Nonchalant vård

Då jag skrev mitt förra blogginlägg för en vecka sedan så hade jag försökt få tag på läkarna i Mölndal i tre dagar. Jag klarade helgen genom att spara på mina smärtstillande men resultatet blev stor smärta men det gjorde inte så mycket då jag sov mesta delen.

I måndags fortsatte jag min jakt. Då ringde jag det enda telefonnumret jag hade som egentligen är ett nummer för att bekräfta en operationstid. Sjuksköterskan som svarade skulle försöka få tag på läkarna. Jag skickade även ett mail till koordinatorn som ska vara en snabb väg in, tyvärr finns det inget nummer att ringa. Till slut skrev jag ett meddelande via 1177 och sen även ett mail till sjukgymnasten i Mölndal som följt mig alla år. Då fick jag ändå ett meddelande från koordinatorn att läkare ringer mig i eftermiddag. Då hade jag försökt nå dem sen i onsdags. Halv 5 ringde läkaren, som förra veckan så var han bekymrad över att jag åt så mycket läkemedel. Hans teori var att jag hade ramlat och därför fått mer ont. Jag förklarade att jag inte ramlat och smärtorna är som efter operationen men jag tar mer tabletter då jag blivit alldeles för van vid dem. Han ville att jag skulle röntgas och jag höll med om det. Han ville då skicka mig till akuten. Jag undrade om han inte kunde skicka en remiss till akutröntgen men det kunde han inte, sa han. Jag sa då att jag går upp på akuten efter att jag lagt om såren på onsdag. Han tyckte att det var lite sent men då jag påpekade att haft samma smärta sen operationen så gav han med sig.

Dagen därpå, efter att funderat en massa på varför han inte kunde skicka en remiss, så ringde jag min vårdcentral. De sa att jag måste ha en remiss till akutröntgen då jag inte kan gå till akuten med något som varit konstant i två veckor. Jag mailade då den mailadress jag har till koordinatorn i Mölndal och berättade vad jag fått veta, samt att det inte är ok att belasta akuten med ett ärende som inte är akut. Jag bad dem därför att skriva en remiss. Då gick det snabbt, en koordinator ringde och berättade att läkarna diskuterat mitt ärende och kommit fram till att ändå inte skriva en akutremiss till röntgen. Anledningen var att det skulle ta tre dagar med posten och sen ytterligare tre-fyra dagar innan jag fick en tid. Jag gav mig inte utan sa att då jag fått remiss till akutröntgen tidigare så fick jag tid efter ett par timmar. De har inte skickat via post utan skickat det digitalt. Då ilsknade han till lite och sa att han bara sa vad läkarna sagt och nu kunde han inte gå tillbaka till dem och han kunde inte själv skriva en remiss. Dessutom så var mitt ärende akut då jag äter så mycket smärtstillande (där kom det igen). Då ilsknade jag till och sa att de får ju ta något ansvar när de, a, skapar frakturer i mina båda lårben, b, skriver ut mig dagen därpå trots frakturer och enorm smärta och c, totalt ignorerar mina kontaktförsök. Hade de lyssnat på mig för en vecka sedan så hade jag redan varit röntgad. Det var så nära att rösten brast där för jag var så arg, besviken och ledsen. Inte för att han inte ville se till att jag fick en remiss utan för det totala oempatiska bemötandet av läkarna i Mölndal. Han fortsätter då med att du hade inte så ont då du skrevs ut. Jag kontrar då med att nej, där hade han rätt, men då hade jag en nervblockad i varje ben som sen släppte varför smärtan kom då jag kom hem vilket i sin tur påverkade min familj. Vi avslutade där samtalet och jag sa att jag ska ordna fram röntgenbilder men jag får ta det med min vårdcentral då Mölndal vägrar hjälpa mig.

Under onsdagen så gick jag på mitt bokade besök på min vårdcentral för omläggning av operationsåren. Den unge manlige distriktssköterskan hade då läst min journal efter samtalet jag hade med dem dagen innan. Han frågar då om jag fick en remiss varpå jag berättar om samtalet med koordinatorn. Han säger då direkt att det är bullshit och att det handlar om ren lathet från deras sida. Hade jag fått en akutremiss så hade jag fått en tid samma dag, dvs redan måndag kväll. Han lägger om såret, som för övrigt hade läkt jättefint, men ville ha dörren ut till korridoren öppen. Anledningen var att han ville haffa min läkare i farten vilket han lyckas med. Hon kommer in på rummet och jag förklarar i korta ordalag vad som hänt. Hon blir bestört över deras resonemang varpå hon skriver en remiss samt sätter upp en tid för mig hos henna nästa vecka för att diskutera hur vi ska hantera smärtan. Hon är dock lite fundersam över hur de ska göra med de nya bilderna då de inte har något att jämföra med. Om Mölndal skickat remissen så kunde de ha skickat med bilderna över hur sprickorna såg ut dagen efter operationen. Nu kommer de att få röntgenbilder som konstaterar frakturer men har det blivit bättre eller sämre? Men hon sa att det får vi lösa det sen. Jag blev nästan rörd över hur enkelt de gjorde allting och innan jag gick därifrån så hade jag fått en tid till röntgen två timmar senare.

Klockan 13.00 kallades jag in och båda mina lårben röntgades. Jag fick sedan vänta i väntrummet men snart kom en undersköterska och sa att jag skulle träffa ortoped på akuten. Jag åkte ner och väntade och väntade, så som man ju gör på akuten. Vi var många som väntade varför stämningen i allt elände ändå var god. Vi skämtade om att så här kan man ju också fira Lucia. Jag fick till slut träffa en läkare som konstaterade att jag har frakturer, men det visste jag ju. Hon visste dock inte vad hon skulle göra med bilderna då de inte har något att jämföra med. Hon tänkte ändå att hon skulle försöka få kontakt med Mölndal så de kan skicka bilderna. Vi diskuterade det här med smärta och hon förstod att jag har ont efter vad hon sett på röntgenbilderna. Jag fick till slut åka hem efter utfört uppdrag.

Dagen därpå ringer min läkare från Vårdcentralen och frågar hur det gått. Hon berättar även att hon fått röntgenbilderna. Även hon skulle försöka få tag på Mölndal för att diskutera hur de skulle göra framöver. Nu är det lördag och jag har fortfarande inte hört ett ljud från Mölndal.

Jag behöver nog inte skriva igen att jag är besviken på läkarna på Mölndals sjukhus. Igår skrev jag ändå en anmälan till Patientnämnden i förhoppning att någon bättring kan ske för framtida patienter. Jag måste även skriva några ord om det här med smärtstillande medicin. De är mycket beroendeframkallande vilket man ska ha stor respekt för. Många fastnar i ett beroende. Men detta är så individuellt. Jag har fått den här medicinen till och från under snart tio års tid vid alla de stora operationer jag gått igenom. Min kropp har därför blivit mer van vid dem varför det krävs mer än för andra för att stilla smärtan. Men efter varje tillfälle jag fått denna medicin så har jag även trappat ner för att sedan sluta helt. Om jag inte börjat knarka efter snart tio år, varför skulle jag börja nu? Det känns istället väldigt förnedrande att vid varje tillfälle behöva tigga och be om mer samtidigt som jag får en predikan kring hur farligt det är. Men medicinen finns av en anledning, att stilla smärtan då man har ont. Jag kommer inte heller att börja knarka nu, jag vill bara ha en dräglig tillvaro fram till dess att smärtorna är borta.

Överbelastad vård

Jag ska försöka att skriva detta inlägg så neutralt jag kan men det jag fick se och vara med om under min drygt dygnslånga inläggning i Mölndal gjorde mig rädd kring hur vården mår och hur patientsäkerheten urholkats.

Tisdag morgon 3.45 kom taxin till Lund som skulle föra mig till Mölndal. Då hade jag tre dubbelduschar med descutan bakom mig varför min frisyr kunde jämföras med ett penntrolls vilda hårstil. Redan klockan 6 var jag på plats och fick vänta i det mysiga väntrummet på pre-op med tv 4 nyheter. Snart kom det två till morgonpigga personer som skulle opereras varför stämningen var allt annat än nervös. Klockan 7 fick jag hoppa över in en säng, fick operationskläder, hårnät och premedicinering och snart var jag inne på operationsbordet. Det sedvanliga pysslet påbörjades, nålar sattes, blodtrycksmanchett mätte blodtryck och små klisterlappar på bröstet mätte hjärtfrekvensen. Narkosläkaren satte även en nervblokad i varje ben för att minska smärtan på framsidan av låren. Sen sövdes jag och trots att jag barnsligt nog försöker hålla emot så vinner alltid narkosläkarens medicin. Klockan var då 8.

Klockan 12.45 väcks jag på uppvak och hade inte ont på framsidan av låren då nervblokaden skulle vara i 12-16 timmar. Däremot så hade jag ont på baksidan men den smärtan tog de proffsiga sjuksköterskorna bort via intravenös morfin. Hon berättade då också att jag hade blött kraftigt under operationen, över en liter. Hon höll därför koll på blodvärdet men det låg stabilt runt 120 varför inga blodtransfusioner behövdes. Vid 15 så tyckte hon att jag var så pass pigg och för tillfället smärtstillad varför jag borde få komma upp på avdelningen. Men avdelningen hade då inga platser utan vi fick vänta. En timme senare ringde hon igen och då kunde de inte hitta någon säng men de skulle höra av sig då de hittade en. Ytterligare en timme gick och då visade det sig att de glömt leta efter en säng varför en undersköterska på uppvak helt resolut gav sig ut på jakt efter en säng. Efter fem timmar på uppvak så kom jag upp på en helt kaotisk avdelning. Stressen bara lyste ur personalens ögon och jag fick höra att de var kraftigt underbemannade medan de hade maximalt med patienter. Alla nyopererade och vårdkrävande. Jag försökte att vara så lite krävande jag bara kunde men även de mest viktiga behoven glömde de bort. Jag kunde påminna och få den hjälp jag behöver även om jag fick vänta men alla kan inte det. Det är dock inte deras fel, deras arbetsmiljö var hemsk. Sekretessen var även den under all kritik, om den ens existerade. Vårdpersonalen pratade högt om sina patienter i korridoren så alla kunde höra om hur damen i sal 9 mådde, t.ex. Jag är inte så hemlig av mig men det här kändes inte alls bra. Tänker bara på hur noggranna vi är med sekretessen i mitt arbete. Men samtidigt så hann de inte prioritera patientsekretessen då de bara försökte att ge sina patienter en så dräglig tillvara som möjligt.

Under natten släppte nervblokaderna i benen varför jag fick mer och mer ont. Under förmiddagen så fick jag veta att jag måste på röntgen för något hade inte gått helt rätt till under operationen. Läkaren kom så in med röntgenplåtarna och berättade att de under operationen körde fast med borrarna då de skulle ta bort titanskruvarna vilket gjorde att de fick byta teknik. Resultatet blev en mindre spricka i vänster lårben men en större i höger ben.

Sprickan i mitt högra lårben

Om jag varit gående så hade jag inte kunnat gå men då jag sitter i rullstol så kan det läka ut av sig självt. Jag får dock inte få ett trauma mot benen, typ tryck, fall och absolut ingen studsmattehoppning innan jag varit hos dem på återbesök om tre månader. Om jag råkar ut för ett trauma så ska jag genast uppsöka akuten. Det stod dock fast att jag ändå skulle åka hem samma dag klockan 14. Jag bad då läkaren att inte snåla med smärtstillande då jag hade väldigt ont. Så fort man tar upp smärtstillande med en ortoped så får de något obekvämt uttryck i ögonen och de börjar genast att berätta om hur beroendeframkallande det är. Den amerikanska opioidkrisen lyfts alltid fram och hur illa konsekvenserna kan bli. De missar dock att berätta att läkare i USA skrev ut oxycontin med styrkorna 80 till 160 mg medan de i Sverige skriver ut medicin i styrkan 5 till 10 mg. Men han skulle skriva ut ändå vilket jag var tacksam över.

Taxiresan hem tog över 3,5 timmar då det snöade halva vägen men vi kom fram tack vare en duktig förare. Jag var då hemma igen efter 1,5 dagar på sjukhus men jag hade ont, så vansinnigt ont. Kände att jag var tvungen att spara på medicineringen då läkaren ändå skrivit ut minimalt med smärtstillande. När jag försökte ta mig upp från soffan till rullstol så gjorde det så ont så tårarna bara rann och Dan gjorde sitt allra bästa för att hjälpa mig upp. Till slut kom jag upp men var helt slut i kroppen. Det var väldigt nära ett smärtgenombrott vilket jag är livrädd för, förra gången jag fick det var på infektion i Malmö 2014 och enda sättet att då bryta smärtan var att läkaren fick söva mig. Nu klarade jag mig ändå ifrån det. Jag började då jämföra med hur det var då jag opererades i Mölndal förra gången 2019. Då fick jag absolut inte lämna sjukhuset innan smärtan var så pass hanterbar att den kunde gå att avhjälpa hemma, då handlade det om över en veckas inskrivning efter operation. Nu skrevs jag ut efter ett dygn med sprickor i skelettet. Då såg de också till att skriva ut så pass mycket medicin så det skulle räcka till. Under fredagen försökte jag nå kirurgerna på sjukhuset då jag kände att jag behövde rådgöra med dem kring hur jag ska göra för att hantera smärtan vid framförallt förflyttningar men jag fick aldrig något svar.

Då det gör ont vid förflyttningar så har jag ändå jobbat torsdag och fredag. Det har inte heller varit något problem vad gäller hur påverkad jag blir av smärtstillande då jag inte blir speciellt påverkad.

Det som skrämmer mig i det här vårdförloppet är att patientsäkerheten är så låg. Hade jag vetat att det var så ansträngt så hade jag kunnat vänta med min operation tills det förhoppningsvis lugnat ner sig. Det är också otäckt att det inte går att få tag på personalen på Mölndals sjukhus då det enbart går att kommunicera via mail. Det är också jobbigt att inte riktigt bli trodd på då jag berättar att jag har ont samt att jag tål mer än de flesta då jag medicinerats med morfin från och till i 10 år och jag har faktiskt inte blivit beroende än. Just nu så vill jag bara slippa att ha ont!