Ömsom vin, ömsom vatten

Januari tuggar på som den här månaden alltid gör, lååångsamt, men nu är den snart slut. Lite märkligt det där att man alltid längtar framåt och är så dålig på att leva i nuet. Jag försöker men januaris mörker och trista väder utmanar det där med att leva i nuet. Så vad händer? I lördags plockade vi ut vår stora Volkswagen från vår trånga parkeringsplats, den vi egentligen vill ha och behöver stod som vanligt tom, för att resa ut till Staffanstorp för att titta på sonens innebandylag som skulle delta i en cup. Men när vi kom innanför entrén så tog det stopp, en trappa! Men tack vare en rådig och stark innebandypappa från konurrentlaget i Bjärred så kunde jag lyftas upp för dessa trappor. När vi sen skulle hem så upptäckte vi rampen på baksidan… men nästa gång vi ska på cup så ska jag ringa och kolla innan då det inte alltid är handikappsanpassat. I tisdags jobbade jag och vi hade APT på gigantiska AF i Malmö och då kunde jag passa på att luncha med saknade kollegor som flyttat från kontoret i Lund till Malmö. Lika bra att vänja sig vid att arbeta från Malmö för till hösten flyttar hela Lundakontoret dit, om nu inte politikerna tar sitt förnuft till fånga. Men en rolig lunch var det! Men magen har inte varit på sitt bästa humör vilket beror på den dramatiska ökningen av intaget av antibiotika som jag blev ombedd att göra av min läkare i Mölndal. Området kring skruvarna på benen var/är infekterade, men på måndag ska jag prata med min läkare och förhoppningsvis så får jag trappa ner medicineringen. För säkerhets skull så har jag bunkrat probiotika och yoghurt med rätt bakterier. Eller så får magen sluta protestera och helt enkelt vänja sig. Idag har jag fikat med en före detta kollega som är föräldraledig, fick träffa en bebis på fyra månader och som alltid blir jag förundrad över att de varit så små en gång. Något som är bra med januari, vilket är märkligt för det upprepar sig varje januari, är den enorma uppgången av motivation vad det gäller träning, fyra gånger i veckan åker studsmattan fram, det gäller att passa på för så fort solen och ljuset tittar fram så dalar motivationen igen. I morgon tar januari slut och det blir helg, rätt bra faktiskt.

3-årskontroll

Då det i dagarna är snart tre år sen jag fick mina titanskruvar inopererade i skelettet så ville Mölndals sjukhus göra en kontroll över hur de sitter. I morse åkte jag därför taxi genom Skåne, via Halland för att landa i Mölndal precis utanför Göteborg. Först och främst skulle benen röntgas så allt såg bra ut. Då en röntgen går väldigt fort, max 10 minuter så hade vi massor med tid över innan nästa besök. Det är ju då himla tur att man har en smartphone där man kan beställa hem second-handkläder till både mig och sonen. I väntrummet dök det då upp en kvinna som var samtidigt med mig på Orup för längesen så vi hade mycket att prata om och så helt plötsligt var det dags för min tid med sjukgymnasten. Vi gick igenom lite standardiserade frågor som ska ställas vid dessa uppföljningar, alla passade inte mig direkt, t.ex frågan hur svårt jag tycker det är att gå uppför en trappa. Sen gjorde de två läkarna entré och de hade fått röntgenbilderna som var så suddiga att det inte gick att se vare sig skelett eller skruv. Koordinatorn fick slänga sig på telefonen för att beställa en ny tid, snabbt. Under tiden hon bokade så tittade läkarna på hudgenomgångarna och konstaterade att de är något infekterade. Då jag redan står på långtidsverkande antibiotika så höjdes den upp under två veckor och sedan skulle vi göra en utvärdering på telefon. Något stressade kom vi ner till röntgenmottagningens väntrum för att ta nya bilder. Taxin skulle gå hem 15.00 och jag kom in 14.45. De förstod att det stod en stressad taxichaufför på parkeringen och väntade. För att säkra upp att bilderna blev bra så hade de med en läkare som godkände innan jag fick kasta mig iväg ut till taxin. Vi kom iväg en minut i 15 så tiden hölls! Hemresan gick snabbt men som vanligt satt jag och nickade hela resan vilket nu känns i nacken. Nu får jag bara hoppas att röntgenplåtarna dels blev bra och dels visar upp ett bra resultat.

Sökes: ny assistent

Då vi sen i november hankat oss fram med en ordinarie assistent och resterande timvikarier så börjar situationen att bli något ohållbar. Vi har testat nya assistenter men det har alltid varit något som inte fungerat. Den assistent vi anställde sist fick ett samtal under hennes första pass där hennes man berättade att han fått jobb varför hon var tvungen att stanna hemma och passa deras gemensamma barn. Kändes lite som om 50-talet var tillbaka där. Mitt assistansföretag jobbar för fullt för att hitta någon ny men jag tänker att jag kanske kan hjälpa till något i rekryteringen här. Så, om du som läser det här känner någon som är intresserad av att jobba hos mig så hör av er. Arbetsbeskrivningen är ganska enkel, jag behöver låna någons händer under arbetsdagen. Det ska vara någon som har körkort, kan tänka sig att följa med till stugan under sommarmånaderna, ibland sova över där, följa med till jobbet, gilla att göra husliga saker, vara flexibel, trevlig, ha humor. Ålder spelar inte så stor roll men bör vara kvinna och ha sin barnomsorg löst. Är det du eller någon annan så hör av er!

Fantomsmärtor

Jag har varit lyckligt lottad som sällan känt av fantomsmärtor. Det är visst vanligt förekommande då man är amputerad och då jag är så pass amputerad så borde jag ha det väldigt jobbigt med dessa smärtor. När jag var nyamputerad så sattes läkemedlet Lyrica in som ska förhindra fantomsmärtor i förebyggande syfte men då jag aldrig kände av något så sattes Lyrican ut under stora våndor. Jag hade blivit beroende av medicinen vilket yttrade sig genom en väldig oro, problem med att komma till ro och ett ständigt behov av att vilja röra på mig. Jag var lättirriterad och sur. Det tog sen flera veckor att skaka av mig olustkänslorna. Läkaren frågade till och med om jag ville att han skulle sätta in medicinen igen men det ville jag inte och till slut slapp jag abstinensen. Tydligen kan Lyrica också användas som ångestdämpande. Livet fortsatte utan vare sig abstinens eller fantomsmärtor, detta gissel som är ett påhitt av hjärnan som inte förstått att vissa kroppsdelar helt enkelt inte existerar längre. Jag är fortfarande lyckligt lottad som inte har så mycket fantomsmärtor men dessvärre så har de börjat komma. I natt vaknade jag klockan 3 av att det satt en nål in i insidan av vänsterfoten precis där hälens hårda hud övergår i den tunna mjuka huden. Denna nål skickade med jämna mellanrum ut elektricitet som gjorde att hela benet skakade till. Smärtan är väldigt energikrävande och mellan stötarna ligger man helt matt och inväntar nästa. Men det fanns ingen nål och det fanns inte heller någon fot där nålen kunde vara instucken. Allt var alltså bara min hjärnas påhitt men känslan och smärtan var lika stark som om den var på riktigt. Så höll det på i ett par timmar innan smärtan klingade av och jag kunde sjunka in i en dvalliknande sömn fram till dess klockan ringde. Ändå anser jag att jag har tur, det är inte jätteofta jag har fantomsmärtor, det finns de som har det nästan hela tiden. Men just när det sker så är det väldigt jobbigt.

När livet vänder; SVTplay

I mars förra året så hälsade Anja Kontor på mig. Anja är, för de som inte vet, en frilansjournalist som arbetade på uppdrag av Sveriges television. Med sig hade hon en kameraman, Henric, samt en producent, Sven-Olof. Anja hade vid ett par tillfällen kontaktat mig tidigare för att höra om jag ville vara med i hennes programserie ”När livet vänder” men jag hade då tackat nej. Men när hon för tredje gången frågade mig så kände jag mig redo att vara med. En grå tisdag i mars 2019 kom då Henric och Sven-Olof för att filma lite både hemma och på stan. När vi filmade på stan så mötte jag två kollegor som nog undrade vad jag höll på med. På onsdagen kom så Anja och själva intervjun genomfördes. Vi satt nog och pratade i ett par timmar om vad som hände då jag blev sjuk för sex år sen samtidigt som jag hade en kamera bak ryggen som filmade Anja. Snett framför mig satt Henric och filmade mig och i sovrummet satt producenten Sven-Olof. Nu är filmen färdig och finns på Svtplay med en länk nedan. Jag har sett filmen, först stod jag inte ut med att varken höra mig själv eller se mig själv i rörelse. Men jag vande mig och tycker personligen att det blev ett bra avsnitt. Nästa gång får jag jobba på att få med det rätta namnet på sjukdomen, dvs sepsis, inte blodförgiftning. Programmet ligger som nummer 7 i en programserie om 8 program så mitt program kommer att sändas den 19 februari klockan 20.00 på SVT2.

Länk till Svtplay, När livet vänder

Inte årets föräldrar

Ibland blir det inte som man tänkt sig, knappt hade 2020 börjat innan vi som föräldrar gjorde bort oss. Egentligen skulle hela familjen åka till Tyskland i torsdags och stanna till igår, lördag. Dan skulle spela en tennisturnering utanför Hamburg och vi skulle då kunna umgås alla tre mellan matcherna. Ganska snart stod det klart att det skulle bli mycket tennis och då hotellet låg bredvid ett badparadis så skulle Dan och David spendera rätt mycket tid där så valde jag att stanna hemma och jobba istället. Semesterdagen togs tillbaka och i torsdags förmiddag packade killarna så de skulle kunna åka vid lunch. Dan letade fram passen och gjorde då den trista upptäckten: Davids pass hade gått ut. Tårarna började trilla på David och vi försökte vara handlingskraftiga samtidigt som vi förbannade oss själva. Ett tillfälligt pass då? Det gick att ordna i Malmö, kostade förvisso 980 kronor men det var det kanske värt? Men ju mer vi försökte ju mer världsfrånvänt insåg vi att det blev. Blanketter skulle skrivas ut, skrivas under och vidimeras. Kön kunde ju vara lång i Malmö för tillfälliga pass, då vi båda är vårdnadshavare så måste kanske jag också vara med, det var så många om kring hela historien så till slut fick vi ta beslutet att David skulle stanna hemma vilket resulterade i fler tårar samtidigt som han förstod. Dan valde att stanna hemma till fredag förmiddag istället och David fick vara med mig på jobbet och där fick han spela hur mycket han ville. Tid för nytt pass bokades. När vi sen gick för att handla var det svårt att neka David de citronmuffins han så hett eftertraktade…