Inte se förvånad ut

I helgen som gick fick jag så otroligt mycket energi då jag hade mina fina vänner på besök i stugan. Vi satt ute på nya trädäcket, inne på altanen, gick långa promenader, satt och pratade, skrattade, barnen badade, vi åt och drack vin (de vuxna alltså). Så otroligt fina dagar med både regn och sol. David gick på sommarlov i onsdags, Dan idag och jag imorgon, känns ju ganska bra.

Varje år får jag en massa botoxstick i panna, huvud och nacke för att motverka svettningar. Jag kan ju se ut som en dränkt katt en varm sommardag. Enligt min läkare så beror det på all narkos kroppen fått utstå de senaste åren, jag är alltså inte i övergångsåldern, vill jag bara poängtera. Idag var det så dags, David hängde med och han räknade de små stickande och irriterande sticken som liksom krasar när de går genom huden och han kom till 180 stycken. Då det är botox som även används för att få bort rynkor så kommer jag om något dygn att vara totalt rynkfri i pannan. En taskig bieffekt är dock att man blir så uttryckslös, jag kan alltså vara oerhört förvånad över något men det syns inte då allt som syns är en helt stel panna, stoneface.

Efter detta lilla morgonnöje så lämnade jag hudkliniken med mitt mörbultade huvud och rullade upp till aktiv ortoped och träffade min ortepedingenjör för armproteser. Han hade en ny grej på gång, man sätter en massa elektroder på stumpen, jag får kommandot att peka med pekfingret eller spänna handen. Jag gör rörelsen som den känns med de muskler och nerver som finns kvar, en dator registrerar detta. Dessa signaler läggs i en protes och varje gång jag spänner musklerna likadant så utför protesen det. I höst har förhoppningsvis den tekniken kommit hit för då ska jag träffa en specialist för träning. Men en sådan protes kombinerat med osseointegrering i armen, då skulle jag ju nästan ha armarna tillbaka.

 

Annonser

Inte helt godkänt än

Cirka sex veckor efter den senaste operationen i Mölndal så ville kirurgen ta en extra titt på sårläkningen, jag var uppe för tre veckor sen för att ta agrafferna men då såg det inte tillräckligt bra ut. Antibiotikan behölls och min mage har börjat acceptera medicineringen, läs acceptera, dvs magen är inte helt nöjd men det går. Jag har efter det i tre veckor varit på Vårdcentralen i Lund och lagt om såret och det har successivt läkt. Det tyckte min kirurg med men inte tillräckligt mycket. Hon rengjorde väl men var inte beredd på att avsluta antibiotikan än. Inte heller fick jag börja hoppa studsmatta igen. Jag berättade även att jag är väldigt öm under benet som om det är ett stort blåmärke där vilket det inte är. Läkaren berättade att det kan vara några nerver som kommit i kläm varför det upplevs som om man bränt sig eller har just ett blåmärke. Vi kunde däremot prova ut nytt stöd till protesen på högerbenet och jag fick resa mig några gånger till stående. Nu kan jag dock använda proteserna i sittande då jag är på jobbet och jag får börja gå runt lite i de korta proteserna. Jag måste även gå till vårdcentralen en gång i veckan för omläggning och läkaren vill se bilder en gång varannan vecka. Inte riktigt de svar jag ville få, jag ville ju få trappa ned på antibiotikan, börja hoppa studsmatta samt slippa vårdcentralen. Men man får inte alltid som man vill, jag behöver dock inte åka upp till Mölndal mer i vår utan det räcker om vi stämmer av via telefon. Återigen, den lata jag är glad medan den bättre jag vill komma igen och träna, inte lätt att ha en så kluven personlighet…

Taxiresa genom Halland

Idag har jag åkt taxi i sex timmar. Taxichauffören hade inte bråttom och inte jag heller, egentligen, men det gick väldigt långsamt. Vid Hallandsåsen somnade jag på väg upp, inte så konstigt då honom jag delar säng med tittade på tennis i datorn långt in på småtimmarna tuggandes på vindruvor varför jag ideligen väcktes av tuggandet av vindruvskärnor. Men det var bra, vaknade inte förrän vi var vid Varberg. Väl upp i Mölndal, för det var dit resan gick nu knappt tre veckor efter operation så ville läkaren titta på såret. Hon plockade bort alla 24 agraffer och det var inte skönt men välbehövligt. Hon rengjorde och plockade bort lite läskiga hudavlagringar. Operationssåret hade inte riktigt gått ihop än så när jag frågade om jag får börja hoppa studsmatta igen så kom svaret snabbt: nej, absolut nej. Känslan att bli beordrad icke-träning är dubbel. Den förnuftiga sidan blir besviken då jag vet hur bra jag mår av träning medan den mindre förnuftiga, lite lata jag blir väldigt glad för då är det legitimt att ligga i sängen och titta på Prison break istället för att träna. Mindre bra för magen är att den superstarka antibiotikakuren ska fortsätta. Om tre veckor ska jag tillbaka och får då hoppas på att medicinen tas bort, samt att jag får börja träna igen, tycker mitt bättre jag.

Slanglös och hemma

Som mest var jag fast i sängen via fyra slangar som var fastsatta i kroppen på olika ställen. Den första slangen som var ett drän in i operationssåret för att leda bort vätska drogs ut i söndags, mitt i besöket av min Göteborgsmorbror med sambo. Den andra slangen som var den smärtstillande katetern i ljumsken rök på söndag kväll. Den hade ändå glidit ut av sig själv varför den inte var till så stor hjälp. När måndagen kom så fick jag träffa min läkare för omläggning. Det såg bra ut förutom ett litet område som hon var rädd för skulle bli missfärgat, där fanns även antydningar till vätskefyllda blåsor. Antibiotikakuren höjdes men det finns en risk för att hud måste transplanteras dit om inte huden återhämtar sig själv. Men det får sjuksköterskan i Lund avgöra på torsdag då såret ska läggas om där och foton skickas till Mölndal. Slang nummer tre åkte sen vilket var katetern. Jag undrade om man inte kan sätta in en kateter då och då, till exempel då man ska på fest så man slipper gå på toa hela tiden? Det kunde man inte. Efter det fick jag masa mig upp för första gången på en vecka och kunde då testa hur ont allt gjorde och det var hanterbart med lite medikamenter. Slang nummer fyra åkte sen måndag kväll och det var den som satt i port-a-cathen där bland annat dropp och sövningsmedel sattes in. Slangfri till slut och fri att äntligen åka hem vid tisdag lunch. Men inte fri att jobba. Jag måste vara hemma denna vecka och ha benet i högläge så det inte svullnar för mycket och då det fortfarande gör lite ont så behöver jag knapra lite smärtstillande. De medicinerna gör mig inte speciellt smart heller varför det är bäst att jag ligger i sängen med benet i högläge konsumerande Netflix-serier.

Mölndal by weekend

Nej, jag fick inte åka hem idag men efter föregående natt så är jag bara nöjd med det. Igår eftermiddag fick jag påfyllning av bedövningen på ischiasnerven som gjorde mig smärtfri på baksidan av låret. Runt 2 i natt vaknade jag av att det gjorde oerhört ont i benet. Bedövningen hade släppt och katetern som bedövar främre sidan av låret som satt i ljumsken hade glidit ut, allt samtidigt. Nattsjuksköterskan fick ringa narkosjouren och fick sen ge mig rena hästkuren med smärtstillande. Halv 5 gjorde det ont igen så in med en ny omgång av smärtstillande. Jag låg sen i halvdvala fram till dess att smärtsjuksköterskan kom upp vid 8 och gav mig intravenös morfin. Detta upprepades några gånger innan jag åkte ner till operation för att sätta in katetern i ljumsken. Då läkaren var från Älmhult så blev det naturligtvis extra bra. Jag sederades sen och min kirurg la om benet. Sedering är rätt spännande, man liksom sover men inte lika djupt som vid narkos, tydligen låg jag och snarkade men vägrade slappna av i benet innan hon sa till på skarpen. Efter det låg jag en stund på uppvak och fick mer smärtstillande. Min kirurg visade sen en bild på benet och det såg så fint ut, inget sår utan bara prydliga agraffer. Efter allt jag skrivit om smärtstillande och vilka enorma doser jag fått så kan man räkna ut att det ger effekt. Så dåligt jag mådde då jag kom upp på avdelningen! Huvudvärk som om jag varit på fest i flera dagar, illamående, trötthet, ingen aptit, gnällig, svettig, tur jag fick stanna kvar, Dan och David hade inte velat ha mig hemma ikväll!

Nyopererad

Väcktes i morse kring klockan 6, insomningstabletten kvällen hade gjort sitt jobb, bara för att ta nya mediciner, dvs premedicineringen. Vid 7 hämtades jag för vidare transport ner till operation där jag fick ligga i en hörna och vänta en timme. Hann då se en operationsklädd liten kille med sin likadant klädda mamma. Mamman distraherade sin lille pojke så gott hon kunde, liksom jag hade gjort, och han skrattade högt. En kvart senare kom hon ut från operationssalen med tårarna rinnande och berättade hur jobbigt det var att vara med då han sövdes. Satte min egen operation i en annan proportion, det är ju så mycket värre då ens eget barn mår dåligt än för en själv. Vid halv 9 sövdes jag och var åter vid medvetande vid halv 3. På väg till uppvak fick jag intravenös morfin och som jag svettades! En vanlig biverkning på mig vad gäller intravenös medicinering. En snäll undersköterska la en ihopknuten plasthandske på min panna och hade roligt åt den fina lugg som fingrarna gav, men det hjälpte. Men naturligtvis så hade jag ont så en läkare la en bedövningsspruta på rumpan som nådde en djup nerv som i sin tur bedövade högra benet och det blev bättre. Min kirurg kom sen och hon var mycket nöjd, hon hade tagit bort vävnad, muskler och en halv centimeter på benet men det var sådant som skapats efter amputeringarna. Hon hade sedan gjort en ny hudgenomgång och dragit fram hud från ovansidan av låret där det fanns ett överskott och lagt det unde istället. Nu gäller det bara att det läker bra men det vet jag först på fredag då första omläggningen sker. Efter lång tid på uppvak så kom jag återigen upp på avdelningen efter ett halvt dygn. Smärtan är ok, så som det brukar kännas efter en operation.

Epidural från helvetet

Jag har varit med om mycket smärta, oerhört mycket smärta men tror att dagens felinsatta epidural klår det mesta. Tanken var att jag skulle vara smärtlindrad från magen och nedåt men tydligen tar inte ryggmärgsbedövning på mig. Narkosläkaren bedövade huden vif ryggraden och stack sen in nålen i ryggraden och den hamnade fel, rätt mot en nerv. Det strålade och obehaget var enormt. Efter ett tag var den på plats, trodde vi, men den satt fel och gjorde bara ont, benen var inte bedövade. Tårarna började rinna, jag som aldrig gråter för smärta! Hon bad om ursäkt, vilket hon inte behövde göra för sånt händer ju faktiskt, hon ville göra det igen men lovade då att jag skulle få lugnande. Det lugnande strömmade in och det gjorde ont, men inte lika ont. Efter ett tag märkte vi att den inte tog nu heller. Det fick bli en kateter i ljumsken och se, den fungerade, högerbenet är nu lite bortdomnat och redo för operation imorgon. Nästa gång någon föreslår epidural så kommer jag att vägra.

Dags igen

Så här drygt fem år efter den stora amuputeringen så är det dags att justera lite på höger ben. Efter att skruvarna opererades i för två år sen så har det spänt och dragit kring höger ben och denna smärta har hela tiden accelererat. Vissa dagar kan jag knappt sträcka ut benet utan att det gör riktigt ont. Läkarna i Mölndal har konstaterat att det beror på att jag har för mycket ben, vävnader samt muskler (säkert) under huden varför de behöver ansa bort en del så huden får mer plats. Förhoppningsvis så försvinner smärtan då. Därför är jag nu i Mölndal på avdelning Care då operation väntar imorgon bitti. Jag har duschat i Descutan, blivit nålad i port-a-chaten och väntar nu på att åka ner och få ett epidural i ryggen. Allt för att undvika smärta. Har jag riktig tur så får jag åka hem på fredag men troligtvis på måndag. Hoppas innerligt på fredag för jag är riktigt trött på att vara på sjukhus nu!

Kortison och operationskallelse

Igår fick jag en kallelse till operation i Mölndal. Den ska gå av stapeln den 27:e februari och jag skrivs in dagen före. Då de inte riktigt vet hur omfattande operation blir förrän de öppnar upp benet så kan de inte heller riktigt säga hur länge jag får stanna kvar efteråt. Om operationen är på onsdagen så hoppas de att jag kan få åka hem på fredagen men det kan bli så att jag får stanna över helgen. Jag hoppas naturligtvis på att jag får åka hem igen den 1:e mars. Men, jag är verkligen glad över att de kan göra operationen nu för förhoppningsvis så försvinner smärtan då de ta bort lite ben och mjukdelar. Läkaren beskrev mitt ben som en salami, huden räcker inte riktigt till.

Det är ju inte bara benen som får sjukvårdens uppmärksamhet just nu. Idag har jag nämligen fått den andra uppsättningen kortisonsprutor på ärren på överläppen. Allt för att den huden ska mjukas upp inför ännu en operation där. Då det gör väldigt ont att få sprutor i ärrig hud så hade jag fuskat innan genom att sätta på bedövningssalva två timmar innan och se det hjälpte, det kändes ingenting! Sammantaget så handlar det just nu om hudproblem, både uppe och nere. Den är så ärrig och oföljsam så den behöver lite hjälp på traven. Tänk vad en sepsis kan ställa till med under lång tid efteråt, snart är det ändå fem år sen.

Amputera mera

Så har det då gått två år sedan skruvarna i benen opererades in och då ska de tvåårskontrolleras på plats i Mölndal. Jobbmåndag byttes mot jobbtisdag så vid halv 8 i morse gick taxin. Vi kom inte långt i det dåliga vädret förrän vi fastnade i en bilkö utanför Landskrona för att sedan fastna i ytterligare en vid Glumslövs backar. Vi skulle dessutom hämta en person i Helsingborg så det var bara att ringa Mölndal och annonsera min försening. Väl framme så fick jag först träffa sjukgymnasten, dock endast en kvart sena. Efter det blev det lunch i det trevliga patientrummet där tv var på så lagom till den medhavda mackan fick vi höra Sjöstedt dissa Lövéns uppgörelse. Den fullspäckade dagen efterföljdes av röntgen av de jubilerande skruvarna i benen och sedan var det läkarnas tur. Inläkningen av skruvarna såg enligt röntgenbilderna bra ut men det som blev dagens huvuddiskussionsämne var smärtan i höger ben. Som jag tidigare beskrivit det så känns det som om huden inte räcker till varför jag trodde att det behövde transplanteras mer hud. Resonemanget som följde förklarar varför jag inte är läkare. Det är snarare så att benet bildat mer ben och ett litet skott av ben har skjutit iväg vilket gör att skelettet på höger ben ligger för nära huden, det finns ingen bolstring där, varför det gör så ont då benet sträcks. Synd att benet inte kan växa på rätt håll istället för att likt en växt skicka ut små skott, kroppen är bra märklig. Läkaren vill därför skära ut runt skruven som en form av ett öga, plocka bort skruven och såga av det yttersta på benet, sedan fästa skruven igen och sy ihop det. Inget avancerat för en erfaren kirurg men jag hörde mest att benet skulle kortas ytterligare, alltså amputeras en centimeter till. Efter att jag vant mig vid tanken så kändes det helt realistiskt, om benet ligger för nära huden så måste ju något göras. Min läkare ville diskutera teorin med en kollega men om han kommer till samma slutsats så blir det operation inom sex veckor. Det är så klart inga garantier att smärtan försvinner men det är helt klart värt ett försök. Fortsättning följer, precis som i regeringsbildandet.