Ett år sen

Sitter just nu under parasollet på trädäcket och gnäller lite över att det är varmt, börjar då tänka tillbaka över hur det var för ett år sen. Början på sommaren var densamma som i år. Traditionsenligt så träffas jag och mina närmsta vänner i stugan helgen före midsommar som den perfekta starten på sommaren. Då blir det bubbel, laxmackor, grill, skratt och öppenhjärtliga samtal om livet. Även i år hade vi vädret med oss

Jag och Hanna i diskussion med kvällssolen i ryggen.

Cilla och Karin

Karin och Anna grillar.

En vecka senare så kommer förstås midsommar och även i år firades den med familj, föräldrar och bror med familj, även i år var det fint väder.

Mor, far, brorsdotter och så jag

Lekarna är på väg att starta vid stugföreningens midsommarstång, alla tre kusinerna i vinnande laget, viktigt!

Dan klädd i virkad midsommarkrans

Småkusinerna i plurret

Så långt är alltså sommaren som förra året men nu hoppas jag att den här skiljer ut sig. Förra året så fick jag på söndagen efter midsommar åka ambulans till Karlshamn med 40,3 i feber som berodde på en uppblossande sepsis. Urinvägsinfektion i kombination med fastkilad njursten var inget kroppen ville ha. Efterföljden blev tre inläggningar med en operation på sjukhus, sammanlagt 15 nätter i sjukhussäng. En nefrostomi, efter det en jj-kateter som skavde så illa att jag fick akutinläggas då jag blödde för mycket. Återigen en nefrostomi. Så höll det på hela sommaren. Inte förrän i november var allt bra igen. I år finns inga tendenser att detta ska ske igen men jag är på min vakt! Vill inte uppleva en likadan sommar så var försiktiga med infektioner och hög feber, sök hellre hjälp en gång för mycket.

Bedömd på förhand

Då det är Kristi himmelsfärd idag och barnen är lediga från skolan på fredag så gjorde jag som den större delen av den yrkesverksamma kåren i Sverige gör denna klämdag, tog ledigt. Då Dan redan är på plats i stugan och fixar med det sista av två års ombygge så skulle David och jag ta tåget upp under eftermiddagen. Nu när David är så stor så behöver jag inte ha med någon assistent på tåget då han kan visa biljetterna men hon följde oss till stationen. Tåget kom in, i tid, konduktören såg mig och hämtade ramp så jag kom på, gick väldigt bra alltså. Samtidigt så hade en liten gymnasiesärskola från Hässleholm med sina lärare varit på skolutflykt i Lund så de gick på i samma vagn. Jag och David körde in till rullstolsplatsen som var upptagen av en mamma och hennes två barn. Då vänder sig mamman till den kvinnliga gymnasiesärläraren och frågar menande om mig: ”ska hon sitta här?”. Jag svarar snabbt att jag kan prata själv och ja, vi tar gärna rullstolsplatsen då jag sitter i rullstol. Den kvinnliga läraren som nog var van vid liknande frågor om sina elever från andra ignorerade mammans fråga. Mamman ber om ursäkt och börjar rafsa ihop sina saker men hon var inte färdig där, hon var tvungen att förklara sig lite till: ”jag frågade din assistent då jag…”, sen kom hon inte längre och då jag inte ville höra mer så klippte jag av snabbt med att hon är inte min assistent, jag är här med min son, ungefär som alla andra resenärer. Sen försvann hon och vi såg inte röken av henne mer på resan. David såg lite allvarlig ut och sa att du gjorde rätt, mamma. Kanske reagerade jag för häftigt men jag är så trött på att bli bedömd som inte bara fysiskt funktionsnedsatt utan även intellektuellt funktionsnedsatt, bara för att jag sitter i rullstol. Jag började rannsaka mig själv, hade jag likadana fördomar innan jag själv hamnade i den här situationen och kom fram till att det hade jag nog men jag räddade mig från fördomsträsket då jag aldrig skulle prata över huvudet på någon, inte heller med barn. Kanske är det mer känsligt för en rullstolsburen att bli intellektuellt ifrågasatt än för andra, eller så handlar det om att det är just rullstolsburna som blir ifrågasatta, inga fungerande ben innebär ingen fungerande hjärna. Det spelar ingen roll hur många högskolepoäng jag har, hur många examen jag har, hur komplicerade jobb jag har eller har haft, ”at the end of the day” så blir jag ändå bedömd efter mitt utseende. När vi kom upp till stugan så berättade jag om händelsen för Dan varav David, min störste supporter, säger: ”jag slår vad om att du är mycket smartare än henne, mamma”.

Bortglömd

Nu när bensinen gått fullkomligt i höjden så har jag och David åkt tåg ganska ofta mellan Lund och Sölvesborg, Dan har för det mesta redan varit på plats i Blekingemetropolen. Men att åka tåg och sitta i rullstol går inte alltid ihop då jag behöver hjälp för att ta mig ombord då den här resan sker via Öresundståg. Dessa tåg har en glipa på 10 till 20 centimeter vilket inte går att ta sig över utan ramp. Egentligen borde alla behöva ramp då det är lätt att missa denna glipa. Detta problem fanns även i Londons tunnelbanesystem där begreppet ”mind the gap” blev au-pairtidens mantra i början av 90-talet. Vet dock inte om detta glapp är åtgärdat än. Det är det inte på Öresundstågen men åker jag pågatåg så går det att köra över direkt från perrongen då det inte finns glapp där. Skulle glappet vara för långt så finns det en fiffig knapp jag kan ringa på så går det ut ett meddelande att hjälp behövs vid denna ingång. Om konduktören nu bryr sig om det. Vid flera tillfällen har jag ringt på denna knapp och hjälp har först kommit då min assistent fått stå med ena foten i dörren och med kroppen ute på perrongen och febrilt viftande med armarna till slut fått konduktörens uppmärksamhet. När konduktören så kommer så ursäktar de sig med att det är så många som trycker på den felaktigt varför hon trodde att det var så vid detta fall. Så om min assistent inte påkallat din uppmärksamhet så hade jag fått åka vidare ända tills du hade upptäckt mig, frågade jag. Lite skamset erkände hon att så hade det nog blivit. Vad gäller resande med Öresundståg där det inte finns en knapp så får jag snällt sitta på perrongen tills alla passagerare gått på tills konduktören upptäcker mig. Ibland så tittar tågvärden ut bara för att blåsa i visselpipan då de upptäcker mig och får då springa bort dit där jag är och som också är det enda stället jag kan gå på. Ibland har rampen de har fastnat i förvaringsskåpet så de får springa bort till ett annat tågset för att hämta ramp där. Tågförseningen är då ett faktum och folk börjar irriterat titta ut då de undrar varför tåget aldrig kör. Oftast går det dock smidigare än så då jag försöker att sätta mig så tågföraren ser mig redan då tåget kör in till perrongen och oftast anropar då föraren värden som då direkt kan komma med ramp. Då har jag alltså kommit ombord och då poängterar jag att jag även behöver hjälp där jag ska stiga av. Tågvärden nickar och lovar att de ska komma och hjälpa mig då jag ska av. Men minst vid hälften av avstigningstillfällena så är jag glömd. Vid ett tillfälle i höstas så skulle vi av i Sölvesborg så jag och David ställde oss beredda men ingen värd kom. David gick ut på perrongen för att se var konduktören var då dörren gick igen och låstes som i att tåget skulle köra. Jag såg genom fönstret att David blev rädd för att han skulle bli lämnad ensam och jag blev rädd av samma anledning. Då kom konduktören och sa lite ursäktande att det var tur att pojken gick ut för då blev han påmind om att jag skulle av. Jag blev riktigt förbannade och frågade vad de skulle gjort om de kört ifrån en 10-årig pojke. Tågvärden förstod inte alls, vadå, det löste sig ju? I fredags hände samma sak då jag och David kom upp till Sölvesborg, vi var återigen bortglömda. Som tur väl var så började jag prata med en äldre dam som undrade hur jag skulle komma av och jag förklarade att tågvärden lovat att hjälpa mig varför damen stod kvar hos oss. När ingen kom för att hjälpa oss så gick hon och sa till värden som genast kom med rampen och ursäktade sig att hon glömt oss. Damen blev väldigt upprörd över detta och blev ännu mer upprörd då jag berättade att det oftast tyvärr är så här. Jag blir snarare förvånad då tågvärden kommer ihåg oss och tackar så mycket. De skötsamma tågvärdarna blir nästan förnärmade när jag blir glad över att de kommer ihåg mig och säger att det är en av de viktigaste uppgifterna de har. Jag brukar då berätta hur det brukar gå till och då skäms de över sina kollegor. De få gånger jag åkt X2000 så är servicen förträfflig, två värdar står beredda med lift både vid på- och avstigning. Men varför är servicen så ojämn, är det meningen att jag ska bli lätt nervös varje gång jag ska resa? Jag vågar absolut inte åka ensam för Gud vet vart jag hamnar då innan konduktören kommer ihåg mig, inte vid rätt slutdestination i alla fall.

Inte bara elände

När jag tittar tillbaka på vad jag skrivit i min blogg de senaste månaderna så inser jag att det mest handlat om elände; njursten, stent, jj-kateter, akuten, antibiotika och smärta. Men riktigt så illa är det ju inte hela tiden, mycket är bra också. Den här helgen har vi tillbringat i stugan, vilket vi i och för sig gjort nästan varje helg sen semestern tog slut, men den här helgen tog vårt tillbygge ett stort steg framåt. Väggarna till friggeboden restes:

Framsidan, ser lite ut som en teaterscen

Den lite mer diskreta baksidan, sedd från vägen

Bygget av friggebod måste gå i hundra knyck nu då banken vill ha in en värdering den femte november så snickarna har fått eld i baken och var här hela lördagen med Dan som hantlangare. Resten av stugan är ju sen längesen klar men det är lite fixande kvar i trädgården. Medan de jobbade på så var jag och David runt och såg oss omkring. Konstaterade att vattnet i vår badvik var högre än någonsin:

Stranden är totalt översvämmad och en liten insjö har skapats

Att ta mig upp på bryggan var bara att glömma

En annan fördel att åka till stugan på hösten är att man är rätt ensam och slipper trängas då man ska betrakta campingens nytillskott, fyra små bedårande systrar i form av minigrisar, vi kan stå och betrakta de små liven hur länge som helst.

Här ligger tre av syrrorna och solar sig, kan inte finnas sötare grisar..

Snart ska vi bege oss hemåt, imorgon är det operation för min del så det ska duschas och fastas, fast det senaste först vid midnatt..

Nytt försök

Det har snart gått två veckor sedan både semester och sommarlov tog slut. Efter en lite ringrostig start så är vi ordentligt igång igen. Under veckorna befinner vi oss i Lund och under helgerna är vi i stugan. Vårt tillbygge med friggebod går saaakta framåt men förhoppningsvis så står det klart innan allt för mycket höstrusk drar in. När jag kom hem från semestern så hade jag inte fått någon kallelse till operation och något luttrad över att behöva tjata till mig det mesta inom sjukvården så ringde jag upp operationskoordinatorn. Det spännande var att jag behövde bara presentera mig innan hon visste vem jag var ”ja, det är ju du med de trånga ledarna”, och, ”vi som hade en så bra operationsplan så förstörde de allt i Kristianstad”. Hon förklarade sig snabbt: den jj-kateter de satt in hade i syfte att bredda mina, tydligen, extremt trånga ledare mellan njure och urinblåsa tog de ju ut i Kristianstad. Jamen, sa jag, jag höll ju på att förblöda invärtes med den där katetern. Ja, sa hon, hon visste ju det men nu fick de göra en ny operationsplan så skulle hon återkomma. Under torsdagen kom kallelsen till den förste september och den nya planen är att inte gå in genom urinröret som brukligt är utan försöka gå via nefrostomin. Jag observerade genast det lilla ordet ”försöka” vilket förbereder mig på att det kanske inte går den här gången heller. Ibland är det bra att inte ha för höga förväntningar, eller beror min negativa inställning på att jag är gift med en närking? Hur som helst, förberedelserna inför onsdagens operation är i full gång. Blodprov i tisdags och urinprov i onsdags, ingen alkohol till helgen och, det värsta, laxeringstabletter är inköpta inför tisdagens utrensning, sen jäklar är jag redo, hoppas stenen är redo att lämna sin fastlåsta placering.

På väg hem

Sitter nu på mitt enkelrum på Urologen strax efter läkarronden. Det jag lyssnade mest på var orden ”du skrivs ut idag”. Igår när jag låg i sängen och tittade på varenda repris tv 4 kunde uppbåda så kom känslan av att jag slösar bort sommaren här på sjukhusrummet men istället för att se det som självömkan så valde jag att se det som ett tecken på att jag är frisk. När jag låg på sjukhus hela sommaren 2014 så infann sig aldrig känslan av att jag slösade bort sommaren då jag var för sjuk för att vilja vara med i sommarens härlighet. Men idag släpps jag fri, fast sjukvården väljer att säga att jag skrivs ut. Innan jag har Urologen i ryggen så ska det till en massa pyssel. Recept ska skrivas, läkaren ska kolla upp vart jag kan lämna urinprov en vecka före operation, assistenten ska komma och covidtestas innan vi får lära oss hur man byter påse på nefrostomin och hur den töms, omläggning och påsar ska packas men sen åker jag hem. Första stopp får bli Lund och byta till elrullstol och sen mot Kristianstad och hämta David som varit hos mormor och morfar då Dan efter många påtryckningar från mig kom iväg till sin tennisturnering i Tyskland. Sen åker vi till stugan och om det inte regnar ikväll så ska jag sitta på trädäcket och njuta av friheten.

Helg på Urologen

Besöker nu det tredje sjukhuset i den tredje staden och den tredje avdelningen sedan den här sjukhistorien påbörjades i söndags. Tanken var att jag skulle ha förflyttats från Lund till Malmö i onsdags men den platsen jag skulle ha fått gick plötsligt upp i rök. Så det fick bli ännu en natt på MAVA bredvid den gamle mannen som på torsdags förmiddag genomgick en fyra timmars mobil dialys, tackar gudarna att mina njurar började fungera igen efter förra sepsisen 2014. Så kommer nog vokabulären bli, sepsisen 2014 kontra sepsisen 2021. Förhoppningsvis så stannar det med sepsis ett och två, ungefär som att benämningen av världskrigen bör stanna vid två. Hur som helst, efter stora påtryckningar från läkare i Lund så poppade det plötsligt upp en plats på Urologen i Malmö. Efter några timmar kom en ambulans och hämtade mig. Sjuksköterskan som satt bredvid mig berättade att de precis varit på Stortorget och deltagit i en tyst minut för sin ihjälskjutne poliskollega i Göteborg. Jag rullades in i ett enkelrum med tv! För er som aldrig legat på sjukhus ska veta att det är som att bli uppgraderad till lyxsviten på Grand. Jag skrevs in och pratade länge med sjuksköterskan och la fram min önskan om att imorgon både bli av med njurstenen och katetern, eller nefstomi som det tydligen heter, då det kommer att bli mycket bekymmer med den då jag inte kommer att kunna tömma den själv vilket hon noterade i min journal. Igår förmiddag så kom läkaren, han tog snabbt ner mig på jorden, varken sten eller kateter kommer att tas bort nu. Anledningen är att han helt enkelt inte vågar, kroppen är fortfarande alldeles för infekterad även om infektionsvärdet sjunkit från cirka 300 i söndags till dagens 137 så måste det ner mer. Men han förstod min situation och lovade att både sten och kateter skulle bort så fort som möjligt. Han gick iväg en stund och kom sen tillbaka och hade då lyckats trycka in mig i kön så operationstid var bokad 21 juli med inläggning dagen innan. Efter hans förklaring så förlikade jag mig med tanken att ha nefstomin kvar i de veckor som återstår till operationen. Det blir ett massa tömmande från ena njuren men förhoppningsvis något färre toalettbesök från den andra njurens något mer naturliga produktion.
Efter all denna information så kändes det som om det fanns en rimlig plan. Jag pratade med min chef så de dagar jag skulle haft semester på lämnar jag tillbaka och tar ut dem igen till höstlovet. Dan och David var just då i stugan så jag guidade dem över telefon om hur de skulle få in den stora elrullstolen i bilen så jag kan åka i den när jag skrivs ut. Annars så blev det tv för hela slanten innan jag somnade med hjälp av en sömntablett vid halv 12. Vid 5 i morse kom sjuksköterskan och tog prover och vid ronden klockan 10 fick jag veta att infektionsvärdet gått ner till 75. De kommer idag att blanda intravenös antibiotika med antibiotika i tablettform för att imorgon fortsätta med enbart tabletterna. Svarar kroppen lika bra på det så får jag komma hem på måndag. Det känns verkligen som om allt går åt rätt håll nu men jag måste vara beredd på bakslag.

Ambulansfärd genom Blekingenatten

Jag som tänkt sammanfatta en av sommarens bästa månader med så mycket glädje och lycka men måste dessvärre avsluta den något sämre, från en sjukhussäng i Karlshamn. Men vi börjar med det bra… vid Davids skolavslutning så flyttade vi mer eller mindre upp till stugan. Dan var med på helgen men måste sen hem och jobba sina allra sista dagar som lärare. Förra helgen kom de bästa vännerna upp och även om det gått mer än ett år sen jag träffade vissa av dem sista så var det som om tiden stått still. Visst, vi blir alla 48 och 49 år i år men vad gör det när vi inuti inte åldrats en dag över 25.

Karin, Cilla, Anna och jag

Sittandes på bryggan som ser ut att vara en stalkerbild med en känd lundapolitiker i bakgrunden.

Mys under parasollet på trädäcket

Vännerna åkte hem på söndagen och fylld av energi kastade jag mig över måndagen jobb där jag skapade min alldeles egna arbetsplats på altanen, dagen då himlen öppnade sig…

Men ändå så mysigt, tänk att ha APT på altanen mitt i grönskan och med fågelkvitter, fin arbetsmiljö. På eftermiddagen så kom sen resten av familjen efter att de varit uppe i Askersund och äntligen kunde sommarvistelsen börja. Hantverkarna är i full gång med friggebod och trädäck så det händer grejer hela tiden.

Midsommarafton firades med släkten, eller min släkt i alla fall. Brorsan med familj kom och så även våra föräldrar så för första gången på knappt ett år var vi alla samlade. Vi satt så länge och pratade så sillunchen kom inte igång förrän 17.00, men vad gjorde det? Barnen var sen nere på ett kvällsdopp och sen satt vi uppe tills det blev för kallt. Midsommardagen var en fin dag och vi lunchade vid den lilla Tredenborgsrestaurangen och avslutade med minigolf och glass innan Malmögästerna åkte söderut igen.

I tisdags började jag att få de första känningarna av en urinvägsinfektion, då jag haft det så många gånger så vet jag vad det är som är på gång. Vårdcentralen tycker dock att man ska vänta några dagar innan man söker vård och sen var ju allt stängt mellan fredag till söndag. Men planen var att ringa vårdcentralen måndag morgon. Men natten mellan lördag och söndag så hände något. Jag fick upp och kissa var tredje timme och det luktade ruttna ägg och sved som om det var taggtråd jag producerat. Vi gick upp runt 9 och jag var bara trött så jag sov hela eftermiddagen. Våra grannar Emma och Peter undrade om vi ville gå ner till restaurangen och äta middag med dem och Lena och Anders men jag orkade inte och Dan skulle hem över natten. Jag försökte äta lite men det smakade inte. Dan frågade flera gånger om han inte skulle stanna men jag tyckte att läget var under kontroll. Han åkte halv 7 och jag la mig i soffan och tittade på gamla repriser av ”Svenska hjärtan” och David spelade på sitt loft. Strax efter 19 så började jag frysa och David hjälpte mig med två Alvedon. Frossan blev dock värre och värre så David hämtade filt, sen överkast och även täcke. Ändå frös jag så vid 21 ringde jag Dan och sa att det är lite för likt symptomen från 2014, han hade precis kommit igång till Lund men kastade sig i bilen norrut. Jag ringde 1177 som tyckte att jag skulle åka till akuten i Kristianstad men om jag skulle börja kräkas så skulle jag ringa 112. Det gick en halvtimme och snart kom de jobbiga illamåendekänningarna och vis av erfarenheten av nedkissade trosor så tänkte jag vara smart och sitta på toan och kräkas i en spann. Jag försökte få David att hämta en spann men han blev helt ifrån sig och sprang ut. Återstod bara golvet. Men vår duktiga unge sprang in till grannarna så snart kom Emma och Lena och deras män tog hand om David medan Emma ringde en ambulans som kom inom en halvtimme. Febern låg då på 40,3 och jag svettades så det rann av mig. Dan kom då också så först fick han ta lite fakta om vad som hände med mig och sen fick han springa över till David som satt med männen och tittade på fotboll. Halv 11 lämnade ambulansen Tredenborg med vidare färd mot Karlshamn då de misstänkte en sepsis. I blåljus åkte vi genom Blekingenatten och vid 23 var jag på plats på akutavdelningen och fick träffa läkare. Han frågade först om jag varit i kontakt med någon med deltavirus men trodde jag inte. Alla möjliga prov togs, covid, blod och urin och då det konstaterades att jag inte hade Covid så fick jag komma in på ett eget rum och då var klockan halv 2 och jag hade fått massor av antibiotika. En kateter sattes och sen somnade jag på en sömntablett efter att jag mailat chefen och smsat assistenten. Vid ronden i förmiddags konstaterades att det var en sepsis som orsakats av en kraftig urinvägsinfektion, precis som jag trodde och tänkte att nu blir nog allt lugnt. Men efter lungröntgen vid lunch fick jag en febertopp till och jag fick Alvedon och bäddades ner med fyra landstingsfiltar och efter några ynkliga timmar så väntar jag nu på transport till Lund då jag bor där så nu får Dan och David åka dit så får vi se när jag skrivs ut. Ännu en anledning att skrota regionerna. Som sagt, ett sämre avslut på juni men sammantaget en fantastik månad.

Stughelg i inflyttningskaos

Då Dan som vanligt är begravd i sina rättningshögar så här års så flydde jag, David och assistent stan. Vi drog helt enkelt till vår nya stuga, jag nyvaccinerad och allt. Vi möttes av ett kaos då det inte går att flytta in utan kaos. Visst, vi var uppe hela familjen över Kristi himmelsfärd men då hann vi inte med allt. Snickarna som skulle byggt klart altanen hade tydligen prioriterat annat i veckan. Hantverkaren som haft covid hade inte kommit igång med friggeboden så trädgården såg ut som den gjorde. På baksidan av huset finns en stenmur och innanför den en misshandlad rabatt så på lördagen grävde vi fram den, hittade en ros och en hortensia begravd under byggdamm och bortskyfflad jord. Får se om ljus och luft kan få liv i dem. Givetvis så var det ju premiär för David i minigolf men det var för kallt för bad. Men inget regn alls under lördagen. Min högra arm var lite öm, röd och varm men ingen annan vaccinkrämpa. Då internet inte kommit igång så fick vi se Eurovision via internetdelning på ipaden, i efterhand kan man ju tycka att det var ganska onödigt att slösa bort sömn och surf på det spektaklet. Dagen idag var det regn så rabatten fick vila i förmån till köket. Kameran gick inte varm i helgen men en bild på det färdigstädade köket blev det.

Så är helglivet då en ny stuga ska bos in. Nu väntar en vecka med jobb och skola innan vi drar åt nordost igen.

Corona = inte som man tänkt sig

Egentligen så har coronapandemin inte påverkat oss så mycket, eller jo, det har den nog ändå. Jag har snart jobbat hemifrån i ett år, Dan har periodvis jobbat hemma, vi har inte träffat varken vänner eller föräldrar på länge så visst har det påverkat. Men ingen i vår närhet har drabbats riktigt illa, fast så ska man ju inte säga för risken är att man jinxar det hela… Men nu har vi ju drabbats en del ändå, kan man säga. Tanken var att Dan skulle ha åkt upp till stugan i söndags och jobbat stenhårt med bygge av friggebod och trädäck tillsammans med vår lokala snickare. Imorgon skulle jag och David ha kommit upp så vi kunde fira lite påsk där mellan hammarslagen. Men hantverkaren blev sjuk, i just covid-19. Dan som stod nära honom och granskade ritningar förra helgen testade sig men det var som tur var negativt. Men utan hantverkaren som skulle kört in med grävmaskin via grannarnas trädgård och grävt och sedan lagt grunden så blir det inte heller någon friggebod och trädäck. Det påverkar även våra grannar som inte kan få fint i sin trädgård förrän vi grävt. Ringarna på vattnet blir större. Men inget kan göras förrän hantverkaren är frisk och i dessa tider så måste vi alla bara acceptera läget, vi behöver inte gilla läget men däremot acceptera det. Men vad blir då konsekvenserna, jo vi blir några veckor försenade och är det så farligt egentligen? Vi får tänka om, nu får vi mer tid till att hitta bra möbler, städa ur och möblera. Dessutom så ger det en tid att reflektera över hur nära den här sjukdomen är oss och att den är närvarande hela tiden, vart vi än är och den påminner oss om hur försiktiga vi alla måste vara. Dan kör upp nu istället upp själv imorgon med ett lass och sen åker vi upp någon dag senare i påsk och det är okej, även om det inte var så det var planerat.