Assistansen strulig – igen och igen och igen…

Idag ringde telefonen 10 i 6, assistentens barn var sjuka. Detta är den fjärde sjukskrivningen på två veckor av fyra olika assistenter. Sjuk kan man bli men i dessa  fallen fanns ingen back-up vid något av tillfällena. Det är inte som ett vanligt jobb där kollegor kan kolla ens mail eller boka av möten. I detta jobbet så kommer jag ingenstans om ingen kommer. Dan fick snabbt stuva om sina planer och ta David till skolan och snabbt slänga fram frukost till mig och hoppas på det bästa. Min assistent hade ringt bemanningsjouren, som först inte ville hjälpa till, hade sen börjat att urskiljningslöst ringa runt till assistenter som finns på min lista trots att jag för bara två dagar sen bett dem att ringa mig först. Detta innebar att de ringde min mamma halv 7, arbetsledaren som har semester och är utomlands fick även hon ett samtal vid samma tid. De flesta svarade sen inte, ganska märkligt då man signar upp sig på en vikarielista och sedan inte svarar då man blir erbjuden jobb. Mitt i allt detta satt jag och blev bara så ledsen, för tillfället kan jag inte planera någonting för jag vet inte om någon ens kommer. Vid halv 9 fick jag tag i assistansbolaget och de lovade att ta tag i detta, igen. Jag pratade med min mamma som lovade att komma om ingen kunde komma. Alltid hon som räddar upp situationen, när assistenten som skulle ha kommit i söndags till stugan sjukskrev sig lördag eftermiddag så ställde hon upp. Idag var det dock en tjej som kunde komma men inte förrän vid 12. Bättre än inget och då kunde David ta med sig sin kompis hem efter skolan som jag lovat att han skulle få. Med andra ord, det är väldigt jobbigt med assistansen nu, varje gång telefonen plingar så hoppar jag högt och det verkar inte vara någon ände på eländet. Rehabiliteringen kommer tyvärr just nu väldigt långt ner på prioriteringslistan…

Annonser

Assistanslöst – igen…

Idag var det första dagen med jobb efter semestern. Som vanligt var det helt kört att somna igår kväll och varje gång sömnen kom så kom även Davids arm farande för att pilla mig i håret. 5 i 6 sov jag äntligen som bäst då telefonen ringde och det var min nya assistent som skulle börja idag men så kunde det inte bli för hon var sjuk. Jag försökte ringa assistansföretagets bemanningsjour så de skulle lösa situationen. Det visade sig att jag missuppfattat allt vad en bemanningsjour gör för hon kunde (eller ville inte) lösa det utan gav mig som förslag att ringa runt till alla assistenterna som jag har. Nu är det så att två är sjukskrivna, två är anhöriga (Dan och min mamma), två är på semester långt iväg och en jobbar på ett annat ställe. En av de som är på semester har dessutom jobbat hur mycket som helst för att täcka för all frånvaro den sista tiden.  Det fanns alltså inget som bemanningsjouren kunde göra och det lokala assistansföretaget öppnade inte förrän halv 9. Jag var, och är,  väldigt kritisk över att de inte har någon personalpool som kan täcka upp vid krissituationer. Jag kände mig helt övergiven och gråtfärdig då Dan fixade frukost men han skulle ju sen till sitt jobb. Mitt jobb kunde jag bara glömma för jag kan inte ta mig dit utan assistent. När jag gick tillbaka i arbete efter min långa sjukskrivning så var min tanke att mina skador inte skulle gå ut över mitt jobb då jag ju är beviljad assistans och har ett företag som åtagit sig uppdraget. Nu är assistansen det osäkra kortet då detta är den femte dagen på drygt två veckor då ingen kunde komma och hjälpa mig. De fyra första dagarna har det löst sig med hjälp av anhöriga men den femte gick inte detta. Jag fick tag i min arbetsgivare vid 8 som var väldigt förstående men visst skulle det bli en sjukdag även om de tyckte att det inte borde bli det men jag menade att jag är ju faktiskt inte där och gör mitt jobb. Vid halv 9 fick jag tag i mitt assistansbolag som skulle kolla om de kunde lösa det. Efter ett tag ringde de upp och berättade att en kvinna, som jag aldrig träffat, kunde komma vid 11. 11, då kunde jag inte vara på jobbet förrän halv 12. Nu verkade de inte kunna lösa det på annat sätt så jag ringde min arbetsgivare igen och vi kom överens om att jag struntar i sjukdagen och tar det på flexen istället. Halv 12 var jag på jobbet efter fyra veckors semester så det var en väldigt stressig eftermiddag då så mycket skulle hinnas med innan jag hämtade David. Men detta är ju inte hållbart, det måste finnas fler assistenter att tillgå, nu går det ju ut över mitt arbete och i princip mitt liv. Vill dock poängtera att allt fungerat ganska bra i de två och halvt år jag haft assistent men de sista två veckorna har verkligen varit high Chaparral. De assistenter jag har är väldigt bra och ställer upp så mycket det går men som det var idag så var ingen tillgänglig. Nu är det tydligen på gång med en personalpool till hösten så förhoppningsvis uppstår aldrig mer dessa situationer. Den värsta känsla när detta uppstår är känslan att bara vara en belastning och den är inte rolig.

Klanten

Igår skulle vi lämna stugan för att åka till Malmö och gå på kusin Arons kalas. Dan skjutsade David och min assistent in till stationen i Sölvesborg och jag körde själv med elrullstolen. Då jag ger mig ut på egna äventyr så har jag alltid telefonen placerad under ena benet om något skulle hända, så även igår. Då jag kom fram till stationen så var det så mycket tid kvar tills tåget skulle gå så jag tänkte passa på med ett toabesök. In med den stora elrullstolen på toa och sedan skulle jag bara hoppa över då det hördes ett ljudligt plask, telefonen låg i toaletten för varför skulle jag ha kommit ihåg att den låg där? Min assistent var snabb som en vessla då hon plockade upp den men kombinationen vatten och iPhone är en match made in hell, heldöd alltså. Det första jag tänkte på efter alla svordomar var alla bilder och filmer på David då han var liten, var de borta nu? Måste lägga till att jag hade en iPhone 4, inhandlad i februari 2011 då David var tre månader. Inte mycket att göra då utan det var bara att hoppa på tåget och åka till Malmö för att äta supergod tårta för att fira min lille härlige brorson.

Idag hängde vi på låset hos Telia i Lund och fick träffa en helt otroligt service-minded tjej som hjälpte mig med all installation av den nya, betydligt hetare telefonen. Och tänk, allt fanns kvar tack vare molnet. Nu är jag ju inget tekniskt geni för jag inser nu att hade jag haft en lite högre kunskapsnivå i ämnet teknik så hade jag fattat att allt skulle finnas kvar. I flera år har jag tänkt byta telefon men då den gamla hela tiden fungerat så har jag inte tyckt att det behövts. Allt som behövdes för att få mig att byta var ett störtdyk ner i en offentlig toalett på Sölvesborgs station. Den största skillnaden mellan gammal och ny telefon; den ene lever, den andre är död. 

Test av anpassad bil

Idag hoppade min assistent över den långa tågresan upp till Blekinge, istället kom hon körande i sin anpassade bil. Denna bil är så fiffig att det går att köra in hela elrullstolen och sitta kvar under hela färden och sedan bara backa ut och köra själv.  Här visar David hur den ombyggda bilen ser ut. Idag vankades det också förstklassig tennis i Hällevik havsbad open där Dan skulle spela dubbel. Detta ville vi ju absolut inte missa så jag och David åkte i min assistents bil och det var så lyxigt att bara köra in i stället för att krångla med glidbräda in i en vanlig bil. När man åker i vanlig bil så måste man även ha med den vanliga rullstolen och den kan jag ju inte köra själv. Vi kom ut på Listerlandet och där har jag inte varit sedan jag blev sjuk och jag rullade ut ur bilen då vi kom fram till Hällevik. Tennisspelarna höll på att värma upp så vi tog oss en tur via Hanöhus till Hälleviks hamn. Där i det fina vädret träffade jag på en gammal klasskompis från Älmhult! När vi kom tillbaka till tennisplanerna så var spelet i full gång. Efter en snörplig förlust så åkte vi tillbaka till stugan efter en lyckad utflykt.