I omläggningens tid

Det är inte bara att opereras, ha ont, ligga på sjukhus, vara sjukskriven och sen komma hem. Det krävs en hel del efterarbete också. Detta efterarbete kallas i detta fall för omläggning och ska skötas av proffsen vilket innebär ett oerhört stort spring, eller i mitt fall rullande, till Capio de senaste veckorna. Capio i centrum i Lund är nu inte den mest lättillgängliga vårdcentral på sin tredje våning med enbart en hiss som jag kan ta, dock så är den närmast. Två gånger i veckan ska såret läggas om och efter tisdagens omläggning fick jag glädjande nyheter från Mölndal dit bilder på såret mailas varje gång; antibiotikan kunde minskas något. Igår var det så fint väder i Lund så hela vår lilla familj drog ner till Stadsparken där David hittade ett nytt knep på Pokemonappen, man kunde iscensätta ett anfall av en Pokemon på sig själv och sen fota det.   Nu är ju ingen i familjen Pettersson/Eriksson något tekniskt geni så denna funktion har säkert funnits länge. När det är fint väder och vår, man har trappat ned på antibiotikan och man är äldre än 20 år (viktigt) så blir man liksom automatiskt sugen på rosé så vi begav oss till nyinvigda Kulturen. Väl där så satte vi oss ute och beställde in ovan nämnda dryck och David fick glass. Vi var ganska överväldigade över att vi kunde sitta ute utan att frysa. Är verkligen våren redan här? Cynisk som jag är så väntar jag nu bara på bakslaget…

Taxiresa genom Halland

Idag har jag åkt taxi i sex timmar. Taxichauffören hade inte bråttom och inte jag heller, egentligen, men det gick väldigt långsamt. Vid Hallandsåsen somnade jag på väg upp, inte så konstigt då honom jag delar säng med tittade på tennis i datorn långt in på småtimmarna tuggandes på vindruvor varför jag ideligen väcktes av tuggandet av vindruvskärnor. Men det var bra, vaknade inte förrän vi var vid Varberg. Väl upp i Mölndal, för det var dit resan gick nu knappt tre veckor efter operation så ville läkaren titta på såret. Hon plockade bort alla 24 agraffer och det var inte skönt men välbehövligt. Hon rengjorde och plockade bort lite läskiga hudavlagringar. Operationssåret hade inte riktigt gått ihop än så när jag frågade om jag får börja hoppa studsmatta igen så kom svaret snabbt: nej, absolut nej. Känslan att bli beordrad icke-träning är dubbel. Den förnuftiga sidan blir besviken då jag vet hur bra jag mår av träning medan den mindre förnuftiga, lite lata jag blir väldigt glad för då är det legitimt att ligga i sängen och titta på Prison break istället för att träna. Mindre bra för magen är att den superstarka antibiotikakuren ska fortsätta. Om tre veckor ska jag tillbaka och får då hoppas på att medicinen tas bort, samt att jag får börja träna igen, tycker mitt bättre jag.

TV-inspelning

I två dagar har vårt hem varit belamrat med filmkameror, stativ, monitorer, stora lampor med mera.    En tv-kanal har varit hos oss och spelat in ett litet program som kommer att sändas längre fram men vad det handlar om kan jag inte skriva om riktigt ännu. Igår filmade vi hela dagen både hemma och på stan, träffade två kollegor som nog undrade vad jag gjorde på stan med två män med filmkameror efter mig, får förklara mig på jobbet imorgon. Idag har sedan själva intervjun tagit plats med allt vad det innebär. Det har varit två spännande och händelserika dagar och det har varit riktigt intressant att få följa allt arbete bakom kameran och få se hur mycket jobb som läggs ner på ett program och då har de ändå mycket kvar vad gäller klippning och redigering. Återkommer med mer information längre fram…

Slanglös och hemma

Som mest var jag fast i sängen via fyra slangar som var fastsatta i kroppen på olika ställen. Den första slangen som var ett drän in i operationssåret för att leda bort vätska drogs ut i söndags, mitt i besöket av min Göteborgsmorbror med sambo. Den andra slangen som var den smärtstillande katetern i ljumsken rök på söndag kväll. Den hade ändå glidit ut av sig själv varför den inte var till så stor hjälp. När måndagen kom så fick jag träffa min läkare för omläggning. Det såg bra ut förutom ett litet område som hon var rädd för skulle bli missfärgat, där fanns även antydningar till vätskefyllda blåsor. Antibiotikakuren höjdes men det finns en risk för att hud måste transplanteras dit om inte huden återhämtar sig själv. Men det får sjuksköterskan i Lund avgöra på torsdag då såret ska läggas om där och foton skickas till Mölndal. Slang nummer tre åkte sen vilket var katetern. Jag undrade om man inte kan sätta in en kateter då och då, till exempel då man ska på fest så man slipper gå på toa hela tiden? Det kunde man inte. Efter det fick jag masa mig upp för första gången på en vecka och kunde då testa hur ont allt gjorde och det var hanterbart med lite medikamenter. Slang nummer fyra åkte sen måndag kväll och det var den som satt i port-a-cathen där bland annat dropp och sövningsmedel sattes in. Slangfri till slut och fri att äntligen åka hem vid tisdag lunch. Men inte fri att jobba. Jag måste vara hemma denna vecka och ha benet i högläge så det inte svullnar för mycket och då det fortfarande gör lite ont så behöver jag knapra lite smärtstillande. De medicinerna gör mig inte speciellt smart heller varför det är bäst att jag ligger i sängen med benet i högläge konsumerande Netflix-serier.

Mölndal by weekend

Nej, jag fick inte åka hem idag men efter föregående natt så är jag bara nöjd med det. Igår eftermiddag fick jag påfyllning av bedövningen på ischiasnerven som gjorde mig smärtfri på baksidan av låret. Runt 2 i natt vaknade jag av att det gjorde oerhört ont i benet. Bedövningen hade släppt och katetern som bedövar främre sidan av låret som satt i ljumsken hade glidit ut, allt samtidigt. Nattsjuksköterskan fick ringa narkosjouren och fick sen ge mig rena hästkuren med smärtstillande. Halv 5 gjorde det ont igen så in med en ny omgång av smärtstillande. Jag låg sen i halvdvala fram till dess att smärtsjuksköterskan kom upp vid 8 och gav mig intravenös morfin. Detta upprepades några gånger innan jag åkte ner till operation för att sätta in katetern i ljumsken. Då läkaren var från Älmhult så blev det naturligtvis extra bra. Jag sederades sen och min kirurg la om benet. Sedering är rätt spännande, man liksom sover men inte lika djupt som vid narkos, tydligen låg jag och snarkade men vägrade slappna av i benet innan hon sa till på skarpen. Efter det låg jag en stund på uppvak och fick mer smärtstillande. Min kirurg visade sen en bild på benet och det såg så fint ut, inget sår utan bara prydliga agraffer. Efter allt jag skrivit om smärtstillande och vilka enorma doser jag fått så kan man räkna ut att det ger effekt. Så dåligt jag mådde då jag kom upp på avdelningen! Huvudvärk som om jag varit på fest i flera dagar, illamående, trötthet, ingen aptit, gnällig, svettig, tur jag fick stanna kvar, Dan och David hade inte velat ha mig hemma ikväll!