Varsel och utfört uppdrag

Eller påbörjat, eller kanske första etappen avslutad. I början av januari lovade jag dyrt och heligt i denna blogg att bli en hälsosammare människa genom att träna mer, äta mer grönt samt dricka mindre vin. När nu en månad passerat (snart i alla fall en månad) så kan jag stolt konstatera att jag är på god väg. Jag har tränat fyra gånger i veckan, ätit lite mer grönt och inte druckit vin alls. Om nu inte champagnen efter tolvslaget räknas. Så här kan jag ju inte hålla på för länge, så präktig och tråkig, alla intressanta människor ska ju ha några laster, brukar jag tycka. Men igår hade nog jag och mina kollegor behövt varsitt stort glas vin redan på förmiddagen för då kom varslet på Arbetsförmedlingen, vi hade vetat länge att det skulle komma men inte att det var så stort, 4500 tjänster ska bort. Genast började hjärnan fundera, har det verkligen anställts 4500 personer efter den 2 januari 2012 då jag anställdes? Men efter att ha jobbat i en politiskt styrd myndighet i drygt sju år så vet jag att det svänger oerhört snabbt så jag väljer att inte oroa mig, inte just nu i alla fall. Men även om jag då får stanna kvar, vad blir kvar av myndigheten då var tredje huvud skalas bort? Genast dyker skadeglada anonyma troll upp i sociala medier för nu ska äntligen arbetsförmedlarna känna på hur det är att vara arbetslösa, haha citat som ”jag har aldrig fått något jobb genom Arbetsförmedlingen” eller ”AF har förstört mitt liv genom att tvinga mig att praktisera gratis” dyker upp överallt. Har vi hört det förut? Hur många gånger har jag inte behövt försvara mitt arbete privat? År efter år har AF varit den mobbade myndigheten som aldrig försvarat sig. Det kan jag vara kritisk mot vad det gäller min arbetsgivare, varför berättar vi aldrig om det fantastiska jobb vi gör? Vi hjälper dem som står längst ifrån arbetsmarknaden att hitta jobb, den som klarar det själv behöver inte vår hjälp, de fixar det själva. Men så länge någon uppbär a-kassa eller aktivitetsstöd så ska vi kontrollera att man gör allt i sin makt för att hitta ett nytt arbete och det är bland annat den kontrollen vi blir kritiserade för. Men vet ni vad, vi arbetsförmedlare har inte hittat på detta själva, det har politiker i alla färger gjort. Jag hanterar dagligen stora mängder skattepengar i mitt arbete med anställningsstöd för långtidsarbetslösa samt funktionsnedsatta och naturligtvis måste jag kontrollera att de används rätt, eller? Jag kan diskutera detta hur länge som helst men då måste jag nog bryta mitt hälsosamma liv genom att ändå dricka lite vin…

Kortison och operationskallelse

Igår fick jag en kallelse till operation i Mölndal. Den ska gå av stapeln den 27:e februari och jag skrivs in dagen före. Då de inte riktigt vet hur omfattande operation blir förrän de öppnar upp benet så kan de inte heller riktigt säga hur länge jag får stanna kvar efteråt. Om operationen är på onsdagen så hoppas de att jag kan få åka hem på fredagen men det kan bli så att jag får stanna över helgen. Jag hoppas naturligtvis på att jag får åka hem igen den 1:e mars. Men, jag är verkligen glad över att de kan göra operationen nu för förhoppningsvis så försvinner smärtan då de ta bort lite ben och mjukdelar. Läkaren beskrev mitt ben som en salami, huden räcker inte riktigt till.

Det är ju inte bara benen som får sjukvårdens uppmärksamhet just nu. Idag har jag nämligen fått den andra uppsättningen kortisonsprutor på ärren på överläppen. Allt för att den huden ska mjukas upp inför ännu en operation där. Då det gör väldigt ont att få sprutor i ärrig hud så hade jag fuskat innan genom att sätta på bedövningssalva två timmar innan och se det hjälpte, det kändes ingenting! Sammantaget så handlar det just nu om hudproblem, både uppe och nere. Den är så ärrig och oföljsam så den behöver lite hjälp på traven. Tänk vad en sepsis kan ställa till med under lång tid efteråt, snart är det ändå fem år sen.

Amputera mera

Så har det då gått två år sedan skruvarna i benen opererades in och då ska de tvåårskontrolleras på plats i Mölndal. Jobbmåndag byttes mot jobbtisdag så vid halv 8 i morse gick taxin. Vi kom inte långt i det dåliga vädret förrän vi fastnade i en bilkö utanför Landskrona för att sedan fastna i ytterligare en vid Glumslövs backar. Vi skulle dessutom hämta en person i Helsingborg så det var bara att ringa Mölndal och annonsera min försening. Väl framme så fick jag först träffa sjukgymnasten, dock endast en kvart sena. Efter det blev det lunch i det trevliga patientrummet där tv var på så lagom till den medhavda mackan fick vi höra Sjöstedt dissa Lövéns uppgörelse. Den fullspäckade dagen efterföljdes av röntgen av de jubilerande skruvarna i benen och sedan var det läkarnas tur. Inläkningen av skruvarna såg enligt röntgenbilderna bra ut men det som blev dagens huvuddiskussionsämne var smärtan i höger ben. Som jag tidigare beskrivit det så känns det som om huden inte räcker till varför jag trodde att det behövde transplanteras mer hud. Resonemanget som följde förklarar varför jag inte är läkare. Det är snarare så att benet bildat mer ben och ett litet skott av ben har skjutit iväg vilket gör att skelettet på höger ben ligger för nära huden, det finns ingen bolstring där, varför det gör så ont då benet sträcks. Synd att benet inte kan växa på rätt håll istället för att likt en växt skicka ut små skott, kroppen är bra märklig. Läkaren vill därför skära ut runt skruven som en form av ett öga, plocka bort skruven och såga av det yttersta på benet, sedan fästa skruven igen och sy ihop det. Inget avancerat för en erfaren kirurg men jag hörde mest att benet skulle kortas ytterligare, alltså amputeras en centimeter till. Efter att jag vant mig vid tanken så kändes det helt realistiskt, om benet ligger för nära huden så måste ju något göras. Min läkare ville diskutera teorin med en kollega men om han kommer till samma slutsats så blir det operation inom sex veckor. Det är så klart inga garantier att smärtan försvinner men det är helt klart värt ett försök. Fortsättning följer, precis som i regeringsbildandet.

Vardagslunken

Efter närmare två veckors ledighet så är vi tillbaka i verkligheten igen. Jag jobbade i och för sig den 28:e men förutom den dagen så har varje dag varit sovmorgon med näst intill oplanerade dagar. Nu är det tvärtom, inga sovmorgnar och planerade dagar. Jullovet avslutades dock med en twist. Vi tittade på ”Utvandrarna” på tv, detta epos har följt mig hela livet via böcker, filmer samt musikal, tror till och med att jag är döpt efter bokens Kristina. Mitt i denna film så ringer telefonen med ett utlandsnummer som visar Illinois, USA. Lurendrejeri tänker jag och svarar inte men då telefonsvararen plingar till så blir jag nyfiken och lyssnar av. Det visade sig att det var min fars kusin Doris som bor i Chicago som ringt. En kvinna jag alltid hört talas om men aldrig träffat eller pratat med varför jag genast ringer tillbaka. Hon svarar direkt och det blir ett långt samtal, hennes far, min farmors bror, emigrerade 1924 varför Doris är född där och aldrig lärt sig svenska varför engelskan fick åka fram. Vilket konstigt sammanträffande att en del av den emigrerade släkten ringer mitt i ”Utvandrarna”.

Igår jobbade jag, inleder därmed mitt åttonde år på Arbetsförmedlingen, ett jobb jag alltid trivts med. Idag blev det träning på förmiddagen (ja, jag håller än så länge mitt löfte jag gav på Nyårsdagen att bli en bättre människa) samt besök hos tandhygienisten på eftermiddagen. Då jag sen hämtade David från terminens första skoldag så insåg både jag och han att ett besök hos frisören behövdes. Bildbevis:

Bra start

När man vaknar på nyårsdagen med huvudvärk, lite lätt illamående, en oändlig törst och längtan efter att bara ligga i sängen hela dagen så är det lätt att lova sig själv att bli en bättre människa. Jag är inget undantag för där och då bestämde jag mig för att 2019 må bättre både fysiskt och psykiskt. När jag ändå låg där och lovade en massa så slängde jag även in löftena att äta bättre och dricka mindre vin. Men så klart inte på nyårsdagen, förutom löftet att dricka mindre vin vilket är ganska lätt att uppfylla just den dagen. Men dagen därpå åkte studsmattan fram för nu jäklar i den skulle jag hoppa mig i form. Efter fem minuter hade jag både håll och mådde illa och undrade vad jag höll på med men med envishet tog jag mig igenom passet och mådde faktiskt rätt mycket bättre. Även igår åkte studsmattan fram och då blev det även några sit-ups samt gåträning med korta proteser. På kvällen hade jag träningsvärk i magen och kände mig oerhört stolt och undvek dessutom resterna av julgodiset så med denna vind i seglen så är det inte konstigt att det även i morse blev studsmattehoppning igen. Men nu får det lugna ner sig, jag har ju ett helt år på mig att bli en bättre människa, allt behöver ju inte ske vecka 1. Men det är onekligen en bra start.