Att sätta i halsen

Efter tre veckors slöande i stugan var det dags att återvända till Lund för en veckas arbete innan nästan ytterligare fem veckors ledighet väntar. Dan är ju ändå i Tyskland för den årliga tennisturneringen och David är hos farmor och farfar i Närke så då kan jag ju lika gärna jobba. Jag behöver också leva lite häsosammare med en mer tränings- och alkoholfri livsstil. Räknade ut att jag druckit rosé varje kväll i en veckas tid, men vad ska man göra då Sverige går långt i VM, vädret är fantastiskt och grillen går varm varje kväll? Under den mer hälsosamma veckan hör det även till att rensa och vittja frysen och käka upp alla rester som frysts in under året som resten av familjen ratat, jag är ju inte smålänning för inte. Idag blev det en låda med tacokycklingfärs som blev dagens lunch, har säkert legat där hur länge som helst men idag nådde färsen sitt öde, nästan jag med. Efter några gafflars skyfflande så kände jag att jag inte fick någon luft, kunde inte ens hosta, färsen hade glidit ner i luftstrupen och fastnat. Det enda jag kunde göra var att dra ner luft i lungorna via en minimal glugg och det ljudet som uppstod var som hämtat ur en skräckfilm. Men luften kom i alla fall förbi och med en rejäl host så lossnade köttet och paniken kunde lägga sig. Min stackars assistent var beredd att göra en Heimlich men det behövdes inte. Efter att biten lossnat så var jag inte ens hostig, till skillnad från då en pytteliten droppe vatten glider ner i luftstrupen, då hostar man ju så tårarna sprutar. Så, vad lär man sig av detta då? Antagligen ingenting som vanligt men det vore ju bra om jag kunde lära mig att äta lite lugnare…

Annonser

147 stick

Jag fryser i princip aldrig längre, trodde det berodde på avsaknaden av fyra kroppsdelar som är kända för sin avkylande effekt. Jag kan sitta bara rakt upp och ner och i princip se nyduschad ut i håret då det är varmt. Till slut tog jag upp detta med min läkare som skickade en remiss till hudmottagningen så jag fick träffa en läkare där. Han menade att det inte alls berodde på amputationerna utan på all narkos jag fått vid alla operationerna då narkosen rubbat balansen i kroppen. Men detta skulle kunna åtgärdas, via botox. Förra året i maj fick jag den första dosen. Nu var det så dålig sommar så jag var inte speciellt svettig över lag varför jag inte kunde märka någon effekt men nu i maj har det varit tufft i värmen. Idag var det så dags för nästa botoxbehandling. Jag mindes att det gjorde ont så jag stålsatte mig men att det gjorde så in i helsikes ont mindes jag inte, små irriterande stick i hela pannan och huvudet. Konstig som jag är så räknade jag, 147 små irriterande stick som liksom knastrade då de gick genom huden kom jag fram till. Nu är jag lite öm men om några dagar kommer jag inte att kunna se förvånad ut då botox har den där lilla bieffekten att den tar bort alla rynkor.

Senare på kvällen var det dags för nästa begivenhet, Kalvinknatet i Stadsparken. Detta spektakel består av ett gäng ungar, födda samma år, uppdelade efter kön som tävlar mot varandra genom att springa så fort de kan en runda på 1200 meter. Naturligtvis så ville David tävla så hela familjen var på plats och jag försökte att inte tycka det var jobbigt då många barn tittade på mig, kanske för att jag inte har några rynkor i pannan 😉! Kvällen var fin och David så lycklig då han gick i mål och fick sin medalj. Nu är vi hemma och David har full show genom att redogöra över hur loppet gick.

Det gick bra idag

Efter flera veckor av sjunkande självförtroende vad gäller protesträning med ett uselt försök att resa mig i tisdags samt dålig kondition så känns det som om det vände idag. Om än bara tillfälligt så tänker jag vara nöjd just nu i alla fall. Konditionstränandet på studsmattan resulterade i hela 30 minuters hoppande idag men det bästa av allt: uppresandet med proteserna gick som en dans idag! Den tappade motivationen kändes helt plötsligt ganska borta. I tisdags fick jag kämpa hur mycket som helst för att ta mig upp från sittande till stående så kanske har konditions- och styrketräningen redan gett resultat. Måste komma ihåg det här: sambandet mellan lyckade uppresningar har med kondition och styrka att göra. Får rabbla det som ett mantra. Annars har jag idag blivit intervjuad av en tidning, mer om detta senare. I tisdags fick jag besök av två vänner från Älmhult varav den ene besitter den goda kunskapen att kunna klippa varför jag nu har en ny sommarfrisyr. Det blev lunch ihop innan de fick skynda hem till sina familjeliv och vi konstaterade att så är livet just nu, får vi möjlighet att ses om så än en kort stund så får vi ta de ögonblicken.

I Lund är det strålande sommarväder så det är inte omöjligt att det blir ett litet glas rosé på balkongen ikväll. Måste ju fira den lyckade träningen för vi vet ju alla hur bra alkohol är för träningen!

Stygnborttagning

Nu har det gått sex dagar sen operationen och på min överlapp sitter en påsydd kompress. Det är tydligen ett vanligt sätt att skydda fullhudsplantat men idag skulle lappen sprättas bort så den inte växte fast. Har fått vissa associationer att min mustasch liknar en tysk diktators. Sjuksköterskan på plastik som sprätte bort var så försiktig och duktig så de farhågor jag haft en en smärtsam process kom på skam. När hon var klar så berättade hon att det för tillfället inte var vackert alls, plantatet var som en grop och en stor sårskorpa höll kvar ett stygn så jag får komma på återbesök på måndag. Denna grop kommer att försvinna men då det blödde lite så måste jag fortsätta att ha bandage ett tag till. Efter denna snabba lappbortsprättning så åkte jag till jobbet och kom lagom till vårt APT. Imorgon är det återigen dags för träning på Orup och nötning av gångtränandet.

Operationsdags, igen

Vi har rena rama operationsveckan i hushållet. Dan i tisdags och jag imorgon. Mitt i detta slår skolorna i Lund till med en studiedag imorgon. David har därför fått utlokaliseras till mormor och morfar i Kristianstad under morgondagen. Dagen började annars helt underbart med snöstorm utanför fönstren. Dan fick lämna David då jag var rädd för att köra fast ute i villakvarteren där skolan ligger. Min färd till jobbet blev ett äventyr, den tunga elrullstolen fick kämpa hårt i den minimala uppförsbacken och då trottoarerna inte hunnit röjas så fick jag helt sonika köra mitt på Stora Södergatan. Bilar och bussar var dock ytterst hänsynsfulla. Hemfärden gick dock mycket bättre.

Jag har nu duschat i Descutan för imorgon ska plastik för vilken gång i ordningen sätta kniven i området kring munnen. Jag har fått förbereda mig ganska väl så själva sövningen ska fungera bättre denna gång genom att besöka röntgen på Lunds lasarett. Där röntgade de min port-a-cath och lyste igenom den med kontrast och läkaren såg att den var helt funktionsduglig. Varför det strulade vid förra operationen var att venporten sitter lite tiltad varför det är svårt att pricka den helt med nålen, dessutom behöver nålen vara lång så den verkligen når. Denna gång är det överläppen som plastikkirurgerna ska restaurera och hur de ska göra har jag inte helt klart för mig men de lär behöva transplantera lite hud från halsen.

Fika och sorgligheter

Idag jobbade min assistent Jennie sitt sista pass då hon går vidare till en kommunal tjänst med högre befattning. Precis då hon skulle gå, vilket vi alla upplevde som sorgligt så kom nyheten att Ingvar Kamprad var död. Det kändes märkligt sorgligt trots att jag inte kände honom samt att han blev 91 år. Men då jag är uppvuxen i Älmhult så kändes det i hjärtat. Min uppväxt i Älmhult har präglats av IKEA då var och varannan jobbade på företaget, dock ingen i min familj. Jag vet ju hur viktig Kamprad var för bygden och hur mycket IKEA betytt och betyder för Älmhult. Nu hoppas jag bara att IKEA får stanna i Älmhult så det lilla samhället får fortsätta att sola sig i glansen från det stora företaget.

Efter detta skjutsade Dan mig och David till Maria där det bjöds på fika och mycket prat. Med på fikan var även Ann och Ulrika. Vi är alla vänner sedan studietiden här i Lund då vi alla var aktiva i Hallands nations fotbollsförening, jag hellre än bra, måste jag erkänna. Men så kul att vi 20 år senare fortfarande träffas.  Denna bild har jag helt fräckt stulit från Maria. Idag måste jag även passa på att hälsa till min vän Anna, från Älmhult, som fyller år idag. Sammanfattningsvis en dag med lite sött och salt, så som livet väl är i allmänhet.

Pokemonjakt i Stadsparken

Att jaga Pokémon är det coolaste som finns, enligt David så idag hängde jag med honom på jakten. Vi hann knapp komma ner till Stadsparken innan han träffade en klasskompis som var där i samma syfte. Jag följde efter de små killarna som närmade sig ett gäng med 15 vuxna personer som alla stod med mobilerna i högsta hugg. De frågade om de fick vara med och de fick de. Jag fattade ingenting, vad skulle de små killarna vara med på? De skulle ”strida på ett gym”, sa de. Så tillsammans med en hög vuxna så lekte de två förstaklassarna, fast kalla det för lek vågade jag inte säga högt. Som tur väl var så laddade telefonen ur så vi fick gå hem innan vi frös ihjäl.

Förra helgen hade vi kärt besök av Dans bror och familj från Stockholm. Dan blandade ihop varsin drink och sen spelade vi så klart TP och så klart vann jag och Lisa över bröderna, även om de menade att vi hade tur med både tärningar och frågor medan de hade det motsatta. David hade fullt upp med att leka med kusin Hanna, både inomhus och utomhus. Lycka är snöhögen på Stortorget som barn i de södra landskapen får nöja sig med. Den uppställda fotograferingen framför granen var inte lika uppskattad. 

Annars så har livet återgått till det normala med jobb, skola och träning efter två veckor med jul, nyår, trettonhelg, fest, fika, så mycket sociala aktiviteter komprimerat på några få veckor. Vi fortsatte med vårt sociala liv igår genom att vara bortbjudna på middag. Middagen var hos en kompis till Dan som bor en trappa upp så jag fick bli uppburen i den manuella rullstolen. Som tur är så har han en son som går i Davids klass så killarna röjde runt medan vi vuxna mest satt i köket och pratade och drack vin. Sedan bars jag ner samma väg, efter vin, men det gick riktigt bra.

Med benen genom stan

Idag var jag och besökte min ortopedingenjör på Aktiv ortoped då benen behövde höjas något då jag sist blev så kort så jag inte nådde ner till fotstödet på jobbets inneelrullstol. Samtidigt så justerade han de korta proteserna som skilde lite i höjd. Då jag sen skulle sticka hem så sa han att han och min sjukgymnast tyckte att jag skulle ha benen på då jag åkte hem. Direkt kom ursäkterna haglande; jag skulle ta blodprov direkt efter, kjolen var för kort så för mycket av proteserna skulle synas, det var för mycket kullerstenar så jag skulle skaka för mycket. Längre hann jag inte innan jag hörde hur oerhört korkad jag lät. Klart jag skulle ha dem på! Vi hann knappt lämna Aktiv ortoped förrän jag märkte ett problem, kjolen var mycket riktigt för kort så den flög upp i stormen. Vi rådde bot mot detta genom att snurra halsduken runt så det såg istället ut som en alldeles för snäv kjol med en något avvikande färg längst ner. Blodprovet gick galant, ingen anmärkte på där att jag hade konstiga ben. Kullerstenarna var dock lite jobbiga, jag fick ha koll på fötterna så de inte skakade av framåt för i så fall skulle det ha kunnat ske en väldigt märklig vurpa. Men hemfärden gick bra, all oro kom på skam.

Splittrade

Efter två veckors semester så är det imorgon dags att lämna stugan och återgå i arbete. Fast bara i en vecka för sedan har jag ytterligare fyra veckors ledighet så jag ska inte gnälla. Ska dock bli skönt att få en veckas normalt liv efter två veckors extravagans för vi har verkligen hunnit med mycket. Träningen har väl legat lite på is men jag har i alla fall skött min träning med de korta proteserna i stugan då jag står en stund nästan dagligen och belastar. Ledigheten inleddes med midsommar och de sedvanliga lekarna på ängen. David var mäkta stolt över att tillhöra det vinnande laget i dragkampen för vinsten kunde ju bara tillskrivas honom. Veckan därpå kom så Anna med sina två barn till oss i stugan och bodde några dagar. Då David och Allan är så gott som tvillingar då det bara skiljer tolv dagar på dem, och olika föräldrar då, så var ju livet på topp. Bad i pool och hav samt hopp från fönstren stod på den dagliga agendan. Då vädret var lite sämre så fick det bli en dag i hSölvesborg med tillhörande fika. En kväll kom även Karin med dotter så det var high-life i stugan. Dagen efter alla rest så var det så tomt och trist och till på köpet så regnade. Vad gjorde vi då? Jo vi åkte hem till Lund och städade i garderober och källarförråd.

Efter vår huslighet så drog vi upp till stugan igen och då var vädret bättre och grannarna var på plats. David passade till och med på att gifta sig med granndottern på snart fyra fast han poängterade att det ”bara var på låtsas”.  Denna fantastiska bild togs på stranden i Sölvesborg av Davids svärmor. På kvällen firade vi detta genom en gemensam grillning med tillbehör och satt ute långt ut på sommarnatten. Dagen därpå var det marknad i stan och sega föräldrar följde med sina barn dit. David fick sin ballong, i år blev det en illandes gul Pikachu (stavas det så?) och sedan begav vi oss till tivolit i hamnen. Roligast var inte den lilla berg-och dalbanan eller radiobilarna utan studsmattan.  

Men det slutar inte där, dagen därpå fyllde jag år och då åkte Dan och David in till stan för att handla tårta och present och David valde ut en fin liten ljuslykta till sin mamma. På kvällen så lämnade de två killarna stugan för färd mot Närke där David ska vara i en vecka och idag åkte Dan till Tyskland. Imorgon åker jag då hem för att jobba så nu är familjen splittrad i en vecka.

Struligt

Denna vecka har jag bytt dagar så jag är ledig idag men ska jobba imorgon. Anledningen var den hett efterlängtade tiden på Plastik i Malmö klockan 9.50 idag, inte lätt att få en tid då det är två läkare som ska titta. Ganska försenade så tog de emot mig, inte lätt när två läkare har mottagning samtidigt för om en blir försenad så faller hela tidsschemat. Men det gjorde inget, de undersökte och kände på min ärriga hud runt munnen och beslöt sig för en operation av underläppen efter sommaren, goda nyheter alltså. När vi sedan begav oss därifrån så berättade min assistent att hon fått en notis att tågtrafiken stod still mellan Malmö och Lund. Med taskiga farhågor begav vi oss till Triangelns station men ett tåg som skulle till Lund dök upp direkt och jag kunde köra på med min tunga elrullstol. Halvvägs till centralen berättar de i högtalaren att det blir slutstation då det finns en nedriven kontaktledning mellan Malmö och Lund och vi hänvisades till ersättningsbussar. Men hur kommer man på med en elrullstol på en ersättningsbuss? Direkt upp till Skånetrafiken som hade kö men när jag kom fram och berättade mitt ärende så var personen där hur hjälpsam som helst. Hon ringde färdtjänst och bokade en bil, kruxet var att bilen inte skulle gå förrän en timme senare, dvs halv 1. Lite jobbigt då jag skulle klippa mig kvart i 2, i Lund och erfarenheten har lärt mig att färdtjänst aldrig är i tid. Men det var den, till och med tio minuter för tidig så jag hann hem, äta lunch och byta till den smidigare manuella rullstolen. Till frisören kom jag prick kvart i 2, i tid men jag hade inte hunnit göra hälften av det jag tänkt mig på min lediga dag. Men jag blev i alla fall klippt.