I fredags så fick min vänstra njure börja jobba på ”rätt” sätt, dvs inte rinna ut i en påse utan ner i urinblåsan och sen ut den naturliga vägen. I fredags så pluggades nefrostomin igen och påsen plockades bort. Men själva slangen var kvar, som test förstod jag idag. Om den inopererade jj-katetern inte kunde driva ut vätskan från njuren så skulle jag få ont, men det fick jag inte så då fungerar jj-katetern, eller stenten som den också kallas. Vid halv 11 idag rullade jag upp mot sjukhuset, allt var lugnt i Lund som det brukar vara. Föga visste jag då att det var gruff i östra delen i stan. Vid 11 fick jag komma in på röntgen och en läkare drog ut nefrostomin och plåstrade om det. Nu ska plåstret sitta några dagar och sen är spåren från den förhatliga påsen borta. Jag rullade mot stan och passade på att veckohandla vid Clementstorget. Vad jag inte visste var att tvåhundra meter därifrån så brakade de två gängen från östra Lund ihop igen, precis utanför stationen. När jag så var på väg hem så var stora delar avspärrade och en massa polisbilar stod utanför stationen. Då man ju vill spela cool och inte framstå som någon som står och tittar på olyckor så jag bara sneglade lite. Först trodde jag att en bil kört in i restaurangen då det låg stolar och bord utslängt överallt men annars var det lugnt. Bråket hade då flyttat sig upp till sjukhuset där jag precis varit till följd av en massa poliser. Hela eftermiddagen fylldes sen Lund av polisbilarnas sirener. Först när nyheterna kom på tv så förstod jag vilken otrolig tur jag haft idag, jag skulle lika gärna ha hamnat mitt i storbråket. Men, hursomhelst, nefrostomin är borta så nu kommer jag ”bara
Fortsätt läsa ”Storbråk mitt i nefrostominedläggande”Lund
Helg på Urologen
Besöker nu det tredje sjukhuset i den tredje staden och den tredje avdelningen sedan den här sjukhistorien påbörjades i söndags. Tanken var att jag skulle ha förflyttats från Lund till Malmö i onsdags men den platsen jag skulle ha fått gick plötsligt upp i rök. Så det fick bli ännu en natt på MAVA bredvid den gamle mannen som på torsdags förmiddag genomgick en fyra timmars mobil dialys, tackar gudarna att mina njurar började fungera igen efter förra sepsisen 2014. Så kommer nog vokabulären bli, sepsisen 2014 kontra sepsisen 2021. Förhoppningsvis så stannar det med sepsis ett och två, ungefär som att benämningen av världskrigen bör stanna vid två. Hur som helst, efter stora påtryckningar från läkare i Lund så poppade det plötsligt upp en plats på Urologen i Malmö. Efter några timmar kom en ambulans och hämtade mig. Sjuksköterskan som satt bredvid mig berättade att de precis varit på Stortorget och deltagit i en tyst minut för sin ihjälskjutne poliskollega i Göteborg. Jag rullades in i ett enkelrum med tv! För er som aldrig legat på sjukhus ska veta att det är som att bli uppgraderad till lyxsviten på Grand. Jag skrevs in och pratade länge med sjuksköterskan och la fram min önskan om att imorgon både bli av med njurstenen och katetern, eller nefstomi som det tydligen heter, då det kommer att bli mycket bekymmer med den då jag inte kommer att kunna tömma den själv vilket hon noterade i min journal. Igår förmiddag så kom läkaren, han tog snabbt ner mig på jorden, varken sten eller kateter kommer att tas bort nu. Anledningen är att han helt enkelt inte vågar, kroppen är fortfarande alldeles för infekterad även om infektionsvärdet sjunkit från cirka 300 i söndags till dagens 137 så måste det ner mer. Men han förstod min situation och lovade att både sten och kateter skulle bort så fort som möjligt. Han gick iväg en stund och kom sen tillbaka och hade då lyckats trycka in mig i kön så operationstid var bokad 21 juli med inläggning dagen innan. Efter hans förklaring så förlikade jag mig med tanken att ha nefstomin kvar i de veckor som återstår till operationen. Det blir ett massa tömmande från ena njuren men förhoppningsvis något färre toalettbesök från den andra njurens något mer naturliga produktion.
Efter all denna information så kändes det som om det fanns en rimlig plan. Jag pratade med min chef så de dagar jag skulle haft semester på lämnar jag tillbaka och tar ut dem igen till höstlovet. Dan och David var just då i stugan så jag guidade dem över telefon om hur de skulle få in den stora elrullstolen i bilen så jag kan åka i den när jag skrivs ut. Annars så blev det tv för hela slanten innan jag somnade med hjälp av en sömntablett vid halv 12. Vid 5 i morse kom sjuksköterskan och tog prover och vid ronden klockan 10 fick jag veta att infektionsvärdet gått ner till 75. De kommer idag att blanda intravenös antibiotika med antibiotika i tablettform för att imorgon fortsätta med enbart tabletterna. Svarar kroppen lika bra på det så får jag komma hem på måndag. Det känns verkligen som om allt går åt rätt håll nu men jag måste vara beredd på bakslag.
På MAVA eller medicinska akutavdelningen i Lund
Jag anlände till Lund via ambulanstransport runt 17.30 på måndagseftermiddagen där jag installerades i ett rum med tv! Bara en sån sak, den åkte på direkt. Läkaren kom sen in och tyckte att om febern la sig så kunde jag nog få åka hem dagen därpå. Men riktigt så blev det inte. Vid 21 steg febern i raketfart och jag fick sådan frossa att jag bara låg och skakade under tre filtar medan sjuksköterskan gav mig Alvedon. Efter någon timme kom sen svettningarna helt brutalt varför en läkare tillkallades. Hon ville skicka mig på njurröntgen då hon misstänkte att en njursten inte kommit ut efter njurstensanfallet i mars. Men det blev ingen röntgen så sent varför jag fick en sömntablett och for in i den befriande sömnen. Klockan 4 vaknade jag av att jag frös så jag skakade varför proceduren upprepades med Alvedon och filtar. Vid ronden sen vid 8 så berättade läkarna att de fått svar från blod- och urinodlingarna som gjorts i Karlshamn som båda visade på starka bakterier i både blod och urin vilket gjorde att infektionsvärdet, som vid normala fall ligger på 7, nu låg på drygt 200 och då reagerar ju kroppen med feber men trots all intravenös antibiotika så kom febertopparna med några timmars mellanrum. Allt detta bekräftade att det verkligen är en sepsis, men enligt läkaren så är det slump att jag drabbades igen, det kan tyvärr drabba vem som helst när som helst. Jag kördes upp på njurröntgen och mycket riktigt, mitt emellan vänstra njuren och urinblåsan så satt där en sten. Nu hade i alla fall läkarna något att gå på då njuren inte heller mådde så bra och var förstorad. Beslut togs att en kateter ska via en fin slang sättas över stenen så urinblåsan får hjälp med att leda ut urin i katetern då det inte riktigt kommer förbi njurstenen. Jag hann få ett par plågsamma febertoppar innan proceduren utfördes vid 20.00 på röntgen. Jag fick ligga på sidan på röntgenbordet och lokalbedövades så läkaren kunde föra in den fina slangen över stenen som sen fästes i en kateter. Helt nöjd över att ha en påse hängande från ryggen är jag väl inte men förhoppningsvis så kan det hjälpa infektionsvärdet att gå ner. Jag kom sen ner till rummet där min 97-åriga rumskamrat väntade för att se Sverige förlora mot Ukraina…
När jag sen vaknade igen så upptäckte jag att jag inte haft någon febertopp, betydde det att katetern fungerade? Den fina personalen hjälpte mig med att fräscha upp mig för har man svettats så enormt som jag gjort ett par dagar så luktar man absolut inte hallon och vanilj. Läkarna ville nu att Urologen ska ta över vilka är specialisterna. Troligtvis måste jag även stå på intravenös antibiotika i en vecka så antagligen kommer jag inte hem före måndag. Inom kort ska jag alltså förflyttas till Urologen, i Malmö… men förhoppningsvis kan de på något sätt få bort stenen men påsen bör jag tydligen ha i ett par veckor för att avlasta njuren. Vilket massa stök, tänk om svensk sjukvård istället haft rutinen att följa upp alla patienter som haft njursten för att se om de kommit ut?
Ambulansfärd genom Blekingenatten
Jag som tänkt sammanfatta en av sommarens bästa månader med så mycket glädje och lycka men måste dessvärre avsluta den något sämre, från en sjukhussäng i Karlshamn. Men vi börjar med det bra… vid Davids skolavslutning så flyttade vi mer eller mindre upp till stugan. Dan var med på helgen men måste sen hem och jobba sina allra sista dagar som lärare. Förra helgen kom de bästa vännerna upp och även om det gått mer än ett år sen jag träffade vissa av dem sista så var det som om tiden stått still. Visst, vi blir alla 48 och 49 år i år men vad gör det när vi inuti inte åldrats en dag över 25.
Vännerna åkte hem på söndagen och fylld av energi kastade jag mig över måndagen jobb där jag skapade min alldeles egna arbetsplats på altanen, dagen då himlen öppnade sig…
Men ändå så mysigt, tänk att ha APT på altanen mitt i grönskan och med fågelkvitter, fin arbetsmiljö. På eftermiddagen så kom sen resten av familjen efter att de varit uppe i Askersund och äntligen kunde sommarvistelsen börja. Hantverkarna är i full gång med friggebod och trädäck så det händer grejer hela tiden.
Midsommarafton firades med släkten, eller min släkt i alla fall. Brorsan med familj kom och så även våra föräldrar så för första gången på knappt ett år var vi alla samlade. Vi satt så länge och pratade så sillunchen kom inte igång förrän 17.00, men vad gjorde det? Barnen var sen nere på ett kvällsdopp och sen satt vi uppe tills det blev för kallt. Midsommardagen var en fin dag och vi lunchade vid den lilla Tredenborgsrestaurangen och avslutade med minigolf och glass innan Malmögästerna åkte söderut igen.
I tisdags började jag att få de första känningarna av en urinvägsinfektion, då jag haft det så många gånger så vet jag vad det är som är på gång. Vårdcentralen tycker dock att man ska vänta några dagar innan man söker vård och sen var ju allt stängt mellan fredag till söndag. Men planen var att ringa vårdcentralen måndag morgon. Men natten mellan lördag och söndag så hände något. Jag fick upp och kissa var tredje timme och det luktade ruttna ägg och sved som om det var taggtråd jag producerat. Vi gick upp runt 9 och jag var bara trött så jag sov hela eftermiddagen. Våra grannar Emma och Peter undrade om vi ville gå ner till restaurangen och äta middag med dem och Lena och Anders men jag orkade inte och Dan skulle hem över natten. Jag försökte äta lite men det smakade inte. Dan frågade flera gånger om han inte skulle stanna men jag tyckte att läget var under kontroll. Han åkte halv 7 och jag la mig i soffan och tittade på gamla repriser av ”Svenska hjärtan” och David spelade på sitt loft. Strax efter 19 så började jag frysa och David hjälpte mig med två Alvedon. Frossan blev dock värre och värre så David hämtade filt, sen överkast och även täcke. Ändå frös jag så vid 21 ringde jag Dan och sa att det är lite för likt symptomen från 2014, han hade precis kommit igång till Lund men kastade sig i bilen norrut. Jag ringde 1177 som tyckte att jag skulle åka till akuten i Kristianstad men om jag skulle börja kräkas så skulle jag ringa 112. Det gick en halvtimme och snart kom de jobbiga illamåendekänningarna och vis av erfarenheten av nedkissade trosor så tänkte jag vara smart och sitta på toan och kräkas i en spann. Jag försökte få David att hämta en spann men han blev helt ifrån sig och sprang ut. Återstod bara golvet. Men vår duktiga unge sprang in till grannarna så snart kom Emma och Lena och deras män tog hand om David medan Emma ringde en ambulans som kom inom en halvtimme. Febern låg då på 40,3 och jag svettades så det rann av mig. Dan kom då också så först fick han ta lite fakta om vad som hände med mig och sen fick han springa över till David som satt med männen och tittade på fotboll. Halv 11 lämnade ambulansen Tredenborg med vidare färd mot Karlshamn då de misstänkte en sepsis. I blåljus åkte vi genom Blekingenatten och vid 23 var jag på plats på akutavdelningen och fick träffa läkare. Han frågade först om jag varit i kontakt med någon med deltavirus men trodde jag inte. Alla möjliga prov togs, covid, blod och urin och då det konstaterades att jag inte hade Covid så fick jag komma in på ett eget rum och då var klockan halv 2 och jag hade fått massor av antibiotika. En kateter sattes och sen somnade jag på en sömntablett efter att jag mailat chefen och smsat assistenten. Vid ronden i förmiddags konstaterades att det var en sepsis som orsakats av en kraftig urinvägsinfektion, precis som jag trodde och tänkte att nu blir nog allt lugnt. Men efter lungröntgen vid lunch fick jag en febertopp till och jag fick Alvedon och bäddades ner med fyra landstingsfiltar och efter några ynkliga timmar så väntar jag nu på transport till Lund då jag bor där så nu får Dan och David åka dit så får vi se när jag skrivs ut. Ännu en anledning att skrota regionerna. Som sagt, ett sämre avslut på juni men sammantaget en fantastik månad.
Ambulans till akuten
Torsdagen började ju så bra, träning som gick bra, sonen kom iväg till skolan utan några större rabalder, bara flyt med andra ord. Men en liten tendens till magont då jag började jobba men tänkte att det går nog över snart. Jag började jobba med ett ärende men behövde nog bara vila i fem minuter så skulle det gå över. Vi skulle ju ha ett skypemöte så då kunde jag ligga i sängen och lyssna på det. Men det magonda blev värre så Dan, som också jobbade hemma ringde 1177. Då jag började må illa helt plötsligt så fick jag kasta mig in på toaletten. När vi väl kom fram så till 1177 så tyckte de att det skulle undersökas, speciellt med tanke på att jag haft en sepsis. En ambulans kom ganska snabbt och efter en kort undersökning så tog de med mig. Att ligga på fel håll i en ambulans som kör på kullerstenar tillsammans med illamående är ingen hit. Fram kom vi till akuten utan missöden och jag kom direkt in på ett rum. Nu är det ju så att sjukvården vill ha blodprover i massor och jag är ju en av världens mest svårstuckna personer så de skulle testa port-a-cathen men efter ett försök så konstaterade personalen att den fungerade inte. Mitt i allt stickande så började jag må illa igen så de goa sjuksystrarna strök mig i pannan där jag hängde över en kräkpåse och knipövningar hade jag ju inte heller gjort men de var så förstående och ompysslande. Nu visade det sig dock att urinen såg ut som hallonsaft, det var alltså mycket blod i i den och kissnödig var jag hela tiden. Utan några prover tagna så skickades jag på ultraljud. Läkaren tog gelé på hela magen och det hela kändes bekant från 2010 men nu letades det inte efter ett liv utan efter något avvikande. Den första teorin var ju att blindtarmen var inflammerad men den teorin avfärdades direkt. Däremot var ena njuren svullen och även urinledaren ner i urinblåsan. Men för att se ordentligt så måste jag röntgas. Tillbaka på akuten, illamåendet fortsatte men till slut lyckades de få in en nål i högra armen och jag kunde få illamåendestillande direkt i blodet, men det hjälpte inte. Ganska snabbt kom jag upp på röntgen och då var jag så medtagen så de drog mig över från britsen. Efter en stund var jag tillbaka på akuten och lyckades somna till en stund. När jag vaknade så mådde jag inte illa längre, kände mig som en ny människa, nästan, det magonda hade också lindrats något. Snart kom en läkare in och hon berättade att jag har två njurstenar, en i varje urinledare. De har precis lämnat njurarna och håller på att vandra ner till urinblåsan där de ska komma ut den normala vägen. Antagligen så kom smärtan då de skulle igenom någon trång passage. Hon skrev ut medicin och sen fick Dan hämta mig. Vi åkte hem och jag hade inte ont, hemma väntade en orolig David som tyckte att mamma varit på sjukhus tillräckligt. Idag är det som om ingenting hänt, jobbar som vanligt och kan knappt tro att jag för bara ett dygn sen jag var den stackars ynkliga varelsen som låg på rum 8 på Lunds akut.
Den bästa julklappen
Detta märkliga år är ingenting som det ska. Julplaner fick göras om, ingen resa till Linköping, inga mor- eller farföräldrar närvarande under julen. I mitt och min brors fall så kunde vi i alla fall glädja oss åt att våra föräldrar fick fira jul tillsammans, men så blev det inte. Vår far åkte in akut till sjukhuset den 24:e november med andnöd som visade sig vara hjärtsvikt varför han på inga vis fick lämna sjukhuset före operation pga oerhörd förhöjd risk för hjärtinfarkt. Läkaren tyckte det var förvånande att han inte redan fått någon. Men tiden gick och som vi alla vet i dessa tider så är vården mycket hårt ansträngd och tiden på sjukhuset i Kristianstad var dryg och inga besök fick heller göras. Men så kom ljuspunkten, operation skulle göras i Lund dagen före Julafton och han transporterades till lasarettet med ambulans. Vår mor hade då förlikat sig med en jul ensam men tog det med jämnmod. På kvällen före operationen så vinkade jag och David till sjukhuset som vi kan se från vårt köksfönster. Men operationen ställdes in då det kommit in ett akutfall. Inte mycket att göra, jag påminde honom om hur många planerade operationer som ställts in pga av mig då jag var dödssjuk och prioriterades. Nu skulle det stora ingreppet ske på julafton istället, då var han redo med operationskläder på men samma procedur upprepades med inställd operation och samma sak på Juldagen. Vi försökte via telefon att muntra upp honom med att han i alla fall fick äta julmat och vi bestämde att vi som bor i Lund skulle komma upp med tidningar och korsord dagen därpå och lämna utanför dörren. Men på Annandagen kom samtalet, han rullades äntligen iväg på operation. Det blev en lång väntan, ett så stort ingrepp på en inte helt purung person är en risk. Men så kom samtalen från morsan som hade direktnumret till avdelningen, det hade gått bra, han skulle andas i respirator under uppvaket men den kopplades sen bort. I morse fick han äta frukost, stå upp och sen rullas tillbaka till avdelningen. Det kommer att bli en lång rehabilitering men förhoppningsvis blir han kvar ett bra tag till. 
Det blev den bästa julklappen under den annars ganska modesta julgranen.
Hönsgödsel i Stadsparken
När jag var student i Lund på slutet av 90-talet och det var Valborgsmässoafton, eller det mer vedertagna begreppet i Lund, siste april, så var Stadsparken inte det stora dragplåstret. Det var till idrottsplatsen man gick, ligger ett stenkast från vår nuvarande bostad. I alla fall om man var nationsaktiv och det var ju jag, i Hallands nation. Alla nationerna samlades i Lundagård efter tidig sillfrukost i de respektive nationernas källarlokaler, sällan var vi studenter uppe så tidigt som siste april. Efter Lundagård så gick vi gemensamt genom stan till idrottsplatsen och där var det tävlingar mellan nationerna. Själv var jag aktiv i damdragkampslaget. De flesta i vårt lag hade hämtats från nationen fotbollslag så vi intalade oss att vi hade väldigt starka ben och därför perfekta för dragkamp. Vi var oerhört seriösa, tränade i flera veckor innan, hade dubbskor för att få fäste och handbollsklister på händerna så vi inte tappade greppet, ingen fick heller dricka någon alkohol innan vi vann. För naturligtvis så vann vi och den lyckan kan nog bara jämföras med glädjen att vinna ett OS-guld. Och roligt hade vi, efter tävlingarna gick vi genom Lund upp till Helsingkronas nation där vi drack bubbel innan vi gick hem till Hallands för att piffa inför kvällens och nattens fest. Ingen ens nämnde Stadsparken. Men efter hand växte det fram en fest i parken som blev större och större för varje år. Numer så vallfärdar folk från grannkommunerna för att sitta på en filt i parken och dricka. Redan vid frukostbordet halv 7 ser man genom köksfönstret de tunnklädda studenterna med brassestol och klirrande kassar som går från stationen till Stadsparken. Men inte i år, i år är ingenting sig likt. Efter många om och men beslutade Lunds kommun att spärra av parken med stora staket. Men de litade inte riktigt på att Lunds studenter skulle lyda Folkhälsomyndigheten och här visar kommunen att de ändå har en hel del humor då de väljer att gödsla hela parken med ett ton hönsgödsel just idag. Dessutom så regnar det…
Ömsom vin, ömsom vatten
Januari tuggar på som den här månaden alltid gör, lååångsamt, men nu är den snart slut. Lite märkligt det där att man alltid längtar framåt och är så dålig på att leva i nuet. Jag försöker men januaris mörker och trista väder utmanar det där med att leva i nuet. Så vad händer? I lördags plockade vi ut vår stora Volkswagen från vår trånga parkeringsplats, den vi egentligen vill ha och behöver stod som vanligt tom, för att resa ut till Staffanstorp för att titta på sonens innebandylag som skulle delta i en cup. Men när vi kom innanför entrén så tog det stopp, en trappa! Men tack vare en rådig och stark innebandypappa från konurrentlaget i Bjärred så kunde jag lyftas upp för dessa trappor. När vi sen skulle hem så upptäckte vi rampen på baksidan… men nästa gång vi ska på cup så ska jag ringa och kolla innan då det inte alltid är handikappsanpassat. I tisdags jobbade jag och vi hade APT på gigantiska AF i Malmö och då kunde jag passa på att luncha med saknade kollegor som flyttat från kontoret i Lund till Malmö. Lika bra att vänja sig vid att arbeta från Malmö för till hösten flyttar hela Lundakontoret dit, om nu inte politikerna tar sitt förnuft till fånga. Men en rolig lunch var det! Men magen har inte varit på sitt bästa humör vilket beror på den dramatiska ökningen av intaget av antibiotika som jag blev ombedd att göra av min läkare i Mölndal. Området kring skruvarna på benen var/är infekterade, men på måndag ska jag prata med min läkare och förhoppningsvis så får jag trappa ner medicineringen. För säkerhets skull så har jag bunkrat probiotika och yoghurt med rätt bakterier. Eller så får magen sluta protestera och helt enkelt vänja sig. Idag har jag fikat med en före detta kollega som är föräldraledig, fick träffa en bebis på fyra månader och som alltid blir jag förundrad över att de varit så små en gång. Något som är bra med januari, vilket är märkligt för det upprepar sig varje januari, är den enorma uppgången av motivation vad det gäller träning, fyra gånger i veckan åker studsmattan fram, det gäller att passa på för så fort solen och ljuset tittar fram så dalar motivationen igen. I morgon tar januari slut och det blir helg, rätt bra faktiskt.
Oktoberfester och Malmöbesök
Förra helgen var vi inbjudna på cykelfest på väster i Lund. Lite märkligt att jag går på en cykelfest då jag är rätt långt ifrån att kunna cykla på traditionellt sätt. Nu var ju inte själva cyklandet den primära syftningen i ordet cykelfest utan tyngdpunkten låg på ordet fest. Det hela började med en fördrink på Blekingska nationen vilket är ett ställe jag inte besökt på 20 år som student. Då, för 20 år sen så reflekterade jag inte på att där inte fanns någon hiss men på grund av förberedda festarrangörer så var några starka armar och ryggar förberedda så jag fick blev helt enkelt uppburen. Kan tillägga att jag hade den lätta rullstolen. Efter fördrinken fick jag lyftas ner igen för vidare rullande utförd av Dan till förrätten hos ett par vi inte kände samt ett par gäster till, sen till nytt värdpar för huvudrätt med ännu ett par. Sen hem till oss för efterrätt med ännu två par vi inte kände. Mycket spännande upplägg då vi fick lära känna många nya människor som bor i samma område som oss. Kvällen avslutades med återsamlande på Blekingska. Dagen efter hade vi lite ont i håret…
Förra måndagen var det så dags för möte på nya stora Arbetsförmedlingen i Malmö med den nya sektionen. Mycket är hela tiden nytt då förändringens vindar blåser i arbetsmarknadspolitiken. Nya stora AF är dessutom stort som ett shoppingcenter men det var nära att jag inte kom dit. Anledningen? Inställd tågtrafik. Igen. Lyckades dock få tag på en rullstolstaxi så jag blev bara fyrtio minuter försenad. Det är ju inte så att jag kan slänga mig på en buss med min tunga uteelrullstol, men jag kom fram i alla fall.
I lördags var det fest igen, denna gång med mina gamla vänner från Älmhult. Småländskan ekade mellan väggarna och ljudnivån ökade i takt med att bubblet i flaskorna minskade. Kul var det men även igår var det lite ont i håret.
Precis som förra måndagen var det återigen dags för möte i Malmö. Lite spänd var jag då jag närmade mig stationen. Skulle tågen gå idag? Spänningen var olidlig. Det verkade så när jag läste informationsskyltarna men det var ju bara för bra, istället var det en trasig hiss som sinkade mig men inte värre än att jag kunde komma i tid. Det är inte alltid lätt att sitta i rullstol i det moderna Sverige.
Så hur summerar vi sista veckorna? Ömsom vin ömsom vatten och nästa helg fortsätter festligheterna men mer om det senare.
Helg hemma
Då stugsäsongen lider mot sitt slut så spenderade hela familjen den gångna helgen i Lund, den första i Lund sedan slutet av april. Kändes rätt skönt då jag är rätt nöjd med sommaren nu. Det var även den första helgen utan extern assistent varför Dan fick slita extra hårt men det var otroligt skönt att inte bli väckt av att assistenten kom, istället kunde vi ligga och dra oss så länge vi ville. Helgen inleddes egentligen redan på torsdagen då gamla kompisar från Älmhult kom och hälsade på och som tur var så hade min frisörkompis saxarna med sig så frisyren ansades samtidigt som vi kunde prata om allt och dricka vin. Härlig kombination! Kändes sen ganska konstigt på fredagen att jag inte skulle stressa iväg och hämta David för att sedan vänta på tåget för att sedan åka till stugan, kunde istället bara slappa i soffan. För att riktigt kunna njuta av en lördag utan måsten så blev det en massa Netflix. Under söndagen ryckte jag upp mig i slappandet då jag fikade med en kompis tillika gammal kollega som jag borde ha träffat för längesen men det hade ju inte hunnits med. Den nya veckan inleddes så med ett besök på Plastik där kirurgerna klämde på ärren runt munnen och efter lite diskussion så kom vi fram till att vi kör ytterligare en korrigerande operation, men det blir nog först efter jul. Så, nu är hösten igång och det känns faktiskt helt okej.
kvadrupelamputerad 