Lurad av Telia

Ända sedan jag flyttade hemifrån och skaffade min första fasta telefon på 90-talet så har jag varit Telia trogen. Kanske lite dyrare men alltid bäst kvalitet och bäst täckning. Nu har denna trohet fått sig en rejäl knäck. I måndags var jag och Dan i Teliabutiken i Lund och bytte mobiltelefoner och passade på att skaffa ett familjeabonnemang samtidigt. Säljaren var en ung kille som verkade lite trött men han upplyste oss om att vi kan få 30 GB att surfa på istället för 6 GB då vi är så trogna kunder. Inte för att vi surfar så mycket på de små mobilerna då jag föredrar den något större Ipaden och Dan sin dator men om de nu var så generösa så varför inte? Vad han inte informerade oss om var att han då stängde av vårt mobila bredband som vi använder i stugan för att just använda nämnda iPad och dator. Det upptäckte vi först då vi kom upp till stugan på onsdagen då vi inte hade något nät. Då vi får 20 GB varje månad så har vi under vintern sparat denna surf varför vi när sommaren kommer har närmare 150 GB i vår lilla router som räcker under hela semestern. Det var nu hela Teliacirkusen startade. Då kundtjänst stängt så fick jag chatta med en Teliakille som skrev att det här löser de nästkommande dag via en s.k callback och han slängde in lite extra surf på min mobil så vi kunde internetdela under onsdagkvällen. Rätt mycket mer krångligt men det funkar ju för en kväll. Dagen därpå så kommer samtalet från Telia. En ung kille som bara upprepade mantrat ”jag förstår att ni är besvikna men jag kan inte koppla in det mobila bredbandet då det är avslutat”. När jag berättade att det stängts av utan att vi blivit informerade och att vi mer än gärna bara har 6 GB surf på våra mobiler så han istället kan säga upp det och sätta igång bredbandet så upprepades mantrat. Jag bad honom be en chef ringa mig men naturligtvis var det ingen chef som ringde mig. Men om vi åkte till en Teliabutik så skulle de kunna hjälpa oss. Då stugan ligger i Sölvesborg och närmaste butik ligger i Kristianstad så åkte vi de tre milen dit. Men där fick vi veta att de har ännu mindre befogenheter än Kundtjänst och han bad om ursäkt över att vi ännu en gång blivit felinformerade. Sex mil i bil i onödan, men en supportlinje skulle ringa mig halv 7 på kvällen. Nu var det en kvinna som ringde men hon kunde inte koppla in det mobila bredbandet då det måste gå minst 30 dagar innan det kan kopplas in då det blivit uppsagt. Nu var jag så arg så jag kokade och sa att vi inte blivit informerad utan ni har tagit vårt bredband och nu vägrar ni att hjälpa oss? Det märktes att även denna person inte var speciellt intresserad av att hjälpa oss då vi ”faktiskt sagt upp vårt mobila bredband”. Imorgon ska Kundrelationer så ringa oss men vi tror inte vi får någon hjälp där utan vi måste nog åka hem till Lund imorgon och söka upp samma person som utan att informera oss sa upp vårt mobila bredband som gör att vi har lite civilisation i stugan. Tyvärr har jag inga stora förhoppningar på att det finns någon på Telia som har lust att korrigera deras misstag. Vi behöver nu råd, kan man lämna tillbaka nyinskaffade telefoner och således bryta bindningstiden? Har någon tips på en annan teleoperatör där vi kan ha dels bredband i lägenheten, mobilt bredband i stugan samt familjeabonnemang? Är uppriktigt sagt väldigt besviken över hur Telia har hanterat vår situation.

När Gåskolan är stängd…

…så får man ordna sin egen Gåskola hemma. Jag har en stående tid på Gåskolan i Lund varje torsdag klockan 13.00 och då har jag hjälp av två sjukgymnaster och om proteserna krånglar så finns det även en ortopedingenjör att tillgå. Värsta lyxen alltså. Men i dessa kristider så var det ju inte svårt att förstå att det inte kommer att vara någon längre tid. Vi diskuterade detta förra torsdagen och sjukgymnasterna hade fått besked av sina chefer att de skulle vara beredda på att gå in som undersköterskor om behovet uppstod. Det har det alltså gjort nu för nu är Gåskolan inställd tillsvidare. Men då gäller det att ta saken i egna händer och ordna träningen hemma. Det blev några varvs spatserande runt i vardagsrummet och det gick faktiskt över förväntan så nu gäller det att hålla i. Då jag på grund av en sträckt muskel i ryggen så kommer jag inte kunna hoppa studsmatta på ett tag men fick ett bra tips på konditionsträning. Jag ska helt enkelt hålla en boll mellan armstumparna och lyfta armarna upp och ner så många gånger jag orkar och det kan jag säga är oerhört jobbigt så det är den nya träningen. Än så länge har jag kommit upp till, med diverse pauser, 1000 lyft men då är armarna så mjölkstyrestinna så de, armarna alltså, är helt obrukbara en stund. Men då fungerar det förhoppningsvis!

Gåskoleträning

Min protesträning har de senaste åren varit något passiv. Den har aldrig varit nedlagd utan snarare bibehållen men utan framsteg. Den stagnerade då vakuumproteserna aldrig riktigt passade. Antingen var låren för svullna eller något mer normala. Ett helt omöjligt uppdrag för vilken ortopedingenjör som helst. För drygt tre år sen så opererades titanimplantaten in, så kallad osseointegrering där proteserna skruvas fast och liksom sitter utanför kroppen. Tyvärr kom jag inte riktigt igång med min träning då det uppstod infektioner och dessutom så behövdes den ena skruven göras om via en ny stor operation för ett år sen. Sen kom det mentala in, jag blev helt enkelt rädd för att stå där uppe på proteserna, jag blev rädd för att ramla, för att inte kunna resa mig, inte kunna sätta mig och allt man kan tänka sig. Men nu ger vi gåträningen ännu en chans. Ett första pass är idag utfört på Gåskolan och det gick faktiskt rätt bra. Nu är varje torsdag bokad klockan 13 för fortsatt träning. Men så jobbigt det var att gå så mycket! Just det, min lilla muskelsträckning i ryggen… jag har inte hoppat studsmatta på en vecka så i förmiddags gjorde jag ett nytt försök. För tidigt skulle det visa sig, efter 30 minuter fick jag kasta in handduken så nu får jag testa att hålla upp i två veckor. Jag får väl gå istället.

Konsekvenser av Lunds kommuns sparande

I gårdagens tidning Sydsvenskan så fanns ett reportage om Lunds kommuns nya sparidé, att kräva in 65 kronor i månaden som en abonemangsavgift för hjälpmedel. Jag skrev om denna nya avgift på min blogg för någon vecka sen då brevet skickats ut. Jag trodde då att det skulle bli en dryg avgift för många äldre och ensamstående. Enligt reportaget så var denna tanke rätt, tyvärr. Hjälpmedel har enligt Sydsvenskan lämnats tillbaka i massor då man inte har råd att hyra t.ex en rollator då kostnaden blir 780 kronor per år. Men vilka kan då konsekvenserna bli för den som lämnat tillbaka sitt hjälpmedel? Det finns ju en anledning till att en utbildad arbetsterapeut eller fysioterapeut föreskrivit dessa hjälpmedel. Man får ju inte ett hjälpmedel för skoj skull. En av ovannämnda terapeuter kommer hem till dig och provar ut vilka hjälpmedel du behöver. I mitt fall handlar det om ett gåbord, en specialanpassade rollator, manuell rullstol, en förhjöningskudde, armstöd på toaletten, en duschstol mm. Jag behöver verkligen mina hjälpmedel för annars hade jag fått ligga i sängen hela dagen, dessutom hade mitt assistansbolag krävt att jag haft dessa hjälpmedel för mina assistenters arbetsmiljö. Tänk de som har hemtjänst, i de fallen kräver också kommunen att du har hjälpmedel för alla hemsjukvårdares arbetsmiljö. För oss är denna avgift därför tvingande. Det finns så klart en liten skara som bara behövt sina hjälpmedel en kortare tid och som nu fått loss tummarna och lämnat in dem. Men det är nog ganska få, de flesta behöver sina hjälpmedel. Tänk en äldre som behöver sin rollator men som lämnat in den på grund av sin ekonomi, antingen så blir den personen isolerad i sitt hem eller så kanske personen ändå går ut och då tappar balansen och skadar sig. Enligt reportaget så är summan kommunen drar in också försvinnande liten men om konsekvenserna blir fler skador så äts den summan upp rätt snabbt. Hur tänker Lunds kommun, varför attackera en grupp i samhället som redan har det tufft som det är? Finns inget konsekvenstänk över huvud taget? Själv kommer jag att behålla mina hjälpmedel för jag har inget val.

Lunds kommun sparar

För att klara min vardag så har jag vissa hjälpmedel till hands. För att kunna förflytta mig så har jag en rullstol, för att kunna hålla mig ren har jag en duschstol, för att kunna resa mig med mina proteser så har jag ett gåbord. Hade jag inte haft dessa hjälpmedel så hade jag antagligen behövt bo på något vårdboende. Det är många som har hjälpmedel, bara vi ser sig om på stan en dag så upptäcker vi många äldre med sina rollatorer, funktionsnedsatta i sina rullstolar med mera. Dessa hjälpmedel har vi förmånen att låna av kommunen, gratis. När vi inte behöver dem längre så lämnar vi tillbaka dem. Men nu behöver kommunen spara och letar då med ljus och lykta efter fler inkomster. Att skola och barnomsorg sparar är allmänt känt, klasserna blir större och lärarna färre. Nu har kommunen hittat ännu en inkomstkälla; vi tar ut en abonemangsavgift på våra hjälpmedel! Nu heter det inte längre låna, nu ska vi hyra våra hjälpmedel. Men att ha ett hjälpmedel är inte ett frivilligt val, som andra saker vi hyr är, ett hjälpmedel är något man som gammal eller funktionsnedsatt måste ha. Det är till och med ett krav om du ska få hjälp. Vi kan inte bäras eller lyftas överallt som man kan göra med ett spädbarn. Om jag inte hade haft till exempel min rullstol så hade jag behövt bäras överallt vilket så klart är orimligt. Från och med 1 mars ska alla som har hjälpmedel betala en abonemangsavgift på 65 kronor i månaden, en knapp tusenlapp per år. För egen del är det egentligen inget problem men jag har bra förutsättningar, jag jobbar och jag delar boendekostnader med min man. Men alla har inte dessa förutsättningar, är du pensionär eller utförsäkrad med väldigt låg inskomst samt ensamstående så kan den här extra årliga tusenlappen bli en alldeles för hög belastning. Men den är tvingande, du har inget val, du måste ha dina hjälpmedel. Kan inte Lunds kommun hitta andra inkomstkällor? Eller varför inte inkomstpröva den insats? Barnens fritids och förskola inkomstprövas ju, har du väldigt låg inkomst så blir avgiften reducerad. Men inte hjälpmedel, där kostar det lika mycket om du som jag har ett flertal hjälpmedel eller om du bara lånar en rollator som du behöver för att ta dig runt i ditt hem eller för att ta dig ut. Är detta rätt? Eller smyger man helt enkelt på en avgift på en grupp som i regel varken kan eller orkar protestera? Jag hade mycket hellre levt mitt liv utan ett enda hjälpmedel men det kan jag inte, jag måste ha dem.

Parkeringsdilemmats fortsättning

Vi har ännu inte nått någon lösning på parkeringsfrågan. I onsdags mailade jag ett långt mail till bostadsrättsföreningens ordförande där jag besvarade hans påståenden ett efter ett på ett så sakligt sätt som möjligt. Han menade att vi inte kunde välja parkeringsplats ”hur som helst” då enbart de som hyrt parkering tidigare fick det, jag påpekade då att vi hyrde parkeringsplats före ombyggnationen av garaget som var klart i höstas men fick ingen förfrågan om något förhandsval. Nästa påstående var att de inte har några handikappsparkeringar, jag påpekade då att vi inte är ute efter en handikappsplats då det i så fall bara är jag som får parkera där, inte Dan, handikappsparkeringstillstånd är personliga. Han påstod också, i fet stil, att vi inte fick ha kvar den plats vi har då den är för liten. I kontraktet står att styrelsen kan säga upp hyresgästs parkering men då är uppsägningstiden nio månader. Annars höll jag med honom, platsen är för liten och jag citerade då ur kontraktet att ”hyresgästen har rätt att åberopa brist om parkeringsplatsen inte är i brukbart skick”. Det är den, i obrukbart skick alltså då en bil inte får plats. Jag skrev också att jag fann deras agerande synnerligen diskriminerande då det är min funktionsnedsättning som gör så vi behöver en vettig plats. Fortsättningsvis så skrev jag att vi hämtar hem bilen idag då den varit i Staffanstorp för ytterligare justeringar och då kommer vi att parkera på den plats vi har kontrakt på. Idag när vi kom hem med bilen så var som vanligt den plats vi önskar tom och HSBs servicebil stod påpassligt parkerad i den tvätthall vi delvis blockerar:  Jag vet ärligt talat inte om placerandet av servicebilen var en demonstration för att visa att vi inte kan parkera vår bil där den står idag eller om det bara blev så. Den tomma gröna platsen är annars för servicebilen, den platsen är också en halv meter längre än vår. Nu står vår bil inbackad så mycket det går, bagageluckan går inte att öppna, ändå står den utanför linjen, men, kontaktytan på framhjulen är ändå innanför linjen. Jag vet ärligt talat inte vad som händer nu, men jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle bli en konflikt om en parkeringsplats. Mycket tråkigt och ledsamt.

Världens sämsta morgon

Det låter ju så bra, andre december, väcka sonen som får öppna present i adventskalendern, elljusstakarna lyser upp rummen och ute är det mörkt, snart är det jul. Det borde vara så harmoniskt. Men inte min morgon. Något sena hoppar jag över från inneelrullstolen till uteelrullstolen för att följa med sonen till skolan, men det var värst vad stolen lutar? Okej, punktering på högra framhjulet. Stresspåslaget blir enormt men som tur väl var så var Dan hemma så han kunde ta över lämnandet av David. Över i den manuella rullstolen, assistenten fick rulla mig till stationen då jag på måndagar jobbar från kontoret i Malmö och där inväntade vi tåget. Tåget kom och jag behöver ju en ramp för att komma in i själva vagnen. Konduktören syntes inte till och vi var ensamma på perrongen. Efter många om och men kom så konduktören med långsamma steg för att hjälpa oss. Man kunde riktigt känna medpassagerarnas irritation då tåget inte avgick i tid. Men hon fick inte loss rampen för den satt fast i skåpet. Konduktören blev stressad så jag löste situationen genom att säga att jag tar nästa tåg. Kände mig väldigt stressad också då jag försenade tåget. Väl framme på AF i Malmö så skulle jag före mötet ringa elrullstolsreperatören. Men då var telefonen urladdad. Då jag varit förutseende då jag känner min telefons förmåga att ladda ur sig så hade jag med en powerbank. Det tog dock väldigt lång tid för telefonen att få någon kraft så med den negativa inställningen jag hade just då så var jag helt säker på att även telefonen var död. Men telefonen kom tillbaka från de döda och jag ringde växeln för reparationer. Telefonisten lovade att skicka ut en reparatör idag. Tänkte att nu vänder det. Men nej, vid en paus på jobbet en timme senare så öppnade jag mailen. I torsdags när vi kom hem med den nya bilen så upptäckte vi att vi blivit tilldelade den minsta parkeringsplatsen i hela garaget men till samma pris som alla andra varför vi fick stå med framhjulen utanför. Bredvid bilen så fanns det en gångväg och på andra sidan den fanns en stor parkeringsplats som inte användes. Hade varit perfekt för oss för i så fall hade vi inte behövt backa in bilen utan kunna köra rakt fram då vi är beroende av att ha liften på höger sida. På torsdagkvällen mailade jag den person som har hand om uthyrningen av platser för att höra om vi bara kunde byta platser, om det gick bra för den som hyrde den platsen. Idag, mitt i morgonkaoset så kom svaret att många som sitter i rullstol som har bil där har velat ha den platsen så av rättviseskäl får vi inte hyra den utan den bästa ska stå till förfogande för HSBs servicebilar. Men vi kunde hyra två platser bredvid varandra men då skulle det bli dubbelt så dyrt. Jag blev då så ledsen, har inte sett några handikappanpassade bilar där i garaget och om det var många som var intresserade så kunde väl vi som vill ha platsen få motivera varför vi har behov av den och sen skulle uthyraren få avgöra vem som har störst behov av den istället för att låta den stå tom. Jag är osäker på om jag kommer att klara av att backa in bilen i det lilla utrymmet vi har till förfogande nu. Dagen har sen efter denna jobbiga start fortsatt att vara mer eller mindre jobbig. Om man säger så, jag har haft bättre dagar.

På besök hos bilen

Bilen vi beställde i maj i år kom till Sverige i slutet av augusti för direkt färd till bilanpassningen i Staffanstorp. Vi hade fått för oss att anpassningen skulle vara klar i månadsskiftet september/oktober. Vi hade till och med planerat att ha med den till stugan då vi skulle stänga igen för vintern. Det kunde vi inte för den var inte i närheten av att vara färdig. Istället så åkte Dan och David upp till stugan i söndags och med hjälp av mina föräldrar så nattade de sommarhuset för vintern. Idag åkte jag så med taxi till Staffanstorp för att hälsa på bilen som stod där i all sin prakt, dock lite stympad.   Det är alltså en hel del kvar, nästa steg sker på torsdag då jag ska lämna min elrullstol där så de kan montera lås under stolen så den, dvs elrullstolen sitter helt fast under färden. Efter det så kommer det att bli ytterligare besök i deras verkstad för ännu fler justeringar. Sen ska jag bara lära mig att köra eländet också. Det är ingen snabb process det här med att anpassa en bil. Ansökan lämnades till Försäkringskassan i april 2018, tror vi kommer upp i minst 1,5 års väntetid innan bilen är klar. Tålamodsprövande, minst sagt.

Träning med familjen Addamshanden

Så var dagen inne då jag skulle få prova något av det senaste inom armprotestekniken. Uppe på aktiv ortopedkliniken i Lund hade en delegation från Tyskland och Österrike som arbetar på företaget Ottobock genomgång av denna teknik inför svenska ortopedingenjörer. Jag var alltså inbjuden där som ett försöksdjur. En österrikisk arbetsterapeut trädde på en strumpa över högra stumpen med en massa elektroder i och kopplade detta till en hand som stod på bordet. Handen var inte helt olik handen i familjen Addams.   Denna hand programmerades efter hur jag gjorde vissa rörelser. Till exempel, rör armen så som du gör då handen öppnas. Jag tog i en massa och dessa rörelser sparades ner via elektroderna och när jag sen utförde samma rörelser så öppnades handen. Fler rörelser programmerades in. Efter ett antal inprogrammeringar så försvann alla runt 15 ortopedingenjörerna iväg för att fixa med hylsan. Kvar blev jag med österrikiskan så vi diskuterade typiskt österrikiska respektive svenska specialiteter. Efteråt så skulle hon gå och handla saltlakrits för att ta hem som en svensk souvenir. Typiskt att det enda riktigt svenska jag kommer på är just saltlakrits, hoppas hon frågar någon annan med en bredare smak än mig. Vi testade sen med hylsan och handen följde mina kommandon någotsånär.  En förbättring vi ska göra nästa gång är att jag ska försöka att inte ta i så mycket då handen programmeras som jag gjorde idag. När man kört ett tag så blir man trött och då orkar man inte ta i lika mycket, det hade räckt med ett litet tryck. Men, man kan ju inte vara fulländad på en gång.

Elbrist

Hela dagen på vår friskvårdsdag i Bjärred med jobbet så stimmade jag över att elen i min uteelrullstol inte skulle räcka hela dagen. Mina kollegor var så snälla så de lyssnade in mitt stimmande så jag inte behövde köra hela tipsrundan utan jag fick frågorna direkt, hjälpte dock inte resultatet. Jag oroade mig även lite över att det gick en massa el då vi skulle ut till Långa bryggan för att äta en supergod räkmacka. Anledningen till allt stim var att vi sen skulle åka upp till stugan och då det är en bit att köra med elrullstolen så ville jag helt enkelt inte bli stående helt ellös någonstans på vägen. Men det skulle visa sig att det blev en annan sorts elbrist som hindrade vår resa till stugan idag. Mitt emellan Stehag och Höör tog stället Skånetrafikens el slut. Ett Ställverk i Höör lamslog hela tågtrafiken på södra stambanan. Så där satt vi samt alla resenärer och väntade och väntade. Kön till den enda toaletten ombord växte och därmed irritationen i kön. Efter över en och en halv timmes väntan så backade tåget helt sonika tillbaka till Lund. Så nu är vi hemma igen och det råder ingen elbrist i min elrullstol. Men skam den som ger sig, vi gör ett nytt försök imorgon, helgen är ju ännu ung.