WordPress.coms trupp av statistikapor skapade en 2015 årlig sammanfattning för denna blogg.
Här är ett utdrag:
Louvren i Paris har 8,5 miljoner besökare varje år. Den här bloggen besöktes cirka 110 000 gånger under 2015. Om den hade varit en utställning på Louvren, skulle det ta ungefär 5 år för att få lika många personer att se den.
…och det bara är jag hemma så njuter jag. Annandag jul, helgen är snart över, Snowroller på tv, en helt vanlig annan dag alltså. Julafton firades hos Jörgen och Sofia i Malmö med våra föräldrar och ungar. De små tomtenissarna som fortfarande tror på tomten höll ett högt tempo hela dagen, bara tomtens trygga röst kunde stilla dem.
Efter en intensiv dag var vi hemma vid halv 11 men vi fick inte lägga oss förräns Davids lavalampa producerade imponerade lavabubblor. Dagen därpå åkte sen Dan och David upp till Närke så farmor och farfar fick avnjuta avkommornas sällskap. Farsan hämtade mig och så blev det laxgryta hos Jörgen och Sofia med massor av vin. Jörgen följde mig sen hem så vi såg På spåret innan han åkte och jag sov min första natt sen sjukdomen själv, så skönt att klara sig själv!
Idag hade jag mina tjejer på besök, högt i tak och de mest frigörande samtal som finns, hos er finns den riktiga terapin, underbara ni! Lina hann åka hem före bilden men här är vi resterande, bilden fick tas flera gånger då alla inte var helt nöjda. 
… och jag får sova ända till 9 så vaknar jag 7. Ledig idag, ingen dagislämning, David har jullov, assistenten kommer 9, Dan sover. Som gjort för en lång morgon i sängen men inte, är pigg som en lärka. Ska träna när assistenten kommer men har börjat med den träning jag kan göra själv i soffan men den är klar nu. Ligger därför kvar i soffan och får faktiskt lite tid för reflektion över det gångna året. Tänker vi stort, politiskt alltså så har det varit ett fruktansvärt år, både inrikes och utrikes med terrorattacker, flyktingkatastrofer, skolskjutningar, krig med mera. Tänker jag lite mer egocentriskt så har det varit ett fantastiskt år. I februari skrevs jag efter ett år ut från sjukhuset och fick komma hem, ett hem i kaos bestående av flyttlådor då vi i slutet av samma månad lämnade Malmö för Lund. En bostadsrätt, vår gemensamma och David fick eget rum. I mars började mina assistenter jobba och Dan fick äntligen slappna av och räkna in mig igen i ansvarsfördelningen. I mars började jag även arbetsträna på 25 % vilket snart stegrades till 50 %. Den viktigaste delen av min rehabilitering inleddes, den arbetslivsinriktade. Att komma igång med sitt arbete ger ett sånt otroligt lyft för helt plötsligt är man normal igen, räknas in i samhället, har en viktig funktion igen. I juni började vi åka till stugan igen efter förra årets ickenärvaro. Stugan anpassades och det var så skönt att kunna vara där igen. Jag gick in i tjänst på 50 % och helt plötsligt hade jag lön och var inte bara sjukskriven. Hela semestern tillbringades i Sölvesborg och sen varje helg fram till september. Under hösten intensifierades min rehabilitering genom två dagars vistelse på Orup i veckan, varvat med tre dagars arbete. Tufft men egentligen en perfekt kombination. Min protesträning är igång men går alldeles för trögt, väntar på den efterlängtade kallelsen till Mölndals sjukhus så titanimplantaten kan opereras in så protesträningen verkligen kan komma igång. Året har bestått av mycket väntan, väntan på operationstider, besvikelse i form av avslag, besvikelse i form av inställda operationer. Men, sammanfattningsvis, ett egentligen fantastiskt år!
I morse kändes det som om hela världen gått på julledighet, eller som jag då irriterat formulerade det i min hjärna, välfärdskollaps. Lite överdrivet med kollaps när morgonen befinner sig i backspegeln men tillräckligt irriterande för att viljan att skriva om det finns kvar. Vi kom till stationen lagom för att se 7.26 tåget åka, helt okej, hade inte räknat med att vi skulle hinna ändå. Nästa tåg skulle gå 7.39 från spår 5, hissen fungerade inte så jag åkte hela perrongen bort för att ta hissen där. Den hiss jag tog har troligtvis inte städats denna sida millenieskiftet, antagligen övernattningsplats för någon uteliggare och luktade därefter. I god tid inväntade vi tåget men 7.38 ändrades det till spår 6. Min assistent sprang för att hålla tåget medan jag tog mig hela vägen tillbaka till äckelhissen, under spåren där jag hörde mitt tåg dundra över, upp i nästa hiss och där stod min assistent och blockerade dörren till tåget. Hon hade även larmat konduktören via rullstolsknappen men ingen konduktör kom trots att vi såg henne längre bort. Så fort vi kommit på så körde tåget, tack vare min assistents blockering, inte på grund av konduktörens lystring på larmet. På väg till jobbet så kände jag ilskan komma, varför spårändra en minut före avgång men framförallt mot konduktörens nonchalans. När vi kom fram försökte jag få tag på henne för att höra varför hon ignorerade larmet, om det nu skulle ha varit så att det var sönder så måste hon ju veta det. Trots att jag vinkade på henne så valde hon att ignorera mig och gick på tåget och åkte. Därav min morgonirritation.
Idag är det den stora dagen då Försäkringskassan har omvärderats från min sida. Man kan också säga kryss i taket eller det snöar i helvetet eller så regnar det manna från himlen osv. Idag ringde en man med behaglig Karlshamnsdialekt och berättade att min blogg fastnat i myndighetens omvärldsbevakning då jag kritiserat Försäkringskassan för deras avslag av arbetshjälpmedel, dvs min ansökan av en inneelrullstol på jobbet. Jag blev först rädd för att jag skulle ha fastnat i en Orwellsk 1984-värld men han förklarade snabbt att därför hade han tittat närmare på min ansökan. Han kommer att ändra beslutet och bevilja mig bidrag till en stol till jobbet för som han förklarade, vilken skulle de annars bevilja medel till. Allt det handläggaren som avslog avfärdade tog han upp som bärande argument, t.ex uteelrullstolens storlek, klumpighet samt omöjlighet att arbeta i. Han förstod även att jag inte kunde ta med mig min stol jag har hemma till jobbet, det tyckte den andre handläggaren. Vi hade även en lång diskussionen om den eventuella problematik som kan drabba ett mindre företag om en anställd där blir nekad detta bidrag, konsekvensen kan ju bli att den drabbade även förlorar jobbet. Imorgon kommer jag att meddela min chef den glada nyheten, vi kommer att beställa den ergonomiska rullstolen och jag kan utan risk för hälsan fortsätta jobba. Den enda smolken i bägaren är att devisen att man måste vara frisk för att vara sjuk håller i alla väder. Om jag inte bråkat och skrivit om mitt avslag så hade jag fått gå den långa vägen och överklaga med den stora risken av ännu ett avslag, och tiden hade bara gått och min rygg kanske tagit skada av den sneda arbetställningen.
Varje gång jag kommer till Malmö triangeln och ska till sjukhuset så blir jag förbannad, varje gång! Det går rulltrappor i tre etage upp till entrèplan så det tar lite tid men jag kan inte ta dem, inte heller de med barnvagn, rullator eller de med massor av väskor. Vi är förpassade till den enda hissen som dock har fördelen att gå snabbare än rulltrapporna. Varje gång jag ska ta hissen så är det knappt plats då de som kan ta rulltrappa tar hissen, antagligen för att det går snabbare. Idag stod det en barnvagn med förälder, jag samt tre personer som inte hade några tydliga lyten. Hissen kom och en barnvagn med förälder kom springande som inte skulle få plats, ingen av de med mobila ben gjorde en ansats till att flytta sig. Då kunde jag inte hålla mig utan blev jobbig tant som undrade om ingen av de tre kunde ta rulltrappan. En äldre dam anmälde sig direkt men de två unga tjejerna låtsades som om det regnade och stod kvar trots att tant Christina mumlade att hissen måste väl ändå i första hand var för de som inte kan ta rulltrappan.
Jag lugnade mig sen, David var med och han hade åkt rulltrappan med min assistent. Tandläkarbesök stod för dörren och han satte en förstärkning bak tänderna i underkäken som sitter lite lösa. Han gjorde detta på allra bästa sätt trots att jag bet honom i fingret. Vadå, han ställde en fråga och hade sen kvar fingret i munnen… Efter debaklet så bar det av ut på stan men först ett besök på Mc Donalds då jag tidigare högg David från dagis mitt i lunchen så han tuggade fortfarande sin fisk på väg till stationen. Vi skulle shoppa julklappar och hittade faktiskt till kusinerna och pappa. Ett litet besök på den nya affären Småland hanns med och de hade ju den mest förtjusande kojan där David till och med glömde sin mössa, antagligen för att få krypa in igen. 
En pyttegran inhandlades med efter tjat om julgran, nu är vi hemma igen, helt slut men på bra humör, åkte från centralen och slapp hiss…
Idag hämtades David tidigt från dagis och han avbröts i sina utelekar och mötte mig med: ”mamma, du kom för tidigt, igen”. Det innebär ju att jag tydligen alltid kommer för tidigt. Idag var det ändå helt okej för vi skulle ju hem och baka lussekatter med mammas assistent. David kastade sig över juligheten genom att sätta på sin barnjulskiva och ta fram sin lilla kavel för kavel behöver man vid lussekattsbak. 
David ville dock inte göra katter utan en hel snigelfamilj så här har vi mamma, pappa och bebissnigel: 
För att späda på juligheten så slänger jag med en bild vi tog förra veckan vid julgranen på Stortorget i Lund. 
Men vi har inte bara julmyst idag. Jag är igång med min träning igen efter förra veckans uppehåll på grund av en hostig liten förkylning. Denna hosta visade ut mig från sovrummet en natt till soffans förmån. Nu är jag i alla fall helt frisk och hann även med ett besök på Gåskolan. Idag gick jag som vanligt med gåbord men vi testade även en högre rullator som sedan kommer att anpassas till mina behov. Vi har kommit fram till att jag kommer behöva gå med någon form av stöd då målet att gå utan stöd då man är dubbelt lårbensamputerad är för ouppnåeligt, i alla fall just nu, men det kommer…
Idag har jag lärt mig ett nytt ord, resorbtion (med reservation för stavningen). Detta är dock en lärdom jag kunde ha varit utan. Jag lärde mig det hos tandläkaren eller rättare sagt hos tandhygienisten dit jag går varannan månad. Förra gången var hon inte helt nöjd med min egenhemgjorda tandborstning varför jag nu börjat med eltandborste och jag var lite nervös över att min rengöring inte skulle bli godkänd. Men det var något annat som gjorde mig nervös. Fyra tänder i underkäken håller på att resorberas, det är samma som sker då barn tappar sina tänder då rötterna förintas. Samma sak håller på att hända med mina fast det är den del där tanden möter tandköttet som sakta men säkert håller på att försvinna. Detta innebär att tänderna enkelt kan knäckas men roten kommer då att sitta kvar. Tandhygienisten röntgade och kallade in en tandläkare som konstaterade hennes teori, skickade iväg en remiss till specialisttändläkare och bokade av en patient nästa vecka till min förmån. Han kommer då att provisoriskt sätta en förstärkning bak tänderna tills specialisttandläkaren kan plocka bort dem och sätta en bro. Hur har detta då gått till? Antagligen har resorberingsprocessen satts igång samtidigt som jag fick min sepsis i februari 2014. Ser ni alltså mig utan fyra tänder i underkäken så vet ni att resorberingsprocessen är till ända.
Tydligen kan en uteelrullstol inte köra hur långt som helst på en laddning, den är även bra på att skrämma upp mig genom att på en minut gå från fulladdad till low. Det har den nu gjort två dagar i rad vilket resulterat i att jag två dagar i rad rullat in genom ytterdörren med hjärtat i halsgropen. I torsdags åkte jag med en fulladdad rullstol hemifrån till ortopeden vid sjukhuset och hem igen. Efter det hämtade jag David på dagis och åkte till Victoriastadion för att bevittna Davids begynnande karriär som ekonomiskt oberoende tennisproffs. David och min assistent tog sen bussen hem och jag körde hem själv. När jag nådde kyrkogården så gick laddningen ner på low. Om den laddas ur helt så räcker det inte att hämta sladden och hitta ett eluttag utan den måste in till verkstaden för en professionell laddning så min nervositet steg och steg. Den började sen hacka och köra långsamt och vid sista uppförsbacken så körde den så sakta så man hade kunnat krypa förbi den. Extra nervöst var det då jag körde vid övergångsställen för tänk om kraften tagit slut där. Jag hann i alla fall hem innan den dog.
Detta skulle minsann inte upprepa sig! Igår, fredags så sattes stolen på en extraladdning efter jobbet i en halvtimme innan jag och min nya assistent skulle lämna David på kalas i Kobjer i Lund. Det hade säkert inte blivit lika nervöst och spännande om jag läst kartan lite mer noggrant innan för nu hamnade vi en kilometer fel innan vi via Eniro på telefonen kunde hitta rätt. Jag hann knappt krama David hej då innan åbäket gick ner på low och farten saktades ner mer och mer tills min assistent nästa skred bredvid mig. Med helt lila ärr av den kalla luften kunde jag till min stora lycka baxa in eländesstolen i förrådet och ladda den. Gissa om det var gott med vin sen, Dan fick inget för han beordrades ut med bil att hämta hem David efter kalaset.
kvadrupelamputerad 