Besök på sjukhuset

Jag har inte skrivit sedan i juni. Inspirationen har inte riktigt funnits där och när den inte finns där så är det ingen mening att skriva något, men nu har jag något att skriva om. Först kör jag en kortfattad uppdatering innan det viktiga kommer. Det som hänt sen sist är en sommarsemester i stugan, började jobba i mitten av augusti, blev då hostig och förkyld vilket jag var i fem veckor. När träningen sen skulle tas upp igen så var det segt att komma igång. Jag har också varit hos specialisttandläkaren, remitterad från Plastik då de inte kan operera mer i mitt ansikte men kanske kan man göra något med tänderna så munnen kan stängas. Tandläkaren funderar på att göra min bro i överkäken lite plattare så överläppen lättare kan falla ner. Vid röntgen så upptäcktes att två tänder behövde rotfyllas. Den tanden jag skrev om i våras blev till slut rotfylld så det skulle väl bli en baggis att göra det igen, somnade till och med under behandlingen. Men det visade sig att det inte gick att borra igenom tanden uppifrån, den var för kompakt så det fick bli ett kirurgiskt ingrepp underifrån. Jag bedövades rejält och sen fick tandläkaren lyfta på tandköttet och dela lite på det, borra av roten och sen rotfylla underifrån. Hon sydde sen igen tandköttet. Detta skedde i tisdags. Nu blev sammanfattningen alldeles för lång men nu kommer det intressanta.

För ett par veckor sen ringde min plastikkirurg. Samma läkare som hade jouren natten den 18 februari 2014 när jag kom in akut. Han som räddade mitt liv. Varje gång jag träffar honom, eller kanske inte varje gång, så säger jag till honom att det var han som räddade mitt liv. Han skrattar alltid till lite som att, äsch, jag räddar ju ett par liv per dag. Men han är min hjälte. Nu ringde han inte för att få detta beröm, han berättade att det ligger en ungdom på sjukhuset i Malmö som drabbats på samma sätt som jag, fick en sepsis och fick amputera ben och armar. Var det okej om hans familj kontaktar mig. Jag sa självklart direkt. Hans mamma hörde av sig och igår var jag där på besök efter jobbet. Jag hade förväntat mig en sorgsen ung man som tyckte att livet var värdelöst utan armar och ben. Men så var det inte, jag möttes av en ung kille i bandage med otroligt livfulla ögon. En kille som med humor kunde berätta om vad han varit med om. Hans föräldrar satt med, helt fantastiska föräldrar som var med sin son hela vägen genom hans kamp. Vi började diskutera våra resor, visade sig att vi båda blev snabbt sjuka, han hade inte haft någon infektion innan som jag haft. Men tecknen var desamma, frossa, illamående, könselbortfall och och hög feber. Han liksom jag flögs till brännskadeintensiven i Linköping där vi båda amputerades och sedan tillfrisknade. Sen flögs vi igen ner till Malmö, jag efter tre månader och han efter åtta månader. Efter tre månader i Malmö så flyttades jag till Orup vilket han också ska. När hans sår läkt lite mer, precis som för mig. Våra historier stämde väldigt mycket överens. Vi pratade om hur vi fick besked att vi var amputerade, våra drömmar då vi låg i respirator, ledsna stunder, mediciner med mera. Det var så otroligt givande att prata med någon som går och har gått igenom samma som mig. Även om jag önskar att ingen ska drabbas som jag så är sepsis ett livsfarligt tillstånd som kan drabba vem som helst. Vi pratade i säkert en och en halvtimme, sen blev han trött, inte så konstigt, jag hade nog aldrig klarat av att prata så länge då jag var i samma tillstånd. Trots att det skiljer 32 år så spelar det ingen roll när man har något så världsomvälvande tillsammans. När jag gick så sa jag att jag är helt säker på att han fixar det här för det syns en sådan vilja, kraft och humor i hans ögon. Vi sa på återseende. Jag följer gärna hans resa, det finns nog en del träningstips och annat jag kan lära honom och jag är övertygad om att han kan lära mig en massa. Vill lägga till att jag har kollat med hans familj att jag får skriva om vårt möte.

Rotfylla eller dra ut

Det blir tandläkarens dilemma efter dagens akutbesök hos sjukhustandläkarna i Malmö. Under förra veckan så kände jag att det började göra lite ont i en kindtand varför jag ringde sjukhustandvården i Malmö. De känner mig väl sedan alla besök inför besluten 2015 att dra ut alla framtänder och istället sätta in bryggor både uppe och nere. De kunde ordna en tid till den 9 maj vilket jag tyckte lät bra. Men redan i fredags upptäckte jag att det gjorde ont att tugga på vänster sida. Denna upptäckt blev en realitet under helgen och det gjorde mer och mer ont. Visserligen så gick det att tugga på bara höger sida men så fort något gled över till den vänstra sidan så skickades en stark smärtstråle upp till hjärnan som sa att detta gör jäkligt ont. I morse så ringde jag tandläkarna vid 8 och se, de kunde sätta in mig på en akuttid klockan 13 idag. Jag jobbade på hela förmiddagen och sen tog jag och min assistent tåget till Malmö. Sjukhustandläkarna är ju vana vid funktionsnedsatta med konstiga munnar som jag har varför de är det bästa alternativet för mig, dessutom så går de under högkostnadsskyddet. Jag hoppade upp i tandläkarstolen och fälldes bakåt, får alltid känslan av att jag ska glida av bakåt vilket så klart inte sker. Jag förväntade mig att hon skulle se en enorm krater med karies men hon såg ingenting på tanden. Röntgen gjordes och då såg hon att en av rötterna var skadade. Vid närmare kontroll så konstaterades att min nerv gått i nekros, alltså avlidit, dött. Hon frågade då om jag ville behålla tanden och göra en rotfyllning eller dra ut den. Jag valde det första alternativet och då hon inte hinner göra varken det ena eller det andra på en akuttid så skulle hon i alla fall göra det mesta för att få bort smärtan. Då var hon tvungen att borra ner till nerverna och spola dem och sedan sätta på ett provisoriskt skydd. Jag fick bedövning, till och med tre sprutor och så började hon borra och borra och borra. Då ser hon att tanden även har en spricka. Då är det inte säkert att det går att rotfylla varför enda alternativet kanske ändå blir att dra ut den. Pest eller kolera. Hon ville fundera så skulle vi ses igen fredagen den 13:e…

Käkknak och röda prickar

För ett par år sen så började jag märka att det knakade väldigt i käkarna och känslan av att käkarna skulle hoppa ur led infann sig. Speciellt en gång då jag var hemma själv och passade på att sjunga högt, får inte det för den yngre mannen i hushållet annars, antagligen inte för den äldre heller. När jag tog i ordentligt och därför öppnade munnen rejält så knakade det enormt. Det knakade annars också men inte så högt. Jag tog upp detta med min tandhygienist som skickade en remiss till specialisterna på Tandläkarhögskolan. På grund av en bekant pandemi så blev remissen liggande i ett par år. Men för ungefär en månad sen så fick jag audiens till Tandläkarhögskolan i Malmö, eller käftis som det också kallas. Den vänliga tandläkaren kände, undersökte, testade smärta och frågade. I en timme var jag där. Hon hörde dessa knak tydligt i båda käklederna och såg på tungan att mina tänder ständigt är i stängt läge, dvs det finns inget mellanrum mellan över- och underkäke, jag biter ihop. Det ska man bara göra då man äter eller sväljer. Hon upptäckte också att mina käkar är ständigt spända. Hon kunde inte ställa en klar diagnos men antog att käkleden är i ett tidigt läge med artros, men inte säkert då jag inte har ont. Jag fick i läxa några käkövningar och några röda prickar att sätta där jag ofta är för att påminna mig om att slappna av i käkleden, nu har jag en röd prick på jobbdatorn och en på ipaden 🔴. Igår ringde tandläkaren efter att jag övat i en månad. Jag tyckte att knaken blivit värre av övningarna varför rådet blev att skära ner på tränandet. Däremot så är de röda prickarna bättre än vad jag trodde, jag blir påmind av att slappna av. Det är annars inte mycket man kan göra, skadan är en konsekvens av att jag låg i respirator så länge 2014 där käkleden blev provocerad av alla intuberingar. Det jag kan göra är att stärka muskulaturen kring munnen med en munskärm som man sätter innanför läpparna och sen drar i. Sen måste jag öva på att slappna av i käkarna och inte vara så spänd.

Ambulans till akuten

Torsdagen började ju så bra, träning som gick bra, sonen kom iväg till skolan utan några större rabalder, bara flyt med andra ord. Men en liten tendens till magont då jag började jobba men tänkte att det går nog över snart. Jag började jobba med ett ärende men behövde nog bara vila i fem minuter så skulle det gå över. Vi skulle ju ha ett skypemöte så då kunde jag ligga i sängen och lyssna på det. Men det magonda blev värre så Dan, som också jobbade hemma ringde 1177. Då jag började må illa helt plötsligt så fick jag kasta mig in på toaletten. När vi väl kom fram så till 1177 så tyckte de att det skulle undersökas, speciellt med tanke på att jag haft en sepsis. En ambulans kom ganska snabbt och efter en kort undersökning så tog de med mig. Att ligga på fel håll i en ambulans som kör på kullerstenar tillsammans med illamående är ingen hit. Fram kom vi till akuten utan missöden och jag kom direkt in på ett rum. Nu är det ju så att sjukvården vill ha blodprover i massor och jag är ju en av världens mest svårstuckna personer så de skulle testa port-a-cathen men efter ett försök så konstaterade personalen att den fungerade inte. Mitt i allt stickande så började jag må illa igen så de goa sjuksystrarna strök mig i pannan där jag hängde över en kräkpåse och knipövningar hade jag ju inte heller gjort men de var så förstående och ompysslande. Nu visade det sig dock att urinen såg ut som hallonsaft, det var alltså mycket blod i i den och kissnödig var jag hela tiden. Utan några prover tagna så skickades jag på ultraljud. Läkaren tog gelé på hela magen och det hela kändes bekant från 2010 men nu letades det inte efter ett liv utan efter något avvikande. Den första teorin var ju att blindtarmen var inflammerad men den teorin avfärdades direkt. Däremot var ena njuren svullen och även urinledaren ner i urinblåsan. Men för att se ordentligt så måste jag röntgas. Tillbaka på akuten, illamåendet fortsatte men till slut lyckades de få in en nål i högra armen och jag kunde få illamåendestillande direkt i blodet, men det hjälpte inte. Ganska snabbt kom jag upp på röntgen och då var jag så medtagen så de drog mig över från britsen. Efter en stund var jag tillbaka på akuten och lyckades somna till en stund. När jag vaknade så mådde jag inte illa längre, kände mig som en ny människa, nästan, det magonda hade också lindrats något. Snart kom en läkare in och hon berättade att jag har två njurstenar, en i varje urinledare. De har precis lämnat njurarna och håller på att vandra ner till urinblåsan där de ska komma ut den normala vägen. Antagligen så kom smärtan då de skulle igenom någon trång passage. Hon skrev ut medicin och sen fick Dan hämta mig. Vi åkte hem och jag hade inte ont, hemma väntade en orolig David som tyckte att mamma varit på sjukhus tillräckligt. Idag är det som om ingenting hänt, jobbar som vanligt och kan knappt tro att jag för bara ett dygn sen jag var den stackars ynkliga varelsen som låg på rum 8 på Lunds akut.

Coronaanpassar

Dystra tider nu, allt fler smittas och vi, svenska folket ombeds att stanna hemma. Just det, ombeds, då vi i Sverige inte har lagar som tillåter en total lock-down. Det kan därför te sig flummigt att det är tillåtet att sitta åtta personer runt ett bord på en restaurang men vi bör inte göra det hemma. Gym och köpcenter får vara öppna för regeringen har ingen laglig rätt att stänga, de kan bara vädja till oss att inte gå dit. Förvirringen blir då total och folk frågar sig vad vi får och inte får göra. Kanske måndagens pressträff skulle ha förklarat just det, det vill säga att våra starka och demokratiska lagar hindrar maktutövarna att stänga och istället vädja till oss att inte gå dit. Visst, de vädjade men det var ändå svårt för gemene man att helt förstå skillnaden. Men hur som haver, vi måste nu göra uppoffringar vad gäller allt i livet. Själv har jag inte varit på jobbet sen den förste oktober, varje vardag sitter jag vid köksbordet och jobbar, all träning sköts hemifrån, allt från studsmattehoppande till gåträning. Jag har inte heller belastat kollektivtrafiken sen den förste oktober. På tisdag så måste jag dock ta tåget till Malmö för ett besök hos tandhygienisten. Men det är kanske där jag ska tänka om, måste jag verkligen det? Övriga två i familjen beger sig dock troget iväg varje dag till sin skola respektive jobb. Vi också tänkt oss vara rätt mycket sociala i november med middagar med vänner två fredagar i rad. Men nu känns inte det rätt. Kommande fredags middag är inställd men föregående ställde vi inte in. Vi hade istället middag via FaceTime, ja, vi kanske inte åt tillsammans men vi drack vin tillsammans och pratade i timmar med vännerna i Glumslöv. Det gäller alltså att vara kreativ i dessa bistra tider och försöka hitta en lösning men inte kryphål.

Telia backar

Ännu är inte miraklernas tid förbi men det satt hårt inne… Igår skulle Telias avdelning kundrelationer ringa oss då vi i torsdags uttryckte vårt stora missnöje med företaget. Jag hade telefonen nära till hands hela dagen men ingen ringde. Vid 7 på kvällen så kom vi hem till Lund och jag började då chatta med Telia igen för att höra varför ingen ringt oss. Fick då svaret att det fanns ingen anteckning om att kundrelationer skulle ringa oss. Damen vi pratade med på support i torsdags som lovade oss dyrt och heligt att hon skulle lämna en utförlig rapport av vår situation hade alltså struntat i det. Mannen vi chattade med fick hela historien med vårt försvunna mobila bredband och försvunna surfpott. Han undersökte saken noga och försökte starta om abonnemanget men lyckades inte. Han föreslog att vi skulle ringa växeln och be att få prata med en ledare då vi kom upp till stugan och då ha vårt simkort till hands. Om ledaren gick på vår linje så skulle de kunna återskapa abonnemanget, detta var något vi förra veckan fick höra var omöjligt. Idag hade jag lite att göra som att träna och gå till tandläkaren men då jag kom hem igen så upptäckte jag att Telias kundservice läst min blogg och ville att jag skulle kontakta dem så skulle de hjälpa mig. Hann inte ens svara på det förrän Philip från Telia ringde. Han hade läst att vi skulle kontakta växeln för att få tag på en ledare varför han ville förekomma oss. Han erbjöd helt plötsligt oss ett nytt mobilt bredband med 200 GB kostnadsfritt och vi skulle få behålla vår utökade surf i 30 dagar då vi sen kan välja om vi vill ha mobilt bredband eller utökad surf på telefonen. Han la in beställningen och sen var det bara att gå ner till Teliabutiken och hämta ut det. I butiken var det kö, vi väntade i över en timme innan vi fick lägga vantarna på dyrgripen. Sammanlagt har jag nog lagt ner en hel arbetsdag för att få Telia att rätta till sitt misstag, men det gick, jag fick rätt till slut, men ska det behöva vara så svårt?

Vardagslunken

Efter närmare två veckors ledighet så är vi tillbaka i verkligheten igen. Jag jobbade i och för sig den 28:e men förutom den dagen så har varje dag varit sovmorgon med näst intill oplanerade dagar. Nu är det tvärtom, inga sovmorgnar och planerade dagar. Jullovet avslutades dock med en twist. Vi tittade på ”Utvandrarna” på tv, detta epos har följt mig hela livet via böcker, filmer samt musikal, tror till och med att jag är döpt efter bokens Kristina. Mitt i denna film så ringer telefonen med ett utlandsnummer som visar Illinois, USA. Lurendrejeri tänker jag och svarar inte men då telefonsvararen plingar till så blir jag nyfiken och lyssnar av. Det visade sig att det var min fars kusin Doris som bor i Chicago som ringt. En kvinna jag alltid hört talas om men aldrig träffat eller pratat med varför jag genast ringer tillbaka. Hon svarar direkt och det blir ett långt samtal, hennes far, min farmors bror, emigrerade 1924 varför Doris är född där och aldrig lärt sig svenska varför engelskan fick åka fram. Vilket konstigt sammanträffande att en del av den emigrerade släkten ringer mitt i ”Utvandrarna”.

Igår jobbade jag, inleder därmed mitt åttonde år på Arbetsförmedlingen, ett jobb jag alltid trivts med. Idag blev det träning på förmiddagen (ja, jag håller än så länge mitt löfte jag gav på Nyårsdagen att bli en bättre människa) samt besök hos tandhygienisten på eftermiddagen. Då jag sen hämtade David från terminens första skoldag så insåg både jag och han att ett besök hos frisören behövdes. Bildbevis:

En lös skruv

I söndags var det val och det var ju så spännande att nattsömnen blev lidande och resultatet blev ju rätt skruvat. Men det är inte det jag syftar på. De två sista veckorna har jag lyckats dubbelboka plastik/tandläkare och senast idag tandhygienist/sjukgymnast varför man kan tycka att jag har en lös skruv. Men det är inte heller det jag syftar på. I förra veckan var jag också hos min ortopedingenjör som skulle rengöra mina proteser, en rutinsak men han lyckades förstöra en skruv varför de (benen) fick åka hem till protesernas hemland Tyskland för en rejäl reperation. Nu är jag alltså både ben- och proteslös, men det är inte heller den skruven jag syftar på som är lös. De senaste veckorna har jag haft ganska ont i höger ben och smärtan har ökat något allt eftersom. Igår hade jag så en telefontid med min läkare i Mölndal och jag beskrev symptomen och berättade att det gör mer ont nu att stödja på benen än i våras. Hon funderade fram och tillbaka och kom fram till att det kan vara så att den högra inopererade skruven börjar lossna. Det är DEN skruven jag syftar på. Hon vill därför att jag inom kort åker upp till Mölndal för en röntgen samt att hon vill känna på den. Vad jag förstod det som så är det inga direkta problem att sätta dit den igen men det behöver ske på operation. Under tiden skrev hon ut en del smärtstillande om det skulle göra alldeles för ont. Men det var inga problem att stödja på benen vilket jag ska göra så fort proteserna rest hem igen. Lösa skruvar är tydligen temat för mitt liv just nu.

Felplanering

Idag så skulle jag egentligen ha jobbat men då jag fått en kallelse till Plastik klockan 9.50 måndag förmiddag så bytte jag helt enkelt dag varför jag ska jobba imorgon istället. Tur jag har en så flexibel arbetsgivare. Jag passade även på att boka in tandläkaren som även det ligger på sjukhusområdet i Malmö klockan 11.15. Lika bra att få till två besök då jag ändå skulle till Malmö. Men, jag kan tydligen inte läsa kallelser. Igår fick jag en sms-påminnelse från Plastik som sa att jag skulle komma 10.50 idag, inte 9.50. 25 minuter mellan läkarbesöken, alltså. Mina nerver klarar inte av en sådan tidsoptimism, jag kunde ju omöjligt klara av besöket på Plastik på 15 minuter då det skulle ta mig minst 10 minuter att ta mig till sjukhustandläkaren. Speciellt inte då jag skulle träffa två ytterst upptagna överläkarplastikkirurger som säkert skulle bli försenade till och på köpet. Så det fick bli en ombokning av tandläkaren, min masterplan gick alltså om intet. Det visade sig sen att läkarna inte alls var försenade men de tog god tid på sig. De tittade, klämde och kände på ärren kring munnen och de konstaterade att det behövs ytterligare ett ingrepp på överläppen för att få munnen att sluta sig helt. Men ärren är inte mogna än, de är för hårda och då måste en operation vänta för annars opererar de i blindo, slutresultatet kan då bli lite hur som helst. Ärren måste alltså mogna och det tar tid men de ville skynda på det. Jag ska därför vid några tillfällen få kortisoninjektioner i överläppen. Det kommer att göra oerhört ont men vi ska försöka göra det med enbart bedövningssalva första gången. Går inte det så får det bli via sedering på operation men det känns rätt onödigt för i så fall går en hel dag till spillo för lite sprutor då rutinerna är desamma som vid en vanlig operation. Får väl se om jag är lika kaxig sen. När sedan ärren är mogna, i mars trodde de, så blir det ännu en operation kring munnen. Tror det blir den sjätte eller sjunde i ordningen enbart på Plastik så jag känner mig rätt hemma där.

Specialisttandvårdsbehandlingen avslutad

I samband med min sepsis, eller blodförgiftning, så angreps även tandköttet. Det yttrade sig på så vis att tandköttet drog sig tillbaka och blottade tandhalsarna. Värst drabbat blev överkäken så de tre främsta framtänderna drogs ut för ett och ett halvt år sen och byttes mot en bro. Tidigt i våras så upptäckte min tandhygienist att även nederkäken var drabbad då tänderna såg ut som äppelskruttar på röntgenplåtarna, dvs mittenpartiet försvann, absorberades. I maj drogs fyra av framtänderna i underkäken ut och en provisorisk plastbro sattes in medan såren läkte. Denna höll under hela sommaren förutom en omlimning före midsommar. Jag hade sedan tid som nästa vecka för byte till den permanenta bron. Igår på väg från Mölndal så upptäckte jag att plastbron satt löst och den blev lösare och lösare. I morse höll hela bron på att hamna i frukostmüslin så jag kontaktade specialisttandläkaren. Som tur väl var så kunde jag få en akuttid idag. Väl där så valde tandläkaren att skippa nästa veckas tid och sätta in den permanenta bron direkt. I och med det så kan jag (förhoppningsvis) lägga kapitlet tänder bakom mig. Här är jag och David i formen av ett hjärta med mina nya tänder även om de inte syns så väl.  Annars så har jag kontaktat plastik idag för att be dem sätta igång med planeringen av nästa justering av munnen. Min läkare i Mölndal gav grönt ljus för ett nytt ingrepp sex veckor efter deras operation. Nu ska jag bara passa in i plastikkirurgernas pressade operationsschema i höst. Egentligen så skulle jag ju bara vila idag men så har det långt ifrån blivit. I kväll får det bli tv i sängen med benen i högläge.