Utomhusträning

När värmen är som hetast gäller det att vara uppfinningsrik och samtidigt utmanande med sin träning. Den får helt enkelt flyttas utomhus.  De korta proteserna sattes på i soffan inomhus och sedan var det enkelt att ta sig ner på golvet och ta sig bort till rampen som går från köket och ut till altanen, men hur skulle jag ta mig ut? Det fick lösa sig genom att jag gick på rumpan ner för rampen, ut på altanen och sen vidare nerför nästa ramp och ut i trädgården. Där kunde jag sen resa mig och gå ett varv runt stugan med hjälp av rollatorn. Men vad trädgården är bucklig, den är ju liksom ojämn överallt och jag upptäckte en uppförsbacke då jag skulle till baksidan av stugan. Nästa utmaning var ju sen att ta sig in i stugan igen. Bästa sättet blev att sitta ner och gå baklänges på rumpan uppför rampen. Svettigt och jobbigt men en massa idéer dök upp på hur jag ska kunna vidareutveckla detta projekt.

Annonser

Förlängd Orup

Idag var det meningen att jag skulle tacka för mig på Orup för denna gång. Jag har dock turen att få ytterligare fyra träningstillfällen där så därför är tanken att jag istället ska skrivas ut den 3:e maj. Detta för att jag i tisdags fick en ny hand att träna med och dels för den uppkomna infektionen i benen förra veckan. Infektionen har gjort så jag inte kunnat träna för fullt under några pass. Denna infektion är dock på bättringsvägen nu efter en veckas envist intagande av antibiotika. Om en vecka blir det besiktning i Mölndal för vidare eventuell medicinering. En infektion stoppar dock upp det flyt jag var inne i innan, jag har till exempel inte stått på jobbet på två veckor och har inte heller kunnat gåträna på riktigt då det helt enkelt gjort för ont. Jag har dock fortsatt att ha benen på i min vardag. Men det är väl så det är med rehabilitering, två steg framåt och ett tillbaka. Så länge det i alla fall är plus på framstegen och inte bakstegen…

43 dagar

…med antibiotika är nu äntligen över. Idag ringde läkaren från Mölndals sjukhus och sa att det räckte. Nu ska vi se hur hudgenomgångarna mår efter en månad utan antibiotika för då ska jag få träffa en infektionsläkare uppe i Mölndal. Jag har visserligen mått ganska bra under hästkuren men det ska ändå bli skönt att låta kroppen slippa utstå denna medicin ett tag nu.

Tisdag idag så då var jag på Orup och Dan var med som assistent. Anledningen att Dan var med, förutom att se hur min rehabilitering går, var för att ett bilanpassningsföretag var på Orup för att berätta hur man kan anpassa en bil så sådana som jag kan köra igen. De gick igenom hela proceduren, först ska ett läkarutlåtande tillsammans med en ansökan skickas till Försäkringskassan. Därefter är det bara att vänta tills de, förhoppningsvis, ger klartecken. Sedan ska man välja en bil och sedan ska den anpassas. Vi fick se hur det går att köra in med en elrullstol och docka fast den vid förarplatsen och sen ska det gå att köra via en joystick. Om Dan istället vill köra så skjuter man bara passagerarsätet till förarplatsen och så kör han. Jag måste ju sen så klart lära mig att köra på detta nya sätt men det behövs i alla fall inte tas något nytt körkort. Nu är det alltså bara att skicka in en ansökan och hoppas att Försäkringskassan anser att jag ska få rätt att köra igen.

Läskigt

Idag skrevs jag återigen in på Orup för en ny träningsperiod. Det är nu tre månader sedan jag var där sist och då skruvarna växt fast ytterligare så är det dags att utveckla protesträningen. Jag provade att gå i de korta proteserna med hjälp av rollatorn och det kändes som om jag kunde gå hur långt som helst. Jag gick även med de långa proteserna med hjälp av ett gåbord och jag kunde nu gå betydligt längre än i höstas utan att det började göra ont. Problemet är att jag mest använt proteserna som ett träningsredskap och inget hjälpmedel. De är mer ett hinder i vardagen än en hjälp och detta måste nu vändas. Jag måste helt enkelt ha proteserna på mer även om det är bökigt så de till slut inte är ett hinder. Anledningen till att jag inte haft dem mer är rädsla, bekvämlighet och känslan av att vara i en situation som jag inte kontroll över. När jag står där uppe med de långa proteserna så har jag ingen kontroll och ideér dyker upp som: sitter de fast, böjer sig knäna som de ska, har jag verkligen kontakt med golvet, tänk om jag ramlar. Detta är läskigt men det finns bara ett sätt att bli säkrare och det är träning, träning och åter träning. Till att börja med måste jag tvinga mig att ha dem på även om jag bara sitter och detta ska vi ta i korta steg, till att börja med ska jag ha dem på då jag åker fram och tillbaka till Orup, sen när jag hämtar David och sen ska detta byggas på mer och mer. Läskigt men nu går tåget och då gäller det att vara på, om jag vill lära mig gå igen alltså och det har jag ju lovat David och löften ska man hålla.

Några små steg

Nu har jag ätit den superstarka antibiotikan, Heracillin 1,5 gram tre gånger om dagen i tre dagar. Bara 18 dagar kvar alltså… Magen har börjat reagera men det är bara att härda ut om jag vill bli infektionslös i benen vill säga. Jag brukar aldrig reagera på antibiotika men denna variant är extra ettrig, antagligen för att den är så stark.

Idag var det min träningsdag då det inte är arbetsdag. Träningen består av konditionsträning på studsmatta samt styrketräning av armar och ben, de sistnämnda med både korta och långa proteser. Efter det så går jag med de korta proteserna med en minirullator som stöd. Idag tuffade jag till mig och föste rullatorn framför mig med magen och gick några steg utan stöd fram till dess att smärtan satte in. Men det var ett stort framsteg, nästa gång kan jag kanske gå några steg till innan smärtan sätter in. Det gäller ju att vara i fin form för nu är det snart bara en vecka kvar innan träningen på Orup sätter fart igen.

Nytt hjälpmedel

Så har då den specialanpassade rollatorn anlänt. Specialgjord för pygméer som ska lära sig gå, eller för lårbensamputerade med titanförankring i benen.  Med denna lilla tingest ska jag träna på att gå hemma med de korta proteserna, inget man drar ut på stan med om man inte vill bli nedsprungen av lite längre vuxna. Lite kul att det ingår korg om jag t.ex skulle behöva stanna och läsa på mina små promenader runt lägenheten. Den är inte bara liten, anpassad till min längd utan den har även skålar att lägga armarna i som passar bra för den som även är underarmsamputerad. Gissar att det inte finns så många liknande på marknaden.

Med benen genom stan

Idag var jag och besökte min ortopedingenjör på Aktiv ortoped då benen behövde höjas något då jag sist blev så kort så jag inte nådde ner till fotstödet på jobbets inneelrullstol. Samtidigt så justerade han de korta proteserna som skilde lite i höjd. Då jag sen skulle sticka hem så sa han att han och min sjukgymnast tyckte att jag skulle ha benen på då jag åkte hem. Direkt kom ursäkterna haglande; jag skulle ta blodprov direkt efter, kjolen var för kort så för mycket av proteserna skulle synas, det var för mycket kullerstenar så jag skulle skaka för mycket. Längre hann jag inte innan jag hörde hur oerhört korkad jag lät. Klart jag skulle ha dem på! Vi hann knappt lämna Aktiv ortoped förrän jag märkte ett problem, kjolen var mycket riktigt för kort så den flög upp i stormen. Vi rådde bot mot detta genom att snurra halsduken runt så det såg istället ut som en alldeles för snäv kjol med en något avvikande färg längst ner. Blodprovet gick galant, ingen anmärkte på där att jag hade konstiga ben. Kullerstenarna var dock lite jobbiga, jag fick ha koll på fötterna så de inte skakade av framåt för i så fall skulle det ha kunnat ske en väldigt märklig vurpa. Men hemfärden gick bra, all oro kom på skam.

Sista träningen

Idag avslutades träningen på Orup för i år. Jag har dock sådan oerhörd tur så jag får komma tillbaka igen nästa år. Jag brukar skämta med personalen att de skulle tänkt sig för innan de tog in mig sommaren 2014 för de blir aldrig av med mig. Jag är så enormt tacksam över att de om och om igen tar sig an mig och min rehabilitering. Men bara för att träningen är slut där så är den inte slut hemma. Vad har jag då lärt mig under hösten? Jo, att resa mig upp i stående, med hjälp av ett gåbord som stöd men med kraften av mina armar. Stå och gåträningen har accentuerats så mina ben saknar proteserna då de inte sitter på plats. Jag har lärt mig att förflytta mig mellan brits och rullstol med proteserna på. Britsträningen har utvecklats så jag har proteserna på då jag gör höftlyft, benlyft samt rygglyft vilket resulterat i en hel del träningsvärk. Varför jag inte kommit längre beror på smärtan i benen och den kan bara försvinna genom att skruvarna växer fast mer och det bästa sättet att påskynda detta är genom belastning. Vad som kommer att fokuseras på till våren är gåträningen då skruvarna förhoppningsvis växt fast ännu mer. Men det är inte bara benen som tränats, jag har även kört en del med armproteserna, vävt en hel löpare på 120 centimeter! Vad som känns positivt är att jag känner mig säkrare på hur armarna fungerar men det är svårt att använda dem i vardagen då de sitter fast med hylsor som glider och gör ont. Men även den träningen kommer att fortlöpa till våren. Dagarna på Orup har varit späckade med träning och jag har fått mycket värdefulla träningstips som går bra att göra hemma men framför allt så ska jag fokusera på att stå för att belasta.

Cykla med proteser

Idag tog jag ytterligare ett litet steg med protesträningen. Min sjukgymnast från Mölndal hade för andra gången tagit sig ner till Orup för min skull och för att ge oss lite nya träningstips. Även ortopedingenjören från Lund var närvarande för diverse inställningar av benen. Jag fick för det första lära mig att resa mig med hjälp av gåbordet utan att höja själva bordet som jag gjort tidigare, nu fick jag böja mig fram, ta hjälp av armarna och resa mig upp i halvstående och då stannar proteserna i det läget och då flyttar jag armarna framåt på gåbordet och rätar upp mig. Vips så är jag i stående! Vi tränade även på att jag skulle sätta mig mjukt, detta är något jag tidigare tyckt varit lite otäckt men nu gick det väldigt enkelt. Men det absolut häftigaste jag testade var att cykla med proteserna, nu var det så klart sittande men ändå.  På fem minuter lyckades jag dessutom, enligt displayen, förbränna hela tio kalorier!

Sårkontroll

Ögat som sved så mycket i fredags så jag fick ha specialdroppar utskrivna gav mirakulöst med sig under lördagen. Det gjorde dock ganska ont i operationssåret så jag fick knapra en del smärtstillande. Så länge man är inne i pillerknaprandet så känns allt helt okej förutom att det är svårt att sova samtidigt som man är otroligt trött. Man fastnar i ett jobbigt dvalliknande tillstånd. Smärtan gav med sig under söndagen så då slutade jag som en naturlig följd även med det smärtstillande. Måndagen blev därför en oerhört trött historia. Jag somnade under taxiresan upp till Orup, på ett mediyogapass, i taxin hem samt framför rapport halv 8. Däremellan försökte jag träna vilket var nästintill omöjligt då man bara vill sova, jag och sjukgymnasten kom därför fram till ett nytt motto: ”don’t do drugs and work out”, som om ingen visste det? Under tisdagen var jag dock i bättre form men då krånglade ena benprotesen något då gängorna kändes lite slitna så det gick att dra av protesen då den satt på. Inte helt bra vid gångträning.

Idag var jag på återbesök hos Plastik för en sårkontroll. Såret på halsen där hud tagits ifrån hade läkt riktigt fint. Sköterskan tog bort plåstret på hakan och förklarade att bandaget var fastsytt i huden och dessa stygn plockade hon bort. Hon plockade sedan fram en spegel men innan jag fick se mig i den så varnade hon att det var sårigt, blåmärken och märken av stygnen syntes samt att det var som en grop i hakan. Jag blev ganska nyfiken på att få möta monstret hon beskrev i spegelbilden och visst såg det konstigt ut men samtidigt så gick det att se potentialen av hur det kommer att se ut då det är läkt. För att inte skrämma ihjäl omgivningen samt skydda det nyopererade området så fick det bli ett nytt bandage. Återbesök om en vecka.