Livet under Corona

Det är inte mycket jag skrivit i min blogg den senaste tiden och troligtvis så härrör det sig från Coronan. Det har ju inte hänt så mycket som skulle vara av intresse att skriva om, allt är ju inställt. Under maj månad så skulle jag egentligen på återbesök på plastik efter operationen i december men det sköts på framtiden, varje torsdag skulle jag egentligen på gåskola men det har skjutits upp. Inte heller har vi något spännande socialt liv så allt går på sparlåga. Men livet fortsätter ju ändå och dagarna går men med något färre aktiviteter så vad gör jag då? Måndag, onsdag och fredag så jobbar jag, brukar jobba hemifrån måndagar och fredagar men onsdagar spenderas på jobbet. Vi har fördelen att kunna välja hur vi vill göra. En intressant reflektion som gjorts är att sjuktalen på jobbet minskat markant trots Coronan och folk mår i allmänhet bättre, troligtvis av att jobba hemifrån ibland, i varje fall på min arbetsplats. En positiv effekt av coronan som jag märkt är att jag får mer tid över, ingen pendlingsstress. Numer så tränar jag mer än före viruset, tiden räcker liksom längre. Nu ska dock ingen tro att jag tycker att Covid-19 är något bra, absolut inte, jag tycker det är jättetråkigt att inte få träffa mina föräldrar eller ha friheten att få göra vad jag vill. Men en sak vi börjat göra igen är att åka till stugan på helgerna. Än så länge är det bara David och jag då Dan behöver helgerna till att jobba. Men vi har det så bra i stugan, förra helgen så inledde David badsäsongen med ett dopp från nya bryggan. Kallt var det förstås men nu är badpremiären avklarad. Den här helgen då det var så fint väder så ville inte David bada då många fler badade, men att bada i varmt och fint väder är ju faktiskt lite för amatörer. Vi åker numer upp till stugan i vår nya bil, slipper vänta och trängas på tåg men jag kör inte. Inte än, måste träna mer men det har jag inte hunnit. Bara för att jag har oceaner av tid så betyder det inte att den som ska följa med har det (läs Dan). Så det får vänta.

En jämförelse av två långfredagar

Det är bara ett år emellan men ändå så olika, jag har alltid gillat att jämföra dagar som på olika sätt varit händelserika och utmärkt sig antingen på ett bra eller dåligt sätt. Vad är det då för speciellt med en långfredag? När jag tänker efter så har just långfredagen ofta inneburit vissa landmärken i mitt liv. Oftast då inte av det profana slaget som det kanske borde. Långfredagen 2008 satt jag i en bil som slingrade sig igenom Jamaicas inland på väg från Ocho rios till Kingston. Långfredagen 2014 fick jag äntligen träffa David igen på Linköpings brännskadeintensiv efter att ha legat inlagd i två månader men var äntligen så pass frisk att ett möte var möjligt. Långfredagen 2019 deltog jag i tv 4 Nyhetsmorgon och vi fick några härliga dagar i ett vårvarmt Stockholm. Kunde inte låta bli att titta på årets upplaga av långfredagens Nyhetsmorgon där programledarna var desamma men istället för mig som gäst efter 11 så var det Lasse Granqvist som fick den äran, en ytterst värdig efterträdare😊. Men i år var vi inte i ett myllrande Stockholm, inte heller den planerade resan till Dans föräldrar blev av pga den världsomfattande pandemin. Så vad gjorde vi, jo, vi begav oss upp till stugan i Sölvesborg som legat i sin vintersömn sen september. Det är mycket jobb med att sommaröppna en stuga, ramper ska ut, sommarmöbler ut, vattnet ska sättas igång, löv räfsas och gräset klippas. Sen blir det ju väldigt kallt i en icke vinterbonad stuga i början av april så elementen fick gå på högvarv. Konsekvenserna på ett elsystem som är proportionerat för sommarvistelser blev för mycket. En propp gick och som stadsbor är vi inte världsbäst på det här med proppar men via hjälp av rådiga grannar så fick vi igång strömmen igen. Så istället för att belasta ett uttag så spred vi ut elementen men det gick en propp ändå. Då var det i och för sig ändå tid att lägga sig så toaletten lystes upp av en ficklampa och elementet flyttades ännu en gång och alla filtar letades fram så då blev det rätt bra i alla fall. Kallt men ganska mysigt. Vi behöll den sociala distanseringen, blev enbart en fika utomhus med grannarna. Tänk vilken skillnad på förra året, social trängsel i Stockholm mot social distansering i Sölvesborg. Alltså, ännu en långfredag att minnas, inte pga tropiskt klimat, tillfrisknande eller medieuppmärksamhet, snarare en läxa att för mycket belastning på ett gammalt elnät ger kyla och mörker…

Riskgruppsrädsla

Vid flera tillfällen har jag fått frågan om inte jag tillhör en riskgrupp gällande Coronaviruset. Då jag ofta glömmer att jag kanske inte ser ut som andra och glömmer vad jag faktiskt varit med om då mitt liv och min vardag är mitt nuvarande normaltillstånd så blev jag först förvånad och kanske lite förnärmad över frågan, varför skulle jag vara det, jag är väl som alla andra? Men efter att ha fått frågan tillräckligt många gånger så började jag inse att det är jag som är dum. Min kropp tog kanske mer stryk invändigt än vad jag trodde men samtidigt, jag mår ju bra, blir ju inte sjukare än andra och dessutom så träffade jag min läkare för tre veckor sen och hon sa inget. Men mycket har förändrats på tre veckor. Först i onsdags så kände jag att jag ändå måste kolla upp om jag är i en riskgrupp, kanske det gick upp ett ljus i samband med att dödstalen började öka, IVA- platserna sinade och larm om vårdpersonal som inte räcker till. Då jag själv har varit en IVA-patient så vet jag hur oerhört resurskrävande och kostnadskrävande den insatsen är. Ständigt övervakad och behandlad av minst två personer som alltid är på rummet. Då, i mars 2014, på BRIVA i Linköping hade jag lyxen att ha eget rum, så är det nog inte nu. Och är det något jag inte vill så är det att återigen bli en IVA-patient, i en medicinsk dimma där någon ständigt suger ut slem ur dina lungor tills du nästan kräks. I onsdags loggade jag alltså in på 1177 och ställde frågan till min vårdcentral. I torsdags plingade mobilen då ett meddelande dök upp från en sjuksköterska jag aldrig träffat som skrev att jag tillhörde en riskgrupp då jag är extra infektionskänslig. Infektionskänslig? Är jag? Hur ställdes den diagnosen och på vilka premisser? Jag ringde istället upp min vårdcentral och fick prata med en annan sjuksköterska som tittade igenom min journal och kunde där inte hitta något som styrkte den första sjuksköterskans bedömning, hon hittade dock en notering i min journal där det stod att jag skulle hellre söka en gång för mycket om jag blev sjuk. Var det kanske därför den första sjuksköterskan gjorde bedömningen att jag är extra känslig? Hon ville dock rådfråga min läkare för att sen återkoppla dagen därpå. Tankarna började mala, vad ska jag göra om jag är i en riskgrupp? För det första, jobba hemifrån, för det andra, ha en väldigt stor social distansering. Men de övriga i familjen, hur inskränks deras vardag om jag är i en riskgrupp? Googlade vilt men sansade mig sen och tänkte att jag får lösa det när jag får besked. Igår blev det faktiskt hemarbete då David vaknade med en mikroskopisk snuva och då får man inte gå till skolan så jag fick en försmak över hur hemarbeteslivet kunde bli, helt okej men ärligt talat så är jag hellre på jobbet. Fram på eftermiddagen så kom beskedet, jag är inte i någon riskgrupp, hurra, det tänkta karantärslivet suddades ut. Men jublet fastnade något i halsen då jag tänker på hur det ser ut där ute och frågan som maler i huvudet, tänk om Sveriges strategi med det öppna samhället baserat på rekommendationer inte håller, tänk om vi alla borde sitta i karantän? Ingen vill det, frihetskänslan är så stor men måste vi så måste vi. Framtiden får visa vad som är rätt eller fel men hur man än vänder och vrider i perspektiv på den här Coronatiden så kommer vi nog att inse att alla är förlorare.

David opereras

Ganska länge så har vi vetat att några av Davids tänder inte mår så bra varför specialisttandläkaren ville ta bort dessa via en operation. Vid två tillfällen har vi tackat nej till återbudstider. Den senaste veckan har som alla vet beredskapen höjts betänkligt kring Coronaviruset varför vi började fundera över hur smarta vi egentligen varit då vi tackat nej till förmån för andra roligare nöjen. När de ringde i måndags och erbjöd oss en tredje återbudstid så högg vi direkt. Enligt sköterskan så är det bara en tidsfråga innan alla operationer ställs in så därför fick vi vända veckans planering på en femöring. Alvedon och Emlaplåster inhandlades och David informerades vid skolhämtningen. Han tog det bra, skulle till och med, enligt honom, bli spännande. Han är ju i och för sig väldigt van vid att ha operationer omkring såg då jag operats så många gånger så dramatiken finns liksom inte. Vi anlände till barnsjukhuset i Lund med en fastande David med Emlaplåster på båda handryggarna klockan 11 i tisdags. Han fick direkt träffa en superpedagogisk sjuksköterska som förklarade allt som skulle ske, han fick till och med en penna och en broschyr där han kunde pricka av alla momenten. Efter lite trugande fick vi i honom lite lugnande premedicin och han fick sen ligga i sjukhussängen i sjukhuskläder och titta på Tom och Jerry . Vi märkte när medicinen började verka för han blev väldigt snurrig, flummig och fnittrig så när de satte in en pvk i ena handryggen så gjorde det bara lite ont. Dan fick sen följa med honom in till operationen och fick stanna tills han sövts. Jag har ju inför mina egna operationer sett föräldrar följa sina barn in i operationssalen och de är väldigt tagna när de kommer ut men jag tror att vår ”sjukhusvana” gjort oss mer rationella varför ingen av oss reagerade så känslomässigt, vi var mest glada över att det blev av. Kanske därför David också kändes så avspänd. Dan fick sen följa med in på uppvak och ganska snabbt kom de tillbaka in till rummet där jag väntade då bara en förälder fick följa med in i det allra heligaste. David är ju en riktig tuffing och låg i sängen hyfsat oberörd och inte alls skakad av det han varit med om, snarare lite stolt . Det var ju sen ganska trevligt att återigen se på Tom och Jerry och samtidigt klämma två glassar . Efter sju timmar på sjukhuset var vi hemma igen och nu består konsumtionen av alvedon, glass, Netflix och spel på Ipaden.

Inte mitt smartaste drag

Egentligen är detta alldeles för dumt att skriva om men så här på fredag och i slutet av februari så får man faktiskt bjuda lite på sig själv. Igår kväll tittade Dan på hockey i sovrummet så jag och David tittade på en film i vardagsrummet. David var lite sur på mig då jag ”tvingat” honom att riva ett slott han byggt på sitt golv av trästavar men vi var ju tvugna att vara tråkigt vuxenpraktiska och städa. Han satt istället och lekte med en rulle med hål rätt igenom som Dan köpt för att träna ryggen på. Det var ju jättekul att föra in den smala lilla pojkarmen i den så det såg ut som om han hade ett stort svart bandage på armen. För att muntra upp honom så förde jag också in min något större vuxenarm i rullen men upptäckte alldeles för sent att jag kommit alldeles för långt in. Rullen satt helt fast och jag försökte trycka ut den med den andra armen men den rörde sig inte ur fläcken. Vi fick ropa på Dan som just då befann sig i avgörandet av tredje perioden mellan Malmö-Örebro. Han kom ut och fann sin fru liggande i soffan med en träningsrulle upptryckt halvvägs till axeln på armen. Han försökte då dra av den men det slutade bara med att han drog med hela mig så jag lyfte. Hur skulle vi få av den? Dan bar in studsmattan så jag kunde komma ner lite lägre och sen fick han hjälpa mig upp i sittande läge så jag kunde hasa mig ner på studsmattan. Väl där så petade han in tvål i det smala utrymmet mellan arm och rulle och jag tog spjärn med andra armen mot studsmattan då jag upptäckte att det blödde från den fria armen. Men hur hade det gått till? Troligtvis rev jag upp ett sår då jag i ren desperation försökte få av rullen. Så nu satt jag där med en blödande fri arm, en arm med en gigantisk träningsrulle på, en son som var rädd för att mamma skulle förbli sådan och en man som uppenbarligen mycket hellre tittade på upplösningen i hockey än att försöka avlägsna en jätterulle från sin frus arm. Men efter en massa vridande och dragande så ploppade den av. Så vad som skulle ha varit en fridfull kväll i familjens sköte höll på att sluta med ett oerhört pinsamt besök på akuten. Lär jag mig något av detta? Troligtvis inte. Här sitter jag dagen efter med en ömmande vänsterarm och en sårig högerarm med den omtalade träningsrulle i famnen.

Ömsom vin, ömsom vatten

Januari tuggar på som den här månaden alltid gör, lååångsamt, men nu är den snart slut. Lite märkligt det där att man alltid längtar framåt och är så dålig på att leva i nuet. Jag försöker men januaris mörker och trista väder utmanar det där med att leva i nuet. Så vad händer? I lördags plockade vi ut vår stora Volkswagen från vår trånga parkeringsplats, den vi egentligen vill ha och behöver stod som vanligt tom, för att resa ut till Staffanstorp för att titta på sonens innebandylag som skulle delta i en cup. Men när vi kom innanför entrén så tog det stopp, en trappa! Men tack vare en rådig och stark innebandypappa från konurrentlaget i Bjärred så kunde jag lyftas upp för dessa trappor. När vi sen skulle hem så upptäckte vi rampen på baksidan… men nästa gång vi ska på cup så ska jag ringa och kolla innan då det inte alltid är handikappsanpassat. I tisdags jobbade jag och vi hade APT på gigantiska AF i Malmö och då kunde jag passa på att luncha med saknade kollegor som flyttat från kontoret i Lund till Malmö. Lika bra att vänja sig vid att arbeta från Malmö för till hösten flyttar hela Lundakontoret dit, om nu inte politikerna tar sitt förnuft till fånga. Men en rolig lunch var det! Men magen har inte varit på sitt bästa humör vilket beror på den dramatiska ökningen av intaget av antibiotika som jag blev ombedd att göra av min läkare i Mölndal. Området kring skruvarna på benen var/är infekterade, men på måndag ska jag prata med min läkare och förhoppningsvis så får jag trappa ner medicineringen. För säkerhets skull så har jag bunkrat probiotika och yoghurt med rätt bakterier. Eller så får magen sluta protestera och helt enkelt vänja sig. Idag har jag fikat med en före detta kollega som är föräldraledig, fick träffa en bebis på fyra månader och som alltid blir jag förundrad över att de varit så små en gång. Något som är bra med januari, vilket är märkligt för det upprepar sig varje januari, är den enorma uppgången av motivation vad det gäller träning, fyra gånger i veckan åker studsmattan fram, det gäller att passa på för så fort solen och ljuset tittar fram så dalar motivationen igen. I morgon tar januari slut och det blir helg, rätt bra faktiskt.

3-årskontroll

Då det i dagarna är snart tre år sen jag fick mina titanskruvar inopererade i skelettet så ville Mölndals sjukhus göra en kontroll över hur de sitter. I morse åkte jag därför taxi genom Skåne, via Halland för att landa i Mölndal precis utanför Göteborg. Först och främst skulle benen röntgas så allt såg bra ut. Då en röntgen går väldigt fort, max 10 minuter så hade vi massor med tid över innan nästa besök. Det är ju då himla tur att man har en smartphone där man kan beställa hem second-handkläder till både mig och sonen. I väntrummet dök det då upp en kvinna som var samtidigt med mig på Orup för längesen så vi hade mycket att prata om och så helt plötsligt var det dags för min tid med sjukgymnasten. Vi gick igenom lite standardiserade frågor som ska ställas vid dessa uppföljningar, alla passade inte mig direkt, t.ex frågan hur svårt jag tycker det är att gå uppför en trappa. Sen gjorde de två läkarna entré och de hade fått röntgenbilderna som var så suddiga att det inte gick att se vare sig skelett eller skruv. Koordinatorn fick slänga sig på telefonen för att beställa en ny tid, snabbt. Under tiden hon bokade så tittade läkarna på hudgenomgångarna och konstaterade att de är något infekterade. Då jag redan står på långtidsverkande antibiotika så höjdes den upp under två veckor och sedan skulle vi göra en utvärdering på telefon. Något stressade kom vi ner till röntgenmottagningens väntrum för att ta nya bilder. Taxin skulle gå hem 15.00 och jag kom in 14.45. De förstod att det stod en stressad taxichaufför på parkeringen och väntade. För att säkra upp att bilderna blev bra så hade de med en läkare som godkände innan jag fick kasta mig iväg ut till taxin. Vi kom iväg en minut i 15 så tiden hölls! Hemresan gick snabbt men som vanligt satt jag och nickade hela resan vilket nu känns i nacken. Nu får jag bara hoppas att röntgenplåtarna dels blev bra och dels visar upp ett bra resultat.

Inte årets föräldrar

Ibland blir det inte som man tänkt sig, knappt hade 2020 börjat innan vi som föräldrar gjorde bort oss. Egentligen skulle hela familjen åka till Tyskland i torsdags och stanna till igår, lördag. Dan skulle spela en tennisturnering utanför Hamburg och vi skulle då kunna umgås alla tre mellan matcherna. Ganska snart stod det klart att det skulle bli mycket tennis och då hotellet låg bredvid ett badparadis så skulle Dan och David spendera rätt mycket tid där så valde jag att stanna hemma och jobba istället. Semesterdagen togs tillbaka och i torsdags förmiddag packade killarna så de skulle kunna åka vid lunch. Dan letade fram passen och gjorde då den trista upptäckten: Davids pass hade gått ut. Tårarna började trilla på David och vi försökte vara handlingskraftiga samtidigt som vi förbannade oss själva. Ett tillfälligt pass då? Det gick att ordna i Malmö, kostade förvisso 980 kronor men det var det kanske värt? Men ju mer vi försökte ju mer världsfrånvänt insåg vi att det blev. Blanketter skulle skrivas ut, skrivas under och vidimeras. Kön kunde ju vara lång i Malmö för tillfälliga pass, då vi båda är vårdnadshavare så måste kanske jag också vara med, det var så många om kring hela historien så till slut fick vi ta beslutet att David skulle stanna hemma vilket resulterade i fler tårar samtidigt som han förstod. Dan valde att stanna hemma till fredag förmiddag istället och David fick vara med mig på jobbet och där fick han spela hur mycket han ville. Tid för nytt pass bokades. När vi sen gick för att handla var det svårt att neka David de citronmuffins han så hett eftertraktade…

Mellandagsslött

Så var det då ett år knappt kvar tills nästa jul, innevarande års jul ligger i backspegeln. Traditionsenligt firades den hemma hos brorsans familj i Malmö under både julafton och juldagen. Annandagen blev en slö historia mestadels tillbringad i soffan. Den slöa dagen avslutades med den aldrig töntiga filmen Dirty dancing (även om Patrick Swayze luftgitarrsolo kändes lite corny) där replikerna fortfarande kunde uttalas av mig strax före skådespelarna själva gjorde det, sett den lite för många gånger. Men i fredags var det vardag igen, först till plastik i Malmö klockan 8 för att plocka stygnen i ansiktet. Den proffsiga sjuksköterskan plockade dessa utan för mycket smärta även om hon tyckte att kirurgerna använt lite väl många och lite väl små stygn. Men avplockade blev de så nu ska jag ha ärren tejpade i en månad ungefär så får vi se resultatet sen. Efter plocket så var det jobb, aldrig har väl de lokalerna ekat så tomma som i fredags men några var vi allt där. Igår rastade vi nya bilen, vi har fortfarande kvar vår plats i garaget trots att vi enligt ordförande inte får ha den kvar. Ska bli intressant att se vad nästa steg blir i parkeringsfrågan. Vi har ju faktiskt inte gjort som han beordrade oss att göra så han kokar säkert av ilska över vår fräckhet. Bilen rastades alltså genom en tripp upp till goda vänner i Glumslöv som bjöd på lunch och mycket skratt och prat. Idag har jag fikat med en väninna och snart är året slut. Det är nu man ska summera det gamla året, arkivera det och påbörja det nya. Nöjer mig med att skriva att det varit ett bra år, nu tar vi tag i nästa.

Världens sämsta morgon

Det låter ju så bra, andre december, väcka sonen som får öppna present i adventskalendern, elljusstakarna lyser upp rummen och ute är det mörkt, snart är det jul. Det borde vara så harmoniskt. Men inte min morgon. Något sena hoppar jag över från inneelrullstolen till uteelrullstolen för att följa med sonen till skolan, men det var värst vad stolen lutar? Okej, punktering på högra framhjulet. Stresspåslaget blir enormt men som tur väl var så var Dan hemma så han kunde ta över lämnandet av David. Över i den manuella rullstolen, assistenten fick rulla mig till stationen då jag på måndagar jobbar från kontoret i Malmö och där inväntade vi tåget. Tåget kom och jag behöver ju en ramp för att komma in i själva vagnen. Konduktören syntes inte till och vi var ensamma på perrongen. Efter många om och men kom så konduktören med långsamma steg för att hjälpa oss. Man kunde riktigt känna medpassagerarnas irritation då tåget inte avgick i tid. Men hon fick inte loss rampen för den satt fast i skåpet. Konduktören blev stressad så jag löste situationen genom att säga att jag tar nästa tåg. Kände mig väldigt stressad också då jag försenade tåget. Väl framme på AF i Malmö så skulle jag före mötet ringa elrullstolsreperatören. Men då var telefonen urladdad. Då jag varit förutseende då jag känner min telefons förmåga att ladda ur sig så hade jag med en powerbank. Det tog dock väldigt lång tid för telefonen att få någon kraft så med den negativa inställningen jag hade just då så var jag helt säker på att även telefonen var död. Men telefonen kom tillbaka från de döda och jag ringde växeln för reparationer. Telefonisten lovade att skicka ut en reparatör idag. Tänkte att nu vänder det. Men nej, vid en paus på jobbet en timme senare så öppnade jag mailen. I torsdags när vi kom hem med den nya bilen så upptäckte vi att vi blivit tilldelade den minsta parkeringsplatsen i hela garaget men till samma pris som alla andra varför vi fick stå med framhjulen utanför. Bredvid bilen så fanns det en gångväg och på andra sidan den fanns en stor parkeringsplats som inte användes. Hade varit perfekt för oss för i så fall hade vi inte behövt backa in bilen utan kunna köra rakt fram då vi är beroende av att ha liften på höger sida. På torsdagkvällen mailade jag den person som har hand om uthyrningen av platser för att höra om vi bara kunde byta platser, om det gick bra för den som hyrde den platsen. Idag, mitt i morgonkaoset så kom svaret att många som sitter i rullstol som har bil där har velat ha den platsen så av rättviseskäl får vi inte hyra den utan den bästa ska stå till förfogande för HSBs servicebilar. Men vi kunde hyra två platser bredvid varandra men då skulle det bli dubbelt så dyrt. Jag blev då så ledsen, har inte sett några handikappanpassade bilar där i garaget och om det var många som var intresserade så kunde väl vi som vill ha platsen få motivera varför vi har behov av den och sen skulle uthyraren få avgöra vem som har störst behov av den istället för att låta den stå tom. Jag är osäker på om jag kommer att klara av att backa in bilen i det lilla utrymmet vi har till förfogande nu. Dagen har sen efter denna jobbiga start fortsatt att vara mer eller mindre jobbig. Om man säger så, jag har haft bättre dagar.