Tågväntan från hell

Alltså jag fullkomligt hatar Skånetrafiken just nu, Sverige är ett u-land vad det gäller tågtrafik, i alla fall informationsmässigt. När jag var på Jamaica så satte ibland affärsinnehavarna en skylt på dörren där det stod ”come soon”. Detta kunde innebära fem minuter eller två dagar, ingen visste. Idag kunde Skånetrafiken ha skrivit just dessa ord på sina informationsskyltar för idag hade de ingen aning om någonting. Vi  kom idag till Lunds C klockan 15.30 för att ta tåget 15.41 upp till stugan för en ledig sensommarhelg. Vi upptäckte ganska snart att alla människor stod och tittade upp på informationsskyltarna och att alla tåg var sena. Det stod så klart inget om vad som hänt men det ryktades om att ett tåg brunnit på spåren mellan Lund och Malmö. Observera ordet ryktades, om det nu var sant så förstår jag inte varför de inte berättade det, var det någon statshemlighet som absolut inte fick yppas för undersåtarna? Vårt tåg skulle i alla fall komma in 16.30 från spår 4. Vi väntade där och när det närmade sig den utlovade tiden så kastade jag en blick mot spår 6 och såg att vårt tåg kom in där. Det låg alltså ett spår emellan oss. Med elrullstol är detta en sträcka som tar minst fem minuter, för någon med ben som klarar trappor så är det en sträcka på cirka 30 sekunder. Min assistent rusade resolut ner för trappan med resväska för att övertala konduktören att hålla tåget tills vi kom. Jag och David tog sikte på närmsta hiss och åkte sakta ner till gångtunneln. Kryssade sedan förbi stressade resenärer i gångtunneln. Naturligtvis så var hissen sen upp till spår 6 sönder. Jag fick istället gasa elrullstolen genom parkeringshuset och uppför körbanan varpå jag skapade en bilkö efter oss. När jag sedan nådde spår 6 så såg jag bara rumpan på tåget. Jag mötte min assistent som försökt övertala konduktören att hålla tåget bara lite till för en rullstolsburen person som inte kunnat löpa gatlopp via trapporna var på väg för att informationen om spårändringen inte kommit upp på skyltarna. Men det kunde hon tydligen inte ta hänsyn till. De svordomarna jag då levererade borde i David ha hört men just då var jag så arg så jag brydde mig inte. När jag sen sansat mig så fick jag förklara för honom att sådana ord ska man naturligtvis inte använda. Nästa tåg skulle dock gå 16.41 men se det gjorde det naturligtvis inte! Informationsskyltarna flyttade fram tiden, ställde in tåget för att sedan skriva att det snart skulle komma för att sedan ställa in det igen för att sedan flytta fram det igen. 17.41 kom det till slut. Vi kom på. Vi fick plats. Vi är på väg. Men, hade bara konduktören gett mig 20 sekunder till så hade vi sparat in över en timmes väntan. Var är hänsynen, alla kan inte ta sig den sträckan som en sen spårändring renederar i. Vi ska ju leva miljövänligt och vi ska åka kollektivt men nej, det är inte okej att Skånetrafiken inte kan informera sina betalande resenärer bättre. Ett tåg kan brinna på spåren men se till att ordna upp det bättre. Ingen vill bli behandlad så här, så fort jag kan köra vår anpassade bil så kommer jag aldrig mer stå (sitta) på stationen fredag eftermiddag för att vänta på ett tåg som kanske kommer för att åka till stugan. Då susar jag fram på E22:an istället.

Annonser

Så var vi igång igen

Igår anlände vi till stan igen efter närmare två månaders sommarlov i stugan. Jag var ju dock inne och jobbade en vecka i juli men annars har vi varit i stugan från den dagen sommarlovet inleddes till den dag det avslutades. Det har varit varmt, så oerhört varmt varför jag undrar om all botox jag fick före sommaren har hjälpt. Men å andra sidan, vilka har inte lidit i värmen? Jag är dock glad att vi kunnat vara i den inte helt isolerade stugan i Sölvesborg istället för den oerhört isolerade lägenheten i Lund i sommar. Vi kom ju upp i rekordvarma 31 grader i viken, vårt badställe.    David badade ungefär fyra gånger om dagen, till och med Dan badade, flera gånger! Blev dock så chockad över detta fenomen varför det inte finns några bildbevis. Jag fick nöja mig med några dopp i  plaskpoolen på tomten, då den var ledig vill säga, David hittade en massa sommarkompisar och då man är barn så badar man inte fint. Man ska tydligen ta sats genom att springa genom det sönderbrända gräset och hoppa så långt man kan. Konsekvensen blir en massa jord och gräs i poolen, inget favoritsällskap för en vuxen.

 Men en eftermiddag var den ledig, till och med ren och då värmen var uppe i 35 grader, i luften, så fick hela familjen hoppa i, jag är inte tillräckligt tuff så jag vågar bada i havet, vet inte riktigt hur det ska gå till heller. Men förhoppningsvis ska jag komma på något sätt för jag saknar baden i havet. Man måste ju ha badtillbehör och vad passar en snäcksamlare av rang om inte ett cyklop  Numer ser ju inte cyklopen ut som när jag var liten då det bara var ett tråkigt öga, nej för nu är de pimpade, David valde då Spidermanvarianten.

Odlingsmässigt så gick det lite ojämnt, tomaterna nådde ingen rekordskörd direkt  medan solrosorna nådde rekordhöjd.  Vi hann även med en del socialt häng med grannarna, mycket grill och rosé blev det innan det blev förbjudet att grilla. Vi stod då helt handfallna, vad skulle vi då äta? Så då blev det hämtmat istället, konstigt fenomen som uppstår på sommaren, ingen grill, ingen mat, tydligen?! Träningen blev tyvärr ganska lidande i värmen men jag orkade helt enkelt inte. Kände det idag då det blev ett långt pass i den betydligt lägre värmen. Hur kommer det att kännas imorgon efter fem veckors icketräning?  Men imorgon är det dags att ta sig till jobbet igen och det ska faktiskt bli riktigt skönt. Åtta veckors ledighet är bra men nu räcker det, behovet av rutin är trots allt ganska stort.

Att sätta i halsen

Efter tre veckors slöande i stugan var det dags att återvända till Lund för en veckas arbete innan nästan ytterligare fem veckors ledighet väntar. Dan är ju ändå i Tyskland för den årliga tennisturneringen och David är hos farmor och farfar i Närke så då kan jag ju lika gärna jobba. Jag behöver också leva lite häsosammare med en mer tränings- och alkoholfri livsstil. Räknade ut att jag druckit rosé varje kväll i en veckas tid, men vad ska man göra då Sverige går långt i VM, vädret är fantastiskt och grillen går varm varje kväll? Under den mer hälsosamma veckan hör det även till att rensa och vittja frysen och käka upp alla rester som frysts in under året som resten av familjen ratat, jag är ju inte smålänning för inte. Idag blev det en låda med tacokycklingfärs som blev dagens lunch, har säkert legat där hur länge som helst men idag nådde färsen sitt öde, nästan jag med. Efter några gafflars skyfflande så kände jag att jag inte fick någon luft, kunde inte ens hosta, färsen hade glidit ner i luftstrupen och fastnat. Det enda jag kunde göra var att dra ner luft i lungorna via en minimal glugg och det ljudet som uppstod var som hämtat ur en skräckfilm. Men luften kom i alla fall förbi och med en rejäl host så lossnade köttet och paniken kunde lägga sig. Min stackars assistent var beredd att göra en Heimlich men det behövdes inte. Efter att biten lossnat så var jag inte ens hostig, till skillnad från då en pytteliten droppe vatten glider ner i luftstrupen, då hostar man ju så tårarna sprutar. Så, vad lär man sig av detta då? Antagligen ingenting som vanligt men det vore ju bra om jag kunde lära mig att äta lite lugnare…

147 stick

Jag fryser i princip aldrig längre, trodde det berodde på avsaknaden av fyra kroppsdelar som är kända för sin avkylande effekt. Jag kan sitta bara rakt upp och ner och i princip se nyduschad ut i håret då det är varmt. Till slut tog jag upp detta med min läkare som skickade en remiss till hudmottagningen så jag fick träffa en läkare där. Han menade att det inte alls berodde på amputationerna utan på all narkos jag fått vid alla operationerna då narkosen rubbat balansen i kroppen. Men detta skulle kunna åtgärdas, via botox. Förra året i maj fick jag den första dosen. Nu var det så dålig sommar så jag var inte speciellt svettig över lag varför jag inte kunde märka någon effekt men nu i maj har det varit tufft i värmen. Idag var det så dags för nästa botoxbehandling. Jag mindes att det gjorde ont så jag stålsatte mig men att det gjorde så in i helsikes ont mindes jag inte, små irriterande stick i hela pannan och huvudet. Konstig som jag är så räknade jag, 147 små irriterande stick som liksom knastrade då de gick genom huden kom jag fram till. Nu är jag lite öm men om några dagar kommer jag inte att kunna se förvånad ut då botox har den där lilla bieffekten att den tar bort alla rynkor.

Senare på kvällen var det dags för nästa begivenhet, Kalvinknatet i Stadsparken. Detta spektakel består av ett gäng ungar, födda samma år, uppdelade efter kön som tävlar mot varandra genom att springa så fort de kan en runda på 1200 meter. Naturligtvis så ville David tävla så hela familjen var på plats och jag försökte att inte tycka det var jobbigt då många barn tittade på mig, kanske för att jag inte har några rynkor i pannan 😉! Kvällen var fin och David så lycklig då han gick i mål och fick sin medalj. Nu är vi hemma och David har full show genom att redogöra över hur loppet gick.

Det gick bra idag

Efter flera veckor av sjunkande självförtroende vad gäller protesträning med ett uselt försök att resa mig i tisdags samt dålig kondition så känns det som om det vände idag. Om än bara tillfälligt så tänker jag vara nöjd just nu i alla fall. Konditionstränandet på studsmattan resulterade i hela 30 minuters hoppande idag men det bästa av allt: uppresandet med proteserna gick som en dans idag! Den tappade motivationen kändes helt plötsligt ganska borta. I tisdags fick jag kämpa hur mycket som helst för att ta mig upp från sittande till stående så kanske har konditions- och styrketräningen redan gett resultat. Måste komma ihåg det här: sambandet mellan lyckade uppresningar har med kondition och styrka att göra. Får rabbla det som ett mantra. Annars har jag idag blivit intervjuad av en tidning, mer om detta senare. I tisdags fick jag besök av två vänner från Älmhult varav den ene besitter den goda kunskapen att kunna klippa varför jag nu har en ny sommarfrisyr. Det blev lunch ihop innan de fick skynda hem till sina familjeliv och vi konstaterade att så är livet just nu, får vi möjlighet att ses om så än en kort stund så får vi ta de ögonblicken.

I Lund är det strålande sommarväder så det är inte omöjligt att det blir ett litet glas rosé på balkongen ikväll. Måste ju fira den lyckade träningen för vi vet ju alla hur bra alkohol är för träningen!

Stygnborttagning

Nu har det gått sex dagar sen operationen och på min överlapp sitter en påsydd kompress. Det är tydligen ett vanligt sätt att skydda fullhudsplantat men idag skulle lappen sprättas bort så den inte växte fast. Har fått vissa associationer att min mustasch liknar en tysk diktators. Sjuksköterskan på plastik som sprätte bort var så försiktig och duktig så de farhågor jag haft en en smärtsam process kom på skam. När hon var klar så berättade hon att det för tillfället inte var vackert alls, plantatet var som en grop och en stor sårskorpa höll kvar ett stygn så jag får komma på återbesök på måndag. Denna grop kommer att försvinna men då det blödde lite så måste jag fortsätta att ha bandage ett tag till. Efter denna snabba lappbortsprättning så åkte jag till jobbet och kom lagom till vårt APT. Imorgon är det återigen dags för träning på Orup och nötning av gångtränandet.

Operationsdags, igen

Vi har rena rama operationsveckan i hushållet. Dan i tisdags och jag imorgon. Mitt i detta slår skolorna i Lund till med en studiedag imorgon. David har därför fått utlokaliseras till mormor och morfar i Kristianstad under morgondagen. Dagen började annars helt underbart med snöstorm utanför fönstren. Dan fick lämna David då jag var rädd för att köra fast ute i villakvarteren där skolan ligger. Min färd till jobbet blev ett äventyr, den tunga elrullstolen fick kämpa hårt i den minimala uppförsbacken och då trottoarerna inte hunnit röjas så fick jag helt sonika köra mitt på Stora Södergatan. Bilar och bussar var dock ytterst hänsynsfulla. Hemfärden gick dock mycket bättre.

Jag har nu duschat i Descutan för imorgon ska plastik för vilken gång i ordningen sätta kniven i området kring munnen. Jag har fått förbereda mig ganska väl så själva sövningen ska fungera bättre denna gång genom att besöka röntgen på Lunds lasarett. Där röntgade de min port-a-cath och lyste igenom den med kontrast och läkaren såg att den var helt funktionsduglig. Varför det strulade vid förra operationen var att venporten sitter lite tiltad varför det är svårt att pricka den helt med nålen, dessutom behöver nålen vara lång så den verkligen når. Denna gång är det överläppen som plastikkirurgerna ska restaurera och hur de ska göra har jag inte helt klart för mig men de lär behöva transplantera lite hud från halsen.

Fika och sorgligheter

Idag jobbade min assistent Jennie sitt sista pass då hon går vidare till en kommunal tjänst med högre befattning. Precis då hon skulle gå, vilket vi alla upplevde som sorgligt så kom nyheten att Ingvar Kamprad var död. Det kändes märkligt sorgligt trots att jag inte kände honom samt att han blev 91 år. Men då jag är uppvuxen i Älmhult så kändes det i hjärtat. Min uppväxt i Älmhult har präglats av IKEA då var och varannan jobbade på företaget, dock ingen i min familj. Jag vet ju hur viktig Kamprad var för bygden och hur mycket IKEA betytt och betyder för Älmhult. Nu hoppas jag bara att IKEA får stanna i Älmhult så det lilla samhället får fortsätta att sola sig i glansen från det stora företaget.

Efter detta skjutsade Dan mig och David till Maria där det bjöds på fika och mycket prat. Med på fikan var även Ann och Ulrika. Vi är alla vänner sedan studietiden här i Lund då vi alla var aktiva i Hallands nations fotbollsförening, jag hellre än bra, måste jag erkänna. Men så kul att vi 20 år senare fortfarande träffas.  Denna bild har jag helt fräckt stulit från Maria. Idag måste jag även passa på att hälsa till min vän Anna, från Älmhult, som fyller år idag. Sammanfattningsvis en dag med lite sött och salt, så som livet väl är i allmänhet.

Pokemonjakt i Stadsparken

Att jaga Pokémon är det coolaste som finns, enligt David så idag hängde jag med honom på jakten. Vi hann knapp komma ner till Stadsparken innan han träffade en klasskompis som var där i samma syfte. Jag följde efter de små killarna som närmade sig ett gäng med 15 vuxna personer som alla stod med mobilerna i högsta hugg. De frågade om de fick vara med och de fick de. Jag fattade ingenting, vad skulle de små killarna vara med på? De skulle ”strida på ett gym”, sa de. Så tillsammans med en hög vuxna så lekte de två förstaklassarna, fast kalla det för lek vågade jag inte säga högt. Som tur väl var så laddade telefonen ur så vi fick gå hem innan vi frös ihjäl.

Förra helgen hade vi kärt besök av Dans bror och familj från Stockholm. Dan blandade ihop varsin drink och sen spelade vi så klart TP och så klart vann jag och Lisa över bröderna, även om de menade att vi hade tur med både tärningar och frågor medan de hade det motsatta. David hade fullt upp med att leka med kusin Hanna, både inomhus och utomhus. Lycka är snöhögen på Stortorget som barn i de södra landskapen får nöja sig med. Den uppställda fotograferingen framför granen var inte lika uppskattad. 

Annars så har livet återgått till det normala med jobb, skola och träning efter två veckor med jul, nyår, trettonhelg, fest, fika, så mycket sociala aktiviteter komprimerat på några få veckor. Vi fortsatte med vårt sociala liv igår genom att vara bortbjudna på middag. Middagen var hos en kompis till Dan som bor en trappa upp så jag fick bli uppburen i den manuella rullstolen. Som tur är så har han en son som går i Davids klass så killarna röjde runt medan vi vuxna mest satt i köket och pratade och drack vin. Sedan bars jag ner samma väg, efter vin, men det gick riktigt bra.

Med benen genom stan

Idag var jag och besökte min ortopedingenjör på Aktiv ortoped då benen behövde höjas något då jag sist blev så kort så jag inte nådde ner till fotstödet på jobbets inneelrullstol. Samtidigt så justerade han de korta proteserna som skilde lite i höjd. Då jag sen skulle sticka hem så sa han att han och min sjukgymnast tyckte att jag skulle ha benen på då jag åkte hem. Direkt kom ursäkterna haglande; jag skulle ta blodprov direkt efter, kjolen var för kort så för mycket av proteserna skulle synas, det var för mycket kullerstenar så jag skulle skaka för mycket. Längre hann jag inte innan jag hörde hur oerhört korkad jag lät. Klart jag skulle ha dem på! Vi hann knappt lämna Aktiv ortoped förrän jag märkte ett problem, kjolen var mycket riktigt för kort så den flög upp i stormen. Vi rådde bot mot detta genom att snurra halsduken runt så det såg istället ut som en alldeles för snäv kjol med en något avvikande färg längst ner. Blodprovet gick galant, ingen anmärkte på där att jag hade konstiga ben. Kullerstenarna var dock lite jobbiga, jag fick ha koll på fötterna så de inte skakade av framåt för i så fall skulle det ha kunnat ske en väldigt märklig vurpa. Men hemfärden gick bra, all oro kom på skam.