Vänner och botox

Fast inte tillsammans, faktiskt, trots vår aktningsvärda ålder på 40 plus. Igår träffades 2 Christina, 2 Ulrika, 1 Ann och 1 Maria. Rejäla, hederliga och klassiska 70-talsnamn. Detta event kunde ske tack vare att Ulrika var hemma från Chicago på ett sällsynt Sverigebesök och den andre Ulrika öppnade frikostligt upp sitt hem för oss. Vi lärde  känna varandra på Hallands nation i mitten av 90-talet då vi pluggade i Lund och alla sin hemvist på olika sätt på Hallands. Mycket har hänt på dessa 20 år och vi har inte alltid varit jätteduktiga på att hålla kontakten men då vi sågs igår så tog samtalsämnena på något märkligt vis vid där vi lämnade dem sist. 

Idag träffade jag en läkare på Hudmottagningen med anledning av att jag sen jag amputerades kan bli så löjligt varm i hårbotten så jag ser nyduschad ut. Min teori var att då jag inte har händer och fötter så kan inte kroppen svalka av sig så all värme försvinner upp genom huvudet. Denna teori avfärdade läkaren. Han trodde att det berodde på att stora och svåra operationer rubbat balansen i kroppen och då svettningarna sitter lokalt så går det att göra något åt detta. Lösningen är botox. Då jag är som varmast under sommaren så ska han kalla mig för behandling i april/maj. Behandlingen håller i cirka ett halvår och sen behöver den göras om tills värmepåslagen avtar. Behandlingen består av cirka hundra injektioner i huvudet så det är inte direkt någon spabehandling jag har att se fram emot. Men hjälper det så går jag gladeligen igenom hundra små sprutor i hårbotten. Säger jag nu, får se om jag är lika tuff då…

Jag mötte Lassie

Igår var jag ute på stan för att julklappshandla med min assistent. Helt plötsligt uppstod kalabalik på Klostergatan där jag i högsta grad var inblandad. Två personer stod och pratade utanför ett café på den trånga trottoaren, bakom dem kom en cyklist ledande sin cykel. Jag fick tvärnita så jag inte skulle krocka med cyklisten men istället så krockade min assistent med mitt ryggstöd samtidigt som ytterligare två mötande personer dök upp men de fick väja ut på vägbanan. Situationen redde upp sig men min assistent var eld och lågor ‘såg du inte vilka vi mötte’ sa hon. ‘Nej, det gjorde jag inte’, ‘det var ju Fredrik Reinfeldt och Anna Kindberg Batra som du prejade ut i vägbanan’. Jag vände mig om och såg vår förre statsminister och vår eventuellt blivande sakta vandra vidare på gatan ner mot Grand. Poängen är att dessa två högt framstående politiker fick väja för lilla mig. Sen beror det kanske på vanligt mänskligt beteende då de under ett par sekunder befann sig på den mest befolkningstäta kvadratmetern i hela Lund plus en cykel och en stor elrullstol…

Assistanskrångel

När assistansen fungerar så är det en fantastisk tillgång och mer än så, det är min länk till att fungera normalt i samhället. När den inte fungerar så är det precis tvärtom. Just nu är det strul. I måndags tvingades vi (jag och min assistansanordnare) att säga upp en av mina assistenter då hon varit väldigt mycket frånvarande pga ledighet och sjukdom. Det kändes inte som om hon ville jobba här och vi kunde helt enkelt inte lita på att hon dök upp på morgonen eller inte och gjorde hon inte det så fungerar inte heller mitt liv. Jag kan inte lämna David på förskolan, inte åka till jobbet, inte träna osv. Det satte också en väldig press på min andre assistent som fick hoppa in med kort varsel och täcka upp och hon kunde inte alls planera sitt liv för hon var kanske tvungen att jobba. Att hela tiden känna denna ovisshet blev för jobbig för både mig och min andra assistent. Jag håller alltså på att återigen rekrytera ny assistent. Igår hade vi två intervjuer men innan vi vet om vi kan gå vidare med någon av dem så får jag förlita mig på timanställda. Timanställda är guld värt som en lösning vid semester och sjukdom men nu måste vi förlita oss på timanställda under en längre period. Jag har tidigare inte behövt använda mig så mycket av vikarier då mina assistenter varit väldigt friska och inte så benägna att ta semester varför jag inte heller är så van vid nya ansikten. Nu får jag ändra på det men jag har insett vilken kraftansträngning det är att släppa in nya människor i vårt liv hela tiden. Allt ska förklaras från hur  kaffeapparaten fungerar via vart schampot står till hur skrivaren på jobbet fungerar osv. Varje kväll när jag introducerat en ny assistent så är jag helt slut. Det känns som om jag också börjar ett nytt jobb varje gång! Detta görs annars en gång med en nyanställd och sen sitter rutinerna men nu görs det betydligt oftare. Jag har det dock mycket hellre så här en period och är säker på att någon kommer än att ingen alls kommer och jag är väldigt tacksam för att jag har timanställda som vill komma och jobba med mig. Nu hoppas jag bara på att vi hittar en ny assistent snart med något högre arbetsmoral än min förra…

Elben

I morse lämnade jag David på förskolan och det är långt att köra från hemmet till skolan till jobbet med en elrullstol. Speciellt då den inte är helt fulladdad. Väl på jobbet så var det kurs hela dagen med en avstickare upp till Stortorget som ett delmoment. Halv 5 lämnade jag jobbet och körde den långa vägen till Davids skola då elrullstolen visade att den var lågt laddad. Jag blev lite nervös, skulle jag chansa och köra hem med risken att elen kanske tog slut halvvägs? En stol av denna kaliber väger 175 kilo, plus mig då och att frikoppla den och skjuta hem den hade blivit alldeles för tungt för min assistent. Jag fick alltså be henne att gå den långa vägen hem och hämta min manuella rullstol samt batteri och sen fick jag tinga plats i Davids klassrum för elrullstolen. Under tiden jag och David väntade så hann jag läsa en bok om mörkrädda grodor för David och en kompis. De andra barnen tyckte det var spännande och undrade varför vi kopplade upp den där. Jag förklarade för dem att då ens ben är hjul som måste ha el så måste man ladda dem ibland. Mitt eget sätt att skapa dramatik i vardagen men nästa gång jag ska köra långt så får nog batteriet hänga med i en icakasse bak på stolen.