På besök hos bilen

Bilen vi beställde i maj i år kom till Sverige i slutet av augusti för direkt färd till bilanpassningen i Staffanstorp. Vi hade fått för oss att anpassningen skulle vara klar i månadsskiftet september/oktober. Vi hade till och med planerat att ha med den till stugan då vi skulle stänga igen för vintern. Det kunde vi inte för den var inte i närheten av att vara färdig. Istället så åkte Dan och David upp till stugan i söndags och med hjälp av mina föräldrar så nattade de sommarhuset för vintern. Idag åkte jag så med taxi till Staffanstorp för att hälsa på bilen som stod där i all sin prakt, dock lite stympad.   Det är alltså en hel del kvar, nästa steg sker på torsdag då jag ska lämna min elrullstol där så de kan montera lås under stolen så den, dvs elrullstolen sitter helt fast under färden. Efter det så kommer det att bli ytterligare besök i deras verkstad för ännu fler justeringar. Sen ska jag bara lära mig att köra eländet också. Det är ingen snabb process det här med att anpassa en bil. Ansökan lämnades till Försäkringskassan i april 2018, tror vi kommer upp i minst 1,5 års väntetid innan bilen är klar. Tålamodsprövande, minst sagt.

Annonser

32 år i dimma

När jag var 14 år så började jag inse att jag inte såg bra, denna insikt kom efter att i ett år behövt kisa för att se tavlan i klassrummet på Linnéskolan, inte hälsat på folk jag känner på byn med mera. Sagt och gjort, tid bokades till den ende optikern i Älmhult och ett par ljusblå glasögon inhandlades. Dessa fina ljusblå glasögon förvarade jag i ett lika ljusblått glasögonetui och där låg de sen de närmsta två åren. Någon gång plockade jag upp dem och höll dem framför ögonen för att läsa lärarens noteringar på tavlan, men det var allt. Blev aldrig kompis med glasögonen. Under sommarlovet mellan högstadiet och gymnasiet så tyckte jag att jag var så pass vuxen så jag skulle ge mig på det här med linser. Optikern i Älmhult hade inte linsbehörighet så då fick jag ta tåget till Alvesta och där prova ut linser, hårda skulle de dessutom vara. Dessa vande jag mig snabbt vid och hade dem på varje dag, i ur och skur, de ljusblåa glasögonen hängde med som komplement men användes bara under färden från toalett där linserna togs av till sänggåendet. Så här höll det på, i flera år, aldrig glasögon under dagtid. Vid ett väldigt radikalt tillfälle för femton år sen så insåg jag att de ljusblåa glasögonen inte fungerade längre, såg helt enkelt sämre vid 31 års ålder än vid 14 varför de byttes ut. Det här med hårda linser började ju även de bli omoderna, fanns dessutom bara en optiker i Malmö som hade den behörigheten varför jag bestämde mig för att byta till mjuka och det var ju som att stoppa in bomull i ögonen. Så behagligt och de poppade inte ut om jag blev torr i ögonen, nackdelen var att de var mindre hållbara samt dyrare. Glasögonen åkte bara fram på kvällen men vi var fortfarande inte kompisar, linserna överanvändes vilket jag så klart höll hemligt för optikern. Men så blev jag sjuk i februari 2014 och trots att jag var så sjuk så var det mycket nära att linserna åkte på före ambulansfärden men jag valde ändå till slut glasögonen. Det ultimata beviset på hur sjuk jag var, glasögonen och jag var ju som sagt inte kompisar. Efter amputationen så förstod jag ju att linser inte var aktuellt längre men glasögonen jag haft med mig till akuten var borta. Som tur väl var så har jag en bror med synfel även han varför jag fick låna ett par gamla glasögon så jag i alla fall kunde se omgivningen där på Brännskadeintensiven i Linköping. Där fick jag sen träffa sjukhusoptikern som ordnade fram de svarta glasögon jag haft sen dess. Men jag och glasögonen blev aldrig kompisar, de blev smutsiga och utan händer är de svåra att putsa, de gled ner på näsan och var i vägen då jag tränade, de fick repor av min omilda behandling vid av- och påtagande. Ända sedan jag var 14 år så har jag dessutom drömt om att kunna vakna på morgonen och se utan att först behöva dona en massa med antingen linser eller glasögon. Dessutom så vore det underbart att slippa famla i dimman innan dessa synhjälpmedel är på plats. I morse vaknade jag för första gången på 32 år och kunde se utan hjälpmedel. Ett Guds underverk? Nej, snarare en linsbytesoperation i privat regi som genomfördes igår. I somras mognade tanken fram att det nog var läge att göra något åt synproblematiken, som dubbelt underarmsamputerad så är det ett gissel att hela tiden behöva hjälp för att kunna se. Visst behöver jag hjälp med mycket men det jag med egna medel kan undanröja gör jag gärna. Glasögonen jag nu använt i drygt fem år är undanplockade, synen är inte ännu helt klar men hjärnan håller på och ställer in sig mer och mer. Jag ser betydligt bättre på nära håll idag än igår. Nu ska det droppas i tre veckor och första veckan får jag inte ha mascara.   Så här ser jag ju då ut nu för tiden, glasögonlös och då även mascaralös, i alla fall första veckan. David sa att nu är gamla mamman tillbaka, nu ska du bara lära dig gå också…

Helg hemma

Då stugsäsongen lider mot sitt slut så spenderade hela familjen den gångna helgen i Lund, den första i Lund sedan slutet av april. Kändes rätt skönt då jag är rätt nöjd med sommaren nu. Det var även den första helgen utan extern assistent varför Dan fick slita extra hårt men det var otroligt skönt att inte bli väckt av att assistenten kom, istället kunde vi ligga och dra oss så länge vi ville. Helgen inleddes egentligen redan på torsdagen då gamla kompisar från Älmhult kom och hälsade på och som tur var så hade min frisörkompis saxarna med sig så frisyren ansades samtidigt som vi kunde prata om allt och dricka vin. Härlig kombination! Kändes sen ganska konstigt på fredagen att jag inte skulle stressa iväg och hämta David för att sedan vänta på tåget för att sedan åka till stugan, kunde istället bara slappa i soffan. För att riktigt kunna njuta av en lördag utan måsten så blev det en massa Netflix. Under söndagen ryckte jag upp mig i slappandet då jag fikade med en kompis tillika gammal kollega som jag borde ha träffat för längesen men det hade ju inte hunnits med. Den nya veckan inleddes så med ett besök på Plastik där kirurgerna klämde på ärren runt munnen och efter lite diskussion så kom vi fram till att vi kör ytterligare en korrigerande operation, men det blir nog först efter jul. Så, nu är hösten igång och det känns faktiskt helt okej.

Den sömnlösa helgen

Förra helgen snörvlades igenom av David, i tisdags var det min tur att få förkylningskänningar. I vanlig ordning så väljer jag att ignorera dessa känningar varför jag körde mitt träningspass som vanligt, förberedde mig dock för det värsta genom att införskaffa näsdroppar. I onsdags började jag förstå att min ignorering gått om intet då näsan började täppas till. Vid torsdag lunch försvann all smak och doft men gjorde en svag come-back på fredag eftermiddag. Lagom till den glazade grillsteken på fredagkvällen vilken sköljdes ned med lite rosé så var smaken tillbaka. Somnade fint på fredagkvällen i stugan men vaknade vid 3 på natten av en fruktansvärd halsbränna, gick bara inte att somna om. Låg och vred mig i flera timmar av att det brann i halsen innan jag lyckades slumra till framåt morgontimmarna. Nåja, förkylningen var i alla fall bättre men glazat kött ska jag hålla mig ifrån. Lördagen gav väldigt fint väder så vi kunde fika utomhus denna sista stughelg med övernattning. Lördagkväll avslutades tidigt och jag somnade gott efter förra nattens förlust av sömn. Men förkylningen hade bara gjort en paus, den kom tillbaka i full styrka vid 3-tiden men nu i form av hosta. Jag hostade och hostade och den ville bara inte sluta. Till slut somnade jag av ren utmattning för att väcka mig själv igen för kroppen ville hosta. Nu sitter vi på tåget hem och jag är väldigt trött och väldigt störig för alla i min närhet då jag hostar, mycket! Varför är det så jobbigt att hosta? Så onödigt för jag känner mig inte alls sjuk.

Något att jobba med

I söndags lämnade jag och David stugan efter en nästan obruten vistelse på fyra veckor. Ett par omgångar var vi i Lund för tvätt annars så var vi i stugan. En betydligt svalare plats än vår varma lägenhet. Den är verkligen varm, under de tre vintrar vi bott i Lund så har vi aldrig haft igång elementen, inte en enda gång. Inte helt optimalt för någon som är så varm som jag. Men vi var tvungna att bege oss till civilisationen och verkligheten och med handen på hjärtat så var vi lite trötta på den slentriana ledigheten och var redo att göra rätt för oss igen. Dessutom så hade ju Dan redan börjat jobba så en familjemedlem hade fattats oss den sista veckan. I måndags började jobbet. Av olyckliga omständigheter så hade jag ingen assistent den dagen. Assistansbolaget lyckades inte skaka fram en enda. Men är det något vi lärt oss så är det att vara lösningsfokuserade, Dan fick rycka in med morgonbestyren och sen följde han och David med mig till jobbet. De installerade mig med dator och hörlurar till telefonen så jag kunde börja jobba. Tänkte att de då skulle skaka fram en assistent under förmiddagenmen icke. Jag minimerade intaget av vätska så det inte skulle bli några utgifter av detsamma. Som tur väl var så kunde Dan komma efter lunch och jag tror han tyckte att det var riktigt roligt att vara med mig på jobbet i någon timme.

Det var ju inte bara jobbet som började denna vecka. Den försummade träningen skulle ju också tas tag i. Med otroligt lite motivation hoppade jag ner på studsmattan igår men så trögt det gick. Hela träningen blev ganska mesig. Tyckte jag igår, idag känns det som om jag blivit överkörd av träningsvärkspansarvagnen. Märkligt nog så ger alltid mig träningsvärk motivationen åter så imorgon fortsätter jag att jobba på den försvunna konditionen. Har alltså något att jobba på.

Tretimmarsbadet

Vad ska man göra under sommarens varmaste dag och tillika sambons födelsedag? Självklart ska man låta sig bli lyft ner i sonens pool.   När man inte har möjlighet att bada lika mycket som före amputeringen så gäller det att passa på. Passa på var precis vad jag gjorde så jag var i plurret i blygsamma tre timmar. Till och med Dan hoppade i, David var i sen länge. Före amputeringarna så var jag en riktig badare, just att inte kunna bada var en av de sakerna jag sörjde allra mest. Men med en lösningsfokuserad sambo så går ju även det att lösa. Gäller att jag inte blir för tunga bara för jag måste ju även lyftas upp ur badet…

Juli

Åh, vad dagarna går snabbt i juli. Försöken att hålla fast dagarna går alltid om intet. För mig har alltid sommaren varit den bästa tiden på året men den försvinner så snabbt. I början av juli känns den oändlig men nu börjar känslan ta vid att det går alldeles för snabbt. Det enda vi kan göra är att fylla denna korta, ljuvliga tid med minnen. Det bästa jag kan tänka mig är att vara så mycket utomhus som det bara går och bara vara i sommaren. Just nu mitt i högsommaren så är vi i stugan men för någon dag sen så var vi lite wild and crazy och åkte till Tivoli i Köpenhamn. En varm dag som bland annat bestod av köande till karuseller för Dan och David och väntande för mig. Något som alltid slår mig då vi är ute bland folk är hur mycket vissa barn tittar mig. Jag skriver vissa för många barn är fostrade att inte titta på människor som ser annorlunda ut men inte alla. Många barn ställer sig och tittar på mig utan att föräldrarna gör minsta ansats att korrigera dem. Det gör mig oerhört förvånad då både jag och Dan alltid försökt lära David att alla människor är olika, ser olika ut och beter sig olika men alla ska respekteras. Vissa dagar är det lätt att ta men så är det inte alla dagar, ibland är det jobbigt. Men roligt var det, Tivoli är en fantastisk oas mitt i dronningens by. Även om det nog är minst femton år sen jag var där sist.

Vi är ju inte kända att gå först hem från festerna så givetvis var vi kvar på Tivoli tills de stängde, killarna fick åka det näst sista åket i berg- och dalbanan som den 24 juli hade att uppbringa. Nu är vi återigen installerade i stugan och tänker suga ut det sista juli har att uppbringa här.

Ledig från ledigheten

Är precis vad jag är denna vecka, dvs jag jobbar. Varje år försöker jag ta ledigt efter midsommar i två veckor, måste ju vara ledig vid Killebomfestivalen som är den stora högtiden i Sölvesborg, detta år peakade festivalen då David vann högsta vinst i gosedjurslotteriet, en enorm enögd minion  och de fem varven han sprang i dinosauriehuset på tivolit. Annars så satt vi mest på det nya trädäcket i stugan, vid flera tillfällen med grillat, rosé och goda grannar. Den där grillen återkommer jag till…

Efter två veckor i lättjans tecken så är det inte helt fel att vara tillbaka i verkligheten i en vecka. Dessutom så är jag ensam då Dan spelar tennis i Tyskland och David passar på att besöka farmor och farfar. Igår jobbade jag, vi var inte så många där efter den turbulenta våren på Arbetsförmedlingen men vi som är kvar kämpar på för att hjälpa de som inte själva kan att hitta jobb. Idag besökte jag min armprotesingenjör på förmiddagen och nu på eftermiddagen tränade jag men vilken dålig form jag är i. Brukar säga att på våren är man hyfsat smal men blek, i augusti däremot brun men tjock. På fredag går jag så på ytterligare fyra veckors semester.

Det där med grillen, ja. Jag brukar inte göra reklam men lite antireklam är jag inte främmande för. Bauhaus. Handla inte där. 15/6 köpte Dan en grill där som vi satte upp upp 28/6. Efter några dagar upptäckte jag något brunt på den men vi avfärdade det som grillkrydda. Dagen därpå hade antingen grillkrydda förökat sig eller så hade rosten hittat vår nya grill. Efter ytterligare någon timme så var det ingen tvekan på att det var rost. Jag ringde kundtjänst som mailade ett ärende till Bauhaus i Malmö där den inhandlades. Jag mailade bilder och tjejen som svarade skrev att visst är den rostangripen och de ska den inte vara redan, vi får komma in med den och få pengarna tillbaka. Jag skrev då att vi befinner oss cirka 20 mil därifrån och tur och retur så blir det 40 mil. Dessutom så agerar Dan assistent åt mig mycket av tiden i sommar så det är inte bara att sticka ifrån mig utan back-up. Jag undrade försynt om vi inte bara kunde få pengarna tillbaka så slänger vi grillen. Hon ”beklagade” då mitt sjukdomstillstånd men hon skulle ha grillen tillbaka, no matter what. Jag skickade då nya bilder då rosten spridit sig ännu mer. Helt plötsligt fick vi ett helt annat svar. Det var vi som orsakat rosten då vi lämnat den ute i regn och rusk, påstod de. Jag blev helt paff, trodde det var en utomhusgrill! Undrar vad försäkringsbolaget sagt om vi istället grillat inomhus ala Plötsligt i Vinslöv? Mitt svarsmail där jag dementerade deras anklagelser lämnades sen obesvarat varför jag vände mig till Konsumentverket. Svaret från Konsumentverket vidarebefordrade jag till Bauhaus så fortsättning följer. Så här såg grillen ut i söndags, alltså 9 dagar efter att den togs i bruk. Är denna rost skälig efter så kort tid?

Inte se förvånad ut

I helgen som gick fick jag så otroligt mycket energi då jag hade mina fina vänner på besök i stugan. Vi satt ute på nya trädäcket, inne på altanen, gick långa promenader, satt och pratade, skrattade, barnen badade, vi åt och drack vin (de vuxna alltså). Så otroligt fina dagar med både regn och sol. David gick på sommarlov i onsdags, Dan idag och jag imorgon, känns ju ganska bra.

Varje år får jag en massa botoxstick i panna, huvud och nacke för att motverka svettningar. Jag kan ju se ut som en dränkt katt en varm sommardag. Enligt min läkare så beror det på all narkos kroppen fått utstå de senaste åren, jag är alltså inte i övergångsåldern, vill jag bara poängtera. Idag var det så dags, David hängde med och han räknade de små stickande och irriterande sticken som liksom krasar när de går genom huden och han kom till 180 stycken. Då det är botox som även används för att få bort rynkor så kommer jag om något dygn att vara totalt rynkfri i pannan. En taskig bieffekt är dock att man blir så uttryckslös, jag kan alltså vara oerhört förvånad över något men det syns inte då allt som syns är en helt stel panna, stoneface.

Efter detta lilla morgonnöje så lämnade jag hudkliniken med mitt mörbultade huvud och rullade upp till aktiv ortoped och träffade min ortepedingenjör för armproteser. Han hade en ny grej på gång, man sätter en massa elektroder på stumpen, jag får kommandot att peka med pekfingret eller spänna handen. Jag gör rörelsen som den känns med de muskler och nerver som finns kvar, en dator registrerar detta. Dessa signaler läggs i en protes och varje gång jag spänner musklerna likadant så utför protesen det. I höst har förhoppningsvis den tekniken kommit hit för då ska jag träffa en specialist för träning. Men en sådan protes kombinerat med osseointegrering i armen, då skulle jag ju nästan ha armarna tillbaka.

 

Nya stick och ny fläkt

Tisdag innebär träning och vid dagens studsmattehoppning lyckades jag flåsa mig upp i fyrtio minuter, bara tio kvar innan jag är där jag var före operationen i februari. Det har alltså snart gått tre månader och jag är inte helt tillbaka än, men snart. Men snart, då kommer ju förresten semestern med grill och rosé och sabbar den kondition jag eventuellt byggt upp. Inte lätt att komma i form inte. Efter träningen så begav jag mig i riktning mot plastik i Malmö för att ta sjätte och sista omgången av dosen cortisonsprutor i överläppen. Lite mjukare har det blivit vilket förhoppningsvis gör det enklare för kirurgerna då det sen blir dags för operation.

Sommaren är ju ändå på intåg och jag blir ju så himla varm i hårbotten vilket enligt min läkare på hud beror på all narkos jag fått de senaste åren. För att råda bot mot dessa ofrivilliga svettningar i hårbotten så kommer jag att få en herrans massa botoxsprutor men i väntan på dem har vi idag inhandlat en fläkt, visa efter förra årets miss då fläktarna var slutsålda då vi behagade ta oss till fläktförsäljningsaffärerna.