Konferens och fest

De senaste dagarna har jag levt ett liv i sus och dus. I torsdags och fredags så var det verksamhetsplanering med jobbet vid Ystad saltsjöbad med övernattning. Jag känner mig dock inte redo med att ordna med alla förberedelser som en hotellvistelse skulle innebära då det är så mycket jag måste kolla upp innan något sådant kan ske. Till exempel om assistansbolaget betalar assistentens övernattning, kan jag duscha där, är rummet tillräckligt anpassat? Dessutom så har jag absolut inte haft tid till det heller. Någon annan gång kanske men inte nu. Kollegorna åkte med buss i torsdags men det kan jag ju rent fysiskt inte göra. Jag åkte istället med taxi fram och tillbaka båda dagarna. Båda morgnarna var taxin sen men var istället för tidig då vi skulle hem. Det här med att hålla tider spelar visst inte stor roll för Skånetrafiken men det är jag ju inte den förste som upptäcker. Varför vi hade så här flådig konferens är för att vi ska omorganiseras, många kollegor ändrar sina arbetsuppgifter men jag har nog desamma. Nytt arbetslag och ny chef dock. Men omgivningen i Ystad är helt fantastisk vilket min assistent kunde spana in ordentligt medan jag satt i möte, hon menar på att hon inte jobbade ihjäl sig.  Här inne satt vi och slet, eller som en kollega uttryckte det, man svälter ju inte ihjäl för det var stor lunchbuffé samt en stor kakbuffé på eftermiddagen. Under tiden kunde vi titta ut på denna utsikt.         

Taxin gick sen hem på fredagen klockan 15 och vi fick då upptäcka en tredje resväg mellan Lund och Ystad och efter en mindre felkörning i Sjöbo så kom vi hem. Men då fick vi jobba snabbt, på med ugnen och vispa grädde. En snabbputsning av hemmet och så var de här. Mina fina vänner Karin och Anna. Vi åt, drack vin, skrattade och pratade. Men som vanligt så går tiden alldeles för snabbt för det kändes som om de bara varit här en liten stund innan de skulle hem. Vi hann i alla fall bestämma att nästa gång får män och barn vara med, kanske.

Annonser

Taxi runt Skåne

Torsdag är för tillfället lika med Orup och träning. Taxin kom tio minuter för sent, börjar bli luttrad med sena transporter men tänkte i alla fall hjälpa chauffören genom att tipsa om en smart väg ut ur Lund i rusningen. Min smarta väg till E22 norrut går via avfarten vid Tetra pak. Han lyssnade inte så jag upprepade min smarta väg och la till att det är så långa köer vid den norra utfarten. Han tittade inte ens på mig utan sa bara ”jag kör via gpsen”, jag viskade till min assistent att då får vi stå i kö. Blev samtidigt så oerhört irriterad för det bara lyste om chauffören att jag skulle hålla tyst för jag är både kvinna och sitter i rullstol, två kardinalfel. Gpsen tog oss ut till Nova Lund, på norra ringen och in i… låååånga köer. Jag myste lite för mig själv men hindrade mig från att säga ”vad var det jag sa”, men vi slösade upp en kvart i kön, jag blev alltså 25 minuter sen till Orup.

Hem skulle jag åka vid 15.30 och till min stora förvåning så var taxin nu tio minuter för tidig. Dagens andra chaufför, som hade ett lite mer ögonmötande beteende, berättade att han skulle hämta en person till i Södra Sandby. Detta trots att Orup alltid bokar taxi för ensamåkare men vi hade gott om tid så en tur ut på landet kunde ju bli trevligt. Vi åkte via Flyinge som verkligen verkar ha dille på hästar, överallt hästar och hästprylar. Vi åkte igenom Södra Sandby och anlände till Rögle kloster. Känt för ryktet att påven kanske skulle slagga över där då han besökte Lund förra året vilket han sen inte gjorde, det var bara ett rykte. Chauffören körde ner till det lilla klostret och jag tittade nyfiket på statyer, kors och meditationslundar men inga munkar syntes till så föraren gav upp. Jag började tänka att det måste ge dålig karma att dumpa en munk som säkerligen skulle till sjukhuset. Föraren kände nog samma sak för han backade tillbaka och då kom det ut en nunna. Där ser man hur bevandrad jag är i svenska klosterordnar. Men, dagen har bestått av två timmars taxiresande som borde ha tagit en timme. Säga vad man vill om Skånetrafikens specialfordon men de blir sällan förutsägbara.

Struligt

Denna vecka har jag bytt dagar så jag är ledig idag men ska jobba imorgon. Anledningen var den hett efterlängtade tiden på Plastik i Malmö klockan 9.50 idag, inte lätt att få en tid då det är två läkare som ska titta. Ganska försenade så tog de emot mig, inte lätt när två läkare har mottagning samtidigt för om en blir försenad så faller hela tidsschemat. Men det gjorde inget, de undersökte och kände på min ärriga hud runt munnen och beslöt sig för en operation av underläppen efter sommaren, goda nyheter alltså. När vi sedan begav oss därifrån så berättade min assistent att hon fått en notis att tågtrafiken stod still mellan Malmö och Lund. Med taskiga farhågor begav vi oss till Triangelns station men ett tåg som skulle till Lund dök upp direkt och jag kunde köra på med min tunga elrullstol. Halvvägs till centralen berättar de i högtalaren att det blir slutstation då det finns en nedriven kontaktledning mellan Malmö och Lund och vi hänvisades till ersättningsbussar. Men hur kommer man på med en elrullstol på en ersättningsbuss? Direkt upp till Skånetrafiken som hade kö men när jag kom fram och berättade mitt ärende så var personen där hur hjälpsam som helst. Hon ringde färdtjänst och bokade en bil, kruxet var att bilen inte skulle gå förrän en timme senare, dvs halv 1. Lite jobbigt då jag skulle klippa mig kvart i 2, i Lund och erfarenheten har lärt mig att färdtjänst aldrig är i tid. Men det var den, till och med tio minuter för tidig så jag hann hem, äta lunch och byta till den smidigare manuella rullstolen. Till frisören kom jag prick kvart i 2, i tid men jag hade inte hunnit göra hälften av det jag tänkt mig på min lediga dag. Men jag blev i alla fall klippt.

I stående

Varför ska det vara enkelt att åka till Mölndal med sjukresor då det kan vara krångligt. Idag skulle jag göra min åttonde resa till Mölndals sjukhus och då taxin kom så fick jag helt enkelt inte plats med min elrullstol då det redan satt en man i elrullstol i bilen. Skånetrafiken påstod att jag inte bokat med elrullstol vilket jag naturligtvis hade gjort men bokaren hade helt enkelt valt att ignorera detta. Jag bytte snabbt till min manuella rullstol som går att fälla ihop och hoppade över i ett säte så vi kom iväg. Väl framme i Mölndal så hade föraren fel adress dit jag skulle men jag lotsade honom rätt då jag först skulle till Ortopedkliniken där sjukgymnasten finns vilket är i en annan byggnad än själva sjukhuset. Chauffören var sen snäll och kollade upp min resa hem men då fanns inte den. Jag började så smått undra om kvinnan som bokade min resa hade rökt på eller något. Min assistent gjorde sen en heroisk insats som lyckades återboka min resa hem.

Nu var jag i alla fall framme på Mölndals ortopedklinik där sjukgymnasten Kerstin var med ortopedingenjör samt min sjukgymnast från Orupssjukhuset. En hel delegation som bestämt sig för att få upp mig på benen och då måste jag ju leverera. Vi började med lite uppmjukning på britsen och sen fick jag på mig mina korta övningsproteser. Kerstin instruerade hur jag skulle vända mig på magen och sedan baklänges hasa ner på golvet, detta för att testa hur långt läkningen av skelettförankringen kommit. Det visade sig att den kommit väldigt långt.  Fem veckor efter operationen så klarade både mina ben och skruvarna att bära hela min tyngd och det var så underbart att få sträcka ut och vara i stående igen. Efter lite justerande så gjorde vi om proceduren igen och det blev enklare att både hasa ner och sen upp igen. Vi gjorde upp planer så nu ska jag till Orup och träna två gånger i veckan med start nästa vecka. Om en månad så kommer både sjukgymnast och ortopedingenjör från Mölndal till Orup för då är det dags att börja träna med långa proteser.

Efter detta besök så skulle vi åka inom Mölndals sjukhus, var antagligen detta moment som strulat till det för min förmodade pårökta bokare på Skånetrafiken. Väl där så fick jag träffa min läkare som ville se hur såren runt skruvarna läkte. Det högra benet var helt godkänt men det vänstra var fortfarande lite sårigt. Jag ska fortsätta att lägga om bara det vänstra benet med luftiga förband dagligen och om två veckor så ska jag skicka upp en bild för beskådande så ringer läkaren sedan upp mig, betydligt enklare än att åka upp en gång till. Vill det inte läka så blir det kanske en mindre hudtransplantation. Glädjande nog så drog han antibiotikan så kanske jag skulle våga mig på ett glas rosè till Melodifestivalen på lördag?

Hemgång imorgon

Idag på förmiddagen så la läkaren om mina ben. Han var nöjd förutom att blodcirkulationen inte är helt optimal på det högra benet. Han ordinerade därför ytterligare sängläge. Att sitta uppe i ett par timmar, max, är okej men inte mer. Han vill inte att jag återgår i arbete förrän agrafferna är borttagna och de ska tas bort i Mölndal den 20 februari. Jag vill ju hemskt gärna börja jobba så fort det går så vi gjorde upp en plan. Han undrade först vad jag jobbar med och gjorde tummen upp då jag sa att jag jobbar på Arbetsförmedlingen, han hade nog inte blivit lika glad om jag sagt takläggare. Jag är då helt sjukskriven fram till den 20 februari, agrafferna tas bort och om det ser bra ut och cirkulationen fungerar som den ska så går jag i arbete den 21 februari. Jag kommer då att ändra mina arbetstider så jag jobbar två timmar på förmiddagen på min arbetsplats. Efter det åker jag hem och vilar i sängläge och sen jobbar jag två timmar till. Jag jobbar då varje dag så det blir sammanlagt 20 timmar. Ser det inte bra ut den 20 februari så blir det en hudtransplantation.

Idag har jag även träffat sjukgymnasten och här gäller det att komma igång direkt. Jag fick av henne två korta proteser och en skruvmejsel. Fram till nästa besök så ska jag två gånger varje dag skruva fast dessa i mina nyinsatta skruvar och börja stimulera benvävnaden via yttre tryck. Ett sätt var att ligga i sängen och trycka benen mot sänggaveln. Det är en läskig känsla att sätta tryck på benen då det känns som om det kittlar inuti benet.

Men imorgon får jag åka hem, äntligen, som jag längtar. David sa igår att han tyckte att det räckte och jag håller med. Nu har jag varit borta i 10 dagar. Dagen idag har förutom omläggning, röntgen och sjukgymnast gått åt till att rodda med allt. Maila chefen om sjukskrivning, boka tider för omläggning på vårdcentralen, meddela assistenterna om att jag kommer hem, beställa mediciner mm. Som tur väl var så skötte sjuksköterskan bokning av hemtransport…

 

Terminatorhanden

Jag har tidigare jämfört mig med Darth Vader och min hybris fortsätter då jag nu jämför mig med Arnold Shwarzeneggers terminator, bara elaka figurer. De blir ju i och för sig snälla sen men det är inte det det ska handla mo. Idag var jag på Aktiv ortoped igen och fick prova en ny protes som heter ”Bionic”. Min ortopedingenjör, arbetsterapeut, försäljare samt en forskare från LTH var med. Protesen är ganska ny på marknaden så jag är väldigt glad över äran att få testa den. Denna protes är väldigt speciell då den har leder och kan med enkla medel ändra fingerställning och grepp. Vi testade alla möjliga sätt att ändra fingrar och grepp och ja, det går att bara hålla upp bara långfingret om någon är dum.  img_0925 img_0927  Jag fick låna hem den högra i en vecka och sen ska jag prova ut även den vänstra innan en beställning kan göras. Nu ska här tränas!

Igår fick jag ett samtal från Mölndal och datum för operation två är nu satt. Jag ska komma upp över dagen den 23 januari för att träffa narkosläkare och sedan läggs jag in kvällen den 29 januari för 6.30 den 30:e ska jag vara redo för operation. Denna operation kommer att ske med både narkos och epidural, eller ryggmärgsbedövning. Jag ska sen vara inneliggande i 10 till 14 dagar innan jag får åka hem. Resultatet kommer att bli två skruvar som sticker ut ur varsitt ben. På dessa skruvar ska sedan proteser skruvas fast och sedan väntar en massiv rehabilitering för att lära mig gå igen. Det enda lilla kruxet nu är konsten att lyckas boka en sjukresa till Mölndal. Idag har jag ringt Skånetrafiken två gånger redan trots att alla intyg ska vara inskickade från Orup som gav remissen i första instans. Jag får ta en ny vända imorgon…

Äntligen hemma

Egentligen så skulle jag ha åkt hem från Mölndals sjukhus i fredags men i torsdags så beslutade vi att jag skulle stanna kvar över helgen då jag hade för ont. Min port-a-cath krånglade också varför jag fick åka ner till IVA på fredagen och en anestesiläkare från Älmhult försökte placera nålen rätt. Det visade sig vara svårare än vad vi trodde så efter fem timmar där vilket även inkluderade ett besök på röntgen så satt äntligen nålen där den skulle. Klockan halv 9 på kvällen så var jag tillbaka på min avdelning men då den stänger under helgerna så hade alla mina grejer flyttats över till grannavdelningen. Allt utom min necessär var med men jag vågade inte klaga över det då jag fick ett enkelrum med tv, dock utan fjärrkontroll så det blev tv 4 för hela slanten. Under söndagen kom min kompis Maria på besök. Maria lärde jag känna på Hallands nation då hon pluggade till jurist och jag till lärare. Ödet förde henne så till Göteborg och då vi hållit kontakt via Facebook så var detta ett utmärkt tillfälle att ses. Vi räknade ut att vi inte setts på 13 år men samtalsämnena tog vid där de avslutades sist, förutom allt prat om våra barn som ju inte fanns då vi sågs sist. Idag flyttades jag så över på min avdelning och fick efter många om och men träffa min läkare. Då de flesta som gör dessa operationer använder proteser i vanliga fall så var den vanliga sjukskrivningstiden två månader men vi kom fram till att då jag mest sitter så kan jag börja jobba efter två veckor. Tur det för jag hade blivit galen av att vara hemma ända tills dess adventsljusstakarna skulle ha plockats fram ur källarförråden. Det viktiga är dock att jag inte sitter för mycket för då kan benen svullna och då integreras inte titanet lika bra i skelettet. Taxin hämtade mig vid 13.00 och chauffören var en skön turk som kom till Sverige på 70-talet som älskade svenskt dansband vilket han lyssnade på hela vägen hem, kulturintegration då den är som bäst. I höjd med Falkenberg så kunde jag tycka att det svängde men skyller det på morfindimman. Väl hemma så fick jag äntligen träffa mina killar och speciellt den lille har varit mycket saknad. Titta vad duktig han börjar bli med bokstäverna! image Nu ska jag lägga mig med benen i högläge, ta lite smärtstillande och gosa med David.

Försenad hemgång

Efter överläggning med min kirurg igår så kom vi fram till att jag skulle stanna kvar på Mölndals sjukhus över helgen. Operationen gick mycket bra men sjukvårdspersonalen har inte fått full kontroll över smärtan. En teori är att då jag tål så mycket smärtlindring så har jag helt enkelt fått för lite. Anledningen till att jag tål så mycket är för att jag de sista åren fått så mycket smärtlindring så smärttröskeln har höjts. Jag känner mig dock fruktansvärt bakfull av all morfin jag fått. Jag sover nästan hela tiden men tror att smärtan håller på att vända. Men tro nu inte att det bara är att omboka resan hem. Det gick bra att boka av resan idag men för att få boka en ny resa på måndag så krävdes ett nytt sjukreseintyg. När väl det skickats in, det tredje, så kom de på att det inte går att boka resan i Mölndal utan den måste bokas i Lund. Jag tänkte då att jag försöker ta mig igenom min morfindimma och ringa själv. Det gick bra med bokningen fram till dess att jag ville att Amanda, som hon hette som tog bokningen skulle bekräfta beställningen. Då började hon viska ”hjärtbesvär 31” varpå jag undrade varför hon viskade och undrade i mitt stilla sinne om hon blivit knäpp. Vi kom inte längre där varför jag bad koordinatorn i Mölndal att ringa och få bokningen bekräftad. När hon ringde så fanns naturligtvis inte bokningen på måndag. De undrade också hur det var möjligt för mig att jag kunnat åka upp till Mölndal överhuvudtaget då något sjukreseintyg inte kommit in alls. Vi satt då alla med tappade hakor och nu lägger alltså sjukvårdspersonalen här i Mölndal all tid på att försöka ordna men resa hem istället för att få lägga den tiden på patienterna. Jag håller på att bli tokig på sjukresors bokningssystem, vem är den intelligenta ingenjören bakom det? Ska bli spännande om jag kommer hem överhuvudtaget.

Nu har jag i alla fall alltså fått de första implantaten inopererade, ser ut ungefär såhär image fast jag har i båda benen. Jag pratade med doktor Brånemark igår innan han kastade sig på flyget till San Francisco och vi kan kanske göra nästa operation redan i slutet av januari. När det sen är läkt så kommer skruven som sticker ut att se ut ungefär så här image fast på båda benen.

Den vilka jakten på sjukreseintyget

Det här med sjukreseintyg är visst hårdvaluta i södra Skåne. Jag var helt säker på att jag hade ett registrerat hos Skånetrafiken som tillhandahåller sjukresor då kuratorn på Orup skickade in ett i våras. Idag då jag ringde för att boka resa till Mölndals sjukhus så fick jag veta att det fanns inget, kan tillägga att personen som svarade var mycket otrevlig utan uns till servicemind. Då jag tidigare behövt ringa flera gånger för att boka så testade jag igen, nästa person trodde att Mölndal låg utanför Helsingborg innan hon kom på att jag inte var berättigad en sådan resa. Jag kontaktade då min vårdcentral men min läkare där ville inte heller skriva ut ett sjukreseintyg då de inte var de som remitterade mig. Jag började fundera på när jag blev remitterad och av vem och kom på att det nog var av överläkaren på Orup för snart två år sen. Ska han alltså ha ansvar för alla mina sjukreseintyg till Mölndal ända fram till dess att alla operationer där är klara? Vi räknar med ett tidsperspektiv på kanske tio år! Jag fick i alla fall tag på en undersköterska, Jörgen, på avdelning 107 på Orup och berättade om alla turer. Han tyckte att det var trams att ingen kunde ta på sig ansvaret för mitt intyg utan skrev helt sonika ut ett själv och faxade in. Underbara människa, vad jag uppskattar de som i sitt yrke gör det där lilla extra för att det ska bli bra för någon annan! Själva resan då? Jag ringde nu men de hade inte hunnit kolla faxen så den var inte registrerad än varför jag ännu inte kunnat boka. Fortsättning följer, inte undra på att jag inte kan jobba mer än 50 % när jag måste ägna en halv dag lite då och då för att få tag i ett intyg som ingen vill skriva på.

Kvällen har dock varit mycket bra! Malin och Pushpa kom och hälsade på och hade med sig mat och jag kunde bjuda på lite vin. Efter middagen plockade Pushpa fram saxen så nu är jag nyklippt! De har precis åkt och Dan och David har kommit tillbaka från sin hamburgermiddag på stan och David lyckades övertala sin pappa att offra en femma i studsbollsautomaten så snart lär vi höra ilskna knackningar från grannen under.

Utskrivning och kalas

I torsdags var det utskrivning från Orup, igen. Det är nu meningen att jag ska träna hemma och sedan kommer detta att följas upp, eventuellt med en ny träningsperiod på Orup. Det är så det fungerar, en period som inskriven för att få hjälp med specialträning och sen ska dessa metoder införas och användas i vardagen. När jag var där i torsdags så hade det gått en vecka sedan port-a-cathen opererades in så sjuksköterskan tog stygnen och det såg fint ut, förutom en litet skrapsår från omläggningen. Jag tränade på som vanligt, förutom med benproteserna då högra benet fortfarande är lite svullet. När vi sedan satt i taxin och den rullade och skumpade över kullerstenarna i Lund så sved det väldigt vid skrapsåret av tröjan, trodde jag. När jag sedan tog av tröjan så insåg vi att det inte var skrapsåret utan själva såret där ett stygn suttit som hade delat sig och lämnade ett öppet och gapande sår i dagern. Jaha, vad göra nu? Åka till akuten och vänta i timtal innan en sjuksköterska tejpade ihop det eller improvisera hemma? Det fick bli hemimprovisering, utfört av min lätt förskräckta assistent som med bravur tejpade ihop det. Men då kom jag på att vi måste ju tvätta såret först för att undvika en inflammation så av med tejpen igen, tvätta det gapande såret och tejpa ihop huden igen. Assistent Tina var mest rädd över att ärret skulle bli fult men, fula ärr har jag så många av så ett mer eller mindre spelar ju ingen som helst roll.

Idag fyller Irma år, Irma som jag blev stolt faster åt för 9 hela år sen och idag hade hon släktkalas så vi ställde upp mangrannt och tog oss till Malmö. Småkusinerna David och Aron var först lite blyga för varandra innan de drog in på Arons rum och enligt sedvanlig tradition småkusinerna emellan så satt de snart i kalsongerna och lekte. Vi vuxna satt mest i vardagsrummet, pratade, drack kaffe och åt tårta. Irma tog sen fram sitt fotoalbum från när hon var liten som vi bläddrade i och blev nostalgiska. image Efter det åkte jag och Dan hem själva. David stannade kvar då han skulle följa med sin mormor och morfar till Kristianstad sen, studiedag på dagis imorgon. Det kommer bli ganska tomt ikväll utan en liten hand som snurrar in sig i mitt hår då han ska somna ackompanjerat av ljuden som uppstår då en liten kille suger på sin tumme.