Livet under Corona

Det är inte mycket jag skrivit i min blogg den senaste tiden och troligtvis så härrör det sig från Coronan. Det har ju inte hänt så mycket som skulle vara av intresse att skriva om, allt är ju inställt. Under maj månad så skulle jag egentligen på återbesök på plastik efter operationen i december men det sköts på framtiden, varje torsdag skulle jag egentligen på gåskola men det har skjutits upp. Inte heller har vi något spännande socialt liv så allt går på sparlåga. Men livet fortsätter ju ändå och dagarna går men med något färre aktiviteter så vad gör jag då? Måndag, onsdag och fredag så jobbar jag, brukar jobba hemifrån måndagar och fredagar men onsdagar spenderas på jobbet. Vi har fördelen att kunna välja hur vi vill göra. En intressant reflektion som gjorts är att sjuktalen på jobbet minskat markant trots Coronan och folk mår i allmänhet bättre, troligtvis av att jobba hemifrån ibland, i varje fall på min arbetsplats. En positiv effekt av coronan som jag märkt är att jag får mer tid över, ingen pendlingsstress. Numer så tränar jag mer än före viruset, tiden räcker liksom längre. Nu ska dock ingen tro att jag tycker att Covid-19 är något bra, absolut inte, jag tycker det är jättetråkigt att inte få träffa mina föräldrar eller ha friheten att få göra vad jag vill. Men en sak vi börjat göra igen är att åka till stugan på helgerna. Än så länge är det bara David och jag då Dan behöver helgerna till att jobba. Men vi har det så bra i stugan, förra helgen så inledde David badsäsongen med ett dopp från nya bryggan. Kallt var det förstås men nu är badpremiären avklarad. Den här helgen då det var så fint väder så ville inte David bada då många fler badade, men att bada i varmt och fint väder är ju faktiskt lite för amatörer. Vi åker numer upp till stugan i vår nya bil, slipper vänta och trängas på tåg men jag kör inte. Inte än, måste träna mer men det har jag inte hunnit. Bara för att jag har oceaner av tid så betyder det inte att den som ska följa med har det (läs Dan). Så det får vänta.

Riskgruppsrädsla

Vid flera tillfällen har jag fått frågan om inte jag tillhör en riskgrupp gällande Coronaviruset. Då jag ofta glömmer att jag kanske inte ser ut som andra och glömmer vad jag faktiskt varit med om då mitt liv och min vardag är mitt nuvarande normaltillstånd så blev jag först förvånad och kanske lite förnärmad över frågan, varför skulle jag vara det, jag är väl som alla andra? Men efter att ha fått frågan tillräckligt många gånger så började jag inse att det är jag som är dum. Min kropp tog kanske mer stryk invändigt än vad jag trodde men samtidigt, jag mår ju bra, blir ju inte sjukare än andra och dessutom så träffade jag min läkare för tre veckor sen och hon sa inget. Men mycket har förändrats på tre veckor. Först i onsdags så kände jag att jag ändå måste kolla upp om jag är i en riskgrupp, kanske det gick upp ett ljus i samband med att dödstalen började öka, IVA- platserna sinade och larm om vårdpersonal som inte räcker till. Då jag själv har varit en IVA-patient så vet jag hur oerhört resurskrävande och kostnadskrävande den insatsen är. Ständigt övervakad och behandlad av minst två personer som alltid är på rummet. Då, i mars 2014, på BRIVA i Linköping hade jag lyxen att ha eget rum, så är det nog inte nu. Och är det något jag inte vill så är det att återigen bli en IVA-patient, i en medicinsk dimma där någon ständigt suger ut slem ur dina lungor tills du nästan kräks. I onsdags loggade jag alltså in på 1177 och ställde frågan till min vårdcentral. I torsdags plingade mobilen då ett meddelande dök upp från en sjuksköterska jag aldrig träffat som skrev att jag tillhörde en riskgrupp då jag är extra infektionskänslig. Infektionskänslig? Är jag? Hur ställdes den diagnosen och på vilka premisser? Jag ringde istället upp min vårdcentral och fick prata med en annan sjuksköterska som tittade igenom min journal och kunde där inte hitta något som styrkte den första sjuksköterskans bedömning, hon hittade dock en notering i min journal där det stod att jag skulle hellre söka en gång för mycket om jag blev sjuk. Var det kanske därför den första sjuksköterskan gjorde bedömningen att jag är extra känslig? Hon ville dock rådfråga min läkare för att sen återkoppla dagen därpå. Tankarna började mala, vad ska jag göra om jag är i en riskgrupp? För det första, jobba hemifrån, för det andra, ha en väldigt stor social distansering. Men de övriga i familjen, hur inskränks deras vardag om jag är i en riskgrupp? Googlade vilt men sansade mig sen och tänkte att jag får lösa det när jag får besked. Igår blev det faktiskt hemarbete då David vaknade med en mikroskopisk snuva och då får man inte gå till skolan så jag fick en försmak över hur hemarbeteslivet kunde bli, helt okej men ärligt talat så är jag hellre på jobbet. Fram på eftermiddagen så kom beskedet, jag är inte i någon riskgrupp, hurra, det tänkta karantärslivet suddades ut. Men jublet fastnade något i halsen då jag tänker på hur det ser ut där ute och frågan som maler i huvudet, tänk om Sveriges strategi med det öppna samhället baserat på rekommendationer inte håller, tänk om vi alla borde sitta i karantän? Ingen vill det, frihetskänslan är så stor men måste vi så måste vi. Framtiden får visa vad som är rätt eller fel men hur man än vänder och vrider i perspektiv på den här Coronatiden så kommer vi nog att inse att alla är förlorare.

Ömsom vin, ömsom vatten

Januari tuggar på som den här månaden alltid gör, lååångsamt, men nu är den snart slut. Lite märkligt det där att man alltid längtar framåt och är så dålig på att leva i nuet. Jag försöker men januaris mörker och trista väder utmanar det där med att leva i nuet. Så vad händer? I lördags plockade vi ut vår stora Volkswagen från vår trånga parkeringsplats, den vi egentligen vill ha och behöver stod som vanligt tom, för att resa ut till Staffanstorp för att titta på sonens innebandylag som skulle delta i en cup. Men när vi kom innanför entrén så tog det stopp, en trappa! Men tack vare en rådig och stark innebandypappa från konurrentlaget i Bjärred så kunde jag lyftas upp för dessa trappor. När vi sen skulle hem så upptäckte vi rampen på baksidan… men nästa gång vi ska på cup så ska jag ringa och kolla innan då det inte alltid är handikappsanpassat. I tisdags jobbade jag och vi hade APT på gigantiska AF i Malmö och då kunde jag passa på att luncha med saknade kollegor som flyttat från kontoret i Lund till Malmö. Lika bra att vänja sig vid att arbeta från Malmö för till hösten flyttar hela Lundakontoret dit, om nu inte politikerna tar sitt förnuft till fånga. Men en rolig lunch var det! Men magen har inte varit på sitt bästa humör vilket beror på den dramatiska ökningen av intaget av antibiotika som jag blev ombedd att göra av min läkare i Mölndal. Området kring skruvarna på benen var/är infekterade, men på måndag ska jag prata med min läkare och förhoppningsvis så får jag trappa ner medicineringen. För säkerhets skull så har jag bunkrat probiotika och yoghurt med rätt bakterier. Eller så får magen sluta protestera och helt enkelt vänja sig. Idag har jag fikat med en före detta kollega som är föräldraledig, fick träffa en bebis på fyra månader och som alltid blir jag förundrad över att de varit så små en gång. Något som är bra med januari, vilket är märkligt för det upprepar sig varje januari, är den enorma uppgången av motivation vad det gäller träning, fyra gånger i veckan åker studsmattan fram, det gäller att passa på för så fort solen och ljuset tittar fram så dalar motivationen igen. I morgon tar januari slut och det blir helg, rätt bra faktiskt.

Inte årets föräldrar

Ibland blir det inte som man tänkt sig, knappt hade 2020 börjat innan vi som föräldrar gjorde bort oss. Egentligen skulle hela familjen åka till Tyskland i torsdags och stanna till igår, lördag. Dan skulle spela en tennisturnering utanför Hamburg och vi skulle då kunna umgås alla tre mellan matcherna. Ganska snart stod det klart att det skulle bli mycket tennis och då hotellet låg bredvid ett badparadis så skulle Dan och David spendera rätt mycket tid där så valde jag att stanna hemma och jobba istället. Semesterdagen togs tillbaka och i torsdags förmiddag packade killarna så de skulle kunna åka vid lunch. Dan letade fram passen och gjorde då den trista upptäckten: Davids pass hade gått ut. Tårarna började trilla på David och vi försökte vara handlingskraftiga samtidigt som vi förbannade oss själva. Ett tillfälligt pass då? Det gick att ordna i Malmö, kostade förvisso 980 kronor men det var det kanske värt? Men ju mer vi försökte ju mer världsfrånvänt insåg vi att det blev. Blanketter skulle skrivas ut, skrivas under och vidimeras. Kön kunde ju vara lång i Malmö för tillfälliga pass, då vi båda är vårdnadshavare så måste kanske jag också vara med, det var så många om kring hela historien så till slut fick vi ta beslutet att David skulle stanna hemma vilket resulterade i fler tårar samtidigt som han förstod. Dan valde att stanna hemma till fredag förmiddag istället och David fick vara med mig på jobbet och där fick han spela hur mycket han ville. Tid för nytt pass bokades. När vi sen gick för att handla var det svårt att neka David de citronmuffins han så hett eftertraktade…

Mellandagsslött

Så var det då ett år knappt kvar tills nästa jul, innevarande års jul ligger i backspegeln. Traditionsenligt firades den hemma hos brorsans familj i Malmö under både julafton och juldagen. Annandagen blev en slö historia mestadels tillbringad i soffan. Den slöa dagen avslutades med den aldrig töntiga filmen Dirty dancing (även om Patrick Swayze luftgitarrsolo kändes lite corny) där replikerna fortfarande kunde uttalas av mig strax före skådespelarna själva gjorde det, sett den lite för många gånger. Men i fredags var det vardag igen, först till plastik i Malmö klockan 8 för att plocka stygnen i ansiktet. Den proffsiga sjuksköterskan plockade dessa utan för mycket smärta även om hon tyckte att kirurgerna använt lite väl många och lite väl små stygn. Men avplockade blev de så nu ska jag ha ärren tejpade i en månad ungefär så får vi se resultatet sen. Efter plocket så var det jobb, aldrig har väl de lokalerna ekat så tomma som i fredags men några var vi allt där. Igår rastade vi nya bilen, vi har fortfarande kvar vår plats i garaget trots att vi enligt ordförande inte får ha den kvar. Ska bli intressant att se vad nästa steg blir i parkeringsfrågan. Vi har ju faktiskt inte gjort som han beordrade oss att göra så han kokar säkert av ilska över vår fräckhet. Bilen rastades alltså genom en tripp upp till goda vänner i Glumslöv som bjöd på lunch och mycket skratt och prat. Idag har jag fikat med en väninna och snart är året slut. Det är nu man ska summera det gamla året, arkivera det och påbörja det nya. Nöjer mig med att skriva att det varit ett bra år, nu tar vi tag i nästa.

Världens sämsta morgon

Det låter ju så bra, andre december, väcka sonen som får öppna present i adventskalendern, elljusstakarna lyser upp rummen och ute är det mörkt, snart är det jul. Det borde vara så harmoniskt. Men inte min morgon. Något sena hoppar jag över från inneelrullstolen till uteelrullstolen för att följa med sonen till skolan, men det var värst vad stolen lutar? Okej, punktering på högra framhjulet. Stresspåslaget blir enormt men som tur väl var så var Dan hemma så han kunde ta över lämnandet av David. Över i den manuella rullstolen, assistenten fick rulla mig till stationen då jag på måndagar jobbar från kontoret i Malmö och där inväntade vi tåget. Tåget kom och jag behöver ju en ramp för att komma in i själva vagnen. Konduktören syntes inte till och vi var ensamma på perrongen. Efter många om och men kom så konduktören med långsamma steg för att hjälpa oss. Man kunde riktigt känna medpassagerarnas irritation då tåget inte avgick i tid. Men hon fick inte loss rampen för den satt fast i skåpet. Konduktören blev stressad så jag löste situationen genom att säga att jag tar nästa tåg. Kände mig väldigt stressad också då jag försenade tåget. Väl framme på AF i Malmö så skulle jag före mötet ringa elrullstolsreperatören. Men då var telefonen urladdad. Då jag varit förutseende då jag känner min telefons förmåga att ladda ur sig så hade jag med en powerbank. Det tog dock väldigt lång tid för telefonen att få någon kraft så med den negativa inställningen jag hade just då så var jag helt säker på att även telefonen var död. Men telefonen kom tillbaka från de döda och jag ringde växeln för reparationer. Telefonisten lovade att skicka ut en reparatör idag. Tänkte att nu vänder det. Men nej, vid en paus på jobbet en timme senare så öppnade jag mailen. I torsdags när vi kom hem med den nya bilen så upptäckte vi att vi blivit tilldelade den minsta parkeringsplatsen i hela garaget men till samma pris som alla andra varför vi fick stå med framhjulen utanför. Bredvid bilen så fanns det en gångväg och på andra sidan den fanns en stor parkeringsplats som inte användes. Hade varit perfekt för oss för i så fall hade vi inte behövt backa in bilen utan kunna köra rakt fram då vi är beroende av att ha liften på höger sida. På torsdagkvällen mailade jag den person som har hand om uthyrningen av platser för att höra om vi bara kunde byta platser, om det gick bra för den som hyrde den platsen. Idag, mitt i morgonkaoset så kom svaret att många som sitter i rullstol som har bil där har velat ha den platsen så av rättviseskäl får vi inte hyra den utan den bästa ska stå till förfogande för HSBs servicebilar. Men vi kunde hyra två platser bredvid varandra men då skulle det bli dubbelt så dyrt. Jag blev då så ledsen, har inte sett några handikappanpassade bilar där i garaget och om det var många som var intresserade så kunde väl vi som vill ha platsen få motivera varför vi har behov av den och sen skulle uthyraren få avgöra vem som har störst behov av den istället för att låta den stå tom. Jag är osäker på om jag kommer att klara av att backa in bilen i det lilla utrymmet vi har till förfogande nu. Dagen har sen efter denna jobbiga start fortsatt att vara mer eller mindre jobbig. Om man säger så, jag har haft bättre dagar.

Lungröntgen

För snart två veckor sedan fick jag hosta, en hosta av det slaget så man påminns av att man ganska ofta slarvat med sina knipövningar. När jag får hosta så brukar den dessutom gå över efter att par dagar men inte denna hosta, den skrällde långt ner i lungorna och höll även min nygifte man vaken på nätterna. Träningen fick även den läggas på hyllan, vågar inte direkt hoppa studsmatta med den hostan. Efter ännu en natt med lite sömn så ringde jag vårdcentralen och fick höra att jag skulle vänta minst tre veckor med hosta innan jag fick träffa läkare, dessutom fanns det, enligt sjuksköterskan, bra receptfri hostmedicin på apoteket. Alla som någongång köpt receptfri hostmedicin vet att det är jämförbart med att lindra halsont med läkerol. Det vill säga, det hjälper inte alls. Försökte förklara att jag aldrig brukar hosta så länge och hon sa att hon förstod men alla tider var slut för dagen. Jag drog då sepsiskortet där jag förklarade vilka konsekvenser det blivit för mig en gång efter en infektion. Helt plötsligt så fanns det en tid samma dag. När jag kom till vårdcentralen så började de med att ta febern och mäta syresättningen som båda två var bra. Jag fick sen träffa läkaren som skrattade åt kollegans förslag med receptfri hostmedicin, hon skrev istället ut den enda fungerande hostmedicinen Cocillana. Hon lyssnade på lungorna för att utesluta lunginflammation och allt lät bra. Hon ville dock kontrollera så det inte var en propp i lungorna och tog blodprover. Hon kunde direkt se att infektionsvärdet var något förhöjt vilket indikerade ett virus. Lungblodprovet skickades för analys. Jag frågade henne om det faktum att jag legat länge i respirator kunde ge bestående men och det fanns alltid en liten risk. Hon tyckte dessutom att det var väldigt viktigt att jag med min historik sökte hjälp varje gång jag kände att något inte stod helt rätt till. Hon skulle ringa om blodprovet inte var bra. I torsdags ringde hon och berättade om förhöjda värden varför hon ville skicka mig på lungröntgen. Om röntgen skulle visa en propp så skulle jag direkt till akuten. I fredags infann jag mig på klinisk fysiologi på centralblocket i Lund och först sattes en nål i vänster arm och sen fick jag andas in radioaktiva ämnen. Efter det hoppade jag upp på en smal brits och skickades in i en liten tunnel för att först kontrollera andningens väg i lungorna. Det tog så lång tid så jag somnade, efter det så sprutade de in radioaktiva ämnen i blodet för att kontrollera blodets väg och en lika lång röntgenrunda till då jag bara slumrade till. Lite lätt groggy fick jag vänta i väntrummet medan doktorn analyserade röntgenbilderna. De visade inga tecken på propp så jag slapp akuten och kunde åka tillbaka till jobbet. Idag söndag så hostar jag fortfarande något men inte lika mycket men likväl så hostar jag fortfarande. Men, min läkare ska återkoppla i veckan om det är något att utreda, förhoppningsvis så är det bara envis novemberhosta.

Oktoberfester och Malmöbesök

Förra helgen var vi inbjudna på cykelfest på väster i Lund. Lite märkligt att jag går på en cykelfest då jag är rätt långt ifrån att kunna cykla på traditionellt sätt. Nu var ju inte själva cyklandet den primära syftningen i ordet cykelfest utan tyngdpunkten låg på ordet fest. Det hela började med en fördrink på Blekingska nationen vilket är ett ställe jag inte besökt på 20 år som student. Då, för 20 år sen så reflekterade jag inte på att där inte fanns någon hiss men på grund av förberedda festarrangörer så var några starka armar och ryggar förberedda så jag fick blev helt enkelt uppburen. Kan tillägga att jag hade den lätta rullstolen. Efter fördrinken fick jag lyftas ner igen för vidare rullande utförd av Dan till förrätten hos ett par vi inte kände samt ett par gäster till, sen till nytt värdpar för huvudrätt med ännu ett par. Sen hem till oss för efterrätt med ännu två par vi inte kände. Mycket spännande upplägg då vi fick lära känna många nya människor som bor i samma område som oss. Kvällen avslutades med återsamlande på Blekingska. Dagen efter hade vi lite ont i håret…

Förra måndagen var det så dags för möte på nya stora Arbetsförmedlingen i Malmö med den nya sektionen. Mycket är hela tiden nytt då förändringens vindar blåser i arbetsmarknadspolitiken.  Nya stora AF är dessutom stort som ett shoppingcenter men det var nära att jag inte kom dit. Anledningen? Inställd tågtrafik. Igen. Lyckades dock få tag på en rullstolstaxi så jag blev bara fyrtio minuter försenad. Det är ju inte så att jag kan slänga mig på en buss med min tunga uteelrullstol, men jag kom fram i alla fall.

I lördags var det fest igen, denna gång med mina gamla vänner från Älmhult. Småländskan ekade mellan väggarna och ljudnivån ökade i takt med att bubblet i flaskorna minskade. Kul var det men även igår var det lite ont i håret.

Precis som förra måndagen var det återigen dags för möte i Malmö. Lite spänd var jag då jag närmade mig stationen. Skulle tågen gå idag? Spänningen var olidlig. Det verkade så när jag läste informationsskyltarna men det var ju bara för bra, istället var det en trasig hiss som sinkade mig men inte värre än att jag kunde komma i tid. Det är inte alltid lätt att sitta i rullstol i det moderna Sverige.

Så hur summerar vi sista veckorna? Ömsom vin ömsom vatten och nästa helg fortsätter festligheterna men mer om det senare.

 

Strulig assistans i augusti

Jag har inte skrivit på länge och det beror på att det varit en mycket strulig start på tiden efter semestern, i alla fall vad det gäller assistansen. Det började med att jag sa upp en assistent där det inte fungerade längre, i samband med det så kom den andra assistenten in på en efterlängtad utbildning. Jag hamnade i ett vakum där jag första dagen efter semestern inte hade någon assistent alls men det lyckades vi lösa genom att Dan kunde kombinera sitt jobb med mitt. Det vill säga han följde med mig på morgonen, kopplade in datorn, satte in tjänstekortet och satte på mig hörlurarna till telefonen. På så sätt kunde jag jobba hela förmiddagen och sen kunde han komma tillbaka efter lunch, problemet löst! Dagen därpå sattes en tillfällig assistent in som jag aldrig träffat tidigare. Lite skum tyckte jag allt att hon var då hon delade med sig om sin oro över att socialen skulle ta hennes barn. Den oron visade sig befogad då jag ett par dagar senare upptäckte att hon stulit 49 narkotikaklassade tabletter som jag fått utskrivet av min läkare för att ta efter svåra operationer eller vid sällsynta fall av fantomsmärtor. Assistansbolaget tog detta på allvar och både avskedade och polisanmälde henne, även jag fick polisanmäla. Någon vecka senare fick jag brev av polisen med svaret att förundersökningen var nedlagd, detta förvånade mig faktiskt då de fått både namn och telefonnummer till personen ifråga. Jag vet dock inte vad som är värst; om hon säljer dem vidare eller knaprar upp dem själv, rädslan för socialen hon hade var kanske inte helt obefogad. Nästa strul var att assistenten som blivit uppsagd inte ville komma över och lämna tillbaka nycklarna, nej, de skulle skickas tillbaka. Det visade sig att de, dvs nycklarna efter att de mellanlandat hos assistansbolaget försvunnit på posten. Till mig kom ett tomt kuvert med ett litet hål i. Min kontakt på assistansbolaget började att gräva i fallet men enligt Postnord så hade de hundratals nycklar liggande så hoppet om att få tillbaka dem var litet. Samtidigt så hade jag intervjuat nya intressenter till jobbet som assistenter. Det var relativt många sökande varför känslan av en annalkande lågkonjunktur inte är helt obefogad. Vid en högkonjunktur är det nästan inga sökanden alls. Två assistenter anställdes som ersätter de gamla så det problemet är löst. Får två dagar sen kom så ett mail från Postnord med en bild på två nycklar tillsammans med frågan om det är mina nycklar? Det visade sig att det är det! Nu måste bara oturen vända!

Något att jobba med

I söndags lämnade jag och David stugan efter en nästan obruten vistelse på fyra veckor. Ett par omgångar var vi i Lund för tvätt annars så var vi i stugan. En betydligt svalare plats än vår varma lägenhet. Den är verkligen varm, under de tre vintrar vi bott i Lund så har vi aldrig haft igång elementen, inte en enda gång. Inte helt optimalt för någon som är så varm som jag. Men vi var tvungna att bege oss till civilisationen och verkligheten och med handen på hjärtat så var vi lite trötta på den slentriana ledigheten och var redo att göra rätt för oss igen. Dessutom så hade ju Dan redan börjat jobba så en familjemedlem hade fattats oss den sista veckan. I måndags började jobbet. Av olyckliga omständigheter så hade jag ingen assistent den dagen. Assistansbolaget lyckades inte skaka fram en enda. Men är det något vi lärt oss så är det att vara lösningsfokuserade, Dan fick rycka in med morgonbestyren och sen följde han och David med mig till jobbet. De installerade mig med dator och hörlurar till telefonen så jag kunde börja jobba. Tänkte att de då skulle skaka fram en assistent under förmiddagenmen icke. Jag minimerade intaget av vätska så det inte skulle bli några utgifter av detsamma. Som tur väl var så kunde Dan komma efter lunch och jag tror han tyckte att det var riktigt roligt att vara med mig på jobbet i någon timme.

Det var ju inte bara jobbet som började denna vecka. Den försummade träningen skulle ju också tas tag i. Med otroligt lite motivation hoppade jag ner på studsmattan igår men så trögt det gick. Hela träningen blev ganska mesig. Tyckte jag igår, idag känns det som om jag blivit överkörd av träningsvärkspansarvagnen. Märkligt nog så ger alltid mig träningsvärk motivationen åter så imorgon fortsätter jag att jobba på den försvunna konditionen. Har alltså något att jobba på.