Den bästa julklappen

Detta märkliga år är ingenting som det ska. Julplaner fick göras om, ingen resa till Linköping, inga mor- eller farföräldrar närvarande under julen. I mitt och min brors fall så kunde vi i alla fall glädja oss åt att våra föräldrar fick fira jul tillsammans, men så blev det inte. Vår far åkte in akut till sjukhuset den 24:e november med andnöd som visade sig vara hjärtsvikt varför han på inga vis fick lämna sjukhuset före operation pga oerhörd förhöjd risk för hjärtinfarkt. Läkaren tyckte det var förvånande att han inte redan fått någon. Men tiden gick och som vi alla vet i dessa tider så är vården mycket hårt ansträngd och tiden på sjukhuset i Kristianstad var dryg och inga besök fick heller göras. Men så kom ljuspunkten, operation skulle göras i Lund dagen före Julafton och han transporterades till lasarettet med ambulans. Vår mor hade då förlikat sig med en jul ensam men tog det med jämnmod. På kvällen före operationen så vinkade jag och David till sjukhuset som vi kan se från vårt köksfönster. Men operationen ställdes in då det kommit in ett akutfall. Inte mycket att göra, jag påminde honom om hur många planerade operationer som ställts in pga av mig då jag var dödssjuk och prioriterades. Nu skulle det stora ingreppet ske på julafton istället, då var han redo med operationskläder på men samma procedur upprepades med inställd operation och samma sak på Juldagen. Vi försökte via telefon att muntra upp honom med att han i alla fall fick äta julmat och vi bestämde att vi som bor i Lund skulle komma upp med tidningar och korsord dagen därpå och lämna utanför dörren. Men på Annandagen kom samtalet, han rullades äntligen iväg på operation. Det blev en lång väntan, ett så stort ingrepp på en inte helt purung person är en risk. Men så kom samtalen från morsan som hade direktnumret till avdelningen, det hade gått bra, han skulle andas i respirator under uppvaket men den kopplades sen bort. I morse fick han äta frukost, stå upp och sen rullas tillbaka till avdelningen. Det kommer att bli en lång rehabilitering men förhoppningsvis blir han kvar ett bra tag till. Det blev den bästa julklappen under den annars ganska modesta julgranen.

Stolt

Efter att det stod klart att jag skulle överleva någon gång fram på vårkanten 2014 och den mest akuta situationen var över så började omgivningen att börja tänka på vägen tillbaka. Inte jag så mycket, inte just då i alla fall för jag var ganska djupt nere i min medicinerade värld och levde bara för stunden, kanske inte det bästa sättet att leva i nuet men just då tvunget. För att få en bild av vad som väntade mig efter alla sjukhusvistelser så ringde Dan en handikappförening och förklarade situationen. Den bild som beskrevs för Dan då var allt annat än ljus, personen Dan pratade med förutspådde att jag aldrig skulle kunna jobba mer och istället få 100 % sjukersättning, dvs att vid 40 års ålder bli sjukpensionär. När jag fick detta förklarat för mig någon månad senare när jag kommit ur dimman så kände jag en hopplöshet men samtidigt en styrka att jag var minsann inte uträknad än. Skulle jag inte ha någon som helst arbetsförmåga kvar? Det var ju inte så att jag försörjde mig som takläggare. Under sommaren 2014 när jag var inlagd på infektion i Malmö så ringde jag min chef och sa att jag kommer snart, jag ska bara lära mig min nya kropp först och hur den fungerar så räkna inte ut mig än. Under tiden jag var på Orup så fick jag lära känna min nya kropp och lära mig att använda den så det skulle vara möjligt att snart kunna återgå i arbete. Vid ett tillfälle lämnade jag sjukhuset och åkte iväg och hälsade på på jobbet och då var även Försäkringskassan med. Då hade jag lärt mig att skriva på dator och ville börja arbetsträna direkt. Men Försäkringskassan tyckte att jag skulle lugna mig någon månad så jag fick vänja mig med att vara hemma och hitta rutiner där. Men efter en månad hemma så började jag arbetsträna 25 % men då det fungerade bra så gick jag in i tjänst på samma tjänstgöringsgrad och lagom till sommaren så gick jag upp till 50 % och där stannade jag i fem år. Men från den förste september i år så har jag jobbat 75 % och det fungerar! Jag är mycket stolt över det med tanke på hur utdömd jag var från början. Mitt liv hade inte varit detsamma om jag inte fått göra mitt liv så normalt som möjligt samtidigt som jag inte alls känner mig så handikappad som jag tydligen ansågs vara.Så här ser det ut på hemmakontoret där jag jobbat hela hösten och det lär fortsätta hela våren.

Ändrade julplaner

Denna rubrik är ju inte ett dugg konstig i år då hela året är konstigt. Egentligen blir ju inget som man tänkt sig med i år stämmer denna tes ännu mer. När David föddes så bestämde vi att varannan jul skulle firas med min släkt och varannan med Dans släkt i Närke. Men det hann bara bli en jul med Dans sida innan jag blev sjuk och försvårade resandet norrut. Men när vi nu har vårt nya åkdon så skulle vi äntligen åka och hälsa på då jag inte varit hos svärföräldrarna sen 2013. I våras när bilen var ny så hade vi storstilade planer på en mellansvensk påsk. Men påskfirandet i Askersund fick ställas in pga den första Covidvågen. Tanken var att hela Dans släkt skulle stråla samman vid den lilla fina staden vid Vättern med så blev det inte. I oktober gjorde vi därför upp planer med Dans bror med familj i Stockholm men för att ingen skulle behöva köra hela vägen så bestämde vi att ses ungefär på halva vägen. Valet föll på Linköping, delvis för att vi skulle kunna hälsa på Dans vänner i Närke efter julfirandet och delvis för att Dans brors sambo har släkt i närheten. I oktober bokade vi således hotell och vi såg framemot en annorlunda jul med julbord på restaurang och julklappspel och mys i Linköping. Men så drog andra covidvågen in och ganska snart så stod det klart att det inte kan bli en jul i Linköping. Idag avbokades hotellet. Tanken på att bli sjuk i Linköping känns dessutom lite domedagsaktigt, jag har redan belastat intensivvården i den staden tillräckligt. Tre månader varav en och en halv månad i respirator räcker. Nej tack, vi tar vårt ansvar och stannar hemma i år.

Operationslöst år

Det är ju ändå 23 dagar kvar på året så kanske det är för tidigt att dra till med att det inte blir några operationer i år. Men det kommer inte att bli några planerade i alla fall. Jag som numer strävar efter ett så normalt liv som möjligt kan ju faktiskt säga att det känns rätt normalt att inte ha opererats i år. De flesta människor opereras ju inte varje år, i alla fall inte så många gånger som jag brukar ligga under kniven. För första gången sen 2014 har jag sluppit narkos, sedering och till och med lokalbedövning. Sluppit den där enorma tröttheten som blir värre efter varje operationen, det där konditionstappet som blir värre att återhämta sig från efter varje gång du varit sövd. Låta kroppen få vila i alla fall ett år från de slitningar en operation ger kroppen. Låta andra människor som behöver det mer få gå före mig i kön för jag har onekligen gått före många som egentligen stått framför mig i operationskön. Det finns dessutom en nära anhörig som antagligen snart kommer att behöva en operation så därför lovar jag att i alla fall i år hålla mig på mattan och låta andra opereras före mig.