Då jag skrev mitt förra blogginlägg för en vecka sedan så hade jag försökt få tag på läkarna i Mölndal i tre dagar. Jag klarade helgen genom att spara på mina smärtstillande men resultatet blev stor smärta men det gjorde inte så mycket då jag sov mesta delen.
I måndags fortsatte jag min jakt. Då ringde jag det enda telefonnumret jag hade som egentligen är ett nummer för att bekräfta en operationstid. Sjuksköterskan som svarade skulle försöka få tag på läkarna. Jag skickade även ett mail till koordinatorn som ska vara en snabb väg in, tyvärr finns det inget nummer att ringa. Till slut skrev jag ett meddelande via 1177 och sen även ett mail till sjukgymnasten i Mölndal som följt mig alla år. Då fick jag ändå ett meddelande från koordinatorn att läkare ringer mig i eftermiddag. Då hade jag försökt nå dem sen i onsdags. Halv 5 ringde läkaren, som förra veckan så var han bekymrad över att jag åt så mycket läkemedel. Hans teori var att jag hade ramlat och därför fått mer ont. Jag förklarade att jag inte ramlat och smärtorna är som efter operationen men jag tar mer tabletter då jag blivit alldeles för van vid dem. Han ville att jag skulle röntgas och jag höll med om det. Han ville då skicka mig till akuten. Jag undrade om han inte kunde skicka en remiss till akutröntgen men det kunde han inte, sa han. Jag sa då att jag går upp på akuten efter att jag lagt om såren på onsdag. Han tyckte att det var lite sent men då jag påpekade att haft samma smärta sen operationen så gav han med sig.
Dagen därpå, efter att funderat en massa på varför han inte kunde skicka en remiss, så ringde jag min vårdcentral. De sa att jag måste ha en remiss till akutröntgen då jag inte kan gå till akuten med något som varit konstant i två veckor. Jag mailade då den mailadress jag har till koordinatorn i Mölndal och berättade vad jag fått veta, samt att det inte är ok att belasta akuten med ett ärende som inte är akut. Jag bad dem därför att skriva en remiss. Då gick det snabbt, en koordinator ringde och berättade att läkarna diskuterat mitt ärende och kommit fram till att ändå inte skriva en akutremiss till röntgen. Anledningen var att det skulle ta tre dagar med posten och sen ytterligare tre-fyra dagar innan jag fick en tid. Jag gav mig inte utan sa att då jag fått remiss till akutröntgen tidigare så fick jag tid efter ett par timmar. De har inte skickat via post utan skickat det digitalt. Då ilsknade han till lite och sa att han bara sa vad läkarna sagt och nu kunde han inte gå tillbaka till dem och han kunde inte själv skriva en remiss. Dessutom så var mitt ärende akut då jag äter så mycket smärtstillande (där kom det igen). Då ilsknade jag till och sa att de får ju ta något ansvar när de, a, skapar frakturer i mina båda lårben, b, skriver ut mig dagen därpå trots frakturer och enorm smärta och c, totalt ignorerar mina kontaktförsök. Hade de lyssnat på mig för en vecka sedan så hade jag redan varit röntgad. Det var så nära att rösten brast där för jag var så arg, besviken och ledsen. Inte för att han inte ville se till att jag fick en remiss utan för det totala oempatiska bemötandet av läkarna i Mölndal. Han fortsätter då med att du hade inte så ont då du skrevs ut. Jag kontrar då med att nej, där hade han rätt, men då hade jag en nervblockad i varje ben som sen släppte varför smärtan kom då jag kom hem vilket i sin tur påverkade min familj. Vi avslutade där samtalet och jag sa att jag ska ordna fram röntgenbilder men jag får ta det med min vårdcentral då Mölndal vägrar hjälpa mig.
Under onsdagen så gick jag på mitt bokade besök på min vårdcentral för omläggning av operationsåren. Den unge manlige distriktssköterskan hade då läst min journal efter samtalet jag hade med dem dagen innan. Han frågar då om jag fick en remiss varpå jag berättar om samtalet med koordinatorn. Han säger då direkt att det är bullshit och att det handlar om ren lathet från deras sida. Hade jag fått en akutremiss så hade jag fått en tid samma dag, dvs redan måndag kväll. Han lägger om såret, som för övrigt hade läkt jättefint, men ville ha dörren ut till korridoren öppen. Anledningen var att han ville haffa min läkare i farten vilket han lyckas med. Hon kommer in på rummet och jag förklarar i korta ordalag vad som hänt. Hon blir bestört över deras resonemang varpå hon skriver en remiss samt sätter upp en tid för mig hos henna nästa vecka för att diskutera hur vi ska hantera smärtan. Hon är dock lite fundersam över hur de ska göra med de nya bilderna då de inte har något att jämföra med. Om Mölndal skickat remissen så kunde de ha skickat med bilderna över hur sprickorna såg ut dagen efter operationen. Nu kommer de att få röntgenbilder som konstaterar frakturer men har det blivit bättre eller sämre? Men hon sa att det får vi lösa det sen. Jag blev nästan rörd över hur enkelt de gjorde allting och innan jag gick därifrån så hade jag fått en tid till röntgen två timmar senare.
Klockan 13.00 kallades jag in och båda mina lårben röntgades. Jag fick sedan vänta i väntrummet men snart kom en undersköterska och sa att jag skulle träffa ortoped på akuten. Jag åkte ner och väntade och väntade, så som man ju gör på akuten. Vi var många som väntade varför stämningen i allt elände ändå var god. Vi skämtade om att så här kan man ju också fira Lucia. Jag fick till slut träffa en läkare som konstaterade att jag har frakturer, men det visste jag ju. Hon visste dock inte vad hon skulle göra med bilderna då de inte har något att jämföra med. Hon tänkte ändå att hon skulle försöka få kontakt med Mölndal så de kan skicka bilderna. Vi diskuterade det här med smärta och hon förstod att jag har ont efter vad hon sett på röntgenbilderna. Jag fick till slut åka hem efter utfört uppdrag.
Dagen därpå ringer min läkare från Vårdcentralen och frågar hur det gått. Hon berättar även att hon fått röntgenbilderna. Även hon skulle försöka få tag på Mölndal för att diskutera hur de skulle göra framöver. Nu är det lördag och jag har fortfarande inte hört ett ljud från Mölndal.
Jag behöver nog inte skriva igen att jag är besviken på läkarna på Mölndals sjukhus. Igår skrev jag ändå en anmälan till Patientnämnden i förhoppning att någon bättring kan ske för framtida patienter. Jag måste även skriva några ord om det här med smärtstillande medicin. De är mycket beroendeframkallande vilket man ska ha stor respekt för. Många fastnar i ett beroende. Men detta är så individuellt. Jag har fått den här medicinen till och från under snart tio års tid vid alla de stora operationer jag gått igenom. Min kropp har därför blivit mer van vid dem varför det krävs mer än för andra för att stilla smärtan. Men efter varje tillfälle jag fått denna medicin så har jag även trappat ner för att sedan sluta helt. Om jag inte börjat knarka efter snart tio år, varför skulle jag börja nu? Det känns istället väldigt förnedrande att vid varje tillfälle behöva tigga och be om mer samtidigt som jag får en predikan kring hur farligt det är. Men medicinen finns av en anledning, att stilla smärtan då man har ont. Jag kommer inte heller att börja knarka nu, jag vill bara ha en dräglig tillvaro fram till dess att smärtorna är borta.
kvadrupelamputerad 