Vår första tomat

David stannade i söndags kvar i stugan hos mormor och morfar. När han ändå var i farten så hängde han med dem till Kristianstad och stannade en natt till. Idag kom han så äntligen hem till oss och lyckan var total när han upptäckte att den första tomaten var skördeklar. Detta ögonblick var vi bara tvungna att föreviga.  Enligt David så är tomaten så liten och så söt. Jag jobbar annars sista veckan nu och har jobbat idag trots att det är tisdag. Kan inte jobba imorgon för då är det begravning.

Första badet på tre år

Igår var det midsommar och Brexit. Midsommar firade hela familjen i stugan tillsammans med mormor och morfar. David testade en hemmagjord midsommarkrans  vilket renderade i fyra fästingar, när han ändå var igång med att bli fästingbiten så delade han med sig en till sin mamma. Kransen åkte inte på mer utan den fick ligga i körsbärsträdet och skämmas. Vi hade annars en ytterst traditionell dag i värmen med sillunch, jordgubbar med grädde, bad i viken, dans kring midsommarstången med lotteri och lekar. Dan deltog helhjärtat och visade upp en mycket vacker störtdykning i den irländska julaftonen. Till kvällen lämnade mormor och morfar och vi skulle grilla. Den lille killen var dock så slut så han somnade före middagen.

Idag är det varmt, så oerhört varmt att inte ens skuggan under körsbärsträdet svalkar och jag har svettats. När jag svettas nu för tiden så gör jag det enbart i hårbotten vilket har gjort att jag sett konstant nyduschad ut hela dagen. Min hud är ju så skadad så antagligen är väldigt många svettkörtlar borta men samma mängd värme ska ut och då finns bara hårbotten. Efter att ha lyssnat på mitt värmegnäll så slängde Dan ner mig i vår nya pool. Eller slängde och slängde, jag hade tjatat länge men till slut kom jag i. Då jag är ett gammalt badmonster som inte kunnat bada på tre år så var detta timslånga bad helt underbart.  Visst saknar jag havsbaden men nu är det som det är varför ett svalkande bad i Davids plaskpool dög alldeles utmärkt. David kastade sig i med kläderna på då han ändå ”hade en fläck på tröjan”. Nu är jag någotsånär svalkad och oerhört nöjd över att ha kommit på ett sätt att bada.

Sommarlov!

Idag började David äntligen sitt sommarlov! Vi sa hej då till ”nya dagiset” som David säger då dagiset i Malmö var ”gamla dagiset”. Han kommer dock tillbaka till Forsbergs minne under två veckor i augusti innan han börjar i förskoleklass på Palettskolan.  Han blev dock inte jätteglad då mamma kom idag då han precis skulle göra en kungakrona, men han blev snart glad igen då han och pappa gick till Kattesund och handlade frukt.

Själv ställde jag till det en del för mig då jag igår kväll fångade min tappande eltandborste med tänderna. Det ska man inte göra då man har en provisorisk bro i underkäken, lärde jag mig. Bron knakade till och sen satt hela garnityret löst. Idag fick jag som tur väl var en akuttid till specialisttandläkaren så jag fick gå ifrån jobbet. En ny provisorisk bro byggdes så nu sitter den fast. Märkligt att det ändå hände under en veckodag så det gick att fixa till direkt, typiskt mig hade annars varit att det hänt under typ Midsommarafton då hjälpen är långt iväg. Idag fick jag även besked på att en ny assistent börjar nästa vecka!

Ny assistent sökes

I måndags sa min nya assistent upp sig, efter att ha jobbat i fyra dagar… Att hjälpa mig i stugan var för tungt, tyckte hon. Jag frågade min snart 78-åriga mor om hon höll med då hon ibland hjälper mig där. Hon bara skrattade och undrade vilket och vad som skulle vara tungt. Enligt vad min nu före detta assistent angett som skäl var att det var för tungt att köra mig upp på en ramp från altanen och in i stugan. Något ingen annan klagat på innan. Så, nu sitter jag här med hela sommaren framför mig men med ett flertal luckor att fylla. Jag är alltså i behov av en ny assistent, just nu är det bara något pass i veckan men från och med augusti är tjänsten på cirka 80 %. Känner någon möjligtvis någon, företrädesvis en kvinna, som vill bli min assistent så finns det en tjänst ledig med tillträde efter midsommar? De enda krav jag har är körkort, ett gott humör och någon som aldrig säger att det går inte.

Länk till annonsen hos AF

Självinsikt

Det som hände för drygt två år sen börjar komma ifatt mig. Jag har börjat inse att jag aldrig kommer att bli som tidigare igen, att jag aldrig kommer att kunna leva samma liv som förr. Jag är kanske oerhört trög som inte insett detta tidigare men så är det. Livet är något tyngre nu än för ett år sen, då brydde jag mig överhuvudtaget inte om folk tittade men nu är det bara jobbigt. Inuti känner jag mig ju som innan och då var det ingen som tittade, nu reagerar de flesta och ser jag mig i en spegel så förstår jag ju varför. I mars slutade jag även med den ångestdämpande medicinen och kanske även det påverkar men mest beror det nog på att tiden kommit ifatt mig. När jag talar med proffsen om detta så visste de att verkligheten skulle komma tillbaka. Nu är den här, jag ser det som ännu ett hinder att ta mig igenom. Men, så länge ingen någonsin tycker synd om mig så ska det gå. Jag vill ju bara bli behandlad som alla andra.

En sorgens och glädjens helg

Förra veckan drabbades återigen världen av tre dödsfall. Freddie Wadling, Muhammed Ali (som visst drabbades av en septisk chock, precis som jag, som han inte klarade sig från) samt Emil Carlin… Min svägerskas pappa som var min familjs stora klippa när jag blev sjuk. Som pensionerad läkare kunde han på sitt lugna och varma sätt förklara vad det var som egentligen hände med min kropp. Emil som följde med mig till sin gamla arbetsplats på plastik för att vara ett stöd för mig då de planerade hur de skulle rekonstruera mig. Emil kommer verkligen att fattas oss alla som haft den stora glädjen att lära känna honom. Detta skrivet med hans dotters goda minne.

Helgen har vi annars tillbringat i ett soldränkt Sölvesborg, förutom några timmars störtregn på lördagen då Davids badande tog en paus. Igår kom så äntligen Dan loss från allt betygsättande och kunde till min och Davids stora glädje komma upp till Sölvesborg, David lyckades till och med lura ner sin badkruka till far i plurret. Vid 25 grader i Viken kan inte ens den mest vattenrädde backa. Dessutom har jag blivit Hollywoodkändis! Filmen som Micke spelade in om mig och sjukdomen sepsis vann kategorin ”bästa utländska kortdokumentär” av LAIFFA i Hollywood. Nu kommer jag dock inte att beträda röda mattan vid Oscarsgalan utan här är det äran som räknas. Det stod dock om utmärkelsen i Kvällsposten idag så då måste stjärnan på Walk of fame vara mycket nära.

Adjö Kävlinge, hej Lund

Efter fyra och ett halvt år så gick idag den stora flytten från Arbetsförmedlingen i Kävlinge till Arbetsförmedlingen i Lund . Från det lilla kontoret till det stora kontoret. I årskiftet i år så slogs Arbetsförmedlingarna i Staffanstorp, Kävlinge, Lomma, Arlöv och Lund ihop till Skåne Lundaregionen. Alla kommer alltså att flytta till Lund (förutom Arlöv) vad det lider och kontoret i Kävlinge börjar att bli mer och mer ödsligt varefter möbler och människor flyttats. För mig blir det väldigt perfekt för nu slipper jag åka tåg och bråka med hissarna utan jag kan istället bara rulla förbi Stadsparken och så är jag på plats. De stressiga morgnarna som blir stressiga av att jag ska passa tågtider försvinner. Jag kommer att jobba med samma arbetsuppgifter och kollegor som tidigare så det är bara en geografisk förflyttning. Så, efter att flyttgubbarna flyttat allt idag så sitter jag nu på fjärde våningen i huset på den andra bilden!

Leksakskonsten

I helgen var jag och David i stugan, Dan fick stanna hemma för han skulle rätta, rätta och rätta lite till. Speciellt i maj förstår jag mitt karriärsbyte extra mycket. Vi icke-lärare njöt i fulla drag av högsommarvädret, David visade detta genom att bada tre gånger på lördagen och tre gånger på söndagen, det är min son det! Extra mysigt blir det när det är för varmt att luncha på altanen och denna måltid måste avnjutas helt utomhus.  Idag var vi återigen på besök på Palettskolan och vi föräldrar förpassades igen till biblioteket vilket är bra för då verkar barnen inte sakna oss vuxna utan lär känna varandra. Något som blivit mer jobbigt för mig ju längre tiden går är alla som tittar på mig. Tidigare gick det mycket bättre för då visste jag att jag såg annorlunda ut men nu är det precis som om jag glömt detta för jag känner mig ju fullkomligt normal. Det är framförallt barn som tittar, vuxna liksom hajar till men vänder sedan bort blicken. Jag brukar möta barns blickar och säga hej och då brukar de hälsa tillbaka. Riktigt modiga barn frågar direkt varför jag ser så konstig ut och det är det bästa. Extra påtagligt blir det när vi är på ett nytt ställe där ingen känner till mig, som en ny skola. På gamla dagiset är det ingen som reagerar längre när jag kommer för där är jag bara Davids mamma. En lite komisk händelse idag var då barn kom in i biblioteket för att låna böcker, såg mig, hoppade till och låtsades sen titta på böcker i bokhyllan mitt emot mig men böjde sig strategiskt ner mellan böckerna och spanade på mig då de trodde att jag inte såg. Jag var ju dock medveten om deras blickar och chockade dem något genom att titta tillbaka och hälsa. Jag vet ju att det är så här, jag måste bara utveckla strategier för att tackla det. Förstår nu hur Garbo måste ha känt sig…

Då det fina vädret håller i sig så hämtades David ganska tidigt idag och vi tog oss till Stadsparkens lekplats men vår kultiverade son tycker att lekplatsen är blaha numera. Han söker sig mycket hellre till konstinstallationen ”Tufsen” i sten som presenterades för efterkrigstidens barn i Lund redan 1952.   Men efter en stund så tyckte han att denna omoderna tingest i sten var lite väl hård och sökte sig till de mer moderna gungorna vid dagens lekplats.