Tanken är ju inte att jag bara ska kunna åka bil meningen är ju att jag ska köra den också. Då jag inte längre har 18-åringens mod som jag hade då jag en gång tog körkort utan har förvandlats till en liten fegis så måste jag ju liksom börja om. Försäkringskassan var med på noterna att jag behövde professionell träning med dubbelkommando men inte för att jag blivit en fegis, mer för att det var ett nytt styrsätt. Det tog lite tid att få det beviljat men beslut kom i december. Sen var det ju så att vi ännu inte skaffat vinterdäck varför den första träningen den 26/1 ställdes in, sen kom kylan i februari men idag var värmeförhållandena bättre. Efter att ha jobbat hela förmiddagen så begav sig jag och assistenten till Bulltoftafältet där vi träffade Mats som ska fungera som min körlärare. Med en del ångest så hoppade jag över till förarsätet och han pluggade in dubbelkommandot så han körde in på det stora fältet som stod till mitt förfogande. Jag fick kommandot och det läskiga med automatare är ju att bilen kör själv. Alldeles för snabbt, tyckte jag, bilen kör ju ändå i hela 7 km/h av sig själv så jag hängde först på bromsen vilket innebär att jag med högra vänsterarmen för ett reglage framåt. Trots att jag körde bilen för ett år sen så kändes allt väldigt obekant och känslan av att ”jag kommer aldrig att våga köra om det inte är i ett inhägnat område med pålitlig person bredvid mig med dubbelkommando” smög sig på mig men efter en del rattande med miniratten på min högra arm så kändes det bättre. Efter en timmes körande (läs krypande) så hade jag vid ett par tillfällen kommit upp i den hisnande farten 40 km/h. Men Mats var nöjd och jag med, då menar jag inte nöjdheten ”tack gode gud att det är över” utan mer ”det här var kul, jag vill lära mig mer”. Nästa gång ska vi också köra på Bulltofta men det är mer för att få ihop bilkörning med alla reglage som blinkers, helljus, vindrutetorkare mm som sitter i nackstödet. Sen ska vi ut i trafiken, kanske inte mitt i stan utan mer på landet. Det är som att ta körkort på nytt men utan uppkörning, här handlar det om att ansvaret ligger på mig, när jag känner mig redo så kan jag köra vart jag vill. I slutändan så kommer det att handla om när psyket är redo, när jag inte känner mig som en fegis alltså.
Bilstöd
Försenad körträning
För ett år sen var vår hett efterlängtade anpassade bil äntligen klar efter drygt ett och ett halvt års tröskande genom Försäkringskassans maskineri. Efter det genomfördes en rad kontroller med Trafikverket, Transportstyrelsen och sist i juni med Mobilitetscenter. Vid mötet i juni så diskuterade vi att jag behövde körträning, dvs köra några gånger tillsammans med en person som kopplat in dubbelkommando då jag känner mig något ringrostig dels då jag inte kört bil på länge och dels då det är ett helt nytt körsätt. Denna körträning kunde bara beviljas av Försäkringskassan varför en ny ansökan skickades in i september. För ett par veckor sedan ringde en läkarsekreterare från min vårdcentral och frågade om min läkare fick prata med Försäkringskassan angående om jag hade de medicinska förutsättningarna för ett körkort. Jag förstod ju vad det handlade om men blev ändå något förvånad men inte speciellt orolig då jag antog att det handlade om ett missförstånd då Transportstyrelsen utfärdat ett nytt körkort som berättade att jag enbart fick köra bilar med den anpassningen vi har på vår bil. Dessutom så är jag ju redan beviljad och har dessutom fått hem en anpassad bil så jag tänkte att handläggaren hade nog bara inte orkat läsa allt i mitt ärende.
Idag så ringde Försäkringskassan då de behövde höra lite om min funktionsnedsättnings varaktighet då han inte fått tag på min läkare. Jag sa då att jag har redan fått en bil beviljad men jag behöver körträning. Han så då att detta räknas som ett nytt ärende varför han måste ha in nya medicinska underlag då något kan ha förändrats sedan jag skickade in i april 1018 då jag ansökte om bilstöd. Jag försökte så osarkastiskt jag kunde att förklara för honom att en amputation eller som i mitt fall, många amputationer, är varaktiga och att inget har förändrats på två och ett halvt år, dvs de har inte växt ut igen. Han sa att han förstod men enligt lag så måste nya medicinska underlag tas in när de är så här gamla. Jag vill lyfta perspektivet lite där, jag jobbar också på en myndighet där jag också granskar medicinska underlag men i syfte för att fatta beslut om lönebidragsanställningar för personer med funktionsnedsättning och vi accepterar gamla underlag om det står i underlagen att nedsättningen är permanent eller varaktig. Men inte Försäkringskassan… de ska jaga min läkare så hon kan skriva ett intyg på att, för att hårdra det, mina armar och ben inte växer ut igen samt att de inte heller växt ut sen april 2018. Förstår att hon inte prioriterat detta ärende…Det jag inte heller förstår är hur samma myndighet kunde bekosta en enormt dyr ombyggnad av en bil som jag skulle kunna köra själv men nu backar när jag tar ansvar för att lära mig köra den. Vad gäller kostnad så är prislappen på körträning minimal jämfört med vad en ombyggnad kostar så det vore ganska onödigt att stanna nu. Han la också till att om han inte får tag på min läkare så måste han avslå ansökan då de inte kan ha ärenden öppna hur länge som helst. Konstigt med tanke på att det förra ärendet låg öppet i nästan två år. Vad jag dessutom inte förstår är hur folk kan fuska sig förbi Försäkringskassans kontroller eller så är det bara jag som fått nitiska handläggare?
Köra bil på nytt
Jag tog mitt körkort den 10 september 1991 efter ett drygt halvårs bilkörningstränande. Då tyckte jag att det var så lätt, inget var otäckt eller skrämmande med bilkörning. Under åren då jag sen pluggade och inte körde bil så mycket då jag av ekonomiska skäl inte ägde någon bil så smög sig en viss osäkerhet på men när jag sen började jobba och skaffade bil igen så kom säkerheten tillbaka. Nu är det sex år sen jag körde bil och förutsättningarna har förändrats en hel del. Nu kan jag inte längre köra med ratt och pedaler utan måste lära mig ett helt nytt sätt att framföra en bil på då jag helt enkelt varken når pedaler eller ratt. Nu har dessa funktioner flyttats närmare så jag har en miniratt till höger om mig och till vänster sitter ett reglage där man bromsar genom att föra det framåt och gasar genom att föra det bakåt. Nu har vi en bil med all denna utrustning och idag skulle jag testköra på Bulltofta testområde med en representant från Trafikverket samt med den person som byggt om bilen. För säkerhets skull så hade ombyggnaren med sig ett dubbelt styrreglage så han kunde ta över om det gick fullkomligt åt skogen. Jag var ganska nervös när jag backade ut från parkeringsplatsen och körde in på testområdet. Bilen är ju dessutom en automatare så växelspaken finns kvar men en panel med knappar ersätter spaken då jag kör så då fick jag även lära mig vad alla bokstäverna på växelspaken heter, i och för sig den lättaste lärdomen. Men vad läskigt det är att bilen kör själv då man inte gasar! Bara sex km/h men ändå! Det var också konstigt att gasa bakåt och bromsa framåt men det är inte ens upp till diskussion att byta plats på dessa reglage av säkerhetsskäl. Snart förstod jag varför då jag kom upp i den hiskeliga farten av 26 km/h, då kändes det som om jag tappade kontrollen något och automatiskt tryckte jag reglaget framåt så bilen tvärnitade. Trafikverksmannen flög fram i bilen och föll på golvet. Han bältade sig sen… det var i och för sig skönt att bromsinstinkten att trycka ner bromsen satt kvar men jag blev rädd. Sen gick det bättre och efterhand hittade jag gas, broms och styrning på det nya sättet med väldigt djup koncentration, efter att vi var klara så upptäckte jag att jag spänt varenda muskel i kroppen. Men det dröjer innan jag ger mig ut på motorvägen i rusning, det kommer krävas många timmars övning, ungefär som att ta körkort igen fast jag slipper köra upp. Nu får jag själv bedöma när min körförmåga är tillräckligt bra. Lovar att förvarna samtliga då jag kommer fram till denna körstatus.
Parkeringsdilemmats fortsättning
Vi har ännu inte nått någon lösning på parkeringsfrågan. I onsdags mailade jag ett långt mail till bostadsrättsföreningens ordförande där jag besvarade hans påståenden ett efter ett på ett så sakligt sätt som möjligt. Han menade att vi inte kunde välja parkeringsplats ”hur som helst” då enbart de som hyrt parkering tidigare fick det, jag påpekade då att vi hyrde parkeringsplats före ombyggnationen av garaget som var klart i höstas men fick ingen förfrågan om något förhandsval. Nästa påstående var att de inte har några handikappsparkeringar, jag påpekade då att vi inte är ute efter en handikappsplats då det i så fall bara är jag som får parkera där, inte Dan, handikappsparkeringstillstånd är personliga. Han påstod också, i fet stil, att vi inte fick ha kvar den plats vi har då den är för liten. I kontraktet står att styrelsen kan säga upp hyresgästs parkering men då är uppsägningstiden nio månader. Annars höll jag med honom, platsen är för liten och jag citerade då ur kontraktet att ”hyresgästen har rätt att åberopa brist om parkeringsplatsen inte är i brukbart skick”. Det är den, i obrukbart skick alltså då en bil inte får plats. Jag skrev också att jag fann deras agerande synnerligen diskriminerande då det är min funktionsnedsättning som gör så vi behöver en vettig plats. Fortsättningsvis så skrev jag att vi hämtar hem bilen idag då den varit i Staffanstorp för ytterligare justeringar och då kommer vi att parkera på den plats vi har kontrakt på. Idag när vi kom hem med bilen så var som vanligt den plats vi önskar tom och HSBs servicebil stod påpassligt parkerad i den tvätthall vi delvis blockerar:
Jag vet ärligt talat inte om placerandet av servicebilen var en demonstration för att visa att vi inte kan parkera vår bil där den står idag eller om det bara blev så. Den tomma gröna platsen är annars för servicebilen, den platsen är också en halv meter längre än vår. Nu står vår bil inbackad så mycket det går, bagageluckan går inte att öppna, ändå står den utanför linjen, men, kontaktytan på framhjulen är ändå innanför linjen. Jag vet ärligt talat inte vad som händer nu, men jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle bli en konflikt om en parkeringsplats. Mycket tråkigt och ledsamt.
Parkeringsproblem
När vi nu äntligen efter nästan två års tid har en fin bil där hela familjen kan åka i så kommer nästa bekymmer… parkeringen. Vår bostadsrättsförening styrs av en enväldig ordförande som hyrt ut den minsta parkeringsplatsen till oss, dock med fri passage på ena sidan så vi kan fälla ut liften. Men platsen är så liten så hjulen står utanför och då vi måste backa in för att kunna fälla ut liften så kan vi inte öppna bagageluckan. Jag mailade först uthyraren på HSB och frågade om vi kunde hyra parkeringsplatsen bredvid, som även den hade fri passage vid sidan om bilen men som var betydligt större. Dessutom så står den tom. Denna plats stod inte alls tom, hävdade uthyraren utan den skulle stå till förfogande till HSBs servicebil. Jag undrade då om vi inte kunde få byta med servicebilen. Då kom nästa svar, nej, den skulle inte hyras ut till någon i föreningen av ”rättviseskäl” då det tydligen kryllar av anpassade bilar som vill lägga beslag på den platsen. Själv har jag sett en anpassad bil men där finns en ramp in bakifrån i bilen varför det är enklast för dem att ha en vanlig parkeringsplats. När jag även ifrågasatte rättviseskälet så överlämnades ärendet till ordförande i föreningen och idag kom svaret; vi ska inte tro att vi kan välja parkering hur som helst, dvs vi kommer inte att få hyra den önskade platsen. Men inte nog med det, vi får inte heller behålla den plats vi hyr idag då den är för liten för vår bil. Vi blir med andra ord vräkta från vår parkeringsplats som vi har kontrakt på om vi inte frivilligt flyttar på oss. Men, vi kan hyra två platser men då får vi betala dubbelt så mycket. De kunde minsann inte tillhandahålla några handikappsplatser. Själva tonen i mailet var väldigt otrevligt och andemeningen var att här är det han som bestämmer, vi ska inte komma här med krav. Jag blev dessutom så paff av det totala ointresset av att vara lösningsfokuserad. Varför jag lägger ut den här historien är för att få höra från andra personer som inte varit inblandade i diskussionen om det verkligen är rätt av föreningen (ordförande) att göra så här mot sina medlemmar? Är det diskriminering? Är det okej rent juridiskt? Vad ska vi göra för att på ett skäligt sätt parkera vår bil?
Bilen är hemma!
I mars 2018 skrev överläkaren på Orup det läkarutlåtande som Försäkringskassan kräver vid ansökan om bilstöd. Bilstöd innebär att FK beviljar ombyggnad av en bil så vi som inte kan åka eller köra en vanlig bil har möjlighet att göra det och i viss mån slippa åka färdtjänst och med det slippa ändlös väntan på en bil som i bästa fall kommer. Med andra ord: frihet. Strax därefter skickade jag in den flersidiga ansökan till samma myndighet. En månad senare, i maj 18, blir jag telefonintervjuad av en handläggare på FK så jag med egna ord fick berätta om varför jag ansökt och varför jag behöver en anpassad bil. I början av juni kommer en handläggare från Trafikverket hem till oss för att diskutera bilmodeller och anpassningar. I slutet av juni åker vi ut till Bilanpassningsföretaget i Staffanstorp och där finns även en arbetsterapeut från Mobilitetscenter för att ännu mer diskutera anpassningar. Då kändes det verkligen som om vi snart skulle ha bilen i hamn. Men sommaren gick och stora delar av hösten tills jag så skulle övningsköra för att nu inte längre diskutera anpassningar utan nu prova anpassningar genom att KÖRA bilen också. Detta var i november 18. Jag frågade då om de tror att vi har bilen till sommaren, de bytte lite blickar och sa sen att till någon sommar har vi bilen. I december så skickade arbetsterapeuten in sina kommentarer till FK och strax efter fick vi hem ett brev där vi skulle lista bilar vi kunde tänka oss. Vi skickade in fyra förslag till FK. De skickade i sin tur dessa förslag på remiss till Mobilitetscenter som svarade FK vilka anpassningar som skulle behöva göras i de olika bilarna för att jag skulle kunna köra den. FK kokade sen ner det till det alternativ som skulle vara enklast att anpassa, vilket blev en Volkswagen multivan, eller i mina ögon, en hantverkarbil. Vi fick beslutet från FK i mars 19. Vi hade då ett halvår på oss att hitta en bil som inte var äldre än tre år och som inte gått mer än 6000 mil. Vi hittade inga sådana, trots idogt letande, i alla fall inga begagnade som inte kostade nästan lika mycket som en ny. Valet var då ganska lätt, i juni 19 beställde vi en ny bil. Ännu en sommar gick men i slutet av augusti så hade vår nya bil nått Sverige och transporterades till Staffanstorp. Jag hade då fått för mig att det skulle ta tre veckor att färdigställa alla anpassningar. Det gjorde det inte, det tog tre månader. Vid ett flertal tillfällen har jag åkt ut och hälsat på bilen för att prova ut olika anpassningar så de passar mig. Idag åkte så jag och Dan med taxi till Staffanstorp för att hämta vår nya bil. Det är vissa saker kvar som ska justeras så vi behöver åka till Staffanstorp igen men idag kunde vi båda två hämta David från skolan i bil och nu står den i garaget! Vi är inte helt vana vid att manövrera en lift med rullstol på, inte heller på att manövrera in den stora elrullstolen i ett lås som är fäst vid golvet. Inte heller är vi vana vid vridbara säten men vi tänker att vi lär oss. Det tog alltså lite tid att parkera muskedundret i garaget men det gick, nästa gång går det enklare! Som sagt en del kvar att göra, så summan av denna bilstödsprocess är nästan två år. Och jag som inte har något tålamod, jag har verkligen prövats! Behöver nog ta in vilken frihet detta innebär, förstår nog inte vidden av att vi har en bil som jag kan åka med i och som jag, förhoppningsvis snart kan köra!
På besök hos bilen del 3
Nej, vi har ännu inte ”fått” vår nya bil, den är fortfarande i Staffanstorp på ombyggnation. Idag åkte jag dit igen för att backa upp på liften, hissas upp i bilen och backa vidare in för att sedan pricka in en låsanordning i golvet som låser fast den stora elrullstolen. Efter det fick jag hoppa upp i förarsätet och via några spakar som sitter nära till hands vrida sätet i rätt riktning. 
Gas och broms var redan fastmonterat i dörren men idag behövde vi få till den lilla ratten som ska sitta till höger om mig. Efter lite trixande så hittade vi rätt läge. Men den måste gå att vridas undan så fler än jag (läs Dan) också kan köra bilen. Än är bilen alltså inte klar, de har många arbetstimmar kvar innan vi kan köra hem i den gråa Volkswagen multivan.
Men ett nytt problem verkar ha dykt upp, eller i alla fall då två myndigheter ska samarbeta. I samband med att jag bytt efternamn så fick jag hem ett brev från Transportstyrelsen att jag behöver förnya körkortet. Jag ringde upp nämnda myndighet och berättade att jag snart även kommer att ha en anpassad bil. Personen på kundtjänst som jag pratade med tyckte då att jag skulle vänta med förnyandet då jag även behövde få vissa koder på körkortet och hänvisade mig till Trafikverket som skulle ordna det. Jag ringde då den trevlige handläggaren på Trafikverket som vi träffade i samband med att jag ansökte om bilstöd. Han berättade då att han ska skicka en remiss till Transportstyrelsen så fort han får en signal från dem. Ringde så upp Transportstyrelsens kundtjänst igen men de menade att de kunde inte skicka en signal till Trafikverket då de tydligen inte hade en aning om vad det handlar om. Jag berättade då att jag blivit beviljad bilanpassning från Försäkringskassan. Det räckte inte, jag måste skicka in intyg också till dem. Jag frågade då vad det är för intyg men det kunde hon inte svara på och hon vägrade att koppla mig till en handläggare med ansvar för kodning av körkort. Försökte få tag på Trafikverket igen men lyckades inte. Får ta nya tag imorgon. Men varför ska allt vara så krångligt?
På besök hos bilen del 2
Bilbygget går framåt även om vi hoppades ha den klar till nästa vecka då det är höstlov men så kommer det inte att bli. Det tar lång tid att bygga om en bil, i varje fall om det är en så omfattande ombyggnad som vår blir. Idag var det i alla fall dags för mer utprovningar varför kosan styrdes mot Staffanstorp igen. Liften var på plats så jag hissades in och jag hoppade över i förarsätet och uteelrullstolen låstes fast i en fästanordning i golvet. 
Så här kommer det att se ut då det är fint väder och fönstret är nerrullat, så kallat armbågaväder.
I nackstödet kommer blinkers att sitta och framför mig en rad knappar för att manövrera allt från radio till start av bilen. Nedan visar hur graciöst jag ska komma in och ut ur bilen då allt är klart. Sen ska jag bara lära mig att köra den stora bilen, blir som att ta körkort igen.
På besök hos bilen
Bilen vi beställde i maj i år kom till Sverige i slutet av augusti för direkt färd till bilanpassningen i Staffanstorp. Vi hade fått för oss att anpassningen skulle vara klar i månadsskiftet september/oktober. Vi hade till och med planerat att ha med den till stugan då vi skulle stänga igen för vintern. Det kunde vi inte för den var inte i närheten av att vara färdig. Istället så åkte Dan och David upp till stugan i söndags och med hjälp av mina föräldrar så nattade de sommarhuset för vintern. Idag åkte jag så med taxi till Staffanstorp för att hälsa på bilen som stod där i all sin prakt, dock lite stympad. 
Det är alltså en hel del kvar, nästa steg sker på torsdag då jag ska lämna min elrullstol där så de kan montera lås under stolen så den, dvs elrullstolen sitter helt fast under färden. Efter det så kommer det att bli ytterligare besök i deras verkstad för ännu fler justeringar. Sen ska jag bara lära mig att köra eländet också. Det är ingen snabb process det här med att anpassa en bil. Ansökan lämnades till Försäkringskassan i april 2018, tror vi kommer upp i minst 1,5 års väntetid innan bilen är klar. Tålamodsprövande, minst sagt.
Ny bil beställd
I april förra året så ansökte jag om bilanpassning från Försäkringskassan. Beslutet kom så ett år senare, vi blev beviljade anpassning av en Volkswagen multivan. Ett monster till bil, vi kommer att se ut som hantverkare som är på väg ut på jobb. Egentligen konstigt att jag ska ha en så stor bil, jag har ju krympt på längden och får kroppsligt plats i en liten minicooper. Dessvärre så är det ju alla tillbehör som har ökat som bara måste få följa med om jag sen ska ta mig både in och ur bilen. Vi har sen velat om vi ska köpa en ny eller begagnad bil men har nu landat i en ny. Så här kommer den att se ut:
hantverkarbilen. Den beräknas vara klar i augusti och sen ska den anpassas och då det är omfattande anpassningar så kommer det att ta minst tre veckor. Så, i september/oktober har vi förhoppningsvis vår nya bil. Sen ska ju jag lära mig att köra den också, blir nog en hög försäkringspremie…
kvadrupelamputerad 