Hjältar och historia

I morse hämtade taxin mig för vidare färd till Orup men genast kändes den otäcka stanken av gammalt kräk från säkerhetsbältet. Chauffören fick stanna för att byta bälte åt mig vid stationen och då fick vi samtidigt bevittna några hjältar. På trottoaren låg en man ner och bredvid halvsatt en man, troligtvis en polis, och gav hjärtmassage medan några personer bredvid hjälpte till. De slutade inte förrän ambulanspersonalen tog över. Hur det gick vet jag inte men mitt eget bekymmer med ett stinkande bilbälte kändes ganska avlägset. Väl på Orup så kom jag i slang med de undersköterskor som hjälpte mig då jag var inlagd förra gången. Vi började prata om gamla minnen och ett som togs upp var hur tufft de hade det när jag hade så ont av mina sår på ryggen. Speciellt vid ett tillfälle då de badade mig och tog av omläggningen och smärtan var så hög så jag bara satt och grät. Ingen av dem ville fortsätta att åsamka mig denna smärta men de var ju tvungna, såren måste ju rengöras och läggas om. De kunde sedan höra den gråten länge (på tal om hjältar). Vad som var så bra med det minnet är att det är i perspektiv, det är historik nu. Det varken blöder eller gör ont längre på ryggen, och det är i sig ett stort framsteg. Tänk att det bara är ett år sen, något att tänka på när det känns som om allt står still. Sist men inte minst måste jag visa denna fantastiska bild på mig själv. Svettig men med en oerhörd koncentration brer jag en macka.  Det var dock ingen som ville ha den!

Osseointegreringssnack eller samma kusiner fast inte kusiner

Idag träffade jag en kvinna hos oss på fika som genomgått en osseointegreringsoperation för åtta år sen. Kontakten hade förmedlats via Mölndals sjukhus arbetsterapeut. Att vara amputerad var inte vår enda gemensamma nämnare för både hon och jag har samma kusiner fast vi inte är kusiner med varandra. Stackars mina kusiner som på båda sidor har halta och lytta kusiner. Hon passade på att komma idag då David skulle på kalas och Dan spela tennis så vi hade hela eftermiddagen på oss. Gunilla visade sin skruv som hon har i lårbenet och som hon säger är det bästa hon gjort. Protesen sitter ju alltid rätt och det finns ingen hylsa som klämmer hela benet upp till rumpan. Kosmetiken var också så välgjord ända ner till minsta åder och leverfläck och hon gick också väldigt bra, om än med krycka. Att så här live dels få se och dels få prata med någon som redan har genomgått det som jag ska genomgå ger väldigt mycket framtidshopp vad gäller min önskan att kunna gå igen. Vi pratade inte bara om proteser utan även kring hela psykologin att se annorlunda ut och hur ofta man utsätts för hemska situationer vilket i efterhand ter sig väldigt lustigt. I återberättandes stund kan många händelser bli väldigt dråpliga och roliga. Vi är ju för inte släkt i släkten så vi hade samma sätt att ta sig an vårt handikapp, med humor.

I fredags togs även ett annat steg mot osseointegrering då mina lårben och armbågar röntgades på neuroröntgen i Lund. Förhoppningsvis anländer röntgenplåtarna snart till Götet så de kan börja planera in operationerna. Nu vill jag verkligen komma igång, otåligheten slår till igen!

Medicinnedtrappning och klämda revben

Successivt har läkarna börjat avgifta mig från mina mediciner. Speciellt var det två preparat vi skulle få bort, en Citalopram mot ångest och tre Lyrica mot fantomsmärtor. Vi började med att plocka bort en halv mot ångest och en hel mot smärta. Jag trodde inte jag hade någon ångest men helt plötsligt blev allt lite tyngre så vi beslöt oss för att vänta ett tag innan vi tar bort nästa halva. Idag plockade vi bort den tredje och sista Lyrican, där har jag inte haft några som helst biverkningar, snarare tvärtom. Min känsel i armar och ben har ökat och kanske har jag tur som aldrig haft ont i en tå som jag inte har. Däremot har jag fått veta att Lyrica även har en effekt mot ångest så därför avvaktar vi också med att plocka bort all Citalopram. När all min medicin sattes in så blev jag aldrig tillfrågad, kan ju ha att göra med att jag låg nedsövd men min poäng är att visa på hur enkelt det kan vara att droga ner en annan människa utan att den drogade är medveten om det. Jag har ju inte ens märkt att jag gått på tunga mediciner förrän de plockades bort!

Idag på Orup kände jag smärta i ryggen, det har jag i och för sig gjort tidigare men nu accelererade den. Det var jobbigt att träna och när jag la mig ner så kändes det som om jag tappade luften. Min duktiga sjukgymnast började klämma och lokalisera smärtan och ställde frågor, som ‘gör det ont då du andas’ och visst gjorde det ont att dra djupa andetag. Diagnosen löd att ett revben var i kläm så hon försökte att få revbenet oklämt. Det visade sig dock inte vara möjligt att få detta på rätt spår idag så jag ordinerades vila över helgen och det ska jag nog kunna hjälpa till med… Mitt i all min fjuttiga smärta så nåddes vi av nyheten att elev och lärare mördats någonstans i Sverige…

Unga övningsförare

Idag skulle vi få besök av Jörgen med familj och då det även skulle infalla en lördag så var vi ju bara tvungna att inhandla godis. Vi begav oss av till Hemmakväll i tron att de öppnade 10 men då vi kom dit så hade inte öppnat. Vi slog oss i slang med några andra som skulle in och vi konstaterade att de öppnar 11 och klockan var några minuter i så vi kunde vänta. Ett annat sällskap kom med så när affärsbiträdet öppnade så såg han väldigt förvånad ut över Lundabornas oerhörda godissug så pass tidigt på förmiddagen. Efter att ha inhandlat godis för en mindre förmögenhet så gick vi hem och inväntade vårt sällskap. De kom med fika och efter ett ruggigt lekplatsbesök så fick vi locka in de leksugna barnen med godis och det visade sig att suget efter godis var större. Men leka kan man ju även göra inomhus samtidigt som man slänger i sig kopiösa mängder socker, inga problem med den multitaskingen i alla fall. Problemet är ju att man vill leka med det någon annan har och i detta avseendet innebar det min inneelrullstol. Men varför ha en faster eller mamma i rullstol om man inte får i alla fall testköra en liten stund. Så, av med faster i soffan och sedan köra:   Det gick i alla fall bra!

Påskyndning av ärrmognadsprocessen

Hela min kropp är mer eller mindre täckt av ärr. Fanns ju en anledning till varför jag fick ligga på brännskadeintensiven i Linköping så länge, huden var till 65 % skadad. Läkningen tog tid men i februari i år var allt läkt, dvs inga blödande eller varande sår kvar. Vad som då återstod var mognaden av ärren vilket läkarvetenskapen bedömer tar minst ett år. En evighet i en ärrig människas liv för detta innebär att inga rekonstruerande operationer egentligen kan ske innan dess, ärren drar ju fortfarande ihop sig. Konsekvensen blir ett enormt kliande som jag länge medicinerades mot med allergimedicin, jag som inte ens har allergi. Igår togs dock ett krafttag mot en snabbare mognadsprocess vid ett besök på plastik i Malmö. Jag träffade två arbetsterapeuter, en från handkirurgen och en från plastik som är experter på ärr. Mina ben bedömdes som hyfsat mognade men armarna är inte mogna än då ärren är ilsket röda och hårda. Resultatet blev att två komprimerande måttsydda ärmar beställdes och dessa ska jag ha på så mycket det är möjligt. I ansiktet ska jag varje natt ha två silikonplåster som ska mjuka upp ärren och på ryggen två stora silikonplattor. Dessa ska bara tas av då jag duschar och om tre till fyra veckor kommer jag förhoppningsvis upptäcka resultat. Tålamod!

Tidningen Land

 

Hört talas om den tidningen? Jag minns att min farmor prenumererade på den med sedan hon dog har denna tidsskrift försvunnit från mitt medvetande. Den dök dock upp igen då journalisterna som gjorde ett reportage om mig i somras i Aftonbladet ville köra samma i Land. Ja, varför inte försöka sprida kunskapen om sepsis till en annan målgrupp än de som kanske läser Aftonbladets söndagsbilaga. Som tack fick jag idag fyra tidningar i brevlådan. Tur det för jag har jagat ett nummer men inte lyckats hitta något, inte ens Pressbyrån på centralen i Malmö hade den.  

Sommaren går i ide

Nu gör vi bokslut av sommaren, definitivt. I min familj innebär det att sommarstugan töms på allt det som asades dit i maj. Fönstren sätts för och vattnet stängs av. Detta är en rätt knepig procedur som jag fick lära mig hösten 2013. Tanken var att jag skulle vara med och sätta igång hela maskineriet våren 2014 men ödet ville som bekant annat. Idag åkte i alla fall hela familjen upp till Sölvesborg, David hade innan varit hos tandläkaren och hans föräldrar konstaterade stolt att han gapade helt enligt tandläkarens uppmaning. Vädret upp var väldigt skiftande men som vanligt sken solen då vi kom ut till kusten. I stugan väntade Davids mormor och morfar som längtat efter att vi skulle komma upp så de sedan kunde stänga stugan. Men det var kallt och ruggigt och träden var gula och röda och sommarkänslan var helt försvunnen. Efter en snabb fika så ville vi hem, ganska skönt att känna så för då kan vi lämna sommaren och njuta av hösten och på väg hem tävlade vi om hur många röda träd vi såg.

FramSTEG

I morse åkte jag med ny frisyr samt assistent till Orup för en ny dag i rehabens tecken. Emil, som är ortopedingenjör, hade lämnat kliniken i Lund och åkt upp till Höör för att en gång för alla få fason på benhylsorna. Vi tog dem på och han började skruva och meka, jag tog några steg och han justerade igen. Högra benet som tidigare gjort så ont var inte så farligt längre, min svankning hade försvunnit och benen var lika långa. Däremot upptäckte sjukgymnasten Cecilia att jag stod snett och efter lite funderande så kom hon på att en lång muskel som fäster i bäckenet har blivit kortare. Detta för att när jag sitter och kör i elrullstolen så sitter jag snett och då förkortas den muskeln. Hon stretchade den stora muskeln och jag fick en massa tips. När hon ändå var i farten så upptäckte hon att bröstmusklerna som drar bak axlarna även de var för korta, hon är inte sjukgymnast på Orup för inte så även de stretchades. Hon var dock inte klar där för hon upptäckte även att ryggen var stel så för det fick jag ligga på en rulle och stretcha. Efter det släpptes jag iväg till lunch, en fantastiskt kulinarisk överkokt pasta som Region Skåne bjöd på. Full av energi begav jag mig ner till sjukgymnastiken igen och nu skulle de nylimmade benproteserna testas och faktum var att de gjorde inte ont!  Gåbordet som jag går och hänger på flyttades fram för nu äntligen var det daga för den gångträning jag skrevs in för. Cecilia konstruerade mig i den ädla konsten att gå och jag gick, i alla fall tio steg med de vikbara knäna, utan stöd! Ett fantastiskt framsteg och nu är det bara att teknikträna för allt vad huden klarar av. Vi diskuterade sen fram nya sätt att styrketräna och istället för att göra många lätta repetitioner som jag gjort hittills så ska jag göra få men tunga för att öka på styrkan i kroppen. Jag känner att jag verkligen kommer att behöva det om jag ska klara av proteserna. Innan vi sen skulle hem fick jag även öva med armproteserna igen och även det lyckades bra så vi gjorde upp en strategi för en kortare träning med dem på varje dag. Även här är det huden som kan sätta käppar i hjulet. Summa summarum; otroligt skönt med lite framgång efter förra veckans många tillbakagångar.

Skönhetssalong…

… eller ett nytt mord i ”Bron”? Inte en helt självklar gissning men det är faktiskt jag som blivit klippt av Pushpa som även färgat ögonbryn och fransar.  Malin och Pushpa kom hem till oss idag efter jobbet och Dan kördes ut men David fick vara hemma. Efter en intressant redogörelse om Ikeas alla bolag av Pushpa så åt vi middag och David mutades sedan med en glass, en tisdag! Pushpa klippte och färgade medan Malin underhöll David som inte alls ville klippa sig fast han velat innan. Malin sitter nu i bilen hem till Eslöv, Pushpa sitter på tåget hem till Älmhult, långhårige David har somnat på soffan, Dan är hemma igen och jag halvsover i soffan, inte lika långhårig som tidigare.

Avyngling

För 12 år sen var vi sex tjejer från Älmhult som hade flyttat ner till Malmö och levde livets glada dagar, vårkvällar på Lilla torg, sena vinternätter på Slagthuset, sköna sommarkvällar i Kungsparken, sommardagar på Ribban, allt detta med en klingande småländska, skratt och analys av livet. Nu 12 år senare har vi spritt oss från Malmö, fått sammanlagt 12 barn men småländskan, skratten och analysen är densamma. Idag sågs vi hos Karin i Glumslöv  som bjöd på lasagne, kladdkaka och vin. Barnen utfodrades först så de sen kunde springa iväg  och äta godis så deras mammor fick fortsätta sina diskussioner. Vi kom dock fram till att nästa gång ses vi nog utan våra härliga ungar för det är ju rätt skönt för oss vuxna att få prata färdigt våra meningar!