10 år sedan

Idag för tio år sedan förändrades mitt liv totalt. Från att ha varigt en 40-årig småbarnsmamma som arbetade heltid och hade svårt att få tiden till att hinna med till att vara en 40-årig patient i respirator som kämpade för livet. Det är alltså idag ett jubileum som kanske inte är värt att firas men i varje fall värt att uppmärksamma. 10 år har gått, jag är idag en 50-årig tonårsmamma som arbetar deltid på 75 %. På pappret är det inte så stor skillnad egentligen, i mitt inre är det inte heller så stor skillnad. Förändringarna är till det yttre.

För tio år sedan så fick jag en extrem frossa och sedan något som liknade en maginfluensa. Inga direkta tecken på sepsis, ett ord jag för övrigt aldrig hade hört tidigare. På natten till den 18 februari så fick jag även domningar i fingrar och tår. Inte fattade jag då att det var en massa blodproppar eller att kärlen läkte. Det kändes dock obehagligt då de blev så kalla så jag tappade upp ett bad. Mitt i natten, försökte vara så tyst som möjligt så jag inte skulle väcka resten av familjen som sov i vardagsrummet då jag blivit lagd i karantän i sovrummet på grund av min ”maginfluensa”. Badet hjälpte inte men det var extremt jobbigt att ta mig upp. Inte så konstigt då jag inte hade så mycket blod i de yttre delarna av kroppen, det som var kvar hade börjat att koagulera. Jag la mig sen på golvet med benen uppe på sängen, vet inte hur jag tänkte där då blodet i så fall försvinner från benen. Antar att huvudet inte heller är på topp då jag hade över 400 i infektionsvärde, men det visste jag inte då. Jag la mig i sängen igen då jag tänkte att det nog är bra att sova. Men det gick inte att somna då jag mådde illa och det var tungt att andas. Det blev svårare och svårare att få luft, jag andades och andades men kroppen ville bara ha mer. Till slut begrep jag att jag inte reder upp det här själv så jag ropade på Dan. Han undrade så klart vad jag ville runt 3 på natten. Han hade sovit sig igenom mitt stökande med bad och annat så när jag bad honom att ringa ambulans så tyckte han att den önskan var något märklig. Vi är båda fostrade i den andan att ambulans ringer man bara om man är döende. Det var jag ju men det visste vi inte så vi enades om att ringa 1177 först. Det var ingen telefonkö dit, som tur var, Dan förklarade sitt ärende varpå de bad honom att ringa ambulans. Då vi väntade på ambulansen så blev andningen tyngre och smärtan på huden blev näst intill outhärdlig, det var väl de små blodpropparna som orsakade det, antar jag. Jag fick ändå den här kluriga idén, jag måste ha bh på mig, att få på den var bland det jobbigaste jag gjort. Jag funderade även på att ta på mig linser men det fåfänga draget vann inte. Ambulansen kom med en man och en kvinna. De hade båda munskydd och handskar. Munskydd då de trodde att jag var magsjuk, handskar för att man så klart alltid har det i sjukvården. De bad mig att andas lugnt för då hyperventilerade jag nästan. Jag förklarade att jag kan inte andas lugnare, detta var det lugnaste jag kunde. Min gissning är att de trodde att jag fått panikångest men så var det ju inte. De bad mig att gå ner till ambulansen. Då det var februari och natt och jag hade trosor, bh och nattlinne på mig så drog jag även på mig en morgonrock och skor. Att gå ner tre halvtrappor med en brinnande sepsis i kroppen är nog som att jämföra med ett maratonlopp för en frisk person. I ambulansen så tog de på mig en syrgasmask som jag inte ville ha då jag mådde så illa men då röt de till och tvingade mig på den. Jag halvlåg på britsen då föraren ringde akuten. Jag hörde honom säga att han hade en kvinnlig patient på 40 år, andningsbesvär, illamående, smärta under huden samt omöjlig att sätta nål på. Sen hörde jag honom säga, ok, vi är där om fem minuter varpå han backade hela Östra Stallmästaregatan, då satt jag framlänges. När han sen började köra med blåljus så satt jag baklänges vilket inte är att rekommendera då man har en pågående sepsis och mår illa. När vi kom fram till akuten så stod ett gäng och väntade i garaget. Båren kördes ut och jag flyttades över i en annan säng och jag kördes in till ett rum. Det stod människor runt mig och alla presenterade sig och sa vad de skulle göra. Jag kände mig som en formel 1 bil som är inne för däckbyte och service under pågående tävling. De satte nålar i nacke och ljumskar, tror inte de kunde sätta i armvecket. Men när de sa att de skulle klippa upp min bh för att sätta EKG-lappar så protesterade jag. Klippa upp, så onödigt, jag kunde ju sätta mig upp och ta av den själv om de inte kunde göra det på riktigt sätt. Jag blev vänligt men bestämt tystad med att en sax klippte upp den. Efter en stund då jag var uppkopplad på alla möjliga sätt så stannar de upp. De behövde koppla upp mig i ytterligare maskiner vilket inte gick då jag var vaken. Läkaren säger att han beklagar men jag har fått en blodförgiftning av mördarbakterier så han måste lägga mig i respirator. Just då kopplade jag inte vad en respirator var, inte heller förstod jag vad det var jag drabbats av. Blodförgiftning? Läkaren använde ”fel” ord men det är förlåtligt, tror inte jag fattat vad sepsis var heller i mitt tillstånd. En narkosläkare som satt bredvid mig säger att jag ska få sova en stund. Just då, precis innan sovmedicinen slår ut mig, så hinner jag fundera på hur jag kunde vara så korkad som åkte hemifrån utan nycklar, telefon eller pengar. Hur skulle jag kunna ta mig hem då jag vaknade ur narkosen? Jag fann lösning, kanske jag kunde låna avdelningens telefon och ringa Dan så han kunde hämta mig då jag inte hade pengar till taxi. Föga visste jag att jag inte skulle komma hem förrän i september.

Dan har berättat att han väcktes av telefonen runt 7 på morgonen då läkaren ville att han skulle komma in då jag hade 50% chans att överleva. Läkaren berättade att jag låg i respirator på intensiven och att mina värden var totalt urusla. Dan kontaktade mina föräldrar som i sin tur kontaktade min bror. Dan fick även leta upp numret till min chef så han kunde meddela att min sjukskrivning blir något längre än de två dagar jag sjukskrivit mig. Medan allt detta oroade mina närmsta så var jag den som var mest skonad. Jag sov. Jag hade ingen aning om att jag flögs till brännskadeintensiven i Linköping då min hud var så skadad att 65 % bara var sår, ungefär som en brännskadad kropp. Jag hade ingen aning om att jag sex dagar senare amputerade armar och ben. Jag hade inte någon aning om att läkarna fick göra ett flertal operationer för att plocka bort hud som var skadad eller att hud från min rygg fick transplanteras. Jag hade ingen aning om att de fick amputera delar av bröst, läppar och näsa. Jag hade ingen aning om att jag blev fullproppad av antibiotika. Jag hade ingen aning om att stressen i kroppen gjorde så att jag tappade håret. Jag hade inte heller någon aning om att jag var nära att förlora tungan. Jag hade inte heller någon aning om att mina lungor inte kunde andas, att jag fick hjärtflimmer, att levern var helt förgiftad eller att njurarna inte fungerade varför jag fick dialys. Allt detta var jag förskonad ifrån att veta. Allt detta fick mina närmsta hantera medan jag sov och drömde en massa bisarra drömmar. När jag sen väl vaknade så tyckte jag att det var ett förfärligt tjat om att de inre organen klarat sig. Varför var det så sensationellt? Som i en bisats så nämnes det att jag var amputerad. Hög på all medicin så var det ganska enkelt att acceptera. Dessutom så berättade Dan det för mig på ett sätt som fick mig att tycka att det var en bagatell. så har jag faktiskt valt att fortsätta se det som.

10 år sedan idag, livet har förändrats totalt men det är till det yttre. Jag är så klart fortfarande amputerad. Jag har efter flera års försök valt att leva utan proteser. Då jag inte har några knän eller händer så är det väldigt mycket svårare att gå med proteser än att sitta i rullstol. Utan knän är det svårare att balansera och om du faller så har du inte händer att ta emot dig med. Det kostar mer än det smakar. Protesarmar är väldigt tunga och det är svårt att använda dem då du inte har någon kontroll varför det är svårt att greppa med dem och lita på greppet. Efter 10 år så har jag kommit fram till att livet är enklare utan konstgjorda kroppsdelar då livet är helt ok ändå.

Min sista promenad

I snart tio år så har jag varit i en ständig rehabprocess. Nu vill jag inte vara det längre. Jag vill känna att jag är klar, färdig, nöjd, tillfreds med var jag är nu. Det här har varit en långsam process men jag har nog varit där ganska länge men det är först nu som jag på riktigt insett det. När jag första gången insåg att jag var amputerad 2014 så var det tanken på att jag via proteser skulle kunna gå och vara som tidigare det som gjorde att jag så lätt kunde acceptera det faktum att jag var kvadrupelamputerad. Hade jag då vetat att det inte skulle kunna gå så hade det antagligen sänkt mig totalt. Men med åren har en acceptans växt fram där jag känner mig fullkomligt nöjd med var jag är och hur mitt öde blev. Att sitta i rullstol är faktiskt inte hela världen.

I sju år har jag haft osseointegrerade titanskruvar inopererade i lårbenen. Det var tre smärtsamma operationer i Mölndal men vinsten skulle bli att det enkelt skulle gå att sätta fast proteser och då kunna gå. Det lätt simpelt men nu sju år senare så har jag fattat det oåterkalleliga beslutet att operera bort dem. Anledningen är att i sju år har jag haft infektioner från och till vilket behövt hävas med långa antibiotikakurer vilket i sin tur påverkat kroppen så som antibiotika gör. När jag säger långa kurer så har tidsperioderna varat mellan åtta veckor till ett helt år. Däremellan så har jag ständig smärta med olika styrka. Lägg där till att det gör ont att gå och när jag väl står upp så måste min balans göra hela jobbet då jag inte har några knän som kan häva ett eventuellt fall. Om jag sen skulle ramla så har jag inga händer att ta emot med vilket hade resulterat i ett handlöst fall. För att sen då kunna gå så behöver jag ett gåbord framför mig som på bilden vilket försvårar gåendet i alla andra sammanhang än i träning. Nackdelen med att ta bort skruvarna är ändå de stora träningsmöjligheterna som de gett. Komma upp i stående, göra situps med proteserna med mera. Men jag får komma på nya träningssätt, jag har ju ändå studsmattan kvar. Slutsatsen blev ändå att det kostar mer än det smakar. På tisdag går taxin 03.45 för vidare resa till Mölndal och operation och sen är titanskruvarna historia och med det alla infektioner och smärtor.

Heltid

Oj, vad jag är dålig på att skriva på min blogg nu i jämförelse med då jag började 2015. Men då hände ju allt så snabbt, jag var mitt i min rehab och framstegen och bakslagen växlade snabbt. Kanske hade skrivandet även en terapeutisk innebörd så tätt inpå det där konstiga som hände 2014. Nu har nio år gått och livet ser ut för mig som för alla andra ungefär. Förutom då avsaknad av vissa kroppsdelar men det är jag ju så van vid nu. Det vanliga livet som medelålders förälder till en snart tonårig son är inte så spännande och inte mycket förändras nu i min rehabilitering heller. Jag hoppar på min studsmatta en timme varje vardag, kör lite styrketräning och håller mig igång. De där planerna att jag skulle gå med benproteser och fungera som vanligt med armproteser har jag lagt något på hyllan. Det är inte så viktigt längre, benproteserna använder jag främst i min styrketräning och jag tycker att det är helt ok. Det finns faktiskt viktigare saker i livet än att ha armar och ben…

Men idag har jag gjort något väldigt märkligt vilket också kom väldigt spontant. Efter ett samtal med Försäkringskassan så bestämde jag mig för att gå upp till heltid. Jag kommer alltså från och med måndag att som nästan alla andra jobba 40 timmar i veckan. Men… inte för alltid, som längst fram till den siste maj. Jag kommer att ha vilande sjukersättning på 25 % vilket jag kan väcka när som helst igen och återgå till mina trygga 75 % om det helt enkelt skulle bli för mycket. Varför ska jag då utmana mig så? Det finns många skäl, dels trivs jag väldigt bra med mina arbetsuppgifter och de sex timmar jag nu jobbar flyger fram, dels så har vi nu ganska mycket att göra. Men det främsta skälet är att jag vill utmana mig själv, spänna bågen något en period, prova hur det känns. Men helt ärligt så är det nog främst för att jag vill känna mig som en helt vanlig person utan funktionsnedsättning och sjukersättning, även om det inte är så länge, säga till den där personen som Dan pratade med då jag var sjuk som sa att jag skulle bli heltidssjukpensionär. Nej, jag kan minsann jobba heltid, även jag!

Inga händer=ingen resa?

I gårdagens Sydsvenskan så fanns det två artiklar på sista sidan som gav både hopp och, lite överdrivet, förtvivlan: Enligt den översta artikeln så ska det snart bli lag på att fingeravtryck ska lagras i våra identifikationshandlingar. Vid kontroll ska vi låta oss fotograferas och lämna fingeravtryck. Med dessa id-handlingar kan vi även resa i hela EU utan problem, när viruset är under kontroll så klart. Men hur gör då vi amputerade? Hur ska vi lämna fingeravtryck? Naturligtvis så förstår jag att det kommer att komma en liten paragraf i lagen som kommer att vara till vår fördel men då den kommer att användas så sällan så är det inte så troligt att alla i kontrollmakten har koll på den lilla paragrafen. Kan bli en del pinsamma situationer, i alla fall för den kontrollerande… Men lösningen finns kanske redan i artikeln direkt under. Ett läkarteam på Sahlgrenska i Göteborg har lyckats med en transplantation av det ovanliga slaget. En dubbelt handamputerad kvinna har via en donator fått två nya händer via en transplantation, helt enkelt: hon har fått två nya mänskliga händer påsydda. Inga tunga och klumpiga proteser utan riktiga händer som blir en del av din kropp. Jag vill också få två nya händer! Jag skulle träna och träna tills jag behärskade dem. Tänk så mycket lättare mitt liv skulle bli, så självständig jag skulle bli! Hur ställer man sig i kö för en sådan operation? Dessutom löser det ju fingeravtrycksdilemmat. Men ett nytt problem kan uppstå, fingeravtrycken tillhör ju två olika personer…

Förmiddagsdrama

Träningen påbörjades redan vid 7 i morse då studsmattan åkte fram. Äntligen börjar konditionen att hitta tillbaka efter sommarens dekadenta leverne. Efter lite hopp och styrketräning så avslutades träningen med gående med proteserna med stöd av ett gåbord. Då jag var klar med träningen så stod jobbdatorn redo på köksbordet varför jag loggade in utan att ha tagit av proteserna. Jag kollade lite mail och startade de nödvändiga programmen. Min assistent skulle sen skruva av proteserna från implantaten före dusch och det vänstra gled av som det skulle men inte det högra. Den satt fast som i ett skruvstäd. Hur hon än vred och kämpade så rörde den sig inte en millimeter. Vi kämpade och kämpade och hon blev alldeles röd i händerna men protesen vägrade släppa sitt grepp. Nästa steg var att hälla i olja och rengöringssprit för att förhoppningsvis lösa upp gängorna. För att vara på den säkra sidan så stängde vi av elektroniken i protesen med den följden att benet inte gick att böja och blev en kraftig hävarm och blev då alldeles för tung för skruven varför det började göra ont. Olja och sprit hälldes i men den var fast. Vi letade upp en polygrip men den vi hade var för liten. Jag försökte då ringa min ortopedingenjör men hela företaget var stängt i två dagar för utbildning men det gick bra att maila så skulle de återkomma på måndag. Men måndag, jag måste ju ha av den innan! Jag ringde då till Mölndals sjukhus som opererade in skruvarna och koordinatorn där fick tag i en ortopedingenjör men det var inte mycket hon kunde göra på telefon mer än att tipsa om en polygrip. Jag ringde då min högstadielärare till man som inte svarade. Desperat ringde jag då till skolans expedition där den urtrevliga kanslisten lovade att leta upp Dan. Efter ett par minuter ringde han och jag förklarade debaklet och han skulle komma hem direkt. Mellan varven så jobbade jag så gott det gick trots den tilltagande smärtan. Dan kom så hem och hade då varit inom träslöjden och fått låna en enorm polygrip men innan han skulle ta till verktyget så skulle han göra ett sista försök att skruva av protesen. Naturligtvis gled den av som om ingenting hade hänt. Gissa om han blev stolt? Och jag som vänt upp och ner på hela världen men nu var den av! Vet inte riktigt om jag vågar använda proteserna igen innan min ortopedingenjör gjort en ordentlig besiktning…

Förändringens tid

Jag är så trött på att befinna mig i en ständig rehabprocess. Just nu vill jag bara känna att allt är good enough. Att inte hela tiden behöva kämpa för att bli bättre i allting. Det är sex och ett halvt år sedan jag blev sjuk och direkt efter att respiratorn stängdes av så började kampen tillbaka. I början handlade det om att bara klara av att sitta upp i sängen vilket var målet det första halvåret. När jag väl kom till Orupssjukhuset så blev jag snabbt bättre och gick från klarhet till klarhet. Min rehabprocess skulle bli en baggis och snart efter utskrivningen från sjukhuset så började jag jobba. Snabbt kom jag upp i 50 % och kombinerade jobb med rehab men ganska snart så bromsades framgångarna in. Trots ett flertal perioder på Orup kombinerat med osseointegrerade titanimplantat i benen så kom jag inte så mycket längre i gåendet. Jag blev helt enkelt rädd. I våras så skulle jag komma igång med att gå ordentligt och bokades in på gåskolan i Lund men efter bara ett par besök så stängdes gåskolan pga Coronan. Tanken var att jag skulle träna mycket där för att sen återvända till Orup. Träningen förlades hemma istället och jag övade på. Men någonstans ifrån kom tanken att jag behöver vila från alla krav från mig själv att jag ska gå. Jag behöver känna mig nöjd där jag är. Träna min egen träning, använda proteserna i träningssyfte men just bara få känna mig lite nöjd. Jag stänger inga dörrar, får jag bara vara en stund så kommer säkert lusten tillbaka. Just pga av denna insikt så kommer jag från och med den förste september att jobba 75 %. Min träning kommer ändå att hinnas med för tid kan sparas in på ett annat sätt numer. David började fyran förra vecka så nu kommer han att kunna ta sig fram och tillbaka själv till skolan. Halleluja vilken tidsbesparing det blir! Ingen lämning eller hämtning längre. Men lite otäckt är det att släppa iväg honom ensam. Den här veckan rekognoserar vi skolvägen tillsammans men nästa vecka går även han in i skarpt läge. Förändringens tid är här.

När Gåskolan är stängd…

…så får man ordna sin egen Gåskola hemma. Jag har en stående tid på Gåskolan i Lund varje torsdag klockan 13.00 och då har jag hjälp av två sjukgymnaster och om proteserna krånglar så finns det även en ortopedingenjör att tillgå. Värsta lyxen alltså. Men i dessa kristider så var det ju inte svårt att förstå att det inte kommer att vara någon längre tid. Vi diskuterade detta förra torsdagen och sjukgymnasterna hade fått besked av sina chefer att de skulle vara beredda på att gå in som undersköterskor om behovet uppstod. Det har det alltså gjort nu för nu är Gåskolan inställd tillsvidare. Men då gäller det att ta saken i egna händer och ordna träningen hemma. Det blev några varvs spatserande runt i vardagsrummet och det gick faktiskt över förväntan så nu gäller det att hålla i. Då jag på grund av en sträckt muskel i ryggen så kommer jag inte kunna hoppa studsmatta på ett tag men fick ett bra tips på konditionsträning. Jag ska helt enkelt hålla en boll mellan armstumparna och lyfta armarna upp och ner så många gånger jag orkar och det kan jag säga är oerhört jobbigt så det är den nya träningen. Än så länge har jag kommit upp till, med diverse pauser, 1000 lyft men då är armarna så mjölkstyrestinna så de, armarna alltså, är helt obrukbara en stund. Men då fungerar det förhoppningsvis!

Gåskoleträning

Min protesträning har de senaste åren varit något passiv. Den har aldrig varit nedlagd utan snarare bibehållen men utan framsteg. Den stagnerade då vakuumproteserna aldrig riktigt passade. Antingen var låren för svullna eller något mer normala. Ett helt omöjligt uppdrag för vilken ortopedingenjör som helst. För drygt tre år sen så opererades titanimplantaten in, så kallad osseointegrering där proteserna skruvas fast och liksom sitter utanför kroppen. Tyvärr kom jag inte riktigt igång med min träning då det uppstod infektioner och dessutom så behövdes den ena skruven göras om via en ny stor operation för ett år sen. Sen kom det mentala in, jag blev helt enkelt rädd för att stå där uppe på proteserna, jag blev rädd för att ramla, för att inte kunna resa mig, inte kunna sätta mig och allt man kan tänka sig. Men nu ger vi gåträningen ännu en chans. Ett första pass är idag utfört på Gåskolan och det gick faktiskt rätt bra. Nu är varje torsdag bokad klockan 13 för fortsatt träning. Men så jobbigt det var att gå så mycket! Just det, min lilla muskelsträckning i ryggen… jag har inte hoppat studsmatta på en vecka så i förmiddags gjorde jag ett nytt försök. För tidigt skulle det visa sig, efter 30 minuter fick jag kasta in handduken så nu får jag testa att hålla upp i två veckor. Jag får väl gå istället.

3-årskontroll

Då det i dagarna är snart tre år sen jag fick mina titanskruvar inopererade i skelettet så ville Mölndals sjukhus göra en kontroll över hur de sitter. I morse åkte jag därför taxi genom Skåne, via Halland för att landa i Mölndal precis utanför Göteborg. Först och främst skulle benen röntgas så allt såg bra ut. Då en röntgen går väldigt fort, max 10 minuter så hade vi massor med tid över innan nästa besök. Det är ju då himla tur att man har en smartphone där man kan beställa hem second-handkläder till både mig och sonen. I väntrummet dök det då upp en kvinna som var samtidigt med mig på Orup för längesen så vi hade mycket att prata om och så helt plötsligt var det dags för min tid med sjukgymnasten. Vi gick igenom lite standardiserade frågor som ska ställas vid dessa uppföljningar, alla passade inte mig direkt, t.ex frågan hur svårt jag tycker det är att gå uppför en trappa. Sen gjorde de två läkarna entré och de hade fått röntgenbilderna som var så suddiga att det inte gick att se vare sig skelett eller skruv. Koordinatorn fick slänga sig på telefonen för att beställa en ny tid, snabbt. Under tiden hon bokade så tittade läkarna på hudgenomgångarna och konstaterade att de är något infekterade. Då jag redan står på långtidsverkande antibiotika så höjdes den upp under två veckor och sedan skulle vi göra en utvärdering på telefon. Något stressade kom vi ner till röntgenmottagningens väntrum för att ta nya bilder. Taxin skulle gå hem 15.00 och jag kom in 14.45. De förstod att det stod en stressad taxichaufför på parkeringen och väntade. För att säkra upp att bilderna blev bra så hade de med en läkare som godkände innan jag fick kasta mig iväg ut till taxin. Vi kom iväg en minut i 15 så tiden hölls! Hemresan gick snabbt men som vanligt satt jag och nickade hela resan vilket nu känns i nacken. Nu får jag bara hoppas att röntgenplåtarna dels blev bra och dels visar upp ett bra resultat.

Träning med familjen Addamshanden

Så var dagen inne då jag skulle få prova något av det senaste inom armprotestekniken. Uppe på aktiv ortopedkliniken i Lund hade en delegation från Tyskland och Österrike som arbetar på företaget Ottobock genomgång av denna teknik inför svenska ortopedingenjörer. Jag var alltså inbjuden där som ett försöksdjur. En österrikisk arbetsterapeut trädde på en strumpa över högra stumpen med en massa elektroder i och kopplade detta till en hand som stod på bordet. Handen var inte helt olik handen i familjen Addams.   Denna hand programmerades efter hur jag gjorde vissa rörelser. Till exempel, rör armen så som du gör då handen öppnas. Jag tog i en massa och dessa rörelser sparades ner via elektroderna och när jag sen utförde samma rörelser så öppnades handen. Fler rörelser programmerades in. Efter ett antal inprogrammeringar så försvann alla runt 15 ortopedingenjörerna iväg för att fixa med hylsan. Kvar blev jag med österrikiskan så vi diskuterade typiskt österrikiska respektive svenska specialiteter. Efteråt så skulle hon gå och handla saltlakrits för att ta hem som en svensk souvenir. Typiskt att det enda riktigt svenska jag kommer på är just saltlakrits, hoppas hon frågar någon annan med en bredare smak än mig. Vi testade sen med hylsan och handen följde mina kommandon någotsånär.  En förbättring vi ska göra nästa gång är att jag ska försöka att inte ta i så mycket då handen programmeras som jag gjorde idag. När man kört ett tag så blir man trött och då orkar man inte ta i lika mycket, det hade räckt med ett litet tryck. Men, man kan ju inte vara fulländad på en gång.