Hoppskadad

För någon vecka sen var jag väldigt kaxig och skröt om hur mycket jag kommit igång med min träning då jag hoppade 5 gånger i veckan gånger 50 minuter. Men nu har verkligheten kommit ifatt mig. När jag tränade på studsmattan i förgår så började jag känna lite under vänstra skuldran på ryggen. Min assistent som även läser till massör kände lite på muskeln och sa att den var något stel och masserade. Igår skulle jag glad i hågen hoppa igen och kände nu efter bara några minuter att det började göra ont. Efter 25 minuter gjorde det oerhört ont men man ska ju inte ge sig tänkte dumma jag så jag försökte röra mig lite i sidleds och då blev det något bättre så jag kunde fullfölja de 50 minuterna. Inte speciellt smart för när träningen var klar så blev muskeln kall och då gjorde det om möjligt ännu ondare. En antiinflammatorisk salva inhandlades raskt på apoteket så vi kunde smörja in området. Men efter att jag vilat i soffan i tio minuter så kunde jag knappt komma upp och varje rörelse gjorde ont. Antagligen så har jag på något märkligt sätt lyckats sträcka den där muskeln som jag inte ens visste fanns tidigare och nu får varje rörelse som inkluderarar ryggen lida. Nu måste jag hålla uppe med hoppandet fram till dess att det inte gör ont längre och det grämer mig. Jag som faktiskt hade kommit igång så bra men om jag är duktig och vilar nu så kanske jag kan hoppa igen på tisdag men enligt Dan så kan en sträckning ta lång tid att läka, typ tre veckor. Men jag lever på hoppet 😀 för i morse så kändes det lite bättre och om jag fortsätter med salvan så kanske jag inte tappat all kondition då jag kan börja igen.

Konsekvenser av Lunds kommuns sparande

I gårdagens tidning Sydsvenskan så fanns ett reportage om Lunds kommuns nya sparidé, att kräva in 65 kronor i månaden som en abonemangsavgift för hjälpmedel. Jag skrev om denna nya avgift på min blogg för någon vecka sen då brevet skickats ut. Jag trodde då att det skulle bli en dryg avgift för många äldre och ensamstående. Enligt reportaget så var denna tanke rätt, tyvärr. Hjälpmedel har enligt Sydsvenskan lämnats tillbaka i massor då man inte har råd att hyra t.ex en rollator då kostnaden blir 780 kronor per år. Men vilka kan då konsekvenserna bli för den som lämnat tillbaka sitt hjälpmedel? Det finns ju en anledning till att en utbildad arbetsterapeut eller fysioterapeut föreskrivit dessa hjälpmedel. Man får ju inte ett hjälpmedel för skoj skull. En av ovannämnda terapeuter kommer hem till dig och provar ut vilka hjälpmedel du behöver. I mitt fall handlar det om ett gåbord, en specialanpassade rollator, manuell rullstol, en förhjöningskudde, armstöd på toaletten, en duschstol mm. Jag behöver verkligen mina hjälpmedel för annars hade jag fått ligga i sängen hela dagen, dessutom hade mitt assistansbolag krävt att jag haft dessa hjälpmedel för mina assistenters arbetsmiljö. Tänk de som har hemtjänst, i de fallen kräver också kommunen att du har hjälpmedel för alla hemsjukvårdares arbetsmiljö. För oss är denna avgift därför tvingande. Det finns så klart en liten skara som bara behövt sina hjälpmedel en kortare tid och som nu fått loss tummarna och lämnat in dem. Men det är nog ganska få, de flesta behöver sina hjälpmedel. Tänk en äldre som behöver sin rollator men som lämnat in den på grund av sin ekonomi, antingen så blir den personen isolerad i sitt hem eller så kanske personen ändå går ut och då tappar balansen och skadar sig. Enligt reportaget så är summan kommunen drar in också försvinnande liten men om konsekvenserna blir fler skador så äts den summan upp rätt snabbt. Hur tänker Lunds kommun, varför attackera en grupp i samhället som redan har det tufft som det är? Finns inget konsekvenstänk över huvud taget? Själv kommer jag att behålla mina hjälpmedel för jag har inget val.

Sökes: ny assistent

Då vi sen i november hankat oss fram med en ordinarie assistent och resterande timvikarier så börjar situationen att bli något ohållbar. Vi har testat nya assistenter men det har alltid varit något som inte fungerat. Den assistent vi anställde sist fick ett samtal under hennes första pass där hennes man berättade att han fått jobb varför hon var tvungen att stanna hemma och passa deras gemensamma barn. Kändes lite som om 50-talet var tillbaka där. Mitt assistansföretag jobbar för fullt för att hitta någon ny men jag tänker att jag kanske kan hjälpa till något i rekryteringen här. Så, om du som läser det här känner någon som är intresserad av att jobba hos mig så hör av er. Arbetsbeskrivningen är ganska enkel, jag behöver låna någons händer under arbetsdagen. Det ska vara någon som har körkort, kan tänka sig att följa med till stugan under sommarmånaderna, ibland sova över där, följa med till jobbet, gilla att göra husliga saker, vara flexibel, trevlig, ha humor. Ålder spelar inte så stor roll men bör vara kvinna och ha sin barnomsorg löst. Är det du eller någon annan så hör av er!

Världens sämsta morgon

Det låter ju så bra, andre december, väcka sonen som får öppna present i adventskalendern, elljusstakarna lyser upp rummen och ute är det mörkt, snart är det jul. Det borde vara så harmoniskt. Men inte min morgon. Något sena hoppar jag över från inneelrullstolen till uteelrullstolen för att följa med sonen till skolan, men det var värst vad stolen lutar? Okej, punktering på högra framhjulet. Stresspåslaget blir enormt men som tur väl var så var Dan hemma så han kunde ta över lämnandet av David. Över i den manuella rullstolen, assistenten fick rulla mig till stationen då jag på måndagar jobbar från kontoret i Malmö och där inväntade vi tåget. Tåget kom och jag behöver ju en ramp för att komma in i själva vagnen. Konduktören syntes inte till och vi var ensamma på perrongen. Efter många om och men kom så konduktören med långsamma steg för att hjälpa oss. Man kunde riktigt känna medpassagerarnas irritation då tåget inte avgick i tid. Men hon fick inte loss rampen för den satt fast i skåpet. Konduktören blev stressad så jag löste situationen genom att säga att jag tar nästa tåg. Kände mig väldigt stressad också då jag försenade tåget. Väl framme på AF i Malmö så skulle jag före mötet ringa elrullstolsreperatören. Men då var telefonen urladdad. Då jag varit förutseende då jag känner min telefons förmåga att ladda ur sig så hade jag med en powerbank. Det tog dock väldigt lång tid för telefonen att få någon kraft så med den negativa inställningen jag hade just då så var jag helt säker på att även telefonen var död. Men telefonen kom tillbaka från de döda och jag ringde växeln för reparationer. Telefonisten lovade att skicka ut en reparatör idag. Tänkte att nu vänder det. Men nej, vid en paus på jobbet en timme senare så öppnade jag mailen. I torsdags när vi kom hem med den nya bilen så upptäckte vi att vi blivit tilldelade den minsta parkeringsplatsen i hela garaget men till samma pris som alla andra varför vi fick stå med framhjulen utanför. Bredvid bilen så fanns det en gångväg och på andra sidan den fanns en stor parkeringsplats som inte användes. Hade varit perfekt för oss för i så fall hade vi inte behövt backa in bilen utan kunna köra rakt fram då vi är beroende av att ha liften på höger sida. På torsdagkvällen mailade jag den person som har hand om uthyrningen av platser för att höra om vi bara kunde byta platser, om det gick bra för den som hyrde den platsen. Idag, mitt i morgonkaoset så kom svaret att många som sitter i rullstol som har bil där har velat ha den platsen så av rättviseskäl får vi inte hyra den utan den bästa ska stå till förfogande för HSBs servicebilar. Men vi kunde hyra två platser bredvid varandra men då skulle det bli dubbelt så dyrt. Jag blev då så ledsen, har inte sett några handikappanpassade bilar där i garaget och om det var många som var intresserade så kunde väl vi som vill ha platsen få motivera varför vi har behov av den och sen skulle uthyraren få avgöra vem som har störst behov av den istället för att låta den stå tom. Jag är osäker på om jag kommer att klara av att backa in bilen i det lilla utrymmet vi har till förfogande nu. Dagen har sen efter denna jobbiga start fortsatt att vara mer eller mindre jobbig. Om man säger så, jag har haft bättre dagar.

32 år i dimma

När jag var 14 år så började jag inse att jag inte såg bra, denna insikt kom efter att i ett år behövt kisa för att se tavlan i klassrummet på Linnéskolan, inte hälsat på folk jag känner på byn med mera. Sagt och gjort, tid bokades till den ende optikern i Älmhult och ett par ljusblå glasögon inhandlades. Dessa fina ljusblå glasögon förvarade jag i ett lika ljusblått glasögonetui och där låg de sen de närmsta två åren. Någon gång plockade jag upp dem och höll dem framför ögonen för att läsa lärarens noteringar på tavlan, men det var allt. Blev aldrig kompis med glasögonen. Under sommarlovet mellan högstadiet och gymnasiet så tyckte jag att jag var så pass vuxen så jag skulle ge mig på det här med linser. Optikern i Älmhult hade inte linsbehörighet så då fick jag ta tåget till Alvesta och där prova ut linser, hårda skulle de dessutom vara. Dessa vande jag mig snabbt vid och hade dem på varje dag, i ur och skur, de ljusblåa glasögonen hängde med som komplement men användes bara under färden från toalett där linserna togs av till sänggåendet. Så här höll det på, i flera år, aldrig glasögon under dagtid. Vid ett väldigt radikalt tillfälle för femton år sen så insåg jag att de ljusblåa glasögonen inte fungerade längre, såg helt enkelt sämre vid 31 års ålder än vid 14 varför de byttes ut. Det här med hårda linser började ju även de bli omoderna, fanns dessutom bara en optiker i Malmö som hade den behörigheten varför jag bestämde mig för att byta till mjuka och det var ju som att stoppa in bomull i ögonen. Så behagligt och de poppade inte ut om jag blev torr i ögonen, nackdelen var att de var mindre hållbara samt dyrare. Glasögonen åkte bara fram på kvällen men vi var fortfarande inte kompisar, linserna överanvändes vilket jag så klart höll hemligt för optikern. Men så blev jag sjuk i februari 2014 och trots att jag var så sjuk så var det mycket nära att linserna åkte på före ambulansfärden men jag valde ändå till slut glasögonen. Det ultimata beviset på hur sjuk jag var, glasögonen och jag var ju som sagt inte kompisar. Efter amputationen så förstod jag ju att linser inte var aktuellt längre men glasögonen jag haft med mig till akuten var borta. Som tur väl var så har jag en bror med synfel även han varför jag fick låna ett par gamla glasögon så jag i alla fall kunde se omgivningen där på Brännskadeintensiven i Linköping. Där fick jag sen träffa sjukhusoptikern som ordnade fram de svarta glasögon jag haft sen dess. Men jag och glasögonen blev aldrig kompisar, de blev smutsiga och utan händer är de svåra att putsa, de gled ner på näsan och var i vägen då jag tränade, de fick repor av min omilda behandling vid av- och påtagande. Ända sedan jag var 14 år så har jag dessutom drömt om att kunna vakna på morgonen och se utan att först behöva dona en massa med antingen linser eller glasögon. Dessutom så vore det underbart att slippa famla i dimman innan dessa synhjälpmedel är på plats. I morse vaknade jag för första gången på 32 år och kunde se utan hjälpmedel. Ett Guds underverk? Nej, snarare en linsbytesoperation i privat regi som genomfördes igår. I somras mognade tanken fram att det nog var läge att göra något åt synproblematiken, som dubbelt underarmsamputerad så är det ett gissel att hela tiden behöva hjälp för att kunna se. Visst behöver jag hjälp med mycket men det jag med egna medel kan undanröja gör jag gärna. Glasögonen jag nu använt i drygt fem år är undanplockade, synen är inte ännu helt klar men hjärnan håller på och ställer in sig mer och mer. Jag ser betydligt bättre på nära håll idag än igår. Nu ska det droppas i tre veckor och första veckan får jag inte ha mascara.   Så här ser jag ju då ut nu för tiden, glasögonlös och då även mascaralös, i alla fall första veckan. David sa att nu är gamla mamman tillbaka, nu ska du bara lära dig gå också…

Helg hemma

Då stugsäsongen lider mot sitt slut så spenderade hela familjen den gångna helgen i Lund, den första i Lund sedan slutet av april. Kändes rätt skönt då jag är rätt nöjd med sommaren nu. Det var även den första helgen utan extern assistent varför Dan fick slita extra hårt men det var otroligt skönt att inte bli väckt av att assistenten kom, istället kunde vi ligga och dra oss så länge vi ville. Helgen inleddes egentligen redan på torsdagen då gamla kompisar från Älmhult kom och hälsade på och som tur var så hade min frisörkompis saxarna med sig så frisyren ansades samtidigt som vi kunde prata om allt och dricka vin. Härlig kombination! Kändes sen ganska konstigt på fredagen att jag inte skulle stressa iväg och hämta David för att sedan vänta på tåget för att sedan åka till stugan, kunde istället bara slappa i soffan. För att riktigt kunna njuta av en lördag utan måsten så blev det en massa Netflix. Under söndagen ryckte jag upp mig i slappandet då jag fikade med en kompis tillika gammal kollega som jag borde ha träffat för längesen men det hade ju inte hunnits med. Den nya veckan inleddes så med ett besök på Plastik där kirurgerna klämde på ärren runt munnen och efter lite diskussion så kom vi fram till att vi kör ytterligare en korrigerande operation, men det blir nog först efter jul. Så, nu är hösten igång och det känns faktiskt helt okej.

Strulig assistans i augusti

Jag har inte skrivit på länge och det beror på att det varit en mycket strulig start på tiden efter semestern, i alla fall vad det gäller assistansen. Det började med att jag sa upp en assistent där det inte fungerade längre, i samband med det så kom den andra assistenten in på en efterlängtad utbildning. Jag hamnade i ett vakum där jag första dagen efter semestern inte hade någon assistent alls men det lyckades vi lösa genom att Dan kunde kombinera sitt jobb med mitt. Det vill säga han följde med mig på morgonen, kopplade in datorn, satte in tjänstekortet och satte på mig hörlurarna till telefonen. På så sätt kunde jag jobba hela förmiddagen och sen kunde han komma tillbaka efter lunch, problemet löst! Dagen därpå sattes en tillfällig assistent in som jag aldrig träffat tidigare. Lite skum tyckte jag allt att hon var då hon delade med sig om sin oro över att socialen skulle ta hennes barn. Den oron visade sig befogad då jag ett par dagar senare upptäckte att hon stulit 49 narkotikaklassade tabletter som jag fått utskrivet av min läkare för att ta efter svåra operationer eller vid sällsynta fall av fantomsmärtor. Assistansbolaget tog detta på allvar och både avskedade och polisanmälde henne, även jag fick polisanmäla. Någon vecka senare fick jag brev av polisen med svaret att förundersökningen var nedlagd, detta förvånade mig faktiskt då de fått både namn och telefonnummer till personen ifråga. Jag vet dock inte vad som är värst; om hon säljer dem vidare eller knaprar upp dem själv, rädslan för socialen hon hade var kanske inte helt obefogad. Nästa strul var att assistenten som blivit uppsagd inte ville komma över och lämna tillbaka nycklarna, nej, de skulle skickas tillbaka. Det visade sig att de, dvs nycklarna efter att de mellanlandat hos assistansbolaget försvunnit på posten. Till mig kom ett tomt kuvert med ett litet hål i. Min kontakt på assistansbolaget började att gräva i fallet men enligt Postnord så hade de hundratals nycklar liggande så hoppet om att få tillbaka dem var litet. Samtidigt så hade jag intervjuat nya intressenter till jobbet som assistenter. Det var relativt många sökande varför känslan av en annalkande lågkonjunktur inte är helt obefogad. Vid en högkonjunktur är det nästan inga sökanden alls. Två assistenter anställdes som ersätter de gamla så det problemet är löst. Får två dagar sen kom så ett mail från Postnord med en bild på två nycklar tillsammans med frågan om det är mina nycklar? Det visade sig att det är det! Nu måste bara oturen vända!

Något att jobba med

I söndags lämnade jag och David stugan efter en nästan obruten vistelse på fyra veckor. Ett par omgångar var vi i Lund för tvätt annars så var vi i stugan. En betydligt svalare plats än vår varma lägenhet. Den är verkligen varm, under de tre vintrar vi bott i Lund så har vi aldrig haft igång elementen, inte en enda gång. Inte helt optimalt för någon som är så varm som jag. Men vi var tvungna att bege oss till civilisationen och verkligheten och med handen på hjärtat så var vi lite trötta på den slentriana ledigheten och var redo att göra rätt för oss igen. Dessutom så hade ju Dan redan börjat jobba så en familjemedlem hade fattats oss den sista veckan. I måndags började jobbet. Av olyckliga omständigheter så hade jag ingen assistent den dagen. Assistansbolaget lyckades inte skaka fram en enda. Men är det något vi lärt oss så är det att vara lösningsfokuserade, Dan fick rycka in med morgonbestyren och sen följde han och David med mig till jobbet. De installerade mig med dator och hörlurar till telefonen så jag kunde börja jobba. Tänkte att de då skulle skaka fram en assistent under förmiddagenmen icke. Jag minimerade intaget av vätska så det inte skulle bli några utgifter av detsamma. Som tur väl var så kunde Dan komma efter lunch och jag tror han tyckte att det var riktigt roligt att vara med mig på jobbet i någon timme.

Det var ju inte bara jobbet som började denna vecka. Den försummade träningen skulle ju också tas tag i. Med otroligt lite motivation hoppade jag ner på studsmattan igår men så trögt det gick. Hela träningen blev ganska mesig. Tyckte jag igår, idag känns det som om jag blivit överkörd av träningsvärkspansarvagnen. Märkligt nog så ger alltid mig träningsvärk motivationen åter så imorgon fortsätter jag att jobba på den försvunna konditionen. Har alltså något att jobba på.

Ledig från ledigheten

Är precis vad jag är denna vecka, dvs jag jobbar. Varje år försöker jag ta ledigt efter midsommar i två veckor, måste ju vara ledig vid Killebomfestivalen som är den stora högtiden i Sölvesborg, detta år peakade festivalen då David vann högsta vinst i gosedjurslotteriet, en enorm enögd minion  och de fem varven han sprang i dinosauriehuset på tivolit. Annars så satt vi mest på det nya trädäcket i stugan, vid flera tillfällen med grillat, rosé och goda grannar. Den där grillen återkommer jag till…

Efter två veckor i lättjans tecken så är det inte helt fel att vara tillbaka i verkligheten i en vecka. Dessutom så är jag ensam då Dan spelar tennis i Tyskland och David passar på att besöka farmor och farfar. Igår jobbade jag, vi var inte så många där efter den turbulenta våren på Arbetsförmedlingen men vi som är kvar kämpar på för att hjälpa de som inte själva kan att hitta jobb. Idag besökte jag min armprotesingenjör på förmiddagen och nu på eftermiddagen tränade jag men vilken dålig form jag är i. Brukar säga att på våren är man hyfsat smal men blek, i augusti däremot brun men tjock. På fredag går jag så på ytterligare fyra veckors semester.

Det där med grillen, ja. Jag brukar inte göra reklam men lite antireklam är jag inte främmande för. Bauhaus. Handla inte där. 15/6 köpte Dan en grill där som vi satte upp upp 28/6. Efter några dagar upptäckte jag något brunt på den men vi avfärdade det som grillkrydda. Dagen därpå hade antingen grillkrydda förökat sig eller så hade rosten hittat vår nya grill. Efter ytterligare någon timme så var det ingen tvekan på att det var rost. Jag ringde kundtjänst som mailade ett ärende till Bauhaus i Malmö där den inhandlades. Jag mailade bilder och tjejen som svarade skrev att visst är den rostangripen och de ska den inte vara redan, vi får komma in med den och få pengarna tillbaka. Jag skrev då att vi befinner oss cirka 20 mil därifrån och tur och retur så blir det 40 mil. Dessutom så agerar Dan assistent åt mig mycket av tiden i sommar så det är inte bara att sticka ifrån mig utan back-up. Jag undrade försynt om vi inte bara kunde få pengarna tillbaka så slänger vi grillen. Hon ”beklagade” då mitt sjukdomstillstånd men hon skulle ha grillen tillbaka, no matter what. Jag skickade då nya bilder då rosten spridit sig ännu mer. Helt plötsligt fick vi ett helt annat svar. Det var vi som orsakat rosten då vi lämnat den ute i regn och rusk, påstod de. Jag blev helt paff, trodde det var en utomhusgrill! Undrar vad försäkringsbolaget sagt om vi istället grillat inomhus ala Plötsligt i Vinslöv? Mitt svarsmail där jag dementerade deras anklagelser lämnades sen obesvarat varför jag vände mig till Konsumentverket. Svaret från Konsumentverket vidarebefordrade jag till Bauhaus så fortsättning följer. Så här såg grillen ut i söndags, alltså 9 dagar efter att den togs i bruk. Är denna rost skälig efter så kort tid?

Stockholmsresan

I fredags tog Dan och jag semester, mormor och morfar lånades in som barnvakter för vi skulle åka till Stockholm då Dans ena bror fyller 50 år. För att få till stånd denna resa så har jag nog lagt ner närmare en arbetsdag i tid. Allt måste förberedas så det ska fungera, resa och boende. Resan var bokad via riksfärdtjänst vilket innebar att vi skulle åka tåg upp till Stockholm. Jag var lite negativt inställd till det då jag inte kunde begripa hur jag skulle komma upp på det höga och smala tåget men den inställningen kom på skam. När tåget anlände Lund så kom hela fyra personer för att hjälpa till med liften så det var bara att köra på och åka upp. Väl på tåget så kunde jag sitta kvar i elrullstolen och Dan satt i sätet bredvid. Hur smidigt som helst och drygt fyra timmar senare var vi uppe. Första natten skulle vi bo inne i stan och hotellet var bokat med handikappanpassning. Det var det också och en duschpall var inställd. Den som tycker att en pall är en anpassning har nog själv aldrig varit i behov av anpassning för det är väldigt svårt att flytta över utan vare sig ryggstöd eller armstöd när man är arm- och benlös men med stöd av Dan så gick det. Dan var assistent hela helgen och skötte jobbet med bravur, även den stora utmaningen, mascaramålning. Det var superkallt i Stockholm så kvällen tillbringades i hotellets restaurang. Dagen därpå skulle vi ut till Järfälla och till den resan hade jag förbeställt en stor taxi som körde oss dit utan problem. Väl framkomna på hotellet så mötte vi Dans stora släkt som så klart skulle på samma fest. Men där stötte min planering på patrull, festlokalen låg fem kilometer från hotellet och det hade jag missat att kolla, jag trodde att det var gångavstånd. Vad jag lärt mig av min erfarenhet av färdtjänst i Skåne så är det inget man kan spontanbeställa så jag och Dan var beredda på att gå dit. Men nu räddade Dans rådiga bröder läget genom att bara ringa och beställa en handikappsanpassad bil där vi alla kunde åka med. Jag blev så oerhört förvånad över att det gick så enkelt så även där fick jag lära mig något nytt. Även på detta hotell var det beställt med handikappanpassning men det var inte mycket att hurra för. Rummet var så pyttelitet så vi fick möblera om för att få plats med rullstolen, toalettstolen var oerhört låg varför det kändes som om man dök då jag skulle dit, det fanns dock armstöd. Duschstolen saknades så den fick vi efterlysa och då fick vi veta att de letade efter den. Nåja, den dök upp till slut, omonterad.

Själva festen var jättetrevlig och det var så roligt att träffa alla, några har jag inte träffat sen innan jag blev sjuk. Idag lämnade vi Järfälla med förbeställd taxi, den var beställd av riksfärdtjänst då den var i anslutning till tågresan. Den igår kunde de inte beställa då den inte var i anslutning till en tågresa så den fick jag fixa själv. Nu sitter vi på X2000, snart i Alvesta och nu längtar vi hem till vår lille David. Vi bär med oss erfarenheten att det går att resa utan några större besvär, bara man planerar det väl.