Nytt hjälpmedel

Så har då den specialanpassade rollatorn anlänt. Specialgjord för pygméer som ska lära sig gå, eller för lårbensamputerade med titanförankring i benen.  Med denna lilla tingest ska jag träna på att gå hemma med de korta proteserna, inget man drar ut på stan med om man inte vill bli nedsprungen av lite längre vuxna. Lite kul att det ingår korg om jag t.ex skulle behöva stanna och läsa på mina små promenader runt lägenheten. Den är inte bara liten, anpassad till min längd utan den har även skålar att lägga armarna i som passar bra för den som även är underarmsamputerad. Gissar att det inte finns så många liknande på marknaden.

Annonser

Med benen genom stan

Idag var jag och besökte min ortopedingenjör på Aktiv ortoped då benen behövde höjas något då jag sist blev så kort så jag inte nådde ner till fotstödet på jobbets inneelrullstol. Samtidigt så justerade han de korta proteserna som skilde lite i höjd. Då jag sen skulle sticka hem så sa han att han och min sjukgymnast tyckte att jag skulle ha benen på då jag åkte hem. Direkt kom ursäkterna haglande; jag skulle ta blodprov direkt efter, kjolen var för kort så för mycket av proteserna skulle synas, det var för mycket kullerstenar så jag skulle skaka för mycket. Längre hann jag inte innan jag hörde hur oerhört korkad jag lät. Klart jag skulle ha dem på! Vi hann knappt lämna Aktiv ortoped förrän jag märkte ett problem, kjolen var mycket riktigt för kort så den flög upp i stormen. Vi rådde bot mot detta genom att snurra halsduken runt så det såg istället ut som en alldeles för snäv kjol med en något avvikande färg längst ner. Blodprovet gick galant, ingen anmärkte på där att jag hade konstiga ben. Kullerstenarna var dock lite jobbiga, jag fick ha koll på fötterna så de inte skakade av framåt för i så fall skulle det ha kunnat ske en väldigt märklig vurpa. Men hemfärden gick bra, all oro kom på skam.

Tyngre träning

Idag påbörjades ännu en träningsperiod på Orup, jag har sådan oerhörd tur som får komma tillbaka om och om igen. Det började med att jag skrevs in och träffade all underbar personal på avdelning 107, stroke och allmänmedicin eller stroke och klabbet som brorsan kallar det för, jag tillhör då klabbet. Efter det så träffade jag min sjukgymnast, eller fysioterapeut som det ju heter nu. Jag visade först hur det fungerar med korta proteser och med långa proteser då hon precis kommit tillbaka efter föräldraledighet och inte varit med om de nya proteserna. Vi diskuterade sedan hur viktigt det var för mig som har så lite kropp och så mycket icke-kropp att bli väldigt stark och smidig i den faktiska kroppen så den orkar med icke-kroppen, dvs proteserna. Jag har fram till nu tränat ganska lätt men med många repetitioner när det gäller styrketräning men tycker inte att det gett så stora resultat. Nu ska vi istället köra tyngre träning men med få repetitioner så jag knappt klarar den sista repetitionen. Hon visade sen sin kreativa förmåga genom att använda de korta proteserna som fästanordning till olika tyngder och sen körde vi i gång. Har jag inte träningsvärk imorgon så får jag nog aldrig det. Jag berättade också att jag hade så ont i benet förra veckan och jag känner mig väldigt stel på framsidan av höger lår. Vi diskuterade om detta kan ha något samband så för att träna upp smidighet så blir det mycket stretching. Jag känner mig väldigt peppad att köra igång en ny träningsperiod på halvtid igen.

Mitt i all denna motivation så är det fortfarande instabilt med assistansen, när denna vecka är slut så kommer sammanlagt sju assistenter varit inne och jobbat. Tre nya denna vecka men jag får väl vara glad så länge någon kommer…

Besiktning i Mölndal

Vad göra under semesterns första dag? Varför inte sitta på motorvägen mellan Lund och Mölndal?  Det var dags för 6-månaders kontroll av titanskruvarna fast det bara gått fem månader så jag styrde kosan norrut. Först en röntgen och sedan träff med läkare, sjukgymnast och ortopedingenjörer, närmare bestämt tre stycken. Vi började med att diskutera rehabiliteringen och smärtan och sen tog läkaren en titt på benen. Han tyckte att det såg okej ut med tanke på förutsättningarna med min extremt ärriga hud. Vad jag ska se upp med är infektioner vid hudöppningen då huden inte sluter helt runt skruvarna än. Han frågade också om jag vill operera in titanskruvar även i armarna och det svarade jag såklart ja på. Det kommer ju inte att ske genast men planeringen kommer att inledas så förhoppningsvis inom ett år. Det känns ju bra för då kan jag komma igång ordentligt med benen innan allt arbete kring armarna kommer igång. Men där i mellan är det tänkt att plastik ska fixa lite med underläppen. Men nu tänkte jag ta ledigt lite från alla läkarbesök.

Adjö Orup (för denna gång)

Så var vårens rehabperiod på Orup slut och som vanligt har jag blivit förstklassigt behandlad. Träningen med proteser har gått framåt men vi har nog kommit dit vi kan just nu med tanke på att titanskruvarna måste läka fast mer innan vi kan ta nästa steg. Jag har tränat belastning med korta och långa proteser, balansen med dem båda, uppresning och sittande igen med långa proteser, gångträning med hjälp av gåbord. Vad gäller gångträningen så har jag gått ungefär 20-30 meter då jag avlastat med ett gåbord men sen har det gjort för ont och jag har fått vila. Efter en dag med intensiv träning så brukar den beryktade ossehang-overn infinna sig på kvällen. En hang-over som en väldigt liten och snäv skara nyopererade och amputerade känner till till skillnad från den mer vanligare hang-overn som ibland kan infinna sig på söndagar. Till hösten då det gått ytterligare några månader så kommer jag eventuellt att skrivas in på Orup igen för en ny rehabperiod och då är nog skruvarna mer inläkta så det inte gör så ont att gå.

Stughelgen har också inletts och jag och David har hunnit besöka vårt smultronställe två helger i rad då Dan fått vara hemma för att jobba. David har också hunnit med att bada två helger i rad och det är inte klokt vad det är gott med grillat och rosé igen så här i början av säsongen! Tycker jag alltså, inte David. 

Kalle Anka

Träningen är i full gång på Orup och såret på högerbenet är nästan helt läkt. Idag har jag fortsatt med balansträningen med min korta proteser, även kallade stubbisar. Att det innebär smärta i benen då de ansträngs är jag väl medveten om då skruvarna håller på att växa in i skelettet men idag var det något mindre märkbart i högerbenet. Det är en framgång och då ser man ut så här, väldigt lik Kalle Anka.  Märk väl att jag faktiskt inte håller i britsen, det är minst en millimeter luft mellan armar och brits, ett under i balans… Under eftermiddagen så fortsatte träningen med de långa proteserna och idag tillät smärtan i alla fall 20 steg med gåbord. Tidigare har det gjort för ont så jag har mer hängt på gåbordet för att avlasta och då mer bara ståtränat.

Osseo hang-over

I söndags hade jag en wine hang-over och imorgon får jag tydligen förvänta mig en osseo hang-over. Idag var det nämligen dagen D på Orup, jag skulle testa att stå, gå och sitta med långa proteser. Jag har tidigare gått med långa proteser men då satt dessa fast i hylsor men nu skulle de förankras direkt i skruven som sitter direkt i skelettet. Kerstin som är sjukgymnast och Eva som är ortopedingenjör tog tåget från Göteborg, hyrde bil i Lund och styrde mot Höör. Emil som också är ortopedingenjör kom från Lund med mina proteser. Två läkare och en sjukgymnast som alla jobbar på Orup var också med. Med denna enorma uppslutning så var jag ju bara tvungen att göra mitt bästa. Proteserna justerades och sen skruvades de fast på skruvarna i mina ben och sen testade jag att resa mig upp med hjälp av ett gåbord och två sjukgymnaster.  Och tänk att det gick riktigt bra! Jag fick sen sätta mig ner och resa mig igen några gånger. Efter detta fick jag gå lite men då började det att göra ont. Kerstin förklarade att det gör ont i början och då ska man lugna ner sig. Om två år så kommer skruvarna att vara till 90 % integrerade och nu har det bara gått två månader så jag ska förvänta mig att det känns. Imorgon kommer jag därför att få den beryktade osseo hang-overn, dvs ont i benen, men det går över. Jag fick även testa att ha dem på då jag satt i rullstolen och det kändes inte konstigt att sitta med dem för de kändes som en del av mig.  Jag kommer även att träna en del med mina så kallade stubbisar och det är korta proteser som man använder för att träna upp trycket in i benen. Dessa fick små svara ankfötter vilket ger en bredare bas vilket i sin tur gör det enklare att hålla balansen. Måste dock erkänna att jag blev väldigt lik Kalle Anka i dessa. Nu börjar alltså den stora utmaningen att successivt lära mig konsten att gå igen.

Fest och operationslöst

I lördags kom mina vänner och hälsade på mig så det blev vin, mat och massor med prat. Så som det ska vara då man känt varandra i en evighet eller i alla fall sen vi alla bodde i Älmhult och det var ju ett tag sen. I söndags var jag därför ganska seg men passade då på att lufta såret på benet i tre timmar, den sista stöten mot dagens besiktning. Idag åkte jag nämligen upp till Mölndal med en fullpackad väska för planen var operation imorgon om inte såret läkt i önskvärd omfattning. Jag var lite nervös då läkaren slet av omläggningen men han behövde bara kasta en blick på det innan han ställde in operationen. Om nu inte jag hemskt gärna ville opereras, frågade han med ett leende? Men nej, det ville jag ju inte! Nu är det ju dock så att såret är inte läkt än och det kommer att ta tid innan det är läkt då huden ärrats tre gånger av kirurgernas skalpeller men det är nu inget farligt sår. Nu är jag hemma igen och ser fram emot torsdagens utprovning av långa benproteser vilket jag mycket hellre gör än ligger nyopererad på Mölndals sjukhus. Imorgon blir det jobb istället för sjukskrivning!

Eventuell transplantation

Dagen har spenderats på Orup, klarade av att hoppa hela 35 minuter på studsmattan och stå sammanlagt 40 minuter på de korta proteserna. Förutom dessa framgångar så tränade jag även hela kroppen. Min sjukgymnast följde sen med hem och det visade sig att det gick att utföra de flesta träningsmomenten hemma. Sjukgymnasten från kommunen kom och lånade ut en stor fyrkantig kudde som jag kan ha som stöd då jag tränar med att stå vid soffan. En ganska bra dag. Min läkare från Mölndal ringde sen för att kommentera de bilder som jag mailat upp till dem på såren på mitt högra ben. Han var inte alls nöjd med min förmåga att läka så han vill nu överväga en hudtransplantation. Jag är bokad till operation den 4 april men jag ska åka upp dagen innan och om min kropp hittat förmågan att läka så ställer vi in operationen och jag får åka hem. Nu gäller det alltså att läka för jag vill verkligen inte behöva göra ännu en hudtransplantation. Förra gången jag tvingades att flytta hud så var jag inte ens medveten men läkarna flyttade hud från min rygg till utsidan av låren. Detta var strax efter amputationen och min hud var så svårt skadad så det var enda möjligheten. Då tog det ett år innan såren på ryggen var läkta och med det all smärta. Nu är det så klart inte så mycket hud som ska flyttas men frågan är var läkarna ska hitta oskadad hud, jag har ju en del ärr. Så, tips om läkning på två veckor emottages med största tacksamhet!

I stående

Varför ska det vara enkelt att åka till Mölndal med sjukresor då det kan vara krångligt. Idag skulle jag göra min åttonde resa till Mölndals sjukhus och då taxin kom så fick jag helt enkelt inte plats med min elrullstol då det redan satt en man i elrullstol i bilen. Skånetrafiken påstod att jag inte bokat med elrullstol vilket jag naturligtvis hade gjort men bokaren hade helt enkelt valt att ignorera detta. Jag bytte snabbt till min manuella rullstol som går att fälla ihop och hoppade över i ett säte så vi kom iväg. Väl framme i Mölndal så hade föraren fel adress dit jag skulle men jag lotsade honom rätt då jag först skulle till Ortopedkliniken där sjukgymnasten finns vilket är i en annan byggnad än själva sjukhuset. Chauffören var sen snäll och kollade upp min resa hem men då fanns inte den. Jag började så smått undra om kvinnan som bokade min resa hade rökt på eller något. Min assistent gjorde sen en heroisk insats som lyckades återboka min resa hem.

Nu var jag i alla fall framme på Mölndals ortopedklinik där sjukgymnasten Kerstin var med ortopedingenjör samt min sjukgymnast från Orupssjukhuset. En hel delegation som bestämt sig för att få upp mig på benen och då måste jag ju leverera. Vi började med lite uppmjukning på britsen och sen fick jag på mig mina korta övningsproteser. Kerstin instruerade hur jag skulle vända mig på magen och sedan baklänges hasa ner på golvet, detta för att testa hur långt läkningen av skelettförankringen kommit. Det visade sig att den kommit väldigt långt.  Fem veckor efter operationen så klarade både mina ben och skruvarna att bära hela min tyngd och det var så underbart att få sträcka ut och vara i stående igen. Efter lite justerande så gjorde vi om proceduren igen och det blev enklare att både hasa ner och sen upp igen. Vi gjorde upp planer så nu ska jag till Orup och träna två gånger i veckan med start nästa vecka. Om en månad så kommer både sjukgymnast och ortopedingenjör från Mölndal till Orup för då är det dags att börja träna med långa proteser.

Efter detta besök så skulle vi åka inom Mölndals sjukhus, var antagligen detta moment som strulat till det för min förmodade pårökta bokare på Skånetrafiken. Väl där så fick jag träffa min läkare som ville se hur såren runt skruvarna läkte. Det högra benet var helt godkänt men det vänstra var fortfarande lite sårigt. Jag ska fortsätta att lägga om bara det vänstra benet med luftiga förband dagligen och om två veckor så ska jag skicka upp en bild för beskådande så ringer läkaren sedan upp mig, betydligt enklare än att åka upp en gång till. Vill det inte läka så blir det kanske en mindre hudtransplantation. Glädjande nog så drog han antibiotikan så kanske jag skulle våga mig på ett glas rosè till Melodifestivalen på lördag?