Världens bästa Påsksemester

Nu är vi på väg hem från Stockholm och jag försöker sammanfatta alla upplevelser och intryck. Vi kom ju till slut upp till Stockholm trots den dåliga inledningen med en trasig hiss. En taxi väntade på oss på Vasagatan som körde oss till vårt hotell vid utkanten av Östermalm. Det blev en ganska tidig kväll då middagen intogs på hotellet. Det gick ändå bra att sova trots några fladdrande fjärilar i magen. Långfredagens alla bestyr påbörjades klockan 7 på morgonen med dusch, hårtvätt, klädvalsvelande, mascaramålning och frukost. Klockan 10 rullade vi ut till den väntande taxin tv 4 beställt. Det var en stor taxi men den hade ingen ramp och det var en meter upp till sittplatsen. Jag kunde ju inte komma in! Taxichauffören försökte få tag i en rullstolstaxi men jag skulle då inte hinna till sändningen. Alla gick då in i ett oerhört lösningsfokuserat läge så vi satte min, som tur väl var manuella rullstol vid baksätet, jag ställde mig på de korta ben jag har kvar och lutade mig mot det höga baksätet, Dan kröp in i taxin och drog mig samtidigt som taxichauffören knuffade upp mig utifrån och så kunde vi komma iväg. Men med det adrenalinpåslaget jag hade då så kunde jag ha hoppat upp till månen. Det var lättare att komma ut sen. Vi fick anmäla oss i vakten hos tv 4 och en värdinna kom och hämtade oss. Jag fick sen åka rätt in till sminket och Dan fick beröm då sminkösen inte behövde sätta på mascara för det hade han redan gjort så bra. Sen blev vi visade in i ett slags väntrum med fika och där satt alla gäster som skulle gästa Nyhetsmorgon den dagen så vi såg några bekanta ansikten. När de gick till reklam strax före 11 så kom programledarna Steffo och Jenny ut och hälsade på oss så vi pratade en stund innan vi rullade in i studion. Då fick vi vara tysta då det pågick nyheter, väder och sport. Jag placerades vid deras soffa och Dan och David fick sitta vid deras bord utanför bild. Så var reklamen slut och intervjun började. Jag fick frågor och jag svarade, och innan jag visste ordet av det så var det slut genom att jag fick en kram av Steffo och de gick till reklam. Då fick jag även en kram av Jenny och vi tog lite obligatoriska bilder.  Jag kände själv att det hade gått bra, jag försökte vara så fokuserad som möjligt. Vi rullade sen ut och jag var faktiskt väldigt lättad över att vi var klara, nu skulle vi ut på stan i Stockholm men först var vi ju tvugna att föreviga lite till:  En taxi kom sen och hämtade oss och då kände jag mig så rutinerad på att ta mig in i taxi på konstiga sätt så jag dök in i baksätet samtidigt som Dan drog in mig. Väl på hotellet så kom Dans bror med familj så vi tog oss alla till Odengatan och tog en buss för vidare färd till Skansen där vi strosade runt hela eftermiddagen och njöt av utsikten mot Stockholms storslagenhet. Nu förstår jag verkligen varför så många människor vill bo i den stan, den är ju helt enastående. Efter middag på en restaurang i närheten av vårt hotell så avslutades dagen med ett parti TP som konstigt nog vi damer förlorade. Efter en sen frukost så träffades vi alla igen på lördagen och då tog vi oss sakta genom stan till Söder. Då jag förläst mig på Per-Anders Fogelströms böcker så blev hela Söder en storigenkänningsfaktor. Middagen intogs på en otroligt mysig thailändsk restaurang innan vi tog bussen till hotellet. Nu är vi alltså på väg hem och vi är rörande överens om att vi haft världens bästa Påsksemester.

Annonser

Resstopp efter tre meter

I morse gick vi upp i god tid så vi skulle hinna packa, duscha och äta frukost så vi skulle kunna åka upp till Stockholm med stil. Allt flöt på som det skulle och vi lämnade lägenheten med två rullstolar, en manuell och en elektrisk, packning och tre personer 25 minuter innan tåget skulle gå och jag tryckte på hissen. Som var helt död. Den var trasig. Jag kunde inte komma ner. Vi skulle inte hinna med tåget. Vi pratade om att Dan skulle lyfta mig ner för trappan men det skulle han inte klara själv och hjälp fanns inte att få på nära håll då alla våra grannar är av modell äldre. Dan ringde hissreperatören som skulle komma så snart som möjligt och jag ringde Riksfärdtjänst som först fick avboka våra biljetter till tåget som då skulle gå om fem minuter. Naturligtvis var de inte ombokningsbara, inga pengar tillbaka, alltså. Sen var ju alla tåg fullbokade resten av dagen. Men en liten, liten möjlighet fanns det 12.24 men de kostade multum. För att få boka dessa biljetter så behövde hon ha tag på handläggaren på Lunds kommun, som naturligtvis inte svarade i telefon. Vi började då fundera på om vi skulle försöka trycka in oss i vår bil så vi kunde köra upp, åh, vad vi ville ha vår anpassade bil klar nu! Just då kom hissreperatören och lagade hissen, fem minuter efter att vårt tåg gått. Dan ringde upp vår vicevärd och påtalade problemet med vilka konsekvenser bostadsrättsföreningens trasiga hiss gav och undrade om de kunde stå för våra biljetter som vi inte kunde använda men det fick vi ta med styrelsen. Jag pratade återigen med Riksfärdtjänst och de hade inte fått tag på kommunen så de biljetter vi kunde få 12.24 var två biljetter i första klass i vagn 2 och min rullstolsplats i vagn 7. Då jag berättade att jag sitter kvar i min rullstol under resan så kunde hon boka platsen bredvid mig för ledsagare och bara en biljett i första klass. Då vi så klart vill/måste sitta tillsammans så tyckte vi att Dan kunde sitta i min manuella rullstol, vilket han gjorde under förra hemresan från Stockholm. Det kunde vi ju göra i praktiken men vi var ju så klart tvugna att ha en biljett till honom. Efter en oerhört krånglig förmiddag så är vi nu faktiskt på väg, David sitter bredvid mig med sin IPad, jag sitter i min rullstol med min IPad och Dan sitter i min manuella rullstol med sin dator. Sociala är vi på vår resa, samtidigt har vi en tom, lyxig första klassbiljett några vagnar ifrån…

I omläggningens tid

Det är inte bara att opereras, ha ont, ligga på sjukhus, vara sjukskriven och sen komma hem. Det krävs en hel del efterarbete också. Detta efterarbete kallas i detta fall för omläggning och ska skötas av proffsen vilket innebär ett oerhört stort spring, eller i mitt fall rullande, till Capio de senaste veckorna. Capio i centrum i Lund är nu inte den mest lättillgängliga vårdcentral på sin tredje våning med enbart en hiss som jag kan ta, dock så är den närmast. Två gånger i veckan ska såret läggas om och efter tisdagens omläggning fick jag glädjande nyheter från Mölndal dit bilder på såret mailas varje gång; antibiotikan kunde minskas något. Igår var det så fint väder i Lund så hela vår lilla familj drog ner till Stadsparken där David hittade ett nytt knep på Pokemonappen, man kunde iscensätta ett anfall av en Pokemon på sig själv och sen fota det.   Nu är ju ingen i familjen Pettersson/Eriksson något tekniskt geni så denna funktion har säkert funnits länge. När det är fint väder och vår, man har trappat ned på antibiotikan och man är äldre än 20 år (viktigt) så blir man liksom automatiskt sugen på rosé så vi begav oss till nyinvigda Kulturen. Väl där så satte vi oss ute och beställde in ovan nämnda dryck och David fick glass. Vi var ganska överväldigade över att vi kunde sitta ute utan att frysa. Är verkligen våren redan här? Cynisk som jag är så väntar jag nu bara på bakslaget…

Alla hjärtans dag-omen

David är sjuk och då jag hade en tid på plastik för att ta fler mjukgörande kortisonsprutor i överläppen så ställde mormor upp och kom ner för att vara med David. Kändes inte riktigt bra att ta med ett tillfrisknande barn till ett sjukhus, även om han uppträder väldigt friskt. Han hade till exempel inga problem med att vara med och coacha på mitt träningspass idag:  Men varför känns historien så bekant? Jo, för samma sak hände för fem år sen, David var sjuk och mormor kom ner och passade honom på Alla hjärtans dag. Varför jag inte ville vabba den gången för fem år sen var för att jag veckan innan varit sjukskriven för halsfluss och nu behövde jag jobba ikapp. Men jag hann aldrig jobba ikapp, fyra dagar senare låg jag i respirator med 50 % chans att överleva i en septisk chock, David var då tre år. Men genom fantastiskt arbete från sjukvården så överlevde jag. David är nu åtta år och jag är fortfarande här och tänker fortsätta vara här för en sak stämmer inte i den igenkännande historien, jag har inte varit sjuk i halsfluss den här gången.

Vardagslunken

Efter närmare två veckors ledighet så är vi tillbaka i verkligheten igen. Jag jobbade i och för sig den 28:e men förutom den dagen så har varje dag varit sovmorgon med näst intill oplanerade dagar. Nu är det tvärtom, inga sovmorgnar och planerade dagar. Jullovet avslutades dock med en twist. Vi tittade på ”Utvandrarna” på tv, detta epos har följt mig hela livet via böcker, filmer samt musikal, tror till och med att jag är döpt efter bokens Kristina. Mitt i denna film så ringer telefonen med ett utlandsnummer som visar Illinois, USA. Lurendrejeri tänker jag och svarar inte men då telefonsvararen plingar till så blir jag nyfiken och lyssnar av. Det visade sig att det var min fars kusin Doris som bor i Chicago som ringt. En kvinna jag alltid hört talas om men aldrig träffat eller pratat med varför jag genast ringer tillbaka. Hon svarar direkt och det blir ett långt samtal, hennes far, min farmors bror, emigrerade 1924 varför Doris är född där och aldrig lärt sig svenska varför engelskan fick åka fram. Vilket konstigt sammanträffande att en del av den emigrerade släkten ringer mitt i ”Utvandrarna”.

Igår jobbade jag, inleder därmed mitt åttonde år på Arbetsförmedlingen, ett jobb jag alltid trivts med. Idag blev det träning på förmiddagen (ja, jag håller än så länge mitt löfte jag gav på Nyårsdagen att bli en bättre människa) samt besök hos tandhygienisten på eftermiddagen. Då jag sen hämtade David från terminens första skoldag så insåg både jag och han att ett besök hos frisören behövdes. Bildbevis:

Reflektion 2018

Tycker att jag kan beskriva 2018 med ordet normalisering. Mitt liv känns nästan normalt efter fyra år av oreda. Det är normalt att vara både lårbens- samt underarmsamputerad. I varje fall för mig, jag blir förvånad då någon tittar på mig för jag har ju glömt att jag ser konstig ut. Mitt liv känns lika normalt som alla andra känner att deras liv är normala, fast det är det ju så klart inte. Men allt märkligt som hänt planar ut, det går inte riktigt lika fort längre, på gott och ont. Jag har ju alltid bråttom. I år har jag bara opererats en gång, jämfört med de oräkneliga gångerna åren före. Skönt på så sätt att jag inte behövt bli sjukskriven eller komma i så dålig kondition som man blir efter en operation men dåligt då det inte går tillräckligt fort. Jag vill ju bli färdig! Borde ju i och för sig förstå efter snart fem år att rehabprocessen aldrig blir färdig. I våras spenderade jag två dagar i veckan på Orup med intensiv träning med benproteserna men kände ändå att jag inte kunde prestera så bra som jag ville, dels på grund av smärta, dels på grund av rädsla. I somras började det högra benet att göra ont då benet sträcktes och det bara ökade vilket så klart hämmade protesträningen varför den planerade träningsperioden på Orup ställdes in i höstas. Det har nu konstaterats att huden på höger ben inte räcker till, ärren drar ihop sig varför huden spänns vid skruven vilket skapar, ibland, stor smärta. Det hela är under utredning men jag hoppas på en operation med hudtransplantation. Jag inser ju nu ju mer jag skriver att det inte låter helt normalt i alla fall. Men vardagen är ju ändå så normal, David går i tvåan och han ska lämnas och hämtas varje dag, mat ska handlas och tillagas, läxor ska läsas, hemmet ska vara städat, tvätten tvättad, jobbet skötas på bästa sätt, räkningar betalas, vänner träffas, jul ska firas med familjen, sommaren ska avnjutas osv. Precis som alla andra, är väl därför mitt liv ändå känns så normalt.

Gott Nytt År!

 Jag, sommaren 1978. Bild tagen av min nästkusin Rhonda från Chicago utanför farmor och farfars hus i Älmhult

Stockholmsresan

I fredags tog Dan och jag semester, mormor och morfar lånades in som barnvakter för vi skulle åka till Stockholm då Dans ena bror fyller 50 år. För att få till stånd denna resa så har jag nog lagt ner närmare en arbetsdag i tid. Allt måste förberedas så det ska fungera, resa och boende. Resan var bokad via riksfärdtjänst vilket innebar att vi skulle åka tåg upp till Stockholm. Jag var lite negativt inställd till det då jag inte kunde begripa hur jag skulle komma upp på det höga och smala tåget men den inställningen kom på skam. När tåget anlände Lund så kom hela fyra personer för att hjälpa till med liften så det var bara att köra på och åka upp. Väl på tåget så kunde jag sitta kvar i elrullstolen och Dan satt i sätet bredvid. Hur smidigt som helst och drygt fyra timmar senare var vi uppe. Första natten skulle vi bo inne i stan och hotellet var bokat med handikappanpassning. Det var det också och en duschpall var inställd. Den som tycker att en pall är en anpassning har nog själv aldrig varit i behov av anpassning för det är väldigt svårt att flytta över utan vare sig ryggstöd eller armstöd när man är arm- och benlös men med stöd av Dan så gick det. Dan var assistent hela helgen och skötte jobbet med bravur, även den stora utmaningen, mascaramålning. Det var superkallt i Stockholm så kvällen tillbringades i hotellets restaurang. Dagen därpå skulle vi ut till Järfälla och till den resan hade jag förbeställt en stor taxi som körde oss dit utan problem. Väl framkomna på hotellet så mötte vi Dans stora släkt som så klart skulle på samma fest. Men där stötte min planering på patrull, festlokalen låg fem kilometer från hotellet och det hade jag missat att kolla, jag trodde att det var gångavstånd. Vad jag lärt mig av min erfarenhet av färdtjänst i Skåne så är det inget man kan spontanbeställa så jag och Dan var beredda på att gå dit. Men nu räddade Dans rådiga bröder läget genom att bara ringa och beställa en handikappsanpassad bil där vi alla kunde åka med. Jag blev så oerhört förvånad över att det gick så enkelt så även där fick jag lära mig något nytt. Även på detta hotell var det beställt med handikappanpassning men det var inte mycket att hurra för. Rummet var så pyttelitet så vi fick möblera om för att få plats med rullstolen, toalettstolen var oerhört låg varför det kändes som om man dök då jag skulle dit, det fanns dock armstöd. Duschstolen saknades så den fick vi efterlysa och då fick vi veta att de letade efter den. Nåja, den dök upp till slut, omonterad.

Själva festen var jättetrevlig och det var så roligt att träffa alla, några har jag inte träffat sen innan jag blev sjuk. Idag lämnade vi Järfälla med förbeställd taxi, den var beställd av riksfärdtjänst då den var i anslutning till tågresan. Den igår kunde de inte beställa då den inte var i anslutning till en tågresa så den fick jag fixa själv. Nu sitter vi på X2000, snart i Alvesta och nu längtar vi hem till vår lille David. Vi bär med oss erfarenheten att det går att resa utan några större besvär, bara man planerar det väl.

I media igen

Nu är vi i tidningen igen, David och jag! I våras så blev jag intervjuad av en journalist från Tara en dag och fotograferade av en fotograf en annan dag. Jag har blivit intervjuad av samma journalist en gång innan då jag var ganska nyutskriven från sjukhuset och nu ville han följa upp vad som hänt sen dess så det var en ganska avslappnad intervju, mer som ett samtal. Saken hör till att jag bokade om intervjun säkert fem gånger på grund av allt som kommer emellan så det var ett under att det blev av. Fotografen som kom en annan dag ville gärna ha bilder på både David och mig men vi ville inte exponera David så mycket vilket fotografen var helt med på. Men det var däremot inte David, han ville helst vara med på alla bilderna varför fotografen fick kämpa med att ta bilder där David bara var med lite grann. 

Till exempel med ryggen mot kameran.

 

Tågväntan från hell

Alltså jag fullkomligt hatar Skånetrafiken just nu, Sverige är ett u-land vad det gäller tågtrafik, i alla fall informationsmässigt. När jag var på Jamaica så satte ibland affärsinnehavarna en skylt på dörren där det stod ”come soon”. Detta kunde innebära fem minuter eller två dagar, ingen visste. Idag kunde Skånetrafiken ha skrivit just dessa ord på sina informationsskyltar för idag hade de ingen aning om någonting. Vi  kom idag till Lunds C klockan 15.30 för att ta tåget 15.41 upp till stugan för en ledig sensommarhelg. Vi upptäckte ganska snart att alla människor stod och tittade upp på informationsskyltarna och att alla tåg var sena. Det stod så klart inget om vad som hänt men det ryktades om att ett tåg brunnit på spåren mellan Lund och Malmö. Observera ordet ryktades, om det nu var sant så förstår jag inte varför de inte berättade det, var det någon statshemlighet som absolut inte fick yppas för undersåtarna? Vårt tåg skulle i alla fall komma in 16.30 från spår 4. Vi väntade där och när det närmade sig den utlovade tiden så kastade jag en blick mot spår 6 och såg att vårt tåg kom in där. Det låg alltså ett spår emellan oss. Med elrullstol är detta en sträcka som tar minst fem minuter, för någon med ben som klarar trappor så är det en sträcka på cirka 30 sekunder. Min assistent rusade resolut ner för trappan med resväska för att övertala konduktören att hålla tåget tills vi kom. Jag och David tog sikte på närmsta hiss och åkte sakta ner till gångtunneln. Kryssade sedan förbi stressade resenärer i gångtunneln. Naturligtvis så var hissen sen upp till spår 6 sönder. Jag fick istället gasa elrullstolen genom parkeringshuset och uppför körbanan varpå jag skapade en bilkö efter oss. När jag sedan nådde spår 6 så såg jag bara rumpan på tåget. Jag mötte min assistent som försökt övertala konduktören att hålla tåget bara lite till för en rullstolsburen person som inte kunnat löpa gatlopp via trapporna var på väg för att informationen om spårändringen inte kommit upp på skyltarna. Men det kunde hon tydligen inte ta hänsyn till. De svordomarna jag då levererade borde i David ha hört men just då var jag så arg så jag brydde mig inte. När jag sen sansat mig så fick jag förklara för honom att sådana ord ska man naturligtvis inte använda. Nästa tåg skulle dock gå 16.41 men se det gjorde det naturligtvis inte! Informationsskyltarna flyttade fram tiden, ställde in tåget för att sedan skriva att det snart skulle komma för att sedan ställa in det igen för att sedan flytta fram det igen. 17.41 kom det till slut. Vi kom på. Vi fick plats. Vi är på väg. Men, hade bara konduktören gett mig 20 sekunder till så hade vi sparat in över en timmes väntan. Var är hänsynen, alla kan inte ta sig den sträckan som en sen spårändring renederar i. Vi ska ju leva miljövänligt och vi ska åka kollektivt men nej, det är inte okej att Skånetrafiken inte kan informera sina betalande resenärer bättre. Ett tåg kan brinna på spåren men se till att ordna upp det bättre. Ingen vill bli behandlad så här, så fort jag kan köra vår anpassade bil så kommer jag aldrig mer stå (sitta) på stationen fredag eftermiddag för att vänta på ett tåg som kanske kommer för att åka till stugan. Då susar jag fram på E22:an istället.

Så var vi igång igen

Igår anlände vi till stan igen efter närmare två månaders sommarlov i stugan. Jag var ju dock inne och jobbade en vecka i juli men annars har vi varit i stugan från den dagen sommarlovet inleddes till den dag det avslutades. Det har varit varmt, så oerhört varmt varför jag undrar om all botox jag fick före sommaren har hjälpt. Men å andra sidan, vilka har inte lidit i värmen? Jag är dock glad att vi kunnat vara i den inte helt isolerade stugan i Sölvesborg istället för den oerhört isolerade lägenheten i Lund i sommar. Vi kom ju upp i rekordvarma 31 grader i viken, vårt badställe.    David badade ungefär fyra gånger om dagen, till och med Dan badade, flera gånger! Blev dock så chockad över detta fenomen varför det inte finns några bildbevis. Jag fick nöja mig med några dopp i  plaskpoolen på tomten, då den var ledig vill säga, David hittade en massa sommarkompisar och då man är barn så badar man inte fint. Man ska tydligen ta sats genom att springa genom det sönderbrända gräset och hoppa så långt man kan. Konsekvensen blir en massa jord och gräs i poolen, inget favoritsällskap för en vuxen.

 Men en eftermiddag var den ledig, till och med ren och då värmen var uppe i 35 grader, i luften, så fick hela familjen hoppa i, jag är inte tillräckligt tuff så jag vågar bada i havet, vet inte riktigt hur det ska gå till heller. Men förhoppningsvis ska jag komma på något sätt för jag saknar baden i havet. Man måste ju ha badtillbehör och vad passar en snäcksamlare av rang om inte ett cyklop  Numer ser ju inte cyklopen ut som när jag var liten då det bara var ett tråkigt öga, nej för nu är de pimpade, David valde då Spidermanvarianten.

Odlingsmässigt så gick det lite ojämnt, tomaterna nådde ingen rekordskörd direkt  medan solrosorna nådde rekordhöjd.  Vi hann även med en del socialt häng med grannarna, mycket grill och rosé blev det innan det blev förbjudet att grilla. Vi stod då helt handfallna, vad skulle vi då äta? Så då blev det hämtmat istället, konstigt fenomen som uppstår på sommaren, ingen grill, ingen mat, tydligen?! Träningen blev tyvärr ganska lidande i värmen men jag orkade helt enkelt inte. Kände det idag då det blev ett långt pass i den betydligt lägre värmen. Hur kommer det att kännas imorgon efter fem veckors icketräning?  Men imorgon är det dags att ta sig till jobbet igen och det ska faktiskt bli riktigt skönt. Åtta veckors ledighet är bra men nu räcker det, behovet av rutin är trots allt ganska stort.