Telia backar

Ännu är inte miraklernas tid förbi men det satt hårt inne… Igår skulle Telias avdelning kundrelationer ringa oss då vi i torsdags uttryckte vårt stora missnöje med företaget. Jag hade telefonen nära till hands hela dagen men ingen ringde. Vid 7 på kvällen så kom vi hem till Lund och jag började då chatta med Telia igen för att höra varför ingen ringt oss. Fick då svaret att det fanns ingen anteckning om att kundrelationer skulle ringa oss. Damen vi pratade med på support i torsdags som lovade oss dyrt och heligt att hon skulle lämna en utförlig rapport av vår situation hade alltså struntat i det. Mannen vi chattade med fick hela historien med vårt försvunna mobila bredband och försvunna surfpott. Han undersökte saken noga och försökte starta om abonnemanget men lyckades inte. Han föreslog att vi skulle ringa växeln och be att få prata med en ledare då vi kom upp till stugan och då ha vårt simkort till hands. Om ledaren gick på vår linje så skulle de kunna återskapa abonnemanget, detta var något vi förra veckan fick höra var omöjligt. Idag hade jag lite att göra som att träna och gå till tandläkaren men då jag kom hem igen så upptäckte jag att Telias kundservice läst min blogg och ville att jag skulle kontakta dem så skulle de hjälpa mig. Hann inte ens svara på det förrän Philip från Telia ringde. Han hade läst att vi skulle kontakta växeln för att få tag på en ledare varför han ville förekomma oss. Han erbjöd helt plötsligt oss ett nytt mobilt bredband med 200 GB kostnadsfritt och vi skulle få behålla vår utökade surf i 30 dagar då vi sen kan välja om vi vill ha mobilt bredband eller utökad surf på telefonen. Han la in beställningen och sen var det bara att gå ner till Teliabutiken och hämta ut det. I butiken var det kö, vi väntade i över en timme innan vi fick lägga vantarna på dyrgripen. Sammanlagt har jag nog lagt ner en hel arbetsdag för att få Telia att rätta till sitt misstag, men det gick, jag fick rätt till slut, men ska det behöva vara så svårt?

Lurad av Telia

Ända sedan jag flyttade hemifrån och skaffade min första fasta telefon på 90-talet så har jag varit Telia trogen. Kanske lite dyrare men alltid bäst kvalitet och bäst täckning. Nu har denna trohet fått sig en rejäl knäck. I måndags var jag och Dan i Teliabutiken i Lund och bytte mobiltelefoner och passade på att skaffa ett familjeabonnemang samtidigt. Säljaren var en ung kille som verkade lite trött men han upplyste oss om att vi kan få 30 GB att surfa på istället för 6 GB då vi är så trogna kunder. Inte för att vi surfar så mycket på de små mobilerna då jag föredrar den något större Ipaden och Dan sin dator men om de nu var så generösa så varför inte? Vad han inte informerade oss om var att han då stängde av vårt mobila bredband som vi använder i stugan för att just använda nämnda iPad och dator. Det upptäckte vi först då vi kom upp till stugan på onsdagen då vi inte hade något nät. Då vi får 20 GB varje månad så har vi under vintern sparat denna surf varför vi när sommaren kommer har närmare 150 GB i vår lilla router som räcker under hela semestern. Det var nu hela Teliacirkusen startade. Då kundtjänst stängt så fick jag chatta med en Teliakille som skrev att det här löser de nästkommande dag via en s.k callback och han slängde in lite extra surf på min mobil så vi kunde internetdela under onsdagkvällen. Rätt mycket mer krångligt men det funkar ju för en kväll. Dagen därpå så kommer samtalet från Telia. En ung kille som bara upprepade mantrat ”jag förstår att ni är besvikna men jag kan inte koppla in det mobila bredbandet då det är avslutat”. När jag berättade att det stängts av utan att vi blivit informerade och att vi mer än gärna bara har 6 GB surf på våra mobiler så han istället kan säga upp det och sätta igång bredbandet så upprepades mantrat. Jag bad honom be en chef ringa mig men naturligtvis var det ingen chef som ringde mig. Men om vi åkte till en Teliabutik så skulle de kunna hjälpa oss. Då stugan ligger i Sölvesborg och närmaste butik ligger i Kristianstad så åkte vi de tre milen dit. Men där fick vi veta att de har ännu mindre befogenheter än Kundtjänst och han bad om ursäkt över att vi ännu en gång blivit felinformerade. Sex mil i bil i onödan, men en supportlinje skulle ringa mig halv 7 på kvällen. Nu var det en kvinna som ringde men hon kunde inte koppla in det mobila bredbandet då det måste gå minst 30 dagar innan det kan kopplas in då det blivit uppsagt. Nu var jag så arg så jag kokade och sa att vi inte blivit informerad utan ni har tagit vårt bredband och nu vägrar ni att hjälpa oss? Det märktes att även denna person inte var speciellt intresserad av att hjälpa oss då vi ”faktiskt sagt upp vårt mobila bredband”. Imorgon ska Kundrelationer så ringa oss men vi tror inte vi får någon hjälp där utan vi måste nog åka hem till Lund imorgon och söka upp samma person som utan att informera oss sa upp vårt mobila bredband som gör att vi har lite civilisation i stugan. Tyvärr har jag inga stora förhoppningar på att det finns någon på Telia som har lust att korrigera deras misstag. Vi behöver nu råd, kan man lämna tillbaka nyinskaffade telefoner och således bryta bindningstiden? Har någon tips på en annan teleoperatör där vi kan ha dels bredband i lägenheten, mobilt bredband i stugan samt familjeabonnemang? Är uppriktigt sagt väldigt besviken över hur Telia har hanterat vår situation.

Livet under Corona

Det är inte mycket jag skrivit i min blogg den senaste tiden och troligtvis så härrör det sig från Coronan. Det har ju inte hänt så mycket som skulle vara av intresse att skriva om, allt är ju inställt. Under maj månad så skulle jag egentligen på återbesök på plastik efter operationen i december men det sköts på framtiden, varje torsdag skulle jag egentligen på gåskola men det har skjutits upp. Inte heller har vi något spännande socialt liv så allt går på sparlåga. Men livet fortsätter ju ändå och dagarna går men med något färre aktiviteter så vad gör jag då? Måndag, onsdag och fredag så jobbar jag, brukar jobba hemifrån måndagar och fredagar men onsdagar spenderas på jobbet. Vi har fördelen att kunna välja hur vi vill göra. En intressant reflektion som gjorts är att sjuktalen på jobbet minskat markant trots Coronan och folk mår i allmänhet bättre, troligtvis av att jobba hemifrån ibland, i varje fall på min arbetsplats. En positiv effekt av coronan som jag märkt är att jag får mer tid över, ingen pendlingsstress. Numer så tränar jag mer än före viruset, tiden räcker liksom längre. Nu ska dock ingen tro att jag tycker att Covid-19 är något bra, absolut inte, jag tycker det är jättetråkigt att inte få träffa mina föräldrar eller ha friheten att få göra vad jag vill. Men en sak vi börjat göra igen är att åka till stugan på helgerna. Än så länge är det bara David och jag då Dan behöver helgerna till att jobba. Men vi har det så bra i stugan, förra helgen så inledde David badsäsongen med ett dopp från nya bryggan. Kallt var det förstås men nu är badpremiären avklarad. Den här helgen då det var så fint väder så ville inte David bada då många fler badade, men att bada i varmt och fint väder är ju faktiskt lite för amatörer. Vi åker numer upp till stugan i vår nya bil, slipper vänta och trängas på tåg men jag kör inte. Inte än, måste träna mer men det har jag inte hunnit. Bara för att jag har oceaner av tid så betyder det inte att den som ska följa med har det (läs Dan). Så det får vänta.

En jämförelse av två långfredagar

Det är bara ett år emellan men ändå så olika, jag har alltid gillat att jämföra dagar som på olika sätt varit händelserika och utmärkt sig antingen på ett bra eller dåligt sätt. Vad är det då för speciellt med en långfredag? När jag tänker efter så har just långfredagen ofta inneburit vissa landmärken i mitt liv. Oftast då inte av det profana slaget som det kanske borde. Långfredagen 2008 satt jag i en bil som slingrade sig igenom Jamaicas inland på väg från Ocho rios till Kingston. Långfredagen 2014 fick jag äntligen träffa David igen på Linköpings brännskadeintensiv efter att ha legat inlagd i två månader men var äntligen så pass frisk att ett möte var möjligt. Långfredagen 2019 deltog jag i tv 4 Nyhetsmorgon och vi fick några härliga dagar i ett vårvarmt Stockholm. Kunde inte låta bli att titta på årets upplaga av långfredagens Nyhetsmorgon där programledarna var desamma men istället för mig som gäst efter 11 så var det Lasse Granqvist som fick den äran, en ytterst värdig efterträdare😊. Men i år var vi inte i ett myllrande Stockholm, inte heller den planerade resan till Dans föräldrar blev av pga den världsomfattande pandemin. Så vad gjorde vi, jo, vi begav oss upp till stugan i Sölvesborg som legat i sin vintersömn sen september. Det är mycket jobb med att sommaröppna en stuga, ramper ska ut, sommarmöbler ut, vattnet ska sättas igång, löv räfsas och gräset klippas. Sen blir det ju väldigt kallt i en icke vinterbonad stuga i början av april så elementen fick gå på högvarv. Konsekvenserna på ett elsystem som är proportionerat för sommarvistelser blev för mycket. En propp gick och som stadsbor är vi inte världsbäst på det här med proppar men via hjälp av rådiga grannar så fick vi igång strömmen igen. Så istället för att belasta ett uttag så spred vi ut elementen men det gick en propp ändå. Då var det i och för sig ändå tid att lägga sig så toaletten lystes upp av en ficklampa och elementet flyttades ännu en gång och alla filtar letades fram så då blev det rätt bra i alla fall. Kallt men ganska mysigt. Vi behöll den sociala distanseringen, blev enbart en fika utomhus med grannarna. Tänk vilken skillnad på förra året, social trängsel i Stockholm mot social distansering i Sölvesborg. Alltså, ännu en långfredag att minnas, inte pga tropiskt klimat, tillfrisknande eller medieuppmärksamhet, snarare en läxa att för mycket belastning på ett gammalt elnät ger kyla och mörker…

Riskgruppsrädsla

Vid flera tillfällen har jag fått frågan om inte jag tillhör en riskgrupp gällande Coronaviruset. Då jag ofta glömmer att jag kanske inte ser ut som andra och glömmer vad jag faktiskt varit med om då mitt liv och min vardag är mitt nuvarande normaltillstånd så blev jag först förvånad och kanske lite förnärmad över frågan, varför skulle jag vara det, jag är väl som alla andra? Men efter att ha fått frågan tillräckligt många gånger så började jag inse att det är jag som är dum. Min kropp tog kanske mer stryk invändigt än vad jag trodde men samtidigt, jag mår ju bra, blir ju inte sjukare än andra och dessutom så träffade jag min läkare för tre veckor sen och hon sa inget. Men mycket har förändrats på tre veckor. Först i onsdags så kände jag att jag ändå måste kolla upp om jag är i en riskgrupp, kanske det gick upp ett ljus i samband med att dödstalen började öka, IVA- platserna sinade och larm om vårdpersonal som inte räcker till. Då jag själv har varit en IVA-patient så vet jag hur oerhört resurskrävande och kostnadskrävande den insatsen är. Ständigt övervakad och behandlad av minst två personer som alltid är på rummet. Då, i mars 2014, på BRIVA i Linköping hade jag lyxen att ha eget rum, så är det nog inte nu. Och är det något jag inte vill så är det att återigen bli en IVA-patient, i en medicinsk dimma där någon ständigt suger ut slem ur dina lungor tills du nästan kräks. I onsdags loggade jag alltså in på 1177 och ställde frågan till min vårdcentral. I torsdags plingade mobilen då ett meddelande dök upp från en sjuksköterska jag aldrig träffat som skrev att jag tillhörde en riskgrupp då jag är extra infektionskänslig. Infektionskänslig? Är jag? Hur ställdes den diagnosen och på vilka premisser? Jag ringde istället upp min vårdcentral och fick prata med en annan sjuksköterska som tittade igenom min journal och kunde där inte hitta något som styrkte den första sjuksköterskans bedömning, hon hittade dock en notering i min journal där det stod att jag skulle hellre söka en gång för mycket om jag blev sjuk. Var det kanske därför den första sjuksköterskan gjorde bedömningen att jag är extra känslig? Hon ville dock rådfråga min läkare för att sen återkoppla dagen därpå. Tankarna började mala, vad ska jag göra om jag är i en riskgrupp? För det första, jobba hemifrån, för det andra, ha en väldigt stor social distansering. Men de övriga i familjen, hur inskränks deras vardag om jag är i en riskgrupp? Googlade vilt men sansade mig sen och tänkte att jag får lösa det när jag får besked. Igår blev det faktiskt hemarbete då David vaknade med en mikroskopisk snuva och då får man inte gå till skolan så jag fick en försmak över hur hemarbeteslivet kunde bli, helt okej men ärligt talat så är jag hellre på jobbet. Fram på eftermiddagen så kom beskedet, jag är inte i någon riskgrupp, hurra, det tänkta karantärslivet suddades ut. Men jublet fastnade något i halsen då jag tänker på hur det ser ut där ute och frågan som maler i huvudet, tänk om Sveriges strategi med det öppna samhället baserat på rekommendationer inte håller, tänk om vi alla borde sitta i karantän? Ingen vill det, frihetskänslan är så stor men måste vi så måste vi. Framtiden får visa vad som är rätt eller fel men hur man än vänder och vrider i perspektiv på den här Coronatiden så kommer vi nog att inse att alla är förlorare.

David opereras

Ganska länge så har vi vetat att några av Davids tänder inte mår så bra varför specialisttandläkaren ville ta bort dessa via en operation. Vid två tillfällen har vi tackat nej till återbudstider. Den senaste veckan har som alla vet beredskapen höjts betänkligt kring Coronaviruset varför vi började fundera över hur smarta vi egentligen varit då vi tackat nej till förmån för andra roligare nöjen. När de ringde i måndags och erbjöd oss en tredje återbudstid så högg vi direkt. Enligt sköterskan så är det bara en tidsfråga innan alla operationer ställs in så därför fick vi vända veckans planering på en femöring. Alvedon och Emlaplåster inhandlades och David informerades vid skolhämtningen. Han tog det bra, skulle till och med, enligt honom, bli spännande. Han är ju i och för sig väldigt van vid att ha operationer omkring såg då jag operats så många gånger så dramatiken finns liksom inte. Vi anlände till barnsjukhuset i Lund med en fastande David med Emlaplåster på båda handryggarna klockan 11 i tisdags. Han fick direkt träffa en superpedagogisk sjuksköterska som förklarade allt som skulle ske, han fick till och med en penna och en broschyr där han kunde pricka av alla momenten. Efter lite trugande fick vi i honom lite lugnande premedicin och han fick sen ligga i sjukhussängen i sjukhuskläder och titta på Tom och Jerry . Vi märkte när medicinen började verka för han blev väldigt snurrig, flummig och fnittrig så när de satte in en pvk i ena handryggen så gjorde det bara lite ont. Dan fick sen följa med honom in till operationen och fick stanna tills han sövts. Jag har ju inför mina egna operationer sett föräldrar följa sina barn in i operationssalen och de är väldigt tagna när de kommer ut men jag tror att vår ”sjukhusvana” gjort oss mer rationella varför ingen av oss reagerade så känslomässigt, vi var mest glada över att det blev av. Kanske därför David också kändes så avspänd. Dan fick sen följa med in på uppvak och ganska snabbt kom de tillbaka in till rummet där jag väntade då bara en förälder fick följa med in i det allra heligaste. David är ju en riktig tuffing och låg i sängen hyfsat oberörd och inte alls skakad av det han varit med om, snarare lite stolt . Det var ju sen ganska trevligt att återigen se på Tom och Jerry och samtidigt klämma två glassar . Efter sju timmar på sjukhuset var vi hemma igen och nu består konsumtionen av alvedon, glass, Netflix och spel på Ipaden.

Hoppskadad

För någon vecka sen var jag väldigt kaxig och skröt om hur mycket jag kommit igång med min träning då jag hoppade 5 gånger i veckan gånger 50 minuter. Men nu har verkligheten kommit ifatt mig. När jag tränade på studsmattan i förgår så började jag känna lite under vänstra skuldran på ryggen. Min assistent som även läser till massör kände lite på muskeln och sa att den var något stel och masserade. Igår skulle jag glad i hågen hoppa igen och kände nu efter bara några minuter att det började göra ont. Efter 25 minuter gjorde det oerhört ont men man ska ju inte ge sig tänkte dumma jag så jag försökte röra mig lite i sidleds och då blev det något bättre så jag kunde fullfölja de 50 minuterna. Inte speciellt smart för när träningen var klar så blev muskeln kall och då gjorde det om möjligt ännu ondare. En antiinflammatorisk salva inhandlades raskt på apoteket så vi kunde smörja in området. Men efter att jag vilat i soffan i tio minuter så kunde jag knappt komma upp och varje rörelse gjorde ont. Antagligen så har jag på något märkligt sätt lyckats sträcka den där muskeln som jag inte ens visste fanns tidigare och nu får varje rörelse som inkluderarar ryggen lida. Nu måste jag hålla uppe med hoppandet fram till dess att det inte gör ont längre och det grämer mig. Jag som faktiskt hade kommit igång så bra men om jag är duktig och vilar nu så kanske jag kan hoppa igen på tisdag men enligt Dan så kan en sträckning ta lång tid att läka, typ tre veckor. Men jag lever på hoppet 😀 för i morse så kändes det lite bättre och om jag fortsätter med salvan så kanske jag inte tappat all kondition då jag kan börja igen.

Inte mitt smartaste drag

Egentligen är detta alldeles för dumt att skriva om men så här på fredag och i slutet av februari så får man faktiskt bjuda lite på sig själv. Igår kväll tittade Dan på hockey i sovrummet så jag och David tittade på en film i vardagsrummet. David var lite sur på mig då jag ”tvingat” honom att riva ett slott han byggt på sitt golv av trästavar men vi var ju tvugna att vara tråkigt vuxenpraktiska och städa. Han satt istället och lekte med en rulle med hål rätt igenom som Dan köpt för att träna ryggen på. Det var ju jättekul att föra in den smala lilla pojkarmen i den så det såg ut som om han hade ett stort svart bandage på armen. För att muntra upp honom så förde jag också in min något större vuxenarm i rullen men upptäckte alldeles för sent att jag kommit alldeles för långt in. Rullen satt helt fast och jag försökte trycka ut den med den andra armen men den rörde sig inte ur fläcken. Vi fick ropa på Dan som just då befann sig i avgörandet av tredje perioden mellan Malmö-Örebro. Han kom ut och fann sin fru liggande i soffan med en träningsrulle upptryckt halvvägs till axeln på armen. Han försökte då dra av den men det slutade bara med att han drog med hela mig så jag lyfte. Hur skulle vi få av den? Dan bar in studsmattan så jag kunde komma ner lite lägre och sen fick han hjälpa mig upp i sittande läge så jag kunde hasa mig ner på studsmattan. Väl där så petade han in tvål i det smala utrymmet mellan arm och rulle och jag tog spjärn med andra armen mot studsmattan då jag upptäckte att det blödde från den fria armen. Men hur hade det gått till? Troligtvis rev jag upp ett sår då jag i ren desperation försökte få av rullen. Så nu satt jag där med en blödande fri arm, en arm med en gigantisk träningsrulle på, en son som var rädd för att mamma skulle förbli sådan och en man som uppenbarligen mycket hellre tittade på upplösningen i hockey än att försöka avlägsna en jätterulle från sin frus arm. Men efter en massa vridande och dragande så ploppade den av. Så vad som skulle ha varit en fridfull kväll i familjens sköte höll på att sluta med ett oerhört pinsamt besök på akuten. Lär jag mig något av detta? Troligtvis inte. Här sitter jag dagen efter med en ömmande vänsterarm och en sårig högerarm med den omtalade träningsrulle i famnen.

Näthandelsproblem

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i att gå i affärer, speciellt inte för nöjes skull. När jag behövde något så tog jag mig ner på stan, handlade det jag behövde och begav mig hemåt. Så näthandel tycker jag är så bra och smidigt, beställa det du behöver och sen ta dig till ETT ställe för att hämta ut hela din beställning, och sen åka hem. Nu har detta utökats med ytterligare en tjänst, hemkörning om du handlar för en viss summa. Ännu bättre, nu behöver du inte ens ta dig till utlämningsstället. Men låter inte detta för bra för att vara sant? Svaret är ja. De som kör ut hos oss heter Budbee och de senaste beställningarna jag gjort har antingen sorterats fel eller blivit försenade av någon annan anledning. Vid de tillfällena har det inte gjort något då det inte varit någon brådska. I onsdags förra veckan hämtade jag min son som berättade att hans vinterskor förvandlats till namnamskor. Jag tittade på honom och undrade om han hade feber men när han hämtade sina skor så förstod jag liknelsen, hela undersidan av skon hade släppt från översidan varpå skon såg ut som ett stort gap, eller då namnamskor. Men köpa nya vinterskor i mitten av februari, nej, det tog emot men så kom jag på att det finns ett second-handföretag på nätet som heter Sellpy så raskt beställde jag två par skor i storlekarna 34 och 35 för en billig peng. Tänkte att vi nog har dem senast fredag och jag la till hemkörning via Budbee. Då det var ganska regnigt väder så skulle sonen klara sig med gummistövlar fram till dess att vinterskorna kom. Veckan och helgen kom och då inget hänt i tisdags så ringde jag Sellpy och då sa de att de skulle skicka varorna samma dag, de beklagade att de skickade det så sent. Dagen därpå fick jag sms från Budbee att de skulle leverera paketet på onsdagkvällen. Det var ju bra, då skulle han få sina skor till sportlovet så han kunde ha dem till fredag då han och hans pappa skulle bila neråt Tyskland på jakt efter lite snö för någon dags skidåkning. Men på kvällen fick jag sms att leveransen inte kunde genomföras då paketet blivit felsorterat. Jag letade upp Budbees hemsida men det fanns ingen kundtjänst att ringa, bara en chat. Efter viss väntan kom någon in på chatten som skulle svara på min fråga när paketet skulle komma. Det kunde han tyvärr inte säga och han beklagade så mycket men trodde de skulle komma kvällen därpå. Torsdagen kom och jag chattade återigen med Budbee för att höra om mitt paket skulle komma på kvällen. Återigen kunde de inte svara på det. Då ilsknade jag till och ifrågasatte deras service men återigen så bleklagde de sig. Jag ringde då Sellpy och fick faktiskt prata med någon som skulle kolla upp om mitt paket kunde levereras på kvällen och försöka skynda på dem. Klockan 14.00 fick jag sms av Budbee att de skulle leverera paketet nästföljande dag, dvs på fredag. Alltså försent för att David skulle kunna ha med sig skorna på resan. Dan och David fick då bege sig ut på stan och köpa nya skor och vi förlikade oss med att skorna skulle komma försent. De kom hem med nya skor i storlek 33, jag hade alltså missbedömt storleken på hans fötter och därför var det ju bra att jag beställt skor i storlek 34 och 35, lite att växa i. Under fredagens förmiddag så öppnade jag upp min mail och hade då fått mail från Sellpy. De beklagade att varorna inte kunnat levereras på torsdagkvällen och hade avbokat vår order. Jag slängde mig på telefonen och undrade vad de höll på med, varför hade de avbokat vår beställning? Tjejen i deras kundtjänst kunde inte svara på det utan bad killen jag pratat med att maila mig. Fick svar lite senare där han skrev att han trodde att vi inte ville ha varorna om de inte kunde levereras på torsdagen. Jag skrev tillbaka att det måste han ju kolla med kunderna först, tänk om min familj skjutit upp sin resa med ett dygn för att vänta in skorna. Han skrev då att de kunde skicka dem igen till oss om jag mailade mitt kontonummer så han kunde sätta in pengarna jag betalat för frakten, dessutom kunde jag få 100 kronor att handla för nästa gång. Jag skrev då i retur där jag undrade om han trodde att jag på riktigt skulle maila mitkontonummer då han kunde justera det via Klarna som känns som ett något säkrare betalningssätt. Jag undrade också vad jag skulle göra med 100 kronor att handla för, trodde han verkligen att jag skulle handla där igen? Så, nu är det så här, David är bortrest med sina nya skor, köpt i en affär med omedelbar leverans, de skor han skulle ha haft är på vift någonstans där ingen har koll på var de är eller om och när de kan levereras. Kanske jag i alla fall måste omvärdera min syn på handel i fysiska affärer, du vet i alla fall att du får med dig det du betalar för. Vill samtidigt varna lite för de företag jag varit i kontakt med, i synnerhet leveransföretaget Budbee, tre bortslarvade och försenade leveranser på två veckor är några för många.

Ömsom vin, ömsom vatten

Januari tuggar på som den här månaden alltid gör, lååångsamt, men nu är den snart slut. Lite märkligt det där att man alltid längtar framåt och är så dålig på att leva i nuet. Jag försöker men januaris mörker och trista väder utmanar det där med att leva i nuet. Så vad händer? I lördags plockade vi ut vår stora Volkswagen från vår trånga parkeringsplats, den vi egentligen vill ha och behöver stod som vanligt tom, för att resa ut till Staffanstorp för att titta på sonens innebandylag som skulle delta i en cup. Men när vi kom innanför entrén så tog det stopp, en trappa! Men tack vare en rådig och stark innebandypappa från konurrentlaget i Bjärred så kunde jag lyftas upp för dessa trappor. När vi sen skulle hem så upptäckte vi rampen på baksidan… men nästa gång vi ska på cup så ska jag ringa och kolla innan då det inte alltid är handikappsanpassat. I tisdags jobbade jag och vi hade APT på gigantiska AF i Malmö och då kunde jag passa på att luncha med saknade kollegor som flyttat från kontoret i Lund till Malmö. Lika bra att vänja sig vid att arbeta från Malmö för till hösten flyttar hela Lundakontoret dit, om nu inte politikerna tar sitt förnuft till fånga. Men en rolig lunch var det! Men magen har inte varit på sitt bästa humör vilket beror på den dramatiska ökningen av intaget av antibiotika som jag blev ombedd att göra av min läkare i Mölndal. Området kring skruvarna på benen var/är infekterade, men på måndag ska jag prata med min läkare och förhoppningsvis så får jag trappa ner medicineringen. För säkerhets skull så har jag bunkrat probiotika och yoghurt med rätt bakterier. Eller så får magen sluta protestera och helt enkelt vänja sig. Idag har jag fikat med en före detta kollega som är föräldraledig, fick träffa en bebis på fyra månader och som alltid blir jag förundrad över att de varit så små en gång. Något som är bra med januari, vilket är märkligt för det upprepar sig varje januari, är den enorma uppgången av motivation vad det gäller träning, fyra gånger i veckan åker studsmattan fram, det gäller att passa på för så fort solen och ljuset tittar fram så dalar motivationen igen. I morgon tar januari slut och det blir helg, rätt bra faktiskt.