Snabba svängar

Efter en natt på sjukhus så har jag hunnit acklimatisera mig vid tanken att stanna över helgen, har till och med hunnit med att välja både lunch och middag för helgen. Under förmiddagen har jag legat i sängen, tittat på Nyhetsmorgon och gjort knipövningar. Efter fyra dagar med en stor kateter så känns den träningen viktigare än någonsin. Dan och David har bestämt sig för att åka till Lund över dagen för att hämta lite målargrejer inför nästa vecka så hela familjens helg var inrutad. Då kommer läkare och sjuksköterska in i rummet och omkullkastar alla planer. Jag skrivs ut idag! Mitt infektionsvärde har gått ner så mycket så de vill inte ha mig kvar. Jag blev lika förvånad idag som jag blev igår. Jag ska tydligen ställa in mig på det scenario som är tvärtemot det jag tror för då blir det så. Så nu drar jag snart och sen vill jag inte se åt ett sjukhus igen förrän det blir dags för stenborttagandet.

Underkänd permission

Igår precis innan lunch så skrevs jag nästan ut från sjukhuset i Kristianstad. Läkaren var inte nöjd med det förhöjda infektionsvärdet men förstod att jag ville hem då Dan fyllde år, en väldigt jämn födelsedag dessutom. Kompromissen blev att jag fick permission till fredagsmorgonen. Det var väldigt skönt att få komma hem, duscha, ha sina egna kläder men så klart och framför allt, få träffa min lilla familj igen. Under veckan jag varit borta så hade trädäcket fortsatt växa fram och Dans projekt med en grillplats hade avancerat. Vi hade en lugn eftermiddag och kväll med hämtmat, ingen större baluns, bara känslan att få vara hemma och sova i egen säng och umgås. I morse ringde så klockan 6.45 och min assistent kom och vi åkte till sjukhuset i Kristianstad för nya prover och ny bedömning, jag var solklart inställd på att bli utskriven då jag mår så bra och hade börjat att fundera på vad vi skulle hitta på i eftermiddag så i tankarna var jag redan hemma igen. Ronden med tre läkare kom och jag såg genast att överläkaren såg bekymrad ut. Alla värden var bra förutom infektionsvärdet som ökat. Han var lika frågande som jag över frågan varför? Men något står inte rätt till i kroppen varför han tog ett så kallat medicinskt beslut och lägger in mig igen för nu ska vi ta reda på varför. Ny blodprover togs för att odlas efter bakterier och jag ska få intravenös antibiotika. Min assistent fick köra ensam tillbaka medan jag blev kvar, både snopen och besviken. Samtidigt är jag glad över att läkaren är så grundlig så jag inte blir akut sjuk hemma igen då det kan gå åt vilket håll. Imorgon tas nya prover, om infektionsvärdet är bättre så får jag kanske åka hem på permission fram till måndag men frågan är om jourläkaren som jobbar i helgen tar ett så obekvämt beslut. Men jag förbereder mig för ännu en sommarhelg på sjukhus. Dagens tips, skaffa aldrig njursten!

13:e sjukhusnatten

Nu på morgonen räknar jag in tretton nätter på sjukhus på en månad, tolv sjukskrivningsdagar på semestern. Den tolfte sjukhusnatten fortsatte med täta sköljningar av urinblåsan där ännu mer koagulerat blod kom ut med mycket smärta. Läkarna gick sen ronden och då skulle de försöka få en tid på röntgen för att sätta in nefrostomin igen, slangen som sätts in i njuren genom huden och som töms på utsidan men det var inte säkert att de hade tid idag. Men så gick det snabbt, klockan 10.00 kördes jag till röntgen och där stod ett team och väntade varför jag hoppade över på röntgenbritsen. Läkaren letade upp njuren, lokalbedövade och förde sen in slangen vilket gjorde något mer ont än förra gången men jag var så otroligt glad över att det blev av så snabbt. När jag kom upp på avdelningen så gjorde det rätt ont så vi fick ta till lite smärtstillande. Urinen som rann ner i nefrostomin var något blodig, men som läkaren sa så blir det så efter ett ingrepp. Jag hade som mål att få åka hem igår eftermiddag men då jag fick en liten febertopp så följde jag läkarnas råd och stannar en natt till. Fram på kvällen så fanns det sen inget blod kvar i någon av katetrarna vilket var målet. Tidigare under dagen så fick jag två blodtransfusioner då jag förlorat så mycket blod. Återigen, så mycket väsen för en liten sten på fyra millimeter… Natten, den trettonde sjukhusnatten blev lugn förutom en kortare febertopp som enligt sjuksköterskan alltid kommer efter liknande ingrepp. Jag frös och blev inpackad i filtar för att vakna en timme senare helt genomsvettig. Morgonen började sen vid 5 med blodprov och spolning av kateter. Vid halv 10 rondade läkarna och jag får komma hem idag, men på permission, infektionsvärdet låg på 150 och då jag haft feber så vill de inte helt skriva ut mig. Så imorgon ska jag hit igen för nya prover, men nu ska jag hem och fira en jubilar.

På akuten – igen och igen

Den här sommaren börjar likna en riktig sjukhussoppa där jag mellan varven mår hur bra som helst. Så vad var det nu då? Dan kom hem sent natten mellan söndag och måndag efter att ha varit i Tyskland och spelat tennis så vi somnade sent. Vid klockan tre samma natt vaknade jag och behövde kissa varför jag naturligtvis gick på toa, men det hände ingenting förutom några få droppar som var blodblandade. Men jag var ju så kissnödig, varför hände inget? Jag la mig igen men efter en timme gjorde jag ett nytt försök utan resultat, nu började det bli läskigt, samtidigt kom enorma trängningar som kändes som om kroppen ville göra sig av med något, inte helt olikt krystvärkar vid födsel fast utan något positivt resultat. Det som ändå kom ut var mestadels blod. Jag väckte då Dan som i sin tur fick väcka en mycket morgontrött David och vi begav oss till akuten i Kristianstad. Väl där så fick Dan och David lämna och jag skrevs in. Ganska snabbt fick jag rum och sen började det tidsödande blodprovstagandet av tre personer. Den som lyckades bäst fyllde två rör men sen var det stopp. Njurarna röntgades och jag var övertygad om att stenen fastnat i urinröret. Men se det hade det inte, där fanns istället en klump koagulerat blod som täppte till uringenomströmningen. En kateter sattes och då rann allt lydigt ut men färgen var mörkröd. Sköterskan sköljde och till slut var färgen svagt rosa och jag skrevs ut. När jag väntade på familjen så kände jag väldiga trängningar men tänkte att det är för att jag har haft kateter. När vi kom hem fortsatte trängningarna men jag försökte dricka mycket vilken även Urologens rådgivning rådde mig till. Efter ett tag mådde jag bättre och somnade i soffan och trodde då att allt skulle bli bra. Efter ett par timmar vaknade jag och satte mig upp i soffan bara för att två rejäla trängningar kom där jag inte kunde hålla emot varför det rann blodblandad urin ner på golvet. Nu fick vi nog och Dan körde återigen in mig till akuten i Kristianstad. Nu mot kväll så tog det längre tid att komma in och trängningarna blev allt värre. När jag till slut kom in till inskrivningssöterskan så gjorde det så ont och jag kunde inte hålla emot så hon fick sätta på mig en blöja, värdigheten sjunker med samma skala som smärtan höjs. Snabbt fick jag eget rum men sen hände inget på ett par timmar förutom att det gjorde så ont så jag nästan skrek vid trängningarna. Till slut kunde läkaren komma till mig. Hon berättade då att enligt röntgenplåtarna imorse så har katetern som börjar i njuren glidit ner från sin plats och satt i röret mellan blåsa och organ varför njuren inte alls blir avlastad utan tvärtom, den har återigen svullnat upp och mår jättedåligt. Läkarens idé var att först ta hand om smärtan vilket orsakas av stora mängder koagulerat blod i urinblåsan som stoppar upp och nästa steg blir en akutoperation, antingen imorgon eller inatt. Först försökte de med konststycket att ta blodprov vilket lyckades efter många om och men och sen sattes en kateter som hela tiden sköljde ur urinblåsan på blod. Men det hade inte gått att sätta en infart så halv 1 på natten transporterades jag till IVA där en narkosläkare under lokalbedövning satte in en nål i halsen, en CVK. Efter det kom jag vid halv 2 till Urologavdelningen och somnade efter en jobbig dag. På morgonen kom så ronden. De berättade att jj-katetern har kanat ur njuren och ligger strax under och irriterar. Njuren är väldigt uppblåst vilket kan leda till njursvikt om man inte tar ut slangen. Det tänker de göra på mottagningen men om det är för mycket koagulerat blod så måste de gå in och rensa under narkos. Sen får röntgen återigen sätta dit en nefrostomi för då mådde kroppen i alla fall bra. Stenen kan de inte prioritera vid en akutoperation då, som de sa, en så rutinerad läkare som kirurgen som opererade mig i Malmö inte lyckades så väntar de. Så, två steg tillbaka. Efter en stund fick jag åka ner till Urologmottagningen där de via bedövningssalva i urinröret fick ut den ettriga men lilla jj-katetern, döpt efter dess utseende. Det gjorde inte alls ont men sen fördes den nya katetern in och då fortsatte den blodblandade urinen att rinna ut tills det inte gjorde det längre, koaglet stoppade igen. Undersköterskan fick uppdraget att spola urinblåsan med koksalt och sen dra ut det stoppande och koagulerade blodet. Det gjorde rent jävulskt ont då området blivit alldeles för bearbetat, det känns som om ett sår som inte helt läkt rivs upp hela tiden. Samtidigt så måste katetern vara där för annars går det inte att få ut alla blodklumpar. Det blir ännu sen sommarnatt på sjukhus, jag har ett väldigt märkligt sätt att fira semester…

Att vakna hemma

Jodå, jag fick ändå komma hem igår. Helt plötsligt så gick allt väldigt fort, vid 13.30 kom underläkaren in till mitt rum och sa att då alla blodprover såg bra ut så kunde jag åka hem. Glad som en lärka ringde jag min assistent så hon kunde möta mig vid Triangeln i Malmö, beställde medicin som jag kunde hämta i Sölvesborg, fick hjälp med att göra mig iordning och sen 14.20 satt jag på tåget upp till Sölvesborg. Klockan 16.00 kom jag till Sölvesborg och hämtade ut min förbeställda medicin och Dan hämtade mig. Hemma väntade David som stolt visade upp sin pokal, en pokal han vunnit genom att spela tennis i Kolleviksspelen i Karlshamn, tyvärr missade jag hans match men får se Dan spela final idag, fredag. På bara ett par timmar förändrades den osäkra sjukhusvistelsen till underbar sommar igen. Hemma hos familjen, några njutningsfulla timmar följde på trädäcket i sommarkvällen innan sIdag har jag vaknat tidigt, resten av familjen sover men så skönt det är att vara hemma igen!

Trött på det här

Enkelt sagt så kan man säga att operationen igår misslyckades. Syftet var att ta bort stenen som fastnat samt den förhatliga nefrostomin som satt i njuren och stack ut som en kateter som fick tömmas flera gånger om dagen. Då jag vaknade ur narkosen var allt kvar plus en så kallad dubbel j-kateter som sitter invärtes mellan urinblåsa och njure. Jag fick dock löfte om att nefrostomin skulle stängas och tid för borttagning skulle ske dagen därpå. Idag på ronden fick jag veta att då vägen varit stängd mellan njure och urinblåsa så hade stenen fastnat ännu mer, vilket man kan förstå. Vid ronden idag så tyckte läkaren, som var en annan än den som opererade, att jag ska stanna till imorgon då röntgen inte har tid att ta bort nefrostomin idag. Jag började då protestera och undrade varför de inte bokat in detta redan då de visste att den skulle tas idag. Det fanns inget svar på det. Jag blir så trött på att kommunikation inte fungerar och jag blir ännu mer trött då de kommer och säger att det helt plötsligt finns en tid för mig idag vid 11 för borttagning av slangen in i njuren. Det jag är trött på är att hela tiden behöva strida för sin sak. Alla dessa som inte orkar eller förlitar sig på att allt fungerar blir lidande och i längden blir vården väldigt ojämlik. Parallellt med röntgentjatet så fungerade inte min port-a-cath så blodprover kunde inte tas. Nattpersonalen försökte ta vid 5 men då det inte fungerade så lämnade de över till dagpersonalen som glömde så jag fick påminna. Efter väldigt många försök så kunde de ta blodprov nu vid 12. Nu ska de analyseras och sen (när?) ska jag få träffa läkare. Nu vill jag inte stanna här längre, varför ska vårdtiden förlängas för att kommunikationen inom vården inte fungerar? Jag är så trött på det här! Vem vet, kanske jag kommer hem idag men jag vet att om några veckor så ska operationen göras om…

Opererad mitt i sommaren

Så var det återigen dags att lämna semestern för ett tag, lämna en långsamt framväxande trädgård i stugan där hantverkarna förvandlar en byggarbetsplats till en oas för ännu ett besök på Urologen i Malmö. Jag skrevs in igår efter en mycket stökig tågfärd där ”mitt” tåg fick bärga ett havererat tåg från Bromölla och med eskalerande förseningar, resten av familjen stannade i Blekinge då min operation lyckades pricka in den återkommande tennisturneringen i Karlshamn. En timme sen skrevs jag in på Urologen med covidtest och allt. Hade inte sådan tur så jag fick enkelrum men delar istället rum med en äldre dam som gillar ”Morden i Midsomer” så vi enades om det programmet igår. I morse väcktes jag fem för mediciner med mera och sedan kördes jag ner på röntgen och det uppstod en osäkerhet om stenen verkligen var kvar eller om det var kalkavlagringar. Kördes sen direkt till operation och fick mina premediciner soch en nål sattes i port-a-cathen och sen sövdes jag. Väcktes sen mitt i en dröm så det blev lite av en chock då jag befann mig på sjukhus. Läkaren dök upp då jag var på uppvak och berättade att visst var där en sten, en krånglig rackare som han inte fick ut. Istället satt han en så kallad dubbel-J kateter som är en invärtes slang från njuren ner i urinblåsan som vidgar utrymmet så stenen på så sätt kan komma ut. Katetern tas sen bort om någon vecka på mottagning så de skulle undersöka om det kunde ske i Kristianstad. Nefrostomin ville han inte heller ta bort idag men stängde av den så om allt fungerar som det ska så tas den bort imorgon på röntgen. Det blev väl inte helt det resultatet jag önskade men förhoppningsvis slipper jag imorgon den jobbiga katetern hängande runt benet.

På väg hem

Sitter nu på mitt enkelrum på Urologen strax efter läkarronden. Det jag lyssnade mest på var orden ”du skrivs ut idag”. Igår när jag låg i sängen och tittade på varenda repris tv 4 kunde uppbåda så kom känslan av att jag slösar bort sommaren här på sjukhusrummet men istället för att se det som självömkan så valde jag att se det som ett tecken på att jag är frisk. När jag låg på sjukhus hela sommaren 2014 så infann sig aldrig känslan av att jag slösade bort sommaren då jag var för sjuk för att vilja vara med i sommarens härlighet. Men idag släpps jag fri, fast sjukvården väljer att säga att jag skrivs ut. Innan jag har Urologen i ryggen så ska det till en massa pyssel. Recept ska skrivas, läkaren ska kolla upp vart jag kan lämna urinprov en vecka före operation, assistenten ska komma och covidtestas innan vi får lära oss hur man byter påse på nefrostomin och hur den töms, omläggning och påsar ska packas men sen åker jag hem. Första stopp får bli Lund och byta till elrullstol och sen mot Kristianstad och hämta David som varit hos mormor och morfar då Dan efter många påtryckningar från mig kom iväg till sin tennisturnering i Tyskland. Sen åker vi till stugan och om det inte regnar ikväll så ska jag sitta på trädäcket och njuta av friheten.

Helg på Urologen

Besöker nu det tredje sjukhuset i den tredje staden och den tredje avdelningen sedan den här sjukhistorien påbörjades i söndags. Tanken var att jag skulle ha förflyttats från Lund till Malmö i onsdags men den platsen jag skulle ha fått gick plötsligt upp i rök. Så det fick bli ännu en natt på MAVA bredvid den gamle mannen som på torsdags förmiddag genomgick en fyra timmars mobil dialys, tackar gudarna att mina njurar började fungera igen efter förra sepsisen 2014. Så kommer nog vokabulären bli, sepsisen 2014 kontra sepsisen 2021. Förhoppningsvis så stannar det med sepsis ett och två, ungefär som att benämningen av världskrigen bör stanna vid två. Hur som helst, efter stora påtryckningar från läkare i Lund så poppade det plötsligt upp en plats på Urologen i Malmö. Efter några timmar kom en ambulans och hämtade mig. Sjuksköterskan som satt bredvid mig berättade att de precis varit på Stortorget och deltagit i en tyst minut för sin ihjälskjutne poliskollega i Göteborg. Jag rullades in i ett enkelrum med tv! För er som aldrig legat på sjukhus ska veta att det är som att bli uppgraderad till lyxsviten på Grand. Jag skrevs in och pratade länge med sjuksköterskan och la fram min önskan om att imorgon både bli av med njurstenen och katetern, eller nefstomi som det tydligen heter, då det kommer att bli mycket bekymmer med den då jag inte kommer att kunna tömma den själv vilket hon noterade i min journal. Igår förmiddag så kom läkaren, han tog snabbt ner mig på jorden, varken sten eller kateter kommer att tas bort nu. Anledningen är att han helt enkelt inte vågar, kroppen är fortfarande alldeles för infekterad även om infektionsvärdet sjunkit från cirka 300 i söndags till dagens 137 så måste det ner mer. Men han förstod min situation och lovade att både sten och kateter skulle bort så fort som möjligt. Han gick iväg en stund och kom sen tillbaka och hade då lyckats trycka in mig i kön så operationstid var bokad 21 juli med inläggning dagen innan. Efter hans förklaring så förlikade jag mig med tanken att ha nefstomin kvar i de veckor som återstår till operationen. Det blir ett massa tömmande från ena njuren men förhoppningsvis något färre toalettbesök från den andra njurens något mer naturliga produktion.
Efter all denna information så kändes det som om det fanns en rimlig plan. Jag pratade med min chef så de dagar jag skulle haft semester på lämnar jag tillbaka och tar ut dem igen till höstlovet. Dan och David var just då i stugan så jag guidade dem över telefon om hur de skulle få in den stora elrullstolen i bilen så jag kan åka i den när jag skrivs ut. Annars så blev det tv för hela slanten innan jag somnade med hjälp av en sömntablett vid halv 12. Vid 5 i morse kom sjuksköterskan och tog prover och vid ronden klockan 10 fick jag veta att infektionsvärdet gått ner till 75. De kommer idag att blanda intravenös antibiotika med antibiotika i tablettform för att imorgon fortsätta med enbart tabletterna. Svarar kroppen lika bra på det så får jag komma hem på måndag. Det känns verkligen som om allt går åt rätt håll nu men jag måste vara beredd på bakslag.