The dwarf-walk

Det fortsätter att gå sakta, sakta framåt men ofta går det sen lite bakåt. Till exempel så sänkte ortopedingenjören de långa proteserna då jag kände mig som en giraff då jag stod upp. Att vara lång är inte prio ett då man ska lära sig gå, prio ett är snarare att inte ha så långt ner till golvet. Då jag provade dem så kändes de ganska bra trots att jag kapade min gamla längd med drygt en decimeter men då jag skulle sitta med dem på jobbet så gick det mindre bra. Jag nådde helt enkelt inte ner till fotplattan och att ha dinglande ben en längre tid med icke helt inläkt osseointegrering känns inte helt bra. Frågan är då vilket som ska anpassas, proteserna eller fotplattan? För att motverka det här med att vara för lång så ska jag börja med att gå med de korta proteserna och för att motverka smärta så ska jag till att börja med ha stöd. Så håll till godo, en vandrande dvärg:  Ja, just det, som synes på bilden så är såret på hakan efter plastikkirurgernas härjningar inte helt läkt.

Annonser

Sårkontroll

Ögat som sved så mycket i fredags så jag fick ha specialdroppar utskrivna gav mirakulöst med sig under lördagen. Det gjorde dock ganska ont i operationssåret så jag fick knapra en del smärtstillande. Så länge man är inne i pillerknaprandet så känns allt helt okej förutom att det är svårt att sova samtidigt som man är otroligt trött. Man fastnar i ett jobbigt dvalliknande tillstånd. Smärtan gav med sig under söndagen så då slutade jag som en naturlig följd även med det smärtstillande. Måndagen blev därför en oerhört trött historia. Jag somnade under taxiresan upp till Orup, på ett mediyogapass, i taxin hem samt framför rapport halv 8. Däremellan försökte jag träna vilket var nästintill omöjligt då man bara vill sova, jag och sjukgymnasten kom därför fram till ett nytt motto: ”don’t do drugs and work out”, som om ingen visste det? Under tisdagen var jag dock i bättre form men då krånglade ena benprotesen något då gängorna kändes lite slitna så det gick att dra av protesen då den satt på. Inte helt bra vid gångträning.

Idag var jag på återbesök hos Plastik för en sårkontroll. Såret på halsen där hud tagits ifrån hade läkt riktigt fint. Sköterskan tog bort plåstret på hakan och förklarade att bandaget var fastsytt i huden och dessa stygn plockade hon bort. Hon plockade sedan fram en spegel men innan jag fick se mig i den så varnade hon att det var sårigt, blåmärken och märken av stygnen syntes samt att det var som en grop i hakan. Jag blev ganska nyfiken på att få möta monstret hon beskrev i spegelbilden och visst såg det konstigt ut men samtidigt så gick det att se potentialen av hur det kommer att se ut då det är läkt. För att inte skrämma ihjäl omgivningen samt skydda det nyopererade området så fick det bli ett nytt bandage. Återbesök om en vecka.

 

Post-operation

Oj, vad det var nära att det inte blev någon operation igår. Jag låg på operationsbordet runt 14.00 och narkosläkaren skulle bara sätta in en infart i en ven inför sövningen. Det gick inte i armvecket, narkossköterskan satte in en nål i den venport jag har inopererad sedan tidigare under huden men det var helt stopp. Stämningen började bli lite desperat i rummet och läkaren sa att hon inte ville att denna operation skulle bli inställd och hon tippade mig bakåt för att sätta en CVK på halsen. Samtidigt så var det tidspress för hon skulle då inte ha mig klar för operation på över en timme och i kulisserna stod kirurgerna och väntade. Just när jag var säker på att jag skulle få åka hem utan utfört ärende så började venporten att fungera. Men det fanns inget backflöde så frågan var om den fungerade för sövningen. För att testa om det var inflöde så sprutade läkaren in ett medel och jag skulle känna efter om jag blev snurrig vilket jag blev. På med syrgasmasken och djupa andetag och så flöt jag bort.

Jag väcktes sen runt 17.00 och först trodde jag att jag somnat till på soffan där hemma. Piggnade till fort men det sved så i högra ögat och detta förklarades med att man ibland envisas med att ha ögonen öppna under narkosen så därför får man droppar i som sen kan svida. För att bota detta så fick jag lite ögonsköljning. Bredvid mig på uppvaket låg en man som opererats för första gången och som inte mådde så bra då han hamnat i någon slags chock. Sköterskorna pratade lugnande med honom och förklarade att allt gått bra och att narkosen kan vara besvärlig ibland. Bredvid låg jag med mitt rinnande öga och var väldigt glad över att jag aldrig reagerat så på narkosen. Min kirurg kom sen och berättade att han var mer än nöjd med operationen. De hade skurit ett snitt i det han kallade ärrkakan som finns/fanns i området mellan underläpp och haka. De hade sedan dragit detta isär uppåt och fyllt hålrummet med ett hudtransplantat från halsen. Det kommer därför att bli en avvikande färg mitt på hakan då huden ser lite annorlunda ut där. Känns som det minsta problemet just nu och dessutom, som jag sa till läkaren så går det lätt att åtgärda med lite smink. Kanske inte är fläcken på hakan som är det mest uppseendeväckande med mig. De hade även satt några stygn på insidan av underläppen så när jag skämtade till det att jag kanske ska undvika saltlakrits i helgen så fick jag veta att det är bara flytande föda som gäller i tre dagar. Stackars min familj på söndag…

Två timmar senare åkte jag hem och det stora bekymret idag är mitt högra öga. Efter en konsultation av en läkare på Plastik så fick jag en salva utskriven samt rådet att avvakta. Blir det sämre så får jag kontakta ögonkliniken. Troligtvis så har hornhinnan fått en liten rispa under operationen och det läker av sig själv.

Pre-operation

Imorgon är det dags för operation, igen, för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om. Det har blivit en del sedan februari 2014. Denna gång är det plastikkirurgerna i Malmö som ska ge sig på underläppen för att se om det går att göra den lite normalare. För mig hade det räckt med lyxen att kunna stänga munnen, hur snyggt det blir är mer sekundärt. Egentligen skulle denna operation ha ägt rum för ett år sen med de två stora skelettimplantatsoperationerna i Mölndal kom i vägen. Det går ju inte att göra hur många operationer som helst på för kort tid om det inte är akut. För att undvika för mycket sjukskrivningar då jag jobbar 3 dagar i veckan så har jag denna vecka jobbat måndag-onsdag och så är jag ledig imorgon, operationsdagen. Fredag blir jag då också ledig vilket kan behövas då man dagen efter känner sig ganska drogad. Tanken är också att jag kommer hem redan imorgon och slipper bli inlagd. Ikväll har jag också duschat i det ljuvliga medlet Descutan så nu sitter jag här i soffan och inväntar kliattackerna som brukar komma efter denna behandling.

Besiktning i Mölndal

Vad göra under semesterns första dag? Varför inte sitta på motorvägen mellan Lund och Mölndal?  Det var dags för 6-månaders kontroll av titanskruvarna fast det bara gått fem månader så jag styrde kosan norrut. Först en röntgen och sedan träff med läkare, sjukgymnast och ortopedingenjörer, närmare bestämt tre stycken. Vi började med att diskutera rehabiliteringen och smärtan och sen tog läkaren en titt på benen. Han tyckte att det såg okej ut med tanke på förutsättningarna med min extremt ärriga hud. Vad jag ska se upp med är infektioner vid hudöppningen då huden inte sluter helt runt skruvarna än. Han frågade också om jag vill operera in titanskruvar även i armarna och det svarade jag såklart ja på. Det kommer ju inte att ske genast men planeringen kommer att inledas så förhoppningsvis inom ett år. Det känns ju bra för då kan jag komma igång ordentligt med benen innan allt arbete kring armarna kommer igång. Men där i mellan är det tänkt att plastik ska fixa lite med underläppen. Men nu tänkte jag ta ledigt lite från alla läkarbesök.

Struligt

Denna vecka har jag bytt dagar så jag är ledig idag men ska jobba imorgon. Anledningen var den hett efterlängtade tiden på Plastik i Malmö klockan 9.50 idag, inte lätt att få en tid då det är två läkare som ska titta. Ganska försenade så tog de emot mig, inte lätt när två läkare har mottagning samtidigt för om en blir försenad så faller hela tidsschemat. Men det gjorde inget, de undersökte och kände på min ärriga hud runt munnen och beslöt sig för en operation av underläppen efter sommaren, goda nyheter alltså. När vi sedan begav oss därifrån så berättade min assistent att hon fått en notis att tågtrafiken stod still mellan Malmö och Lund. Med taskiga farhågor begav vi oss till Triangelns station men ett tåg som skulle till Lund dök upp direkt och jag kunde köra på med min tunga elrullstol. Halvvägs till centralen berättar de i högtalaren att det blir slutstation då det finns en nedriven kontaktledning mellan Malmö och Lund och vi hänvisades till ersättningsbussar. Men hur kommer man på med en elrullstol på en ersättningsbuss? Direkt upp till Skånetrafiken som hade kö men när jag kom fram och berättade mitt ärende så var personen där hur hjälpsam som helst. Hon ringde färdtjänst och bokade en bil, kruxet var att bilen inte skulle gå förrän en timme senare, dvs halv 1. Lite jobbigt då jag skulle klippa mig kvart i 2, i Lund och erfarenheten har lärt mig att färdtjänst aldrig är i tid. Men det var den, till och med tio minuter för tidig så jag hann hem, äta lunch och byta till den smidigare manuella rullstolen. Till frisören kom jag prick kvart i 2, i tid men jag hade inte hunnit göra hälften av det jag tänkt mig på min lediga dag. Men jag blev i alla fall klippt.

Sårkontroll

I fredags hade jag ett långt samtal med min plastikkirurg angående min ostängbara mun. Denne läkare är för övrigt den läkare som var med redan under den natten då jag kom in akut till sjukhuset i Malmö och jag räknar honom som en av dem som ligger bakom det faktum att jag lever idag. Jag har alltså verkligen det största förtroendet för honom. Jag uttryckte min besvikelse över att de inte tänker operera före min nästa operation i Mölndal men jag fick några mycket vettiga förklaringar. Tiden är vår vän, ju längre vi väntar desto mognare blir ärret och desto bättre kan de beräkna slutresultatet. Hade det varit så att jag inte hade något på gång i operationsväg så hade de nog ändå bokat in mig till operation. Men de vet egentligen först under operationen hur de ska göra för mina skador är så ovanliga så det finns ingen given mall hur man gör. Troligtvis behöver de transplantera slemhinnor inne i munnen och flytta runt en massa och då kan läkningen ta väldigt lång tid och då är risken stor att de får skjuta på nästa operation i Mölndal istället. Det kan också gå väldigt bra men då utgången är så osäker så är det bättre att vänta. Med denna förklaring så nöjde jag mig och vi avslutade samtalet med ett konstaterande att det i alla fall inte kommer att finnas några sår i munnen som stör julmatsfrossandet.

Idag var jag på återbesök på Vårdcentralen för en kontroll av läkningen efter agraffborttagningen för en vecka sen. Då var det en liten glipa som tejpades ihop men idag såg det mycket bra ut, inget varigt och ingen glipa. Sjuksköterskan tejpade igen och vi bestämde att antibiotikan tas ut och ett återbesök bokades till nästa vecka. När jag sen kom hem så kände jag att det är dags att komma igång med lite träning varför jag körde lite sit-ups samt rygg- och armträning. Konditionsträning vågar jag inte riktigt börja med än, dels är jag lite förkyld men mest beror det på rädslan av att såren ska gå upp. Men, magen lär kännas imorgon…

Agraffborttagning

Idag plockades de 37 agrafferna som höll ihop operationssåret på benen bort. Det gjorde inte direkt ont utan sved mer irriterande, ungefär som det känns då ögonbrynen plockas. Sjuksköterskan upptäckte ganska snabbt att det glipade något på höger ben och var lite infekterat varför hon kallade in en läkare. De kom fram till att ärret ska tejpas i ungefär åtta veckor och läggas om varje vecka, helst av en sjuksköterska. Jag ska även knapra antibiotika i en vecka till, är redan uppe i tre veckor men jag tänker att det är väl bättre att överkonsumera medicinen än att få ännu en sepsis. Hård träning ska jag också ta det försiktigt med så det lätt läkta såret inte går upp. Synen jag fick framför ögonen gav mig rysningar, tänk att styrketräna och så går såret upp, nej tack. Återbesök bokades och jag åkte hem. Väl hemma ringde jag plastik för att höra när de planerar nästa operation där. Enligt sjuksköterskan där så är nästa operation tänkt efter att jag gjort nästa operation i Mölndal. Jag sa då att det kan dröja i upp till ett halvår så den informationen skulle hon ta med till kirurgerna. Hade själv tänkt mig att ett muningrepp kunde väl passa in i början av december. Antagligen så glömmer jag en del viktiga faktorer i min glädjekalkylering som t.ex att kroppen ska hinna läka. Vi får väl se när det blir men det vore oerhört skönt att kunna stänga munnen igen.

Specialisttandvårdsbehandlingen avslutad

I samband med min sepsis, eller blodförgiftning, så angreps även tandköttet. Det yttrade sig på så vis att tandköttet drog sig tillbaka och blottade tandhalsarna. Värst drabbat blev överkäken så de tre främsta framtänderna drogs ut för ett och ett halvt år sen och byttes mot en bro. Tidigt i våras så upptäckte min tandhygienist att även nederkäken var drabbad då tänderna såg ut som äppelskruttar på röntgenplåtarna, dvs mittenpartiet försvann, absorberades. I maj drogs fyra av framtänderna i underkäken ut och en provisorisk plastbro sattes in medan såren läkte. Denna höll under hela sommaren förutom en omlimning före midsommar. Jag hade sedan tid som nästa vecka för byte till den permanenta bron. Igår på väg från Mölndal så upptäckte jag att plastbron satt löst och den blev lösare och lösare. I morse höll hela bron på att hamna i frukostmüslin så jag kontaktade specialisttandläkaren. Som tur väl var så kunde jag få en akuttid idag. Väl där så valde tandläkaren att skippa nästa veckas tid och sätta in den permanenta bron direkt. I och med det så kan jag (förhoppningsvis) lägga kapitlet tänder bakom mig. Här är jag och David i formen av ett hjärta med mina nya tänder även om de inte syns så väl. image Annars så har jag kontaktat plastik idag för att be dem sätta igång med planeringen av nästa justering av munnen. Min läkare i Mölndal gav grönt ljus för ett nytt ingrepp sex veckor efter deras operation. Nu ska jag bara passa in i plastikkirurgernas pressade operationsschema i höst. Egentligen så skulle jag ju bara vila idag men så har det långt ifrån blivit. I kväll får det bli tv i sängen med benen i högläge.

Operationsplanering

Förra veckan så ringde koordinatorn i Mölndal och operationsdag för de första titanimplantaten i benen är satt till den 27 september. Tanken var att denna operation skulle ha skett redan den 25 maj men ett oläkt sår satte stopp för den resan. Tydligen, vilket jag lärt mig på vägen, så är sår icke välkommet vid en operation. De kräver även att man är infektionsfri om det nu så klart inte gäller liv eller död. Jag är naturligtvis väldigt glad över att ha ett datum men givetvis så infaller allt samtidigt. Idag var jag på besök hos plastik i Malmö och träffade mina två duktiga kirurgerna där. De hade planer för den fortsatta rekonstruktionen av min mun och hade tänkt sätta upp mig på operationsväntelista. Men då jag berättade om min förestående operation i Mölndal så ändrade de sig. De vill inte göra den före, läkningen kan bli alltför komplicerad då de inte riktigt vet hur de ska göra förrän de börjat operera. Det finns alltså ingen annan som har ett lika komplicerat nylle så de har inget att jämföra med, men någon måste ju ändå vara pionjär. Vi bestämde helt enkelt att jag ska höra av mig då jag börjar må lite bättre någon gång i oktober så vi kan göra en ny planering. Skönt dock att allt är på gång igen efter den slumrande sommaren.

Allt är verkligen på gång efter sommaren, idag har det inhandlats inte mer än tre par skor (inte till mig, jag är den som håller nere familjens skokonto) till David. Ett par till gympan, ett par till tennisen och ett par till fotbollen, han börjar bli stor den lille under paraplyerna. image