Sårkontroll

Ögat som sved så mycket i fredags så jag fick ha specialdroppar utskrivna gav mirakulöst med sig under lördagen. Det gjorde dock ganska ont i operationssåret så jag fick knapra en del smärtstillande. Så länge man är inne i pillerknaprandet så känns allt helt okej förutom att det är svårt att sova samtidigt som man är otroligt trött. Man fastnar i ett jobbigt dvalliknande tillstånd. Smärtan gav med sig under söndagen så då slutade jag som en naturlig följd även med det smärtstillande. Måndagen blev därför en oerhört trött historia. Jag somnade under taxiresan upp till Orup, på ett mediyogapass, i taxin hem samt framför rapport halv 8. Däremellan försökte jag träna vilket var nästintill omöjligt då man bara vill sova, jag och sjukgymnasten kom därför fram till ett nytt motto: ”don’t do drugs and work out”, som om ingen visste det? Under tisdagen var jag dock i bättre form men då krånglade ena benprotesen något då gängorna kändes lite slitna så det gick att dra av protesen då den satt på. Inte helt bra vid gångträning.

Idag var jag på återbesök hos Plastik för en sårkontroll. Såret på halsen där hud tagits ifrån hade läkt riktigt fint. Sköterskan tog bort plåstret på hakan och förklarade att bandaget var fastsytt i huden och dessa stygn plockade hon bort. Hon plockade sedan fram en spegel men innan jag fick se mig i den så varnade hon att det var sårigt, blåmärken och märken av stygnen syntes samt att det var som en grop i hakan. Jag blev ganska nyfiken på att få möta monstret hon beskrev i spegelbilden och visst såg det konstigt ut men samtidigt så gick det att se potentialen av hur det kommer att se ut då det är läkt. För att inte skrämma ihjäl omgivningen samt skydda det nyopererade området så fick det bli ett nytt bandage. Återbesök om en vecka.

 

Annonser

Post-operation

Oj, vad det var nära att det inte blev någon operation igår. Jag låg på operationsbordet runt 14.00 och narkosläkaren skulle bara sätta in en infart i en ven inför sövningen. Det gick inte i armvecket, narkossköterskan satte in en nål i den venport jag har inopererad sedan tidigare under huden men det var helt stopp. Stämningen började bli lite desperat i rummet och läkaren sa att hon inte ville att denna operation skulle bli inställd och hon tippade mig bakåt för att sätta en CVK på halsen. Samtidigt så var det tidspress för hon skulle då inte ha mig klar för operation på över en timme och i kulisserna stod kirurgerna och väntade. Just när jag var säker på att jag skulle få åka hem utan utfört ärende så började venporten att fungera. Men det fanns inget backflöde så frågan var om den fungerade för sövningen. För att testa om det var inflöde så sprutade läkaren in ett medel och jag skulle känna efter om jag blev snurrig vilket jag blev. På med syrgasmasken och djupa andetag och så flöt jag bort.

Jag väcktes sen runt 17.00 och först trodde jag att jag somnat till på soffan där hemma. Piggnade till fort men det sved så i högra ögat och detta förklarades med att man ibland envisas med att ha ögonen öppna under narkosen så därför får man droppar i som sen kan svida. För att bota detta så fick jag lite ögonsköljning. Bredvid mig på uppvaket låg en man som opererats för första gången och som inte mådde så bra då han hamnat i någon slags chock. Sköterskorna pratade lugnande med honom och förklarade att allt gått bra och att narkosen kan vara besvärlig ibland. Bredvid låg jag med mitt rinnande öga och var väldigt glad över att jag aldrig reagerat så på narkosen. Min kirurg kom sen och berättade att han var mer än nöjd med operationen. De hade skurit ett snitt i det han kallade ärrkakan som finns/fanns i området mellan underläpp och haka. De hade sedan dragit detta isär uppåt och fyllt hålrummet med ett hudtransplantat från halsen. Det kommer därför att bli en avvikande färg mitt på hakan då huden ser lite annorlunda ut där. Känns som det minsta problemet just nu och dessutom, som jag sa till läkaren så går det lätt att åtgärda med lite smink. Kanske inte är fläcken på hakan som är det mest uppseendeväckande med mig. De hade även satt några stygn på insidan av underläppen så när jag skämtade till det att jag kanske ska undvika saltlakrits i helgen så fick jag veta att det är bara flytande föda som gäller i tre dagar. Stackars min familj på söndag…

Två timmar senare åkte jag hem och det stora bekymret idag är mitt högra öga. Efter en konsultation av en läkare på Plastik så fick jag en salva utskriven samt rådet att avvakta. Blir det sämre så får jag kontakta ögonkliniken. Troligtvis så har hornhinnan fått en liten rispa under operationen och det läker av sig själv.

Pre-operation

Imorgon är det dags för operation, igen, för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om. Det har blivit en del sedan februari 2014. Denna gång är det plastikkirurgerna i Malmö som ska ge sig på underläppen för att se om det går att göra den lite normalare. För mig hade det räckt med lyxen att kunna stänga munnen, hur snyggt det blir är mer sekundärt. Egentligen skulle denna operation ha ägt rum för ett år sen med de två stora skelettimplantatsoperationerna i Mölndal kom i vägen. Det går ju inte att göra hur många operationer som helst på för kort tid om det inte är akut. För att undvika för mycket sjukskrivningar då jag jobbar 3 dagar i veckan så har jag denna vecka jobbat måndag-onsdag och så är jag ledig imorgon, operationsdagen. Fredag blir jag då också ledig vilket kan behövas då man dagen efter känner sig ganska drogad. Tanken är också att jag kommer hem redan imorgon och slipper bli inlagd. Ikväll har jag också duschat i det ljuvliga medlet Descutan så nu sitter jag här i soffan och inväntar kliattackerna som brukar komma efter denna behandling.

Ont i benet och strul med assistansen

Igår efter jobbet så tränade jag, det vanliga, en halvtimme på studsmattan och en halvtimmes belastning med de korta proteserna. Ganska enkel träning, på rutin. Efter dusch och middag fick jag ont i högra benet. Denna smärta eskalerade så jag fick ta en morfintablett och vilade sen i soffan. Men smärtan ökade och ökade så när jag skulle hoppa över från soffan till rullstolen så gick det knappt. Jag tog ytterligare en tablett och la mig i sängen och tittade på tv. Smärtan ville dock inte ge sig och varje gång jag bytte ställning så ökade smärtan. Nu ville jag inte ta fler tabletter utan bestämde mig för att vänta ut den. Smärtan kan liknas vid den man har då man är nyopererad. Jag blev ganska orolig då jag även frös vilket jag ju aldrig gör. Jag somnade sedan i en slags dvala och då jag vaknade i morse av ett sms kvart över sex så var smärtan nästan borta. Smset var dock från min assistent som inte kunde komma då hon hade sjuka barn. Jag väckte Dan och berättade de ”goda nyheterna” och nu blev det bråttom. Han fick ställa om sina planer att komma tidigt till jobbet då han fick lämna David,istället. Själv fick jag i efterdyningarna av de starka tabletterna försöka få in en ny assistent men misslyckades då ingen kunde. Kände mig även orolig över smärtan jag haft i natt varför jag ringde koordinatorn på Mölndals sjukhus för att diskutera vad det kunde bero på. Hon förklarade att ibland får man ont då benet blivit överansträngt för samtidigt håller skelett och muskler på att växa fast i den inopererade titanskruven. Jag skulle dock vara observant på smärtan för om den kommer tillbaka i samma omfattning igen så får jag åka upp till dem för en undersökning. Vi bestämde dock att jag nu inte tränar på en vecka. Mitt assistansbolag ringde sen och de kan få in en assistent från 12.30 idag, ingen jag tidigare träffat. Bara sex timmar senare än när passet egentligen skulle ha börjat. Jag borde vara luttrad nu men jag känner mig mest bedrövad, orkar inte engagera mig i vare sig skrivande eller i något socialt liv. Allt handlar nu om jag kommer att kunna utföra det jag tänkt göra under en dag eller om allt måste ställas om. Tur i alla fall att jag inte skulle till jobbet idag, både vad gäller den frånvarande assistansen och det dvalaliknade tillstånd jag känner mig i efter natten.

Besiktning i Mölndal

Vad göra under semesterns första dag? Varför inte sitta på motorvägen mellan Lund och Mölndal?  Det var dags för 6-månaders kontroll av titanskruvarna fast det bara gått fem månader så jag styrde kosan norrut. Först en röntgen och sedan träff med läkare, sjukgymnast och ortopedingenjörer, närmare bestämt tre stycken. Vi började med att diskutera rehabiliteringen och smärtan och sen tog läkaren en titt på benen. Han tyckte att det såg okej ut med tanke på förutsättningarna med min extremt ärriga hud. Vad jag ska se upp med är infektioner vid hudöppningen då huden inte sluter helt runt skruvarna än. Han frågade också om jag vill operera in titanskruvar även i armarna och det svarade jag såklart ja på. Det kommer ju inte att ske genast men planeringen kommer att inledas så förhoppningsvis inom ett år. Det känns ju bra för då kan jag komma igång ordentligt med benen innan allt arbete kring armarna kommer igång. Men där i mellan är det tänkt att plastik ska fixa lite med underläppen. Men nu tänkte jag ta ledigt lite från alla läkarbesök.

Struligt

Denna vecka har jag bytt dagar så jag är ledig idag men ska jobba imorgon. Anledningen var den hett efterlängtade tiden på Plastik i Malmö klockan 9.50 idag, inte lätt att få en tid då det är två läkare som ska titta. Ganska försenade så tog de emot mig, inte lätt när två läkare har mottagning samtidigt för om en blir försenad så faller hela tidsschemat. Men det gjorde inget, de undersökte och kände på min ärriga hud runt munnen och beslöt sig för en operation av underläppen efter sommaren, goda nyheter alltså. När vi sedan begav oss därifrån så berättade min assistent att hon fått en notis att tågtrafiken stod still mellan Malmö och Lund. Med taskiga farhågor begav vi oss till Triangelns station men ett tåg som skulle till Lund dök upp direkt och jag kunde köra på med min tunga elrullstol. Halvvägs till centralen berättar de i högtalaren att det blir slutstation då det finns en nedriven kontaktledning mellan Malmö och Lund och vi hänvisades till ersättningsbussar. Men hur kommer man på med en elrullstol på en ersättningsbuss? Direkt upp till Skånetrafiken som hade kö men när jag kom fram och berättade mitt ärende så var personen där hur hjälpsam som helst. Hon ringde färdtjänst och bokade en bil, kruxet var att bilen inte skulle gå förrän en timme senare, dvs halv 1. Lite jobbigt då jag skulle klippa mig kvart i 2, i Lund och erfarenheten har lärt mig att färdtjänst aldrig är i tid. Men det var den, till och med tio minuter för tidig så jag hann hem, äta lunch och byta till den smidigare manuella rullstolen. Till frisören kom jag prick kvart i 2, i tid men jag hade inte hunnit göra hälften av det jag tänkt mig på min lediga dag. Men jag blev i alla fall klippt.

Adjö Orup (för denna gång)

Så var vårens rehabperiod på Orup slut och som vanligt har jag blivit förstklassigt behandlad. Träningen med proteser har gått framåt men vi har nog kommit dit vi kan just nu med tanke på att titanskruvarna måste läka fast mer innan vi kan ta nästa steg. Jag har tränat belastning med korta och långa proteser, balansen med dem båda, uppresning och sittande igen med långa proteser, gångträning med hjälp av gåbord. Vad gäller gångträningen så har jag gått ungefär 20-30 meter då jag avlastat med ett gåbord men sen har det gjort för ont och jag har fått vila. Efter en dag med intensiv träning så brukar den beryktade ossehang-overn infinna sig på kvällen. En hang-over som en väldigt liten och snäv skara nyopererade och amputerade känner till till skillnad från den mer vanligare hang-overn som ibland kan infinna sig på söndagar. Till hösten då det gått ytterligare några månader så kommer jag eventuellt att skrivas in på Orup igen för en ny rehabperiod och då är nog skruvarna mer inläkta så det inte gör så ont att gå.

Stughelgen har också inletts och jag och David har hunnit besöka vårt smultronställe två helger i rad då Dan fått vara hemma för att jobba. David har också hunnit med att bada två helger i rad och det är inte klokt vad det är gott med grillat och rosé igen så här i början av säsongen! Tycker jag alltså, inte David. 

Botoxad och Davids vårbukett

Nu har jag kommit in i botoxträsket men inte på grund av fåfänga. Efter alla operationer så har balansen i kroppen rubbats varför jag blir så varm i hårbotten. Varma dagar ser jag ständigt nyduschad ut så innan jul träffade jag en hudläkare som lovade att kalla mig lagom till då värmen kommer. Det är tydligen idag. Han hade plockat fram ett antal botoxsprutor vars ämne ska stoppa svettningarna och sa att jag kommer att få ungefär 100 stick. Han började i pannan och vid 80 stick slutade jag räkna och då hade han inte nått hårbotten än. Det blev nog cirka 500 stick och det gjorde irriterande ont och det blödde i pannan men inte i hårbotten, tur det för i så fall hade mitt hår blivit helt rosa. Själva besöket tog 10 minuter så han var snabb. Efter det var jag uppe på sjukhuset och tog ett blodprov och den proffsiga sjuksköterskan lyckades få ut blod direkt så mina sjukbesök idag var över på en halvtimme och jag hade kalkylerat hela förmiddagen till detta. Underbart att helt plötsligt ha tid över. Denna tid kunde vi då använda till att gå med David till lekplatsen och på vägen hem plockade han denna fina vårbukett:   Nu är det snart kväll och jag har en oerhört stel men inte rynkig botoxpanna.

Fest och operationslöst

I lördags kom mina vänner och hälsade på mig så det blev vin, mat och massor med prat. Så som det ska vara då man känt varandra i en evighet eller i alla fall sen vi alla bodde i Älmhult och det var ju ett tag sen. I söndags var jag därför ganska seg men passade då på att lufta såret på benet i tre timmar, den sista stöten mot dagens besiktning. Idag åkte jag nämligen upp till Mölndal med en fullpackad väska för planen var operation imorgon om inte såret läkt i önskvärd omfattning. Jag var lite nervös då läkaren slet av omläggningen men han behövde bara kasta en blick på det innan han ställde in operationen. Om nu inte jag hemskt gärna ville opereras, frågade han med ett leende? Men nej, det ville jag ju inte! Nu är det ju dock så att såret är inte läkt än och det kommer att ta tid innan det är läkt då huden ärrats tre gånger av kirurgernas skalpeller men det är nu inget farligt sår. Nu är jag hemma igen och ser fram emot torsdagens utprovning av långa benproteser vilket jag mycket hellre gör än ligger nyopererad på Mölndals sjukhus. Imorgon blir det jobb istället för sjukskrivning!

Eventuell transplantation

Dagen har spenderats på Orup, klarade av att hoppa hela 35 minuter på studsmattan och stå sammanlagt 40 minuter på de korta proteserna. Förutom dessa framgångar så tränade jag även hela kroppen. Min sjukgymnast följde sen med hem och det visade sig att det gick att utföra de flesta träningsmomenten hemma. Sjukgymnasten från kommunen kom och lånade ut en stor fyrkantig kudde som jag kan ha som stöd då jag tränar med att stå vid soffan. En ganska bra dag. Min läkare från Mölndal ringde sen för att kommentera de bilder som jag mailat upp till dem på såren på mitt högra ben. Han var inte alls nöjd med min förmåga att läka så han vill nu överväga en hudtransplantation. Jag är bokad till operation den 4 april men jag ska åka upp dagen innan och om min kropp hittat förmågan att läka så ställer vi in operationen och jag får åka hem. Nu gäller det alltså att läka för jag vill verkligen inte behöva göra ännu en hudtransplantation. Förra gången jag tvingades att flytta hud så var jag inte ens medveten men läkarna flyttade hud från min rygg till utsidan av låren. Detta var strax efter amputationen och min hud var så svårt skadad så det var enda möjligheten. Då tog det ett år innan såren på ryggen var läkta och med det all smärta. Nu är det så klart inte så mycket hud som ska flyttas men frågan är var läkarna ska hitta oskadad hud, jag har ju en del ärr. Så, tips om läkning på två veckor emottages med största tacksamhet!