där. Urinledaren måste breddas annars är risken stor för mer förkalkning och nya stenar. En ny invärtes kateter mellan njure och urinblåsa sattes in, samma som ställde till med de svåra blödningarna i somras men nu en smalare variant. Det fanns inget annat val, förhoppningsvis blir det inte så stora blödningar nu med en smalare slang. Men om det skulle bli det så ska jag genast ringa och läggas in på Urologen i Malmö. Efter åtta veckor så ska de sen kirurgiskt försöka bredda det trånga området. Kan tillägga att de var inte nöjda med att urologerna i Kristianstad inte konsulterade Malmö innan de drog jj-katetern där. Spännande, hamnade mitt i en kissa-in-revir situation. Nefrostomin får sitta kvar tills minst på måndag men redan på fredag ska den plomberas så jag i alla fall slipper påsen. På måndag ska nefrostomin dras på röntgen i Malmö, om det finns tid. Nu blir det alltså minst åtta veckor med en inre kateter, ingen studsmatteträning, sprutor i magen för att undvika blodproppar samt antibiotika. Men, stenjäkeln är i alla fall ute…

Nytt försök

Det har snart gått två veckor sedan både semester och sommarlov tog slut. Efter en lite ringrostig start så är vi ordentligt igång igen. Under veckorna befinner vi oss i Lund och under helgerna är vi i stugan. Vårt tillbygge med friggebod går saaakta framåt men förhoppningsvis så står det klart innan allt för mycket höstrusk drar in. När jag kom hem från semestern så hade jag inte fått någon kallelse till operation och något luttrad över att behöva tjata till mig det mesta inom sjukvården så ringde jag upp operationskoordinatorn. Det spännande var att jag behövde bara presentera mig innan hon visste vem jag var ”ja, det är ju du med de trånga ledarna”, och, ”vi som hade en så bra operationsplan så förstörde de allt i Kristianstad”. Hon förklarade sig snabbt: den jj-kateter de satt in hade i syfte att bredda mina, tydligen, extremt trånga ledare mellan njure och urinblåsa tog de ju ut i Kristianstad. Jamen, sa jag, jag höll ju på att förblöda invärtes med den där katetern. Ja, sa hon, hon visste ju det men nu fick de göra en ny operationsplan så skulle hon återkomma. Under torsdagen kom kallelsen till den förste september och den nya planen är att inte gå in genom urinröret som brukligt är utan försöka gå via nefrostomin. Jag observerade genast det lilla ordet ”försöka” vilket förbereder mig på att det kanske inte går den här gången heller. Ibland är det bra att inte ha för höga förväntningar, eller beror min negativa inställning på att jag är gift med en närking? Hur som helst, förberedelserna inför onsdagens operation är i full gång. Blodprov i tisdags och urinprov i onsdags, ingen alkohol till helgen och, det värsta, laxeringstabletter är inköpta inför tisdagens utrensning, sen jäklar är jag redo, hoppas stenen är redo att lämna sin fastlåsta placering.

Snabba svängar

Efter en natt på sjukhus så har jag hunnit acklimatisera mig vid tanken att stanna över helgen, har till och med hunnit med att välja både lunch och middag för helgen. Under förmiddagen har jag legat i sängen, tittat på Nyhetsmorgon och gjort knipövningar. Efter fyra dagar med en stor kateter så känns den träningen viktigare än någonsin. Dan och David har bestämt sig för att åka till Lund över dagen för att hämta lite målargrejer inför nästa vecka så hela familjens helg var inrutad. Då kommer läkare och sjuksköterska in i rummet och omkullkastar alla planer. Jag skrivs ut idag! Mitt infektionsvärde har gått ner så mycket så de vill inte ha mig kvar. Jag blev lika förvånad idag som jag blev igår. Jag ska tydligen ställa in mig på det scenario som är tvärtemot det jag tror för då blir det så. Så nu drar jag snart och sen vill jag inte se åt ett sjukhus igen förrän det blir dags för stenborttagandet.

Underkänd permission

Igår precis innan lunch så skrevs jag nästan ut från sjukhuset i Kristianstad. Läkaren var inte nöjd med det förhöjda infektionsvärdet men förstod att jag ville hem då Dan fyllde år, en väldigt jämn födelsedag dessutom. Kompromissen blev att jag fick permission till fredagsmorgonen. Det var väldigt skönt att få komma hem, duscha, ha sina egna kläder men så klart och framför allt, få träffa min lilla familj igen. Under veckan jag varit borta så hade trädäcket fortsatt växa fram och Dans projekt med en grillplats hade avancerat. Vi hade en lugn eftermiddag och kväll med hämtmat, ingen större baluns, bara känslan att få vara hemma och sova i egen säng och umgås. I morse ringde så klockan 6.45 och min assistent kom och vi åkte till sjukhuset i Kristianstad för nya prover och ny bedömning, jag var solklart inställd på att bli utskriven då jag mår så bra och hade börjat att fundera på vad vi skulle hitta på i eftermiddag så i tankarna var jag redan hemma igen. Ronden med tre läkare kom och jag såg genast att överläkaren såg bekymrad ut. Alla värden var bra förutom infektionsvärdet som ökat. Han var lika frågande som jag över frågan varför? Men något står inte rätt till i kroppen varför han tog ett så kallat medicinskt beslut och lägger in mig igen för nu ska vi ta reda på varför. Ny blodprover togs för att odlas efter bakterier och jag ska få intravenös antibiotika. Min assistent fick köra ensam tillbaka medan jag blev kvar, både snopen och besviken. Samtidigt är jag glad över att läkaren är så grundlig så jag inte blir akut sjuk hemma igen då det kan gå åt vilket håll. Imorgon tas nya prover, om infektionsvärdet är bättre så får jag kanske åka hem på permission fram till måndag men frågan är om jourläkaren som jobbar i helgen tar ett så obekvämt beslut. Men jag förbereder mig för ännu en sommarhelg på sjukhus. Dagens tips, skaffa aldrig njursten!

13:e sjukhusnatten

Nu på morgonen räknar jag in tretton nätter på sjukhus på en månad, tolv sjukskrivningsdagar på semestern. Den tolfte sjukhusnatten fortsatte med täta sköljningar av urinblåsan där ännu mer koagulerat blod kom ut med mycket smärta. Läkarna gick sen ronden och då skulle de försöka få en tid på röntgen för att sätta in nefrostomin igen, slangen som sätts in i njuren genom huden och som töms på utsidan men det var inte säkert att de hade tid idag. Men så gick det snabbt, klockan 10.00 kördes jag till röntgen och där stod ett team och väntade varför jag hoppade över på röntgenbritsen. Läkaren letade upp njuren, lokalbedövade och förde sen in slangen vilket gjorde något mer ont än förra gången men jag var så otroligt glad över att det blev av så snabbt. När jag kom upp på avdelningen så gjorde det rätt ont så vi fick ta till lite smärtstillande. Urinen som rann ner i nefrostomin var något blodig, men som läkaren sa så blir det så efter ett ingrepp. Jag hade som mål att få åka hem igår eftermiddag men då jag fick en liten febertopp så följde jag läkarnas råd och stannar en natt till. Fram på kvällen så fanns det sen inget blod kvar i någon av katetrarna vilket var målet. Tidigare under dagen så fick jag två blodtransfusioner då jag förlorat så mycket blod. Återigen, så mycket väsen för en liten sten på fyra millimeter… Natten, den trettonde sjukhusnatten blev lugn förutom en kortare febertopp som enligt sjuksköterskan alltid kommer efter liknande ingrepp. Jag frös och blev inpackad i filtar för att vakna en timme senare helt genomsvettig. Morgonen började sen vid 5 med blodprov och spolning av kateter. Vid halv 10 rondade läkarna och jag får komma hem idag, men på permission, infektionsvärdet låg på 150 och då jag haft feber så vill de inte helt skriva ut mig. Så imorgon ska jag hit igen för nya prover, men nu ska jag hem och fira en jubilar.

På akuten – igen och igen

Den här sommaren börjar likna en riktig sjukhussoppa där jag mellan varven mår hur bra som helst. Så vad var det nu då? Dan kom hem sent natten mellan söndag och måndag efter att ha varit i Tyskland och spelat tennis så vi somnade sent. Vid klockan tre samma natt vaknade jag och behövde kissa varför jag naturligtvis gick på toa, men det hände ingenting förutom några få droppar som var blodblandade. Men jag var ju så kissnödig, varför hände inget? Jag la mig igen men efter en timme gjorde jag ett nytt försök utan resultat, nu började det bli läskigt, samtidigt kom enorma trängningar som kändes som om kroppen ville göra sig av med något, inte helt olikt krystvärkar vid födsel fast utan något positivt resultat. Det som ändå kom ut var mestadels blod. Jag väckte då Dan som i sin tur fick väcka en mycket morgontrött David och vi begav oss till akuten i Kristianstad. Väl där så fick Dan och David lämna och jag skrevs in. Ganska snabbt fick jag rum och sen började det tidsödande blodprovstagandet av tre personer. Den som lyckades bäst fyllde två rör men sen var det stopp. Njurarna röntgades och jag var övertygad om att stenen fastnat i urinröret. Men se det hade det inte, där fanns istället en klump koagulerat blod som täppte till uringenomströmningen. En kateter sattes och då rann allt lydigt ut men färgen var mörkröd. Sköterskan sköljde och till slut var färgen svagt rosa och jag skrevs ut. När jag väntade på familjen så kände jag väldiga trängningar men tänkte att det är för att jag har haft kateter. När vi kom hem fortsatte trängningarna men jag försökte dricka mycket vilken även Urologens rådgivning rådde mig till. Efter ett tag mådde jag bättre och somnade i soffan och trodde då att allt skulle bli bra. Efter ett par timmar vaknade jag och satte mig upp i soffan bara för att två rejäla trängningar kom där jag inte kunde hålla emot varför det rann blodblandad urin ner på golvet. Nu fick vi nog och Dan körde återigen in mig till akuten i Kristianstad. Nu mot kväll så tog det längre tid att komma in och trängningarna blev allt värre. När jag till slut kom in till inskrivningssöterskan så gjorde det så ont och jag kunde inte hålla emot så hon fick sätta på mig en blöja, värdigheten sjunker med samma skala som smärtan höjs. Snabbt fick jag eget rum men sen hände inget på ett par timmar förutom att det gjorde så ont så jag nästan skrek vid trängningarna. Till slut kunde läkaren komma till mig. Hon berättade då att enligt röntgenplåtarna imorse så har katetern som börjar i njuren glidit ner från sin plats och satt i röret mellan blåsa och organ varför njuren inte alls blir avlastad utan tvärtom, den har återigen svullnat upp och mår jättedåligt. Läkarens idé var att först ta hand om smärtan vilket orsakas av stora mängder koagulerat blod i urinblåsan som stoppar upp och nästa steg blir en akutoperation, antingen imorgon eller inatt. Först försökte de med konststycket att ta blodprov vilket lyckades efter många om och men och sen sattes en kateter som hela tiden sköljde ur urinblåsan på blod. Men det hade inte gått att sätta en infart så halv 1 på natten transporterades jag till IVA där en narkosläkare under lokalbedövning satte in en nål i halsen, en CVK. Efter det kom jag vid halv 2 till Urologavdelningen och somnade efter en jobbig dag. På morgonen kom så ronden. De berättade att jj-katetern har kanat ur njuren och ligger strax under och irriterar. Njuren är väldigt uppblåst vilket kan leda till njursvikt om man inte tar ut slangen. Det tänker de göra på mottagningen men om det är för mycket koagulerat blod så måste de gå in och rensa under narkos. Sen får röntgen återigen sätta dit en nefrostomi för då mådde kroppen i alla fall bra. Stenen kan de inte prioritera vid en akutoperation då, som de sa, en så rutinerad läkare som kirurgen som opererade mig i Malmö inte lyckades så väntar de. Så, två steg tillbaka. Efter en stund fick jag åka ner till Urologmottagningen där de via bedövningssalva i urinröret fick ut den ettriga men lilla jj-katetern, döpt efter dess utseende. Det gjorde inte alls ont men sen fördes den nya katetern in och då fortsatte den blodblandade urinen att rinna ut tills det inte gjorde det längre, koaglet stoppade igen. Undersköterskan fick uppdraget att spola urinblåsan med koksalt och sen dra ut det stoppande och koagulerade blodet. Det gjorde rent jävulskt ont då området blivit alldeles för bearbetat, det känns som om ett sår som inte helt läkt rivs upp hela tiden. Samtidigt så måste katetern vara där för annars går det inte att få ut alla blodklumpar. Det blir ännu sen sommarnatt på sjukhus, jag har ett väldigt märkligt sätt att fira semester…

Fortsätt läsa ”På akuten – igen och igen”

Att vakna hemma

Jodå, jag fick ändå komma hem igår. Helt plötsligt så gick allt väldigt fort, vid 13.30 kom underläkaren in till mitt rum och sa att då alla blodprover såg bra ut så kunde jag åka hem. Glad som en lärka ringde jag min assistent så hon kunde möta mig vid Triangeln i Malmö, beställde medicin som jag kunde hämta i Sölvesborg, fick hjälp med att göra mig iordning och sen 14.20 satt jag på tåget upp till Sölvesborg. Klockan 16.00 kom jag till Sölvesborg och hämtade ut min förbeställda medicin och Dan hämtade mig. Hemma väntade David som stolt visade upp sin pokal, en pokal han vunnit genom att spela tennis i Kolleviksspelen i Karlshamn, tyvärr missade jag hans match men får se Dan spela final idag, fredag. På bara ett par timmar förändrades den osäkra sjukhusvistelsen till underbar sommar igen. Hemma hos familjen, några njutningsfulla timmar följde på trädäcket i sommarkvällen innan sIdag har jag vaknat tidigt, resten av familjen sover men så skönt det är att vara hemma igen!