Taxi runt Skåne

Torsdag är för tillfället lika med Orup och träning. Taxin kom tio minuter för sent, börjar bli luttrad med sena transporter men tänkte i alla fall hjälpa chauffören genom att tipsa om en smart väg ut ur Lund i rusningen. Min smarta väg till E22 norrut går via avfarten vid Tetra pak. Han lyssnade inte så jag upprepade min smarta väg och la till att det är så långa köer vid den norra utfarten. Han tittade inte ens på mig utan sa bara ”jag kör via gpsen”, jag viskade till min assistent att då får vi stå i kö. Blev samtidigt så oerhört irriterad för det bara lyste om chauffören att jag skulle hålla tyst för jag är både kvinna och sitter i rullstol, två kardinalfel. Gpsen tog oss ut till Nova Lund, på norra ringen och in i… låååånga köer. Jag myste lite för mig själv men hindrade mig från att säga ”vad var det jag sa”, men vi slösade upp en kvart i kön, jag blev alltså 25 minuter sen till Orup.

Hem skulle jag åka vid 15.30 och till min stora förvåning så var taxin nu tio minuter för tidig. Dagens andra chaufför, som hade ett lite mer ögonmötande beteende, berättade att han skulle hämta en person till i Södra Sandby. Detta trots att Orup alltid bokar taxi för ensamåkare men vi hade gott om tid så en tur ut på landet kunde ju bli trevligt. Vi åkte via Flyinge som verkligen verkar ha dille på hästar, överallt hästar och hästprylar. Vi åkte igenom Södra Sandby och anlände till Rögle kloster. Känt för ryktet att påven kanske skulle slagga över där då han besökte Lund förra året vilket han sen inte gjorde, det var bara ett rykte. Chauffören körde ner till det lilla klostret och jag tittade nyfiket på statyer, kors och meditationslundar men inga munkar syntes till så föraren gav upp. Jag började tänka att det måste ge dålig karma att dumpa en munk som säkerligen skulle till sjukhuset. Föraren kände nog samma sak för han backade tillbaka och då kom det ut en nunna. Där ser man hur bevandrad jag är i svenska klosterordnar. Men, dagen har bestått av två timmars taxiresande som borde ha tagit en timme. Säga vad man vill om Skånetrafikens specialfordon men de blir sällan förutsägbara.

Annonser

Dagens lärdom

Nu har jag snart ätit antibiotika i fem veckor för sårläkningens skull och magen är inte jätteförtjust i denna medicin. Igår kväll var det final i ”på spåret” och till det krävdes det lite vin, tyckte jag, tycker jag inte idag kan jag tillägga. Intaget var väldigt måttligt men konsekvensen blev enorm halsbränna. Jag vaknade i morse vid 6 med halsbränna och nu vid 16.00 är den inte över än. Dagens lärdom (som jag naturligtvis borde ha förstått för länge sen, tycker nog de flesta) är alltså: inte blanda vin med antibiotika! På tisdag ska jag återigen träffa läkaren i Mölndal och jag har höga förhoppningar om att han drar antibiotikan då för nu ser såren riktigt bra ut. Kan dock lova att det inte blir något vin ikväll…

Jag mötte Lassie

Igår var jag ute på stan för att julklappshandla med min assistent. Helt plötsligt uppstod kalabalik på Klostergatan där jag i högsta grad var inblandad. Två personer stod och pratade utanför ett café på den trånga trottoaren, bakom dem kom en cyklist ledande sin cykel. Jag fick tvärnita så jag inte skulle krocka med cyklisten men istället så krockade min assistent med mitt ryggstöd samtidigt som ytterligare två mötande personer dök upp men de fick väja ut på vägbanan. Situationen redde upp sig men min assistent var eld och lågor ‘såg du inte vilka vi mötte’ sa hon. ‘Nej, det gjorde jag inte’, ‘det var ju Fredrik Reinfeldt och Anna Kindberg Batra som du prejade ut i vägbanan’. img_0331Jag vände mig om och såg vår förre statsminister och vår eventuellt blivande sakta vandra vidare på gatan ner mot Grand. Poängen är att dessa två högt framstående politiker fick väja för lilla mig. Sen beror det kanske på vanligt mänskligt beteende då de under ett par sekunder befann sig på den mest befolkningstäta kvadratmetern i hela Lund plus en cykel och en stor elrullstol…

Vecka 45

En händelserik vecka är snart över. Onsdagen inleddes med en stor chock, Trump vann, hur i hela fridens namn kunde det ske? Hur kunde amerikanerna rösta fram denne, snällt sagt, burduse man till sin blivande president? Men efter att ha läst en del nyanserade analyser så känns det inte så märkligt längre. Missnöjet i samhället är större än vad någon trodde. Opinionsmätningarna stämde inte. Frågan är om inte nästa val i Sverige kommer att kunna ge en lika stor chock? Kan Trumps valseger kanske bli ett wake up-call? Hinner det ske en förändring före september 2018. Vi får verkligen hoppas på det! Jag tänker naturligtvis på det som skulle påverka mig enormt och då tänker jag på nedskärningarna av assistansersättningen. Många är missnöjda med denna nedskärning som t.ex har gjort så en tidigare assistansberättigad människa dött på en toalett i Malmö. Men lyssnar politikerna på oss som verkligen får ett drägligare liv av att ha en assistent eller blir vi ignorerade? Jag vågar inte ens tänka på hur mitt liv skulle bli utan assistans. Vi har många liknande exempel inom en rad olika ämnen. Med det perspektivet är det inte konstigt att väldigt populistiska partier får röster. Missförstå mig inte, jag skulle själv aldrig rösta på ett missnöjesparti men jag ser en förklaring till varför dessa nya politikvindar blåser över hela världen.

I fredags åkte David till Kristianstad med mormor för en övernattning. Föräldrarna, dvs jag och Dan skulle nämligen på konsert, inte vilken konsert som helst utan Kents avskedsturné. Biljetterna inhandlades någon gång i april och jag utnyttjade min rätt att köpa rullstolsplatsbiljett så Dan agerade ledsagare och gick in gratis. Platserna var fantastiska, uppe på läktaren rakt framför bandet. img_0308  Bilden blev kanske inte lika fantastisk… Men ljudet, musiken, sången, framförandet, jublet, mellansnacket, allt höll hög klass. När texten i ”Kärleken väntar” gjordes om till ‘det blåser genom Malmö i natt’ så höjdes ljudnivån. Min proffstennisspelare till sambo skulle dock med båten vid midnatt i Trelleborg så vi fick lämna konserten när det var en kvart kvar.

I lördags kom David hem igen och på kvällen kom Karin. Karin som varit min vän sedan lekis gjorde naturligtvis kvällen magisk. Vi åt middag, efterrätt, drack vin, lyssnade på musik och pratade och pratade, hann även hitta roliga klipp på nätet innan klockan passerat midnatt och vi insåg att vi inte var 22 längre. David hade en höjdarkväll med spel på sin IPad, film på Netflix och godis men bäst var kladdkakan till efterrätt. Karin sov över och efter frukost i morse så åkte hon hem till sina, att Karin är Davids idol stod klart då han gav henne en stor kram. Under eftermiddagen kom mormor som ska hålla oss sällskap tills Dan kommer hem. Dan verkar skörda oerhörda framgångar i Stralsund då han ringde och berättade att han tagit sig till final. Blir nog privatjet hem. Förstår äntligen hur fru Federer måste känna sig…

Rockabillypojken

David har behövt klippa sig hur länge som helst men det är märkligt att man inte får tummarna loss förrän det dyker upp brev om skolfotografering. Killen måste ju klippa sig och det är ju tur att Börjessons på samma gata som oss har drop-in och är specialiserade på små killars frisyrer inklusive sprayfärgning. Medan David satt som ett ljus så studerade jag herrfrisörsalongens inredning och var annars kan man finna ett inramat foto på m/s Gripsholm från 48-49. Det dubbla i det fyndet är att just de åren jobbade min farbror på det fartyget och i frisörstolen sitter 2016 hans lillebrors barnbarn och klipper sig och ju mer hår som faller av desto mer lik sin morfar som barn blir David. Tankar som flyger runt i huvudet när man inte har så mycket annat att tänka på. Annars kan man tro att Davids föräldrar har fastnat i 50-talet om man bara tittar till frisyren som skapades… image

Dagen har dock innehållt mer än salongsbesök, inget jobb idag så då har förmiddagens fokus legat på träning, gäller att vara i bra form inför operationen i Göteborg. Den operationen har förresten skjutits fram en vecka och först blev besvikelsen stor men snart sansade jag mig, det är ju bara en vecka. Tisdagar innebär även besök hos psykologen. Jag vill egentligen gå upp och jobba mer än halvtid men undrar så hur jag skulle hinna det?

Monster

Under den senaste tiden har två barn blivit så rädda när de sett mig att de börjat gråta. I deras ögon ser jag så grotesk ut att panik utbryter i dem. De gömmer sina ögon så de inte ser och springer sedan undan. Det gör naturligtvis otroligt ont. Jag börjar dock fundera på vad det är som gör att barn reagerar så olika. Vissa tittar, vissa frågar, vissa ropar att ‘du har ju inga armar’, vissa berättar för sina föräldrar att ‘hon har ju inga ben’, men de flesta bryr sig inte. Allt detta kan jag tackla men jag kan inte tackla det faktum att barn blir rädda för mig. Varför blir de det? Min teori är att dessa barn troligtvis aldrig träffat människor som inte ser ut som alla andra och därför blir det en chock då de träffar någon som ser annorlunda ut. Därför tycker jag att det är så otroligt viktigt att barn redan i tidig ålder får veta hur världen ser ut och fungerar för alla är olika, världen är inte alltid god. Försöker föräldrar skydda sina barn så mycket att de blir helt chockade då de får uppleva något som inte är normen? Får man inte gå igenom svåra processer som barn och uppleva motstånd så blir det så mycket svårare att göra det som vuxen. Därför är jag så oerhört stolt över att vi aldrig dolt något för David. När jag var som sjukast så fick David veta det. Varför skulle han inte, mamma var ju inte hemma och han undrade så klart över det och och han fick även veta hur sjuk jag var. Det hade varit mycket svårare att förklara i efterhand då han väl skulle träffa mig. Vi försökte även att göra det onormala normalt för att inte skrämma honom. När jag i Linköping fått en ny track genom luftstrupen som stack ut genom halsen så berättade vi att det var ett halsband som hjälpte mamma att andas om det behövdes. Jaha, tyckte han för han blev så van vid det avvikande. David blir inte heller nu chockad då han ser någon som ser annorlunda för han är ju så van vid att mamma inte ser ut som andra och jag tror att detta ger honom styrka.

Idag stannade jag kvar i Davids nya förskoleklass då de hade samling för jag ville berätta för hans nya kompisar varför jag ser så konstig ut. De lyssnade intresserat, David blev väldigt lugn efteråt för nu slipper han alla frågor och ämnet blev avdramatiserat. Idag när jag hämtade honom så var det ingen av barnen som höjde ett ögonbryn då jag rullade in.

W. Moberg

Sådär ja, då var det dags att ta itu med utvandrarsviten igen. Ungefär vart femte år känner jag ett sug efter att läsa denna serie igen. En vana jag började med under gymnasiet vilket innebär att jag måste ha läst dessa böcker ungefär fem gånger. Filmerna har jag sett ännu fler gånger och musikalen har jag lyssnat på oändliga gånger. Handlingen kan jag alltså. Men det är inte det det handlar om, det är den otroliga historien om att i desperation våga bryta upp och starta något du inte har en aning om vart det ska leda. Lite så känns parallellen med min rehabilitering, just nu står verkligen allt helt stilla, det är sommar, det är semester, inget händer. Nästa vecka är det nya tag, jobb igen, träning igen och en förhoppning om nya skeenden med min rehabilitering. Då behövs onekligen god litteratur och det finns ingen bättre, i mina ögon, än Wilhelm Mobergs ord för att ta mig igenom hösten. image

Självinsikt

Det som hände för drygt två år sen börjar komma ifatt mig. Jag har börjat inse att jag aldrig kommer att bli som tidigare igen, att jag aldrig kommer att kunna leva samma liv som förr. Jag är kanske oerhört trög som inte insett detta tidigare men så är det. Livet är något tyngre nu än för ett år sen, då brydde jag mig överhuvudtaget inte om folk tittade men nu är det bara jobbigt. Inuti känner jag mig ju som innan och då var det ingen som tittade, nu reagerar de flesta och ser jag mig i en spegel så förstår jag ju varför. I mars slutade jag även med den ångestdämpande medicinen och kanske även det påverkar men mest beror det nog på att tiden kommit ifatt mig. När jag talar med proffsen om detta så visste de att verkligheten skulle komma tillbaka. Nu är den här, jag ser det som ännu ett hinder att ta mig igenom. Men, så länge ingen någonsin tycker synd om mig så ska det gå. Jag vill ju bara bli behandlad som alla andra.

En sorgens och glädjens helg

Förra veckan drabbades återigen världen av tre dödsfall. Freddie Wadling, Muhammed Ali (som visst drabbades av en septisk chock, precis som jag, som han inte klarade sig från) samt Emil Carlin… Min svägerskas pappa som var min familjs stora klippa när jag blev sjuk. Som pensionerad läkare kunde han på sitt lugna och varma sätt förklara vad det var som egentligen hände med min kropp. Emil som följde med mig till sin gamla arbetsplats på plastik för att vara ett stöd för mig då de planerade hur de skulle rekonstruera mig. Emil kommer verkligen att fattas oss alla som haft den stora glädjen att lära känna honom. Detta skrivet med hans dotters goda minne.

Helgen har vi annars tillbringat i ett soldränkt Sölvesborg, förutom några timmars störtregn på lördagen då Davids badande tog en paus. Igår kom så äntligen Dan loss från allt betygsättande och kunde till min och Davids stora glädje komma upp till Sölvesborg, David lyckades till och med lura ner sin badkruka till far i plurret. Vid 25 grader i Viken kan inte ens den mest vattenrädde backa. Dessutom har jag blivit Hollywoodkändis! Filmen som Micke spelade in om mig och sjukdomen sepsis vann kategorin ”bästa utländska kortdokumentär” av LAIFFA i Hollywood. imageNu kommer jag dock inte att beträda röda mattan vid Oscarsgalan utan här är det äran som räknas. Det stod dock om utmärkelsen i Kvällsposten idag så då måste stjärnan på Walk of fame vara mycket nära.

Vad är det med folk?

I morse kom vi till Triangelns station i Malmö vid kvart i 9 då jag skulle infinna mig på plastik vid 9. Som vanligt måste jag ta hissen då rulltrappan inte är ett alternativ. Tre personer klev in i hissen då jag hade 10 meter kvar så jag ropade att de skulle hålla hissen vilket ingen av dem visade intresse av att göra. Jag hann fram precis då den skulle gå igen varpå jag upprört undrade varför ingen höll hissen men jag möttes av tre ryggar och tystnad. En annan dam klev på och hon skred inte orden över de tre ryggarnas beteende som för övrigt kan liknas vid tre personer i skamvrån. Egoismen i ett nötskal, bara jag kommer med så skiter jag i alla andra. Väl på plastik så fick jag tre sprutor i hakan med kortison vilket ska mjuka upp det grova ärret. För ett år sedan fick jag samma behandling fast i överläppen men på grund av smärtrisken just där så sövdes jag, väldigt skönt att slippa det. Sövningen alltså, smärtan slapp jag inte fast den var inte så farlig, hade ju haft bedövningskräm på innan: image

Jag var tillbaka i Lund så jag hann upp till Aktiv ortopedklinik vid lasarettet till 11.  Där träffade jag Christian som fixat med en anordning son ska göra så att jag kan sköta min hygien själv när nu stomin är nedlagd. image Den ser lite speciell ut men jag räknar med att den ska fungera med lite träning…

Efter lunch så skulle jag sen träffa min allmänläkare på Capio för att diskutera min sjukskrivning på halvtid. Då vi satt i väntrummet så klev en man ut ur ett undersökningsrum och han tittade på mig och tittade och tittade. Han tog sen några steg och vände sig om och tittade igen varpå han skakade på huvudet och gjorde tycka-synd-om ljud. Jag tittade tillbaka för usch, är det något jag avskyr så är det när folk tycker synd om mig. Försvinner hela mitt existensberättigande bara för att jag saknar armar och ben? Jag tröstade mig med att han inte verkade ha alla hästar hemma. Sjukskrivningen då, jo den förlängs men det är ju ändå Försäkringskassan som bestämmer. Jag vill ju jobba mer än halvtid men hur i hela världen ska jag hinna det då varje ”ledig” dag är betydligt mer uppbokad än en arbetsdag?