Telia backar

Ännu är inte miraklernas tid förbi men det satt hårt inne… Igår skulle Telias avdelning kundrelationer ringa oss då vi i torsdags uttryckte vårt stora missnöje med företaget. Jag hade telefonen nära till hands hela dagen men ingen ringde. Vid 7 på kvällen så kom vi hem till Lund och jag började då chatta med Telia igen för att höra varför ingen ringt oss. Fick då svaret att det fanns ingen anteckning om att kundrelationer skulle ringa oss. Damen vi pratade med på support i torsdags som lovade oss dyrt och heligt att hon skulle lämna en utförlig rapport av vår situation hade alltså struntat i det. Mannen vi chattade med fick hela historien med vårt försvunna mobila bredband och försvunna surfpott. Han undersökte saken noga och försökte starta om abonnemanget men lyckades inte. Han föreslog att vi skulle ringa växeln och be att få prata med en ledare då vi kom upp till stugan och då ha vårt simkort till hands. Om ledaren gick på vår linje så skulle de kunna återskapa abonnemanget, detta var något vi förra veckan fick höra var omöjligt. Idag hade jag lite att göra som att träna och gå till tandläkaren men då jag kom hem igen så upptäckte jag att Telias kundservice läst min blogg och ville att jag skulle kontakta dem så skulle de hjälpa mig. Hann inte ens svara på det förrän Philip från Telia ringde. Han hade läst att vi skulle kontakta växeln för att få tag på en ledare varför han ville förekomma oss. Han erbjöd helt plötsligt oss ett nytt mobilt bredband med 200 GB kostnadsfritt och vi skulle få behålla vår utökade surf i 30 dagar då vi sen kan välja om vi vill ha mobilt bredband eller utökad surf på telefonen. Han la in beställningen och sen var det bara att gå ner till Teliabutiken och hämta ut det. I butiken var det kö, vi väntade i över en timme innan vi fick lägga vantarna på dyrgripen. Sammanlagt har jag nog lagt ner en hel arbetsdag för att få Telia att rätta till sitt misstag, men det gick, jag fick rätt till slut, men ska det behöva vara så svårt?

Lurad av Telia

Ända sedan jag flyttade hemifrån och skaffade min första fasta telefon på 90-talet så har jag varit Telia trogen. Kanske lite dyrare men alltid bäst kvalitet och bäst täckning. Nu har denna trohet fått sig en rejäl knäck. I måndags var jag och Dan i Teliabutiken i Lund och bytte mobiltelefoner och passade på att skaffa ett familjeabonnemang samtidigt. Säljaren var en ung kille som verkade lite trött men han upplyste oss om att vi kan få 30 GB att surfa på istället för 6 GB då vi är så trogna kunder. Inte för att vi surfar så mycket på de små mobilerna då jag föredrar den något större Ipaden och Dan sin dator men om de nu var så generösa så varför inte? Vad han inte informerade oss om var att han då stängde av vårt mobila bredband som vi använder i stugan för att just använda nämnda iPad och dator. Det upptäckte vi först då vi kom upp till stugan på onsdagen då vi inte hade något nät. Då vi får 20 GB varje månad så har vi under vintern sparat denna surf varför vi när sommaren kommer har närmare 150 GB i vår lilla router som räcker under hela semestern. Det var nu hela Teliacirkusen startade. Då kundtjänst stängt så fick jag chatta med en Teliakille som skrev att det här löser de nästkommande dag via en s.k callback och han slängde in lite extra surf på min mobil så vi kunde internetdela under onsdagkvällen. Rätt mycket mer krångligt men det funkar ju för en kväll. Dagen därpå så kommer samtalet från Telia. En ung kille som bara upprepade mantrat ”jag förstår att ni är besvikna men jag kan inte koppla in det mobila bredbandet då det är avslutat”. När jag berättade att det stängts av utan att vi blivit informerade och att vi mer än gärna bara har 6 GB surf på våra mobiler så han istället kan säga upp det och sätta igång bredbandet så upprepades mantrat. Jag bad honom be en chef ringa mig men naturligtvis var det ingen chef som ringde mig. Men om vi åkte till en Teliabutik så skulle de kunna hjälpa oss. Då stugan ligger i Sölvesborg och närmaste butik ligger i Kristianstad så åkte vi de tre milen dit. Men där fick vi veta att de har ännu mindre befogenheter än Kundtjänst och han bad om ursäkt över att vi ännu en gång blivit felinformerade. Sex mil i bil i onödan, men en supportlinje skulle ringa mig halv 7 på kvällen. Nu var det en kvinna som ringde men hon kunde inte koppla in det mobila bredbandet då det måste gå minst 30 dagar innan det kan kopplas in då det blivit uppsagt. Nu var jag så arg så jag kokade och sa att vi inte blivit informerad utan ni har tagit vårt bredband och nu vägrar ni att hjälpa oss? Det märktes att även denna person inte var speciellt intresserad av att hjälpa oss då vi ”faktiskt sagt upp vårt mobila bredband”. Imorgon ska Kundrelationer så ringa oss men vi tror inte vi får någon hjälp där utan vi måste nog åka hem till Lund imorgon och söka upp samma person som utan att informera oss sa upp vårt mobila bredband som gör att vi har lite civilisation i stugan. Tyvärr har jag inga stora förhoppningar på att det finns någon på Telia som har lust att korrigera deras misstag. Vi behöver nu råd, kan man lämna tillbaka nyinskaffade telefoner och således bryta bindningstiden? Har någon tips på en annan teleoperatör där vi kan ha dels bredband i lägenheten, mobilt bredband i stugan samt familjeabonnemang? Är uppriktigt sagt väldigt besviken över hur Telia har hanterat vår situation.

Botoxad 158 gånger

För fjärde året i rad har jag nu varit hos min hudläkare för att bli botoxad i pannan och i huvudet. Idag kallade sig läkaren själv faktiskt för en sadist, vilket jag kunde hålla med om. Gör jag då detta pga en plötslig åldersnoja där jag bara måste släta ut alla rynkor i pannan? Faktiskt inte, denna plågsamma behandling härrör sig från de första somrarna efter sepsisen då jag svettades enormt från panna och huvud. Håret såg konstant nytvättat ut vilket ju var en lögn, snarare tvärtom. Jag var hela tiden så varm så jag längtade efter att få frysa. Till slut så blev det så jobbigt då familjens medlemmar krävde olika temperaturer, jag förstod ju att det var mina önskningar som var de avvikande. Jag konsulterade min allmänläkare som i sin tur remitterade mig till en hudläkare. Jag trodde att mina värmepåslag berodde på de kraftiga amputationerna och alla ärren men enligt specialisten så berodde det inte alls på det ( och inte heller på klimakteriet om nu någon skulle tro det) utan på alla sövningar. Då jag sövts säkert mellan 50 – 100 gånger så har kroppens egen termostat rubbats varför jag hela tiden upplever sådan värme och värst då i panna och huvud och så klart mest under sommaren. Han rekommenderade därför årliga botoxinjektioner för att stilla wet-looken. Idag var det så dags igen och det gör ju så in i vassens ont varför jag räknade antalet nålstick för att fokusera på något. Idag blev det 158 stick vilket jag konstaterade med uppretade tårkanaler varför mascaran rann långt ner på kinderna. Nu är det bara att invänta den första känningen av botoxen, om en vecka kommer jag att vara så stel i pannan så det kommer att bli omöjligt att se förvånad ut…

Lockig

När jag blev sjuk i februari 2014 så hade jag precis varit hos frisören och klippt mitt spikraka hår. Efter några veckor i respirator så föll det spikraka men nyklippta håret av, det enda som blev kvar var en bit mitt på huvudet varför jag fick den då väldigt trendiga mohikanfrisyren. Efter ett tag växte det ut igen som det brukar och nu sex år senare så har jag fått lockigt hår. Idag då jag varit och klippt mig så kröp håret upp en bra bit för riktigt så här kort är det inte. Tänker på alla permanentar jag genomled under ungdomsåren men efter några månader så var det rakt igen. Tänk att allt som krävdes var att få en sepsis och genom det försätta kroppen i en sådan stress så håret föll av för att sedan få lockigt hår? Skämt åsido men visst är det konstigt att rakt hår kan bli lockigt på detta sätt? Inget ont utan att det har något gott med sig…

Livet under Corona

Det är inte mycket jag skrivit i min blogg den senaste tiden och troligtvis så härrör det sig från Coronan. Det har ju inte hänt så mycket som skulle vara av intresse att skriva om, allt är ju inställt. Under maj månad så skulle jag egentligen på återbesök på plastik efter operationen i december men det sköts på framtiden, varje torsdag skulle jag egentligen på gåskola men det har skjutits upp. Inte heller har vi något spännande socialt liv så allt går på sparlåga. Men livet fortsätter ju ändå och dagarna går men med något färre aktiviteter så vad gör jag då? Måndag, onsdag och fredag så jobbar jag, brukar jobba hemifrån måndagar och fredagar men onsdagar spenderas på jobbet. Vi har fördelen att kunna välja hur vi vill göra. En intressant reflektion som gjorts är att sjuktalen på jobbet minskat markant trots Coronan och folk mår i allmänhet bättre, troligtvis av att jobba hemifrån ibland, i varje fall på min arbetsplats. En positiv effekt av coronan som jag märkt är att jag får mer tid över, ingen pendlingsstress. Numer så tränar jag mer än före viruset, tiden räcker liksom längre. Nu ska dock ingen tro att jag tycker att Covid-19 är något bra, absolut inte, jag tycker det är jättetråkigt att inte få träffa mina föräldrar eller ha friheten att få göra vad jag vill. Men en sak vi börjat göra igen är att åka till stugan på helgerna. Än så länge är det bara David och jag då Dan behöver helgerna till att jobba. Men vi har det så bra i stugan, förra helgen så inledde David badsäsongen med ett dopp från nya bryggan. Kallt var det förstås men nu är badpremiären avklarad. Den här helgen då det var så fint väder så ville inte David bada då många fler badade, men att bada i varmt och fint väder är ju faktiskt lite för amatörer. Vi åker numer upp till stugan i vår nya bil, slipper vänta och trängas på tåg men jag kör inte. Inte än, måste träna mer men det har jag inte hunnit. Bara för att jag har oceaner av tid så betyder det inte att den som ska följa med har det (läs Dan). Så det får vänta.

Hönsgödsel i Stadsparken

När jag var student i Lund på slutet av 90-talet och det var Valborgsmässoafton, eller det mer vedertagna begreppet i Lund, siste april, så var Stadsparken inte det stora dragplåstret. Det var till idrottsplatsen man gick, ligger ett stenkast från vår nuvarande bostad. I alla fall om man var nationsaktiv och det var ju jag, i Hallands nation. Alla nationerna samlades i Lundagård efter tidig sillfrukost i de respektive nationernas källarlokaler, sällan var vi studenter uppe så tidigt som siste april. Efter Lundagård så gick vi gemensamt genom stan till idrottsplatsen och där var det tävlingar mellan nationerna. Själv var jag aktiv i damdragkampslaget. De flesta i vårt lag hade hämtats från nationen fotbollslag så vi intalade oss att vi hade väldigt starka ben och därför perfekta för dragkamp. Vi var oerhört seriösa, tränade i flera veckor innan, hade dubbskor för att få fäste och handbollsklister på händerna så vi inte tappade greppet, ingen fick heller dricka någon alkohol innan vi vann. För naturligtvis så vann vi och den lyckan kan nog bara jämföras med glädjen att vinna ett OS-guld. Och roligt hade vi, efter tävlingarna gick vi genom Lund upp till Helsingkronas nation där vi drack bubbel innan vi gick hem till Hallands för att piffa inför kvällens och nattens fest. Ingen ens nämnde Stadsparken. Men efter hand växte det fram en fest i parken som blev större och större för varje år. Numer så vallfärdar folk från grannkommunerna för att sitta på en filt i parken och dricka. Redan vid frukostbordet halv 7 ser man genom köksfönstret de tunnklädda studenterna med brassestol och klirrande kassar som går från stationen till Stadsparken. Men inte i år, i år är ingenting sig likt. Efter många om och men beslutade Lunds kommun att spärra av parken med stora staket. Men de litade inte riktigt på att Lunds studenter skulle lyda Folkhälsomyndigheten och här visar kommunen att de ändå har en hel del humor då de väljer att gödsla hela parken med ett ton hönsgödsel just idag. Dessutom så regnar det…

En jämförelse av två långfredagar

Det är bara ett år emellan men ändå så olika, jag har alltid gillat att jämföra dagar som på olika sätt varit händelserika och utmärkt sig antingen på ett bra eller dåligt sätt. Vad är det då för speciellt med en långfredag? När jag tänker efter så har just långfredagen ofta inneburit vissa landmärken i mitt liv. Oftast då inte av det profana slaget som det kanske borde. Långfredagen 2008 satt jag i en bil som slingrade sig igenom Jamaicas inland på väg från Ocho rios till Kingston. Långfredagen 2014 fick jag äntligen träffa David igen på Linköpings brännskadeintensiv efter att ha legat inlagd i två månader men var äntligen så pass frisk att ett möte var möjligt. Långfredagen 2019 deltog jag i tv 4 Nyhetsmorgon och vi fick några härliga dagar i ett vårvarmt Stockholm. Kunde inte låta bli att titta på årets upplaga av långfredagens Nyhetsmorgon där programledarna var desamma men istället för mig som gäst efter 11 så var det Lasse Granqvist som fick den äran, en ytterst värdig efterträdare😊. Men i år var vi inte i ett myllrande Stockholm, inte heller den planerade resan till Dans föräldrar blev av pga den världsomfattande pandemin. Så vad gjorde vi, jo, vi begav oss upp till stugan i Sölvesborg som legat i sin vintersömn sen september. Det är mycket jobb med att sommaröppna en stuga, ramper ska ut, sommarmöbler ut, vattnet ska sättas igång, löv räfsas och gräset klippas. Sen blir det ju väldigt kallt i en icke vinterbonad stuga i början av april så elementen fick gå på högvarv. Konsekvenserna på ett elsystem som är proportionerat för sommarvistelser blev för mycket. En propp gick och som stadsbor är vi inte världsbäst på det här med proppar men via hjälp av rådiga grannar så fick vi igång strömmen igen. Så istället för att belasta ett uttag så spred vi ut elementen men det gick en propp ändå. Då var det i och för sig ändå tid att lägga sig så toaletten lystes upp av en ficklampa och elementet flyttades ännu en gång och alla filtar letades fram så då blev det rätt bra i alla fall. Kallt men ganska mysigt. Vi behöll den sociala distanseringen, blev enbart en fika utomhus med grannarna. Tänk vilken skillnad på förra året, social trängsel i Stockholm mot social distansering i Sölvesborg. Alltså, ännu en långfredag att minnas, inte pga tropiskt klimat, tillfrisknande eller medieuppmärksamhet, snarare en läxa att för mycket belastning på ett gammalt elnät ger kyla och mörker…

Riskgruppsrädsla

Vid flera tillfällen har jag fått frågan om inte jag tillhör en riskgrupp gällande Coronaviruset. Då jag ofta glömmer att jag kanske inte ser ut som andra och glömmer vad jag faktiskt varit med om då mitt liv och min vardag är mitt nuvarande normaltillstånd så blev jag först förvånad och kanske lite förnärmad över frågan, varför skulle jag vara det, jag är väl som alla andra? Men efter att ha fått frågan tillräckligt många gånger så började jag inse att det är jag som är dum. Min kropp tog kanske mer stryk invändigt än vad jag trodde men samtidigt, jag mår ju bra, blir ju inte sjukare än andra och dessutom så träffade jag min läkare för tre veckor sen och hon sa inget. Men mycket har förändrats på tre veckor. Först i onsdags så kände jag att jag ändå måste kolla upp om jag är i en riskgrupp, kanske det gick upp ett ljus i samband med att dödstalen började öka, IVA- platserna sinade och larm om vårdpersonal som inte räcker till. Då jag själv har varit en IVA-patient så vet jag hur oerhört resurskrävande och kostnadskrävande den insatsen är. Ständigt övervakad och behandlad av minst två personer som alltid är på rummet. Då, i mars 2014, på BRIVA i Linköping hade jag lyxen att ha eget rum, så är det nog inte nu. Och är det något jag inte vill så är det att återigen bli en IVA-patient, i en medicinsk dimma där någon ständigt suger ut slem ur dina lungor tills du nästan kräks. I onsdags loggade jag alltså in på 1177 och ställde frågan till min vårdcentral. I torsdags plingade mobilen då ett meddelande dök upp från en sjuksköterska jag aldrig träffat som skrev att jag tillhörde en riskgrupp då jag är extra infektionskänslig. Infektionskänslig? Är jag? Hur ställdes den diagnosen och på vilka premisser? Jag ringde istället upp min vårdcentral och fick prata med en annan sjuksköterska som tittade igenom min journal och kunde där inte hitta något som styrkte den första sjuksköterskans bedömning, hon hittade dock en notering i min journal där det stod att jag skulle hellre söka en gång för mycket om jag blev sjuk. Var det kanske därför den första sjuksköterskan gjorde bedömningen att jag är extra känslig? Hon ville dock rådfråga min läkare för att sen återkoppla dagen därpå. Tankarna började mala, vad ska jag göra om jag är i en riskgrupp? För det första, jobba hemifrån, för det andra, ha en väldigt stor social distansering. Men de övriga i familjen, hur inskränks deras vardag om jag är i en riskgrupp? Googlade vilt men sansade mig sen och tänkte att jag får lösa det när jag får besked. Igår blev det faktiskt hemarbete då David vaknade med en mikroskopisk snuva och då får man inte gå till skolan så jag fick en försmak över hur hemarbeteslivet kunde bli, helt okej men ärligt talat så är jag hellre på jobbet. Fram på eftermiddagen så kom beskedet, jag är inte i någon riskgrupp, hurra, det tänkta karantärslivet suddades ut. Men jublet fastnade något i halsen då jag tänker på hur det ser ut där ute och frågan som maler i huvudet, tänk om Sveriges strategi med det öppna samhället baserat på rekommendationer inte håller, tänk om vi alla borde sitta i karantän? Ingen vill det, frihetskänslan är så stor men måste vi så måste vi. Framtiden får visa vad som är rätt eller fel men hur man än vänder och vrider i perspektiv på den här Coronatiden så kommer vi nog att inse att alla är förlorare.

När Gåskolan är stängd…

…så får man ordna sin egen Gåskola hemma. Jag har en stående tid på Gåskolan i Lund varje torsdag klockan 13.00 och då har jag hjälp av två sjukgymnaster och om proteserna krånglar så finns det även en ortopedingenjör att tillgå. Värsta lyxen alltså. Men i dessa kristider så var det ju inte svårt att förstå att det inte kommer att vara någon längre tid. Vi diskuterade detta förra torsdagen och sjukgymnasterna hade fått besked av sina chefer att de skulle vara beredda på att gå in som undersköterskor om behovet uppstod. Det har det alltså gjort nu för nu är Gåskolan inställd tillsvidare. Men då gäller det att ta saken i egna händer och ordna träningen hemma. Det blev några varvs spatserande runt i vardagsrummet och det gick faktiskt över förväntan så nu gäller det att hålla i. Då jag på grund av en sträckt muskel i ryggen så kommer jag inte kunna hoppa studsmatta på ett tag men fick ett bra tips på konditionsträning. Jag ska helt enkelt hålla en boll mellan armstumparna och lyfta armarna upp och ner så många gånger jag orkar och det kan jag säga är oerhört jobbigt så det är den nya träningen. Än så länge har jag kommit upp till, med diverse pauser, 1000 lyft men då är armarna så mjölkstyrestinna så de, armarna alltså, är helt obrukbara en stund. Men då fungerar det förhoppningsvis!

David opereras

Ganska länge så har vi vetat att några av Davids tänder inte mår så bra varför specialisttandläkaren ville ta bort dessa via en operation. Vid två tillfällen har vi tackat nej till återbudstider. Den senaste veckan har som alla vet beredskapen höjts betänkligt kring Coronaviruset varför vi började fundera över hur smarta vi egentligen varit då vi tackat nej till förmån för andra roligare nöjen. När de ringde i måndags och erbjöd oss en tredje återbudstid så högg vi direkt. Enligt sköterskan så är det bara en tidsfråga innan alla operationer ställs in så därför fick vi vända veckans planering på en femöring. Alvedon och Emlaplåster inhandlades och David informerades vid skolhämtningen. Han tog det bra, skulle till och med, enligt honom, bli spännande. Han är ju i och för sig väldigt van vid att ha operationer omkring såg då jag operats så många gånger så dramatiken finns liksom inte. Vi anlände till barnsjukhuset i Lund med en fastande David med Emlaplåster på båda handryggarna klockan 11 i tisdags. Han fick direkt träffa en superpedagogisk sjuksköterska som förklarade allt som skulle ske, han fick till och med en penna och en broschyr där han kunde pricka av alla momenten. Efter lite trugande fick vi i honom lite lugnande premedicin och han fick sen ligga i sjukhussängen i sjukhuskläder och titta på Tom och Jerry . Vi märkte när medicinen började verka för han blev väldigt snurrig, flummig och fnittrig så när de satte in en pvk i ena handryggen så gjorde det bara lite ont. Dan fick sen följa med honom in till operationen och fick stanna tills han sövts. Jag har ju inför mina egna operationer sett föräldrar följa sina barn in i operationssalen och de är väldigt tagna när de kommer ut men jag tror att vår ”sjukhusvana” gjort oss mer rationella varför ingen av oss reagerade så känslomässigt, vi var mest glada över att det blev av. Kanske därför David också kändes så avspänd. Dan fick sen följa med in på uppvak och ganska snabbt kom de tillbaka in till rummet där jag väntade då bara en förälder fick följa med in i det allra heligaste. David är ju en riktig tuffing och låg i sängen hyfsat oberörd och inte alls skakad av det han varit med om, snarare lite stolt . Det var ju sen ganska trevligt att återigen se på Tom och Jerry och samtidigt klämma två glassar . Efter sju timmar på sjukhuset var vi hemma igen och nu består konsumtionen av alvedon, glass, Netflix och spel på Ipaden.