Överbelastad vård

Jag ska försöka att skriva detta inlägg så neutralt jag kan men det jag fick se och vara med om under min drygt dygnslånga inläggning i Mölndal gjorde mig rädd kring hur vården mår och hur patientsäkerheten urholkats.

Tisdag morgon 3.45 kom taxin till Lund som skulle föra mig till Mölndal. Då hade jag tre dubbelduschar med descutan bakom mig varför min frisyr kunde jämföras med ett penntrolls vilda hårstil. Redan klockan 6 var jag på plats och fick vänta i det mysiga väntrummet på pre-op med tv 4 nyheter. Snart kom det två till morgonpigga personer som skulle opereras varför stämningen var allt annat än nervös. Klockan 7 fick jag hoppa över in en säng, fick operationskläder, hårnät och premedicinering och snart var jag inne på operationsbordet. Det sedvanliga pysslet påbörjades, nålar sattes, blodtrycksmanchett mätte blodtryck och små klisterlappar på bröstet mätte hjärtfrekvensen. Narkosläkaren satte även en nervblokad i varje ben för att minska smärtan på framsidan av låren. Sen sövdes jag och trots att jag barnsligt nog försöker hålla emot så vinner alltid narkosläkarens medicin. Klockan var då 8.

Klockan 12.45 väcks jag på uppvak och hade inte ont på framsidan av låren då nervblokaden skulle vara i 12-16 timmar. Däremot så hade jag ont på baksidan men den smärtan tog de proffsiga sjuksköterskorna bort via intravenös morfin. Hon berättade då också att jag hade blött kraftigt under operationen, över en liter. Hon höll därför koll på blodvärdet men det låg stabilt runt 120 varför inga blodtransfusioner behövdes. Vid 15 så tyckte hon att jag var så pass pigg och för tillfället smärtstillad varför jag borde få komma upp på avdelningen. Men avdelningen hade då inga platser utan vi fick vänta. En timme senare ringde hon igen och då kunde de inte hitta någon säng men de skulle höra av sig då de hittade en. Ytterligare en timme gick och då visade det sig att de glömt leta efter en säng varför en undersköterska på uppvak helt resolut gav sig ut på jakt efter en säng. Efter fem timmar på uppvak så kom jag upp på en helt kaotisk avdelning. Stressen bara lyste ur personalens ögon och jag fick höra att de var kraftigt underbemannade medan de hade maximalt med patienter. Alla nyopererade och vårdkrävande. Jag försökte att vara så lite krävande jag bara kunde men även de mest viktiga behoven glömde de bort. Jag kunde påminna och få den hjälp jag behöver även om jag fick vänta men alla kan inte det. Det är dock inte deras fel, deras arbetsmiljö var hemsk. Sekretessen var även den under all kritik, om den ens existerade. Vårdpersonalen pratade högt om sina patienter i korridoren så alla kunde höra om hur damen i sal 9 mådde, t.ex. Jag är inte så hemlig av mig men det här kändes inte alls bra. Tänker bara på hur noggranna vi är med sekretessen i mitt arbete. Men samtidigt så hann de inte prioritera patientsekretessen då de bara försökte att ge sina patienter en så dräglig tillvara som möjligt.

Under natten släppte nervblokaderna i benen varför jag fick mer och mer ont. Under förmiddagen så fick jag veta att jag måste på röntgen för något hade inte gått helt rätt till under operationen. Läkaren kom så in med röntgenplåtarna och berättade att de under operationen körde fast med borrarna då de skulle ta bort titanskruvarna vilket gjorde att de fick byta teknik. Resultatet blev en mindre spricka i vänster lårben men en större i höger ben.

Sprickan i mitt högra lårben

Om jag varit gående så hade jag inte kunnat gå men då jag sitter i rullstol så kan det läka ut av sig självt. Jag får dock inte få ett trauma mot benen, typ tryck, fall och absolut ingen studsmattehoppning innan jag varit hos dem på återbesök om tre månader. Om jag råkar ut för ett trauma så ska jag genast uppsöka akuten. Det stod dock fast att jag ändå skulle åka hem samma dag klockan 14. Jag bad då läkaren att inte snåla med smärtstillande då jag hade väldigt ont. Så fort man tar upp smärtstillande med en ortoped så får de något obekvämt uttryck i ögonen och de börjar genast att berätta om hur beroendeframkallande det är. Den amerikanska opioidkrisen lyfts alltid fram och hur illa konsekvenserna kan bli. De missar dock att berätta att läkare i USA skrev ut oxycontin med styrkorna 80 till 160 mg medan de i Sverige skriver ut medicin i styrkan 5 till 10 mg. Men han skulle skriva ut ändå vilket jag var tacksam över.

Taxiresan hem tog över 3,5 timmar då det snöade halva vägen men vi kom fram tack vare en duktig förare. Jag var då hemma igen efter 1,5 dagar på sjukhus men jag hade ont, så vansinnigt ont. Kände att jag var tvungen att spara på medicineringen då läkaren ändå skrivit ut minimalt med smärtstillande. När jag försökte ta mig upp från soffan till rullstol så gjorde det så ont så tårarna bara rann och Dan gjorde sitt allra bästa för att hjälpa mig upp. Till slut kom jag upp men var helt slut i kroppen. Det var väldigt nära ett smärtgenombrott vilket jag är livrädd för, förra gången jag fick det var på infektion i Malmö 2014 och enda sättet att då bryta smärtan var att läkaren fick söva mig. Nu klarade jag mig ändå ifrån det. Jag började då jämföra med hur det var då jag opererades i Mölndal förra gången 2019. Då fick jag absolut inte lämna sjukhuset innan smärtan var så pass hanterbar att den kunde gå att avhjälpa hemma, då handlade det om över en veckas inskrivning efter operation. Nu skrevs jag ut efter ett dygn med sprickor i skelettet. Då såg de också till att skriva ut så pass mycket medicin så det skulle räcka till. Under fredagen försökte jag nå kirurgerna på sjukhuset då jag kände att jag behövde rådgöra med dem kring hur jag ska göra för att hantera smärtan vid framförallt förflyttningar men jag fick aldrig något svar.

Då det gör ont vid förflyttningar så har jag ändå jobbat torsdag och fredag. Det har inte heller varit något problem vad gäller hur påverkad jag blir av smärtstillande då jag inte blir speciellt påverkad.

Det som skrämmer mig i det här vårdförloppet är att patientsäkerheten är så låg. Hade jag vetat att det var så ansträngt så hade jag kunnat vänta med min operation tills det förhoppningsvis lugnat ner sig. Det är också otäckt att det inte går att få tag på personalen på Mölndals sjukhus då det enbart går att kommunicera via mail. Det är också jobbigt att inte riktigt bli trodd på då jag berättar att jag har ont samt att jag tål mer än de flesta då jag medicinerats med morfin från och till i 10 år och jag har faktiskt inte blivit beroende än. Just nu så vill jag bara slippa att ha ont!

Min sista promenad

I snart tio år så har jag varit i en ständig rehabprocess. Nu vill jag inte vara det längre. Jag vill känna att jag är klar, färdig, nöjd, tillfreds med var jag är nu. Det här har varit en långsam process men jag har nog varit där ganska länge men det är först nu som jag på riktigt insett det. När jag första gången insåg att jag var amputerad 2014 så var det tanken på att jag via proteser skulle kunna gå och vara som tidigare det som gjorde att jag så lätt kunde acceptera det faktum att jag var kvadrupelamputerad. Hade jag då vetat att det inte skulle kunna gå så hade det antagligen sänkt mig totalt. Men med åren har en acceptans växt fram där jag känner mig fullkomligt nöjd med var jag är och hur mitt öde blev. Att sitta i rullstol är faktiskt inte hela världen.

I sju år har jag haft osseointegrerade titanskruvar inopererade i lårbenen. Det var tre smärtsamma operationer i Mölndal men vinsten skulle bli att det enkelt skulle gå att sätta fast proteser och då kunna gå. Det lätt simpelt men nu sju år senare så har jag fattat det oåterkalleliga beslutet att operera bort dem. Anledningen är att i sju år har jag haft infektioner från och till vilket behövt hävas med långa antibiotikakurer vilket i sin tur påverkat kroppen så som antibiotika gör. När jag säger långa kurer så har tidsperioderna varat mellan åtta veckor till ett helt år. Däremellan så har jag ständig smärta med olika styrka. Lägg där till att det gör ont att gå och när jag väl står upp så måste min balans göra hela jobbet då jag inte har några knän som kan häva ett eventuellt fall. Om jag sen skulle ramla så har jag inga händer att ta emot med vilket hade resulterat i ett handlöst fall. För att sen då kunna gå så behöver jag ett gåbord framför mig som på bilden vilket försvårar gåendet i alla andra sammanhang än i träning. Nackdelen med att ta bort skruvarna är ändå de stora träningsmöjligheterna som de gett. Komma upp i stående, göra situps med proteserna med mera. Men jag får komma på nya träningssätt, jag har ju ändå studsmattan kvar. Slutsatsen blev ändå att det kostar mer än det smakar. På tisdag går taxin 03.45 för vidare resa till Mölndal och operation och sen är titanskruvarna historia och med det alla infektioner och smärtor.

Besök på sjukhuset

Jag har inte skrivit sedan i juni. Inspirationen har inte riktigt funnits där och när den inte finns där så är det ingen mening att skriva något, men nu har jag något att skriva om. Först kör jag en kortfattad uppdatering innan det viktiga kommer. Det som hänt sen sist är en sommarsemester i stugan, började jobba i mitten av augusti, blev då hostig och förkyld vilket jag var i fem veckor. När träningen sen skulle tas upp igen så var det segt att komma igång. Jag har också varit hos specialisttandläkaren, remitterad från Plastik då de inte kan operera mer i mitt ansikte men kanske kan man göra något med tänderna så munnen kan stängas. Tandläkaren funderar på att göra min bro i överkäken lite plattare så överläppen lättare kan falla ner. Vid röntgen så upptäcktes att två tänder behövde rotfyllas. Den tanden jag skrev om i våras blev till slut rotfylld så det skulle väl bli en baggis att göra det igen, somnade till och med under behandlingen. Men det visade sig att det inte gick att borra igenom tanden uppifrån, den var för kompakt så det fick bli ett kirurgiskt ingrepp underifrån. Jag bedövades rejält och sen fick tandläkaren lyfta på tandköttet och dela lite på det, borra av roten och sen rotfylla underifrån. Hon sydde sen igen tandköttet. Detta skedde i tisdags. Nu blev sammanfattningen alldeles för lång men nu kommer det intressanta.

För ett par veckor sen ringde min plastikkirurg. Samma läkare som hade jouren natten den 18 februari 2014 när jag kom in akut. Han som räddade mitt liv. Varje gång jag träffar honom, eller kanske inte varje gång, så säger jag till honom att det var han som räddade mitt liv. Han skrattar alltid till lite som att, äsch, jag räddar ju ett par liv per dag. Men han är min hjälte. Nu ringde han inte för att få detta beröm, han berättade att det ligger en ungdom på sjukhuset i Malmö som drabbats på samma sätt som jag, fick en sepsis och fick amputera ben och armar. Var det okej om hans familj kontaktar mig. Jag sa självklart direkt. Hans mamma hörde av sig och igår var jag där på besök efter jobbet. Jag hade förväntat mig en sorgsen ung man som tyckte att livet var värdelöst utan armar och ben. Men så var det inte, jag möttes av en ung kille i bandage med otroligt livfulla ögon. En kille som med humor kunde berätta om vad han varit med om. Hans föräldrar satt med, helt fantastiska föräldrar som var med sin son hela vägen genom hans kamp. Vi började diskutera våra resor, visade sig att vi båda blev snabbt sjuka, han hade inte haft någon infektion innan som jag haft. Men tecknen var desamma, frossa, illamående, könselbortfall och och hög feber. Han liksom jag flögs till brännskadeintensiven i Linköping där vi båda amputerades och sedan tillfrisknade. Sen flögs vi igen ner till Malmö, jag efter tre månader och han efter åtta månader. Efter tre månader i Malmö så flyttades jag till Orup vilket han också ska. När hans sår läkt lite mer, precis som för mig. Våra historier stämde väldigt mycket överens. Vi pratade om hur vi fick besked att vi var amputerade, våra drömmar då vi låg i respirator, ledsna stunder, mediciner med mera. Det var så otroligt givande att prata med någon som går och har gått igenom samma som mig. Även om jag önskar att ingen ska drabbas som jag så är sepsis ett livsfarligt tillstånd som kan drabba vem som helst. Vi pratade i säkert en och en halvtimme, sen blev han trött, inte så konstigt, jag hade nog aldrig klarat av att prata så länge då jag var i samma tillstånd. Trots att det skiljer 32 år så spelar det ingen roll när man har något så världsomvälvande tillsammans. När jag gick så sa jag att jag är helt säker på att han fixar det här för det syns en sådan vilja, kraft och humor i hans ögon. Vi sa på återseende. Jag följer gärna hans resa, det finns nog en del träningstips och annat jag kan lära honom och jag är övertygad om att han kan lära mig en massa. Vill lägga till att jag har kollat med hans familj att jag får skriva om vårt möte.

Studsmatta, kalas och bak

Fast inte i den ordningen egentligen men jag börjar med studsmattan. I morse hoppade jag studsmatta för första gången sen i slutet av juni. Anledningen att jag inte fick hoppa var allt trams kring njurar, nefrostomier och stenter men nu fick jag grönt ljus av läkaren. Till min förvåning orkade jag hela trettio minuter men minns hur det var då jag som tonåring började jogga, första gången gick det hur bra som helst för att sedan gå lite sämre. Men strunt samma, jag är i alla fall igång igen. När jag kan räkna med att vara i bra form så kan jag komma upp i femtio minuters hoppning så jag har en bit kvar. Studsmattan binder ihop oss med helgens kalas. David fyllde elva år förra helgen men då han hade ont i halsen då så fick vi skjuta på allt till denna helg istället. I fredags invaderades hemmet av fem festglada elvaåringar som åt korv, tårta, chips, godis och allt annat onyttigt. Clementinerna som låg i fruktskålen fick inte ens en blick. I söndags hade vi kalas med släkten men då tågtrafiken som vanligt är opålitlig så kunde inte Davids mormor och morfar komma på grund av signalfel utanför Vinslöv. Men kusinerna från Malmö kom. Då vi missade yngste kusinens kalas i somras så fick han vara med på tårtan . Denna tårta som jag tyckte mig kunna äta två bitar av då jag, som sagt, skulle börja hoppa studsmatta igen.
För att den rätta julfeelingen ska komma så skulle vi baka pepparkakor idag. Jag såg för mitt inre hur mysigt detta skulle bli med tända ljus och julmusik. Det började med att David glömde det stundande baket så jag fick ringa hem honom från fritids. När han sen kom hem så var han lite irriterad då han inte fick vara kvar på fritids och tyckte julmusiken var urusel. Men stämningen blev bättre och alla hjälpte till . Som vanligt så tar jag i för mycket så vi får nog leva på pepparkakor till sommaren , men vad gör det, jag har ju börjat hoppa studsmatta igen!

Obalans i kroppen

I onsdags förra veckan så vaknade jag med huvudvärk. Jag brukar annars bara vakna med denna åkomma efter ett visst intag av vin men tisdagskvällen hade varit ytterst nykter varför jag kände mig ytterst förfördelad av denna värk. Trots värktabletter gav det sig inte heller. Jag kände mig olustig och ville inte heller träna. På fredagen åkte vi till stugan och nattsömnen blev orolig pga, förutom nämnda huvudvärk även en stark halsbränna gjorde entré. Lägg därtill en dubbel j-kateter som skapar en konstant känsla av urinvägsinfektion så ger det en ytterst gnällig och olustig människa, inte mycket sömn blev det heller. Jag frågade Dan om det är så här det kommer att vara nu då åren läggs på hög att små krämpor kommer hela tiden. Huvudvärken hade inte gett sig i måndags så då ringde jag min vårdcentral och fick en tid. Läkaren ställde en massa frågor men jag kände mig inte förkyld, bara väldigt nedsatt. Då jag äter antibiotika så kunde det inte vara något bakteriellt. Efter en snabbsänka så visade det sig att jag har ett förhöjt infektionsvärde, 52. Inte så höga värden som jag är van vid dock men ändå förhöjt. Jag tyckte att jag fått min förklaring där men läkaren ville ändå följa upp det. Hon landade i att ringa mig i veckan efter att först velat skicka mig till akuten för blodprovstagning. Jag var glad att hon ändrade sig! Snacka om att få sitta länge på akuten då blodprov känns rätt lågprioriterat. Förstod inte heller varför de inte kunde ta blodprov direkt på vårdcentralen heller. För att slippa akuten så fick jag istället gå med på att ringa Urologen som först inte förstod vad de skulle göra men kom fram till att de kan ju alltid hämta in ett urinprov. I onsdags ringde läkaren och jag berättade att huvudvärken blivit bättre även om det inte försvunnit helt. Hon nöjde sig då med sin teori att det var ett virus som nu är på väg bort. Jag ångrade lite att jag sökte vård i måndags, blev lite mycket höna av en fjäder. Men att ha en kropp i obalans är väldigt olustigt varför det kändes bra att få veta att det handlade om ett förhöjt infektionsvärde, trodde först att detta var något man fick räkna med då man håller på att bli gammal men så var det ju då inte. Lovar att uppskatta de dagar mer då jag är helt frisk igen, haha, hur många gånger har jag inte lovat detta!

Stenen är borta, men…

Efter en jobbig natt relaterat till laxertabletternas förbannelse men ändå så viktiga funktion så var dagen för den efterlängtade stenoperationen inne. Tidig morgon med dusch följdes av bilfärd med Dan som chaufför till Malmö där en morgontrött David var med. Första stopp var röntgen för att säkerställa stenens nuvarande lokalisering innan jag landade på dagkirurgen klockan halv 8. Efter diverse operationsförberedelser som isättande av nål samt premedicering så kom kirurgen och pratade med mig. Hon var inte alls säker på att stenen skulle komma ut idag då röntgen visat att det är extremt trångt där stenen sitter samt en viss förkalkning som gör det ännu mer trångt. Hon lovade dock att göra sitt bästa. Så var det av till operation med allt pyssel runt mig med slangar, nålar, provtagning med mera så jag jämförde mig med en formel 1 bil vid däckbyte. Sen blev det svart. På uppvaket kom kirurgen och pratade med mig. Hon hade först försökt gå in via urinröret men då hon kom upp till ledaren mellan urinblåsa och njure så var det som att köra in i en vägg, det gick knappt att komma igenom pga av sten och kalk. Vägen till stenen fick gå via nefrostomin och då fick hon ut den. Men problemet var inte löst där. Urinledaren måste breddas annars är risken stor för mer förkalkning och nya stenar. En ny invärtes kateter mellan njure och urinblåsa sattes in, samma som ställde till med de svåra blödningarna i somras men nu en smalare variant. Det fanns inget annat val, förhoppningsvis blir det inte så stora blödningar nu med en smalare slang. Men om det skulle bli det så ska jag genast ringa och läggas in på Urologen i Malmö. Efter åtta veckor så ska de sen kirurgiskt försöka bredda det trånga området. Kan tillägga att de var inte nöjda med att urologerna i Kristianstad inte konsulterade Malmö innan de drog jj-katetern där. Spännande, hamnade mitt i en kissa-in-revir situation. Nefrostomin får sitta kvar tills minst på måndag men redan på fredag ska den plomberas så jag i alla fall slipper påsen. På måndag ska nefrostomin dras på röntgen i Malmö, om det finns tid. Nu blir det alltså minst åtta veckor med en inre kateter, ingen studsmatteträning, sprutor i magen för att undvika blodproppar samt antibiotika. Men, stenjäkeln är i alla fall ute…

Snabba svängar

Efter en natt på sjukhus så har jag hunnit acklimatisera mig vid tanken att stanna över helgen, har till och med hunnit med att välja både lunch och middag för helgen. Under förmiddagen har jag legat i sängen, tittat på Nyhetsmorgon och gjort knipövningar. Efter fyra dagar med en stor kateter så känns den träningen viktigare än någonsin. Dan och David har bestämt sig för att åka till Lund över dagen för att hämta lite målargrejer inför nästa vecka så hela familjens helg var inrutad. Då kommer läkare och sjuksköterska in i rummet och omkullkastar alla planer. Jag skrivs ut idag! Mitt infektionsvärde har gått ner så mycket så de vill inte ha mig kvar. Jag blev lika förvånad idag som jag blev igår. Jag ska tydligen ställa in mig på det scenario som är tvärtemot det jag tror för då blir det så. Så nu drar jag snart och sen vill jag inte se åt ett sjukhus igen förrän det blir dags för stenborttagandet.

Lång svarstid

Min träning har fått ett ofrivilligt avbräck. Jag hoppar varje vardagsmorgon 30-50 minuter vilket gör att jag har en god kondition samt stark rygg och mage vilket jag behöver för att klara av ett sittande liv. Då jag inte får den naturliga träning som alla andra gående får varje dag genom gå så måste jag anstränga mig mer. Detta gör jag genom att hoppa. Jag köpte en ny studsmatta i januari men den 30 mars märkte jag att den knakade väldigt. När jag lyfte på skyddet så såg det ut så här på två ställen: De starka resårbanden har alltså slitits sönder mot utstickande skruvar och andra upphöjningar på ramen. Kunde bli ganska farligt alltså om det släppt. Vill lägga till att studsmattan ska tåla en vikt upp till 120 kilo och där är jag inte riktigt än. Jag ringde sportföretagets kundtjänst och de ville ha fotobevis mailat till deras supportsida. Tänkte då att det här löser sig snabbt. Fick ett svarsmail att de skulle skicka bilderna till deras leverantör så skulle jag få besked sen vad som skulle hända. Påsken gick och då jag inte fått besked förra fredagen, dvs 9/4 så mailade jag igen. Fick sen svarsmail att om jag mailade så skulle det ta ännu längre tid. I tisdags fick jag ytterligare ett mail att leverantören har väldigt lång svarstid. Då började jag fundera på att det är väl inte mitt problem, det här får väl återförsäljaren lösa? Jag mailade då tillbaka att det bästa är väl att jag får pengarna tillbaka. Även om de till slut sen skickar en likadan studsmatta så kommer den ju att slitas på samma sätt. Fick även här ett svarsmail att om jag mailar så tar det bara längre tid. Så nu är vi här, 17/4, det har snart gått tre veckor och konditionen rasar då det är svårt att träna på något annat sätt, kan ju inte cykla, springa, ro eller crosstraina som alla andra om ett redskap gått sönder. Så min fråga är, ska det ta så här lång tid? Ska inte återförsäljaren ta tag i problemet? Varför ska jag som konsument lida av sportfirmans leverantör, i så fall kunde jag själv handlat direkt från dem. Aldrig förr då jag reklamerat en vara har jag behövt vänta så här länge. Ska jag vända mig till ARN, allmänna reklamationsnämnden?

Ny studsmatta

Min gamla studsmatta har gått till de sälla jaktmarkerna efter att fyra fjädrar gått sönder på samma ställe, det blev liksom ett hål mellan matta och ram vilket kändes lite läskigt. Jag har länge räddat denna studsmatta genom att sätta dit nya fjädrar men nu gav jag upp. Det har kommit en ny variant med gummiband istället för fjädrar som tydligen ska hålla bättre varför en sådan inhandlades och har nu blivit invigd. Men den här nya varianten är mycket mjukare varför det är så mycket tyngre att hoppa. Normalt orkar jag hoppa 50 minuter men det var en omöjlighet med denna mjuka variant. Efter 35 minuter var tröjan helt genomsvettig och jag andades som en blåsbälg. Det går att jämföra med att springa på hårt underlag för att sen övergå till att springa i sand. Mycket jobbigare alltså men tidseffektivt! Egentligen ska man kanske inte lägga upp så här pinsamma bilder på sig själv men i dessa bistra tider måste man bjuda på sig själv. Den uppmärksamme ser att jag bär en väldigt sliten t-shirt från Lundakarnevalen 1998. Vad innebär detta? Jo, jag börjar bli gammal och köper inte nya kläder så ofta, men den är bra att träna i.

Jobba hemma gånger två

Vårt hem har förvandlats till ett kontor till följd av de striktare rekommendationerna kring hemarbete pga pandemin. Själv har jag ju jobbat hemma länge men nu har jag fått sällskap av Dan. Då jag huserat längst hemma så har jag behållt min plats vid köksbordet medan Dan fått den undantagna platsen på Davids rum. Är nog bäst så då han kör distansundervisning via zoom eller förenklat, video, han ser alltså sina elever och de ser honom. Detta blev jag varse då jag efter morgonträningen förra veckan skulle glida in i Davids rum för att hämta kläder efter duschen. Som tur väl var kom jag på vad som skulle ske innan mitt stora misstag, jag stannade i dörren och backade ut så tyst jag kunde, jobbade sen någon timme iförd endast en handduk men var samtidigt överlycklig över att inte ha gett hans elever en nakenchock så där på tisdag morgon. Men om vi räknar bort den fadäsen så fungerar det förvånansvärt bra, kaffet står på mest hela dagen, vi kan luncha ihop och sen sköter vi våra jobb i respektive rum. Vi skulle nog båda vilja fortsätta så här, inga stressiga morgonar med toalettlogistikproblem eller annat småtjafs. Jag kommer att fortsätta med mitt hemmajobb rätt länge till medan Dan vet att han ska jobba hemma till fredag men sen vet han inte om det blir längre. En annan fördel jag upptäckt är att jag hinner träna före jobbet, när jag berättar det så låter jag väldigt präktig och hurtig men då assistenten kommer redan halv 7 så måste jag liksom fördriva tiden innan arbetsdagen börjar. Då det tar ungefär en sekund att ta mig till jobbet så finns ju tiden bara där och varför då inte träna? Men då måste ju nya kläder vara hämtade innan Dans skola börjar…