Strulig assistans i augusti

Jag har inte skrivit på länge och det beror på att det varit en mycket strulig start på tiden efter semestern, i alla fall vad det gäller assistansen. Det började med att jag sa upp en assistent där det inte fungerade längre, i samband med det så kom den andra assistenten in på en efterlängtad utbildning. Jag hamnade i ett vakum där jag första dagen efter semestern inte hade någon assistent alls men det lyckades vi lösa genom att Dan kunde kombinera sitt jobb med mitt. Det vill säga han följde med mig på morgonen, kopplade in datorn, satte in tjänstekortet och satte på mig hörlurarna till telefonen. På så sätt kunde jag jobba hela förmiddagen och sen kunde han komma tillbaka efter lunch, problemet löst! Dagen därpå sattes en tillfällig assistent in som jag aldrig träffat tidigare. Lite skum tyckte jag allt att hon var då hon delade med sig om sin oro över att socialen skulle ta hennes barn. Den oron visade sig befogad då jag ett par dagar senare upptäckte att hon stulit 49 narkotikaklassade tabletter som jag fått utskrivet av min läkare för att ta efter svåra operationer eller vid sällsynta fall av fantomsmärtor. Assistansbolaget tog detta på allvar och både avskedade och polisanmälde henne, även jag fick polisanmäla. Någon vecka senare fick jag brev av polisen med svaret att förundersökningen var nedlagd, detta förvånade mig faktiskt då de fått både namn och telefonnummer till personen ifråga. Jag vet dock inte vad som är värst; om hon säljer dem vidare eller knaprar upp dem själv, rädslan för socialen hon hade var kanske inte helt obefogad. Nästa strul var att assistenten som blivit uppsagd inte ville komma över och lämna tillbaka nycklarna, nej, de skulle skickas tillbaka. Det visade sig att de, dvs nycklarna efter att de mellanlandat hos assistansbolaget försvunnit på posten. Till mig kom ett tomt kuvert med ett litet hål i. Min kontakt på assistansbolaget började att gräva i fallet men enligt Postnord så hade de hundratals nycklar liggande så hoppet om att få tillbaka dem var litet. Samtidigt så hade jag intervjuat nya intressenter till jobbet som assistenter. Det var relativt många sökande varför känslan av en annalkande lågkonjunktur inte är helt obefogad. Vid en högkonjunktur är det nästan inga sökanden alls. Två assistenter anställdes som ersätter de gamla så det problemet är löst. Får två dagar sen kom så ett mail från Postnord med en bild på två nycklar tillsammans med frågan om det är mina nycklar? Det visade sig att det är det! Nu måste bara oturen vända!

Annonser

Något att jobba med

I söndags lämnade jag och David stugan efter en nästan obruten vistelse på fyra veckor. Ett par omgångar var vi i Lund för tvätt annars så var vi i stugan. En betydligt svalare plats än vår varma lägenhet. Den är verkligen varm, under de tre vintrar vi bott i Lund så har vi aldrig haft igång elementen, inte en enda gång. Inte helt optimalt för någon som är så varm som jag. Men vi var tvungna att bege oss till civilisationen och verkligheten och med handen på hjärtat så var vi lite trötta på den slentriana ledigheten och var redo att göra rätt för oss igen. Dessutom så hade ju Dan redan börjat jobba så en familjemedlem hade fattats oss den sista veckan. I måndags började jobbet. Av olyckliga omständigheter så hade jag ingen assistent den dagen. Assistansbolaget lyckades inte skaka fram en enda. Men är det något vi lärt oss så är det att vara lösningsfokuserade, Dan fick rycka in med morgonbestyren och sen följde han och David med mig till jobbet. De installerade mig med dator och hörlurar till telefonen så jag kunde börja jobba. Tänkte att de då skulle skaka fram en assistent under förmiddagenmen icke. Jag minimerade intaget av vätska så det inte skulle bli några utgifter av detsamma. Som tur väl var så kunde Dan komma efter lunch och jag tror han tyckte att det var riktigt roligt att vara med mig på jobbet i någon timme.

Det var ju inte bara jobbet som började denna vecka. Den försummade träningen skulle ju också tas tag i. Med otroligt lite motivation hoppade jag ner på studsmattan igår men så trögt det gick. Hela träningen blev ganska mesig. Tyckte jag igår, idag känns det som om jag blivit överkörd av träningsvärkspansarvagnen. Märkligt nog så ger alltid mig träningsvärk motivationen åter så imorgon fortsätter jag att jobba på den försvunna konditionen. Har alltså något att jobba på.

Ledig från ledigheten

Är precis vad jag är denna vecka, dvs jag jobbar. Varje år försöker jag ta ledigt efter midsommar i två veckor, måste ju vara ledig vid Killebomfestivalen som är den stora högtiden i Sölvesborg, detta år peakade festivalen då David vann högsta vinst i gosedjurslotteriet, en enorm enögd minion  och de fem varven han sprang i dinosauriehuset på tivolit. Annars så satt vi mest på det nya trädäcket i stugan, vid flera tillfällen med grillat, rosé och goda grannar. Den där grillen återkommer jag till…

Efter två veckor i lättjans tecken så är det inte helt fel att vara tillbaka i verkligheten i en vecka. Dessutom så är jag ensam då Dan spelar tennis i Tyskland och David passar på att besöka farmor och farfar. Igår jobbade jag, vi var inte så många där efter den turbulenta våren på Arbetsförmedlingen men vi som är kvar kämpar på för att hjälpa de som inte själva kan att hitta jobb. Idag besökte jag min armprotesingenjör på förmiddagen och nu på eftermiddagen tränade jag men vilken dålig form jag är i. Brukar säga att på våren är man hyfsat smal men blek, i augusti däremot brun men tjock. På fredag går jag så på ytterligare fyra veckors semester.

Det där med grillen, ja. Jag brukar inte göra reklam men lite antireklam är jag inte främmande för. Bauhaus. Handla inte där. 15/6 köpte Dan en grill där som vi satte upp upp 28/6. Efter några dagar upptäckte jag något brunt på den men vi avfärdade det som grillkrydda. Dagen därpå hade antingen grillkrydda förökat sig eller så hade rosten hittat vår nya grill. Efter ytterligare någon timme så var det ingen tvekan på att det var rost. Jag ringde kundtjänst som mailade ett ärende till Bauhaus i Malmö där den inhandlades. Jag mailade bilder och tjejen som svarade skrev att visst är den rostangripen och de ska den inte vara redan, vi får komma in med den och få pengarna tillbaka. Jag skrev då att vi befinner oss cirka 20 mil därifrån och tur och retur så blir det 40 mil. Dessutom så agerar Dan assistent åt mig mycket av tiden i sommar så det är inte bara att sticka ifrån mig utan back-up. Jag undrade försynt om vi inte bara kunde få pengarna tillbaka så slänger vi grillen. Hon ”beklagade” då mitt sjukdomstillstånd men hon skulle ha grillen tillbaka, no matter what. Jag skickade då nya bilder då rosten spridit sig ännu mer. Helt plötsligt fick vi ett helt annat svar. Det var vi som orsakat rosten då vi lämnat den ute i regn och rusk, påstod de. Jag blev helt paff, trodde det var en utomhusgrill! Undrar vad försäkringsbolaget sagt om vi istället grillat inomhus ala Plötsligt i Vinslöv? Mitt svarsmail där jag dementerade deras anklagelser lämnades sen obesvarat varför jag vände mig till Konsumentverket. Svaret från Konsumentverket vidarebefordrade jag till Bauhaus så fortsättning följer. Så här såg grillen ut i söndags, alltså 9 dagar efter att den togs i bruk. Är denna rost skälig efter så kort tid?

Elbrist

Hela dagen på vår friskvårdsdag i Bjärred med jobbet så stimmade jag över att elen i min uteelrullstol inte skulle räcka hela dagen. Mina kollegor var så snälla så de lyssnade in mitt stimmande så jag inte behövde köra hela tipsrundan utan jag fick frågorna direkt, hjälpte dock inte resultatet. Jag oroade mig även lite över att det gick en massa el då vi skulle ut till Långa bryggan för att äta en supergod räkmacka. Anledningen till allt stim var att vi sen skulle åka upp till stugan och då det är en bit att köra med elrullstolen så ville jag helt enkelt inte bli stående helt ellös någonstans på vägen. Men det skulle visa sig att det blev en annan sorts elbrist som hindrade vår resa till stugan idag. Mitt emellan Stehag och Höör tog stället Skånetrafikens el slut. Ett Ställverk i Höör lamslog hela tågtrafiken på södra stambanan. Så där satt vi samt alla resenärer och väntade och väntade. Kön till den enda toaletten ombord växte och därmed irritationen i kön. Efter över en och en halv timmes väntan så backade tåget helt sonika tillbaka till Lund. Så nu är vi hemma igen och det råder ingen elbrist i min elrullstol. Men skam den som ger sig, vi gör ett nytt försök imorgon, helgen är ju ännu ung.

Inte helt godkänt än

Cirka sex veckor efter den senaste operationen i Mölndal så ville kirurgen ta en extra titt på sårläkningen, jag var uppe för tre veckor sen för att ta agrafferna men då såg det inte tillräckligt bra ut. Antibiotikan behölls och min mage har börjat acceptera medicineringen, läs acceptera, dvs magen är inte helt nöjd men det går. Jag har efter det i tre veckor varit på Vårdcentralen i Lund och lagt om såret och det har successivt läkt. Det tyckte min kirurg med men inte tillräckligt mycket. Hon rengjorde väl men var inte beredd på att avsluta antibiotikan än. Inte heller fick jag börja hoppa studsmatta igen. Jag berättade även att jag är väldigt öm under benet som om det är ett stort blåmärke där vilket det inte är. Läkaren berättade att det kan vara några nerver som kommit i kläm varför det upplevs som om man bränt sig eller har just ett blåmärke. Vi kunde däremot prova ut nytt stöd till protesen på högerbenet och jag fick resa mig några gånger till stående. Nu kan jag dock använda proteserna i sittande då jag är på jobbet och jag får börja gå runt lite i de korta proteserna. Jag måste även gå till vårdcentralen en gång i veckan för omläggning och läkaren vill se bilder en gång varannan vecka. Inte riktigt de svar jag ville få, jag ville ju få trappa ned på antibiotikan, börja hoppa studsmatta samt slippa vårdcentralen. Men man får inte alltid som man vill, jag behöver dock inte åka upp till Mölndal mer i vår utan det räcker om vi stämmer av via telefon. Återigen, den lata jag är glad medan den bättre jag vill komma igen och träna, inte lätt att ha en så kluven personlighet…

Slanglös och hemma

Som mest var jag fast i sängen via fyra slangar som var fastsatta i kroppen på olika ställen. Den första slangen som var ett drän in i operationssåret för att leda bort vätska drogs ut i söndags, mitt i besöket av min Göteborgsmorbror med sambo. Den andra slangen som var den smärtstillande katetern i ljumsken rök på söndag kväll. Den hade ändå glidit ut av sig själv varför den inte var till så stor hjälp. När måndagen kom så fick jag träffa min läkare för omläggning. Det såg bra ut förutom ett litet område som hon var rädd för skulle bli missfärgat, där fanns även antydningar till vätskefyllda blåsor. Antibiotikakuren höjdes men det finns en risk för att hud måste transplanteras dit om inte huden återhämtar sig själv. Men det får sjuksköterskan i Lund avgöra på torsdag då såret ska läggas om där och foton skickas till Mölndal. Slang nummer tre åkte sen vilket var katetern. Jag undrade om man inte kan sätta in en kateter då och då, till exempel då man ska på fest så man slipper gå på toa hela tiden? Det kunde man inte. Efter det fick jag masa mig upp för första gången på en vecka och kunde då testa hur ont allt gjorde och det var hanterbart med lite medikamenter. Slang nummer fyra åkte sen måndag kväll och det var den som satt i port-a-cathen där bland annat dropp och sövningsmedel sattes in. Slangfri till slut och fri att äntligen åka hem vid tisdag lunch. Men inte fri att jobba. Jag måste vara hemma denna vecka och ha benet i högläge så det inte svullnar för mycket och då det fortfarande gör lite ont så behöver jag knapra lite smärtstillande. De medicinerna gör mig inte speciellt smart heller varför det är bäst att jag ligger i sängen med benet i högläge konsumerande Netflix-serier.

Fem år sen

Jubileum är ju något man ska fira men mitt jubileum idag är inget att fira för mig, snarare något att begrunda samt vara tacksam över att jag kan sitta här idag och skriva om att det är just jubileum. För fem år sen så var det allt annat än självklart att jag skulle kunna vara här idag. För fem år sen låg jag i respirator och svävade mellan liv och död, sjukare än vad jag var då kan man inte vara utan att dö. Så nära var det.

Det hela började på morgonen den 17:e februari 2014. Jag vaknade den mörka februarimorgonen med extrem frossa och funderade på att pilla i mig två alvedon så jag kunde åka till jobbet. Det var ju jag som skulle lämna David på dagis och dessutom hade jag ju bara jobbat en vecka efter halsflussen och då jag slutade med antibiotikan två dagar tidigare så borde jag ju vara frisk nu. Jag valde ändå att sjukskriva mig. Mailade min kollega och bad henne avboka mina möten, igen. Mailade även min chef och skrev att nu var jag sjuk igen men kommer förhoppningsvis imorgen men i värsta fall i övermorgon. Strax efter det febrila mailandet började racet till toaletten. Nu trodde jag att jag istället blivit magsjuk och det rejält. Efter ett tag tappade jag räkningen på toalettbesöken men det handlade nog om ett femtiotal besök. Dan och David kom hem fram på eftermiddagen och jag lyckades få i mig lite mat och trodde att jag var lite piggare men det höll inte i sig länge. Då vi alla trodde att jag var magsjuk så isolerades jag till sovrummet och Dan och David sov i vardagsrummet. Jag kunde inte somna, hade så ont i kroppen, diagnostiserade det till den ansträngning det är för kroppen att vara magsjuk. Fel diagnos, skulle det visa sig. Jag började även må illa och kräktes några gånger. Händer och fötter domnade av så jag la mig i ett varmt bad för att tina upp kroppen men det hjälpte inte, kom sen knappt upp ur badkaret för det gjorde ont överallt. Försökte lägga mig på golvet och ha benen högt så blodet skulle cirkulera bättre men inte det heller hjälpte. La mig igen i sängen men allt gjorde bara ont. Händerna ville inte lyda då jag skulle rätta till kläderna, fötterna kändes så trötta. Då började även andningen att bli tung, hur djupa andetag jag än försökte ta så blev andningen bara ytlig, tungan kändes svullen så jag trodde inte att luften fick plats genom svalget. Jag förstod nu att det inte var rätt, något stod oerhört fel till med mig. Med svag röst ropade jag på Dan så han kom in i sovrummet. ”Du måste ringa ambulans för jag har svårt att andas”. När Dan la sig så var det i tron att jag var magsjuk varför han undrade över denna dramatiska vändning. Först ringde han sjukvårdsupplysningen som direkt bad honom att ringa 112. Det gjorde han och de kom snabbt, antagligen blev det högt prio på larmet då det handlade om andning. En manlig och en kvinnlig sjukvårdare kom med munskydd till sig och syrgas till mig. Jag låg i sängen och förklarade varför vi kallat hit dem och jag tror att de trodde att det handlade om en panikångestattack för de bad mig att ta lugna och djupa andetag men det kunde jag inte. De satte på mig en syrgasmask men den ville jag inte för jag mådde ju illa. Då röt den manlige sjukvårdaren till så jag vågade inget annat än att ha den på. De tog med mig ner i ambulansen så jag gick sakta ner för trappan och in i ambulansen. Föga visste jag att det var sista gången jag använde mina egna ben, jag visste inte heller att jag inte skulle komma hem på sju månader. Väl i ambulansen så fortsatte jag klaga över att jag mådde illa, ville inte kräkas inför dem. Men den kvinnliga sjukvårdaren plockade lugnt fram en påse, om i fall att. Hon kämpade sen med att sätta en nål i armvecket men hittade ingenstans att sticka mig. Jag hörde den manlige sjukvårdaren kontakta sjukhuset och beskrev mig som ”kvinna, 40 år, kräkningar, domningar samt andningssvårigheter”, sen sa han, ”ok, vi är där om fem minuter”. Sen backade ambulansen hela gatan, då var jag rättvänd och sen körde han och då satt jag baklänges, och mådde illa, men vi var oerhört snabbt på akuten i Malmö. Där möttes jag av ett team av olika kompetenser som lyfte över mig på en säng och körde in mig i ett rum. De var alla väldigt professionella men inte speciellt rädda om de kläder jag fått på mig med mina, som det kändes som, boxhandshänder. Nattlinne och bh klipptes upp, tyckte det var onödigt, jag kunde ju själv ta av mig men det gick de inte med på, det var tydligen bråttom. Jag kände mig som en formel 1 bil som är inne på däckbyte, överallt runt mig stod det någon och fixade. De presenterade sig alla och berättade vad de gjorde, jag hängde inte riktigt med på vad de egentligen gjorde men har förstått i efterhand att de satte infarter. Jag fick nålar i armvecket, en i ljumsken, en i nacken, elektroder sattes på bröstet, klämma på fingret, syrgasmask över munnen (som jag återigen inte ville ha för jag mådde illa, den unga killen förklarade då fint att jag i så fall fick kräkas i den för det var viktigare att den var på). Efter en stund stannade alla upp och läkaren berättade att han var hemskt ledsen men jag hade fått mördarbakterier samt blodförgiftning. Har i efterhand förstått att det var ett felaktigt språkval då det heter sepsis men det hade jag nog inte fattat vad det var då. Han fortsatte att berätta att han måste lägga mig i respirator. En narkosläkare bredvid mig berättade att han skulle göra så jag fick sova en stund. Hann tänka innan jag slocknade att, nej, jag glömde ju telefon, pengar och nycklar hem, hur ska jag då göra när jag vaknar imorgon och ska åka hem? Men jag skulle inte komma hem dagen därpå så det hade jag inte behövt oroa mig för. Tydligen var förloppet oerhört snabbt, en kvart efter att jag kom in så kolappsade lungorna och jag låg i respirator. Allt eftersom så sviktade fler och fler organ varför all stark antibiotika man kunde tänka sig sattes in. En läkare sökte upp mig på sommaren då jag låg på infektionskliniken i Malmö och berättade att han var med den natten och hade aldrig varit med om ett så snabbt insjuknande i sepsis varför han inte trodde att han skulle träffa mig mer. Länge svävade jag mellan liv och död men det som räddade livet på mig var slutligen amputeringarna.

Varsel och utfört uppdrag

Eller påbörjat, eller kanske första etappen avslutad. I början av januari lovade jag dyrt och heligt i denna blogg att bli en hälsosammare människa genom att träna mer, äta mer grönt samt dricka mindre vin. När nu en månad passerat (snart i alla fall en månad) så kan jag stolt konstatera att jag är på god väg. Jag har tränat fyra gånger i veckan, ätit lite mer grönt och inte druckit vin alls. Om nu inte champagnen efter tolvslaget räknas. Så här kan jag ju inte hålla på för länge, så präktig och tråkig, alla intressanta människor ska ju ha några laster, brukar jag tycka. Men igår hade nog jag och mina kollegor behövt varsitt stort glas vin redan på förmiddagen för då kom varslet på Arbetsförmedlingen, vi hade vetat länge att det skulle komma men inte att det var så stort, 4500 tjänster ska bort. Genast började hjärnan fundera, har det verkligen anställts 4500 personer efter den 2 januari 2012 då jag anställdes? Men efter att ha jobbat i en politiskt styrd myndighet i drygt sju år så vet jag att det svänger oerhört snabbt så jag väljer att inte oroa mig, inte just nu i alla fall. Men även om jag då får stanna kvar, vad blir kvar av myndigheten då var tredje huvud skalas bort? Genast dyker skadeglada anonyma troll upp i sociala medier för nu ska äntligen arbetsförmedlarna känna på hur det är att vara arbetslösa, haha citat som ”jag har aldrig fått något jobb genom Arbetsförmedlingen” eller ”AF har förstört mitt liv genom att tvinga mig att praktisera gratis” dyker upp överallt. Har vi hört det förut? Hur många gånger har jag inte behövt försvara mitt arbete privat? År efter år har AF varit den mobbade myndigheten som aldrig försvarat sig. Det kan jag vara kritisk mot vad det gäller min arbetsgivare, varför berättar vi aldrig om det fantastiska jobb vi gör? Vi hjälper dem som står längst ifrån arbetsmarknaden att hitta jobb, den som klarar det själv behöver inte vår hjälp, de fixar det själva. Men så länge någon uppbär a-kassa eller aktivitetsstöd så ska vi kontrollera att man gör allt i sin makt för att hitta ett nytt arbete och det är bland annat den kontrollen vi blir kritiserade för. Men vet ni vad, vi arbetsförmedlare har inte hittat på detta själva, det har politiker i alla färger gjort. Jag hanterar dagligen stora mängder skattepengar i mitt arbete med anställningsstöd för långtidsarbetslösa samt funktionsnedsatta och naturligtvis måste jag kontrollera att de används rätt, eller? Jag kan diskutera detta hur länge som helst men då måste jag nog bryta mitt hälsosamma liv genom att ändå dricka lite vin…

Vardagslunken

Efter närmare två veckors ledighet så är vi tillbaka i verkligheten igen. Jag jobbade i och för sig den 28:e men förutom den dagen så har varje dag varit sovmorgon med näst intill oplanerade dagar. Nu är det tvärtom, inga sovmorgnar och planerade dagar. Jullovet avslutades dock med en twist. Vi tittade på ”Utvandrarna” på tv, detta epos har följt mig hela livet via böcker, filmer samt musikal, tror till och med att jag är döpt efter bokens Kristina. Mitt i denna film så ringer telefonen med ett utlandsnummer som visar Illinois, USA. Lurendrejeri tänker jag och svarar inte men då telefonsvararen plingar till så blir jag nyfiken och lyssnar av. Det visade sig att det var min fars kusin Doris som bor i Chicago som ringt. En kvinna jag alltid hört talas om men aldrig träffat eller pratat med varför jag genast ringer tillbaka. Hon svarar direkt och det blir ett långt samtal, hennes far, min farmors bror, emigrerade 1924 varför Doris är född där och aldrig lärt sig svenska varför engelskan fick åka fram. Vilket konstigt sammanträffande att en del av den emigrerade släkten ringer mitt i ”Utvandrarna”.

Igår jobbade jag, inleder därmed mitt åttonde år på Arbetsförmedlingen, ett jobb jag alltid trivts med. Idag blev det träning på förmiddagen (ja, jag håller än så länge mitt löfte jag gav på Nyårsdagen att bli en bättre människa) samt besök hos tandhygienisten på eftermiddagen. Då jag sen hämtade David från terminens första skoldag så insåg både jag och han att ett besök hos frisören behövdes. Bildbevis:

Reflektion 2018

Tycker att jag kan beskriva 2018 med ordet normalisering. Mitt liv känns nästan normalt efter fyra år av oreda. Det är normalt att vara både lårbens- samt underarmsamputerad. I varje fall för mig, jag blir förvånad då någon tittar på mig för jag har ju glömt att jag ser konstig ut. Mitt liv känns lika normalt som alla andra känner att deras liv är normala, fast det är det ju så klart inte. Men allt märkligt som hänt planar ut, det går inte riktigt lika fort längre, på gott och ont. Jag har ju alltid bråttom. I år har jag bara opererats en gång, jämfört med de oräkneliga gångerna åren före. Skönt på så sätt att jag inte behövt bli sjukskriven eller komma i så dålig kondition som man blir efter en operation men dåligt då det inte går tillräckligt fort. Jag vill ju bli färdig! Borde ju i och för sig förstå efter snart fem år att rehabprocessen aldrig blir färdig. I våras spenderade jag två dagar i veckan på Orup med intensiv träning med benproteserna men kände ändå att jag inte kunde prestera så bra som jag ville, dels på grund av smärta, dels på grund av rädsla. I somras började det högra benet att göra ont då benet sträcktes och det bara ökade vilket så klart hämmade protesträningen varför den planerade träningsperioden på Orup ställdes in i höstas. Det har nu konstaterats att huden på höger ben inte räcker till, ärren drar ihop sig varför huden spänns vid skruven vilket skapar, ibland, stor smärta. Det hela är under utredning men jag hoppas på en operation med hudtransplantation. Jag inser ju nu ju mer jag skriver att det inte låter helt normalt i alla fall. Men vardagen är ju ändå så normal, David går i tvåan och han ska lämnas och hämtas varje dag, mat ska handlas och tillagas, läxor ska läsas, hemmet ska vara städat, tvätten tvättad, jobbet skötas på bästa sätt, räkningar betalas, vänner träffas, jul ska firas med familjen, sommaren ska avnjutas osv. Precis som alla andra, är väl därför mitt liv ändå känns så normalt.

Gott Nytt År!

 Jag, sommaren 1978. Bild tagen av min nästkusin Rhonda från Chicago utanför farmor och farfars hus i Älmhult