Nonchalant vård

Då jag skrev mitt förra blogginlägg för en vecka sedan så hade jag försökt få tag på läkarna i Mölndal i tre dagar. Jag klarade helgen genom att spara på mina smärtstillande men resultatet blev stor smärta men det gjorde inte så mycket då jag sov mesta delen.

I måndags fortsatte jag min jakt. Då ringde jag det enda telefonnumret jag hade som egentligen är ett nummer för att bekräfta en operationstid. Sjuksköterskan som svarade skulle försöka få tag på läkarna. Jag skickade även ett mail till koordinatorn som ska vara en snabb väg in, tyvärr finns det inget nummer att ringa. Till slut skrev jag ett meddelande via 1177 och sen även ett mail till sjukgymnasten i Mölndal som följt mig alla år. Då fick jag ändå ett meddelande från koordinatorn att läkare ringer mig i eftermiddag. Då hade jag försökt nå dem sen i onsdags. Halv 5 ringde läkaren, som förra veckan så var han bekymrad över att jag åt så mycket läkemedel. Hans teori var att jag hade ramlat och därför fått mer ont. Jag förklarade att jag inte ramlat och smärtorna är som efter operationen men jag tar mer tabletter då jag blivit alldeles för van vid dem. Han ville att jag skulle röntgas och jag höll med om det. Han ville då skicka mig till akuten. Jag undrade om han inte kunde skicka en remiss till akutröntgen men det kunde han inte, sa han. Jag sa då att jag går upp på akuten efter att jag lagt om såren på onsdag. Han tyckte att det var lite sent men då jag påpekade att haft samma smärta sen operationen så gav han med sig.

Dagen därpå, efter att funderat en massa på varför han inte kunde skicka en remiss, så ringde jag min vårdcentral. De sa att jag måste ha en remiss till akutröntgen då jag inte kan gå till akuten med något som varit konstant i två veckor. Jag mailade då den mailadress jag har till koordinatorn i Mölndal och berättade vad jag fått veta, samt att det inte är ok att belasta akuten med ett ärende som inte är akut. Jag bad dem därför att skriva en remiss. Då gick det snabbt, en koordinator ringde och berättade att läkarna diskuterat mitt ärende och kommit fram till att ändå inte skriva en akutremiss till röntgen. Anledningen var att det skulle ta tre dagar med posten och sen ytterligare tre-fyra dagar innan jag fick en tid. Jag gav mig inte utan sa att då jag fått remiss till akutröntgen tidigare så fick jag tid efter ett par timmar. De har inte skickat via post utan skickat det digitalt. Då ilsknade han till lite och sa att han bara sa vad läkarna sagt och nu kunde han inte gå tillbaka till dem och han kunde inte själv skriva en remiss. Dessutom så var mitt ärende akut då jag äter så mycket smärtstillande (där kom det igen). Då ilsknade jag till och sa att de får ju ta något ansvar när de, a, skapar frakturer i mina båda lårben, b, skriver ut mig dagen därpå trots frakturer och enorm smärta och c, totalt ignorerar mina kontaktförsök. Hade de lyssnat på mig för en vecka sedan så hade jag redan varit röntgad. Det var så nära att rösten brast där för jag var så arg, besviken och ledsen. Inte för att han inte ville se till att jag fick en remiss utan för det totala oempatiska bemötandet av läkarna i Mölndal. Han fortsätter då med att du hade inte så ont då du skrevs ut. Jag kontrar då med att nej, där hade han rätt, men då hade jag en nervblockad i varje ben som sen släppte varför smärtan kom då jag kom hem vilket i sin tur påverkade min familj. Vi avslutade där samtalet och jag sa att jag ska ordna fram röntgenbilder men jag får ta det med min vårdcentral då Mölndal vägrar hjälpa mig.

Under onsdagen så gick jag på mitt bokade besök på min vårdcentral för omläggning av operationsåren. Den unge manlige distriktssköterskan hade då läst min journal efter samtalet jag hade med dem dagen innan. Han frågar då om jag fick en remiss varpå jag berättar om samtalet med koordinatorn. Han säger då direkt att det är bullshit och att det handlar om ren lathet från deras sida. Hade jag fått en akutremiss så hade jag fått en tid samma dag, dvs redan måndag kväll. Han lägger om såret, som för övrigt hade läkt jättefint, men ville ha dörren ut till korridoren öppen. Anledningen var att han ville haffa min läkare i farten vilket han lyckas med. Hon kommer in på rummet och jag förklarar i korta ordalag vad som hänt. Hon blir bestört över deras resonemang varpå hon skriver en remiss samt sätter upp en tid för mig hos henna nästa vecka för att diskutera hur vi ska hantera smärtan. Hon är dock lite fundersam över hur de ska göra med de nya bilderna då de inte har något att jämföra med. Om Mölndal skickat remissen så kunde de ha skickat med bilderna över hur sprickorna såg ut dagen efter operationen. Nu kommer de att få röntgenbilder som konstaterar frakturer men har det blivit bättre eller sämre? Men hon sa att det får vi lösa det sen. Jag blev nästan rörd över hur enkelt de gjorde allting och innan jag gick därifrån så hade jag fått en tid till röntgen två timmar senare.

Klockan 13.00 kallades jag in och båda mina lårben röntgades. Jag fick sedan vänta i väntrummet men snart kom en undersköterska och sa att jag skulle träffa ortoped på akuten. Jag åkte ner och väntade och väntade, så som man ju gör på akuten. Vi var många som väntade varför stämningen i allt elände ändå var god. Vi skämtade om att så här kan man ju också fira Lucia. Jag fick till slut träffa en läkare som konstaterade att jag har frakturer, men det visste jag ju. Hon visste dock inte vad hon skulle göra med bilderna då de inte har något att jämföra med. Hon tänkte ändå att hon skulle försöka få kontakt med Mölndal så de kan skicka bilderna. Vi diskuterade det här med smärta och hon förstod att jag har ont efter vad hon sett på röntgenbilderna. Jag fick till slut åka hem efter utfört uppdrag.

Dagen därpå ringer min läkare från Vårdcentralen och frågar hur det gått. Hon berättar även att hon fått röntgenbilderna. Även hon skulle försöka få tag på Mölndal för att diskutera hur de skulle göra framöver. Nu är det lördag och jag har fortfarande inte hört ett ljud från Mölndal.

Jag behöver nog inte skriva igen att jag är besviken på läkarna på Mölndals sjukhus. Igår skrev jag ändå en anmälan till Patientnämnden i förhoppning att någon bättring kan ske för framtida patienter. Jag måste även skriva några ord om det här med smärtstillande medicin. De är mycket beroendeframkallande vilket man ska ha stor respekt för. Många fastnar i ett beroende. Men detta är så individuellt. Jag har fått den här medicinen till och från under snart tio års tid vid alla de stora operationer jag gått igenom. Min kropp har därför blivit mer van vid dem varför det krävs mer än för andra för att stilla smärtan. Men efter varje tillfälle jag fått denna medicin så har jag även trappat ner för att sedan sluta helt. Om jag inte börjat knarka efter snart tio år, varför skulle jag börja nu? Det känns istället väldigt förnedrande att vid varje tillfälle behöva tigga och be om mer samtidigt som jag får en predikan kring hur farligt det är. Men medicinen finns av en anledning, att stilla smärtan då man har ont. Jag kommer inte heller att börja knarka nu, jag vill bara ha en dräglig tillvaro fram till dess att smärtorna är borta.

Överbelastad vård

Jag ska försöka att skriva detta inlägg så neutralt jag kan men det jag fick se och vara med om under min drygt dygnslånga inläggning i Mölndal gjorde mig rädd kring hur vården mår och hur patientsäkerheten urholkats.

Tisdag morgon 3.45 kom taxin till Lund som skulle föra mig till Mölndal. Då hade jag tre dubbelduschar med descutan bakom mig varför min frisyr kunde jämföras med ett penntrolls vilda hårstil. Redan klockan 6 var jag på plats och fick vänta i det mysiga väntrummet på pre-op med tv 4 nyheter. Snart kom det två till morgonpigga personer som skulle opereras varför stämningen var allt annat än nervös. Klockan 7 fick jag hoppa över in en säng, fick operationskläder, hårnät och premedicinering och snart var jag inne på operationsbordet. Det sedvanliga pysslet påbörjades, nålar sattes, blodtrycksmanchett mätte blodtryck och små klisterlappar på bröstet mätte hjärtfrekvensen. Narkosläkaren satte även en nervblokad i varje ben för att minska smärtan på framsidan av låren. Sen sövdes jag och trots att jag barnsligt nog försöker hålla emot så vinner alltid narkosläkarens medicin. Klockan var då 8.

Klockan 12.45 väcks jag på uppvak och hade inte ont på framsidan av låren då nervblokaden skulle vara i 12-16 timmar. Däremot så hade jag ont på baksidan men den smärtan tog de proffsiga sjuksköterskorna bort via intravenös morfin. Hon berättade då också att jag hade blött kraftigt under operationen, över en liter. Hon höll därför koll på blodvärdet men det låg stabilt runt 120 varför inga blodtransfusioner behövdes. Vid 15 så tyckte hon att jag var så pass pigg och för tillfället smärtstillad varför jag borde få komma upp på avdelningen. Men avdelningen hade då inga platser utan vi fick vänta. En timme senare ringde hon igen och då kunde de inte hitta någon säng men de skulle höra av sig då de hittade en. Ytterligare en timme gick och då visade det sig att de glömt leta efter en säng varför en undersköterska på uppvak helt resolut gav sig ut på jakt efter en säng. Efter fem timmar på uppvak så kom jag upp på en helt kaotisk avdelning. Stressen bara lyste ur personalens ögon och jag fick höra att de var kraftigt underbemannade medan de hade maximalt med patienter. Alla nyopererade och vårdkrävande. Jag försökte att vara så lite krävande jag bara kunde men även de mest viktiga behoven glömde de bort. Jag kunde påminna och få den hjälp jag behöver även om jag fick vänta men alla kan inte det. Det är dock inte deras fel, deras arbetsmiljö var hemsk. Sekretessen var även den under all kritik, om den ens existerade. Vårdpersonalen pratade högt om sina patienter i korridoren så alla kunde höra om hur damen i sal 9 mådde, t.ex. Jag är inte så hemlig av mig men det här kändes inte alls bra. Tänker bara på hur noggranna vi är med sekretessen i mitt arbete. Men samtidigt så hann de inte prioritera patientsekretessen då de bara försökte att ge sina patienter en så dräglig tillvara som möjligt.

Under natten släppte nervblokaderna i benen varför jag fick mer och mer ont. Under förmiddagen så fick jag veta att jag måste på röntgen för något hade inte gått helt rätt till under operationen. Läkaren kom så in med röntgenplåtarna och berättade att de under operationen körde fast med borrarna då de skulle ta bort titanskruvarna vilket gjorde att de fick byta teknik. Resultatet blev en mindre spricka i vänster lårben men en större i höger ben.

Sprickan i mitt högra lårben

Om jag varit gående så hade jag inte kunnat gå men då jag sitter i rullstol så kan det läka ut av sig självt. Jag får dock inte få ett trauma mot benen, typ tryck, fall och absolut ingen studsmattehoppning innan jag varit hos dem på återbesök om tre månader. Om jag råkar ut för ett trauma så ska jag genast uppsöka akuten. Det stod dock fast att jag ändå skulle åka hem samma dag klockan 14. Jag bad då läkaren att inte snåla med smärtstillande då jag hade väldigt ont. Så fort man tar upp smärtstillande med en ortoped så får de något obekvämt uttryck i ögonen och de börjar genast att berätta om hur beroendeframkallande det är. Den amerikanska opioidkrisen lyfts alltid fram och hur illa konsekvenserna kan bli. De missar dock att berätta att läkare i USA skrev ut oxycontin med styrkorna 80 till 160 mg medan de i Sverige skriver ut medicin i styrkan 5 till 10 mg. Men han skulle skriva ut ändå vilket jag var tacksam över.

Taxiresan hem tog över 3,5 timmar då det snöade halva vägen men vi kom fram tack vare en duktig förare. Jag var då hemma igen efter 1,5 dagar på sjukhus men jag hade ont, så vansinnigt ont. Kände att jag var tvungen att spara på medicineringen då läkaren ändå skrivit ut minimalt med smärtstillande. När jag försökte ta mig upp från soffan till rullstol så gjorde det så ont så tårarna bara rann och Dan gjorde sitt allra bästa för att hjälpa mig upp. Till slut kom jag upp men var helt slut i kroppen. Det var väldigt nära ett smärtgenombrott vilket jag är livrädd för, förra gången jag fick det var på infektion i Malmö 2014 och enda sättet att då bryta smärtan var att läkaren fick söva mig. Nu klarade jag mig ändå ifrån det. Jag började då jämföra med hur det var då jag opererades i Mölndal förra gången 2019. Då fick jag absolut inte lämna sjukhuset innan smärtan var så pass hanterbar att den kunde gå att avhjälpa hemma, då handlade det om över en veckas inskrivning efter operation. Nu skrevs jag ut efter ett dygn med sprickor i skelettet. Då såg de också till att skriva ut så pass mycket medicin så det skulle räcka till. Under fredagen försökte jag nå kirurgerna på sjukhuset då jag kände att jag behövde rådgöra med dem kring hur jag ska göra för att hantera smärtan vid framförallt förflyttningar men jag fick aldrig något svar.

Då det gör ont vid förflyttningar så har jag ändå jobbat torsdag och fredag. Det har inte heller varit något problem vad gäller hur påverkad jag blir av smärtstillande då jag inte blir speciellt påverkad.

Det som skrämmer mig i det här vårdförloppet är att patientsäkerheten är så låg. Hade jag vetat att det var så ansträngt så hade jag kunnat vänta med min operation tills det förhoppningsvis lugnat ner sig. Det är också otäckt att det inte går att få tag på personalen på Mölndals sjukhus då det enbart går att kommunicera via mail. Det är också jobbigt att inte riktigt bli trodd på då jag berättar att jag har ont samt att jag tål mer än de flesta då jag medicinerats med morfin från och till i 10 år och jag har faktiskt inte blivit beroende än. Just nu så vill jag bara slippa att ha ont!

Min sista promenad

I snart tio år så har jag varit i en ständig rehabprocess. Nu vill jag inte vara det längre. Jag vill känna att jag är klar, färdig, nöjd, tillfreds med var jag är nu. Det här har varit en långsam process men jag har nog varit där ganska länge men det är först nu som jag på riktigt insett det. När jag första gången insåg att jag var amputerad 2014 så var det tanken på att jag via proteser skulle kunna gå och vara som tidigare det som gjorde att jag så lätt kunde acceptera det faktum att jag var kvadrupelamputerad. Hade jag då vetat att det inte skulle kunna gå så hade det antagligen sänkt mig totalt. Men med åren har en acceptans växt fram där jag känner mig fullkomligt nöjd med var jag är och hur mitt öde blev. Att sitta i rullstol är faktiskt inte hela världen.

I sju år har jag haft osseointegrerade titanskruvar inopererade i lårbenen. Det var tre smärtsamma operationer i Mölndal men vinsten skulle bli att det enkelt skulle gå att sätta fast proteser och då kunna gå. Det lätt simpelt men nu sju år senare så har jag fattat det oåterkalleliga beslutet att operera bort dem. Anledningen är att i sju år har jag haft infektioner från och till vilket behövt hävas med långa antibiotikakurer vilket i sin tur påverkat kroppen så som antibiotika gör. När jag säger långa kurer så har tidsperioderna varat mellan åtta veckor till ett helt år. Däremellan så har jag ständig smärta med olika styrka. Lägg där till att det gör ont att gå och när jag väl står upp så måste min balans göra hela jobbet då jag inte har några knän som kan häva ett eventuellt fall. Om jag sen skulle ramla så har jag inga händer att ta emot med vilket hade resulterat i ett handlöst fall. För att sen då kunna gå så behöver jag ett gåbord framför mig som på bilden vilket försvårar gåendet i alla andra sammanhang än i träning. Nackdelen med att ta bort skruvarna är ändå de stora träningsmöjligheterna som de gett. Komma upp i stående, göra situps med proteserna med mera. Men jag får komma på nya träningssätt, jag har ju ändå studsmattan kvar. Slutsatsen blev ändå att det kostar mer än det smakar. På tisdag går taxin 03.45 för vidare resa till Mölndal och operation och sen är titanskruvarna historia och med det alla infektioner och smärtor.

Ont

Man ska ju inte känna efter för mycket men då kroppen reagerar på flera olika smärtor samtidigt så gör man ju det, alltså känner efter. Just nu känner jag mig lite mer halt och lytt än vanligt då jag har ont i vänster ben, ont i vänster njure och till på köpet så har jag fått en urinvägsinfektion varför jag fått antibiotika. Men vad är då detta för förfall? Enligt senaste röntgen med radioaktivitet dagen före julafton så är det faktiskt jämnt flöde mellan höger och vänster njure vilket är fantastiskt. Men då det fortfarande gör ont i den ansträngda njuren så vill min läkare på Urologen inte släppa mig än. En ny röntgen är beställd men då ledaren mellan njure och urinblåsa är krökt så tycker jag nog att en ny operation vore att föredra framför risken att få nya njurstenar som fastnar i kröken. Min läkare där är också ganska ovanlig för hon lyssnar hellre på sina patienter än att bara förlita sig på röntgenbilder. Det här med vänster ben är nytt, fast egentligen började det i somras men då var det så mycket sjå med njurar och stenar som också gjorde ont men värktabletterna tog ju bort bensmärtan varför jag mer eller mindre ignorerade den. Men i december då jag kände att nu får det vara nog så tog jag kontakt med ortopedavdelningen i Mölndal där jag opererade in skruvarna. Då det gått fem år så skulle jag ändå dit på femårskontroll den 18 januari. Efter den långa resan över Hallands mäktiga floder så kom vi till Mölndals sjukhus för en heldag. Först var det röntgen och sen blodprovstagning, efter det fick jag träffa avdelningens nya läkare. Det var inget fel på röntgen och inget fel på blodproverna men varför hade jag ont? Det fick inte säga på rak arm, kanske en djup infektion. Men värktabletterna jag tog skulle jag sluta med då de inte är bra, man kan bli beroende. Själv känner jag mig inte yr i bollen av dem men det tar smärtan, men jag har lite problem att sova då jag tagit någon tablett. Naturligtvis så förstår jag att jag ska sluta med dem men vi måste ha ett annat alternativ som fungerar. Men de alternativ som finns måste bollas med min läkare på Urologen då det inte är säkert att de alternativa medicinerna är så bra för njurarna. Det dumma är nu bara att hon, precis som alla andra, är sjuk den här veckan. Så jag får väl ta min antibiotika och försöka att ta så lite som möjligt av den verksamma, men då farliga medicinen för det är väldigt jobbigt när det gör ont, men just nu så har jag inget annat att ta till.

Förändringens tid

Jag är så trött på att befinna mig i en ständig rehabprocess. Just nu vill jag bara känna att allt är good enough. Att inte hela tiden behöva kämpa för att bli bättre i allting. Det är sex och ett halvt år sedan jag blev sjuk och direkt efter att respiratorn stängdes av så började kampen tillbaka. I början handlade det om att bara klara av att sitta upp i sängen vilket var målet det första halvåret. När jag väl kom till Orupssjukhuset så blev jag snabbt bättre och gick från klarhet till klarhet. Min rehabprocess skulle bli en baggis och snart efter utskrivningen från sjukhuset så började jag jobba. Snabbt kom jag upp i 50 % och kombinerade jobb med rehab men ganska snart så bromsades framgångarna in. Trots ett flertal perioder på Orup kombinerat med osseointegrerade titanimplantat i benen så kom jag inte så mycket längre i gåendet. Jag blev helt enkelt rädd. I våras så skulle jag komma igång med att gå ordentligt och bokades in på gåskolan i Lund men efter bara ett par besök så stängdes gåskolan pga Coronan. Tanken var att jag skulle träna mycket där för att sen återvända till Orup. Träningen förlades hemma istället och jag övade på. Men någonstans ifrån kom tanken att jag behöver vila från alla krav från mig själv att jag ska gå. Jag behöver känna mig nöjd där jag är. Träna min egen träning, använda proteserna i träningssyfte men just bara få känna mig lite nöjd. Jag stänger inga dörrar, får jag bara vara en stund så kommer säkert lusten tillbaka. Just pga av denna insikt så kommer jag från och med den förste september att jobba 75 %. Min träning kommer ändå att hinnas med för tid kan sparas in på ett annat sätt numer. David började fyran förra vecka så nu kommer han att kunna ta sig fram och tillbaka själv till skolan. Halleluja vilken tidsbesparing det blir! Ingen lämning eller hämtning längre. Men lite otäckt är det att släppa iväg honom ensam. Den här veckan rekognoserar vi skolvägen tillsammans men nästa vecka går även han in i skarpt läge. Förändringens tid är här.

Gåskoleträning

Min protesträning har de senaste åren varit något passiv. Den har aldrig varit nedlagd utan snarare bibehållen men utan framsteg. Den stagnerade då vakuumproteserna aldrig riktigt passade. Antingen var låren för svullna eller något mer normala. Ett helt omöjligt uppdrag för vilken ortopedingenjör som helst. För drygt tre år sen så opererades titanimplantaten in, så kallad osseointegrering där proteserna skruvas fast och liksom sitter utanför kroppen. Tyvärr kom jag inte riktigt igång med min träning då det uppstod infektioner och dessutom så behövdes den ena skruven göras om via en ny stor operation för ett år sen. Sen kom det mentala in, jag blev helt enkelt rädd för att stå där uppe på proteserna, jag blev rädd för att ramla, för att inte kunna resa mig, inte kunna sätta mig och allt man kan tänka sig. Men nu ger vi gåträningen ännu en chans. Ett första pass är idag utfört på Gåskolan och det gick faktiskt rätt bra. Nu är varje torsdag bokad klockan 13 för fortsatt träning. Men så jobbigt det var att gå så mycket! Just det, min lilla muskelsträckning i ryggen… jag har inte hoppat studsmatta på en vecka så i förmiddags gjorde jag ett nytt försök. För tidigt skulle det visa sig, efter 30 minuter fick jag kasta in handduken så nu får jag testa att hålla upp i två veckor. Jag får väl gå istället.

Uppdatering av antibiotikafriheten

Nu har jag för första gången på nästan två år stått utan antibiotika i en vecka. Hur går det då? Kanske inte helt felfritt. Redan i torsdags kom de första symptomen av en annalkande urinvägsinfektion. Men symptomen var ändå något mildare än vad de brukar vara så jag ignorerade dem och det blev faktiskt inte värre över helgen. Men de blev inte bättre heller. Igår var jag på ett planerat läkarbesök och passade då på att lämna in ett prov som visade på en förhöjning av röda och vita blodkroppar varför läkaren skrev ut ett recept på antibiotika. Då jag nu vill försöka klara mig utan pillerknaprandet så frågade jag om jag kan vänta med att ta dem tills det eventuellt blir outhärdligt och det fick jag. Faktum är att det idag känns som om den förväntade infektionen är på tillbakagång. Men det skulle visa sig att det inte bara är urinvägarna som saknar medicinen. Det vänstra benet uppvisade igår kväll en enormt stor saknad genom att börja pulsera av smärta vilket blev värre och värre tills jag knappt stod ut längre. Det gjorde så ont så tårarna höll på att krypa fram, ungefär så ont som när man är nyopererad. Som tur väl är så hade jag en morfintablett hemma som jag fick ta. Efter en stund la sig smärtan något för att sen göra come-back i natt vid 3 men då hjälpte det med en Alvedon. I morse så var smärtan nästan puts väck men gav sig istället utryck i en förhöjd varansamling kring den vänstra skruven. Vi rengjorde noga med Klorhexidin och smörjde runt rikligt med den bakteriedödande krämen Skinoren. Nu hoppas jag innerligt på att den uppflammade infektionen lägger sig så jag slipper börja med antibiotika igen.

Antibiotikafri på försök

Ända sedan april 2018 har jag stått på en låg dos antibiotika på grund av upprepade infektioner runt titanskruvarna som sitter fast i skelettet men går ut genom huden på benen. Tydligen så går titan alldeles utmärkt ihop med skelettet men huden är inte lika bra kompis med den främmande metallen så den försöker skrämma bort den genom att ständigt skicka ut infektioner. Inte så smart av huden då titanet sitter fast men för att blidka hudens protester så har jag alltså ätit Flukloxacillin i snart två år. Men för två veckor sen kom min läkare med förslaget att jag skulle prova en stark bakteriedödande salva som ska smörjas mellan skruv och hud varje dag och infektionen är nu till det närmaste borta. När jag pratade med läkare idag så frågade jag om det inte kan vara läge att bara använda salva ett tag och inte knapra piller. Hon gillade idén så nu ska jag testa att vara antibiotikafri ett tag. Fungerar det inte så får jag fortsätta med medicinen men fungerar det så är det ju hur bra som helst. Nu väntar jag med spänning på hur kroppen ska reagera. Den har ändå vant sig vid att ständigt stå på antibiotika så frågan är om kroppen nu släpper fram något annat otrevligt, brukar ju alltid få en släng av urinvägsinfektion efter avslutad behandling. Den som lever får se!

I helgen hade vi finbesök från Stockholm då Dans bror med familj besökte oss. I sedvanlig ordning satt vi uppe alldeles för länge och drack vin, TP-turneringen slutade oavgjort men den får avgöras då vi ses nästa gång som faktiskt är väldigt snart.

Ömsom vin, ömsom vatten

Januari tuggar på som den här månaden alltid gör, lååångsamt, men nu är den snart slut. Lite märkligt det där att man alltid längtar framåt och är så dålig på att leva i nuet. Jag försöker men januaris mörker och trista väder utmanar det där med att leva i nuet. Så vad händer? I lördags plockade vi ut vår stora Volkswagen från vår trånga parkeringsplats, den vi egentligen vill ha och behöver stod som vanligt tom, för att resa ut till Staffanstorp för att titta på sonens innebandylag som skulle delta i en cup. Men när vi kom innanför entrén så tog det stopp, en trappa! Men tack vare en rådig och stark innebandypappa från konurrentlaget i Bjärred så kunde jag lyftas upp för dessa trappor. När vi sen skulle hem så upptäckte vi rampen på baksidan… men nästa gång vi ska på cup så ska jag ringa och kolla innan då det inte alltid är handikappsanpassat. I tisdags jobbade jag och vi hade APT på gigantiska AF i Malmö och då kunde jag passa på att luncha med saknade kollegor som flyttat från kontoret i Lund till Malmö. Lika bra att vänja sig vid att arbeta från Malmö för till hösten flyttar hela Lundakontoret dit, om nu inte politikerna tar sitt förnuft till fånga. Men en rolig lunch var det! Men magen har inte varit på sitt bästa humör vilket beror på den dramatiska ökningen av intaget av antibiotika som jag blev ombedd att göra av min läkare i Mölndal. Området kring skruvarna på benen var/är infekterade, men på måndag ska jag prata med min läkare och förhoppningsvis så får jag trappa ner medicineringen. För säkerhets skull så har jag bunkrat probiotika och yoghurt med rätt bakterier. Eller så får magen sluta protestera och helt enkelt vänja sig. Idag har jag fikat med en före detta kollega som är föräldraledig, fick träffa en bebis på fyra månader och som alltid blir jag förundrad över att de varit så små en gång. Något som är bra med januari, vilket är märkligt för det upprepar sig varje januari, är den enorma uppgången av motivation vad det gäller träning, fyra gånger i veckan åker studsmattan fram, det gäller att passa på för så fort solen och ljuset tittar fram så dalar motivationen igen. I morgon tar januari slut och det blir helg, rätt bra faktiskt.

3-årskontroll

Då det i dagarna är snart tre år sen jag fick mina titanskruvar inopererade i skelettet så ville Mölndals sjukhus göra en kontroll över hur de sitter. I morse åkte jag därför taxi genom Skåne, via Halland för att landa i Mölndal precis utanför Göteborg. Först och främst skulle benen röntgas så allt såg bra ut. Då en röntgen går väldigt fort, max 10 minuter så hade vi massor med tid över innan nästa besök. Det är ju då himla tur att man har en smartphone där man kan beställa hem second-handkläder till både mig och sonen. I väntrummet dök det då upp en kvinna som var samtidigt med mig på Orup för längesen så vi hade mycket att prata om och så helt plötsligt var det dags för min tid med sjukgymnasten. Vi gick igenom lite standardiserade frågor som ska ställas vid dessa uppföljningar, alla passade inte mig direkt, t.ex frågan hur svårt jag tycker det är att gå uppför en trappa. Sen gjorde de två läkarna entré och de hade fått röntgenbilderna som var så suddiga att det inte gick att se vare sig skelett eller skruv. Koordinatorn fick slänga sig på telefonen för att beställa en ny tid, snabbt. Under tiden hon bokade så tittade läkarna på hudgenomgångarna och konstaterade att de är något infekterade. Då jag redan står på långtidsverkande antibiotika så höjdes den upp under två veckor och sedan skulle vi göra en utvärdering på telefon. Något stressade kom vi ner till röntgenmottagningens väntrum för att ta nya bilder. Taxin skulle gå hem 15.00 och jag kom in 14.45. De förstod att det stod en stressad taxichaufför på parkeringen och väntade. För att säkra upp att bilderna blev bra så hade de med en läkare som godkände innan jag fick kasta mig iväg ut till taxin. Vi kom iväg en minut i 15 så tiden hölls! Hemresan gick snabbt men som vanligt satt jag och nickade hela resan vilket nu känns i nacken. Nu får jag bara hoppas att röntgenplåtarna dels blev bra och dels visar upp ett bra resultat.