Ännu en äventyrsrik körträning

Veckans andra intensivpass för att få mig till en fullfjädrad chaufför tog plats idag igen i trakterna kring Staffanstorp. Min körtränare Mats kopplade in sitt dubbelkommando, denna livboj, i bilen och jag backade ut. Vi kom knappt ut på landsvägen förrän en suicidal fasan valde att korsa vägbanan men när farten var 25 km/h så var det inga problem att bromsa, tur jag tvärnitade så jag gav alla medresenärer whiplashskador. Det tuffade sen på och jag vågade lite mer, fick till och med sakta ner till 40 km/h då vi körde igenom ett samhälle. Vi kom sen ut på en 70-väg och i bakhasorna låg en lastbil. Jag var då ändå uppe i modiga 51 km/h och tyckte att det här går ju galant. Det tyckte inte lasbilschaffisen. Han låg i baken och flashade med hellyset hela tiden, precis som om det gick bättre då. Vi skulle sen svänga vänster men jag kunde inte riktigt hitta blinkersen som sitter i nackstödet så bilen wobblade lite innan jag kunde markera vänster och svänga. Det ihållande tutandet som den chauffören gjorde för att visa sitt missnöje med min bilkörning måste ha hörts över hela Skåne varför man kunde tro att det var ”hesa Fredrik” som varnade för fara. Så synd att jag inte kunde få upp armarna och visa honom (tar för givet att det var en manlig förare) och visa mina handlösa armar så kanske han kunde haft en viss förståelse varför jag sinkade honom typ en minut. Resten av färden gick bra förutom att blinkersen är ett problem men Mats ska försöka att bygga ut knapparna nästa gång så de är lättare att nå. Veckans intensiv kurs är över, nästa vecka väntar nästa session, får se vad som händer då.

Körträning på landsväg

Min karriär som bilförare ska nu ta fart, är det tänkt. Tidigare har jag tryggt kunnat sitta bredvid min tränare Mats som haft dubbelkommando och platsen har varit det enorma Bulltoftafältet där jag varit ensam. Trots dessa ytor har han ibland behövt rycka in för att lösa situationen. Han tyckte nu att det var dags att utmana mig så vi träffades i Staffanstorp där bilanpassningen ligger och han kopplade in dubbelkommandot, känns väldigt tryggt då han sitter bredvid mig med det i knät. Men nu skulle jag ut i trafik! Så klart inte E22 i rusningstrafik mellan Lund och Malmö men ändå, landet utanför Staffanstorp smäller väldigt högt. Jag fick backa ut och köra lite i ett villakvarter i den hiskeliga fart av 7 km/h, bara det en bedrift att köra så sakta, får medge att jag blev omcyklad några gånger. Sen gav vi oss ut i en rondell och sen ut på landet. Jag körde så sakta så jag hade en lång kö efter mig och bilarna tutade då de körde om. Jag förstod ingenting, vadå, jag körde ju faktiskt 34 km/h på en 70-väg. Mats muttrade något om att han ville se hur tuffa de varit om de behövt styra med armbågen. Som mest kom jag upp i 37 km/h men bäst av allt, Mats behövde inte använda dubbelkommandot en enda gång. När vi parkerade i Staffanstorp efter en timmes körträning så kände jag mig helt slut men ändå rätt nöjd med min insats!

Covidtest för barn?

David började hosta och visa förkylningssymptom i måndags kväll så självklart så anmälde vi honom sjuk till skolan. Mycket olägligt då de i skolan skulle intensivsimma fyra gånger den veckan för att säkerställa alla barns simkunskaper, något David behöver testa. Men vad gör man, är man sjuk så är man. Han fortsatte hosta och ha lätt feber även på tisdagen och onsdagen så som de förståndiga föräldrar vi är så bokades det ett covidtest som jag hämtade under torsdagen. Dan skulle ta provet på honom och sen lämna in före 17.00. Cirkusen började, kitet var öppnat och instruktionerna genomlästa och Dan stod beredd med koksaltlösningen som skulle in i näsan. Davis stod och hämtade mod men gång på gång försvann modet och vi började bli något irriterade och mer och mer opedagogiska, svårt att tro att föräldrarna har varsin lärarexamen. David började gråta och blev mer och mer upprörd och inget blev bättre. Efter en dryg timme i badrummet så gav vi upp. David ville ju faktiskt ta testet så på fredagen kände han ändå att han var redo varpå jag beställde ett nytt och något skamset hämtade jag upp ett nytt på samma apotek. Nej, vi lyckades inte med testet igår, hoppas på bättre lycka idag. Hem igen för ett nytt försök. David sa att han var redo och peppad. In i badrummet igen och fram med koksaltlösning, topspinnen och spottröret. Koksaltlösningen åkte in i näsan men sen sa det stopp, det var så obehagligt för honom så proceduren blev exakt densamma som under torsdagen. Upprört barn och opedagogiska föräldrar så efter ännu en dryg timme så gav vi upp. Nu är han alltså otestad och vi vet inte riktigt vad vi ska göra. Alla säger att det är ens plikt att testa sig om man har symptom men vad gör man när ens barn vägrar? Att hålla fast honom och tvinga ner topsen i halsen känns inte som en bra idé. Antagligen hade det gått enklare om det varit vårdpersonal där han inte riktigt vågar vägra. Men när jag söker på provtagning så hittar jag bara ordet självtestning. Har i varje fall hittat information att man ska stanna hemma två dagar efter att man blivit symptomfri men det hade varit så mycket bättre om vi kunde ha tagit testet. Någon som har erfarenhet av trilskande barn, förutom min mor som nog minns hennes eget barns agerade vid liknande tillfällen då hon var liten… Här det trilskande barnet med föräldrar och morföräldrar i bakgrunden men vid ett otrilskande tillfälle.

Lång svarstid

Min träning har fått ett ofrivilligt avbräck. Jag hoppar varje vardagsmorgon 30-50 minuter vilket gör att jag har en god kondition samt stark rygg och mage vilket jag behöver för att klara av ett sittande liv. Då jag inte får den naturliga träning som alla andra gående får varje dag genom gå så måste jag anstränga mig mer. Detta gör jag genom att hoppa. Jag köpte en ny studsmatta i januari men den 30 mars märkte jag att den knakade väldigt. När jag lyfte på skyddet så såg det ut så här på två ställen: De starka resårbanden har alltså slitits sönder mot utstickande skruvar och andra upphöjningar på ramen. Kunde bli ganska farligt alltså om det släppt. Vill lägga till att studsmattan ska tåla en vikt upp till 120 kilo och där är jag inte riktigt än. Jag ringde sportföretagets kundtjänst och de ville ha fotobevis mailat till deras supportsida. Tänkte då att det här löser sig snabbt. Fick ett svarsmail att de skulle skicka bilderna till deras leverantör så skulle jag få besked sen vad som skulle hända. Påsken gick och då jag inte fått besked förra fredagen, dvs 9/4 så mailade jag igen. Fick sen svarsmail att om jag mailade så skulle det ta ännu längre tid. I tisdags fick jag ytterligare ett mail att leverantören har väldigt lång svarstid. Då började jag fundera på att det är väl inte mitt problem, det här får väl återförsäljaren lösa? Jag mailade då tillbaka att det bästa är väl att jag får pengarna tillbaka. Även om de till slut sen skickar en likadan studsmatta så kommer den ju att slitas på samma sätt. Fick även här ett svarsmail att om jag mailar så tar det bara längre tid. Så nu är vi här, 17/4, det har snart gått tre veckor och konditionen rasar då det är svårt att träna på något annat sätt, kan ju inte cykla, springa, ro eller crosstraina som alla andra om ett redskap gått sönder. Så min fråga är, ska det ta så här lång tid? Ska inte återförsäljaren ta tag i problemet? Varför ska jag som konsument lida av sportfirmans leverantör, i så fall kunde jag själv handlat direkt från dem. Aldrig förr då jag reklamerat en vara har jag behövt vänta så här länge. Ska jag vända mig till ARN, allmänna reklamationsnämnden?

Vaccinering # 1

I onsdags fick jag ett brev från Lunds Kommun där det stod att det var min tur att bli vaccinerad. Men vad nu då, vad jag hört på nyheterna så är det personer födda 51 och tidigare som stod i tur nu. Blev nästan lite förnärmad då jag ju är mycket yngre än så, dessutom så ligger ju Dan någonstans i spannet mellan så han borde ju få före mig. Något åldersfixerad så ringde jag numret för bokning och blev då förvånad över att telefonsvararen sa att detta var en bokningslinje för personal. Ställde mig i alla fall i kö så jag skulle få förklara att det ju inte gäller mig för jag ville då inte bli känd som den som smiter för i någon vaccinationskö inte. När det blev min tur så förklarade jag allt och nämnde också att min läkare bedömt det som att jag inte tillhör någon riskgrupp. Sjuksköterskan frågade då om jag tillhör LSS? Ja, det gör jag ju då jag är beviljad personlig assistent. Då är det din tur nu, sa hon. Tänk att jag glömmer det så ofta att jag inte är riktigt som alla andra. Men då jag vill vaccinera mig så bokades en tid till idag. 11.45 fick jag spruta nummer 1. Sticket syntes inte sen så vaccinatören satt plåstret bredvid. Småsaker. Här har vi bildbevisen och en mer närgången bild Den 21 maj får jag spruta nummer 2 och sen kan jag ut och erövra världen igen!