Lång svarstid

Min träning har fått ett ofrivilligt avbräck. Jag hoppar varje vardagsmorgon 30-50 minuter vilket gör att jag har en god kondition samt stark rygg och mage vilket jag behöver för att klara av ett sittande liv. Då jag inte får den naturliga träning som alla andra gående får varje dag genom gå så måste jag anstränga mig mer. Detta gör jag genom att hoppa. Jag köpte en ny studsmatta i januari men den 30 mars märkte jag att den knakade väldigt. När jag lyfte på skyddet så såg det ut så här på två ställen: De starka resårbanden har alltså slitits sönder mot utstickande skruvar och andra upphöjningar på ramen. Kunde bli ganska farligt alltså om det släppt. Vill lägga till att studsmattan ska tåla en vikt upp till 120 kilo och där är jag inte riktigt än. Jag ringde sportföretagets kundtjänst och de ville ha fotobevis mailat till deras supportsida. Tänkte då att det här löser sig snabbt. Fick ett svarsmail att de skulle skicka bilderna till deras leverantör så skulle jag få besked sen vad som skulle hända. Påsken gick och då jag inte fått besked förra fredagen, dvs 9/4 så mailade jag igen. Fick sen svarsmail att om jag mailade så skulle det ta ännu längre tid. I tisdags fick jag ytterligare ett mail att leverantören har väldigt lång svarstid. Då började jag fundera på att det är väl inte mitt problem, det här får väl återförsäljaren lösa? Jag mailade då tillbaka att det bästa är väl att jag får pengarna tillbaka. Även om de till slut sen skickar en likadan studsmatta så kommer den ju att slitas på samma sätt. Fick även här ett svarsmail att om jag mailar så tar det bara längre tid. Så nu är vi här, 17/4, det har snart gått tre veckor och konditionen rasar då det är svårt att träna på något annat sätt, kan ju inte cykla, springa, ro eller crosstraina som alla andra om ett redskap gått sönder. Så min fråga är, ska det ta så här lång tid? Ska inte återförsäljaren ta tag i problemet? Varför ska jag som konsument lida av sportfirmans leverantör, i så fall kunde jag själv handlat direkt från dem. Aldrig förr då jag reklamerat en vara har jag behövt vänta så här länge. Ska jag vända mig till ARN, allmänna reklamationsnämnden?

Vaccinering # 1

I onsdags fick jag ett brev från Lunds Kommun där det stod att det var min tur att bli vaccinerad. Men vad nu då, vad jag hört på nyheterna så är det personer födda 51 och tidigare som stod i tur nu. Blev nästan lite förnärmad då jag ju är mycket yngre än så, dessutom så ligger ju Dan någonstans i spannet mellan så han borde ju få före mig. Något åldersfixerad så ringde jag numret för bokning och blev då förvånad över att telefonsvararen sa att detta var en bokningslinje för personal. Ställde mig i alla fall i kö så jag skulle få förklara att det ju inte gäller mig för jag ville då inte bli känd som den som smiter för i någon vaccinationskö inte. När det blev min tur så förklarade jag allt och nämnde också att min läkare bedömt det som att jag inte tillhör någon riskgrupp. Sjuksköterskan frågade då om jag tillhör LSS? Ja, det gör jag ju då jag är beviljad personlig assistent. Då är det din tur nu, sa hon. Tänk att jag glömmer det så ofta att jag inte är riktigt som alla andra. Men då jag vill vaccinera mig så bokades en tid till idag. 11.45 fick jag spruta nummer 1. Sticket syntes inte sen så vaccinatören satt plåstret bredvid. Småsaker. Här har vi bildbevisen och en mer närgången bild Den 21 maj får jag spruta nummer 2 och sen kan jag ut och erövra världen igen!

Corona = inte som man tänkt sig

Egentligen så har coronapandemin inte påverkat oss så mycket, eller jo, det har den nog ändå. Jag har snart jobbat hemifrån i ett år, Dan har periodvis jobbat hemma, vi har inte träffat varken vänner eller föräldrar på länge så visst har det påverkat. Men ingen i vår närhet har drabbats riktigt illa, fast så ska man ju inte säga för risken är att man jinxar det hela… Men nu har vi ju drabbats en del ändå, kan man säga. Tanken var att Dan skulle ha åkt upp till stugan i söndags och jobbat stenhårt med bygge av friggebod och trädäck tillsammans med vår lokala snickare. Imorgon skulle jag och David ha kommit upp så vi kunde fira lite påsk där mellan hammarslagen. Men hantverkaren blev sjuk, i just covid-19. Dan som stod nära honom och granskade ritningar förra helgen testade sig men det var som tur var negativt. Men utan hantverkaren som skulle kört in med grävmaskin via grannarnas trädgård och grävt och sedan lagt grunden så blir det inte heller någon friggebod och trädäck. Det påverkar även våra grannar som inte kan få fint i sin trädgård förrän vi grävt. Ringarna på vattnet blir större. Men inget kan göras förrän hantverkaren är frisk och i dessa tider så måste vi alla bara acceptera läget, vi behöver inte gilla läget men däremot acceptera det. Men vad blir då konsekvenserna, jo vi blir några veckor försenade och är det så farligt egentligen? Vi får tänka om, nu får vi mer tid till att hitta bra möbler, städa ur och möblera. Dessutom så ger det en tid att reflektera över hur nära den här sjukdomen är oss och att den är närvarande hela tiden, vart vi än är och den påminner oss om hur försiktiga vi alla måste vara. Dan kör upp nu istället upp själv imorgon med ett lass och sen åker vi upp någon dag senare i påsk och det är okej, även om det inte var så det var planerat.

Ambulans till akuten

Torsdagen började ju så bra, träning som gick bra, sonen kom iväg till skolan utan några större rabalder, bara flyt med andra ord. Men en liten tendens till magont då jag började jobba men tänkte att det går nog över snart. Jag började jobba med ett ärende men behövde nog bara vila i fem minuter så skulle det gå över. Vi skulle ju ha ett skypemöte så då kunde jag ligga i sängen och lyssna på det. Men det magonda blev värre så Dan, som också jobbade hemma ringde 1177. Då jag började må illa helt plötsligt så fick jag kasta mig in på toaletten. När vi väl kom fram så till 1177 så tyckte de att det skulle undersökas, speciellt med tanke på att jag haft en sepsis. En ambulans kom ganska snabbt och efter en kort undersökning så tog de med mig. Att ligga på fel håll i en ambulans som kör på kullerstenar tillsammans med illamående är ingen hit. Fram kom vi till akuten utan missöden och jag kom direkt in på ett rum. Nu är det ju så att sjukvården vill ha blodprover i massor och jag är ju en av världens mest svårstuckna personer så de skulle testa port-a-cathen men efter ett försök så konstaterade personalen att den fungerade inte. Mitt i allt stickande så började jag må illa igen så de goa sjuksystrarna strök mig i pannan där jag hängde över en kräkpåse och knipövningar hade jag ju inte heller gjort men de var så förstående och ompysslande. Nu visade det sig dock att urinen såg ut som hallonsaft, det var alltså mycket blod i i den och kissnödig var jag hela tiden. Utan några prover tagna så skickades jag på ultraljud. Läkaren tog gelé på hela magen och det hela kändes bekant från 2010 men nu letades det inte efter ett liv utan efter något avvikande. Den första teorin var ju att blindtarmen var inflammerad men den teorin avfärdades direkt. Däremot var ena njuren svullen och även urinledaren ner i urinblåsan. Men för att se ordentligt så måste jag röntgas. Tillbaka på akuten, illamåendet fortsatte men till slut lyckades de få in en nål i högra armen och jag kunde få illamåendestillande direkt i blodet, men det hjälpte inte. Ganska snabbt kom jag upp på röntgen och då var jag så medtagen så de drog mig över från britsen. Efter en stund var jag tillbaka på akuten och lyckades somna till en stund. När jag vaknade så mådde jag inte illa längre, kände mig som en ny människa, nästan, det magonda hade också lindrats något. Snart kom en läkare in och hon berättade att jag har två njurstenar, en i varje urinledare. De har precis lämnat njurarna och håller på att vandra ner till urinblåsan där de ska komma ut den normala vägen. Antagligen så kom smärtan då de skulle igenom någon trång passage. Hon skrev ut medicin och sen fick Dan hämta mig. Vi åkte hem och jag hade inte ont, hemma väntade en orolig David som tyckte att mamma varit på sjukhus tillräckligt. Idag är det som om ingenting hänt, jobbar som vanligt och kan knappt tro att jag för bara ett dygn sen jag var den stackars ynkliga varelsen som låg på rum 8 på Lunds akut.

Körträning nummer ett

Tanken är ju inte att jag bara ska kunna åka bil meningen är ju att jag ska köra den också. Då jag inte längre har 18-åringens mod som jag hade då jag en gång tog körkort utan har förvandlats till en liten fegis så måste jag ju liksom börja om. Försäkringskassan var med på noterna att jag behövde professionell träning med dubbelkommando men inte för att jag blivit en fegis, mer för att det var ett nytt styrsätt. Det tog lite tid att få det beviljat men beslut kom i december. Sen var det ju så att vi ännu inte skaffat vinterdäck varför den första träningen den 26/1 ställdes in, sen kom kylan i februari men idag var värmeförhållandena bättre. Efter att ha jobbat hela förmiddagen så begav sig jag och assistenten till Bulltoftafältet där vi träffade Mats som ska fungera som min körlärare. Med en del ångest så hoppade jag över till förarsätet och han pluggade in dubbelkommandot så han körde in på det stora fältet som stod till mitt förfogande. Jag fick kommandot och det läskiga med automatare är ju att bilen kör själv. Alldeles för snabbt, tyckte jag, bilen kör ju ändå i hela 7 km/h av sig själv så jag hängde först på bromsen vilket innebär att jag med högra vänsterarmen för ett reglage framåt. Trots att jag körde bilen för ett år sen så kändes allt väldigt obekant och känslan av att ”jag kommer aldrig att våga köra om det inte är i ett inhägnat område med pålitlig person bredvid mig med dubbelkommando” smög sig på mig men efter en del rattande med miniratten på min högra arm så kändes det bättre. Efter en timmes körande (läs krypande) så hade jag vid ett par tillfällen kommit upp i den hisnande farten 40 km/h. Men Mats var nöjd och jag med, då menar jag inte nöjdheten ”tack gode gud att det är över” utan mer ”det här var kul, jag vill lära mig mer”. Nästa gång ska vi också köra på Bulltofta men det är mer för att få ihop bilkörning med alla reglage som blinkers, helljus, vindrutetorkare mm som sitter i nackstödet. Sen ska vi ut i trafiken, kanske inte mitt i stan utan mer på landet. Det är som att ta körkort på nytt men utan uppkörning, här handlar det om att ansvaret ligger på mig, när jag känner mig redo så kan jag köra vart jag vill. I slutändan så kommer det att handla om när psyket är redo, när jag inte känner mig som en fegis alltså.

Altanbyråkrati

Nu då stugan är slutbesiktigad så gav vi oss in i nästa projekt, en altan. Då vi använt upp allt bygglov som fanns i den lilla trädgården så fick vi rikta in oss på att bygga altanen som en Attefall. Ritningarna var redan klara så de skickades in direkt, vilket vi egentligen tycker är en fånig regel då man inte behöver bygglov utan bara en anmälan men man bråkar inte med kommunala byggnadsnämnder så vi mailade snällt in ansökan. Helt by the book tänkte vi då altanen likt huset låg med fyra meter från tomtgränsen. Vi var så säkra på att få igenom det så vi tyckte att vi skulle beställa fönster direkt men det gick inte förrän vi fått ett startbesked. Som tur väl var för vi hade missat den lilla finstilta texten som sa att med bygglov får man bygga fyra meter från tomtgränsen men en Attefall måste ligga fyra och en halv meter från tomtgränsen. Men man kan få grannens medgivande men vår granne åt det hållet är kommunen och de tänkte inte ge oss medgivande. Åh, typiskt! Altanen fick kortas en halv meter vilket ställer till det något då jag behöver plats då rullstolen tar plats men i slutändan blir det nog bra ändå, vi får tänka om. Men startbeskedet kom snabbt och altanen är beställd och har lång leveranstid men snickaren gör golvet redan nu så då kommer jag i alla fall in i stugan. Så här kommer vår altan ut, inte helt olikt ett växthus.

Slutbesiktning

Så kom då dagen då den nybyggda stugan skulle slutbesiktigas. Då det bara är jag i familjen som jobbar den här veckan då övriga har sportlov så knäppte jag igång datorn vid 7 igår morse. Torsdagar jobbar jag bara fem timmar så vid 12 kunde vi lämna Lund för vidare transport norrut. Vi gladde oss över att motorvägen förbi småbyarna söder om Kristianstad var klar varför resan blir både snabbare och smidigare. Väl uppe i Tredenborg såg vi vår nya stuga på håll då den helt plötsligt växt om grannarna. Jag lyckades komma in till trädäcket trots den något förstörda trädgården men in i själva stugan kommer jag inte än. Det var väldigt fint väder så vårkänslorna inföll sig i oss alla tre och vi njöt i sol och värme medan vi väntade och inspekterade trädgården, eller lerhögarna. En efter en dök de kontrollerade och de kontrollerande upp. Byggmästaren och entreprenören kom först och sen vår kontrollansvarige och representanten från kommunen. De gick igenom bygget invändigt och utvändigt och allt godkändes, ska bara dräneras lite till. I egentlig mening så kan vi flytta in nu. Men nu ska ritning och ansökan om att bygga altan som Attefall skickas in till kommunen. När sen altanen är klar så ska friggebod och förlängning av trädäck byggas av den lokale snickaren där Dan ska hjälpa till för att hålla nere kostnaderna. En hel del kvar men det mesta är gjort. Vi är så nöjda med allt som gjorts, titta bara! Bilden visar Davids utsikt från loftet där han ska härbärgera, tittar man noga så ser man havet bak träden, men bara då de inte har löv. Här har vi då utsikten från loftet ner på vardagsrum/kök. Den lilla stegen upp till Davids rum. Han kan göra vad han vill där för jag kommer inte upp där, men det gör ju i och för sig hans pappa så han kan inte gå

helt banarnas. Det nya köket med diskmaskin, tänk vi som inte ens hade vatten indragen i stugan när den köptes 1975, när det skulle diskas så fick vattnet först värmas. En mycket välkommen maskin till, tvättmaskinen… tänk all handtvätt som gjorts genom åren, alla gånger man kört hem med bilen full med tvätt för att märka att tvättstugan är fullbokad. Aldrig mer, nu gör vi allt på plats, prisa utvecklingen! Eftergiften till Dan, en bastu. Efter tre timmar utomhus hade vi önskat att den var igång för så kallt det blev fram mot halv 5. Jag hade lovat David att vi skulle gå en runda men vi frös för mycket. På väg hem märkte vi också hur trött man blir av frisk luft för så mycket utomhus har vi inte varit sen i september.


Solglasögonväder

Visst, det var fint väder idag så solglasögonen hade nog åkt fram i alla fall men det var inte därför jag var i Malmö och såg ut så här. Anledningen var att efter ögonoperationen jag gjorde för knappt ett och ett halvt år sen så har lite starr grumlat den konstgjorde linsen. Ja, jag är medveten om att man inte är purung då ordet starr träder in i ordförrådet. Men, hur som helst, det skulle åtgärdas idag, för det behövde pupillen vidgas via droppar. De första tog vi på perrongen i Lund och de andra och sista på centralstationen i Malmö. Själva starrborttagandet tog ungefär en minut och läkaren sköt bort starren med laser vilket resulterade i ett knäppande i ögat då starren lossnade. Därav behovet av solglasögon då ljusinsläppet i de stora pupillerna blir enormt. Väl på tåget hem så får vi information om att ett godståg havererat mellan Lund och Malmö, i rusningstrafik! Vi blir således sittande en halvtimme i Åkarp i den tomma kupén men jag tackade ändå min lyckliga stjärna att jag får jobba hemma och slipper pendla till Malmö varje dag. 40 minuter senare anlände vi till Lund och perrongerna var smockfulla och folk stod alldeles för tätt utan munskydd. Det kändes inte bra, inte alls bra, inte konstigt att coronasmittan ökar igen…

Snart, snart

Igår fick vi två nya bilder smsade till oss på vår nya stuga. Två bilder som gör att det känns som om vi alldeles snart kan ta den i besittning. Det var först en bild på braskaminen som ser så inbjudande ut att vi helst skulle vilja använda den direkt, speciellt då det är så kallt som det är nu. Vid nästa års sportlov kommer vi att kunna använda den. Bild nummer två är på köket så nöjda vi är med det. Om man får tillåta sig med en liten jämförelse mad det gamla köket i den gamla stugan så är det ju inte så svårt att se att det kommer att bli en viss förändring:

Nu ska vi ju inte förringa den gamla stugans charm med dess påskgula luckor och plastkorkmatta men en viss bekvämlighet och modernitet kan ju vara skönt att ha…

Dessa blodprov

Jag är nog en av världens mest svårstuckna människor på jorden, alltså inte snarstuckna. Mina armveck vägrar helt enkelt att visa sina små blodkärl när nålen kommer fram och blod ska klämmas fram. Detta har varit känt länge varför en så kallad port-a-cath inopererades under högra nyckelbenet för att underlätta blodtagning för några år sen. Men denna ingång används oftast bara vid operationer då det är en ganska stor procedur att använda och får bara användas av en sjuksköterska eller en läkare varför det oftast slutar med en vanlig nål istället, i varje fall vid små blodprov. Idag skulle ett kreatininprov tas för att se hur njurfunktionen fungerar då jag äter blodförtunnande mediciner som ska hjälpa mot eventuella blodproppar då jag av vissa benlösa skäl sitter den mesta tiden. Tid var bokad idag klockan 11 på sjukhuset i Lund och då jag lyckats boka tid på årets hittills kallaste dag så var blodkärlen ännu mer osynliga och ihopdragna. Men personalen kände igen mig och hämtade långa nålar, värmekudde och band för att stasa armen. De tog lite sats innan och samlade sina starkaste blodprovsdamer för att utföra denna bedrift. Person nummer ett gjorde ett modigt försök men misslyckades kapitalt då inget blod kom. Person två som skulle vara extra känd över att lyckas där de flesta gick bet tog tag i nålen men misslyckades ändå varför person tre trädde fram på arenan men även där slutade det i ett misslyckat försök. Men skam den som ger sig, något blod skulle det väl ändå finnas i mig? De värmde och stasade ännu mer varpå person två (hon som de andra utsett till proffs) kände av favorittrycket och gjorde sitt andra försök och se, då sipprade det ut lite blod och person två sitter således kvar på tronen som provtagningens drottning. Fyra försök idag alltså, ett ganska vanligt resultat. Summan blir ju då att mitt högra armveck ser ut som en narkomans armveck men blodprovet är i alla fall gjort och återigen har sjukhusets provtagning lyckats med sitt uppdrag.