Den tomma tomten

Nu är sommarstugan borta, inte ett spår finns kvar av den gamla röda stugan med svarta knutar, papptak och en massa tillbyggnader som gav den sin karaktär. Borta är stugan med det svaga elnätet som tvingade oss att brygga kaffe i brorsans gamla rum om fläkten på altanen var på för annars gick en propp. Borta är stugan med det sluttande golvet, det pyttelilla köket, de smala dörrhålen, det kalla golvet med mera. För nu är allt rivet och vi söndagsutflyktade igår och var uppe tittade till det. Då föräldrarna ville med så fick vi ha munskydd i bilen vilket gav mig ännu mer respekt för all sjukvårdspersonal som tvingas ha det hela dagen. Efter tre mil började jag gnälla över hur jobbigt det var att titta neråt för då kom det i ögonen och skavde och hade jag solglasögon på så immade de igen, stackars mig! Syftet med att åka upp var egentligen för att sätta in en avfuktare i containern där vi förvarar alla möbler som fick stanna kvar vi hade inte själva förstått att det behövdes men blev som tur väl var upplysta av yrkesfolk. Vi stack sen ut till stugan och så tomt det var på håll, något saknades! Och så stor tomten såg ut utan något hus, tomten är inte stor, bara 336 kvm men utan hus så såg den gigantisk ut. Grunden var gjuten och det hade gjorts tidigare i veckan vilket vi redan fått bildbevis på. Nu såg det ut så här och det gick knappt att känna igen det. Men om man tittar i mitten av den sista bilden så kan man se att den fina bokportalen är kvar vilket blev en glad överraskning för det trodde vi inte skulle kunna gå. Vi har haft mycket att göra med vår framtida stuga för i onsdags hade vi bokat tid på Ikea för att planera kök och vi fick tid halv 18.30. Problemet var att Ikea stänger 18.00 så vi fick smita in då någon gick ut varpå vi fångades av en alert vakt som strängt berättade att Ikea var stängt men när vi förklarade vårt ärende så blev vi stället eskorterade till hissen. Det var vårt andra besök på köksavdelningen men nu blev vi klara och kunde maila upp offerten till East-house som håller ihop bygget. Mycket återstår än men med små steg närmar vi oss målet. Vi kommer att åka upp en gång i månaden så vi kan följa det på lite närmare håll.

Nu går (81)34:an i himlen in

Men återuppstår i ny mundering 2021. Mina föräldrar snubblade över stugan 1975 av en slump då de besökte släktingar i Tredenborg. Då var namnet stuga 30 på gamla Tredenborgsslätten och den var en anspråkslös liten stuga med ett allrum, ett sovrum och ett pyttelitet kök. Vatten fick bäras in via spannarfrån en allmän kran som fanns vid tomtgränsen, vilket var lyx för då behövde vi inte gå lika långt som grannarna och det fanns ett utedass. Tomten var arrende. Mycket enkelt alltså. Här står jag och lillebror framför den gamla verandan. Allt eftersom åren gick så växte kraven på en modernisering fram. 1982 byggde min far till en altan och ökade kökets yta. Någon gång i mitten av 80-talet så fick tomterna friköpas och då fick de små gatorna namn och stugorna nya nummer så nu bodde vi på Krusbärsstigen 8134 istället. 1989 så drogs vatten in varför ett badrum med toalett och dusch byggdes till, oerhört skönt att som sextonåring slippa sminka sig på utedasset. Samtidigt så fick jag och brorsan varsitt sovrum då vi vuxit ifrån det här med att dela rum så nu fanns alla bekvämligheter. Men åren fortsatte att gå och i och med mina amputeringar 2014, för övrigt den enda sommaren jag inte besökt stugan hittills, så blev det problem då jag återigen skulle till stugan. Det var nämligen nivåskillnader mellan trädgård och altan samt mellan altan och stuga, detta fick därför avhjälpas med hemmabyggda ramper. Det gick inte heller att ta sig runt i stugan pga trösklar och smala dörrar, men just då, 2015, så spelade detta en mindre roll då huvudsaken var att jag kunde komma dit igen. Men de här åren med sålängelösningar fick ett slut förra året då vi insåg att stugan helt enkelt behövde anpassas. I slutet av förra sommaren så tog vi dit en hantverkare och framförde våra önskemål; höja altanen så den var i samma nivå som stugan, vinterbona och bredda dörrarna. Vi fick svar att om altanen skulle höjas så måste hela taket höjas, skulle han sen hitta något, typ fukt i golv och väggar, när den skulle vinterbonas så kunde det bli hur dyrt som helst. Tanken började växa fram om vi inte skulle riva den gamla sommarstugan med grund från 1951 och bygga ny? Men det var ju tvunget att förankra detta beslut hos mina föräldrar, trots att de skrivit över stugan på mig men jag var ändå tvungen att ha deras godkännande, kände jag. Det visade sig att de inte alls vara av den sentimentala typen då orden löd, ordagrant ”omkull med skiten”. Nu påbörjades en process som varit så lång och krånglig så om vi vetat det då så hade vi nog stoppat redan då. Men som tur väl var så visste vi inte det! Först kontakta banken, sen hitta en entreprenör, sen träffa entreprenör med arkitekt, sen beställa en nybyggnadskarta, sen träffa banken igen, sen få en budget, sen ansöka om bygglov med kompletteringar, sen hitta en kontrollansvarig, sen skaffa en färdigställandeförsäkring, sen träffa banken, sen träffa entreprenör och byggare, sen rensa stugan och med det behålla, slänga eller skänka möbler, sen flytta om växter i trädgården…och det är där vi är nu… det har tagit ett år men förra söndagen blev vi av med boden, som för övrigt är det ombyggda utedasset, och i torsdags så revs stugan så nu har vi detta ökenlandskapFortsättning följer…

Den hotade och kränktes lilla maktdemonstration

Igår skulle jag ut på ett litet ärende vi 14 och upptäckte då att ytterdörren inte gick att öppna med min lilla fjärrstyrda fjärrkontroll. Inte heller fungerade knappen på väggen som öppnar dörren utan att man behöver vrida om dörrlåset. En ganska viktig detalj för någon som mig, det är även en viktig detalj för två av mina grannar som även de sitter i permobil. Vi testade sen koden på utsidan och inte heller den fungerade. Sagt och gjort, jag felanmälde och tryckte på att vi är tre personer i huset som är väldigt beroende av att automatiken fungerar då vi varken kan vrida om dörrlåset eller resa oss upp och öppna med nyckel från utsidan. De förstod att det var viktigt och skulle skicka någon omgående. Vid klockan 16 testade jag igen efter att David berättat att han fått släppa in farbrodern under oss i permobil som inte heller kan ta sig in med nyckel. Jag ringde igen till felanmälningen och de lovade att fixa det direkt. Om inte koden fungerar så kan ju inte heller min assistent komma in imorgon. Klockan 18 tänkte jag att jag bara skulle kolla så allt fungerade för annars var jag tvungen att ge assistenten en nyckel. Men det fungerade fortfarande inte. Lätt irriterad ringde jag felanmälningen igen och killen som svarade kände igen ärendet. Han var lite förtvivlad och sa att hade han kunnat så hade han skickat någon direkt men styrelsen (läs ordförande) i föreningen tyckte att det skulle vänta till imorgon. Jag blev först helt paff, förstod de inte att för tre personer i deras förening så är det här väldigt viktigt då det handlar om vår säkerhet och frihet att kunna ta oss in och ut utan besvär. Men så började jag förstå sammanhangen då det är samma ordförande som före jul vägrade låta oss ha en parkeringsplats som är anpassad efter mina behov då jag ”definitivt inte skulle behandlas bättre än någon annan”. När jag tyckte att hans beteende var synnerligen diskriminerande så kände han sig hotad och kränkt så nu får han den ultimata hämnden, det är han som bestämmer när dörren ska lagas, inte jag! Således ska jag naturligtvis inte behandlas bättre än någon annan i denna situation heller. När automatiken inte fungerar så får jag allt resa mig upp från rullstolen, gå på mina osynliga ben fram till dörren och med min osynliga hand plocka fram nyckeln och låsa upp dörren som alla andra. För så fungerar funktionshinderpolitiken i vår lilla förening. Vad jag vet så är dörren inte lagad än…

Förmiddagsdrama

Träningen påbörjades redan vid 7 i morse då studsmattan åkte fram. Äntligen börjar konditionen att hitta tillbaka efter sommarens dekadenta leverne. Efter lite hopp och styrketräning så avslutades träningen med gående med proteserna med stöd av ett gåbord. Då jag var klar med träningen så stod jobbdatorn redo på köksbordet varför jag loggade in utan att ha tagit av proteserna. Jag kollade lite mail och startade de nödvändiga programmen. Min assistent skulle sen skruva av proteserna från implantaten före dusch och det vänstra gled av som det skulle men inte det högra. Den satt fast som i ett skruvstäd. Hur hon än vred och kämpade så rörde den sig inte en millimeter. Vi kämpade och kämpade och hon blev alldeles röd i händerna men protesen vägrade släppa sitt grepp. Nästa steg var att hälla i olja och rengöringssprit för att förhoppningsvis lösa upp gängorna. För att vara på den säkra sidan så stängde vi av elektroniken i protesen med den följden att benet inte gick att böja och blev en kraftig hävarm och blev då alldeles för tung för skruven varför det började göra ont. Olja och sprit hälldes i men den var fast. Vi letade upp en polygrip men den vi hade var för liten. Jag försökte då ringa min ortopedingenjör men hela företaget var stängt i två dagar för utbildning men det gick bra att maila så skulle de återkomma på måndag. Men måndag, jag måste ju ha av den innan! Jag ringde då till Mölndals sjukhus som opererade in skruvarna och koordinatorn där fick tag i en ortopedingenjör men det var inte mycket hon kunde göra på telefon mer än att tipsa om en polygrip. Jag ringde då min högstadielärare till man som inte svarade. Desperat ringde jag då till skolans expedition där den urtrevliga kanslisten lovade att leta upp Dan. Efter ett par minuter ringde han och jag förklarade debaklet och han skulle komma hem direkt. Mellan varven så jobbade jag så gott det gick trots den tilltagande smärtan. Dan kom så hem och hade då varit inom träslöjden och fått låna en enorm polygrip men innan han skulle ta till verktyget så skulle han göra ett sista försök att skruva av protesen. Naturligtvis gled den av som om ingenting hade hänt. Gissa om han blev stolt? Och jag som vänt upp och ner på hela världen men nu var den av! Vet inte riktigt om jag vågar använda proteserna igen innan min ortopedingenjör gjort en ordentlig besiktning…