Skruven är inte lös

Efter en ganska sömnlös natt, är en del bekymmer med assistansen igen så var det dags att återigen åka över de majestätiska halländska åarna för att nå slutdestinationen Mölndal. Anledningen till detta besök härrör sig från den smärta jag har i höger ben och då läkarna misstänker att skruven är på väg att lossna så var det bara att bege sig iväg. För att säkra bevis så fick jag börja med röntgen av båda benen i alla lägen man kan tänka sig. Det var sen en paus före läkarbesöket då lunch intogs. Det rullade då in en lårbensamputerad man som skulle opereras imorgon då hans skruv lossnat. Han visade mig en röntgenbild där hans skruv var av och även delar av benet var av. Antagligen så skulle kirurgerna behöva kapa ytterligare en bit på hans ben för att kunna fästa skruven igen. Han var dock vid gott mod och hoppades på det bästa. Jag var därför något nervös då det var min tur att träffa läkaren. Men röntgenbilderna såg bra ut, skruven satt där den skulle. Vad hon dock upptäckte var att huden är för spänd på höger ben som om den inte räcker till. Längst ner vid skruven så blir huden alldeles vit. Detta hindrar alltså blodtillförseln då jag sträcker benet och vilket i sin tur hindrar gångträningen. En plastikkirurg kom in och tittade på benet, halva benet har frisk hud och är hur spänstig som helst medan andra halvan består av transplanterad hud och är istället hur stel som helst. Hon ritade lite på benet och funderade på om de skulle göra små snitt i huden och föra in lite fett. Jag försäkrade henne att jag har en god reserv av fett på magen om det skulle behövas. Hon skulle fundera på det erbjudandet och återkomma. Så, ingen lös skruv, mysteriet vart smärtan kommer ifrån är löst, nu ska proffsen bara komma på hur jag ska lösgöras från smärtan. Jag hann även träffa sjukgymnasten som gillade min idé att korta proteserna och ha stela knän. Nu ska jag bara förankra min idé hos ortopedingenjören.

Annonser

En lös skruv

I söndags var det val och det var ju så spännande att nattsömnen blev lidande och resultatet blev ju rätt skruvat. Men det är inte det jag syftar på. De två sista veckorna har jag lyckats dubbelboka plastik/tandläkare och senast idag tandhygienist/sjukgymnast varför man kan tycka att jag har en lös skruv. Men det är inte heller det jag syftar på. I förra veckan var jag också hos min ortopedingenjör som skulle rengöra mina proteser, en rutinsak men han lyckades förstöra en skruv varför de (benen) fick åka hem till protesernas hemland Tyskland för en rejäl reperation. Nu är jag alltså både ben- och proteslös, men det är inte heller den skruven jag syftar på som är lös. De senaste veckorna har jag haft ganska ont i höger ben och smärtan har ökat något allt eftersom. Igår hade jag så en telefontid med min läkare i Mölndal och jag beskrev symptomen och berättade att det gör mer ont nu att stödja på benen än i våras. Hon funderade fram och tillbaka och kom fram till att det kan vara så att den högra inopererade skruven börjar lossna. Det är DEN skruven jag syftar på. Hon vill därför att jag inom kort åker upp till Mölndal för en röntgen samt att hon vill känna på den. Vad jag förstod det som så är det inga direkta problem att sätta dit den igen men det behöver ske på operation. Under tiden skrev hon ut en del smärtstillande om det skulle göra alldeles för ont. Men det var inga problem att stödja på benen vilket jag ska göra så fort proteserna rest hem igen. Lösa skruvar är tydligen temat för mitt liv just nu.

Infektionskontroll i Mölndal

Så var det dags för en liten tripp till Mölndal igen med Skånetrafikens specialfordon. Själva bokningen renederade i tio mail samt två telefonsamtal innan bokningscentralen gick med på att jag fick sitta kvar i elrullstolen under hela resan, alltid samma krångel. Väl där så fick jag först träffa min sjukgymnast och jag tog upp att jag blivit lite rädd sista tiden, rädd för att ramla då jag står där uppe, hela 1,65 centimeter upp i luften. Vi diskuterade detta och pratade även om att det jag kommer att kunna gå med proteser är korta sträckor och då med stöd. Jag kommer inte att kunna springa eller dansa igen, inte med stil i alla fall. När vi var klara så var det audiens hos fyra läkare varav en var infektionsläkare, speciellt inbjuden för mitt besök. Anledningen till denna celebra närvaro berodde på den infektion som återigen blossade upp för två veckor sen kring mina hudgenomgångar vilken återigen behandlades med antibiotika. Nu två veckor senare ser det betydligt bättre ut men staflykockerna är tydligen fortfarande där. För att råda bot på detta så ska jag fortsätta med Flukloxacillin plus en antibiotika till i ytterligare tre veckor, efter det plockar vi bort en medicin men fortsätter med den andre i ännu tre veckor. När det är uppätet så kommer jag fortsättningsvis att stå på en svagare antibiotika under en längre period. Det kan även bli aktuellt med ett benmärgsprov inuti lårbenen men då sker det under narkos. En ny laddning medicin är nu beställda från apoteket men i vanlig ordning så finns de inte hemma utan får beställas från centrallagret varför dunderkuren inte kan sättas in förrän tidigast måndag.

Förlängd Orup

Idag var det meningen att jag skulle tacka för mig på Orup för denna gång. Jag har dock turen att få ytterligare fyra träningstillfällen där så därför är tanken att jag istället ska skrivas ut den 3:e maj. Detta för att jag i tisdags fick en ny hand att träna med och dels för den uppkomna infektionen i benen förra veckan. Infektionen har gjort så jag inte kunnat träna för fullt under några pass. Denna infektion är dock på bättringsvägen nu efter en veckas envist intagande av antibiotika. Om en vecka blir det besiktning i Mölndal för vidare eventuell medicinering. En infektion stoppar dock upp det flyt jag var inne i innan, jag har till exempel inte stått på jobbet på två veckor och har inte heller kunnat gåträna på riktigt då det helt enkelt gjort för ont. Jag har dock fortsatt att ha benen på i min vardag. Men det är väl så det är med rehabilitering, två steg framåt och ett tillbaka. Så länge det i alla fall är plus på framstegen och inte bakstegen…

Väldigt infekterat

Under påskhelgen, då Dan för övrigt gjorde en storartad insats som ensam assistent, så upptäckte vi att det återigen började vätska sig runt hudingångarna vid skruvarna. Smärtfrekvensen ökade också men den kunde ju botas med lite påsköl. Antibiotikan som avslutades för två veckor sen hade alltså ingen ihållande verkan utan infektionen fick fritt spelrum så snart medicinen gått ur kroppen. I tisdags kontaktade jag koordinatorn på Mölndals sjukhus och sjuksköterskan på Orup tog en odling. Det fortsatte att vätska så pass mycket så kompresserna som jag har knutna kring skruvarna får bytas ett par gånger per dag, vilket aldrig hänt tidigare. Huden kring ingångarna är också väldigt känsliga varför det blöder väldigt lätt. När jag står i proteserna så gör det också betydligt mer ont än vad det gjort tidigare. Idag ringde så läkaren från Mölndals sjukhus och hon satte in antibiotikan igen med full styrka, Flukloxacillin 1,5 x 3 gånger per dag fram till den 19 april. Då ska jag nämligen upp till Mölndal och träffa både ortopedläkare och infektionsläkare. Troligtvis så kommer jag att få stå på en svag dos antibiotika tillsvidare. Känns inte helt bra att alltid stå på antibiotika men det känns heller inte bra att alltid få nya infektioner. Nu är det ju som det är med apoteken så naturligtvis fick jag beställa antibiotikan vilket gör att jag inte kan börja med kuren förrän tidigast måndag. En sån tur jag då har som befann mig på Orup där sjuksköterskorna förbarmade sig och rotade fram tillräckligt med tabletter så jag ska klara helgen.

43 dagar

…med antibiotika är nu äntligen över. Idag ringde läkaren från Mölndals sjukhus och sa att det räckte. Nu ska vi se hur hudgenomgångarna mår efter en månad utan antibiotika för då ska jag få träffa en infektionsläkare uppe i Mölndal. Jag har visserligen mått ganska bra under hästkuren men det ska ändå bli skönt att låta kroppen slippa utstå denna medicin ett tag nu.

Tisdag idag så då var jag på Orup och Dan var med som assistent. Anledningen att Dan var med, förutom att se hur min rehabilitering går, var för att ett bilanpassningsföretag var på Orup för att berätta hur man kan anpassa en bil så sådana som jag kan köra igen. De gick igenom hela proceduren, först ska ett läkarutlåtande tillsammans med en ansökan skickas till Försäkringskassan. Därefter är det bara att vänta tills de, förhoppningsvis, ger klartecken. Sedan ska man välja en bil och sedan ska den anpassas. Vi fick se hur det går att köra in med en elrullstol och docka fast den vid förarplatsen och sen ska det gå att köra via en joystick. Om Dan istället vill köra så skjuter man bara passagerarsätet till förarplatsen och så kör han. Jag måste ju sen så klart lära mig att köra på detta nya sätt men det behövs i alla fall inte tas något nytt körkort. Nu är det alltså bara att skicka in en ansökan och hoppas att Försäkringskassan anser att jag ska få rätt att köra igen.

Tre veckor till

Igår ringde min läkare från Mölndal för att höra hur det gick med antibiotikan mot infektionen i benen. Jag berättade för henne att det går riktigt bra, magen har faktiskt inte klagat men det är fortfarande lite vätskande kring skruvarna, även om det är bättre. Hon ville ha bilder så vi fotade skruvarna och mailade upp dem. Gäller bara att komma ihåg och radera dem om jag skulle få för mig att visa mina bilder för någon. Hon ringde tillbaka idag då jag var på Orup. Hon hade pratat med en infektionsläkare som tyckte att jag skulle äta antibiotikan i ytterligare tre veckor. Anledningen var att alla hudbakterier som orsakat infektionen skulle bort, med tanke på att jag fått en sepsis av bakterier en gång, visserligen inte samma sorts bakterier men ändå, så är det bättre att verkligen gå till botten med medicineringen. Efter denna hästkur så är tanken att jag ska åka upp till Mölndal och träffa både ortopedläkare och infektionsläkare. Även om det känns motigt med tre veckor till så känner jag mig väldigt väl omhändertagen och är mycket tacksam över läkarnas engagemang.

Förutom detta samtal så fortskrider protesträningen, proteserna var på både till och från Orup idag, jag gick längre sträckor med både korta och långa proteser. Med hjälp av min sjukgymnast, förlåt, fysioterapeut så tränade jag balansen där jag hela tiden ska vara på gränsen med vad jag klarar av för det är först då min balans kan bli bättre.

Renlevnad

Idag är jag halvvägs genom den superstarka antibiotikakuren och huden kring skruvarna på benen ser riktigt fin ut, ingen infektion i sikte. Men, hela kuren ska ätas upp. Tack vare denna medicin så tvingas jag mer eller mindre att leva mer hälsosamt, något vin under helgerna är inte att tänka på om jag inte vill ha halsbrännan från helvetet. Det går inte heller att äta för stora portioner för då knackar halsbrännan på dörren. På något konstigt sätt så får denna nyttigare livsstil mig att träna mer och bättre, både kondition och styrketräningen har ökats på. Hur ska detta sluta? Ska jag bli en sådan där nyttig människa nu? Troligtvis inte, det är nog bara en tillfällig dipp.

Mitt i all hälsolevnad så har jag fått en kallelse till operation på plastik den 1 mars. Det är dock en del att fixa innan för att undvika allt strul som dök upp inför sövningen vid förra operationen. Port-a-cathen ska röntgas för att undersöka om det är stopp i den eller om den går att användas. Går den inte att användas så antar jag att operationen skjuts upp men det hade ju varit himla skönt att ha den gjord redan nu. Det är området mellan näsa och överläpp som ska få sig en omgång så ansiktsrestaureringen är verkligen i full gång.

Stressigaste månaden

Nu är äntligen januari över som visat sig vara en helt otroligt stressig månad. Det är skönt att tiden med Assistans för dig är över framförallt då allt varit så vacklande på slutet. En assistent slutade då hon fick ett bättre jobb och den andre har varit sjukskriven i två veckor. Som tur väl är så har en ny tjej börjat som timanställd och hon har ställt upp enormt mycket. Men det är väldigt mycket med att introducera någon ny, allt ska gås igenom från frukostrutiner till hur kortet ska sättas in i datorn på jobbet och allt däremellan och det tar tid att få flyt. Det är så enkelt med de gamla assistenterna för då sitter alla rutiner. Då Assistans för dig har så dålig vikarieanskaffning så har frågan om någon kunnat komma överhuvudtaget också blivit ett stort stressmoment då det varit sjukdomar. Förhoppningsvis är detta nu undanröjt då vi nu avslutat allt med dem. Det har även varit mycket med att sätta sig in i hur det nya assistansbolaget fungerar då jag ville att övergången skulle ske så tidigt som möjligt. Sen är det allt annat som alla upplever, stress innan vi kommer iväg till skola och jobb på morgonen då jag förvandlas till ett monster då det inte går fort nog och tiden bara springer iväg. Frustrationen blir ännu större för jag kan inte skynda på något utan måste hela tiden vädja till de runt omkring mig att vara tidseffektiva. Jag blir kort och gott ett monster för så bråttom är det egentligen inte, det är ingen som dör om vi blir några minuter sena. Det har helt enkelt varit lite för mycket nu i januari.

Läkaren från Mölndals sjukhus ringde idag och jag har en djupgående infektion i benet så nu ska superstark antibiotika sättas in under tre veckor. Jag har dock inte börjat än för inget apotek i Lund har denna medicin i sitt lager så det blev att beställa. Så enkelt det var förr då all medicin alltid fanns hemma på apoteket.

Glädjande nyheter i allt vintermörker är att den 20 februari så inleds en ny träningsperiod på Orup.

1-årskontroll

Nu är det ett helt halvår sen jag var på den senaste kontrollen i Mölndal och ett helt år sedan skruvarna förankrades i de redan insatta implantaten. Detta måste kollas upp så klart så jag begav mig ut på den sammanlagda fem timmars långa taxiresan. Det började sådär, taxin var 20 minuter försenad för att sedan fastna i en 40 minuters lång bilkö utanför Helsinborg. 10 minuter sen gled jag in på röntgen och fick rikta de korta benen i alla möjliga vinklar tills de var nöjda med alla bilder. Efter lunch träffade jag läkarna som redan fått röntgenbildera och de kunde tydligt visa varför det ibland gör ont vid träning. Skruvarna, som är taggiga, hade på vissa ställen helt växt fast i skelettet men på vissa ställen fanns fortfarande luft emellan och det är därför det gör ont. Då de sitter helt fast så försvinner även smärtan. De var dock nöjda med hur bra de sitter och jag fick beröm över kvalitén på lårbensskelettet, tog åt mig oerhört! Jag har även under upprepade tillfällen haft lite infektioner kring ingångarna mellan skruv och hud och dessa har hittills botats med antibiotika. Nu tog de en grundlig odling och gav mig en salva med antibiotika i, egentligen en ögonsalva, för att stryka på de infekterade områdena två gånger om dagen i en vecka. Om detta ändå fortsätter så kan det bli aktuellt att ta en odling från benmärgen men det sker i så fall på operation. Vi pratade även om titanimplantat i armarna men då de som utfört dessa operationer fått en del komplikationer så vill de vänta ytterligare. När/om det blir aktuellt så kommer de då ha mig i åtanke. Får verkligen hoppas att detta kan realiseras för det hade underlättat så mycket om jag kunde få armproteser som sitter på plats. Jag träffade även sjukgymnast och ortopedingenjör så vi tittade på proteserna och diskuterade träning. Hemresan gick desto smidigare även om jag är förvånad över att jag inte fick wiplashskador så mycket som jag nickade till.