Att sätta i halsen

Efter tre veckors slöande i stugan var det dags att återvända till Lund för en veckas arbete innan nästan ytterligare fem veckors ledighet väntar. Dan är ju ändå i Tyskland för den årliga tennisturneringen och David är hos farmor och farfar i Närke så då kan jag ju lika gärna jobba. Jag behöver också leva lite häsosammare med en mer tränings- och alkoholfri livsstil. Räknade ut att jag druckit rosé varje kväll i en veckas tid, men vad ska man göra då Sverige går långt i VM, vädret är fantastiskt och grillen går varm varje kväll? Under den mer hälsosamma veckan hör det även till att rensa och vittja frysen och käka upp alla rester som frysts in under året som resten av familjen ratat, jag är ju inte smålänning för inte. Idag blev det en låda med tacokycklingfärs som blev dagens lunch, har säkert legat där hur länge som helst men idag nådde färsen sitt öde, nästan jag med. Efter några gafflars skyfflande så kände jag att jag inte fick någon luft, kunde inte ens hosta, färsen hade glidit ner i luftstrupen och fastnat. Det enda jag kunde göra var att dra ner luft i lungorna via en minimal glugg och det ljudet som uppstod var som hämtat ur en skräckfilm. Men luften kom i alla fall förbi och med en rejäl host så lossnade köttet och paniken kunde lägga sig. Min stackars assistent var beredd att göra en Heimlich men det behövdes inte. Efter att biten lossnat så var jag inte ens hostig, till skillnad från då en pytteliten droppe vatten glider ner i luftstrupen, då hostar man ju så tårarna sprutar. Så, vad lär man sig av detta då? Antagligen ingenting som vanligt men det vore ju bra om jag kunde lära mig att äta lite lugnare…

Annonser

Möte med mobilitetscenter

Vi fick tillfälligtvis bryta semestervistelsen i stugan idag då det var dags att ta nästa steg mot att köra bil själv. Trafikverkets representant hade kontaktat en arbetsterapeut från Mobilitetscenter som ville träffa oss på bilanpassningsföretaget i Staffanstorp idag. Hon är en mycket viktig kugge i maskineriet vad gäller underlag till Försäkringskassan då det är de som fattar beslut om jag är berättigad bilanpassning. En bil bokades och hela familjen åkte ut till metropolen Staffanstorp, efter en sightseeing i Lund ala färdtjänst. För att hålla David lugn så fick han spela slut på mitt batteri på mobilen, bäst eller i alla fall enklast så. Vi började med att diskutera om jag skulle sitta kvar i elrullstolen och köra eller hoppa över i ett svängbart förarsäte, betydligt enklare med det senare då Dan ska köra för annars måste vi meka dit passagerarsätet, ett moment som kan bli jobbigt i längden. Då jag inte har några problem med förflyttningar så lät det väldigt tilltalande. Elrullstolen är ju med i alla fall. Nästa steg var hur jag rent tekniskt ska framföra bilen utan armar och ben. Ett sätt är att placera armen i en kopp på en ratt som sitter på högra sidan och styra där samt ha broms och gas till vänster på en joystick. Innan allt bestäms och placeras i bilen så kommer jag att få testa allt genom en veckas övningskörning. Vi pratade även om vilken biltyp som behövs men innan vi shoppar bil så ska Försäkringskassan fatta beslut. Så, om jag har tur med allt så har jag förhoppningsvis en bil till nästa sommar. Tänk att slippa vänta i regn och rusk på färdtjänst som kommer när de vill eller slippa vänta på försenade eller inställda tåg. Tänk att kunna göra något spontant igen.

Träning i stugan

Förra veckan var oerhört hektisk, förutom jobb och skola så har det handlat om cellprov, planering av armprotesträning, vaccinering av David (behövs då fästingarna är aggressiva i Blekinge), mammografi, reperation av rullstolsbatteri, Davids skolavslutning samt lämna över snyggt till kollegor på jobbet. Men nu är det i alla fall semester i tre veckor och då tar vi oss ju som vanligt upp till stugan i Sölvesborg. Här har vi det ganska så slött och tar mest dagen som den kommer men jag får inte slöa till alldeles. Varje förmiddag så ska jag varannan dag köra lite träning med benproteserna och varannan dag med armproteserna. Idag var det då benproteserna tur  David fick hänga på då grannens barnbarn som han lekt med hela helgen åkte hem igår och då blir det ju så himla tråkigt. Idag är det även molnigt och blåsigt så risken för uttråkning från den lille killen är stor.

147 stick

Jag fryser i princip aldrig längre, trodde det berodde på avsaknaden av fyra kroppsdelar som är kända för sin avkylande effekt. Jag kan sitta bara rakt upp och ner och i princip se nyduschad ut i håret då det är varmt. Till slut tog jag upp detta med min läkare som skickade en remiss till hudmottagningen så jag fick träffa en läkare där. Han menade att det inte alls berodde på amputationerna utan på all narkos jag fått vid alla operationerna då narkosen rubbat balansen i kroppen. Men detta skulle kunna åtgärdas, via botox. Förra året i maj fick jag den första dosen. Nu var det så dålig sommar så jag var inte speciellt svettig över lag varför jag inte kunde märka någon effekt men nu i maj har det varit tufft i värmen. Idag var det så dags för nästa botoxbehandling. Jag mindes att det gjorde ont så jag stålsatte mig men att det gjorde så in i helsikes ont mindes jag inte, små irriterande stick i hela pannan och huvudet. Konstig som jag är så räknade jag, 147 små irriterande stick som liksom knastrade då de gick genom huden kom jag fram till. Nu är jag lite öm men om några dagar kommer jag inte att kunna se förvånad ut då botox har den där lilla bieffekten att den tar bort alla rynkor.

Senare på kvällen var det dags för nästa begivenhet, Kalvinknatet i Stadsparken. Detta spektakel består av ett gäng ungar, födda samma år, uppdelade efter kön som tävlar mot varandra genom att springa så fort de kan en runda på 1200 meter. Naturligtvis så ville David tävla så hela familjen var på plats och jag försökte att inte tycka det var jobbigt då många barn tittade på mig, kanske för att jag inte har några rynkor i pannan 😉! Kvällen var fin och David så lycklig då han gick i mål och fick sin medalj. Nu är vi hemma och David har full show genom att redogöra över hur loppet gick.

Plastikkoll

Tre månader efter delhudstransplantationen från hals till överläpp så ville plastikkirurgen besiktiga sitt verk och det råkade infalla idag. Jag och assistenten tågade ner i värmen till Malmö och mötte upp läkarna under förmiddagen. Han var nöjd med att funktionen att läpparna kan mötas vilket äntligen är uppfyllt efter fyra år då detta skyddar tänderna. Det estetiska får då komma i andra hand men han rekommenderar inte läppkonstruktion då det ser så konstgjort ut. Nästa steg är då näsan, sa han och ryste till, det är tydligen inte det lättaste, så mycket ska byggas upp som har blivit förstört. Han berättade att det kommer att krävas ett flertal operationer så han undrade om jag är beredd på det vilket jag svarade jakande till. Det har ändå hänt en del via deras försorg:  Annars hänger vi mest i stugan under helgerna i den enorma majvärmen. Jag trivs ju inte så bra i värme längre men i stugan fungerar det bra, svalare vid havet och David har ju tagit över min gamla favoritsyssla: att bada. Här är han nybadad efter kvällsdoppet i fredags: 

La familia goes Orup

Vad göra när assistenten är sjuk, Dan är tjänstledig, David har påsklov och jag ska upp till Orup på en heldagsträning? Jo, man tar så klart med sig hela familjen! För David var det så klart ett äventyr och bandyklubba och bandyboll packades. När vi kom fram så fick David träffa personalen som han inte träffat sen han var där senast för drygt tre år sen då jag var inlagd. Han fick sen hänga med på min träning och det var ju trist tills de snälla sjukgymnasterna låste upp redskapsförrådet och han kunde härja fritt i gympasalen med pappa medan jag tränade.  När det blev lunch så gick vi till Orupssjukhusets restaurang och då David åt så bra så fick han en glass till efterrätt av den snälla mattanten, lycka! David hängde sen med mamma då sjuksköterskorna tog en titt på mina skruvar och efter det hittade han ett fotbollsspel på arbetsterapin som han fick pappa att spela med. Själv kämpade jag i köket med armproteserna och gjorde en grekisk sallad, eller vad man nu ska kalla det. Vi är nu hemma igen efter en lite annorlunda, men kul dag med familjen.

Smackljud

Jag kan göra smackljud för första gången på fyra år! Det innebär att mina läppar kan röra vid varandra igen, inte jättemycket men tillräckligt för att göra ett litet ljud. Snart kan jag kanske dumpa pipmuggarna och använda sugrör. Denna framgång är så klart resultatet av operationen på plastik för drygt två veckor sen. Såret på överläppen läker, har dock fortfarande omläggning på men ett tydligt tecken är att det kliar något infernaliskt. Protesanvändandet har eskalerat denna sista veckan, jag har i princip på mig dem hela tiden då jag är på jobbet och Orup. De är på även då jag lämnar David, dvs utomhus, är med honom på tennis med mera. Han sitter i mitt knä som förr och sitter bättre nu med proteserna då han inte halkar hela tiden. Proteserna ger benen en bättre vinkel så han sitter stabilare. Jag har fortsatt att resa mig på jobbet varje dag, igår stod jag till och med en stund vid skrivbordet samtidigt som jag pratade med en kollega.  Hållningen är ju fortfarande inte helt hundra men det beror på att jag har stolen för nära skrivbordet då jag reser mig. Vi övade i torsdags då jag var på Orup med uppresningar mot ett bord och mätte hur långt det behöver vara mellan bord och stol för att jag ska kunna stå rakt utan att luta mig. Måttet var 27 centimeter, får skaffa en linjal till jobbet så jag kan mäta upp det magiska måttet.

Stående på jobbet

Igår på Orup så gjorde vi en rehabplan för denna period. Tre av målen var att stå på jobbet, ha benen på då jag hämtar David samt förflytta mig med proteserna på mellan rullstolarna. Jag tränade igår att resa mig mot ett bord, en uppgift som jag testat innan men fått ge upp då jag behöver ta hjälp av armarna och trycka ifrån bredvid kroppen. Ett bord står ju som bekant framför kroppen och där får jag ingen kraft. Igår testades detta igen genom att höja upp britsen så jag knappt når ner med fötterna och sen la jag mig fram på bordet och kunde då få ut rumpan så benen sträcktes och sen var det bara att resa överkroppen. Föga graciöst men det gick. Vi hade tänkt träna på detta mer på Orup innan jag skulle testa på jobbet men jag var sugen på att testa idag då jag jobbade. Resultatet blev så här:  ingen vacker hållning men upp kom jag! När jag ändå var i farten så testade jag även att både förflytta mig mellan rullstolarna samt hämta David med proteserna på. Ett stort steg i rätt riktning att våga ha proteserna på utomhus. Nu gäller det bara att fortsätta för på lång sikt har jag tänkt mig att bara ha proteserna av då jag duschar och sover.

Gluggen och mustaschen

Igår opererades jag på plastik i Malmö för sjätte gången, tror jag, börjar bli svårt att hålla räkningen. Då jag inte skulle vara där förrän klockan 13 och då det var så mycket snö så åkte vi ner till Malmö lite tidigare. Triangelns köpcenter ligger bredvid sjukhuset så det blev till att fördriva en timme där. Jag skrevs sen in klockan 13 och min läkare var redan då på den postoperativa avdelningen då han ville övervaka isättandet av nålen i port-a-cathen. Nålen hamnade perfekt och jag fick premedicineringen som består av morfin och alvedon. Jag hann sen bara sitta en liten stund innan operationssköterskan hämtade mig så 13.45 rullades jag in på operation. Ytterligare en sjuksköterska dök upp och hon berättade att hon var en av dem som mötte mig på akuten natten den 18 februari 2014. Hon sa att jag hade en otrolig tur som överlevde med tanke på hur sjuk jag var. Vi konstaterade med lite galghumor att lite svinn får man ju räkna med. Ibland behöver jag påminnas om vilken tur jag har som faktiskt lever idag! Hur som helst, på op blev jag väl omhändertagen och sövningen som var så problematisk förra gången gick som en dans och jag svävade mycket behagligt iväg i narkosdimman.

När jag väcktes så trodde jag som jag gör vid varje operationsuppvakning att jag somnat i soffan där hemma. Jag vaknar alltså med ett skamset ryck som man gör då man somnat mitt på dagen men konstaterade snabbt att jag fick ligga kvar. Jag rullades in på uppvak och hade ont i överläppen så jag fick en morfintablett. Min kirurg kom och konstaterade att han var nöjd med operationen, han hade skurit i överläppen och transplanterat hud dit från halsen och jag ska på återbesök nästa vecka. Smärtan avtog och redan klockan 18.00 kunde jag åka hem.  Då David tappade en tand förra veckan och jag har en bandagemustasch så ser vi så här tokiga ut idag. Nu har jag en hel helg att se fram emot med enbart flytande föda.

Operationsdags, igen

Vi har rena rama operationsveckan i hushållet. Dan i tisdags och jag imorgon. Mitt i detta slår skolorna i Lund till med en studiedag imorgon. David har därför fått utlokaliseras till mormor och morfar i Kristianstad under morgondagen. Dagen började annars helt underbart med snöstorm utanför fönstren. Dan fick lämna David då jag var rädd för att köra fast ute i villakvarteren där skolan ligger. Min färd till jobbet blev ett äventyr, den tunga elrullstolen fick kämpa hårt i den minimala uppförsbacken och då trottoarerna inte hunnit röjas så fick jag helt sonika köra mitt på Stora Södergatan. Bilar och bussar var dock ytterst hänsynsfulla. Hemfärden gick dock mycket bättre.

Jag har nu duschat i Descutan för imorgon ska plastik för vilken gång i ordningen sätta kniven i området kring munnen. Jag har fått förbereda mig ganska väl så själva sövningen ska fungera bättre denna gång genom att besöka röntgen på Lunds lasarett. Där röntgade de min port-a-cath och lyste igenom den med kontrast och läkaren såg att den var helt funktionsduglig. Varför det strulade vid förra operationen var att venporten sitter lite tiltad varför det är svårt att pricka den helt med nålen, dessutom behöver nålen vara lång så den verkligen når. Denna gång är det överläppen som plastikkirurgerna ska restaurera och hur de ska göra har jag inte helt klart för mig men de lär behöva transplantera lite hud från halsen.