Pokemonjakt i Stadsparken

Att jaga Pokémon är det coolaste som finns, enligt David så idag hängde jag med honom på jakten. Vi hann knapp komma ner till Stadsparken innan han träffade en klasskompis som var där i samma syfte. Jag följde efter de små killarna som närmade sig ett gäng med 15 vuxna personer som alla stod med mobilerna i högsta hugg. De frågade om de fick vara med och de fick de. Jag fattade ingenting, vad skulle de små killarna vara med på? De skulle ”strida på ett gym”, sa de. Så tillsammans med en hög vuxna så lekte de två förstaklassarna, fast kalla det för lek vågade jag inte säga högt. Som tur väl var så laddade telefonen ur så vi fick gå hem innan vi frös ihjäl.

Förra helgen hade vi kärt besök av Dans bror och familj från Stockholm. Dan blandade ihop varsin drink och sen spelade vi så klart TP och så klart vann jag och Lisa över bröderna, även om de menade att vi hade tur med både tärningar och frågor medan de hade det motsatta. David hade fullt upp med att leka med kusin Hanna, både inomhus och utomhus. Lycka är snöhögen på Stortorget som barn i de södra landskapen får nöja sig med. Den uppställda fotograferingen framför granen var inte lika uppskattad. 

Annars så har livet återgått till det normala med jobb, skola och träning efter två veckor med jul, nyår, trettonhelg, fest, fika, så mycket sociala aktiviteter komprimerat på några få veckor. Vi fortsatte med vårt sociala liv igår genom att vara bortbjudna på middag. Middagen var hos en kompis till Dan som bor en trappa upp så jag fick bli uppburen i den manuella rullstolen. Som tur är så har han en son som går i Davids klass så killarna röjde runt medan vi vuxna mest satt i köket och pratade och drack vin. Sedan bars jag ner samma väg, efter vin, men det gick riktigt bra.

Annonser

Årets första träning

Liksom en stor del av den svenska befolkningen så utförde jag årets första träning idag. Efter två helger i sus och dus så kändes det helt rätt att ta tag i livet igen. Förra helgen var det som bekant jul och den firades traditionsenligt under både julafton och juldag hos brorsan i Malmö. Dagarna som följde var ganska lata då vi hela familjen är lediga mellan jul och trettonhelg. Visst hanns det med lite träning även då, i alla fall belastningsträningen med de korta proteserna och den lilla rollatorn. I fredags tog vi så tåget upp till Glumslöv för middag med Karin, Tomas, Anna, Patrik och alla barn.  Återigen konstaterade vi att vi ses för sällan så nytt datum bokades in innan vi skildes åt. Lördagen ägnades sedan åt vila innan det var friska tag med Nyår. Vi firade detta nya år hemma med bara oss i familjen men med trerätters middag som sig bör. Vi bröt dock inte nyårsdagens tradition med Ivanhoe och pizza. Idag var det då träning på agendan, något trött och seg men med mycket suck och stön så lyckades jag ta mig igenom två timmars träning. Nu får det bli vila innan trettonhelgens utmaningar…

Nytt hjälpmedel

Så har då den specialanpassade rollatorn anlänt. Specialgjord för pygméer som ska lära sig gå, eller för lårbensamputerade med titanförankring i benen.  Med denna lilla tingest ska jag träna på att gå hemma med de korta proteserna, inget man drar ut på stan med om man inte vill bli nedsprungen av lite längre vuxna. Lite kul att det ingår korg om jag t.ex skulle behöva stanna och läsa på mina små promenader runt lägenheten. Den är inte bara liten, anpassad till min längd utan den har även skålar att lägga armarna i som passar bra för den som även är underarmsamputerad. Gissar att det inte finns så många liknande på marknaden.

Sista träningen

Idag avslutades träningen på Orup för i år. Jag har dock sådan oerhörd tur så jag får komma tillbaka igen nästa år. Jag brukar skämta med personalen att de skulle tänkt sig för innan de tog in mig sommaren 2014 för de blir aldrig av med mig. Jag är så enormt tacksam över att de om och om igen tar sig an mig och min rehabilitering. Men bara för att träningen är slut där så är den inte slut hemma. Vad har jag då lärt mig under hösten? Jo, att resa mig upp i stående, med hjälp av ett gåbord som stöd men med kraften av mina armar. Stå och gåträningen har accentuerats så mina ben saknar proteserna då de inte sitter på plats. Jag har lärt mig att förflytta mig mellan brits och rullstol med proteserna på. Britsträningen har utvecklats så jag har proteserna på då jag gör höftlyft, benlyft samt rygglyft vilket resulterat i en hel del träningsvärk. Varför jag inte kommit längre beror på smärtan i benen och den kan bara försvinna genom att skruvarna växer fast mer och det bästa sättet att påskynda detta är genom belastning. Vad som kommer att fokuseras på till våren är gåträningen då skruvarna förhoppningsvis växt fast ännu mer. Men det är inte bara benen som tränats, jag har även kört en del med armproteserna, vävt en hel löpare på 120 centimeter! Vad som känns positivt är att jag känner mig säkrare på hur armarna fungerar men det är svårt att använda dem i vardagen då de sitter fast med hylsor som glider och gör ont. Men även den träningen kommer att fortlöpa till våren. Dagarna på Orup har varit späckade med träning och jag har fått mycket värdefulla träningstips som går bra att göra hemma men framför allt så ska jag fokusera på att stå för att belasta.

Assistansdebakel

Jaha, så händer det igen. Assistent blir sjuk söndag kväll och ingen timvikarie kan sättas in. Måndagen, idag, skulle ha spenderats på Orup, näst sista veckan jag ska vara där denna period. David har studiedag så han skulle ha följt med och jag hade tillsammans med sjukgymnast, arbetsterapeut, badvärd och undersköterskor gjort upp planer för en rolig dag för honom. Han skulle få spela innebandy i idrottshallen, bada i den varma poolen, äta medhavd lunch i arbetsterapins träningskök och om han skulle bli rastlös ändå så skulle Ipaden var med som förstörelse. Vi pratade mycket igår om hur roligt vi skulle ha idag. Inget av detta kan nu bli av. Jag har skrivit mycket tidigare om hur mycket strul jag haft med assistansbolagets oförmåga att hitta vikarier och det är samma visa nu. Inget har hänt, jag har försökt få dem att ha en vikariepool men det vill de inte ha. De assistenter som slängts in vid desperata tillfällen har anställningar i andra uppdrag på 80 % och möjligheten att de kan hoppa in vid kris är minimal. Timvikarielistan har heller inte kollats av, assistansbolaget har inte kollat av så de vikarier som står där med namn är aktuella. När min arbetsledare som också är assistent ska få in en vikarie så är det många som inte svarar för de kan inte då de är på sina andra arbete. Varje gång någon av mina ordinarie assistenter blir sjuka så går det en ilning genom kroppen för då vet jag att jag kommer att stå utan assistent och alla planer måste läggas på hyllan. Så, hur blir då dagen idag? Jo, Orup fick ställas in, Dan fick ändra sina planer med att komma tidigt till jobbet för att hjälpa mig och David med frukost. Vi fick förklara för en besviken David att det inte blir innebandy och bad idag, min mamma som för ett bra tag sen överskred pensionsålder är på väg hit för att återigen agera assistent åt sin dotter. Samt, min så oerhört viktiga rehabilitering fick återigen skrinläggas. Allt för att assistansbolaget inte rekryterar timvikarier som kan hoppa in vid kort varsel. Men det kommer snart att bli ändring på det.

Cykla med proteser

Idag tog jag ytterligare ett litet steg med protesträningen. Min sjukgymnast från Mölndal hade för andra gången tagit sig ner till Orup för min skull och för att ge oss lite nya träningstips. Även ortopedingenjören från Lund var närvarande för diverse inställningar av benen. Jag fick för det första lära mig att resa mig med hjälp av gåbordet utan att höja själva bordet som jag gjort tidigare, nu fick jag böja mig fram, ta hjälp av armarna och resa mig upp i halvstående och då stannar proteserna i det läget och då flyttar jag armarna framåt på gåbordet och rätar upp mig. Vips så är jag i stående! Vi tränade även på att jag skulle sätta mig mjukt, detta är något jag tidigare tyckt varit lite otäckt men nu gick det väldigt enkelt. Men det absolut häftigaste jag testade var att cykla med proteserna, nu var det så klart sittande men ändå.  På fem minuter lyckades jag dessutom, enligt displayen, förbränna hela tio kalorier!

Sårkontroll

Ögat som sved så mycket i fredags så jag fick ha specialdroppar utskrivna gav mirakulöst med sig under lördagen. Det gjorde dock ganska ont i operationssåret så jag fick knapra en del smärtstillande. Så länge man är inne i pillerknaprandet så känns allt helt okej förutom att det är svårt att sova samtidigt som man är otroligt trött. Man fastnar i ett jobbigt dvalliknande tillstånd. Smärtan gav med sig under söndagen så då slutade jag som en naturlig följd även med det smärtstillande. Måndagen blev därför en oerhört trött historia. Jag somnade under taxiresan upp till Orup, på ett mediyogapass, i taxin hem samt framför rapport halv 8. Däremellan försökte jag träna vilket var nästintill omöjligt då man bara vill sova, jag och sjukgymnasten kom därför fram till ett nytt motto: ”don’t do drugs and work out”, som om ingen visste det? Under tisdagen var jag dock i bättre form men då krånglade ena benprotesen något då gängorna kändes lite slitna så det gick att dra av protesen då den satt på. Inte helt bra vid gångträning.

Idag var jag på återbesök hos Plastik för en sårkontroll. Såret på halsen där hud tagits ifrån hade läkt riktigt fint. Sköterskan tog bort plåstret på hakan och förklarade att bandaget var fastsytt i huden och dessa stygn plockade hon bort. Hon plockade sedan fram en spegel men innan jag fick se mig i den så varnade hon att det var sårigt, blåmärken och märken av stygnen syntes samt att det var som en grop i hakan. Jag blev ganska nyfiken på att få möta monstret hon beskrev i spegelbilden och visst såg det konstigt ut men samtidigt så gick det att se potentialen av hur det kommer att se ut då det är läkt. För att inte skrämma ihjäl omgivningen samt skydda det nyopererade området så fick det bli ett nytt bandage. Återbesök om en vecka.

 

Taxi runt Skåne

Torsdag är för tillfället lika med Orup och träning. Taxin kom tio minuter för sent, börjar bli luttrad med sena transporter men tänkte i alla fall hjälpa chauffören genom att tipsa om en smart väg ut ur Lund i rusningen. Min smarta väg till E22 norrut går via avfarten vid Tetra pak. Han lyssnade inte så jag upprepade min smarta väg och la till att det är så långa köer vid den norra utfarten. Han tittade inte ens på mig utan sa bara ”jag kör via gpsen”, jag viskade till min assistent att då får vi stå i kö. Blev samtidigt så oerhört irriterad för det bara lyste om chauffören att jag skulle hålla tyst för jag är både kvinna och sitter i rullstol, två kardinalfel. Gpsen tog oss ut till Nova Lund, på norra ringen och in i… låååånga köer. Jag myste lite för mig själv men hindrade mig från att säga ”vad var det jag sa”, men vi slösade upp en kvart i kön, jag blev alltså 25 minuter sen till Orup.

Hem skulle jag åka vid 15.30 och till min stora förvåning så var taxin nu tio minuter för tidig. Dagens andra chaufför, som hade ett lite mer ögonmötande beteende, berättade att han skulle hämta en person till i Södra Sandby. Detta trots att Orup alltid bokar taxi för ensamåkare men vi hade gott om tid så en tur ut på landet kunde ju bli trevligt. Vi åkte via Flyinge som verkligen verkar ha dille på hästar, överallt hästar och hästprylar. Vi åkte igenom Södra Sandby och anlände till Rögle kloster. Känt för ryktet att påven kanske skulle slagga över där då han besökte Lund förra året vilket han sen inte gjorde, det var bara ett rykte. Chauffören körde ner till det lilla klostret och jag tittade nyfiket på statyer, kors och meditationslundar men inga munkar syntes till så föraren gav upp. Jag började tänka att det måste ge dålig karma att dumpa en munk som säkerligen skulle till sjukhuset. Föraren kände nog samma sak för han backade tillbaka och då kom det ut en nunna. Där ser man hur bevandrad jag är i svenska klosterordnar. Men, dagen har bestått av två timmars taxiresande som borde ha tagit en timme. Säga vad man vill om Skånetrafikens specialfordon men de blir sällan förutsägbara.

Akupunktur

Träningen med proteser är nu igång på allvar, på jobbet har jag på de långa proteserna när jag sitter och jobbar och då jag kommer hem så står jag och balanserar med de korta. Det häftiga är att benen börjar sakna proteserna då de tagits av, något saknas. Tillvänjningen går så klart långsamt och oftast är de ju ändå än så länge i vägen. För att råda bot på detta så tränade vi idag på Orup förflyttningar mellan brits och rullstol med de långa proteserna. Det gick bra fast jag nog inte gjorde helt enligt konstens alla regler men jag kunde ta mig fram och tillbaka. Tanken är att jag ska göra detta mellan toalett och rullstol men vi ska nog träna lite mer innan. Infektionen som jag hade i det högra benet som orsakade en hel del smärta har gett med sig efter en antibiotikakur, men vi ville ändå testa en annan form av smärtlindring, akupunktur. Jag har aldrig provat detta så jag ställde glatt upp och nålar placerades av en sjukgymnast i högra benet. Att sätta dit dem var en sak, nålrädd är jag inte, men vad det gjorde ont då de vreds om! Hela muskeln krampade till och det kändes som en elektrisk stöt. Efteråt så kändes benet så tungt så det slappnade verkligen av. Får väl se om jag vågar testa detta igen, helt frälst är jag nog inte…

FaceTime-träning

Alla sätt är ju bra utom de dåliga så vad ska man göra då träningen behöver stämmas av mellan Mölndals och Orups expertis. Jo, man bokar in ett telefonmöte över FaceTime. Prick klockan 11 så ringde idag min telefon då jag befann mig på ett träningsrum på Orup tillsammans med min sjukgymnast. På skärmen dök sjukgymnasten från Mölndal upp. Jag fick börja med att visa upp det infekterade benet som efter tio dagars antibiotikabehandling inte är speciellt infekterat längre. Bra, då kunde vi gå vidare. Vi diskuterade hur jag tränar och jag har en konstig idé att då jag tränar kondition så ska jag bli megasvettig för det är bara då det räknas. Det är också det viktigaste, enligt mig. Mölndal höll inte med, hon tyckte att det är viktigare att skruvarna läker fast ordentligt och de gör de med belastning och där tränar jag både styrka och kondition. Svettig kan jag bli då med. Sakta började det gå upp för mig att jag kanske ska prioritera bort sånt som studsmatta då det är ont om tid och istället bara stå med både korta och långa proteser. Hela kroppen tränas ju då när jag ska hålla balansen, osseointegreringen blir starkare och jag blir mer säker och bekant med proteserna. Men hur ska jag hinna? En idé är att ha med benen till jobbet och ha dem på då jag sitter och jobbar för även det är en form av belastning. Egentligen så är man rätt rolig i hur dum man är, jag har alltid tänkt att jag måste träna mycket för att orka med proteserna. Nu är proteserna här och jag har ändå prioriterat att träna styrka och kondition istället för att ha proteserna på. Sen är det en sak till, det gör fortfarande ont att gå på dem, dvs ha all tyngd på ett ben. Men det går bra att stå med båda så tyngden fördelas. Om jag övar mycket med att stå (eller sitta) med båda så ska det väl snart gå att ha all tyngd på ena benet, dvs gå?