Agraffborttagning

Idag plockades de 37 agrafferna som höll ihop operationssåret på benen bort. Det gjorde inte direkt ont utan sved mer irriterande, ungefär som det känns då ögonbrynen plockas. Sjuksköterskan upptäckte ganska snabbt att det glipade något på höger ben och var lite infekterat varför hon kallade in en läkare. De kom fram till att ärret ska tejpas i ungefär åtta veckor och läggas om varje vecka, helst av en sjuksköterska. Jag ska även knapra antibiotika i en vecka till, är redan uppe i tre veckor men jag tänker att det är väl bättre att överkonsumera medicinen än att få ännu en sepsis. Hård träning ska jag också ta det försiktigt med så det lätt läkta såret inte går upp. Synen jag fick framför ögonen gav mig rysningar, tänk att styrketräna och så går såret upp, nej tack. Återbesök bokades och jag åkte hem. Väl hemma ringde jag plastik för att höra när de planerar nästa operation där. Enligt sjuksköterskan där så är nästa operation tänkt efter att jag gjort nästa operation i Mölndal. Jag sa då att det kan dröja i upp till ett halvår så den informationen skulle hon ta med till kirurgerna. Hade själv tänkt mig att ett muningrepp kunde väl passa in i början av december. Antagligen så glömmer jag en del viktiga faktorer i min glädjekalkylering som t.ex att kroppen ska hinna läka. Vi får väl se när det blir men det vore oerhört skönt att kunna stänga munnen igen.

Annonser

Röntgade ben

Idag fick jag ett litet brev från Mölndals sjukhus med röntgenbilderna av mina ben.   img_0299Ganska fascinerade att se hur långa titanimplantaten är i båda benen och på bilden syns även hur många agraffer som använts för att läka ihop huden. 12 på vänstra benet och 25 på högra. Undrar hur skillnaden kan vara så stor? Jag är inte heller så förundrad över varför det från och till gör lite ont. Igår började jag jobba igen,  jobbar fyra timmar om dagen alla dagar så jag kan vila då jag kommer hem istället för tre längre dagar. Vilan behövs, idag somnade jag direkt efter lunch men snart ska jag nog vara på banan igen. På tisdag tas agrafferna bort och antibiotikan avslutas några dagar efter det så då kan jag nog så smått börja träna igen. Ett steg i taget, om några månader kommer nästa etapp vad gäller titanimplantat.

Specialisttandvårdsbehandlingen avslutad

I samband med min sepsis, eller blodförgiftning, så angreps även tandköttet. Det yttrade sig på så vis att tandköttet drog sig tillbaka och blottade tandhalsarna. Värst drabbat blev överkäken så de tre främsta framtänderna drogs ut för ett och ett halvt år sen och byttes mot en bro. Tidigt i våras så upptäckte min tandhygienist att även nederkäken var drabbad då tänderna såg ut som äppelskruttar på röntgenplåtarna, dvs mittenpartiet försvann, absorberades. I maj drogs fyra av framtänderna i underkäken ut och en provisorisk plastbro sattes in medan såren läkte. Denna höll under hela sommaren förutom en omlimning före midsommar. Jag hade sedan tid som nästa vecka för byte till den permanenta bron. Igår på väg från Mölndal så upptäckte jag att plastbron satt löst och den blev lösare och lösare. I morse höll hela bron på att hamna i frukostmüslin så jag kontaktade specialisttandläkaren. Som tur väl var så kunde jag få en akuttid idag. Väl där så valde tandläkaren att skippa nästa veckas tid och sätta in den permanenta bron direkt. I och med det så kan jag (förhoppningsvis) lägga kapitlet tänder bakom mig. Här är jag och David i formen av ett hjärta med mina nya tänder även om de inte syns så väl. image Annars så har jag kontaktat plastik idag för att be dem sätta igång med planeringen av nästa justering av munnen. Min läkare i Mölndal gav grönt ljus för ett nytt ingrepp sex veckor efter deras operation. Nu ska jag bara passa in i plastikkirurgernas pressade operationsschema i höst. Egentligen så skulle jag ju bara vila idag men så har det långt ifrån blivit. I kväll får det bli tv i sängen med benen i högläge.

Äntligen hemma

Egentligen så skulle jag ha åkt hem från Mölndals sjukhus i fredags men i torsdags så beslutade vi att jag skulle stanna kvar över helgen då jag hade för ont. Min port-a-cath krånglade också varför jag fick åka ner till IVA på fredagen och en anestesiläkare från Älmhult försökte placera nålen rätt. Det visade sig vara svårare än vad vi trodde så efter fem timmar där vilket även inkluderade ett besök på röntgen så satt äntligen nålen där den skulle. Klockan halv 9 på kvällen så var jag tillbaka på min avdelning men då den stänger under helgerna så hade alla mina grejer flyttats över till grannavdelningen. Allt utom min necessär var med men jag vågade inte klaga över det då jag fick ett enkelrum med tv, dock utan fjärrkontroll så det blev tv 4 för hela slanten. Under söndagen kom min kompis Maria på besök. Maria lärde jag känna på Hallands nation då hon pluggade till jurist och jag till lärare. Ödet förde henne så till Göteborg och då vi hållit kontakt via Facebook så var detta ett utmärkt tillfälle att ses. Vi räknade ut att vi inte setts på 13 år men samtalsämnena tog vid där de avslutades sist, förutom allt prat om våra barn som ju inte fanns då vi sågs sist. Idag flyttades jag så över på min avdelning och fick efter många om och men träffa min läkare. Då de flesta som gör dessa operationer använder proteser i vanliga fall så var den vanliga sjukskrivningstiden två månader men vi kom fram till att då jag mest sitter så kan jag börja jobba efter två veckor. Tur det för jag hade blivit galen av att vara hemma ända tills dess adventsljusstakarna skulle ha plockats fram ur källarförråden. Det viktiga är dock att jag inte sitter för mycket för då kan benen svullna och då integreras inte titanet lika bra i skelettet. Taxin hämtade mig vid 13.00 och chauffören var en skön turk som kom till Sverige på 70-talet som älskade svenskt dansband vilket han lyssnade på hela vägen hem, kulturintegration då den är som bäst. I höjd med Falkenberg så kunde jag tycka att det svängde men skyller det på morfindimman. Väl hemma så fick jag äntligen träffa mina killar och speciellt den lille har varit mycket saknad. Titta vad duktig han börjar bli med bokstäverna! image Nu ska jag lägga mig med benen i högläge, ta lite smärtstillande och gosa med David.

Försenad hemgång

Efter överläggning med min kirurg igår så kom vi fram till att jag skulle stanna kvar på Mölndals sjukhus över helgen. Operationen gick mycket bra men sjukvårdspersonalen har inte fått full kontroll över smärtan. En teori är att då jag tål så mycket smärtlindring så har jag helt enkelt fått för lite. Anledningen till att jag tål så mycket är för att jag de sista åren fått så mycket smärtlindring så smärttröskeln har höjts. Jag känner mig dock fruktansvärt bakfull av all morfin jag fått. Jag sover nästan hela tiden men tror att smärtan håller på att vända. Men tro nu inte att det bara är att omboka resan hem. Det gick bra att boka av resan idag men för att få boka en ny resa på måndag så krävdes ett nytt sjukreseintyg. När väl det skickats in, det tredje, så kom de på att det inte går att boka resan i Mölndal utan den måste bokas i Lund. Jag tänkte då att jag försöker ta mig igenom min morfindimma och ringa själv. Det gick bra med bokningen fram till dess att jag ville att Amanda, som hon hette som tog bokningen skulle bekräfta beställningen. Då började hon viska ”hjärtbesvär 31” varpå jag undrade varför hon viskade och undrade i mitt stilla sinne om hon blivit knäpp. Vi kom inte längre där varför jag bad koordinatorn i Mölndal att ringa och få bokningen bekräftad. När hon ringde så fanns naturligtvis inte bokningen på måndag. De undrade också hur det var möjligt för mig att jag kunnat åka upp till Mölndal överhuvudtaget då något sjukreseintyg inte kommit in alls. Vi satt då alla med tappade hakor och nu lägger alltså sjukvårdspersonalen här i Mölndal all tid på att försöka ordna men resa hem istället för att få lägga den tiden på patienterna. Jag håller på att bli tokig på sjukresors bokningssystem, vem är den intelligenta ingenjören bakom det? Ska bli spännande om jag kommer hem överhuvudtaget.

Nu har jag i alla fall alltså fått de första implantaten inopererade, ser ut ungefär såhär image fast jag har i båda benen. Jag pratade med doktor Brånemark igår innan han kastade sig på flyget till San Francisco och vi kan kanske göra nästa operation redan i slutet av januari. När det sen är läkt så kommer skruven som sticker ut att se ut ungefär så här image fast på båda benen.

Effektiv smärtlindring

I morse väcktes jag klockan halv 6 för den tredje duschen med Descutan. Detta medel är nog det mest förskräckliga rengöringsmedel som finns för kroppen då det torkar ut hår och hud, men det är bakteriedödande! Tydligen så är man ren i upp till 14 dagar men jag tror inte jag testar den teorin. Som första patient på avdelningen som skulle på operation åkte jag iväg redan kvart över 7 och då var jag premedicinerad, dvs lite småhög sådär på morgonkvisten.  Klockan 8 gick jag sedan ner för räkning och kirurgerna kunde börja sitt arbete. De skar då upp huden och satte in titanimplantat direkt i skelettet i båda benen. Jag var förvarnad att de eventuellt var tvugna att plocka ben från höftkammarna och i så fall skulle det göra väldigt ont efteråt.

Jag väcktes sen klockan halv 2 och visst gjorde det ont men inte från höfterna. Tydligen så var skelettet så pass bra i lårbenen varför detta komplement inte behövdes. Smärtan ökade dock varför narkosläkaren tog i från tårna med smärtlindring och jag kördes in på uppvak. De satte även in en morfinpump som hela tiden tillförde kroppen morfin. Klockan 3 var jag så helt smärtfri, helt overkligt, har aldrig varit med om en så effektiv smärtlindring. Sjuksköterskorna på uppvak la även märke till mitt Descutanförstörda hår och hämtade en slags duschmössa med schampoo i. Med bara denna mössa samt lite massage så blir håret rent. Har heller aldrig varit med om att en uppvaksavdelning förvandlas till en spaavdelning. Min visit på avdelningen blev extra lång då morfinpumpen var inkopplad men då jag svarade så bra mot smärtan så plockades den bort. Jag är nu tillbaka på avdelningen, 12 timmar sen jag lämnade den. Jag är så väldigt trött så nu blir det vila.

Jag och Darth Vader

Igår kväll zappade vi över lagom för att bevittna slutscenerna i en av Star wars-filmerna. Anakin Skywalker förlorade en svärdduell och ramlade mycket dramatiskt ner i brinnande lava. Han skadade sig så pass att han blev dubbelt  lårbensamputerad och underarmsamputerad samt skadad i ansiktet. Känns detta igen? Han hamnade snabbt på operationsbordet och fick mycket avancerade proteser och ansiktsmask. På köpet fick han visst några mindre angenäma egenskaper. Detta i en galax far, far away. Jag känner likheterna med Darth då jag just nu blivit inskriven på avdelning 233 eller C.A.R.E, eller avdelningen för avancerad rekonstruktion av extremiteter vid Mölndals sjukhus. Inte så far, far away. Imorgon ska den första operationen av två ske för titanimplantat i benen. Detta ska så småningom utmynna i skelettförankrade proteser vilket förhoppningsvis kommer att öka min rörlighet remarkabelt. Jag kommer troligtvis inte att vakna som Darth imorgon om nu inte professorn kopierat sin forskning helt från Star Wars-filmerna. Kan bli en mycket bitter strid om upphovsrätterna i så fall. Hoppas bara de utelämnar vissa av mr Vaders egenskaper.

Jag är som sagt på Mölndals sjukhus. Blodprover är tagna. Om allt går som det ska så opereras jag imorgon.  Jag har förberett mig så mycket jag kan, tränat flera gånger i veckan, ätit ganska nyttigt, undvikit att bli sjuk. Sista tiden har jag accelererat förberedelserna genom att undvika alkohol, inte vara för nära Dans förkylning, ätit tranbär mot en eventuell urinvägsinfektion mm. Nu kan jag själv inte göra mer utan låter kirurger samt narkosläkare sköta resten.