Pokemonjakt i Stadsparken

Att jaga Pokémon är det coolaste som finns, enligt David så idag hängde jag med honom på jakten. Vi hann knapp komma ner till Stadsparken innan han träffade en klasskompis som var där i samma syfte. Jag följde efter de små killarna som närmade sig ett gäng med 15 vuxna personer som alla stod med mobilerna i högsta hugg. De frågade om de fick vara med och de fick de. Jag fattade ingenting, vad skulle de små killarna vara med på? De skulle ”strida på ett gym”, sa de. Så tillsammans med en hög vuxna så lekte de två förstaklassarna, fast kalla det för lek vågade jag inte säga högt. Som tur väl var så laddade telefonen ur så vi fick gå hem innan vi frös ihjäl.

Förra helgen hade vi kärt besök av Dans bror och familj från Stockholm. Dan blandade ihop varsin drink och sen spelade vi så klart TP och så klart vann jag och Lisa över bröderna, även om de menade att vi hade tur med både tärningar och frågor medan de hade det motsatta. David hade fullt upp med att leka med kusin Hanna, både inomhus och utomhus. Lycka är snöhögen på Stortorget som barn i de södra landskapen får nöja sig med. Den uppställda fotograferingen framför granen var inte lika uppskattad. 

Annars så har livet återgått till det normala med jobb, skola och träning efter två veckor med jul, nyår, trettonhelg, fest, fika, så mycket sociala aktiviteter komprimerat på några få veckor. Vi fortsatte med vårt sociala liv igår genom att vara bortbjudna på middag. Middagen var hos en kompis till Dan som bor en trappa upp så jag fick bli uppburen i den manuella rullstolen. Som tur är så har han en son som går i Davids klass så killarna röjde runt medan vi vuxna mest satt i köket och pratade och drack vin. Sedan bars jag ner samma väg, efter vin, men det gick riktigt bra.

Annonser

Med benen genom stan

Idag var jag och besökte min ortopedingenjör på Aktiv ortoped då benen behövde höjas något då jag sist blev så kort så jag inte nådde ner till fotstödet på jobbets inneelrullstol. Samtidigt så justerade han de korta proteserna som skilde lite i höjd. Då jag sen skulle sticka hem så sa han att han och min sjukgymnast tyckte att jag skulle ha benen på då jag åkte hem. Direkt kom ursäkterna haglande; jag skulle ta blodprov direkt efter, kjolen var för kort så för mycket av proteserna skulle synas, det var för mycket kullerstenar så jag skulle skaka för mycket. Längre hann jag inte innan jag hörde hur oerhört korkad jag lät. Klart jag skulle ha dem på! Vi hann knappt lämna Aktiv ortoped förrän jag märkte ett problem, kjolen var mycket riktigt för kort så den flög upp i stormen. Vi rådde bot mot detta genom att snurra halsduken runt så det såg istället ut som en alldeles för snäv kjol med en något avvikande färg längst ner. Blodprovet gick galant, ingen anmärkte på där att jag hade konstiga ben. Kullerstenarna var dock lite jobbiga, jag fick ha koll på fötterna så de inte skakade av framåt för i så fall skulle det ha kunnat ske en väldigt märklig vurpa. Men hemfärden gick bra, all oro kom på skam.

Splittrade

Efter två veckors semester så är det imorgon dags att lämna stugan och återgå i arbete. Fast bara i en vecka för sedan har jag ytterligare fyra veckors ledighet så jag ska inte gnälla. Ska dock bli skönt att få en veckas normalt liv efter två veckors extravagans för vi har verkligen hunnit med mycket. Träningen har väl legat lite på is men jag har i alla fall skött min träning med de korta proteserna i stugan då jag står en stund nästan dagligen och belastar. Ledigheten inleddes med midsommar och de sedvanliga lekarna på ängen. David var mäkta stolt över att tillhöra det vinnande laget i dragkampen för vinsten kunde ju bara tillskrivas honom. Veckan därpå kom så Anna med sina två barn till oss i stugan och bodde några dagar. Då David och Allan är så gott som tvillingar då det bara skiljer tolv dagar på dem, och olika föräldrar då, så var ju livet på topp. Bad i pool och hav samt hopp från fönstren stod på den dagliga agendan. Då vädret var lite sämre så fick det bli en dag i hSölvesborg med tillhörande fika. En kväll kom även Karin med dotter så det var high-life i stugan. Dagen efter alla rest så var det så tomt och trist och till på köpet så regnade. Vad gjorde vi då? Jo vi åkte hem till Lund och städade i garderober och källarförråd.

Efter vår huslighet så drog vi upp till stugan igen och då var vädret bättre och grannarna var på plats. David passade till och med på att gifta sig med granndottern på snart fyra fast han poängterade att det ”bara var på låtsas”.  Denna fantastiska bild togs på stranden i Sölvesborg av Davids svärmor. På kvällen firade vi detta genom en gemensam grillning med tillbehör och satt ute långt ut på sommarnatten. Dagen därpå var det marknad i stan och sega föräldrar följde med sina barn dit. David fick sin ballong, i år blev det en illandes gul Pikachu (stavas det så?) och sedan begav vi oss till tivolit i hamnen. Roligast var inte den lilla berg-och dalbanan eller radiobilarna utan studsmattan.  

Men det slutar inte där, dagen därpå fyllde jag år och då åkte Dan och David in till stan för att handla tårta och present och David valde ut en fin liten ljuslykta till sin mamma. På kvällen så lämnade de två killarna stugan för färd mot Närke där David ska vara i en vecka och idag åkte Dan till Tyskland. Imorgon åker jag då hem för att jobba så nu är familjen splittrad i en vecka.

Struligt

Denna vecka har jag bytt dagar så jag är ledig idag men ska jobba imorgon. Anledningen var den hett efterlängtade tiden på Plastik i Malmö klockan 9.50 idag, inte lätt att få en tid då det är två läkare som ska titta. Ganska försenade så tog de emot mig, inte lätt när två läkare har mottagning samtidigt för om en blir försenad så faller hela tidsschemat. Men det gjorde inget, de undersökte och kände på min ärriga hud runt munnen och beslöt sig för en operation av underläppen efter sommaren, goda nyheter alltså. När vi sedan begav oss därifrån så berättade min assistent att hon fått en notis att tågtrafiken stod still mellan Malmö och Lund. Med taskiga farhågor begav vi oss till Triangelns station men ett tåg som skulle till Lund dök upp direkt och jag kunde köra på med min tunga elrullstol. Halvvägs till centralen berättar de i högtalaren att det blir slutstation då det finns en nedriven kontaktledning mellan Malmö och Lund och vi hänvisades till ersättningsbussar. Men hur kommer man på med en elrullstol på en ersättningsbuss? Direkt upp till Skånetrafiken som hade kö men när jag kom fram och berättade mitt ärende så var personen där hur hjälpsam som helst. Hon ringde färdtjänst och bokade en bil, kruxet var att bilen inte skulle gå förrän en timme senare, dvs halv 1. Lite jobbigt då jag skulle klippa mig kvart i 2, i Lund och erfarenheten har lärt mig att färdtjänst aldrig är i tid. Men det var den, till och med tio minuter för tidig så jag hann hem, äta lunch och byta till den smidigare manuella rullstolen. Till frisören kom jag prick kvart i 2, i tid men jag hade inte hunnit göra hälften av det jag tänkt mig på min lediga dag. Men jag blev i alla fall klippt.

Protesträning

Igår kom jag äntligen hem. Ju närmare Lund jag kom desto sämre väder. I Göteborg var det ingen snö alls men i Lund hur mycket som helst. Dan och David kom hem efter mig då David tränat tennis och det var så härligt att träffa dem igen. Jag fick dock ett nytt smeknamn: Skruven. Under middagen ringde det på dörren och det visade sig vara ett blomsterbud med blommor till mig! Nyfiket rev vi av pappret och det var en mycket vacker bukett tulpaner från mina arbetskollegor. Så glad jag blev och så glad jag är över att ha så fina och förstående kollegor.

Idag har så protesträningen satt igång så skelettet kan börja vänja sig för den förändring jag utsatt dem för. Än så länge är det bara korta proteser som skruvas på skruvarna. Med dessa på ska jag sen göra rörelser med benen för att belasta samt trycka dem mot sänggaveln. img_0341 Ungefär samma pose som Anna Nicole Smith för några är sen men sen slutar jämförelsen. Det är en väldigt märklig känsla att sätta tryck på proteserna för det kittlar liksom inne i benen. Än så länge är det lite ömt men det kommer att bli bättre och bättre ju mer det läker.

Vänner och botox

Fast inte tillsammans, faktiskt, trots vår aktningsvärda ålder på 40 plus. Igår träffades 2 Christina, 2 Ulrika, 1 Ann och 1 Maria. Rejäla, hederliga och klassiska 70-talsnamn. Detta event kunde ske tack vare att Ulrika var hemma från Chicago på ett sällsynt Sverigebesök och den andre Ulrika öppnade frikostligt upp sitt hem för oss. Vi lärde  känna varandra på Hallands nation i mitten av 90-talet då vi pluggade i Lund och alla sin hemvist på olika sätt på Hallands. Mycket har hänt på dessa 20 år och vi har inte alltid varit jätteduktiga på att hålla kontakten men då vi sågs igår så tog samtalsämnena på något märkligt vis vid där vi lämnade dem sist. img_0332

Idag träffade jag en läkare på Hudmottagningen med anledning av att jag sen jag amputerades kan bli så löjligt varm i hårbotten så jag ser nyduschad ut. Min teori var att då jag inte har händer och fötter så kan inte kroppen svalka av sig så all värme försvinner upp genom huvudet. Denna teori avfärdade läkaren. Han trodde att det berodde på att stora och svåra operationer rubbat balansen i kroppen och då svettningarna sitter lokalt så går det att göra något åt detta. Lösningen är botox. Då jag är som varmast under sommaren så ska han kalla mig för behandling i april/maj. Behandlingen håller i cirka ett halvår och sen behöver den göras om tills värmepåslagen avtar. Behandlingen består av cirka hundra injektioner i huvudet så det är inte direkt någon spabehandling jag har att se fram emot. Men hjälper det så går jag gladeligen igenom hundra små sprutor i hårbotten. Säger jag nu, får se om jag är lika tuff då…

Jag mötte Lassie

Igår var jag ute på stan för att julklappshandla med min assistent. Helt plötsligt uppstod kalabalik på Klostergatan där jag i högsta grad var inblandad. Två personer stod och pratade utanför ett café på den trånga trottoaren, bakom dem kom en cyklist ledande sin cykel. Jag fick tvärnita så jag inte skulle krocka med cyklisten men istället så krockade min assistent med mitt ryggstöd samtidigt som ytterligare två mötande personer dök upp men de fick väja ut på vägbanan. Situationen redde upp sig men min assistent var eld och lågor ‘såg du inte vilka vi mötte’ sa hon. ‘Nej, det gjorde jag inte’, ‘det var ju Fredrik Reinfeldt och Anna Kindberg Batra som du prejade ut i vägbanan’. img_0331Jag vände mig om och såg vår förre statsminister och vår eventuellt blivande sakta vandra vidare på gatan ner mot Grand. Poängen är att dessa två högt framstående politiker fick väja för lilla mig. Sen beror det kanske på vanligt mänskligt beteende då de under ett par sekunder befann sig på den mest befolkningstäta kvadratmetern i hela Lund plus en cykel och en stor elrullstol…

Systembolagsdilemma

I lördags slank jag inom Systembolaget i Lund då vi tänkte att vi nog kunde behöva något stärkande efter Davids kalas. Mitt sällskap var min 26-åriga assistent. Vi hittade det jag skulle ha och varorna lades upp på rullbandet. Kassörskan ber då min assistent om legitimation då hon stoppar in mitt kort och knappar in min kod. Jag är osäker på om min assistent har med sig leg varför jag säger att det är jag som handlar och assistenten hjälper mig bara att betala. Det stela leendet sprider sig i kassörskans ansikte och hon förklarar att det är ju assistenten som betalar och handlar. Nej, säger jag, det är jag som betalar, hon är bara mina händer som knappar in min kod då jag inte har några händer. Den stackars kassörskan ser ut som hon vill sjunka igenom golvet då min assistent halar fram sitt leg och visar att hon är betrodd att inhandla starka drycker i Sverige. Jag börjar sen fundera på detta dilemma och berättar om scenariot för en del personer jag möter. Några tycker att det är för jäkligt, diskriminering till och med. Några tycker att det är bra att Systembolaget kollar leg för att undvika att jag skulle köpa ut åt min minderåriga assistent. Jag lutar nog mot det första förslaget, tänk om jag skulle ha en 19-årig assistent, får jag då inte handla en flaska vin? Jag tänker vidare, Apoteket kräver ju också leg på vissa läkemedel, om jag har med mig David om några år och han hjälper mig slå in koden, får jag då inte handla huvudvärkstabletter eller nässpray? Var går gränsen? Är jag omyndigförklarad för att jag inte kan slå in min kod själv eller tänker jag helt fel? Är jag bara avundsjuk för att kassörskan inte ville se mitt leg?

En barnfri helg

I fredags kom mormor till Lund och hämtade David. Det var egentligen tänkt att mormor och morfar skulle få ha David för sig själva för två helger sen men annat kom emellan. När Dan så föreslog denna helg i torsdags så blev David överlycklig och morföräldrarna likaså. David åkte alltså och för första gången på flera år åt jag och Dan middag själva och vi kunde avsluta alla meningar utan att en liten kille skulle avbryta för att få berätta sitt. Till detta dracks det vin och lyssnades på musik, som förr. Skillnaden var att vi nu somnade i soffan och vaknade båda två vid halv 6 på morgonen.

Under lördagen så ringde vi så klart upp mormor och morfar för att få prata med den lille telningen men han vägrade för han och morfar skulle spela fyra-i-rad så vi ringde bara och störde. Lite snopna la vi på och begav oss till Kulturen för att trösta oss med varsin öl på uteserveringen för det var fortfarande så pass varmt så utomhusöldrickning gick för sig. Massor med småberusade och utklädda studenter vandrade förbi så vi var glada över att bo på andra sidan järnvägen i Lund. Vi diskuterade att en så liten stad som Lund ändå kan innehålla så många olika sidor beroende på vart man befinner sig. När jag pluggade i samma stad för sisådär 17 år sen så träffade jag nästan bara på andra studenter. Nu när vi inte bor i ett studentområde så träffar vi nästa aldrig på dem så det var ett småroligt inslag i öldrickningen.

Idag så åkte vi upp till stugan för att hämta den lille marodören och samtidigt hämta alla grejer vi asat upp under sommaren samt säga adjö till stugan för denna säsong. David stod ute på gräsplanen med fotbollen i högsta hugg när vi kom och kidnappade sin pappa direkt för att få spela fotboll. Efter detta blev det en fika och allt packades ihop och stuvades in i bilen. Vi drog sen upp alla tomatplantor som vi sått från frön och tog tillvara på alla gröna, omogna tomater då de ska läggas in. image Tänk att jag blivit så huslig så här post 40 år. Nu är i alla fall stugan utrensad och avvinkad och vi är återigen i Lund.

Det stora tågkaosäventyret

Att den svenska järnvägen är under all kritik har vi nog alla fått erfara. Igår var det vår tur att få ännu en erfarenhet. Jag flexade ut lite tidigare från jobbet och hämtade David och vi begav oss sen i sällskap med min assistent till stationen i Lund. Vi köpte biljett och slängde ett öga på skärmen för att se från vilket spår vårt tåg skulle gå och läste att alla tåg var försenade. Förseningen berodde på att ett trasigt tåg blockerade ena spåret på stambanan vid Tjörnarp. Rätt som det var så dök det upp på skärmen att vårt tåg 15.41 var inställt. Vi ställde in oss på att ta pågatåget som skulle gå 15.44 till Kristianstad men så ställdes det in varför vi tänkte lämna stationen för att ta en glass. Då tittade vi på en annan skärm och den visade att tåget skulle gå i alla fall 15.44. Tillbaka ner till den fullsmockade perrongen och där kom tåget, med ett tågset. Alla kastade sig på tåget och som tur var så kom tågvärden och hjälpte mig in med ramp men sen skulle ingen mer komma på så det var nära att min assistent och David fått stanna på perrongen. Vi kom iväg, behöver väl inte säga att ventilationen var sönder. Vårt tåg stannade vid varenda mjölkpall och helt plötsligt så var tåget inställt efter Hässleholm. Hässleholm har perrongerna från hell för oss i rullstol. Nu lyckades vi dock komma in på ett spår i rätt höjd men oron satte igång, vi måste ju härifrån, att vara stuck in Hässleholm fredageftermiddagar är kanske inte drömmen. Den kvinnliga tågvärden var mycket hjälpsam och vi hittade gemensamt ett tåg som skulle gå mot Karlskrona 16.45. Vi hittade alltså tåget men det fanns ingen lokförare. Helt plötsligt kom en lokförare och tågvärd gående som verkade matcha vårt tomma tåg, de hade fått ta en taxi från Malmö och var därför lite sena. Den manliga tågvärden skulle hjälpa mig på tåget och då upptäckte jag att det skilde tre decimeter mellan perrong och tåg och jag blev nervös då rampen var så kort och vinkeln blev väldigt rak. Efter att ha tiltat rullstolen så kom vi på men jag kände mig lite skakig och David hade varit rädd. 17.00 kom vi iväg! Halvvägs till Kristianstad så fick vi veta att vårt tåg skulle vända där men ett nytt stod på andra sidan perrongen. Fram med rampen igen och ytterligare ett tågbyte. Vår tågvärd frågade lite nervöst hur långt vi skulle och såg märkbart lättad ut då jag berättade att vi skulle av i Sölvesborg. Han hade precis fått information om att tåget inte skulle gå längre än till Ronneby och sen skulle det vara buss resten av vägen. Vi anlände Sölvesborg en timme senare än beräknat men vi kom fram. Vinet smakade extra gott lite senare på kvällen. Men är det inte helt otroligt att ett trasigt lok som upptar cirka tio meter av stambanan kan ställa till med ett sådant kaos. All eloge till tågvärdrarna!