Kalle Anka

Träningen är i full gång på Orup och såret på högerbenet är nästan helt läkt. Idag har jag fortsatt med balansträningen med min korta proteser, även kallade stubbisar. Att det innebär smärta i benen då de ansträngs är jag väl medveten om då skruvarna håller på att växa in i skelettet men idag var det något mindre märkbart i högerbenet. Det är en framgång och då ser man ut så här, väldigt lik Kalle Anka.  Märk väl att jag faktiskt inte håller i britsen, det är minst en millimeter luft mellan armar och brits, ett under i balans… Under eftermiddagen så fortsatte träningen med de långa proteserna och idag tillät smärtan i alla fall 20 steg med gåbord. Tidigare har det gjort för ont så jag har mer hängt på gåbordet för att avlasta och då mer bara ståtränat.

Mikroframsteg

Idag när jag åkte hem från Orup så kom känslan att det nog kommer att lösa sig ändå. Dagen har ägnats åt konditionsträning, styrketräning, gåträning och för all del sitträning. Under lunchen så fick jag träna med att under en timmes tid träna att bara sitta med proteserna. Först kändes det väldigt märkligt och jag kände mig som en gaffeltruck, om nu den känslan verkligen existerar. Efter ett tag började jag så smått att vänja mig med den extra tyngden fram och förstod då hur viktig tillvänjningen och upprepandet av detta nya faktiskt är. Efter lunch så fick jag ståträna och det går bra att stå balansmässigt då jag har ett gåbord framför mig som jag kan ta tag i om det börja svaja. Men gåbord vill jag ju i längden inte ha men hur ska jag kunna stå utan denna säkerhet? Det var ganska bra musik i bakgrunden så jag började gunga lite fram och tillbaka och då var det inte speciellt svårt att hålla balansen. Är det kanske så jag ska göra rent teknikmässigt, för hur ofta står man egentligen bara rakt upp och ner utan att röra sig? Kanske något att ta fasta på men det kändes i alla fall som om det här jag bestämt mig för att göra, dvs att gå igen, kanske inte är helt ouppnåeligt.

Osseo hang-over

I söndags hade jag en wine hang-over och imorgon får jag tydligen förvänta mig en osseo hang-over. Idag var det nämligen dagen D på Orup, jag skulle testa att stå, gå och sitta med långa proteser. Jag har tidigare gått med långa proteser men då satt dessa fast i hylsor men nu skulle de förankras direkt i skruven som sitter direkt i skelettet. Kerstin som är sjukgymnast och Eva som är ortopedingenjör tog tåget från Göteborg, hyrde bil i Lund och styrde mot Höör. Emil som också är ortopedingenjör kom från Lund med mina proteser. Två läkare och en sjukgymnast som alla jobbar på Orup var också med. Med denna enorma uppslutning så var jag ju bara tvungen att göra mitt bästa. Proteserna justerades och sen skruvades de fast på skruvarna i mina ben och sen testade jag att resa mig upp med hjälp av ett gåbord och två sjukgymnaster.  Och tänk att det gick riktigt bra! Jag fick sen sätta mig ner och resa mig igen några gånger. Efter detta fick jag gå lite men då började det att göra ont. Kerstin förklarade att det gör ont i början och då ska man lugna ner sig. Om två år så kommer skruvarna att vara till 90 % integrerade och nu har det bara gått två månader så jag ska förvänta mig att det känns. Imorgon kommer jag därför att få den beryktade osseo hang-overn, dvs ont i benen, men det går över. Jag fick även testa att ha dem på då jag satt i rullstolen och det kändes inte konstigt att sitta med dem för de kändes som en del av mig.  Jag kommer även att träna en del med mina så kallade stubbisar och det är korta proteser som man använder för att träna upp trycket in i benen. Dessa fick små svara ankfötter vilket ger en bredare bas vilket i sin tur gör det enklare att hålla balansen. Måste dock erkänna att jag blev väldigt lik Kalle Anka i dessa. Nu börjar alltså den stora utmaningen att successivt lära mig konsten att gå igen.

Fest och operationslöst

I lördags kom mina vänner och hälsade på mig så det blev vin, mat och massor med prat. Så som det ska vara då man känt varandra i en evighet eller i alla fall sen vi alla bodde i Älmhult och det var ju ett tag sen. I söndags var jag därför ganska seg men passade då på att lufta såret på benet i tre timmar, den sista stöten mot dagens besiktning. Idag åkte jag nämligen upp till Mölndal med en fullpackad väska för planen var operation imorgon om inte såret läkt i önskvärd omfattning. Jag var lite nervös då läkaren slet av omläggningen men han behövde bara kasta en blick på det innan han ställde in operationen. Om nu inte jag hemskt gärna ville opereras, frågade han med ett leende? Men nej, det ville jag ju inte! Nu är det ju dock så att såret är inte läkt än och det kommer att ta tid innan det är läkt då huden ärrats tre gånger av kirurgernas skalpeller men det är nu inget farligt sår. Nu är jag hemma igen och ser fram emot torsdagens utprovning av långa benproteser vilket jag mycket hellre gör än ligger nyopererad på Mölndals sjukhus. Imorgon blir det jobb istället för sjukskrivning!