Bortglömd

Nu när bensinen gått fullkomligt i höjden så har jag och David åkt tåg ganska ofta mellan Lund och Sölvesborg, Dan har för det mesta redan varit på plats i Blekingemetropolen. Men att åka tåg och sitta i rullstol går inte alltid ihop då jag behöver hjälp för att ta mig ombord då den här resan sker via Öresundståg. Dessa tåg har en glipa på 10 till 20 centimeter vilket inte går att ta sig över utan ramp. Egentligen borde alla behöva ramp då det är lätt att missa denna glipa. Detta problem fanns även i Londons tunnelbanesystem där begreppet ”mind the gap” blev au-pairtidens mantra i början av 90-talet. Vet dock inte om detta glapp är åtgärdat än. Det är det inte på Öresundstågen men åker jag pågatåg så går det att köra över direkt från perrongen då det inte finns glapp där. Skulle glappet vara för långt så finns det en fiffig knapp jag kan ringa på så går det ut ett meddelande att hjälp behövs vid denna ingång. Om konduktören nu bryr sig om det. Vid flera tillfällen har jag ringt på denna knapp och hjälp har först kommit då min assistent fått stå med ena foten i dörren och med kroppen ute på perrongen och febrilt viftande med armarna till slut fått konduktörens uppmärksamhet. När konduktören så kommer så ursäktar de sig med att det är så många som trycker på den felaktigt varför hon trodde att det var så vid detta fall. Så om min assistent inte påkallat din uppmärksamhet så hade jag fått åka vidare ända tills du hade upptäckt mig, frågade jag. Lite skamset erkände hon att så hade det nog blivit. Vad gäller resande med Öresundståg där det inte finns en knapp så får jag snällt sitta på perrongen tills alla passagerare gått på tills konduktören upptäcker mig. Ibland så tittar tågvärden ut bara för att blåsa i visselpipan då de upptäcker mig och får då springa bort dit där jag är och som också är det enda stället jag kan gå på. Ibland har rampen de har fastnat i förvaringsskåpet så de får springa bort till ett annat tågset för att hämta ramp där. Tågförseningen är då ett faktum och folk börjar irriterat titta ut då de undrar varför tåget aldrig kör. Oftast går det dock smidigare än så då jag försöker att sätta mig så tågföraren ser mig redan då tåget kör in till perrongen och oftast anropar då föraren värden som då direkt kan komma med ramp. Då har jag alltså kommit ombord och då poängterar jag att jag även behöver hjälp där jag ska stiga av. Tågvärden nickar och lovar att de ska komma och hjälpa mig då jag ska av. Men minst vid hälften av avstigningstillfällena så är jag glömd. Vid ett tillfälle i höstas så skulle vi av i Sölvesborg så jag och David ställde oss beredda men ingen värd kom. David gick ut på perrongen för att se var konduktören var då dörren gick igen och låstes som i att tåget skulle köra. Jag såg genom fönstret att David blev rädd för att han skulle bli lämnad ensam och jag blev rädd av samma anledning. Då kom konduktören och sa lite ursäktande att det var tur att pojken gick ut för då blev han påmind om att jag skulle av. Jag blev riktigt förbannade och frågade vad de skulle gjort om de kört ifrån en 10-årig pojke. Tågvärden förstod inte alls, vadå, det löste sig ju? I fredags hände samma sak då jag och David kom upp till Sölvesborg, vi var återigen bortglömda. Som tur väl var så började jag prata med en äldre dam som undrade hur jag skulle komma av och jag förklarade att tågvärden lovat att hjälpa mig varför damen stod kvar hos oss. När ingen kom för att hjälpa oss så gick hon och sa till värden som genast kom med rampen och ursäktade sig att hon glömt oss. Damen blev väldigt upprörd över detta och blev ännu mer upprörd då jag berättade att det oftast tyvärr är så här. Jag blir snarare förvånad då tågvärden kommer ihåg oss och tackar så mycket. De skötsamma tågvärdarna blir nästan förnärmade när jag blir glad över att de kommer ihåg mig och säger att det är en av de viktigaste uppgifterna de har. Jag brukar då berätta hur det brukar gå till och då skäms de över sina kollegor. De få gånger jag åkt X2000 så är servicen förträfflig, två värdar står beredda med lift både vid på- och avstigning. Men varför är servicen så ojämn, är det meningen att jag ska bli lätt nervös varje gång jag ska resa? Jag vågar absolut inte åka ensam för Gud vet vart jag hamnar då innan konduktören kommer ihåg mig, inte vid rätt slutdestination i alla fall.

Studsmatta, kalas och bak

Fast inte i den ordningen egentligen men jag börjar med studsmattan. I morse hoppade jag studsmatta för första gången sen i slutet av juni. Anledningen att jag inte fick hoppa var allt trams kring njurar, nefrostomier och stenter men nu fick jag grönt ljus av läkaren. Till min förvåning orkade jag hela trettio minuter men minns hur det var då jag som tonåring började jogga, första gången gick det hur bra som helst för att sedan gå lite sämre. Men strunt samma, jag är i alla fall igång igen. När jag kan räkna med att vara i bra form så kan jag komma upp i femtio minuters hoppning så jag har en bit kvar. Studsmattan binder ihop oss med helgens kalas. David fyllde elva år förra helgen men då han hade ont i halsen då så fick vi skjuta på allt till denna helg istället. I fredags invaderades hemmet av fem festglada elvaåringar som åt korv, tårta, chips, godis och allt annat onyttigt. Clementinerna som låg i fruktskålen fick inte ens en blick. I söndags hade vi kalas med släkten men då tågtrafiken som vanligt är opålitlig så kunde inte Davids mormor och morfar komma på grund av signalfel utanför Vinslöv. Men kusinerna från Malmö kom. Då vi missade yngste kusinens kalas i somras så fick han vara med på tårtan . Denna tårta som jag tyckte mig kunna äta två bitar av då jag, som sagt, skulle börja hoppa studsmatta igen.
För att den rätta julfeelingen ska komma så skulle vi baka pepparkakor idag. Jag såg för mitt inre hur mysigt detta skulle bli med tända ljus och julmusik. Det började med att David glömde det stundande baket så jag fick ringa hem honom från fritids. När han sen kom hem så var han lite irriterad då han inte fick vara kvar på fritids och tyckte julmusiken var urusel. Men stämningen blev bättre och alla hjälpte till . Som vanligt så tar jag i för mycket så vi får nog leva på pepparkakor till sommaren , men vad gör det, jag har ju börjat hoppa studsmatta igen!

Varför får inte jag handla på Systemet?

Det är 28 år sedan som jag blev så pass gammal att jag fick börja handla på Systembolaget, de första åren fick jag förvisso visa legitimation allt som oftast men efter 30 års ålder så blev det allt ovanligare. Idag slank jag inom systemet med min 25-åriga assistent. Det som inhandlades var en flaska glögg och en flaska bubbel. Då jag av hyfsat förståeliga skäl inte kan plocka upp kortet ur min plånbok och dra det i kortläsaren och sen slå koden så gör min assistent det åt mig. Idag, som många gånger innan så bad kassörskan att få se hennes leg varpå jag sa att det är jag som handlar. Enligt kassörskan så spelade det ingen roll då det var min assistent som hjälpte mig. De andra gångerna har jag hållit tyst då detta svar kommit men idag ville jag inte det. Jag frågade vad som hade hänt om min assistent inte hade sitt leg med eller var under 20 år. Kassörskan hade nog inte tänkt på det utan sa att det hade nog ordnat sig ändå. Varför bad hon då om leg i första ledet om det inte spelade någon roll? Det är ju ganska uppenbart att jag i min mogna ålder inte är den som behöver legitimera mig för att klara en 20-årsgräns. När vi gick därifrån så blev jag mer och mer arg, kände mig diskvalificerad för att den möjlighet jag haft innan jag amputerades, dvs att handla alkohol i det statliga monopolet fråntogs mig när jag blev sjuk och landade i kassörskans godtycke. När jag var barn så hände det att jag följde med mina föräldrar till systemet och fick ibland hjälpa dem med att bära någon kasse. Vad hade hänt om min son följde med mig för samma syfte fast med tillägget att han blippade mitt kort också. Skulle jag då bli vägrad att handla? Har vi inte kommit rätt långt in på diskrimineringens sida då? Är jag misstänkt för att köpa ut till någon som inte har åldern inne? Vad gäller för oss i rullstol som kan betala för sig men som inte kan göra den praktiska delen av betalandet? Mycket väsen för ingenting. Jag ville ju bara vara ute i god tid för att slipa köerna före jul då vi traditionsenligt dricker glögg till skinkmackan på lillejuls afton…