Botoxad 158 gånger

För fjärde året i rad har jag nu varit hos min hudläkare för att bli botoxad i pannan och i huvudet. Idag kallade sig läkaren själv faktiskt för en sadist, vilket jag kunde hålla med om. Gör jag då detta pga en plötslig åldersnoja där jag bara måste släta ut alla rynkor i pannan? Faktiskt inte, denna plågsamma behandling härrör sig från de första somrarna efter sepsisen då jag svettades enormt från panna och huvud. Håret såg konstant nytvättat ut vilket ju var en lögn, snarare tvärtom. Jag var hela tiden så varm så jag längtade efter att få frysa. Till slut så blev det så jobbigt då familjens medlemmar krävde olika temperaturer, jag förstod ju att det var mina önskningar som var de avvikande. Jag konsulterade min allmänläkare som i sin tur remitterade mig till en hudläkare. Jag trodde att mina värmepåslag berodde på de kraftiga amputationerna och alla ärren men enligt specialisten så berodde det inte alls på det ( och inte heller på klimakteriet om nu någon skulle tro det) utan på alla sövningar. Då jag sövts säkert mellan 50 – 100 gånger så har kroppens egen termostat rubbats varför jag hela tiden upplever sådan värme och värst då i panna och huvud och så klart mest under sommaren. Han rekommenderade därför årliga botoxinjektioner för att stilla wet-looken. Idag var det så dags igen och det gör ju så in i vassens ont varför jag räknade antalet nålstick för att fokusera på något. Idag blev det 158 stick vilket jag konstaterade med uppretade tårkanaler varför mascaran rann långt ner på kinderna. Nu är det bara att invänta den första känningen av botoxen, om en vecka kommer jag att vara så stel i pannan så det kommer att bli omöjligt att se förvånad ut…

David opereras

Ganska länge så har vi vetat att några av Davids tänder inte mår så bra varför specialisttandläkaren ville ta bort dessa via en operation. Vid två tillfällen har vi tackat nej till återbudstider. Den senaste veckan har som alla vet beredskapen höjts betänkligt kring Coronaviruset varför vi började fundera över hur smarta vi egentligen varit då vi tackat nej till förmån för andra roligare nöjen. När de ringde i måndags och erbjöd oss en tredje återbudstid så högg vi direkt. Enligt sköterskan så är det bara en tidsfråga innan alla operationer ställs in så därför fick vi vända veckans planering på en femöring. Alvedon och Emlaplåster inhandlades och David informerades vid skolhämtningen. Han tog det bra, skulle till och med, enligt honom, bli spännande. Han är ju i och för sig väldigt van vid att ha operationer omkring såg då jag operats så många gånger så dramatiken finns liksom inte. Vi anlände till barnsjukhuset i Lund med en fastande David med Emlaplåster på båda handryggarna klockan 11 i tisdags. Han fick direkt träffa en superpedagogisk sjuksköterska som förklarade allt som skulle ske, han fick till och med en penna och en broschyr där han kunde pricka av alla momenten. Efter lite trugande fick vi i honom lite lugnande premedicin och han fick sen ligga i sjukhussängen i sjukhuskläder och titta på Tom och Jerry . Vi märkte när medicinen började verka för han blev väldigt snurrig, flummig och fnittrig så när de satte in en pvk i ena handryggen så gjorde det bara lite ont. Dan fick sen följa med honom in till operationen och fick stanna tills han sövts. Jag har ju inför mina egna operationer sett föräldrar följa sina barn in i operationssalen och de är väldigt tagna när de kommer ut men jag tror att vår ”sjukhusvana” gjort oss mer rationella varför ingen av oss reagerade så känslomässigt, vi var mest glada över att det blev av. Kanske därför David också kändes så avspänd. Dan fick sen följa med in på uppvak och ganska snabbt kom de tillbaka in till rummet där jag väntade då bara en förälder fick följa med in i det allra heligaste. David är ju en riktig tuffing och låg i sängen hyfsat oberörd och inte alls skakad av det han varit med om, snarare lite stolt . Det var ju sen ganska trevligt att återigen se på Tom och Jerry och samtidigt klämma två glassar . Efter sju timmar på sjukhuset var vi hemma igen och nu består konsumtionen av alvedon, glass, Netflix och spel på Ipaden.

Gåskoleträning

Min protesträning har de senaste åren varit något passiv. Den har aldrig varit nedlagd utan snarare bibehållen men utan framsteg. Den stagnerade då vakuumproteserna aldrig riktigt passade. Antingen var låren för svullna eller något mer normala. Ett helt omöjligt uppdrag för vilken ortopedingenjör som helst. För drygt tre år sen så opererades titanimplantaten in, så kallad osseointegrering där proteserna skruvas fast och liksom sitter utanför kroppen. Tyvärr kom jag inte riktigt igång med min träning då det uppstod infektioner och dessutom så behövdes den ena skruven göras om via en ny stor operation för ett år sen. Sen kom det mentala in, jag blev helt enkelt rädd för att stå där uppe på proteserna, jag blev rädd för att ramla, för att inte kunna resa mig, inte kunna sätta mig och allt man kan tänka sig. Men nu ger vi gåträningen ännu en chans. Ett första pass är idag utfört på Gåskolan och det gick faktiskt rätt bra. Nu är varje torsdag bokad klockan 13 för fortsatt träning. Men så jobbigt det var att gå så mycket! Just det, min lilla muskelsträckning i ryggen… jag har inte hoppat studsmatta på en vecka så i förmiddags gjorde jag ett nytt försök. För tidigt skulle det visa sig, efter 30 minuter fick jag kasta in handduken så nu får jag testa att hålla upp i två veckor. Jag får väl gå istället.

Träningssugen

För första gången på sex år så har jag inga operationer inplanerade under den närmsta tiden. Känns ganska konstigt att inte ha något på gång, inte vänta på någon operationskallelse. Visst finns det operationer kvar att göra, Plastik har ju en del renovering av ansiktet kvar men då jag opererades där den 19 december så lär det dröja innan nästa steg tas. Denna operationslöshet har genererat i en ökad träningslust vilket i sin tur gett en bättre kondition samt mindre trötthet. Den senaste tiden har jag därför kommit upp i inte mindre än fem träningspass i veckan där jag bland annat hoppar studsmatta 50 minuter varje gång. Nackdelen är dock att fjädrarna går sönder titt som tätt varför nya ideligen måste sättas dit. Nu börjar företaget som levererar dessa fjädrar att tröttna på mig och har föreslagit en ny studsmatta med starka gummiband istället. Det har nämligen visat sig att det blivit trendigt att likt spinning träna i grupp fast på studsmatta och därför har utbudet ökat markant den sista tiden. När jag började med mitt hoppande så fanns typ två modeller på marknaden. Tänk att jag är så trendig😉. Men den här träningshysterin kommer inte att hålla i sig för evigt, snart kommer våren och då lockar andra frestelser än att hoppa inomhus på en studsmatta så det gäller att passa på den här korta tiden. Och imorgon kommer celebert besök från hufvudstaden…

3-årskontroll

Då det i dagarna är snart tre år sen jag fick mina titanskruvar inopererade i skelettet så ville Mölndals sjukhus göra en kontroll över hur de sitter. I morse åkte jag därför taxi genom Skåne, via Halland för att landa i Mölndal precis utanför Göteborg. Först och främst skulle benen röntgas så allt såg bra ut. Då en röntgen går väldigt fort, max 10 minuter så hade vi massor med tid över innan nästa besök. Det är ju då himla tur att man har en smartphone där man kan beställa hem second-handkläder till både mig och sonen. I väntrummet dök det då upp en kvinna som var samtidigt med mig på Orup för längesen så vi hade mycket att prata om och så helt plötsligt var det dags för min tid med sjukgymnasten. Vi gick igenom lite standardiserade frågor som ska ställas vid dessa uppföljningar, alla passade inte mig direkt, t.ex frågan hur svårt jag tycker det är att gå uppför en trappa. Sen gjorde de två läkarna entré och de hade fått röntgenbilderna som var så suddiga att det inte gick att se vare sig skelett eller skruv. Koordinatorn fick slänga sig på telefonen för att beställa en ny tid, snabbt. Under tiden hon bokade så tittade läkarna på hudgenomgångarna och konstaterade att de är något infekterade. Då jag redan står på långtidsverkande antibiotika så höjdes den upp under två veckor och sedan skulle vi göra en utvärdering på telefon. Något stressade kom vi ner till röntgenmottagningens väntrum för att ta nya bilder. Taxin skulle gå hem 15.00 och jag kom in 14.45. De förstod att det stod en stressad taxichaufför på parkeringen och väntade. För att säkra upp att bilderna blev bra så hade de med en läkare som godkände innan jag fick kasta mig iväg ut till taxin. Vi kom iväg en minut i 15 så tiden hölls! Hemresan gick snabbt men som vanligt satt jag och nickade hela resan vilket nu känns i nacken. Nu får jag bara hoppas att röntgenplåtarna dels blev bra och dels visar upp ett bra resultat.

Mellandagsslött

Så var det då ett år knappt kvar tills nästa jul, innevarande års jul ligger i backspegeln. Traditionsenligt firades den hemma hos brorsans familj i Malmö under både julafton och juldagen. Annandagen blev en slö historia mestadels tillbringad i soffan. Den slöa dagen avslutades med den aldrig töntiga filmen Dirty dancing (även om Patrick Swayze luftgitarrsolo kändes lite corny) där replikerna fortfarande kunde uttalas av mig strax före skådespelarna själva gjorde det, sett den lite för många gånger. Men i fredags var det vardag igen, först till plastik i Malmö klockan 8 för att plocka stygnen i ansiktet. Den proffsiga sjuksköterskan plockade dessa utan för mycket smärta även om hon tyckte att kirurgerna använt lite väl många och lite väl små stygn. Men avplockade blev de så nu ska jag ha ärren tejpade i en månad ungefär så får vi se resultatet sen. Efter plocket så var det jobb, aldrig har väl de lokalerna ekat så tomma som i fredags men några var vi allt där. Igår rastade vi nya bilen, vi har fortfarande kvar vår plats i garaget trots att vi enligt ordförande inte får ha den kvar. Ska bli intressant att se vad nästa steg blir i parkeringsfrågan. Vi har ju faktiskt inte gjort som han beordrade oss att göra så han kokar säkert av ilska över vår fräckhet. Bilen rastades alltså genom en tripp upp till goda vänner i Glumslöv som bjöd på lunch och mycket skratt och prat. Idag har jag fikat med en väninna och snart är året slut. Det är nu man ska summera det gamla året, arkivera det och påbörja det nya. Nöjer mig med att skriva att det varit ett bra år, nu tar vi tag i nästa.

Ingen lösning samt operation

Det gäller att hålla i så här före jul, själv hinner jag med både parkeringsbråk och operation. I tisdags fick jag tag i HSB:s jurister men dessvärre var de inte till mycket hjälp då en styrelse är demokratiskt vald av sina medlemmar och därför får styra relativt autonomt. De tyckte dock att jag kunde lämna in en motion till nästa årsmöte och rösta bort dem. Men nästa årsmöte är i början av december 2020 och jag hoppas att parkeringsbekymret är löst innan dess. Däremot så kan de inte tvinga bort oss från vår nuvarande parkering som ordförande vill då bilens hjuls kontaktyta står precis vid linjen. Om de gör det så kan vi på rättslig väg kräva skadestånd. Jag skickade dock in en offentlig anmälan till Diskrimineringsombudsmannen, undrar hur kränkt och hotad han känner sig när han får veta det? Var dock lite nojig i morse över att de skulle ha gjort något med vår bil, typ transporterat bort den, då Dan skulle köra mig tidigt till Plastik i Malmö.

I morse ringde klockan redan 05.40 och Dan och David fick även de gå upp så kristligt tidigt, deras första dag på jullovet. Efter en sista Descutandusch så rullade vi ut till garaget och där stod bilen helt orörd. De lämnade mig på Plastik och jag pysslades om inför operation. Fick min premedicinering, träffade kirurgerna som ritade i mitt ansikte och en nål sattes i port-a-cathen och sen sövdes jag. Utan att minnas något så vaknade jag några timmar sedan på uppvak där jag frös och hade ont. Detta avhjälptes med värmefilt och smärtstillande och sen fick jag träffa min kirurg. De hade opererat min överläpp igen, denna gång för att avhjälpa stramheten på överläppen. Fick se bilderna från operationen som togs innan allt bandage sattes över så nu har jag en massa z runt munnen. Dessa stygn ska plockas den 27:e så förhoppningsvis kan jag sen även sova på vänster sidan utan risk för salivutsöndring under natten. Nu får tiden utvisa hur operationen gått då det är svårt att säga precis efter då ärren som redan fanns där tidigare kan påverka slutresultatet. Men då kirurgerna är så proffsiga så är jag vid gott hopp. Sjuksköterskan som hjälpte mig på med kläderna tyckte dock att jag lagt på mig några kilon sen sist, men det är ju verkligen sant då jag vägde 48 kilon då 2015 efter ett år på sjukhus när vi sist sågs. Tyvärr finns ingen ljusning över att några av dessa kilon försvinner under den närmsta tiden då kirurgen frångick principen att jag enbart får äta flytande föda över helgen och sen kommer ju julen och sen nyår. Årstider som inte är direkt kända över sin förmåga för viktminskning.

32 år i dimma

När jag var 14 år så började jag inse att jag inte såg bra, denna insikt kom efter att i ett år behövt kisa för att se tavlan i klassrummet på Linnéskolan, inte hälsat på folk jag känner på byn med mera. Sagt och gjort, tid bokades till den ende optikern i Älmhult och ett par ljusblå glasögon inhandlades. Dessa fina ljusblå glasögon förvarade jag i ett lika ljusblått glasögonetui och där låg de sen de närmsta två åren. Någon gång plockade jag upp dem och höll dem framför ögonen för att läsa lärarens noteringar på tavlan, men det var allt. Blev aldrig kompis med glasögonen. Under sommarlovet mellan högstadiet och gymnasiet så tyckte jag att jag var så pass vuxen så jag skulle ge mig på det här med linser. Optikern i Älmhult hade inte linsbehörighet så då fick jag ta tåget till Alvesta och där prova ut linser, hårda skulle de dessutom vara. Dessa vande jag mig snabbt vid och hade dem på varje dag, i ur och skur, de ljusblåa glasögonen hängde med som komplement men användes bara under färden från toalett där linserna togs av till sänggåendet. Så här höll det på, i flera år, aldrig glasögon under dagtid. Vid ett väldigt radikalt tillfälle för femton år sen så insåg jag att de ljusblåa glasögonen inte fungerade längre, såg helt enkelt sämre vid 31 års ålder än vid 14 varför de byttes ut. Det här med hårda linser började ju även de bli omoderna, fanns dessutom bara en optiker i Malmö som hade den behörigheten varför jag bestämde mig för att byta till mjuka och det var ju som att stoppa in bomull i ögonen. Så behagligt och de poppade inte ut om jag blev torr i ögonen, nackdelen var att de var mindre hållbara samt dyrare. Glasögonen åkte bara fram på kvällen men vi var fortfarande inte kompisar, linserna överanvändes vilket jag så klart höll hemligt för optikern. Men så blev jag sjuk i februari 2014 och trots att jag var så sjuk så var det mycket nära att linserna åkte på före ambulansfärden men jag valde ändå till slut glasögonen. Det ultimata beviset på hur sjuk jag var, glasögonen och jag var ju som sagt inte kompisar. Efter amputationen så förstod jag ju att linser inte var aktuellt längre men glasögonen jag haft med mig till akuten var borta. Som tur väl var så har jag en bror med synfel även han varför jag fick låna ett par gamla glasögon så jag i alla fall kunde se omgivningen där på Brännskadeintensiven i Linköping. Där fick jag sen träffa sjukhusoptikern som ordnade fram de svarta glasögon jag haft sen dess. Men jag och glasögonen blev aldrig kompisar, de blev smutsiga och utan händer är de svåra att putsa, de gled ner på näsan och var i vägen då jag tränade, de fick repor av min omilda behandling vid av- och påtagande. Ända sedan jag var 14 år så har jag dessutom drömt om att kunna vakna på morgonen och se utan att först behöva dona en massa med antingen linser eller glasögon. Dessutom så vore det underbart att slippa famla i dimman innan dessa synhjälpmedel är på plats. I morse vaknade jag för första gången på 32 år och kunde se utan hjälpmedel. Ett Guds underverk? Nej, snarare en linsbytesoperation i privat regi som genomfördes igår. I somras mognade tanken fram att det nog var läge att göra något åt synproblematiken, som dubbelt underarmsamputerad så är det ett gissel att hela tiden behöva hjälp för att kunna se. Visst behöver jag hjälp med mycket men det jag med egna medel kan undanröja gör jag gärna. Glasögonen jag nu använt i drygt fem år är undanplockade, synen är inte ännu helt klar men hjärnan håller på och ställer in sig mer och mer. Jag ser betydligt bättre på nära håll idag än igår. Nu ska det droppas i tre veckor och första veckan får jag inte ha mascara.   Så här ser jag ju då ut nu för tiden, glasögonlös och då även mascaralös, i alla fall första veckan. David sa att nu är gamla mamman tillbaka, nu ska du bara lära dig gå också…

Helg hemma

Då stugsäsongen lider mot sitt slut så spenderade hela familjen den gångna helgen i Lund, den första i Lund sedan slutet av april. Kändes rätt skönt då jag är rätt nöjd med sommaren nu. Det var även den första helgen utan extern assistent varför Dan fick slita extra hårt men det var otroligt skönt att inte bli väckt av att assistenten kom, istället kunde vi ligga och dra oss så länge vi ville. Helgen inleddes egentligen redan på torsdagen då gamla kompisar från Älmhult kom och hälsade på och som tur var så hade min frisörkompis saxarna med sig så frisyren ansades samtidigt som vi kunde prata om allt och dricka vin. Härlig kombination! Kändes sen ganska konstigt på fredagen att jag inte skulle stressa iväg och hämta David för att sedan vänta på tåget för att sedan åka till stugan, kunde istället bara slappa i soffan. För att riktigt kunna njuta av en lördag utan måsten så blev det en massa Netflix. Under söndagen ryckte jag upp mig i slappandet då jag fikade med en kompis tillika gammal kollega som jag borde ha träffat för längesen men det hade ju inte hunnits med. Den nya veckan inleddes så med ett besök på Plastik där kirurgerna klämde på ärren runt munnen och efter lite diskussion så kom vi fram till att vi kör ytterligare en korrigerande operation, men det blir nog först efter jul. Så, nu är hösten igång och det känns faktiskt helt okej.

Inte se förvånad ut

I helgen som gick fick jag så otroligt mycket energi då jag hade mina fina vänner på besök i stugan. Vi satt ute på nya trädäcket, inne på altanen, gick långa promenader, satt och pratade, skrattade, barnen badade, vi åt och drack vin (de vuxna alltså). Så otroligt fina dagar med både regn och sol. David gick på sommarlov i onsdags, Dan idag och jag imorgon, känns ju ganska bra.

Varje år får jag en massa botoxstick i panna, huvud och nacke för att motverka svettningar. Jag kan ju se ut som en dränkt katt en varm sommardag. Enligt min läkare så beror det på all narkos kroppen fått utstå de senaste åren, jag är alltså inte i övergångsåldern, vill jag bara poängtera. Idag var det så dags, David hängde med och han räknade de små stickande och irriterande sticken som liksom krasar när de går genom huden och han kom till 180 stycken. Då det är botox som även används för att få bort rynkor så kommer jag om något dygn att vara totalt rynkfri i pannan. En taskig bieffekt är dock att man blir så uttryckslös, jag kan alltså vara oerhört förvånad över något men det syns inte då allt som syns är en helt stel panna, stoneface.

Efter detta lilla morgonnöje så lämnade jag hudkliniken med mitt mörbultade huvud och rullade upp till aktiv ortoped och träffade min ortepedingenjör för armproteser. Han hade en ny grej på gång, man sätter en massa elektroder på stumpen, jag får kommandot att peka med pekfingret eller spänna handen. Jag gör rörelsen som den känns med de muskler och nerver som finns kvar, en dator registrerar detta. Dessa signaler läggs i en protes och varje gång jag spänner musklerna likadant så utför protesen det. I höst har förhoppningsvis den tekniken kommit hit för då ska jag träffa en specialist för träning. Men en sådan protes kombinerat med osseointegrering i armen, då skulle jag ju nästan ha armarna tillbaka.