I snart tio år så har jag varit i en ständig rehabprocess. Nu vill jag inte vara det längre. Jag vill känna att jag är klar, färdig, nöjd, tillfreds med var jag är nu. Det här har varit en långsam process men jag har nog varit där ganska länge men det är först nu som jag på riktigt insett det. När jag första gången insåg att jag var amputerad 2014 så var det tanken på att jag via proteser skulle kunna gå och vara som tidigare det som gjorde att jag så lätt kunde acceptera det faktum att jag var kvadrupelamputerad. Hade jag då vetat att det inte skulle kunna gå så hade det antagligen sänkt mig totalt. Men med åren har en acceptans växt fram där jag känner mig fullkomligt nöjd med var jag är och hur mitt öde blev. Att sitta i rullstol är faktiskt inte hela världen.
I sju år har jag haft osseointegrerade titanskruvar inopererade i lårbenen. Det var tre smärtsamma operationer i Mölndal men vinsten skulle bli att det enkelt skulle gå att sätta fast proteser och då kunna gå. Det lätt simpelt men nu sju år senare så har jag fattat det oåterkalleliga beslutet att operera bort dem. Anledningen är att i sju år har jag haft infektioner från och till vilket behövt hävas med långa antibiotikakurer vilket i sin tur påverkat kroppen så som antibiotika gör. När jag säger långa kurer så har tidsperioderna varat mellan åtta veckor till ett helt år. Däremellan så har jag ständig smärta med olika styrka. Lägg där till att det gör ont att gå och när jag väl står upp så måste min balans göra hela jobbet då jag inte har några knän som kan häva ett eventuellt fall. Om jag sen skulle ramla så har jag inga händer att ta emot med vilket hade resulterat i ett handlöst fall. För att sen då kunna gå så behöver jag ett gåbord framför mig som på bilden vilket försvårar gåendet i alla andra sammanhang än i träning. Nackdelen med att ta bort skruvarna är ändå de stora träningsmöjligheterna som de gett. Komma upp i stående, göra situps med proteserna med mera. Men jag får komma på nya träningssätt, jag har ju ändå studsmattan kvar. Slutsatsen blev ändå att det kostar mer än det smakar. På tisdag går taxin 03.45 för vidare resa till Mölndal och operation och sen är titanskruvarna historia och med det alla infektioner och smärtor.
. Sedan jag fick den här i juni 2015 så har jag alltså bara hemma hasat runt 100 mil. Tänk på det alla ni som går, på knappt sju år så knatar ni 100 mil, och det bara hemma. Det är som att gå/köra rullstol fram och tillbaka mellan Malmö och Lund 25 gånger eller enkelresa till Östersund. Hade varit en syn, att se mig i en pytteliten elrullstol ta mig till Östersund. Det tar ju dock knappt sju år och den behöver ju laddas var tredje kilometer, men ändå, tänk hur långt det är. Så här glad blir man över att det är fredag och över att ha en rullstol som kört 100 mil, enbart inomhus i hemmet.
Så här ser det ut på hemmakontoret där jag jobbat hela hösten och det lär fortsätta hela våren.
men upptäckte snart att huset faktiskt ändå slutar under träden. Vi har alltså grund, väggar och tak nu men sen är det inte så mycket mer
men det ger ändå en känsla av hur det kommer att bli, nytt, fräscht och så pass stort att även jag med alla mina hjälpmedel får plats. Trädgården behöver nog en hel del omsorg efter det burdusa bygget 
men tänker samtidigt att det ger sig när vi kommit så långt. Innan den gamla stugan revs så försökte vi rädda de växter vi ville ha kvar men äppelträdet fick offras för byggarnas maskiner. Men det gamla trädet hade nog dött inom kort ändå. Mina föräldrar var med, de var ju tvungna att få bevittna förödelsen deras dotter dragit över deras gamla stuga, så vi gick den vanliga rundan längs med havet och avslutade med en fika vid den nyöppnade restaurangen längst ut på udden. Vi lämnade föräldrarna i Kristianstad och körde sen hem i vintertidsmörkret och det höstdeppiga regnet. Men det var kanske bara jag som tyckte det var söndagsdeppigt då jag är den enda som skulle jobba som idag, de två andra i familjen har ju höstlov. Känns ändå faktiskt ganska vuxet att jobba på höstlovet så då är jag väl det, vuxen.
Här står jag och lillebror framför den gamla verandan. Allt eftersom åren gick så växte kraven på en modernisering fram. 1982 byggde min far till en altan och ökade kökets yta. Någon gång i mitten av 80-talet så fick tomterna friköpas och då fick de små gatorna namn och stugorna nya nummer så nu bodde vi på Krusbärsstigen 8134 istället. 1989 så drogs vatten in varför ett badrum med toalett och dusch byggdes till, oerhört skönt att som sextonåring slippa sminka sig på utedasset. Samtidigt så fick jag och brorsan varsitt sovrum då vi vuxit ifrån det här med att dela rum så nu fanns alla bekvämligheter. Men åren fortsatte att gå och i och med mina amputeringar 2014, för övrigt den enda sommaren jag inte besökt stugan hittills, så blev det problem då jag återigen skulle till stugan. Det var nämligen nivåskillnader mellan trädgård och altan samt mellan altan och stuga, detta fick därför avhjälpas med hemmabyggda ramper. 
Det gick inte heller att ta sig runt i stugan pga trösklar och smala dörrar, men just då, 2015, så spelade detta en mindre roll då huvudsaken var att jag kunde komma dit igen. Men de här åren med sålängelösningar fick ett slut förra året då vi insåg att stugan helt enkelt behövde anpassas. I slutet av förra sommaren så tog vi dit en hantverkare och framförde våra önskemål; höja altanen så den var i samma nivå som stugan, vinterbona och bredda dörrarna. Vi fick svar att om altanen skulle höjas så måste hela taket höjas, skulle han sen hitta något, typ fukt i golv och väggar, när den skulle vinterbonas så kunde det bli hur dyrt som helst. Tanken började växa fram om vi inte skulle riva den gamla sommarstugan med grund från 1951 och bygga ny? Men det var ju tvunget att förankra detta beslut hos mina föräldrar, trots att de skrivit över stugan på mig men jag var ändå tvungen att ha deras godkännande, kände jag. Det visade sig att de inte alls vara av den sentimentala typen då orden löd, ordagrant ”omkull med skiten”. Nu påbörjades en process som varit så lång och krånglig så om vi vetat det då så hade vi nog stoppat redan då. Men som tur väl var så visste vi inte det! Först kontakta banken, sen hitta en entreprenör, sen träffa entreprenör med arkitekt, sen beställa en nybyggnadskarta, sen träffa banken igen, sen få en budget, sen ansöka om bygglov med kompletteringar, sen hitta en kontrollansvarig, sen skaffa en färdigställandeförsäkring, sen träffa banken, sen träffa entreprenör och byggare, sen rensa stugan och med det behålla, slänga eller skänka möbler, sen flytta om växter i trädgården…och det är där vi är nu… det har tagit ett år men förra söndagen blev vi av med boden, som för övrigt är det ombyggda utedasset, 
och i torsdags så revs stugan så nu har vi detta ökenlandskap
Fortsättning följer…
kvadrupelamputerad 