Pokemonjakt i Stadsparken

Att jaga Pokémon är det coolaste som finns, enligt David så idag hängde jag med honom på jakten. Vi hann knapp komma ner till Stadsparken innan han träffade en klasskompis som var där i samma syfte. Jag följde efter de små killarna som närmade sig ett gäng med 15 vuxna personer som alla stod med mobilerna i högsta hugg. De frågade om de fick vara med och de fick de. Jag fattade ingenting, vad skulle de små killarna vara med på? De skulle ”strida på ett gym”, sa de. Så tillsammans med en hög vuxna så lekte de två förstaklassarna, fast kalla det för lek vågade jag inte säga högt. Som tur väl var så laddade telefonen ur så vi fick gå hem innan vi frös ihjäl.

Förra helgen hade vi kärt besök av Dans bror och familj från Stockholm. Dan blandade ihop varsin drink och sen spelade vi så klart TP och så klart vann jag och Lisa över bröderna, även om de menade att vi hade tur med både tärningar och frågor medan de hade det motsatta. David hade fullt upp med att leka med kusin Hanna, både inomhus och utomhus. Lycka är snöhögen på Stortorget som barn i de södra landskapen får nöja sig med. Den uppställda fotograferingen framför granen var inte lika uppskattad. 

Annars så har livet återgått till det normala med jobb, skola och träning efter två veckor med jul, nyår, trettonhelg, fest, fika, så mycket sociala aktiviteter komprimerat på några få veckor. Vi fortsatte med vårt sociala liv igår genom att vara bortbjudna på middag. Middagen var hos en kompis till Dan som bor en trappa upp så jag fick bli uppburen i den manuella rullstolen. Som tur är så har han en son som går i Davids klass så killarna röjde runt medan vi vuxna mest satt i köket och pratade och drack vin. Sedan bars jag ner samma väg, efter vin, men det gick riktigt bra.

Annonser

AF-kändis

Långt bak i den interna jobbtidningen ”På jobbet” hamnade reportaget om mig. Tidningen som de flesta slänger direkt i papperskorgen då den kommer för man vill inte bli påmind om jobbet hemma. Så någon högre stjärnstatus lär det inte bli. En journalist ringde mig i våras och berättade att han skriver för Arbetsförmedlingens interna tidning och frågade om jag ville vara med. Varför inte, tänkte jag, sprida lite kunskap om sepsis samt berätta något positivt om min fina arbetsplats som tog emot mig med öppna armar efter min sjukskrivningsperiod.

The dwarf-walk

Det fortsätter att gå sakta, sakta framåt men ofta går det sen lite bakåt. Till exempel så sänkte ortopedingenjören de långa proteserna då jag kände mig som en giraff då jag stod upp. Att vara lång är inte prio ett då man ska lära sig gå, prio ett är snarare att inte ha så långt ner till golvet. Då jag provade dem så kändes de ganska bra trots att jag kapade min gamla längd med drygt en decimeter men då jag skulle sitta med dem på jobbet så gick det mindre bra. Jag nådde helt enkelt inte ner till fotplattan och att ha dinglande ben en längre tid med icke helt inläkt osseointegrering känns inte helt bra. Frågan är då vilket som ska anpassas, proteserna eller fotplattan? För att motverka det här med att vara för lång så ska jag börja med att gå med de korta proteserna och för att motverka smärta så ska jag till att börja med ha stöd. Så håll till godo, en vandrande dvärg:  Ja, just det, som synes på bilden så är såret på hakan efter plastikkirurgernas härjningar inte helt läkt.

Konferens och fest

De senaste dagarna har jag levt ett liv i sus och dus. I torsdags och fredags så var det verksamhetsplanering med jobbet vid Ystad saltsjöbad med övernattning. Jag känner mig dock inte redo med att ordna med alla förberedelser som en hotellvistelse skulle innebära då det är så mycket jag måste kolla upp innan något sådant kan ske. Till exempel om assistansbolaget betalar assistentens övernattning, kan jag duscha där, är rummet tillräckligt anpassat? Dessutom så har jag absolut inte haft tid till det heller. Någon annan gång kanske men inte nu. Kollegorna åkte med buss i torsdags men det kan jag ju rent fysiskt inte göra. Jag åkte istället med taxi fram och tillbaka båda dagarna. Båda morgnarna var taxin sen men var istället för tidig då vi skulle hem. Det här med att hålla tider spelar visst inte stor roll för Skånetrafiken men det är jag ju inte den förste som upptäcker. Varför vi hade så här flådig konferens är för att vi ska omorganiseras, många kollegor ändrar sina arbetsuppgifter men jag har nog desamma. Nytt arbetslag och ny chef dock. Men omgivningen i Ystad är helt fantastisk vilket min assistent kunde spana in ordentligt medan jag satt i möte, hon menar på att hon inte jobbade ihjäl sig.  Här inne satt vi och slet, eller som en kollega uttryckte det, man svälter ju inte ihjäl för det var stor lunchbuffé samt en stor kakbuffé på eftermiddagen. Under tiden kunde vi titta ut på denna utsikt.         

Taxin gick sen hem på fredagen klockan 15 och vi fick då upptäcka en tredje resväg mellan Lund och Ystad och efter en mindre felkörning i Sjöbo så kom vi hem. Men då fick vi jobba snabbt, på med ugnen och vispa grädde. En snabbputsning av hemmet och så var de här. Mina fina vänner Karin och Anna. Vi åt, drack vin, skrattade och pratade. Men som vanligt så går tiden alldeles för snabbt för det kändes som om de bara varit här en liten stund innan de skulle hem. Vi hann i alla fall bestämma att nästa gång får män och barn vara med, kanske.

Pre-operation

Imorgon är det dags för operation, igen, för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om. Det har blivit en del sedan februari 2014. Denna gång är det plastikkirurgerna i Malmö som ska ge sig på underläppen för att se om det går att göra den lite normalare. För mig hade det räckt med lyxen att kunna stänga munnen, hur snyggt det blir är mer sekundärt. Egentligen skulle denna operation ha ägt rum för ett år sen med de två stora skelettimplantatsoperationerna i Mölndal kom i vägen. Det går ju inte att göra hur många operationer som helst på för kort tid om det inte är akut. För att undvika för mycket sjukskrivningar då jag jobbar 3 dagar i veckan så har jag denna vecka jobbat måndag-onsdag och så är jag ledig imorgon, operationsdagen. Fredag blir jag då också ledig vilket kan behövas då man dagen efter känner sig ganska drogad. Tanken är också att jag kommer hem redan imorgon och slipper bli inlagd. Ikväll har jag också duschat i det ljuvliga medlet Descutan så nu sitter jag här i soffan och inväntar kliattackerna som brukar komma efter denna behandling.

Akupunktur

Träningen med proteser är nu igång på allvar, på jobbet har jag på de långa proteserna när jag sitter och jobbar och då jag kommer hem så står jag och balanserar med de korta. Det häftiga är att benen börjar sakna proteserna då de tagits av, något saknas. Tillvänjningen går så klart långsamt och oftast är de ju ändå än så länge i vägen. För att råda bot på detta så tränade vi idag på Orup förflyttningar mellan brits och rullstol med de långa proteserna. Det gick bra fast jag nog inte gjorde helt enligt konstens alla regler men jag kunde ta mig fram och tillbaka. Tanken är att jag ska göra detta mellan toalett och rullstol men vi ska nog träna lite mer innan. Infektionen som jag hade i det högra benet som orsakade en hel del smärta har gett med sig efter en antibiotikakur, men vi ville ändå testa en annan form av smärtlindring, akupunktur. Jag har aldrig provat detta så jag ställde glatt upp och nålar placerades av en sjukgymnast i högra benet. Att sätta dit dem var en sak, nålrädd är jag inte, men vad det gjorde ont då de vreds om! Hela muskeln krampade till och det kändes som en elektrisk stöt. Efteråt så kändes benet så tungt så det slappnade verkligen av. Får väl se om jag vågar testa detta igen, helt frälst är jag nog inte…

FaceTime-träning

Alla sätt är ju bra utom de dåliga så vad ska man göra då träningen behöver stämmas av mellan Mölndals och Orups expertis. Jo, man bokar in ett telefonmöte över FaceTime. Prick klockan 11 så ringde idag min telefon då jag befann mig på ett träningsrum på Orup tillsammans med min sjukgymnast. På skärmen dök sjukgymnasten från Mölndal upp. Jag fick börja med att visa upp det infekterade benet som efter tio dagars antibiotikabehandling inte är speciellt infekterat längre. Bra, då kunde vi gå vidare. Vi diskuterade hur jag tränar och jag har en konstig idé att då jag tränar kondition så ska jag bli megasvettig för det är bara då det räknas. Det är också det viktigaste, enligt mig. Mölndal höll inte med, hon tyckte att det är viktigare att skruvarna läker fast ordentligt och de gör de med belastning och där tränar jag både styrka och kondition. Svettig kan jag bli då med. Sakta började det gå upp för mig att jag kanske ska prioritera bort sånt som studsmatta då det är ont om tid och istället bara stå med både korta och långa proteser. Hela kroppen tränas ju då när jag ska hålla balansen, osseointegreringen blir starkare och jag blir mer säker och bekant med proteserna. Men hur ska jag hinna? En idé är att ha med benen till jobbet och ha dem på då jag sitter och jobbar för även det är en form av belastning. Egentligen så är man rätt rolig i hur dum man är, jag har alltid tänkt att jag måste träna mycket för att orka med proteserna. Nu är proteserna här och jag har ändå prioriterat att träna styrka och kondition istället för att ha proteserna på. Sen är det en sak till, det gör fortfarande ont att gå på dem, dvs ha all tyngd på ett ben. Men det går bra att stå med båda så tyngden fördelas. Om jag övar mycket med att stå (eller sitta) med båda så ska det väl snart gå att ha all tyngd på ena benet, dvs gå?

Infekterat

Sjukgymnasten i Mölndal reagerade direkt då jag i förgår skrev om min tyngre träning. Hon tyckte att jag skulle ta det försiktigt då osseointegreringen inte är så stark än samt att jag hade så ont förra veckan. Igår hörde även koordinatorn i Mölndal av sig och ville ha bilder på skruven och huden runt om. Bilderna skickades och hon hörde av sig snabbt och hade då konsulterat en läkare. Troligtvis så rör det sig om en infektion inne i benet så hon skickade med ett brev som jag skulle lämna till min vårdcentral. Detta dokument berättar vad jag opererats för och de ber om en odling och blodprover. Jag ringde min vårdcentral och fick prata med en oerhört välvillig sjuksköterska som via lite okonventionella metoder lyckades skaffa mig en läkartid idag.Vilket engagemang från både Mölndal och vårdcentralen. Jag dök upp på vårdcentralen och de lyckades ta både blodprover och infektionstest. Den unga läkaren tog en titt och skrev sedan ut antibiotika. Så, den första infektionen kring titanskruvarna är här, är mest förvånad över att den inte kommit tidigare. Dagen avslutades sen med den bästa after work med de bästa kollegorna. Efter lite rosé med det sällskapet så känner jag inte av någon infektion längre!

Assistanslöst – igen…

Idag var det första dagen med jobb efter semestern. Som vanligt var det helt kört att somna igår kväll och varje gång sömnen kom så kom även Davids arm farande för att pilla mig i håret. 5 i 6 sov jag äntligen som bäst då telefonen ringde och det var min nya assistent som skulle börja idag men så kunde det inte bli för hon var sjuk. Jag försökte ringa assistansföretagets bemanningsjour så de skulle lösa situationen. Det visade sig att jag missuppfattat allt vad en bemanningsjour gör för hon kunde (eller ville inte) lösa det utan gav mig som förslag att ringa runt till alla assistenterna som jag har. Nu är det så att två är sjukskrivna, två är anhöriga (Dan och min mamma), två är på semester långt iväg och en jobbar på ett annat ställe. En av de som är på semester har dessutom jobbat hur mycket som helst för att täcka för all frånvaro den sista tiden.  Det fanns alltså inget som bemanningsjouren kunde göra och det lokala assistansföretaget öppnade inte förrän halv 9. Jag var, och är,  väldigt kritisk över att de inte har någon personalpool som kan täcka upp vid krissituationer. Jag kände mig helt övergiven och gråtfärdig då Dan fixade frukost men han skulle ju sen till sitt jobb. Mitt jobb kunde jag bara glömma för jag kan inte ta mig dit utan assistent. När jag gick tillbaka i arbete efter min långa sjukskrivning så var min tanke att mina skador inte skulle gå ut över mitt jobb då jag ju är beviljad assistans och har ett företag som åtagit sig uppdraget. Nu är assistansen det osäkra kortet då detta är den femte dagen på drygt två veckor då ingen kunde komma och hjälpa mig. De fyra första dagarna har det löst sig med hjälp av anhöriga men den femte gick inte detta. Jag fick tag i min arbetsgivare vid 8 som var väldigt förstående men visst skulle det bli en sjukdag även om de tyckte att det inte borde bli det men jag menade att jag är ju faktiskt inte där och gör mitt jobb. Vid halv 9 fick jag tag i mitt assistansbolag som skulle kolla om de kunde lösa det. Efter ett tag ringde de upp och berättade att en kvinna, som jag aldrig träffat, kunde komma vid 11. 11, då kunde jag inte vara på jobbet förrän halv 12. Nu verkade de inte kunna lösa det på annat sätt så jag ringde min arbetsgivare igen och vi kom överens om att jag struntar i sjukdagen och tar det på flexen istället. Halv 12 var jag på jobbet efter fyra veckors semester så det var en väldigt stressig eftermiddag då så mycket skulle hinnas med innan jag hämtade David. Men detta är ju inte hållbart, det måste finnas fler assistenter att tillgå, nu går det ju ut över mitt arbete och i princip mitt liv. Vill dock poängtera att allt fungerat ganska bra i de två och halvt år jag haft assistent men de sista två veckorna har verkligen varit high Chaparral. De assistenter jag har är väldigt bra och ställer upp så mycket det går men som det var idag så var ingen tillgänglig. Nu är det tydligen på gång med en personalpool till hösten så förhoppningsvis uppstår aldrig mer dessa situationer. Den värsta känsla när detta uppstår är känslan att bara vara en belastning och den är inte rolig.

Splittrade

Efter två veckors semester så är det imorgon dags att lämna stugan och återgå i arbete. Fast bara i en vecka för sedan har jag ytterligare fyra veckors ledighet så jag ska inte gnälla. Ska dock bli skönt att få en veckas normalt liv efter två veckors extravagans för vi har verkligen hunnit med mycket. Träningen har väl legat lite på is men jag har i alla fall skött min träning med de korta proteserna i stugan då jag står en stund nästan dagligen och belastar. Ledigheten inleddes med midsommar och de sedvanliga lekarna på ängen. David var mäkta stolt över att tillhöra det vinnande laget i dragkampen för vinsten kunde ju bara tillskrivas honom. Veckan därpå kom så Anna med sina två barn till oss i stugan och bodde några dagar. Då David och Allan är så gott som tvillingar då det bara skiljer tolv dagar på dem, och olika föräldrar då, så var ju livet på topp. Bad i pool och hav samt hopp från fönstren stod på den dagliga agendan. Då vädret var lite sämre så fick det bli en dag i hSölvesborg med tillhörande fika. En kväll kom även Karin med dotter så det var high-life i stugan. Dagen efter alla rest så var det så tomt och trist och till på köpet så regnade. Vad gjorde vi då? Jo vi åkte hem till Lund och städade i garderober och källarförråd.

Efter vår huslighet så drog vi upp till stugan igen och då var vädret bättre och grannarna var på plats. David passade till och med på att gifta sig med granndottern på snart fyra fast han poängterade att det ”bara var på låtsas”.  Denna fantastiska bild togs på stranden i Sölvesborg av Davids svärmor. På kvällen firade vi detta genom en gemensam grillning med tillbehör och satt ute långt ut på sommarnatten. Dagen därpå var det marknad i stan och sega föräldrar följde med sina barn dit. David fick sin ballong, i år blev det en illandes gul Pikachu (stavas det så?) och sedan begav vi oss till tivolit i hamnen. Roligast var inte den lilla berg-och dalbanan eller radiobilarna utan studsmattan.  

Men det slutar inte där, dagen därpå fyllde jag år och då åkte Dan och David in till stan för att handla tårta och present och David valde ut en fin liten ljuslykta till sin mamma. På kvällen så lämnade de två killarna stugan för färd mot Närke där David ska vara i en vecka och idag åkte Dan till Tyskland. Imorgon åker jag då hem för att jobba så nu är familjen splittrad i en vecka.