Bedömd på förhand

Då det är Kristi himmelsfärd idag och barnen är lediga från skolan på fredag så gjorde jag som den större delen av den yrkesverksamma kåren i Sverige gör denna klämdag, tog ledigt. Då Dan redan är på plats i stugan och fixar med det sista av två års ombygge så skulle David och jag ta tåget upp under eftermiddagen. Nu när David är så stor så behöver jag inte ha med någon assistent på tåget då han kan visa biljetterna men hon följde oss till stationen. Tåget kom in, i tid, konduktören såg mig och hämtade ramp så jag kom på, gick väldigt bra alltså. Samtidigt så hade en liten gymnasiesärskola från Hässleholm med sina lärare varit på skolutflykt i Lund så de gick på i samma vagn. Jag och David körde in till rullstolsplatsen som var upptagen av en mamma och hennes två barn. Då vänder sig mamman till den kvinnliga gymnasiesärläraren och frågar menande om mig: ”ska hon sitta här?”. Jag svarar snabbt att jag kan prata själv och ja, vi tar gärna rullstolsplatsen då jag sitter i rullstol. Den kvinnliga läraren som nog var van vid liknande frågor om sina elever från andra ignorerade mammans fråga. Mamman ber om ursäkt och börjar rafsa ihop sina saker men hon var inte färdig där, hon var tvungen att förklara sig lite till: ”jag frågade din assistent då jag…”, sen kom hon inte längre och då jag inte ville höra mer så klippte jag av snabbt med att hon är inte min assistent, jag är här med min son, ungefär som alla andra resenärer. Sen försvann hon och vi såg inte röken av henne mer på resan. David såg lite allvarlig ut och sa att du gjorde rätt, mamma. Kanske reagerade jag för häftigt men jag är så trött på att bli bedömd som inte bara fysiskt funktionsnedsatt utan även intellektuellt funktionsnedsatt, bara för att jag sitter i rullstol. Jag började rannsaka mig själv, hade jag likadana fördomar innan jag själv hamnade i den här situationen och kom fram till att det hade jag nog men jag räddade mig från fördomsträsket då jag aldrig skulle prata över huvudet på någon, inte heller med barn. Kanske är det mer känsligt för en rullstolsburen att bli intellektuellt ifrågasatt än för andra, eller så handlar det om att det är just rullstolsburna som blir ifrågasatta, inga fungerande ben innebär ingen fungerande hjärna. Det spelar ingen roll hur många högskolepoäng jag har, hur många examen jag har, hur komplicerade jobb jag har eller har haft, ”at the end of the day” så blir jag ändå bedömd efter mitt utseende. När vi kom upp till stugan så berättade jag om händelsen för Dan varav David, min störste supporter, säger: ”jag slår vad om att du är mycket smartare än henne, mamma”.

Rotfylla eller dra ut

Det blir tandläkarens dilemma efter dagens akutbesök hos sjukhustandläkarna i Malmö. Under förra veckan så kände jag att det började göra lite ont i en kindtand varför jag ringde sjukhustandvården i Malmö. De känner mig väl sedan alla besök inför besluten 2015 att dra ut alla framtänder och istället sätta in bryggor både uppe och nere. De kunde ordna en tid till den 9 maj vilket jag tyckte lät bra. Men redan i fredags upptäckte jag att det gjorde ont att tugga på vänster sida. Denna upptäckt blev en realitet under helgen och det gjorde mer och mer ont. Visserligen så gick det att tugga på bara höger sida men så fort något gled över till den vänstra sidan så skickades en stark smärtstråle upp till hjärnan som sa att detta gör jäkligt ont. I morse så ringde jag tandläkarna vid 8 och se, de kunde sätta in mig på en akuttid klockan 13 idag. Jag jobbade på hela förmiddagen och sen tog jag och min assistent tåget till Malmö. Sjukhustandläkarna är ju vana vid funktionsnedsatta med konstiga munnar som jag har varför de är det bästa alternativet för mig, dessutom så går de under högkostnadsskyddet. Jag hoppade upp i tandläkarstolen och fälldes bakåt, får alltid känslan av att jag ska glida av bakåt vilket så klart inte sker. Jag förväntade mig att hon skulle se en enorm krater med karies men hon såg ingenting på tanden. Röntgen gjordes och då såg hon att en av rötterna var skadade. Vid närmare kontroll så konstaterades att min nerv gått i nekros, alltså avlidit, dött. Hon frågade då om jag ville behålla tanden och göra en rotfyllning eller dra ut den. Jag valde det första alternativet och då hon inte hinner göra varken det ena eller det andra på en akuttid så skulle hon i alla fall göra det mesta för att få bort smärtan. Då var hon tvungen att borra ner till nerverna och spola dem och sedan sätta på ett provisoriskt skydd. Jag fick bedövning, till och med tre sprutor och så började hon borra och borra och borra. Då ser hon att tanden även har en spricka. Då är det inte säkert att det går att rotfylla varför enda alternativet kanske ändå blir att dra ut den. Pest eller kolera. Hon ville fundera så skulle vi ses igen fredagen den 13:e…

Inlåst

Det är några veckor sen det hände men jag blev påmind idag då räkningen kom. På grund av min avsaknad av händer och därför oförmögen att öppna ytterdörren så har Lund kommun förbarmat sig över mig och installerat ett automatiskt lås, en så kallad bostadsanpassning. Tack vare detta lås så kan jag via en någon överdimensionerad fjärrkontroll låsa upp dörren. Dörren håller sig sen uppe i sju sekunder innan den stängs och återigen låses. Det behövs bytas batteri en gång om året men då kommer Ulf och byter. Ulf jobbar på ett privat företag varför de sedan fakturerar mig. Jag ska sedan i min tur betala och skicka in fakturan tillsammans med en blankett till Lunds kommun. Lite omständigt men då det bara varit en gång per år så har det varit ok, i alla fall för mig. Tidigare så fakturerade företaget kommunen direkt vilket sparade oss funktionsnedsatta att dels ligga ute med pengar och dels omaket att fylla i blanketten rätt men Lunds kommun är inte direkt kända för att göra livet för enkelt för den här gruppen. I januari började batteriet bli segt varför jag ringde Ulf som kom och bytte batteri. Blankett och faktura skickades in och en månad senare hade jag pengar tillbaks för insatsen. Men för ett par veckor sedan säger plötsligt min assistent då hon skulle ut med sopor att hon inte kan låsa upp, låskolven vara snurrar och får inte fästa och dörren är låst. Vi testar med att lyfta på batteriet och stänga av och sätta på strömmen till dörren men inget fungerar. Vi kommer inte ut, vi är inlåsta. Jag ringer som vanligt Ulf som för ovanligheten inte svarar varför jag talar in ett meddelade. En timme senare ringer han men han kan inte komma då han står längst upp i kran, varför fick vi inte veta, men han skulle fixa hjälp. Efter ytterligare en timme hör vi en knackning på dörren och jag får prata med Ulfs kollega Johnny via brevinkastet och vi hör Johnny be oss att kasta ut nycklarna genom samma inkast. Sagt och gjort. Johnny låser upp och vi är fria. Han skruvar och funderar fram och tillbaka medan jag fortsätter jobba i vetskapen att vi är fria. Helt plötsligt hörs ett ”aha, nu fattar jag”. Det visar sig att, ursäkta alla yrkeskunniga för den här förklaringen, att pinnen mellan låsvredet och nyckellåset har vridit sig så den ser ut som en korksruvslock. Efter tillräckligt många lockar så orkade inte pinnen vrida sig utan gick helt enkelt av. Johnny åkte iväg och köpte en ny och problemet löste sig. Då i alla fall… en vecka senare så fungerar inte automatiken, då jag trycker på min jättefjärrkontroll så händer ingenting. Åter igen ett samtal till Ulf. Han är på väg till Ystad den här gången men han undrar om vi är inlåsta igen men det är vi ju inte. Naturligtvis sker detta på en fredag, strax efter lunch. För att inte stressa upp Ulf så tycker jag att vi över helgen kan lösa låsproblematiken med nyckel. Återigen vardag och Ulf kommer, den här gången visade det sig att batteriet fått kortslutning varför det byttes. Efter detta drama så lugnade allt ner sig tills idag då en rätt saftig räkning dök upp, blanketten är ifylld, fakturan lagd för automatisk betalning om tio dagar, hoppas bara att Lunds kommun skyndar sig en aning…

Varför får inte jag handla på Systemet?

Det är 28 år sedan som jag blev så pass gammal att jag fick börja handla på Systembolaget, de första åren fick jag förvisso visa legitimation allt som oftast men efter 30 års ålder så blev det allt ovanligare. Idag slank jag inom systemet med min 25-åriga assistent. Det som inhandlades var en flaska glögg och en flaska bubbel. Då jag av hyfsat förståeliga skäl inte kan plocka upp kortet ur min plånbok och dra det i kortläsaren och sen slå koden så gör min assistent det åt mig. Idag, som många gånger innan så bad kassörskan att få se hennes leg varpå jag sa att det är jag som handlar. Enligt kassörskan så spelade det ingen roll då det var min assistent som hjälpte mig. De andra gångerna har jag hållit tyst då detta svar kommit men idag ville jag inte det. Jag frågade vad som hade hänt om min assistent inte hade sitt leg med eller var under 20 år. Kassörskan hade nog inte tänkt på det utan sa att det hade nog ordnat sig ändå. Varför bad hon då om leg i första ledet om det inte spelade någon roll? Det är ju ganska uppenbart att jag i min mogna ålder inte är den som behöver legitimera mig för att klara en 20-årsgräns. När vi gick därifrån så blev jag mer och mer arg, kände mig diskvalificerad för att den möjlighet jag haft innan jag amputerades, dvs att handla alkohol i det statliga monopolet fråntogs mig när jag blev sjuk och landade i kassörskans godtycke. När jag var barn så hände det att jag följde med mina föräldrar till systemet och fick ibland hjälpa dem med att bära någon kasse. Vad hade hänt om min son följde med mig för samma syfte fast med tillägget att han blippade mitt kort också. Skulle jag då bli vägrad att handla? Har vi inte kommit rätt långt in på diskrimineringens sida då? Är jag misstänkt för att köpa ut till någon som inte har åldern inne? Vad gäller för oss i rullstol som kan betala för sig men som inte kan göra den praktiska delen av betalandet? Mycket väsen för ingenting. Jag ville ju bara vara ute i god tid för att slipa köerna före jul då vi traditionsenligt dricker glögg till skinkmackan på lillejuls afton…

Underkänd permission

Igår precis innan lunch så skrevs jag nästan ut från sjukhuset i Kristianstad. Läkaren var inte nöjd med det förhöjda infektionsvärdet men förstod att jag ville hem då Dan fyllde år, en väldigt jämn födelsedag dessutom. Kompromissen blev att jag fick permission till fredagsmorgonen. Det var väldigt skönt att få komma hem, duscha, ha sina egna kläder men så klart och framför allt, få träffa min lilla familj igen. Under veckan jag varit borta så hade trädäcket fortsatt växa fram och Dans projekt med en grillplats hade avancerat. Vi hade en lugn eftermiddag och kväll med hämtmat, ingen större baluns, bara känslan att få vara hemma och sova i egen säng och umgås. I morse ringde så klockan 6.45 och min assistent kom och vi åkte till sjukhuset i Kristianstad för nya prover och ny bedömning, jag var solklart inställd på att bli utskriven då jag mår så bra och hade börjat att fundera på vad vi skulle hitta på i eftermiddag så i tankarna var jag redan hemma igen. Ronden med tre läkare kom och jag såg genast att överläkaren såg bekymrad ut. Alla värden var bra förutom infektionsvärdet som ökat. Han var lika frågande som jag över frågan varför? Men något står inte rätt till i kroppen varför han tog ett så kallat medicinskt beslut och lägger in mig igen för nu ska vi ta reda på varför. Ny blodprover togs för att odlas efter bakterier och jag ska få intravenös antibiotika. Min assistent fick köra ensam tillbaka medan jag blev kvar, både snopen och besviken. Samtidigt är jag glad över att läkaren är så grundlig så jag inte blir akut sjuk hemma igen då det kan gå åt vilket håll. Imorgon tas nya prover, om infektionsvärdet är bättre så får jag kanske åka hem på permission fram till måndag men frågan är om jourläkaren som jobbar i helgen tar ett så obekvämt beslut. Men jag förbereder mig för ännu en sommarhelg på sjukhus. Dagens tips, skaffa aldrig njursten!

På väg hem

Sitter nu på mitt enkelrum på Urologen strax efter läkarronden. Det jag lyssnade mest på var orden ”du skrivs ut idag”. Igår när jag låg i sängen och tittade på varenda repris tv 4 kunde uppbåda så kom känslan av att jag slösar bort sommaren här på sjukhusrummet men istället för att se det som självömkan så valde jag att se det som ett tecken på att jag är frisk. När jag låg på sjukhus hela sommaren 2014 så infann sig aldrig känslan av att jag slösade bort sommaren då jag var för sjuk för att vilja vara med i sommarens härlighet. Men idag släpps jag fri, fast sjukvården väljer att säga att jag skrivs ut. Innan jag har Urologen i ryggen så ska det till en massa pyssel. Recept ska skrivas, läkaren ska kolla upp vart jag kan lämna urinprov en vecka före operation, assistenten ska komma och covidtestas innan vi får lära oss hur man byter påse på nefrostomin och hur den töms, omläggning och påsar ska packas men sen åker jag hem. Första stopp får bli Lund och byta till elrullstol och sen mot Kristianstad och hämta David som varit hos mormor och morfar då Dan efter många påtryckningar från mig kom iväg till sin tennisturnering i Tyskland. Sen åker vi till stugan och om det inte regnar ikväll så ska jag sitta på trädäcket och njuta av friheten.

Ambulansfärd genom Blekingenatten

Jag som tänkt sammanfatta en av sommarens bästa månader med så mycket glädje och lycka men måste dessvärre avsluta den något sämre, från en sjukhussäng i Karlshamn. Men vi börjar med det bra… vid Davids skolavslutning så flyttade vi mer eller mindre upp till stugan. Dan var med på helgen men måste sen hem och jobba sina allra sista dagar som lärare. Förra helgen kom de bästa vännerna upp och även om det gått mer än ett år sen jag träffade vissa av dem sista så var det som om tiden stått still. Visst, vi blir alla 48 och 49 år i år men vad gör det när vi inuti inte åldrats en dag över 25.

Karin, Cilla, Anna och jag

Sittandes på bryggan som ser ut att vara en stalkerbild med en känd lundapolitiker i bakgrunden.

Mys under parasollet på trädäcket

Vännerna åkte hem på söndagen och fylld av energi kastade jag mig över måndagen jobb där jag skapade min alldeles egna arbetsplats på altanen, dagen då himlen öppnade sig…

Men ändå så mysigt, tänk att ha APT på altanen mitt i grönskan och med fågelkvitter, fin arbetsmiljö. På eftermiddagen så kom sen resten av familjen efter att de varit uppe i Askersund och äntligen kunde sommarvistelsen börja. Hantverkarna är i full gång med friggebod och trädäck så det händer grejer hela tiden.

Midsommarafton firades med släkten, eller min släkt i alla fall. Brorsan med familj kom och så även våra föräldrar så för första gången på knappt ett år var vi alla samlade. Vi satt så länge och pratade så sillunchen kom inte igång förrän 17.00, men vad gjorde det? Barnen var sen nere på ett kvällsdopp och sen satt vi uppe tills det blev för kallt. Midsommardagen var en fin dag och vi lunchade vid den lilla Tredenborgsrestaurangen och avslutade med minigolf och glass innan Malmögästerna åkte söderut igen.

I tisdags började jag att få de första känningarna av en urinvägsinfektion, då jag haft det så många gånger så vet jag vad det är som är på gång. Vårdcentralen tycker dock att man ska vänta några dagar innan man söker vård och sen var ju allt stängt mellan fredag till söndag. Men planen var att ringa vårdcentralen måndag morgon. Men natten mellan lördag och söndag så hände något. Jag fick upp och kissa var tredje timme och det luktade ruttna ägg och sved som om det var taggtråd jag producerat. Vi gick upp runt 9 och jag var bara trött så jag sov hela eftermiddagen. Våra grannar Emma och Peter undrade om vi ville gå ner till restaurangen och äta middag med dem och Lena och Anders men jag orkade inte och Dan skulle hem över natten. Jag försökte äta lite men det smakade inte. Dan frågade flera gånger om han inte skulle stanna men jag tyckte att läget var under kontroll. Han åkte halv 7 och jag la mig i soffan och tittade på gamla repriser av ”Svenska hjärtan” och David spelade på sitt loft. Strax efter 19 så började jag frysa och David hjälpte mig med två Alvedon. Frossan blev dock värre och värre så David hämtade filt, sen överkast och även täcke. Ändå frös jag så vid 21 ringde jag Dan och sa att det är lite för likt symptomen från 2014, han hade precis kommit igång till Lund men kastade sig i bilen norrut. Jag ringde 1177 som tyckte att jag skulle åka till akuten i Kristianstad men om jag skulle börja kräkas så skulle jag ringa 112. Det gick en halvtimme och snart kom de jobbiga illamåendekänningarna och vis av erfarenheten av nedkissade trosor så tänkte jag vara smart och sitta på toan och kräkas i en spann. Jag försökte få David att hämta en spann men han blev helt ifrån sig och sprang ut. Återstod bara golvet. Men vår duktiga unge sprang in till grannarna så snart kom Emma och Lena och deras män tog hand om David medan Emma ringde en ambulans som kom inom en halvtimme. Febern låg då på 40,3 och jag svettades så det rann av mig. Dan kom då också så först fick han ta lite fakta om vad som hände med mig och sen fick han springa över till David som satt med männen och tittade på fotboll. Halv 11 lämnade ambulansen Tredenborg med vidare färd mot Karlshamn då de misstänkte en sepsis. I blåljus åkte vi genom Blekingenatten och vid 23 var jag på plats på akutavdelningen och fick träffa läkare. Han frågade först om jag varit i kontakt med någon med deltavirus men trodde jag inte. Alla möjliga prov togs, covid, blod och urin och då det konstaterades att jag inte hade Covid så fick jag komma in på ett eget rum och då var klockan halv 2 och jag hade fått massor av antibiotika. En kateter sattes och sen somnade jag på en sömntablett efter att jag mailat chefen och smsat assistenten. Vid ronden i förmiddags konstaterades att det var en sepsis som orsakats av en kraftig urinvägsinfektion, precis som jag trodde och tänkte att nu blir nog allt lugnt. Men efter lungröntgen vid lunch fick jag en febertopp till och jag fick Alvedon och bäddades ner med fyra landstingsfiltar och efter några ynkliga timmar så väntar jag nu på transport till Lund då jag bor där så nu får Dan och David åka dit så får vi se när jag skrivs ut. Ännu en anledning att skrota regionerna. Som sagt, ett sämre avslut på juni men sammantaget en fantastik månad.

Jobba hemma gånger två

Vårt hem har förvandlats till ett kontor till följd av de striktare rekommendationerna kring hemarbete pga pandemin. Själv har jag ju jobbat hemma länge men nu har jag fått sällskap av Dan. Då jag huserat längst hemma så har jag behållt min plats vid köksbordet medan Dan fått den undantagna platsen på Davids rum. Är nog bäst så då han kör distansundervisning via zoom eller förenklat, video, han ser alltså sina elever och de ser honom. Detta blev jag varse då jag efter morgonträningen förra veckan skulle glida in i Davids rum för att hämta kläder efter duschen. Som tur väl var kom jag på vad som skulle ske innan mitt stora misstag, jag stannade i dörren och backade ut så tyst jag kunde, jobbade sen någon timme iförd endast en handduk men var samtidigt överlycklig över att inte ha gett hans elever en nakenchock så där på tisdag morgon. Men om vi räknar bort den fadäsen så fungerar det förvånansvärt bra, kaffet står på mest hela dagen, vi kan luncha ihop och sen sköter vi våra jobb i respektive rum. Vi skulle nog båda vilja fortsätta så här, inga stressiga morgonar med toalettlogistikproblem eller annat småtjafs. Jag kommer att fortsätta med mitt hemmajobb rätt länge till medan Dan vet att han ska jobba hemma till fredag men sen vet han inte om det blir längre. En annan fördel jag upptäckt är att jag hinner träna före jobbet, när jag berättar det så låter jag väldigt präktig och hurtig men då assistenten kommer redan halv 7 så måste jag liksom fördriva tiden innan arbetsdagen börjar. Då det tar ungefär en sekund att ta mig till jobbet så finns ju tiden bara där och varför då inte träna? Men då måste ju nya kläder vara hämtade innan Dans skola börjar…

Förmiddagsdrama

Träningen påbörjades redan vid 7 i morse då studsmattan åkte fram. Äntligen börjar konditionen att hitta tillbaka efter sommarens dekadenta leverne. Efter lite hopp och styrketräning så avslutades träningen med gående med proteserna med stöd av ett gåbord. Då jag var klar med träningen så stod jobbdatorn redo på köksbordet varför jag loggade in utan att ha tagit av proteserna. Jag kollade lite mail och startade de nödvändiga programmen. Min assistent skulle sen skruva av proteserna från implantaten före dusch och det vänstra gled av som det skulle men inte det högra. Den satt fast som i ett skruvstäd. Hur hon än vred och kämpade så rörde den sig inte en millimeter. Vi kämpade och kämpade och hon blev alldeles röd i händerna men protesen vägrade släppa sitt grepp. Nästa steg var att hälla i olja och rengöringssprit för att förhoppningsvis lösa upp gängorna. För att vara på den säkra sidan så stängde vi av elektroniken i protesen med den följden att benet inte gick att böja och blev en kraftig hävarm och blev då alldeles för tung för skruven varför det började göra ont. Olja och sprit hälldes i men den var fast. Vi letade upp en polygrip men den vi hade var för liten. Jag försökte då ringa min ortopedingenjör men hela företaget var stängt i två dagar för utbildning men det gick bra att maila så skulle de återkomma på måndag. Men måndag, jag måste ju ha av den innan! Jag ringde då till Mölndals sjukhus som opererade in skruvarna och koordinatorn där fick tag i en ortopedingenjör men det var inte mycket hon kunde göra på telefon mer än att tipsa om en polygrip. Jag ringde då min högstadielärare till man som inte svarade. Desperat ringde jag då till skolans expedition där den urtrevliga kanslisten lovade att leta upp Dan. Efter ett par minuter ringde han och jag förklarade debaklet och han skulle komma hem direkt. Mellan varven så jobbade jag så gott det gick trots den tilltagande smärtan. Dan kom så hem och hade då varit inom träslöjden och fått låna en enorm polygrip men innan han skulle ta till verktyget så skulle han göra ett sista försök att skruva av protesen. Naturligtvis gled den av som om ingenting hade hänt. Gissa om han blev stolt? Och jag som vänt upp och ner på hela världen men nu var den av! Vet inte riktigt om jag vågar använda proteserna igen innan min ortopedingenjör gjort en ordentlig besiktning…

Hoppskadad

För någon vecka sen var jag väldigt kaxig och skröt om hur mycket jag kommit igång med min träning då jag hoppade 5 gånger i veckan gånger 50 minuter. Men nu har verkligheten kommit ifatt mig. När jag tränade på studsmattan i förgår så började jag känna lite under vänstra skuldran på ryggen. Min assistent som även läser till massör kände lite på muskeln och sa att den var något stel och masserade. Igår skulle jag glad i hågen hoppa igen och kände nu efter bara några minuter att det började göra ont. Efter 25 minuter gjorde det oerhört ont men man ska ju inte ge sig tänkte dumma jag så jag försökte röra mig lite i sidleds och då blev det något bättre så jag kunde fullfölja de 50 minuterna. Inte speciellt smart för när träningen var klar så blev muskeln kall och då gjorde det om möjligt ännu ondare. En antiinflammatorisk salva inhandlades raskt på apoteket så vi kunde smörja in området. Men efter att jag vilat i soffan i tio minuter så kunde jag knappt komma upp och varje rörelse gjorde ont. Antagligen så har jag på något märkligt sätt lyckats sträcka den där muskeln som jag inte ens visste fanns tidigare och nu får varje rörelse som inkluderarar ryggen lida. Nu måste jag hålla uppe med hoppandet fram till dess att det inte gör ont längre och det grämer mig. Jag som faktiskt hade kommit igång så bra men om jag är duktig och vilar nu så kanske jag kan hoppa igen på tisdag men enligt Dan så kan en sträckning ta lång tid att läka, typ tre veckor. Men jag lever på hoppet 😀 för i morse så kändes det lite bättre och om jag fortsätter med salvan så kanske jag inte tappat all kondition då jag kan börja igen.