Nya stick och ny fläkt

Tisdag innebär träning och vid dagens studsmattehoppning lyckades jag flåsa mig upp i fyrtio minuter, bara tio kvar innan jag är där jag var före operationen i februari. Det har alltså snart gått tre månader och jag är inte helt tillbaka än, men snart. Men snart, då kommer ju förresten semestern med grill och rosé och sabbar den kondition jag eventuellt byggt upp. Inte lätt att komma i form inte. Efter träningen så begav jag mig i riktning mot plastik i Malmö för att ta sjätte och sista omgången av dosen cortisonsprutor i överläppen. Lite mjukare har det blivit vilket förhoppningsvis gör det enklare för kirurgerna då det sen blir dags för operation.

Sommaren är ju ändå på intåg och jag blir ju så himla varm i hårbotten vilket enligt min läkare på hud beror på all narkos jag fått de senaste åren. För att råda bot mot dessa ofrivilliga svettningar i hårbotten så kommer jag att få en herrans massa botoxsprutor men i väntan på dem har vi idag inhandlat en fläkt, visa efter förra årets miss då fläktarna var slutsålda då vi behagade ta oss till fläktförsäljningsaffärerna.

Annonser

Stugpremiär och maxad träning

Eller maxad och maxad, det är ju en överdrift då konditionen är ganska låg men jag är i alla fall igång. Maxad betyder ju i detta ordalag att träningen är så hög som den kan vara just nu. Före operationen i februari så orkade jag hoppa studsmatta i 50 minuter men nu ligger nivån på 30 minuter. Helt otroligt hur mycket en operation tär på kroppen och hur lång tid det tar att komma i fatt igen. Det är i alla fall väldigt skönt att såren är läkta, antibiotikan håller på att trappas ned, smärtan är borta och träningen är igång igen. För att fira detta så åkte vi till stugan i fredags. Det regnade i alla fall inte när vi åkte upp men det var inte varmt. Under lördagen haglade det till och med  märk väl den stackars grillen som står och fryser till höger i bild. Men när det inte haglade så var det riktigt skönt att få komma ut till stugan igen. Man sover så bra i den tysta, mörka och svala havsluften. Men baden får nog vänta några veckor till om inget mirakulöst händer med vädret men det känns inte så positivt då jag tittar ut idag…

Läkt

Nu är vi tillbaka i vardagen igen och då är det vardagliga sysslor som gäller igen. Dagen inleddes med ett besök på Vårdcentralen för omläggning av operationssåret och då vi tog bort omläggningen så upptäckte vi att det äntligen var helt läkt under, två månader efter operation. Nu är det slut med allt springande (rullande, då) på Vårdcentralen, slut med stora plåster på benet som hela tiden måste förbättras, slut med plastpåse tejpad på benet vid dusch, slut på att inte hoppa studsmatta (ska börja på torsdag), men inte slut på antibiotika. Jag får fortsätta att pilla i mig de stora tabletterna ett tag till. Hoppas magen håller ut. När jag ändå var i sjukvårdsbesökstagen så åkte jag ner till Malmö och besökte plastik för den femte sprutan med cortison i överläppen. Som tur är hade jag haft bedövningssalva på innan för annars hade det känts ganska mycket. Det ser då ut som om man har en halv vit mustasch, det svänger alltså väldigt snabbt i mitt liv just nu, i fredags satt jag i tv 4-sminket och blev ompysslad, idag åker jag tåg med en halv vit mustasch, långt ifrån glamouren…

Inte helt godkänt än

Cirka sex veckor efter den senaste operationen i Mölndal så ville kirurgen ta en extra titt på sårläkningen, jag var uppe för tre veckor sen för att ta agrafferna men då såg det inte tillräckligt bra ut. Antibiotikan behölls och min mage har börjat acceptera medicineringen, läs acceptera, dvs magen är inte helt nöjd men det går. Jag har efter det i tre veckor varit på Vårdcentralen i Lund och lagt om såret och det har successivt läkt. Det tyckte min kirurg med men inte tillräckligt mycket. Hon rengjorde väl men var inte beredd på att avsluta antibiotikan än. Inte heller fick jag börja hoppa studsmatta igen. Jag berättade även att jag är väldigt öm under benet som om det är ett stort blåmärke där vilket det inte är. Läkaren berättade att det kan vara några nerver som kommit i kläm varför det upplevs som om man bränt sig eller har just ett blåmärke. Vi kunde däremot prova ut nytt stöd till protesen på högerbenet och jag fick resa mig några gånger till stående. Nu kan jag dock använda proteserna i sittande då jag är på jobbet och jag får börja gå runt lite i de korta proteserna. Jag måste även gå till vårdcentralen en gång i veckan för omläggning och läkaren vill se bilder en gång varannan vecka. Inte riktigt de svar jag ville få, jag ville ju få trappa ned på antibiotikan, börja hoppa studsmatta samt slippa vårdcentralen. Men man får inte alltid som man vill, jag behöver dock inte åka upp till Mölndal mer i vår utan det räcker om vi stämmer av via telefon. Återigen, den lata jag är glad medan den bättre jag vill komma igen och träna, inte lätt att ha en så kluven personlighet…

Taxiresa genom Halland

Idag har jag åkt taxi i sex timmar. Taxichauffören hade inte bråttom och inte jag heller, egentligen, men det gick väldigt långsamt. Vid Hallandsåsen somnade jag på väg upp, inte så konstigt då honom jag delar säng med tittade på tennis i datorn långt in på småtimmarna tuggandes på vindruvor varför jag ideligen väcktes av tuggandet av vindruvskärnor. Men det var bra, vaknade inte förrän vi var vid Varberg. Väl upp i Mölndal, för det var dit resan gick nu knappt tre veckor efter operation så ville läkaren titta på såret. Hon plockade bort alla 24 agraffer och det var inte skönt men välbehövligt. Hon rengjorde och plockade bort lite läskiga hudavlagringar. Operationssåret hade inte riktigt gått ihop än så när jag frågade om jag får börja hoppa studsmatta igen så kom svaret snabbt: nej, absolut nej. Känslan att bli beordrad icke-träning är dubbel. Den förnuftiga sidan blir besviken då jag vet hur bra jag mår av träning medan den mindre förnuftiga, lite lata jag blir väldigt glad för då är det legitimt att ligga i sängen och titta på Prison break istället för att träna. Mindre bra för magen är att den superstarka antibiotikakuren ska fortsätta. Om tre veckor ska jag tillbaka och får då hoppas på att medicinen tas bort, samt att jag får börja träna igen, tycker mitt bättre jag.

Alla hjärtans dag-omen

David är sjuk och då jag hade en tid på plastik för att ta fler mjukgörande kortisonsprutor i överläppen så ställde mormor upp och kom ner för att vara med David. Kändes inte riktigt bra att ta med ett tillfrisknande barn till ett sjukhus, även om han uppträder väldigt friskt. Han hade till exempel inga problem med att vara med och coacha på mitt träningspass idag:  Men varför känns historien så bekant? Jo, för samma sak hände för fem år sen, David var sjuk och mormor kom ner och passade honom på Alla hjärtans dag. Varför jag inte ville vabba den gången för fem år sen var för att jag veckan innan varit sjukskriven för halsfluss och nu behövde jag jobba ikapp. Men jag hann aldrig jobba ikapp, fyra dagar senare låg jag i respirator med 50 % chans att överleva i en septisk chock, David var då tre år. Men genom fantastiskt arbete från sjukvården så överlevde jag. David är nu åtta år och jag är fortfarande här och tänker fortsätta vara här för en sak stämmer inte i den igenkännande historien, jag har inte varit sjuk i halsfluss den här gången.

Varsel och utfört uppdrag

Eller påbörjat, eller kanske första etappen avslutad. I början av januari lovade jag dyrt och heligt i denna blogg att bli en hälsosammare människa genom att träna mer, äta mer grönt samt dricka mindre vin. När nu en månad passerat (snart i alla fall en månad) så kan jag stolt konstatera att jag är på god väg. Jag har tränat fyra gånger i veckan, ätit lite mer grönt och inte druckit vin alls. Om nu inte champagnen efter tolvslaget räknas. Så här kan jag ju inte hålla på för länge, så präktig och tråkig, alla intressanta människor ska ju ha några laster, brukar jag tycka. Men igår hade nog jag och mina kollegor behövt varsitt stort glas vin redan på förmiddagen för då kom varslet på Arbetsförmedlingen, vi hade vetat länge att det skulle komma men inte att det var så stort, 4500 tjänster ska bort. Genast började hjärnan fundera, har det verkligen anställts 4500 personer efter den 2 januari 2012 då jag anställdes? Men efter att ha jobbat i en politiskt styrd myndighet i drygt sju år så vet jag att det svänger oerhört snabbt så jag väljer att inte oroa mig, inte just nu i alla fall. Men även om jag då får stanna kvar, vad blir kvar av myndigheten då var tredje huvud skalas bort? Genast dyker skadeglada anonyma troll upp i sociala medier för nu ska äntligen arbetsförmedlarna känna på hur det är att vara arbetslösa, haha citat som ”jag har aldrig fått något jobb genom Arbetsförmedlingen” eller ”AF har förstört mitt liv genom att tvinga mig att praktisera gratis” dyker upp överallt. Har vi hört det förut? Hur många gånger har jag inte behövt försvara mitt arbete privat? År efter år har AF varit den mobbade myndigheten som aldrig försvarat sig. Det kan jag vara kritisk mot vad det gäller min arbetsgivare, varför berättar vi aldrig om det fantastiska jobb vi gör? Vi hjälper dem som står längst ifrån arbetsmarknaden att hitta jobb, den som klarar det själv behöver inte vår hjälp, de fixar det själva. Men så länge någon uppbär a-kassa eller aktivitetsstöd så ska vi kontrollera att man gör allt i sin makt för att hitta ett nytt arbete och det är bland annat den kontrollen vi blir kritiserade för. Men vet ni vad, vi arbetsförmedlare har inte hittat på detta själva, det har politiker i alla färger gjort. Jag hanterar dagligen stora mängder skattepengar i mitt arbete med anställningsstöd för långtidsarbetslösa samt funktionsnedsatta och naturligtvis måste jag kontrollera att de används rätt, eller? Jag kan diskutera detta hur länge som helst men då måste jag nog bryta mitt hälsosamma liv genom att ändå dricka lite vin…

Vardagslunken

Efter närmare två veckors ledighet så är vi tillbaka i verkligheten igen. Jag jobbade i och för sig den 28:e men förutom den dagen så har varje dag varit sovmorgon med näst intill oplanerade dagar. Nu är det tvärtom, inga sovmorgnar och planerade dagar. Jullovet avslutades dock med en twist. Vi tittade på ”Utvandrarna” på tv, detta epos har följt mig hela livet via böcker, filmer samt musikal, tror till och med att jag är döpt efter bokens Kristina. Mitt i denna film så ringer telefonen med ett utlandsnummer som visar Illinois, USA. Lurendrejeri tänker jag och svarar inte men då telefonsvararen plingar till så blir jag nyfiken och lyssnar av. Det visade sig att det var min fars kusin Doris som bor i Chicago som ringt. En kvinna jag alltid hört talas om men aldrig träffat eller pratat med varför jag genast ringer tillbaka. Hon svarar direkt och det blir ett långt samtal, hennes far, min farmors bror, emigrerade 1924 varför Doris är född där och aldrig lärt sig svenska varför engelskan fick åka fram. Vilket konstigt sammanträffande att en del av den emigrerade släkten ringer mitt i ”Utvandrarna”.

Igår jobbade jag, inleder därmed mitt åttonde år på Arbetsförmedlingen, ett jobb jag alltid trivts med. Idag blev det träning på förmiddagen (ja, jag håller än så länge mitt löfte jag gav på Nyårsdagen att bli en bättre människa) samt besök hos tandhygienisten på eftermiddagen. Då jag sen hämtade David från terminens första skoldag så insåg både jag och han att ett besök hos frisören behövdes. Bildbevis:

Bra start

När man vaknar på nyårsdagen med huvudvärk, lite lätt illamående, en oändlig törst och längtan efter att bara ligga i sängen hela dagen så är det lätt att lova sig själv att bli en bättre människa. Jag är inget undantag för där och då bestämde jag mig för att 2019 må bättre både fysiskt och psykiskt. När jag ändå låg där och lovade en massa så slängde jag även in löftena att äta bättre och dricka mindre vin. Men så klart inte på nyårsdagen, förutom löftet att dricka mindre vin vilket är ganska lätt att uppfylla just den dagen. Men dagen därpå åkte studsmattan fram för nu jäklar i den skulle jag hoppa mig i form. Efter fem minuter hade jag både håll och mådde illa och undrade vad jag höll på med men med envishet tog jag mig igenom passet och mådde faktiskt rätt mycket bättre. Även igår åkte studsmattan fram och då blev det även några sit-ups samt gåträning med korta proteser. På kvällen hade jag träningsvärk i magen och kände mig oerhört stolt och undvek dessutom resterna av julgodiset så med denna vind i seglen så är det inte konstigt att det även i morse blev studsmattehoppning igen. Men nu får det lugna ner sig, jag har ju ett helt år på mig att bli en bättre människa, allt behöver ju inte ske vecka 1. Men det är onekligen en bra start.

Reflektion 2018

Tycker att jag kan beskriva 2018 med ordet normalisering. Mitt liv känns nästan normalt efter fyra år av oreda. Det är normalt att vara både lårbens- samt underarmsamputerad. I varje fall för mig, jag blir förvånad då någon tittar på mig för jag har ju glömt att jag ser konstig ut. Mitt liv känns lika normalt som alla andra känner att deras liv är normala, fast det är det ju så klart inte. Men allt märkligt som hänt planar ut, det går inte riktigt lika fort längre, på gott och ont. Jag har ju alltid bråttom. I år har jag bara opererats en gång, jämfört med de oräkneliga gångerna åren före. Skönt på så sätt att jag inte behövt bli sjukskriven eller komma i så dålig kondition som man blir efter en operation men dåligt då det inte går tillräckligt fort. Jag vill ju bli färdig! Borde ju i och för sig förstå efter snart fem år att rehabprocessen aldrig blir färdig. I våras spenderade jag två dagar i veckan på Orup med intensiv träning med benproteserna men kände ändå att jag inte kunde prestera så bra som jag ville, dels på grund av smärta, dels på grund av rädsla. I somras började det högra benet att göra ont då benet sträcktes och det bara ökade vilket så klart hämmade protesträningen varför den planerade träningsperioden på Orup ställdes in i höstas. Det har nu konstaterats att huden på höger ben inte räcker till, ärren drar ihop sig varför huden spänns vid skruven vilket skapar, ibland, stor smärta. Det hela är under utredning men jag hoppas på en operation med hudtransplantation. Jag inser ju nu ju mer jag skriver att det inte låter helt normalt i alla fall. Men vardagen är ju ändå så normal, David går i tvåan och han ska lämnas och hämtas varje dag, mat ska handlas och tillagas, läxor ska läsas, hemmet ska vara städat, tvätten tvättad, jobbet skötas på bästa sätt, räkningar betalas, vänner träffas, jul ska firas med familjen, sommaren ska avnjutas osv. Precis som alla andra, är väl därför mitt liv ändå känns så normalt.

Gott Nytt År!

 Jag, sommaren 1978. Bild tagen av min nästkusin Rhonda från Chicago utanför farmor och farfars hus i Älmhult