Ett år sen

Sitter just nu under parasollet på trädäcket och gnäller lite över att det är varmt, börjar då tänka tillbaka över hur det var för ett år sen. Början på sommaren var densamma som i år. Traditionsenligt så träffas jag och mina närmsta vänner i stugan helgen före midsommar som den perfekta starten på sommaren. Då blir det bubbel, laxmackor, grill, skratt och öppenhjärtliga samtal om livet. Även i år hade vi vädret med oss

Jag och Hanna i diskussion med kvällssolen i ryggen.

Cilla och Karin

Karin och Anna grillar.

En vecka senare så kommer förstås midsommar och även i år firades den med familj, föräldrar och bror med familj, även i år var det fint väder.

Mor, far, brorsdotter och så jag

Lekarna är på väg att starta vid stugföreningens midsommarstång, alla tre kusinerna i vinnande laget, viktigt!

Dan klädd i virkad midsommarkrans

Småkusinerna i plurret

Så långt är alltså sommaren som förra året men nu hoppas jag att den här skiljer ut sig. Förra året så fick jag på söndagen efter midsommar åka ambulans till Karlshamn med 40,3 i feber som berodde på en uppblossande sepsis. Urinvägsinfektion i kombination med fastkilad njursten var inget kroppen ville ha. Efterföljden blev tre inläggningar med en operation på sjukhus, sammanlagt 15 nätter i sjukhussäng. En nefrostomi, efter det en jj-kateter som skavde så illa att jag fick akutinläggas då jag blödde för mycket. Återigen en nefrostomi. Så höll det på hela sommaren. Inte förrän i november var allt bra igen. I år finns inga tendenser att detta ska ske igen men jag är på min vakt! Vill inte uppleva en likadan sommar så var försiktiga med infektioner och hög feber, sök hellre hjälp en gång för mycket.

Studsmatta, kalas och bak

Fast inte i den ordningen egentligen men jag börjar med studsmattan. I morse hoppade jag studsmatta för första gången sen i slutet av juni. Anledningen att jag inte fick hoppa var allt trams kring njurar, nefrostomier och stenter men nu fick jag grönt ljus av läkaren. Till min förvåning orkade jag hela trettio minuter men minns hur det var då jag som tonåring började jogga, första gången gick det hur bra som helst för att sedan gå lite sämre. Men strunt samma, jag är i alla fall igång igen. När jag kan räkna med att vara i bra form så kan jag komma upp i femtio minuters hoppning så jag har en bit kvar. Studsmattan binder ihop oss med helgens kalas. David fyllde elva år förra helgen men då han hade ont i halsen då så fick vi skjuta på allt till denna helg istället. I fredags invaderades hemmet av fem festglada elvaåringar som åt korv, tårta, chips, godis och allt annat onyttigt. Clementinerna som låg i fruktskålen fick inte ens en blick. I söndags hade vi kalas med släkten men då tågtrafiken som vanligt är opålitlig så kunde inte Davids mormor och morfar komma på grund av signalfel utanför Vinslöv. Men kusinerna från Malmö kom. Då vi missade yngste kusinens kalas i somras så fick han vara med på tårtan . Denna tårta som jag tyckte mig kunna äta två bitar av då jag, som sagt, skulle börja hoppa studsmatta igen.
För att den rätta julfeelingen ska komma så skulle vi baka pepparkakor idag. Jag såg för mitt inre hur mysigt detta skulle bli med tända ljus och julmusik. Det började med att David glömde det stundande baket så jag fick ringa hem honom från fritids. När han sen kom hem så var han lite irriterad då han inte fick vara kvar på fritids och tyckte julmusiken var urusel. Men stämningen blev bättre och alla hjälpte till . Som vanligt så tar jag i för mycket så vi får nog leva på pepparkakor till sommaren , men vad gör det, jag har ju börjat hoppa studsmatta igen!

Ambulansfärd genom Blekingenatten

Jag som tänkt sammanfatta en av sommarens bästa månader med så mycket glädje och lycka men måste dessvärre avsluta den något sämre, från en sjukhussäng i Karlshamn. Men vi börjar med det bra… vid Davids skolavslutning så flyttade vi mer eller mindre upp till stugan. Dan var med på helgen men måste sen hem och jobba sina allra sista dagar som lärare. Förra helgen kom de bästa vännerna upp och även om det gått mer än ett år sen jag träffade vissa av dem sista så var det som om tiden stått still. Visst, vi blir alla 48 och 49 år i år men vad gör det när vi inuti inte åldrats en dag över 25.

Karin, Cilla, Anna och jag

Sittandes på bryggan som ser ut att vara en stalkerbild med en känd lundapolitiker i bakgrunden.

Mys under parasollet på trädäcket

Vännerna åkte hem på söndagen och fylld av energi kastade jag mig över måndagen jobb där jag skapade min alldeles egna arbetsplats på altanen, dagen då himlen öppnade sig…

Men ändå så mysigt, tänk att ha APT på altanen mitt i grönskan och med fågelkvitter, fin arbetsmiljö. På eftermiddagen så kom sen resten av familjen efter att de varit uppe i Askersund och äntligen kunde sommarvistelsen börja. Hantverkarna är i full gång med friggebod och trädäck så det händer grejer hela tiden.

Midsommarafton firades med släkten, eller min släkt i alla fall. Brorsan med familj kom och så även våra föräldrar så för första gången på knappt ett år var vi alla samlade. Vi satt så länge och pratade så sillunchen kom inte igång förrän 17.00, men vad gjorde det? Barnen var sen nere på ett kvällsdopp och sen satt vi uppe tills det blev för kallt. Midsommardagen var en fin dag och vi lunchade vid den lilla Tredenborgsrestaurangen och avslutade med minigolf och glass innan Malmögästerna åkte söderut igen.

I tisdags började jag att få de första känningarna av en urinvägsinfektion, då jag haft det så många gånger så vet jag vad det är som är på gång. Vårdcentralen tycker dock att man ska vänta några dagar innan man söker vård och sen var ju allt stängt mellan fredag till söndag. Men planen var att ringa vårdcentralen måndag morgon. Men natten mellan lördag och söndag så hände något. Jag fick upp och kissa var tredje timme och det luktade ruttna ägg och sved som om det var taggtråd jag producerat. Vi gick upp runt 9 och jag var bara trött så jag sov hela eftermiddagen. Våra grannar Emma och Peter undrade om vi ville gå ner till restaurangen och äta middag med dem och Lena och Anders men jag orkade inte och Dan skulle hem över natten. Jag försökte äta lite men det smakade inte. Dan frågade flera gånger om han inte skulle stanna men jag tyckte att läget var under kontroll. Han åkte halv 7 och jag la mig i soffan och tittade på gamla repriser av ”Svenska hjärtan” och David spelade på sitt loft. Strax efter 19 så började jag frysa och David hjälpte mig med två Alvedon. Frossan blev dock värre och värre så David hämtade filt, sen överkast och även täcke. Ändå frös jag så vid 21 ringde jag Dan och sa att det är lite för likt symptomen från 2014, han hade precis kommit igång till Lund men kastade sig i bilen norrut. Jag ringde 1177 som tyckte att jag skulle åka till akuten i Kristianstad men om jag skulle börja kräkas så skulle jag ringa 112. Det gick en halvtimme och snart kom de jobbiga illamåendekänningarna och vis av erfarenheten av nedkissade trosor så tänkte jag vara smart och sitta på toan och kräkas i en spann. Jag försökte få David att hämta en spann men han blev helt ifrån sig och sprang ut. Återstod bara golvet. Men vår duktiga unge sprang in till grannarna så snart kom Emma och Lena och deras män tog hand om David medan Emma ringde en ambulans som kom inom en halvtimme. Febern låg då på 40,3 och jag svettades så det rann av mig. Dan kom då också så först fick han ta lite fakta om vad som hände med mig och sen fick han springa över till David som satt med männen och tittade på fotboll. Halv 11 lämnade ambulansen Tredenborg med vidare färd mot Karlshamn då de misstänkte en sepsis. I blåljus åkte vi genom Blekingenatten och vid 23 var jag på plats på akutavdelningen och fick träffa läkare. Han frågade först om jag varit i kontakt med någon med deltavirus men trodde jag inte. Alla möjliga prov togs, covid, blod och urin och då det konstaterades att jag inte hade Covid så fick jag komma in på ett eget rum och då var klockan halv 2 och jag hade fått massor av antibiotika. En kateter sattes och sen somnade jag på en sömntablett efter att jag mailat chefen och smsat assistenten. Vid ronden i förmiddags konstaterades att det var en sepsis som orsakats av en kraftig urinvägsinfektion, precis som jag trodde och tänkte att nu blir nog allt lugnt. Men efter lungröntgen vid lunch fick jag en febertopp till och jag fick Alvedon och bäddades ner med fyra landstingsfiltar och efter några ynkliga timmar så väntar jag nu på transport till Lund då jag bor där så nu får Dan och David åka dit så får vi se när jag skrivs ut. Ännu en anledning att skrota regionerna. Som sagt, ett sämre avslut på juni men sammantaget en fantastik månad.

Den bästa julklappen

Detta märkliga år är ingenting som det ska. Julplaner fick göras om, ingen resa till Linköping, inga mor- eller farföräldrar närvarande under julen. I mitt och min brors fall så kunde vi i alla fall glädja oss åt att våra föräldrar fick fira jul tillsammans, men så blev det inte. Vår far åkte in akut till sjukhuset den 24:e november med andnöd som visade sig vara hjärtsvikt varför han på inga vis fick lämna sjukhuset före operation pga oerhörd förhöjd risk för hjärtinfarkt. Läkaren tyckte det var förvånande att han inte redan fått någon. Men tiden gick och som vi alla vet i dessa tider så är vården mycket hårt ansträngd och tiden på sjukhuset i Kristianstad var dryg och inga besök fick heller göras. Men så kom ljuspunkten, operation skulle göras i Lund dagen före Julafton och han transporterades till lasarettet med ambulans. Vår mor hade då förlikat sig med en jul ensam men tog det med jämnmod. På kvällen före operationen så vinkade jag och David till sjukhuset som vi kan se från vårt köksfönster. Men operationen ställdes in då det kommit in ett akutfall. Inte mycket att göra, jag påminde honom om hur många planerade operationer som ställts in pga av mig då jag var dödssjuk och prioriterades. Nu skulle det stora ingreppet ske på julafton istället, då var han redo med operationskläder på men samma procedur upprepades med inställd operation och samma sak på Juldagen. Vi försökte via telefon att muntra upp honom med att han i alla fall fick äta julmat och vi bestämde att vi som bor i Lund skulle komma upp med tidningar och korsord dagen därpå och lämna utanför dörren. Men på Annandagen kom samtalet, han rullades äntligen iväg på operation. Det blev en lång väntan, ett så stort ingrepp på en inte helt purung person är en risk. Men så kom samtalen från morsan som hade direktnumret till avdelningen, det hade gått bra, han skulle andas i respirator under uppvaket men den kopplades sen bort. I morse fick han äta frukost, stå upp och sen rullas tillbaka till avdelningen. Det kommer att bli en lång rehabilitering men förhoppningsvis blir han kvar ett bra tag till. Det blev den bästa julklappen under den annars ganska modesta julgranen.

Tvåsiffrig

För tio år sen blev jag och Dan föräldrar till den finaste i världen, vår lille David. Han ville till världen snabbt, överrumplade oss åtta dagar för tidigt . Jag hade tänkt jobba fram till en vecka före beräknad födsel för att hinna förbereda mig mentalt för den nye familjemedlemmen. Men jag fick istället sjukskriva mig sista arbetsdagen för då gick vattnet. Dagen därpå den 27:e november 2010 vräkte snön ner och värkarna blev värre och värre så vi kom in till Malmö KK 11.30. 12.44 såg David livets första ljus genom att födas med en kullerbytta och våra liv skulle aldrig bli desamma igen. Vår lille solstråle som räddade livet på mig då tankarna och drömmarna om honom fick mig att överleva den livsfarliga septiska chocken som jag drabbades av då David nästa precis fyllt tre. Men han fick behålla sin mamma och jag tog chansen att få vara med under min sons uppväxt. I fredags fyllde han 10 år. Detta firades med sång och chokladmuffins med ett ljus i på morgonen. På kvällen hade han bjudit in fyra kompisar på kalas. Vi var lite rädda för att det kanske inte var så bra med tanke på pandemin men då de träffas varje dag i skolan så tyckte vi ändå att det var okej. Efter att kompisarna gått hem så fick han en efterlängtad sparkcykel av oss. Dagen därpå var det tänkt att det skulle vara släktkalas och det blev det också men utan mina föräldrar. Med tanke på den skenande pandemin så fick de stanna hemma men Davids morbror tillika min bror kom med familj kom. Här sitter David med sin kusin redo att sätta tänderna i Pokémontårtan. Det blev en bra födelsedagshelg om än en anpassad sådan men vi gjorde så bra vi kunde av situationen. Huvudrollsinnehavaren är i alla fall mycket glad.

Nu går (81)34:an i himlen in

Men återuppstår i ny mundering 2021. Mina föräldrar snubblade över stugan 1975 av en slump då de besökte släktingar i Tredenborg. Då var namnet stuga 30 på gamla Tredenborgsslätten och den var en anspråkslös liten stuga med ett allrum, ett sovrum och ett pyttelitet kök. Vatten fick bäras in via spannarfrån en allmän kran som fanns vid tomtgränsen, vilket var lyx för då behövde vi inte gå lika långt som grannarna och det fanns ett utedass. Tomten var arrende. Mycket enkelt alltså. Här står jag och lillebror framför den gamla verandan. Allt eftersom åren gick så växte kraven på en modernisering fram. 1982 byggde min far till en altan och ökade kökets yta. Någon gång i mitten av 80-talet så fick tomterna friköpas och då fick de små gatorna namn och stugorna nya nummer så nu bodde vi på Krusbärsstigen 8134 istället. 1989 så drogs vatten in varför ett badrum med toalett och dusch byggdes till, oerhört skönt att som sextonåring slippa sminka sig på utedasset. Samtidigt så fick jag och brorsan varsitt sovrum då vi vuxit ifrån det här med att dela rum så nu fanns alla bekvämligheter. Men åren fortsatte att gå och i och med mina amputeringar 2014, för övrigt den enda sommaren jag inte besökt stugan hittills, så blev det problem då jag återigen skulle till stugan. Det var nämligen nivåskillnader mellan trädgård och altan samt mellan altan och stuga, detta fick därför avhjälpas med hemmabyggda ramper. Det gick inte heller att ta sig runt i stugan pga trösklar och smala dörrar, men just då, 2015, så spelade detta en mindre roll då huvudsaken var att jag kunde komma dit igen. Men de här åren med sålängelösningar fick ett slut förra året då vi insåg att stugan helt enkelt behövde anpassas. I slutet av förra sommaren så tog vi dit en hantverkare och framförde våra önskemål; höja altanen så den var i samma nivå som stugan, vinterbona och bredda dörrarna. Vi fick svar att om altanen skulle höjas så måste hela taket höjas, skulle han sen hitta något, typ fukt i golv och väggar, när den skulle vinterbonas så kunde det bli hur dyrt som helst. Tanken började växa fram om vi inte skulle riva den gamla sommarstugan med grund från 1951 och bygga ny? Men det var ju tvunget att förankra detta beslut hos mina föräldrar, trots att de skrivit över stugan på mig men jag var ändå tvungen att ha deras godkännande, kände jag. Det visade sig att de inte alls vara av den sentimentala typen då orden löd, ordagrant ”omkull med skiten”. Nu påbörjades en process som varit så lång och krånglig så om vi vetat det då så hade vi nog stoppat redan då. Men som tur väl var så visste vi inte det! Först kontakta banken, sen hitta en entreprenör, sen träffa entreprenör med arkitekt, sen beställa en nybyggnadskarta, sen träffa banken igen, sen få en budget, sen ansöka om bygglov med kompletteringar, sen hitta en kontrollansvarig, sen skaffa en färdigställandeförsäkring, sen träffa banken, sen träffa entreprenör och byggare, sen rensa stugan och med det behålla, slänga eller skänka möbler, sen flytta om växter i trädgården…och det är där vi är nu… det har tagit ett år men förra söndagen blev vi av med boden, som för övrigt är det ombyggda utedasset, och i torsdags så revs stugan så nu har vi detta ökenlandskapFortsättning följer…

Mellandagsslött

Så var det då ett år knappt kvar tills nästa jul, innevarande års jul ligger i backspegeln. Traditionsenligt firades den hemma hos brorsans familj i Malmö under både julafton och juldagen. Annandagen blev en slö historia mestadels tillbringad i soffan. Den slöa dagen avslutades med den aldrig töntiga filmen Dirty dancing (även om Patrick Swayze luftgitarrsolo kändes lite corny) där replikerna fortfarande kunde uttalas av mig strax före skådespelarna själva gjorde det, sett den lite för många gånger. Men i fredags var det vardag igen, först till plastik i Malmö klockan 8 för att plocka stygnen i ansiktet. Den proffsiga sjuksköterskan plockade dessa utan för mycket smärta även om hon tyckte att kirurgerna använt lite väl många och lite väl små stygn. Men avplockade blev de så nu ska jag ha ärren tejpade i en månad ungefär så får vi se resultatet sen. Efter plocket så var det jobb, aldrig har väl de lokalerna ekat så tomma som i fredags men några var vi allt där. Igår rastade vi nya bilen, vi har fortfarande kvar vår plats i garaget trots att vi enligt ordförande inte får ha den kvar. Ska bli intressant att se vad nästa steg blir i parkeringsfrågan. Vi har ju faktiskt inte gjort som han beordrade oss att göra så han kokar säkert av ilska över vår fräckhet. Bilen rastades alltså genom en tripp upp till goda vänner i Glumslöv som bjöd på lunch och mycket skratt och prat. Idag har jag fikat med en väninna och snart är året slut. Det är nu man ska summera det gamla året, arkivera det och påbörja det nya. Nöjer mig med att skriva att det varit ett bra år, nu tar vi tag i nästa.

Rådhusbesök

Första gången jag och Dan träffades var på Nyårsafton 97/98 på Hallands nation. En hel evighet sen. Vi har aldrig varit snabba i våra beslut, vi blev tillsammans på riktigt först 2004 men då hade vi träffats lite fram och tillbaka i några år. Vi flyttade ihop 2008 i min lägenhet i Malmö och 2010 föddes David. 2014 förlovade vi oss efter att jag överlevt sepsis. 2015 flyttade vi till Lund och i lördags den 26/10 2019 så gifte vi oss. Fröken Pettersson blev så fru Eriksson. Vi är som sagt inte snabba i våra beslut. Ceremonin var enkel, Rådhuset i Lund med mina föräldrar och min bror med familj.

Efter vigseln så blev det lunch på Grand och sen hem till oss för att äta tårta. Vi fnissade lite åt vigselförättarens ord på vägen då hon strök under hur viktigt det är att hålla ihop även i kriser. Känns som om vi redan gjort det. I måndags så åkte jag och Dan till Köpenhamn på bröllopsresa och valet av hotell föll på Bella sky ute i Örestad några Metrostationer utanför stadskärnan. När vi tidigare varit på semester i Köpenhamn så har vi alltid strävat efter att bo så centralt som möjligt men då hade ofta varit på bekostnad av standard. Då vi nu är i en situation där handikappsstandarden är av väsentlig grad så valde vi detta hotell i ”förorten”. 

Här har vi det stora hotellet i bakgrunden där vi från hotellrummet faktiskt hade havsutsikt. På måndagkvällen så blev det drink baren på 23:e våningen och sen japansk mat. Det japanska temat gick även igen i drinkglasen.   När det sen blev tisdag så begav vi oss in till stan, klev av vid Norreport och hittade Jacobsens restaurang vid Kultorget där danska specialiteter stod på menyn. Vi rullade även inom amerikanska TGI friday för ett glas men där fungerade inte ventilationen så vi var snabba gäster där. Väl utanför med stinkande grilloskläder så begav vi oss hemåt igen till vårt lilla hotell. Dan tog en sväng till hotellets spa innan vi gick till den andra restaurangen inom väggarna, nu med nordisk touch, valet föll på en enorm entrecote. Kvällen avslutades med en drink i skybaren. Innan vi åkte hem igår till vår lille David som passats av mormor så slank vi inom köpcentrat i Örestad och åt en mexikansk buffé. Vi konstaterade på vägen hem att vi kombinerat bröllopsresa med en internationell matresa.

32 år i dimma

När jag var 14 år så började jag inse att jag inte såg bra, denna insikt kom efter att i ett år behövt kisa för att se tavlan i klassrummet på Linnéskolan, inte hälsat på folk jag känner på byn med mera. Sagt och gjort, tid bokades till den ende optikern i Älmhult och ett par ljusblå glasögon inhandlades. Dessa fina ljusblå glasögon förvarade jag i ett lika ljusblått glasögonetui och där låg de sen de närmsta två åren. Någon gång plockade jag upp dem och höll dem framför ögonen för att läsa lärarens noteringar på tavlan, men det var allt. Blev aldrig kompis med glasögonen. Under sommarlovet mellan högstadiet och gymnasiet så tyckte jag att jag var så pass vuxen så jag skulle ge mig på det här med linser. Optikern i Älmhult hade inte linsbehörighet så då fick jag ta tåget till Alvesta och där prova ut linser, hårda skulle de dessutom vara. Dessa vande jag mig snabbt vid och hade dem på varje dag, i ur och skur, de ljusblåa glasögonen hängde med som komplement men användes bara under färden från toalett där linserna togs av till sänggåendet. Så här höll det på, i flera år, aldrig glasögon under dagtid. Vid ett väldigt radikalt tillfälle för femton år sen så insåg jag att de ljusblåa glasögonen inte fungerade längre, såg helt enkelt sämre vid 31 års ålder än vid 14 varför de byttes ut. Det här med hårda linser började ju även de bli omoderna, fanns dessutom bara en optiker i Malmö som hade den behörigheten varför jag bestämde mig för att byta till mjuka och det var ju som att stoppa in bomull i ögonen. Så behagligt och de poppade inte ut om jag blev torr i ögonen, nackdelen var att de var mindre hållbara samt dyrare. Glasögonen åkte bara fram på kvällen men vi var fortfarande inte kompisar, linserna överanvändes vilket jag så klart höll hemligt för optikern. Men så blev jag sjuk i februari 2014 och trots att jag var så sjuk så var det mycket nära att linserna åkte på före ambulansfärden men jag valde ändå till slut glasögonen. Det ultimata beviset på hur sjuk jag var, glasögonen och jag var ju som sagt inte kompisar. Efter amputationen så förstod jag ju att linser inte var aktuellt längre men glasögonen jag haft med mig till akuten var borta. Som tur väl var så har jag en bror med synfel även han varför jag fick låna ett par gamla glasögon så jag i alla fall kunde se omgivningen där på Brännskadeintensiven i Linköping. Där fick jag sen träffa sjukhusoptikern som ordnade fram de svarta glasögon jag haft sen dess. Men jag och glasögonen blev aldrig kompisar, de blev smutsiga och utan händer är de svåra att putsa, de gled ner på näsan och var i vägen då jag tränade, de fick repor av min omilda behandling vid av- och påtagande. Ända sedan jag var 14 år så har jag dessutom drömt om att kunna vakna på morgonen och se utan att först behöva dona en massa med antingen linser eller glasögon. Dessutom så vore det underbart att slippa famla i dimman innan dessa synhjälpmedel är på plats. I morse vaknade jag för första gången på 32 år och kunde se utan hjälpmedel. Ett Guds underverk? Nej, snarare en linsbytesoperation i privat regi som genomfördes igår. I somras mognade tanken fram att det nog var läge att göra något åt synproblematiken, som dubbelt underarmsamputerad så är det ett gissel att hela tiden behöva hjälp för att kunna se. Visst behöver jag hjälp med mycket men det jag med egna medel kan undanröja gör jag gärna. Glasögonen jag nu använt i drygt fem år är undanplockade, synen är inte ännu helt klar men hjärnan håller på och ställer in sig mer och mer. Jag ser betydligt bättre på nära håll idag än igår. Nu ska det droppas i tre veckor och första veckan får jag inte ha mascara.   Så här ser jag ju då ut nu för tiden, glasögonlös och då även mascaralös, i alla fall första veckan. David sa att nu är gamla mamman tillbaka, nu ska du bara lära dig gå också…

Årets första träning

Liksom en stor del av den svenska befolkningen så utförde jag årets första träning idag. Efter två helger i sus och dus så kändes det helt rätt att ta tag i livet igen. Förra helgen var det som bekant jul och den firades traditionsenligt under både julafton och juldag hos brorsan i Malmö. Dagarna som följde var ganska lata då vi hela familjen är lediga mellan jul och trettonhelg. Visst hanns det med lite träning även då, i alla fall belastningsträningen med de korta proteserna och den lilla rollatorn. I fredags tog vi så tåget upp till Glumslöv för middag med Karin, Tomas, Anna, Patrik och alla barn.  Återigen konstaterade vi att vi ses för sällan så nytt datum bokades in innan vi skildes åt. Lördagen ägnades sedan åt vila innan det var friska tag med Nyår. Vi firade detta nya år hemma med bara oss i familjen men med trerätters middag som sig bör. Vi bröt dock inte nyårsdagens tradition med Ivanhoe och pizza. Idag var det då träning på agendan, något trött och seg men med mycket suck och stön så lyckades jag ta mig igenom två timmars träning. Nu får det bli vila innan trettonhelgens utmaningar…