Motsatsdagen

Idag har det varit en riktigt krånglig dag, en bra händelse har uppvägt en dålig. Det började bra med att vi lämnade en glad David på dagis och sedan gick vi till Aktiv ortopedklinik i Lund. Där fick jag en ny armprotes till min högra arm som jag kan öppna och stänga med de få armmusklerna jag har kvar i underarmen samt rotera handleden så många varv jag behagar! Även mina benproteser fick sig en justering till där min svankning ställdes om med ett enkelt skruvdrag. So far so good. Taxin skulle hämta mig fem över halv 12 men kom fem i 12. Utan vare sig förklaring eller ursäkt stuvade han in oss med en tant som skulle till Eslöv. Väldigt sena kom vi iväg när jag upptäckte att vår taxichaufför inte kunde sitta still och bara köra. Han åt äpple, drack kaffe, pillade med en pärm, pillade med kvitton, pillade med sin gps, pillade sig i öronen samt facebookade under tiden han körde extremt långsamt. Klockan 1 var vi framme, lunchen var undanplockad så jag åt en fralla. Nu ville jag bara träna bort all ilsken energi men det var nästan ingen tid uppsatt till träning, jag hade dock verkligen behövt träna bort den enorma mängd pizza jag tryckt i mig kvällen innan. Nåja, jag skulle i alla fall testa mina justerade benproteser. Tyvärr satt de inte bra nu heller, smärtan på högra benet som orsakas av tryck var kvar och svanken var i och för sig borta men det kändes som om jag skulle flyga framlänges istället. Ingen gåträning idag heller alltså, trist. Nästa händelse var dock positivt, ett mycket bra samtal med psykologen. Sedan var det arbetsterapeut, protesträning även där. Men, min vänstra protes gick inte på, armen var svullen igen, högerarmen gick på men jag hittade inte musklerna som styr öppnande, stängande eller rotering lika bra som i förmiddags. Så där satt jag med en arm som levde sitt eget High Chaparral-liv alternativt familjen Addams-liv med en okrontrollerbar rotering. Efter en stund fick jag dock någon slags kontroll. Dagen på Orup avslutades med en dusch trots den nästan totala frånvaron av träning, taxin kom i tid och som sällskap hade jag den glade killen som fått biljetter till MFF – Real Madrid i kväll. Karin ringde och vi gjorde upp planer inför lördag. Jag väljer alltså att se denna dag sammantaget positivt men med en tillfällig dipp mitt på, nu kan det bara fortsätta bra, eller?

Protesutprovning

Igår hade jag en heldag på Orup som personalen vigt nästan helt åt sjukgymnastik. Då min assistent var sjuk så var jag där helt själv vilket gick bara bra då personalen där verkligen ställer upp och hjälper till. Jag hoppade och körde egenträning i två timmar innan Cecilia körde tunga sit-ups, armövningar med vikter samt intervallträning på studsmattan. Fräscheten jag besatt under lunch var inte så stor och förvärrades då jag spillde löksås på tröjan. Typiskt att det var just idag som sjukhuschefen Jan kom på besök men till dess hade fläcken torkat in och syntes knappt. Han frågade mig om vad som hänt och jag visade honom hur mina armproteser fungerade innan han fick hasta vidare på sin hälsa-på-turné.

I morse vaknade jag sen med jobbig träningsvärk i ena halvan av ryggen, sån som känns som om luften går ur en då man lägger sig. Idag hade vi bestämt oss åt att låta Orup vara och bara köra protesutprovning till benen tills det blev riktigt bra. 9 anlände jag till Aktiv ortopedklinik i Lund och mötte min sjukgymnast Cecilia där. Emil kom sen och vi började prova, jag stod i proteserna, Emil korrigerade och så höll vi på i tre timmar innan vi var nöjda. Då var jag helt slut, svetten rann och benen nästan krampade av alla resning, sättning samt gång. Halv 1 var vi hemma, lunch och sen studsmatta för att mjuka upp min stela rygg som faktiskt blev bättre. Vi hämtade sen David på dagis och åkte till hans tennisträning och de hade satt in en ramp till mig… Så himla glad jag blev för nu kan jag följa med David till hans träning som vilken vanlig förälder som helst!

På osseointegreringsbedömning i Göteborg

Det stora äventyret börjar idag. Jag har idag tagit nationaldagsledigt från jobbet och åkt taxi till Göteborg med min assistent Anita, eller egentligen till Mölndals sjukhus. Vi fick dock ta en paus mitt på Hallandsåsen då den vätskedrivande tabletten jag tagit gjort sig gällande. Vi kom fram vid 10, började med en svindyr fika innan vi gick upp på avdelningen där de hade gratis fika. Smålänningen i mig vaknade men somnade snart igen. Jag träffade först arbetsterapeuten Kerstin, sen sjukgymnasten Kerstin och sen ortopedingenjören Kerstin. Alla heter inte Glenn i Göteborg, de heter Kerstin. Jag fick en massa information om osseointegrerade proteser, hur operationenerna går till, läkning, användning, skötsel, allt man kan tänka sig.   Efter en snabb lunch var det sedan dags att träffa läkarna och de var inte färre än fem stycken som tågade in i rummet med all sin kompetens. Efter lite allmänna frågor så gick vi in på själva utförandet och de är villiga att operera in titanskruvar i alla fyra extremiteter vilket var exakt vad jag ville att de skulle säga.   Den stora frågan var dock om man kunde utföra isättandet av skruvar på en gång eller om det ska ske i två olika operationer. Det ska helst inte krocka med andra inplanerade operationer heller. De ville fundera men jag ska i alla fall få en remiss till röntgen i Lund för fotograferande av skelettet i benen. När läkarna var klara gjorde en av Kerstinarna ett känseltest, jag blev fotad och fick träffa två personer som sedan länge utfört operationerna, en på överarmen och en på underbenet. En fullmatad dag alltså och nu har vi åkt över de stora floderna vi äta ni laga i Halland och är hemma igen. Over and out.

Min annorlunda amerikanske farbror

Jag läste i Sydsvenskan att sen andra världskriget har 2000 svenskar stridit i krig. De flesta i IS fruktansvärda arméer, några har varit rena legosoldater och några hade drivits in i krig av rent hjältemodiga fantasier. En av dessa svenskar var även min farbror Kurt som högst ofrivilligt hamnade i USAs armé under Koreakriget. Kurt som lämnade hemmet i Apelhult utanför Älmhult som 18-åring för att arbeta som servitör på båten Gripsholm som trafikerade linjen mellan Göteborg och New York.  Han hade tydligen tänkt lämna livet i USA och återvända till Sverige när han blev draftad till kriget utan att ens vara amerikansk medborgare. Under femton månader låg han vid fronten i Korea och körde stridsvagn. Farmor var tydligen lättad för hon trodde han satt säker inne i stridsvagnen… Han återvände sedan till USA vid liv men med så svåra minnesbilder att han nästan aldrig ville berätta om kriget. Som tack blev han amerikansk medborgare och återvände aldrig till Sverige utan på kortare sommarsemestrar. När jag föddes så var Kurt en väletablerad man på Manhattan, gift med Karin från Åseda, lägenhet bak FN-huset. Fri hyra då Kurt var portvakt i huset. De kom hem tre veckor varje sommar och flängde då runt halva Sverige för att hälsa på alla släktingar men mest bodde de hos farmor och farfar. Det var alltid så festligt då de var hemma, de gav en så härlig stämning och annorlunda atmosfär. Kurt hade åsikter, ganska radikala sett ur ett svenskt perspektiv och närde ett närmast hat mot kommunismen. Inte helt konstigt med tanke på vad han stred om. Tyvärr var jag för ung när han började bli gammal, hann aldrig hälsa på honom eller lära känna honom riktigt ordentligt. Jag är därför så glad över att jag lärt känna mina nästkusiner Monica och Rhonda som kände honom bättre samt farsans kusin Doris i Chicago. Doris har i dagarna skickat mig ett stort kuvert med Kurts dog tags, olika utmärkelser, utskrivningsorder, bekräftelse på amerikanskt medborgarskap samt hans dödscertifikat. Kurt blev 80 år då han dog 2008. Vad jag hade velat lära känna honom bättre!

Ansiktsprotetiska kliniken 4

Min lösnäsa, eller ansiktsprotes har chanserat något, den glipar vid näsroten efter operationen av mungiporna i maj. Idag var det dags att göra en ny och därför var Martin tvungen att göra en ny avgjutning. Skillnaden från förra avgjutningen är att han shoppat en ny het limefärg som han stylade mig med över den aprikosfärgade grunden. Snyggt blev det i alla fall. 

Idag har även David inlett sin tenniskarriär. Lika bra att boka biljetter till finalen i Wimbledon 2030 redan nu. Han har nämligen börjat på tennisskola på Victorastadion. Dan hämtade honom och jag kom dit lite senare och gjorde genast upptäckten att på Victoriastadion har man inga personer som sitter i rullstol. Tunga dörrar in som måste öppnas med handkraft och en trappa ner till banan där David tränade. Efter min märkbara irritation och ifrågasättande om de verkligen få ha det så här så lovade den hjälpsamme mannen som jobbade där att det ska vara löst till nästa vecka. Nästa vecka kör vi alltså igen!

Dagen då studsmattan likviderades

Idag var det självträning hemma på förmiddagen så studsmattan som börjar bli sliten åkte fram och rätt vad det var så flög det av en fjäder för mycket. Nej, det handlar inte om att jag blivit för tjock då den tål 100 kilo och där är jag inte än, bara halvvägs. Antingen är det dålig kvalité eller för frekvent användande och min teori lutar åt det sistnämnda.  Efter studsmattefiaskot blev det dusch och sedan tåg till Malmö. Jag skulle träffa vapendragarna plastikkirurgerna som tar så väl hand om mig. De tittade på min lösnäsa, funderade, tittade på min egen näsa, funderade och tittade sen på munnen, funderade och konfererade. De kom så långt i sitt konfererande att nästa steg är underläppen men bekymret var nutritionen vid det postoperativa stadiet. Det vill säga hur jag ska kunna käka efter att de skurit upp under underläppen och tagit slemhinnor från insidan av kinderna. Jag försökte skoja om att lite svält nog inte skadar men de tyckte inte att det var en helt strålande idé. De ville fundera lite till.

Efter det intogs en kulinarisk lunch utomhus som bestod av två ostmackor som var delade i små fyrkanter i en plastlåda så jag lätt ska kunna fånga upp dem med min kapten Krok-gaffel. Medan vi sedan väntade på vår taxi så dök Jörgens gamla klasskompis Sofia upp med sin glada energi, nisch och stolthet. Och ta i trä, taxin dök upp i tid och resan mot Orup inleddes. Alla resor till Orup slutar med att jag vaknar vid infarten av att jag håller på att börja dregla, snyggt, samt helt väck av trötthet. Idag hanns det inte med så mycket förutom att jag massakrerade ett äpple med armproteserna och en kniv. Armproteserna börjar även de bli lite för små, något är skumt, hylsorna till benproteserna fick gjutas om i måndags för att de är för små, idag gick studsmattan sönder, vad är det frågan om?

 

Förmågan att frysa

… har äntligen kommit tillbaka efter total oförmåga sen i april. Hela våren och sommaren har jag varit så varm och känt svetten pärla sig i nacken samtidigt som hela min omgivning klagat på hur kallt det är. Hemma har jag öppnat balkongdörren för att några minuter senare se Dan stänga den. Jag har suttit på perronger och väntat på tåg i en tunn blus då totala främlingar försynt frågat om jag inte fryser samtidigt som de drar åt sin jacka. Nej, svarar jag, det är ingen fara trots att jag vill säga jo, jag håller på att frysa ihjäl men då jag inte har några händer så kan jag inte klä mig varmare. Vad tror de, naturligtvis fryser jag inte för i så fall hade jag väl klätt på mig. Den här helgen fick jag dock lära mig att jag trots allt inte är immun mot kyla. Vi har varit i stugan och som vanligt tog jag ingen jacka med men igår kände jag det första embryot till kyla och i natt fick jag till och med ha en filt på mig. Kylan kulminerade idag då jag upptäckte att jag var så kall så ärren på armarna blev helt lila.  Så här färgglad var jag alltså på vår promenad idag då vi betraktade alla husvagnar som i kylan packade ihop hela sitt bohag inklusive trätrall och kylskåp från sina förtält. Campingen stängde idag och samtidigt så passade vår stugförening på att ta upp badbryggan. Det känns som om allt och alla vill säga att sommaren är slut och imorgon kommer jag att ha någon form av ytterplagg på mig.

Transporthyckleriet

Nu är jag så arg, ledsen och besviken över hur transporterna av gamla, sjuka och funktionsnedsatta så fullkomligt har kollapsat och hur det varit så länge utan att något görs åt det. Vi kan inte tala om ett likvärdigt samhälle när en grupp människor metodiskt lämnas utanför. Varför? För denna grupp är tyst, orkar inte bråka, har nog av sitt eget elände men jag orkar för nu kokar det snart över. Jag har egentligen slutat åka med sjukresor och färdtjänst på grund av hur jag tidigare blivit behandlad men nu när jag ska till Orup så måste jag. Några exempel på veckans transportfiasko:

I måndags kom taxin som skulle hämta mig från jobbet i Kävlinge i tid men skulle på sin väg upp till Orup inom Lund som är en enorm omväg. Taxin hem skulle gå från Orup halv 5 men kom 4, när personalen ringde bokningscentralen så visade det sig att det även skulle komma en taxi halv 5 till mig. Två taxi till samma person alltså.

I tisdags skulle taxin till Rotarymötet i Höör hämta mig hemma 18.17 (exakt), ingen kom, det visade sig att den taxin kommit till Orup för att hämta mig där, inte till min hemadress. Rätt taxi kom sen 19.10, jag skulle varit framme 19.00. Vid Eslöv viker den av motorvägen för att hämta en dam där. Taxin har fått fel adress och väntar i 10 minuter innan han hittar henne. Jag anländer till mötet en timme sent.

Idag, onsdag har taxieländet kulminerat. 08.15 skulle den hämta mig hemma, när den inte kommer ringer jag Orup som bokat och då står den där, igen. Den skulle då istället komma 09.15. Halv 10 orkar jag inte vänta längre utan ringer igen till Orup och när de får tag på chauffören så har han försökt hämta mig i Eslöv för dit hade bokningscentralen skickat honom. Där gav jag upp och ställde in dagens träning på Orup.

Detta slarv, nonchalans, okunskap eller vad det nu är som gör att bokningssystemet hos Skånetrafiken så monumentalt havererat vet jag inte men detta är ett känt problem som alla känner till sen länge. Varför gör då de som kan göra något åt detta ingenting? Står denna grupp människor så långt utanför samhället så ingen bryr sig? Det är ett väldigt otäckt sätt att kategorisera människor. Hur ska det kunna bli bättre? Sluta med att handla upp det billigaste alternativet för det är i regel sämst. Tittar vi på den stora samhällsekonomiska förlusten då till exempel patienter inte kommer i tid till bokade läkarbesök så måste den vara märkbar. Ett alternativ skulle vara att konkurrensutsätta företagen eller så skulle ingen i kedjan bokning till chaufför få betalt om inte transporten skötts rätt. Jag har inga svar men politiker, varför gör ni inget??? Det är ett hyckleri då vi i Sverige tror att vi är bäst trots att vi vet att mycket i samhället kapsejsar, titta på till exempel Jamaica, de vet i alla fall att allt deras samhälle inte alltid fungerar men de hycklar i alla fall inte med det.

Rotary i Höör gör en donation

Innan jag skrevs ut från Orup i Höör i februari i år så undrade överläkare Tufvesson om jag ville komma och prata inför hans hot-shot polare vid Rotary i Höör. Så sa han naturligtvis inte, han ville att jag skulle komma och prata inför samhällsbärarna vid Rotary i Höör. Det tyckte jag väl att jag kunde göra och sen glömde jag bort det men det gjorde inte överläkare Tufvesson så när jag skrevs in igen så påminde han mig och jag har ju lovat så ikväll var det dags. Efter helgens omvända dag mot natt så kände jag mig rätt trött samt att jag jobbat hela dagen så när vi mellanlandade hemma så ville jag bara krascha i soffan. Mellanlandningen skulle vara kort men tack vare färdtjänsts inkompetenta bokare så blev jag en timme sen. Rotarygänget hade ätit färdigt men de lyssnade på min berättelse och Bertil (Tufvesson) fyllde i och berättade om alla medicinska termer. Våra åhörare var mycket intresserade som ställde många frågor och på stående fot lovade de att ge en donation till sepsisfonden som tack för att jag kom dit.

 Innan min resa hem påbörjades så satt jag och Bertil och pratade en stund. I morgon ses vi igen, han i sin läkarrock och jag i mina träningskläder. När jag väl kom hem halv 10 så var jag rätt glad över att jag inte kraschade i soffan då Sverige ligger under i landskampen och så hade ju inte sepsisfonden fått några pengar…

Protesproblem

Måndag igen, ganska skönt faktiskt efter att jag och Dan var partyproffs i lördags. I vanlig ordning gick vi sist från brorsan och Sofias inflyttningsfest. Märkligt, hur gamla, halta och lytta vi än är så ska vi stanna längst, kul var det i alla fall. Måndagar är för närvarande mina fifty-fifty dagar. Förmiddag på jobbet, där det för övrigt var strömavbrott halva tiden, och eftermiddag på Orup. I helgen har jag känt att jag har ont längst ut på det högra benet, det är kortare än det vänstra så troligtvis ville kirurgerna rädda så mycket som möjligt av benet på bekostnad av mjukdelarna. Resultatet blir att benet sitter så ytligt och nu har det tagit stryk av de nya proteserna. När jag idag skulle ta på proteserna så gick de för det första knappt på då benen är svullna men då jag reste mig upp så sjönk benen ner. Smärtan blev alldeles för stor på det ytliga benet så det blev bara några få steg innan jag fick sätta mig igen. Men, så här är tydligen livet för protesanvändare, oändligt lång invänjningsperiod för kroppen. Nu ska dock protesingenjörerna justera dem imorgon så har jag tur så ska det fungerar bättre på onsdag.