Heltid

Oj, vad jag är dålig på att skriva på min blogg nu i jämförelse med då jag började 2015. Men då hände ju allt så snabbt, jag var mitt i min rehab och framstegen och bakslagen växlade snabbt. Kanske hade skrivandet även en terapeutisk innebörd så tätt inpå det där konstiga som hände 2014. Nu har nio år gått och livet ser ut för mig som för alla andra ungefär. Förutom då avsaknad av vissa kroppsdelar men det är jag ju så van vid nu. Det vanliga livet som medelålders förälder till en snart tonårig son är inte så spännande och inte mycket förändras nu i min rehabilitering heller. Jag hoppar på min studsmatta en timme varje vardag, kör lite styrketräning och håller mig igång. De där planerna att jag skulle gå med benproteser och fungera som vanligt med armproteser har jag lagt något på hyllan. Det är inte så viktigt längre, benproteserna använder jag främst i min styrketräning och jag tycker att det är helt ok. Det finns faktiskt viktigare saker i livet än att ha armar och ben…

Men idag har jag gjort något väldigt märkligt vilket också kom väldigt spontant. Efter ett samtal med Försäkringskassan så bestämde jag mig för att gå upp till heltid. Jag kommer alltså från och med måndag att som nästan alla andra jobba 40 timmar i veckan. Men… inte för alltid, som längst fram till den siste maj. Jag kommer att ha vilande sjukersättning på 25 % vilket jag kan väcka när som helst igen och återgå till mina trygga 75 % om det helt enkelt skulle bli för mycket. Varför ska jag då utmana mig så? Det finns många skäl, dels trivs jag väldigt bra med mina arbetsuppgifter och de sex timmar jag nu jobbar flyger fram, dels så har vi nu ganska mycket att göra. Men det främsta skälet är att jag vill utmana mig själv, spänna bågen något en period, prova hur det känns. Men helt ärligt så är det nog främst för att jag vill känna mig som en helt vanlig person utan funktionsnedsättning och sjukersättning, även om det inte är så länge, säga till den där personen som Dan pratade med då jag var sjuk som sa att jag skulle bli heltidssjukpensionär. Nej, jag kan minsann jobba heltid, även jag!

Besök på sjukhuset

Jag har inte skrivit sedan i juni. Inspirationen har inte riktigt funnits där och när den inte finns där så är det ingen mening att skriva något, men nu har jag något att skriva om. Först kör jag en kortfattad uppdatering innan det viktiga kommer. Det som hänt sen sist är en sommarsemester i stugan, började jobba i mitten av augusti, blev då hostig och förkyld vilket jag var i fem veckor. När träningen sen skulle tas upp igen så var det segt att komma igång. Jag har också varit hos specialisttandläkaren, remitterad från Plastik då de inte kan operera mer i mitt ansikte men kanske kan man göra något med tänderna så munnen kan stängas. Tandläkaren funderar på att göra min bro i överkäken lite plattare så överläppen lättare kan falla ner. Vid röntgen så upptäcktes att två tänder behövde rotfyllas. Den tanden jag skrev om i våras blev till slut rotfylld så det skulle väl bli en baggis att göra det igen, somnade till och med under behandlingen. Men det visade sig att det inte gick att borra igenom tanden uppifrån, den var för kompakt så det fick bli ett kirurgiskt ingrepp underifrån. Jag bedövades rejält och sen fick tandläkaren lyfta på tandköttet och dela lite på det, borra av roten och sen rotfylla underifrån. Hon sydde sen igen tandköttet. Detta skedde i tisdags. Nu blev sammanfattningen alldeles för lång men nu kommer det intressanta.

För ett par veckor sen ringde min plastikkirurg. Samma läkare som hade jouren natten den 18 februari 2014 när jag kom in akut. Han som räddade mitt liv. Varje gång jag träffar honom, eller kanske inte varje gång, så säger jag till honom att det var han som räddade mitt liv. Han skrattar alltid till lite som att, äsch, jag räddar ju ett par liv per dag. Men han är min hjälte. Nu ringde han inte för att få detta beröm, han berättade att det ligger en ungdom på sjukhuset i Malmö som drabbats på samma sätt som jag, fick en sepsis och fick amputera ben och armar. Var det okej om hans familj kontaktar mig. Jag sa självklart direkt. Hans mamma hörde av sig och igår var jag där på besök efter jobbet. Jag hade förväntat mig en sorgsen ung man som tyckte att livet var värdelöst utan armar och ben. Men så var det inte, jag möttes av en ung kille i bandage med otroligt livfulla ögon. En kille som med humor kunde berätta om vad han varit med om. Hans föräldrar satt med, helt fantastiska föräldrar som var med sin son hela vägen genom hans kamp. Vi började diskutera våra resor, visade sig att vi båda blev snabbt sjuka, han hade inte haft någon infektion innan som jag haft. Men tecknen var desamma, frossa, illamående, könselbortfall och och hög feber. Han liksom jag flögs till brännskadeintensiven i Linköping där vi båda amputerades och sedan tillfrisknade. Sen flögs vi igen ner till Malmö, jag efter tre månader och han efter åtta månader. Efter tre månader i Malmö så flyttades jag till Orup vilket han också ska. När hans sår läkt lite mer, precis som för mig. Våra historier stämde väldigt mycket överens. Vi pratade om hur vi fick besked att vi var amputerade, våra drömmar då vi låg i respirator, ledsna stunder, mediciner med mera. Det var så otroligt givande att prata med någon som går och har gått igenom samma som mig. Även om jag önskar att ingen ska drabbas som jag så är sepsis ett livsfarligt tillstånd som kan drabba vem som helst. Vi pratade i säkert en och en halvtimme, sen blev han trött, inte så konstigt, jag hade nog aldrig klarat av att prata så länge då jag var i samma tillstånd. Trots att det skiljer 32 år så spelar det ingen roll när man har något så världsomvälvande tillsammans. När jag gick så sa jag att jag är helt säker på att han fixar det här för det syns en sådan vilja, kraft och humor i hans ögon. Vi sa på återseende. Jag följer gärna hans resa, det finns nog en del träningstips och annat jag kan lära honom och jag är övertygad om att han kan lära mig en massa. Vill lägga till att jag har kollat med hans familj att jag får skriva om vårt möte.

Återbesök/träff på Plastik

Plastikmottagningen i Malmö har länge varit som mitt andra hem. Kan faktiskt inte minnas hur många gånger jag opererats där. Alla gångerna har det handlat om att få en vettig funktion kring munnen. Men nu hade jag inte varit där sedan senaste operationen i december 2019. Men det kom ju en bekant pandemi emellan… Idag var det så äntligen dags för ett återbesök för att göra en bedömning av munnens funktion idag då ärren hela tiden mjuknar. Då jag satt och väntade i väntrummet så kom en bekant person i läkarrock och munskydd, jag kände igen honom men var ändå tvungen att snegla på namnskylten. Så kände jag igen honom, han var en av de fantastiska läkarna på infektionskliniken där jag spenderade sommaren 2014. Vi pratade en stund och han sa att han aldrig skulle glömma mig och jag sa detsamma till honom då det var han som kom på den briljanta idéen att snabbt söva mig en gång då jag hade så fruktansvärt ont att jag bara låg och kved. När jag vaknade en minut senare så var smärtan helt mirakulöst borta, han hade lyckats bryta smärtan. Jag blev nästan lite rörd över att prata med honom. Några minuter senare fick jag träffa näste fantastiske läkare. Plastikkirurgen som hade jour natten den 18 februari – 14 som snabbt förstod vad som var på gång och satte in rätt insatser och sen såg till att jag fick rätt vård i Linköping och som sen följt mig i alla år. Nu var det dock två år sen och det blev som ett glatt återseende. Jag förklarade att jag automatiskt klämmer ihop läpparna och då blir effekten att käkarna spänns. Syftet med mitt besök var alltså att kunna stänga munnen utan att behöva ta i och att då inte få ont i käken. Jag sa också att det handlar inte om utseendet för det är kört ändå. Då skrattade han undrade lite underfundigt om han kunde ta in mig som konsult då det kom patienter med små, ofarliga födelsemärken som de tyckte satt på fel plats. Han kände och tittade och tyckte att alla ärren var mjuka, inget som spände. Han hade ingen direkt idé hur han skulle göra men hade några vilda idéer som vi snabbt la i malpåse. Han ville fundera och konsultera kollegor. Vi ska sen ha ett telefonmöte men innan jag fick åka hem igen så fick jag besöka sjukhusfotografen så läkarna sen i lugn och kunde studera min fantastiska mun som varit/är rena renoveringsprojektet för en plastikkirurg.

Sjukpensionär

När jag var väldigt sjuk 2014 och låg på infektion i Malmö men vi fått veta att jag ändå skulle överleva så ringde Dan upp en handikapporganisation. Han behövde få veta lite vad som kunde förväntas av livet för mig när jag sen skulle få en vardag utanför sjukhusets väggar. Det han fick veta av deras rådgivare var att det var lika bra att söka om 100 % sjukersättning, eller som det hette förr, sjukpensionär på heltid. Byt ut sjukpenningen så fort som möjligt mot sjukersättning. När Dan berättade det för mig, då 40 år så bestämde jag mig för att jag ska då aldrig bli någon sjukpensionär. Jag skulle minsann visa att jag skulle ta mig tillbaka. Bara tanken på att inte jobba var fullkomligt overklig för mig, jag ville ju, då skulle jag väl ändå hitta ett sätt att kunna jobba. Huvudet var ju fortfarande med och det är ju ändå det jag mest använder i mitt jobb. När jag så flyttades till Orup så gick mycket av tiden hos arbetsterapeuterna åt till att hitta sätt att kunna sköta mina arbetsuppgifter. Vid min första planering med min arbetsgivare och Försäkringskassan så bestämdes det att jag skulle börja arbetsträna åtta timmar i veckan. Egentligen ville jag börja jobba direkt då jag skrevs ut från sjukhuset i februari 2015 men då vi skulle flytta till Lund och sen skola in David på nytt dagis så gick jag motvilligt med på att börja arbetsträna i mars. Ganska snart gick jag upp till 10 timmars arbetsträning, eller 25 %. Efter någon månad så slutade jag arbetsträna och började jobba istället. Till sommaren så var jag sen uppe i 50 % och hade sjukpenning på resterande del. Där stannade jag sen i fem år och först den förste september 2020 gick jag upp till 75 %. Men mer än så kommer jag inte att hinna jobba. Jag skriver faktiskt hinna då jag måste lägga så mycket tid på rehabilitering, jag måste träna varje dag. Gör jag inte det så kommer jag inte att kunna jobba alls. Men hade dygnet haft fler timmar så hade jag nog kunnat jobba heltid men nu har det ju inte det. Jag kapitulerade alltså till slut och ansökte om sjukersättning på 25 % och nu har beslutet kommit . Från och med idag är jag sjukpensionär, men bara på 25 %. Är ändå ganska stolt över att ha gått från att vara helt utdömd till att ändå kunna prestera 75% i statens tjänst.

Debatt med antivaccers

Trettondagen till ära så gick vi en sväng på stan, fyllde faktiskt 48,5 år, ett datum som aldrig firats efter 1974, men ändå tillräckligt för att fira med en irish coffee på Ved. När vi sedan kom hem så gav jag mig in i de sociala mediernas värld och såg där ett inlägg om en person som drabbats av hjärtstillestånd ett par veckor efter covidvaccineringen. Då jag alltid undrat vilka de är som massdemonstrerar mot vaccinet så gav jag mig in i debatten, mot bättre vetande. Jag skrev att det är tragiskt då det sker följder vid vaccineringar men vaccinet hindrar dig från att bli allvarligt sjuk och då slippa IVA-vård och så berättade jag om mina erfarenheter av IVA samt att svår covid ofta leder till en sepsis. Det var som att öppna en kran… svaren fylldes av länkar till diffusa webbplatser där vittnen berättade om sina sjukdomar efter vaccinering men inga av dessa sjukdomar var av läkare konstaterade som en konsekvens av vaccinet. Det lades in statistik från ännu mer alternativmedicinska sidor. Jag gjorde då ännu ett inlägg där jag återigen skrev att det visst finns konstaterade reaktioner av vaccinet men fördelarna är så mycket större. Nu flöt kranen ut till en flod men nu var det inte längre skumma länkar som publicerades utan nu blev det riktigt otrevliga påhopp. En person skrev till och med att covid är ett påhitt av staten, det är som en vanlig förkylning. För mitt inre såg jag en enorm överstatlig och hemlig församling som tillsammans hittade på elaka sjukdomar för att hålla världens befolkning i schack, detta hemliga sällskap skulle då ha inbjudit framförallt Pfizer för att spruta in gift i befolkningen så de fick livsfarliga sjukdomar och dog. Dessutom så har denna organisation lyckats lura hela läkarvetenskapen att tro på detta. Jag lyfter på hatten för detta lyckade konspirerande och undrar försynt vilken det är som representerar Sverige, är det Magdalena Andersson? Men allvarligt talat, svaren fortsatte välla in och blev värre och värre, jag trodde knappt att det var sant, att mitt ibland oss finns det människor som tror detta! Det är inte långt från konspirationsteorierna kring att judeförintelsen inte förekommit eller att månlandningen aldrig skett. En ville ha källa på det jag skrev, men den skulle inte vara statsägd. Sen när har vi statsägd media? Jag la ner debatten ganska tidigt men det var ingen debatt, det var ett gäng otrevliga påhopp som man brukar ta till då argumenten tagit slut.

Käkknak och röda prickar

För ett par år sen så började jag märka att det knakade väldigt i käkarna och känslan av att käkarna skulle hoppa ur led infann sig. Speciellt en gång då jag var hemma själv och passade på att sjunga högt, får inte det för den yngre mannen i hushållet annars, antagligen inte för den äldre heller. När jag tog i ordentligt och därför öppnade munnen rejält så knakade det enormt. Det knakade annars också men inte så högt. Jag tog upp detta med min tandhygienist som skickade en remiss till specialisterna på Tandläkarhögskolan. På grund av en bekant pandemi så blev remissen liggande i ett par år. Men för ungefär en månad sen så fick jag audiens till Tandläkarhögskolan i Malmö, eller käftis som det också kallas. Den vänliga tandläkaren kände, undersökte, testade smärta och frågade. I en timme var jag där. Hon hörde dessa knak tydligt i båda käklederna och såg på tungan att mina tänder ständigt är i stängt läge, dvs det finns inget mellanrum mellan över- och underkäke, jag biter ihop. Det ska man bara göra då man äter eller sväljer. Hon upptäckte också att mina käkar är ständigt spända. Hon kunde inte ställa en klar diagnos men antog att käkleden är i ett tidigt läge med artros, men inte säkert då jag inte har ont. Jag fick i läxa några käkövningar och några röda prickar att sätta där jag ofta är för att påminna mig om att slappna av i käkleden, nu har jag en röd prick på jobbdatorn och en på ipaden 🔴. Igår ringde tandläkaren efter att jag övat i en månad. Jag tyckte att knaken blivit värre av övningarna varför rådet blev att skära ner på tränandet. Däremot så är de röda prickarna bättre än vad jag trodde, jag blir påmind av att slappna av. Det är annars inte mycket man kan göra, skadan är en konsekvens av att jag låg i respirator så länge 2014 där käkleden blev provocerad av alla intuberingar. Det jag kan göra är att stärka muskulaturen kring munnen med en munskärm som man sätter innanför läpparna och sen drar i. Sen måste jag öva på att slappna av i käkarna och inte vara så spänd.

På väg hem

Sitter nu på mitt enkelrum på Urologen strax efter läkarronden. Det jag lyssnade mest på var orden ”du skrivs ut idag”. Igår när jag låg i sängen och tittade på varenda repris tv 4 kunde uppbåda så kom känslan av att jag slösar bort sommaren här på sjukhusrummet men istället för att se det som självömkan så valde jag att se det som ett tecken på att jag är frisk. När jag låg på sjukhus hela sommaren 2014 så infann sig aldrig känslan av att jag slösade bort sommaren då jag var för sjuk för att vilja vara med i sommarens härlighet. Men idag släpps jag fri, fast sjukvården väljer att säga att jag skrivs ut. Innan jag har Urologen i ryggen så ska det till en massa pyssel. Recept ska skrivas, läkaren ska kolla upp vart jag kan lämna urinprov en vecka före operation, assistenten ska komma och covidtestas innan vi får lära oss hur man byter påse på nefrostomin och hur den töms, omläggning och påsar ska packas men sen åker jag hem. Första stopp får bli Lund och byta till elrullstol och sen mot Kristianstad och hämta David som varit hos mormor och morfar då Dan efter många påtryckningar från mig kom iväg till sin tennisturnering i Tyskland. Sen åker vi till stugan och om det inte regnar ikväll så ska jag sitta på trädäcket och njuta av friheten.

Helg på Urologen

Besöker nu det tredje sjukhuset i den tredje staden och den tredje avdelningen sedan den här sjukhistorien påbörjades i söndags. Tanken var att jag skulle ha förflyttats från Lund till Malmö i onsdags men den platsen jag skulle ha fått gick plötsligt upp i rök. Så det fick bli ännu en natt på MAVA bredvid den gamle mannen som på torsdags förmiddag genomgick en fyra timmars mobil dialys, tackar gudarna att mina njurar började fungera igen efter förra sepsisen 2014. Så kommer nog vokabulären bli, sepsisen 2014 kontra sepsisen 2021. Förhoppningsvis så stannar det med sepsis ett och två, ungefär som att benämningen av världskrigen bör stanna vid två. Hur som helst, efter stora påtryckningar från läkare i Lund så poppade det plötsligt upp en plats på Urologen i Malmö. Efter några timmar kom en ambulans och hämtade mig. Sjuksköterskan som satt bredvid mig berättade att de precis varit på Stortorget och deltagit i en tyst minut för sin ihjälskjutne poliskollega i Göteborg. Jag rullades in i ett enkelrum med tv! För er som aldrig legat på sjukhus ska veta att det är som att bli uppgraderad till lyxsviten på Grand. Jag skrevs in och pratade länge med sjuksköterskan och la fram min önskan om att imorgon både bli av med njurstenen och katetern, eller nefstomi som det tydligen heter, då det kommer att bli mycket bekymmer med den då jag inte kommer att kunna tömma den själv vilket hon noterade i min journal. Igår förmiddag så kom läkaren, han tog snabbt ner mig på jorden, varken sten eller kateter kommer att tas bort nu. Anledningen är att han helt enkelt inte vågar, kroppen är fortfarande alldeles för infekterad även om infektionsvärdet sjunkit från cirka 300 i söndags till dagens 137 så måste det ner mer. Men han förstod min situation och lovade att både sten och kateter skulle bort så fort som möjligt. Han gick iväg en stund och kom sen tillbaka och hade då lyckats trycka in mig i kön så operationstid var bokad 21 juli med inläggning dagen innan. Efter hans förklaring så förlikade jag mig med tanken att ha nefstomin kvar i de veckor som återstår till operationen. Det blir ett massa tömmande från ena njuren men förhoppningsvis något färre toalettbesök från den andra njurens något mer naturliga produktion.
Efter all denna information så kändes det som om det fanns en rimlig plan. Jag pratade med min chef så de dagar jag skulle haft semester på lämnar jag tillbaka och tar ut dem igen till höstlovet. Dan och David var just då i stugan så jag guidade dem över telefon om hur de skulle få in den stora elrullstolen i bilen så jag kan åka i den när jag skrivs ut. Annars så blev det tv för hela slanten innan jag somnade med hjälp av en sömntablett vid halv 12. Vid 5 i morse kom sjuksköterskan och tog prover och vid ronden klockan 10 fick jag veta att infektionsvärdet gått ner till 75. De kommer idag att blanda intravenös antibiotika med antibiotika i tablettform för att imorgon fortsätta med enbart tabletterna. Svarar kroppen lika bra på det så får jag komma hem på måndag. Det känns verkligen som om allt går åt rätt håll nu men jag måste vara beredd på bakslag.

På MAVA eller medicinska akutavdelningen i Lund

Jag anlände till Lund via ambulanstransport runt 17.30 på måndagseftermiddagen där jag installerades i ett rum med tv! Bara en sån sak, den åkte på direkt. Läkaren kom sen in och tyckte att om febern la sig så kunde jag nog få åka hem dagen därpå. Men riktigt så blev det inte. Vid 21 steg febern i raketfart och jag fick sådan frossa att jag bara låg och skakade under tre filtar medan sjuksköterskan gav mig Alvedon. Efter någon timme kom sen svettningarna helt brutalt varför en läkare tillkallades. Hon ville skicka mig på njurröntgen då hon misstänkte att en njursten inte kommit ut efter njurstensanfallet i mars. Men det blev ingen röntgen så sent varför jag fick en sömntablett och for in i den befriande sömnen. Klockan 4 vaknade jag av att jag frös så jag skakade varför proceduren upprepades med Alvedon och filtar. Vid ronden sen vid 8 så berättade läkarna att de fått svar från blod- och urinodlingarna som gjorts i Karlshamn som båda visade på starka bakterier i både blod och urin vilket gjorde att infektionsvärdet, som vid normala fall ligger på 7, nu låg på drygt 200 och då reagerar ju kroppen med feber men trots all intravenös antibiotika så kom febertopparna med några timmars mellanrum. Allt detta bekräftade att det verkligen är en sepsis, men enligt läkaren så är det slump att jag drabbades igen, det kan tyvärr drabba vem som helst när som helst. Jag kördes upp på njurröntgen och mycket riktigt, mitt emellan vänstra njuren och urinblåsan så satt där en sten. Nu hade i alla fall läkarna något att gå på då njuren inte heller mådde så bra och var förstorad. Beslut togs att en kateter ska via en fin slang sättas över stenen så urinblåsan får hjälp med att leda ut urin i katetern då det inte riktigt kommer förbi njurstenen. Jag hann få ett par plågsamma febertoppar innan proceduren utfördes vid 20.00 på röntgen. Jag fick ligga på sidan på röntgenbordet och lokalbedövades så läkaren kunde föra in den fina slangen över stenen som sen fästes i en kateter. Helt nöjd över att ha en påse hängande från ryggen är jag väl inte men förhoppningsvis så kan det hjälpa infektionsvärdet att gå ner. Jag kom sen ner till rummet där min 97-åriga rumskamrat väntade för att se Sverige förlora mot Ukraina…

När jag sen vaknade igen så upptäckte jag att jag inte haft någon febertopp, betydde det att katetern fungerade? Den fina personalen hjälpte mig med att fräscha upp mig för har man svettats så enormt som jag gjort ett par dagar så luktar man absolut inte hallon och vanilj. Läkarna ville nu att Urologen ska ta över vilka är specialisterna. Troligtvis måste jag även stå på intravenös antibiotika i en vecka så antagligen kommer jag inte hem före måndag. Inom kort ska jag alltså förflyttas till Urologen, i Malmö… men förhoppningsvis kan de på något sätt få bort stenen men påsen bör jag tydligen ha i ett par veckor för att avlasta njuren. Vilket massa stök, tänk om svensk sjukvård istället haft rutinen att följa upp alla patienter som haft njursten för att se om de kommit ut?

Ambulansfärd genom Blekingenatten

Jag som tänkt sammanfatta en av sommarens bästa månader med så mycket glädje och lycka men måste dessvärre avsluta den något sämre, från en sjukhussäng i Karlshamn. Men vi börjar med det bra… vid Davids skolavslutning så flyttade vi mer eller mindre upp till stugan. Dan var med på helgen men måste sen hem och jobba sina allra sista dagar som lärare. Förra helgen kom de bästa vännerna upp och även om det gått mer än ett år sen jag träffade vissa av dem sista så var det som om tiden stått still. Visst, vi blir alla 48 och 49 år i år men vad gör det när vi inuti inte åldrats en dag över 25.

Karin, Cilla, Anna och jag

Sittandes på bryggan som ser ut att vara en stalkerbild med en känd lundapolitiker i bakgrunden.

Mys under parasollet på trädäcket

Vännerna åkte hem på söndagen och fylld av energi kastade jag mig över måndagen jobb där jag skapade min alldeles egna arbetsplats på altanen, dagen då himlen öppnade sig…

Men ändå så mysigt, tänk att ha APT på altanen mitt i grönskan och med fågelkvitter, fin arbetsmiljö. På eftermiddagen så kom sen resten av familjen efter att de varit uppe i Askersund och äntligen kunde sommarvistelsen börja. Hantverkarna är i full gång med friggebod och trädäck så det händer grejer hela tiden.

Midsommarafton firades med släkten, eller min släkt i alla fall. Brorsan med familj kom och så även våra föräldrar så för första gången på knappt ett år var vi alla samlade. Vi satt så länge och pratade så sillunchen kom inte igång förrän 17.00, men vad gjorde det? Barnen var sen nere på ett kvällsdopp och sen satt vi uppe tills det blev för kallt. Midsommardagen var en fin dag och vi lunchade vid den lilla Tredenborgsrestaurangen och avslutade med minigolf och glass innan Malmögästerna åkte söderut igen.

I tisdags började jag att få de första känningarna av en urinvägsinfektion, då jag haft det så många gånger så vet jag vad det är som är på gång. Vårdcentralen tycker dock att man ska vänta några dagar innan man söker vård och sen var ju allt stängt mellan fredag till söndag. Men planen var att ringa vårdcentralen måndag morgon. Men natten mellan lördag och söndag så hände något. Jag fick upp och kissa var tredje timme och det luktade ruttna ägg och sved som om det var taggtråd jag producerat. Vi gick upp runt 9 och jag var bara trött så jag sov hela eftermiddagen. Våra grannar Emma och Peter undrade om vi ville gå ner till restaurangen och äta middag med dem och Lena och Anders men jag orkade inte och Dan skulle hem över natten. Jag försökte äta lite men det smakade inte. Dan frågade flera gånger om han inte skulle stanna men jag tyckte att läget var under kontroll. Han åkte halv 7 och jag la mig i soffan och tittade på gamla repriser av ”Svenska hjärtan” och David spelade på sitt loft. Strax efter 19 så började jag frysa och David hjälpte mig med två Alvedon. Frossan blev dock värre och värre så David hämtade filt, sen överkast och även täcke. Ändå frös jag så vid 21 ringde jag Dan och sa att det är lite för likt symptomen från 2014, han hade precis kommit igång till Lund men kastade sig i bilen norrut. Jag ringde 1177 som tyckte att jag skulle åka till akuten i Kristianstad men om jag skulle börja kräkas så skulle jag ringa 112. Det gick en halvtimme och snart kom de jobbiga illamåendekänningarna och vis av erfarenheten av nedkissade trosor så tänkte jag vara smart och sitta på toan och kräkas i en spann. Jag försökte få David att hämta en spann men han blev helt ifrån sig och sprang ut. Återstod bara golvet. Men vår duktiga unge sprang in till grannarna så snart kom Emma och Lena och deras män tog hand om David medan Emma ringde en ambulans som kom inom en halvtimme. Febern låg då på 40,3 och jag svettades så det rann av mig. Dan kom då också så först fick han ta lite fakta om vad som hände med mig och sen fick han springa över till David som satt med männen och tittade på fotboll. Halv 11 lämnade ambulansen Tredenborg med vidare färd mot Karlshamn då de misstänkte en sepsis. I blåljus åkte vi genom Blekingenatten och vid 23 var jag på plats på akutavdelningen och fick träffa läkare. Han frågade först om jag varit i kontakt med någon med deltavirus men trodde jag inte. Alla möjliga prov togs, covid, blod och urin och då det konstaterades att jag inte hade Covid så fick jag komma in på ett eget rum och då var klockan halv 2 och jag hade fått massor av antibiotika. En kateter sattes och sen somnade jag på en sömntablett efter att jag mailat chefen och smsat assistenten. Vid ronden i förmiddags konstaterades att det var en sepsis som orsakats av en kraftig urinvägsinfektion, precis som jag trodde och tänkte att nu blir nog allt lugnt. Men efter lungröntgen vid lunch fick jag en febertopp till och jag fick Alvedon och bäddades ner med fyra landstingsfiltar och efter några ynkliga timmar så väntar jag nu på transport till Lund då jag bor där så nu får Dan och David åka dit så får vi se när jag skrivs ut. Ännu en anledning att skrota regionerna. Som sagt, ett sämre avslut på juni men sammantaget en fantastik månad.