Besök på sjukhuset

Jag har inte skrivit sedan i juni. Inspirationen har inte riktigt funnits där och när den inte finns där så är det ingen mening att skriva något, men nu har jag något att skriva om. Först kör jag en kortfattad uppdatering innan det viktiga kommer. Det som hänt sen sist är en sommarsemester i stugan, började jobba i mitten av augusti, blev då hostig och förkyld vilket jag var i fem veckor. När träningen sen skulle tas upp igen så var det segt att komma igång. Jag har också varit hos specialisttandläkaren, remitterad från Plastik då de inte kan operera mer i mitt ansikte men kanske kan man göra något med tänderna så munnen kan stängas. Tandläkaren funderar på att göra min bro i överkäken lite plattare så överläppen lättare kan falla ner. Vid röntgen så upptäcktes att två tänder behövde rotfyllas. Den tanden jag skrev om i våras blev till slut rotfylld så det skulle väl bli en baggis att göra det igen, somnade till och med under behandlingen. Men det visade sig att det inte gick att borra igenom tanden uppifrån, den var för kompakt så det fick bli ett kirurgiskt ingrepp underifrån. Jag bedövades rejält och sen fick tandläkaren lyfta på tandköttet och dela lite på det, borra av roten och sen rotfylla underifrån. Hon sydde sen igen tandköttet. Detta skedde i tisdags. Nu blev sammanfattningen alldeles för lång men nu kommer det intressanta.

För ett par veckor sen ringde min plastikkirurg. Samma läkare som hade jouren natten den 18 februari 2014 när jag kom in akut. Han som räddade mitt liv. Varje gång jag träffar honom, eller kanske inte varje gång, så säger jag till honom att det var han som räddade mitt liv. Han skrattar alltid till lite som att, äsch, jag räddar ju ett par liv per dag. Men han är min hjälte. Nu ringde han inte för att få detta beröm, han berättade att det ligger en ungdom på sjukhuset i Malmö som drabbats på samma sätt som jag, fick en sepsis och fick amputera ben och armar. Var det okej om hans familj kontaktar mig. Jag sa självklart direkt. Hans mamma hörde av sig och igår var jag där på besök efter jobbet. Jag hade förväntat mig en sorgsen ung man som tyckte att livet var värdelöst utan armar och ben. Men så var det inte, jag möttes av en ung kille i bandage med otroligt livfulla ögon. En kille som med humor kunde berätta om vad han varit med om. Hans föräldrar satt med, helt fantastiska föräldrar som var med sin son hela vägen genom hans kamp. Vi började diskutera våra resor, visade sig att vi båda blev snabbt sjuka, han hade inte haft någon infektion innan som jag haft. Men tecknen var desamma, frossa, illamående, könselbortfall och och hög feber. Han liksom jag flögs till brännskadeintensiven i Linköping där vi båda amputerades och sedan tillfrisknade. Sen flögs vi igen ner till Malmö, jag efter tre månader och han efter åtta månader. Efter tre månader i Malmö så flyttades jag till Orup vilket han också ska. När hans sår läkt lite mer, precis som för mig. Våra historier stämde väldigt mycket överens. Vi pratade om hur vi fick besked att vi var amputerade, våra drömmar då vi låg i respirator, ledsna stunder, mediciner med mera. Det var så otroligt givande att prata med någon som går och har gått igenom samma som mig. Även om jag önskar att ingen ska drabbas som jag så är sepsis ett livsfarligt tillstånd som kan drabba vem som helst. Vi pratade i säkert en och en halvtimme, sen blev han trött, inte så konstigt, jag hade nog aldrig klarat av att prata så länge då jag var i samma tillstånd. Trots att det skiljer 32 år så spelar det ingen roll när man har något så världsomvälvande tillsammans. När jag gick så sa jag att jag är helt säker på att han fixar det här för det syns en sådan vilja, kraft och humor i hans ögon. Vi sa på återseende. Jag följer gärna hans resa, det finns nog en del träningstips och annat jag kan lära honom och jag är övertygad om att han kan lära mig en massa. Vill lägga till att jag har kollat med hans familj att jag får skriva om vårt möte.

Återbesök/träff på Plastik

Plastikmottagningen i Malmö har länge varit som mitt andra hem. Kan faktiskt inte minnas hur många gånger jag opererats där. Alla gångerna har det handlat om att få en vettig funktion kring munnen. Men nu hade jag inte varit där sedan senaste operationen i december 2019. Men det kom ju en bekant pandemi emellan… Idag var det så äntligen dags för ett återbesök för att göra en bedömning av munnens funktion idag då ärren hela tiden mjuknar. Då jag satt och väntade i väntrummet så kom en bekant person i läkarrock och munskydd, jag kände igen honom men var ändå tvungen att snegla på namnskylten. Så kände jag igen honom, han var en av de fantastiska läkarna på infektionskliniken där jag spenderade sommaren 2014. Vi pratade en stund och han sa att han aldrig skulle glömma mig och jag sa detsamma till honom då det var han som kom på den briljanta idéen att snabbt söva mig en gång då jag hade så fruktansvärt ont att jag bara låg och kved. När jag vaknade en minut senare så var smärtan helt mirakulöst borta, han hade lyckats bryta smärtan. Jag blev nästan lite rörd över att prata med honom. Några minuter senare fick jag träffa näste fantastiske läkare. Plastikkirurgen som hade jour natten den 18 februari – 14 som snabbt förstod vad som var på gång och satte in rätt insatser och sen såg till att jag fick rätt vård i Linköping och som sen följt mig i alla år. Nu var det dock två år sen och det blev som ett glatt återseende. Jag förklarade att jag automatiskt klämmer ihop läpparna och då blir effekten att käkarna spänns. Syftet med mitt besök var alltså att kunna stänga munnen utan att behöva ta i och att då inte få ont i käken. Jag sa också att det handlar inte om utseendet för det är kört ändå. Då skrattade han undrade lite underfundigt om han kunde ta in mig som konsult då det kom patienter med små, ofarliga födelsemärken som de tyckte satt på fel plats. Han kände och tittade och tyckte att alla ärren var mjuka, inget som spände. Han hade ingen direkt idé hur han skulle göra men hade några vilda idéer som vi snabbt la i malpåse. Han ville fundera och konsultera kollegor. Vi ska sen ha ett telefonmöte men innan jag fick åka hem igen så fick jag besöka sjukhusfotografen så läkarna sen i lugn och kunde studera min fantastiska mun som varit/är rena renoveringsprojektet för en plastikkirurg.

Träningssugen

För första gången på sex år så har jag inga operationer inplanerade under den närmsta tiden. Känns ganska konstigt att inte ha något på gång, inte vänta på någon operationskallelse. Visst finns det operationer kvar att göra, Plastik har ju en del renovering av ansiktet kvar men då jag opererades där den 19 december så lär det dröja innan nästa steg tas. Denna operationslöshet har genererat i en ökad träningslust vilket i sin tur gett en bättre kondition samt mindre trötthet. Den senaste tiden har jag därför kommit upp i inte mindre än fem träningspass i veckan där jag bland annat hoppar studsmatta 50 minuter varje gång. Nackdelen är dock att fjädrarna går sönder titt som tätt varför nya ideligen måste sättas dit. Nu börjar företaget som levererar dessa fjädrar att tröttna på mig och har föreslagit en ny studsmatta med starka gummiband istället. Det har nämligen visat sig att det blivit trendigt att likt spinning träna i grupp fast på studsmatta och därför har utbudet ökat markant den sista tiden. När jag började med mitt hoppande så fanns typ två modeller på marknaden. Tänk att jag är så trendig😉. Men den här träningshysterin kommer inte att hålla i sig för evigt, snart kommer våren och då lockar andra frestelser än att hoppa inomhus på en studsmatta så det gäller att passa på den här korta tiden. Och imorgon kommer celebert besök från hufvudstaden…

Mellandagsslött

Så var det då ett år knappt kvar tills nästa jul, innevarande års jul ligger i backspegeln. Traditionsenligt firades den hemma hos brorsans familj i Malmö under både julafton och juldagen. Annandagen blev en slö historia mestadels tillbringad i soffan. Den slöa dagen avslutades med den aldrig töntiga filmen Dirty dancing (även om Patrick Swayze luftgitarrsolo kändes lite corny) där replikerna fortfarande kunde uttalas av mig strax före skådespelarna själva gjorde det, sett den lite för många gånger. Men i fredags var det vardag igen, först till plastik i Malmö klockan 8 för att plocka stygnen i ansiktet. Den proffsiga sjuksköterskan plockade dessa utan för mycket smärta även om hon tyckte att kirurgerna använt lite väl många och lite väl små stygn. Men avplockade blev de så nu ska jag ha ärren tejpade i en månad ungefär så får vi se resultatet sen. Efter plocket så var det jobb, aldrig har väl de lokalerna ekat så tomma som i fredags men några var vi allt där. Igår rastade vi nya bilen, vi har fortfarande kvar vår plats i garaget trots att vi enligt ordförande inte får ha den kvar. Ska bli intressant att se vad nästa steg blir i parkeringsfrågan. Vi har ju faktiskt inte gjort som han beordrade oss att göra så han kokar säkert av ilska över vår fräckhet. Bilen rastades alltså genom en tripp upp till goda vänner i Glumslöv som bjöd på lunch och mycket skratt och prat. Idag har jag fikat med en väninna och snart är året slut. Det är nu man ska summera det gamla året, arkivera det och påbörja det nya. Nöjer mig med att skriva att det varit ett bra år, nu tar vi tag i nästa.

Ingen lösning samt operation

Det gäller att hålla i så här före jul, själv hinner jag med både parkeringsbråk och operation. I tisdags fick jag tag i HSB:s jurister men dessvärre var de inte till mycket hjälp då en styrelse är demokratiskt vald av sina medlemmar och därför får styra relativt autonomt. De tyckte dock att jag kunde lämna in en motion till nästa årsmöte och rösta bort dem. Men nästa årsmöte är i början av december 2020 och jag hoppas att parkeringsbekymret är löst innan dess. Däremot så kan de inte tvinga bort oss från vår nuvarande parkering som ordförande vill då bilens hjuls kontaktyta står precis vid linjen. Om de gör det så kan vi på rättslig väg kräva skadestånd. Jag skickade dock in en offentlig anmälan till Diskrimineringsombudsmannen, undrar hur kränkt och hotad han känner sig när han får veta det? Var dock lite nojig i morse över att de skulle ha gjort något med vår bil, typ transporterat bort den, då Dan skulle köra mig tidigt till Plastik i Malmö.

I morse ringde klockan redan 05.40 och Dan och David fick även de gå upp så kristligt tidigt, deras första dag på jullovet. Efter en sista Descutandusch så rullade vi ut till garaget och där stod bilen helt orörd. De lämnade mig på Plastik och jag pysslades om inför operation. Fick min premedicinering, träffade kirurgerna som ritade i mitt ansikte och en nål sattes i port-a-cathen och sen sövdes jag. Utan att minnas något så vaknade jag några timmar sedan på uppvak där jag frös och hade ont. Detta avhjälptes med värmefilt och smärtstillande och sen fick jag träffa min kirurg. De hade opererat min överläpp igen, denna gång för att avhjälpa stramheten på överläppen. Fick se bilderna från operationen som togs innan allt bandage sattes över så nu har jag en massa z runt munnen. Dessa stygn ska plockas den 27:e så förhoppningsvis kan jag sen även sova på vänster sidan utan risk för salivutsöndring under natten. Nu får tiden utvisa hur operationen gått då det är svårt att säga precis efter då ärren som redan fanns där tidigare kan påverka slutresultatet. Men då kirurgerna är så proffsiga så är jag vid gott hopp. Sjuksköterskan som hjälpte mig på med kläderna tyckte dock att jag lagt på mig några kilon sen sist, men det är ju verkligen sant då jag vägde 48 kilon då 2015 efter ett år på sjukhus när vi sist sågs. Tyvärr finns ingen ljusning över att några av dessa kilon försvinner under den närmsta tiden då kirurgen frångick principen att jag enbart får äta flytande föda över helgen och sen kommer ju julen och sen nyår. Årstider som inte är direkt kända över sin förmåga för viktminskning.

Helg hemma

Då stugsäsongen lider mot sitt slut så spenderade hela familjen den gångna helgen i Lund, den första i Lund sedan slutet av april. Kändes rätt skönt då jag är rätt nöjd med sommaren nu. Det var även den första helgen utan extern assistent varför Dan fick slita extra hårt men det var otroligt skönt att inte bli väckt av att assistenten kom, istället kunde vi ligga och dra oss så länge vi ville. Helgen inleddes egentligen redan på torsdagen då gamla kompisar från Älmhult kom och hälsade på och som tur var så hade min frisörkompis saxarna med sig så frisyren ansades samtidigt som vi kunde prata om allt och dricka vin. Härlig kombination! Kändes sen ganska konstigt på fredagen att jag inte skulle stressa iväg och hämta David för att sedan vänta på tåget för att sedan åka till stugan, kunde istället bara slappa i soffan. För att riktigt kunna njuta av en lördag utan måsten så blev det en massa Netflix. Under söndagen ryckte jag upp mig i slappandet då jag fikade med en kompis tillika gammal kollega som jag borde ha träffat för längesen men det hade ju inte hunnits med. Den nya veckan inleddes så med ett besök på Plastik där kirurgerna klämde på ärren runt munnen och efter lite diskussion så kom vi fram till att vi kör ytterligare en korrigerande operation, men det blir nog först efter jul. Så, nu är hösten igång och det känns faktiskt helt okej.

Nya stick och ny fläkt

Tisdag innebär träning och vid dagens studsmattehoppning lyckades jag flåsa mig upp i fyrtio minuter, bara tio kvar innan jag är där jag var före operationen i februari. Det har alltså snart gått tre månader och jag är inte helt tillbaka än, men snart. Men snart, då kommer ju förresten semestern med grill och rosé och sabbar den kondition jag eventuellt byggt upp. Inte lätt att komma i form inte. Efter träningen så begav jag mig i riktning mot plastik i Malmö för att ta sjätte och sista omgången av dosen cortisonsprutor i överläppen. Lite mjukare har det blivit vilket förhoppningsvis gör det enklare för kirurgerna då det sen blir dags för operation.

Sommaren är ju ändå på intåg och jag blir ju så himla varm i hårbotten vilket enligt min läkare på hud beror på all narkos jag fått de senaste åren. För att råda bot mot dessa ofrivilliga svettningar i hårbotten så kommer jag att få en herrans massa botoxsprutor men i väntan på dem har vi idag inhandlat en fläkt, visa efter förra årets miss då fläktarna var slutsålda då vi behagade ta oss till fläktförsäljningsaffärerna.

Läkt

Nu är vi tillbaka i vardagen igen och då är det vardagliga sysslor som gäller igen. Dagen inleddes med ett besök på Vårdcentralen för omläggning av operationssåret och då vi tog bort omläggningen så upptäckte vi att det äntligen var helt läkt under, två månader efter operation. Nu är det slut med allt springande (rullande, då) på Vårdcentralen, slut med stora plåster på benet som hela tiden måste förbättras, slut med plastpåse tejpad på benet vid dusch, slut på att inte hoppa studsmatta (ska börja på torsdag), men inte slut på antibiotika. Jag får fortsätta att pilla i mig de stora tabletterna ett tag till. Hoppas magen håller ut. När jag ändå var i sjukvårdsbesökstagen så åkte jag ner till Malmö och besökte plastik för den femte sprutan med cortison i överläppen. Som tur är hade jag haft bedövningssalva på innan för annars hade det känts ganska mycket. Det ser då ut som om man har en halv vit mustasch, det svänger alltså väldigt snabbt i mitt liv just nu, i fredags satt jag i tv 4-sminket och blev ompysslad, idag åker jag tåg med en halv vit mustasch, långt ifrån glamouren…

Alla hjärtans dag-omen

David är sjuk och då jag hade en tid på plastik för att ta fler mjukgörande kortisonsprutor i överläppen så ställde mormor upp och kom ner för att vara med David. Kändes inte riktigt bra att ta med ett tillfrisknande barn till ett sjukhus, även om han uppträder väldigt friskt. Han hade till exempel inga problem med att vara med och coacha på mitt träningspass idag:  Men varför känns historien så bekant? Jo, för samma sak hände för fem år sen, David var sjuk och mormor kom ner och passade honom på Alla hjärtans dag. Varför jag inte ville vabba den gången för fem år sen var för att jag veckan innan varit sjukskriven för halsfluss och nu behövde jag jobba ikapp. Men jag hann aldrig jobba ikapp, fyra dagar senare låg jag i respirator med 50 % chans att överleva i en septisk chock, David var då tre år. Men genom fantastiskt arbete från sjukvården så överlevde jag. David är nu åtta år och jag är fortfarande här och tänker fortsätta vara här för en sak stämmer inte i den igenkännande historien, jag har inte varit sjuk i halsfluss den här gången.

Kortison och operationskallelse

Igår fick jag en kallelse till operation i Mölndal. Den ska gå av stapeln den 27:e februari och jag skrivs in dagen före. Då de inte riktigt vet hur omfattande operation blir förrän de öppnar upp benet så kan de inte heller riktigt säga hur länge jag får stanna kvar efteråt. Om operationen är på onsdagen så hoppas de att jag kan få åka hem på fredagen men det kan bli så att jag får stanna över helgen. Jag hoppas naturligtvis på att jag får åka hem igen den 1:e mars. Men, jag är verkligen glad över att de kan göra operationen nu för förhoppningsvis så försvinner smärtan då de ta bort lite ben och mjukdelar. Läkaren beskrev mitt ben som en salami, huden räcker inte riktigt till.

Det är ju inte bara benen som får sjukvårdens uppmärksamhet just nu. Idag har jag nämligen fått den andra uppsättningen kortisonsprutor på ärren på överläppen. Allt för att den huden ska mjukas upp inför ännu en operation där. Då det gör väldigt ont att få sprutor i ärrig hud så hade jag fuskat innan genom att sätta på bedövningssalva två timmar innan och se det hjälpte, det kändes ingenting! Sammantaget så handlar det just nu om hudproblem, både uppe och nere. Den är så ärrig och oföljsam så den behöver lite hjälp på traven. Tänk vad en sepsis kan ställa till med under lång tid efteråt, snart är det ändå fem år sen.