Operationsplanering

Förra veckan så ringde koordinatorn i Mölndal och operationsdag för de första titanimplantaten i benen är satt till den 27 september. Tanken var att denna operation skulle ha skett redan den 25 maj men ett oläkt sår satte stopp för den resan. Tydligen, vilket jag lärt mig på vägen, så är sår icke välkommet vid en operation. De kräver även att man är infektionsfri om det nu så klart inte gäller liv eller död. Jag är naturligtvis väldigt glad över att ha ett datum men givetvis så infaller allt samtidigt. Idag var jag på besök hos plastik i Malmö och träffade mina två duktiga kirurgerna där. De hade planer för den fortsatta rekonstruktionen av min mun och hade tänkt sätta upp mig på operationsväntelista. Men då jag berättade om min förestående operation i Mölndal så ändrade de sig. De vill inte göra den före, läkningen kan bli alltför komplicerad då de inte riktigt vet hur de ska göra förrän de börjat operera. Det finns alltså ingen annan som har ett lika komplicerat nylle så de har inget att jämföra med, men någon måste ju ändå vara pionjär. Vi bestämde helt enkelt att jag ska höra av mig då jag börjar må lite bättre någon gång i oktober så vi kan göra en ny planering. Skönt dock att allt är på gång igen efter den slumrande sommaren.

Allt är verkligen på gång efter sommaren, idag har det inhandlats inte mer än tre par skor (inte till mig, jag är den som håller nere familjens skokonto) till David. Ett par till gympan, ett par till tennisen och ett par till fotbollen, han börjar bli stor den lille under paraplyerna. 

Monster

Under den senaste tiden har två barn blivit så rädda när de sett mig att de börjat gråta. I deras ögon ser jag så grotesk ut att panik utbryter i dem. De gömmer sina ögon så de inte ser och springer sedan undan. Det gör naturligtvis otroligt ont. Jag börjar dock fundera på vad det är som gör att barn reagerar så olika. Vissa tittar, vissa frågar, vissa ropar att ‘du har ju inga armar’, vissa berättar för sina föräldrar att ‘hon har ju inga ben’, men de flesta bryr sig inte. Allt detta kan jag tackla men jag kan inte tackla det faktum att barn blir rädda för mig. Varför blir de det? Min teori är att dessa barn troligtvis aldrig träffat människor som inte ser ut som alla andra och därför blir det en chock då de träffar någon som ser annorlunda ut. Därför tycker jag att det är så otroligt viktigt att barn redan i tidig ålder får veta hur världen ser ut och fungerar för alla är olika, världen är inte alltid god. Försöker föräldrar skydda sina barn så mycket att de blir helt chockade då de får uppleva något som inte är normen? Får man inte gå igenom svåra processer som barn och uppleva motstånd så blir det så mycket svårare att göra det som vuxen. Därför är jag så oerhört stolt över att vi aldrig dolt något för David. När jag var som sjukast så fick David veta det. Varför skulle han inte, mamma var ju inte hemma och han undrade så klart över det och och han fick även veta hur sjuk jag var. Det hade varit mycket svårare att förklara i efterhand då han väl skulle träffa mig. Vi försökte även att göra det onormala normalt för att inte skrämma honom. När jag i Linköping fått en ny track genom luftstrupen som stack ut genom halsen så berättade vi att det var ett halsband som hjälpte mamma att andas om det behövdes. Jaha, tyckte han för han blev så van vid det avvikande. David blir inte heller nu chockad då han ser någon som ser annorlunda för han är ju så van vid att mamma inte ser ut som andra och jag tror att detta ger honom styrka.

Idag stannade jag kvar i Davids nya förskoleklass då de hade samling för jag ville berätta för hans nya kompisar varför jag ser så konstig ut. De lyssnade intresserat, David blev väldigt lugn efteråt för nu slipper han alla frågor och ämnet blev avdramatiserat. Idag när jag hämtade honom så var det ingen av barnen som höjde ett ögonbryn då jag rullade in.

Ingen revansch i år

Varje sommar brukar vi ha turen att få familjen Eriksson från Stockholm på besök i stugan. I år var inget undantag förutom att deras äldsta dotter Wilma inte var med men annars kom Lenny och Lisa med barnen Ronja och Hanna, tillika Davids kusiner. De små kusinerna finner varandra alltid direkt och deras lekar tar vid där de avslutade dem senast. De följer varandra överallt och har så roligt.  David har längtat hela veckan så när de kom i torsdags så satt han på muren och väntade på dem och kom inrusande i stugan och skrek ”nu kommer de!”  Vi vuxna finner varandra ungefär lika fort, samtalsämnena tar vid där de avslutades förra gången. Första kvällen beställde vi bara pizza och sen åkte vårt gamla TP fram, detta spelade vi nu för fjärde gången och inför årets upplaga så ledde jag och Lisa med 2-1 så vi hade tänkt dryga ut vår ledning. Första kvällen var det lika när matchen fick avbrytas för läggning då klockan var 20 i 1 på natten. Fredagen spenderades med promenad och bad i poolen för de små. Dan och Lenny stod för matlagningen vilket inbegrep både äppelpajsbakning och grillning.  Efter allt hejdlöst ätande så fortsatte matchen och det var så jämnt men tyvärr förlorade damlaget i Tredenborg, inte damlaget i fotboll då för de vann ju. Förra året förlorade vi också så det är en negativ trend vi är inne i men nästa år återtar vi ledningen! Även denna kväll blev sen men vad gör väl det? Nu är det lördagkväll och tomt här på Tredenborgsslätten och regnet öser ner…

David förklarar

Idag när jag skulle hämta David på dagis så kom jag mitt i eftermiddagsfikan så jag fick vänta ute i kapprummet. Då inte alla barn är tillbaka från sitt sommarlov än så är avdelningarna sammanslagna varför David åt med några barn han inte kände. Dessa barn visste ju inte heller att David mamma ser lite annorlunda ut så från kapprummet hörde jag David förklara för dem. ”Min mamma fick en farlig bakterie så de var tvugna att ta bort mammas armar och ben”. Jaha, sa de andra barnen och sen pratade de om vad de skulle leka efter mellanmålet och jag var totalt ointressant. 

Annars har dagen varit väldigt busy idag. Klockan 9 var det dags för ny kortisonspruta i hakan hos plastik i Malmö. Tåg igen till Lund och blodprovstagning på sjukhuset. Detta gick lite annorlunda till då blodet valde att inte rinna in i röret utan åkte ut bredvid nålen så en rådig sjuksköterska fångade upp de svårfångna dropparna i ett litet kapillärrör. Efter detta så var det protesutprovning för benen på aktiv ortopedklinik. Min ortopedingenjör river snart sitt hår för mina ben är fortfarande alldeles för svullna. Han värmde ut och vi provade, fortfarande för trånga, han sänkte dem men de var fortfarande för trånga. Det är precis som om jag lokalt gått upp i vikt på just de korta benen. Vi får göra ett nytt försök nästa torsdag. Tydligen så är det vanligt att lårbensamputerade kvinnor binder mycket vatten i benen varför vanlig protesanvändning med hylsa är svårt.

Jobb igen…

Nu är semestern slut och nu jädrar ska det bli ordning på torpet! Aldrig är jag så motiverad över att leva hälsosamt samt att träna nästan varje dag som första dagen efter semestern. Dock var det inte så hög motivationsfaktor i morse då min assistent dök upp halv 7. Jag har inte varit i närheten av vakenhet under denna arla tid på fem veckor. Müslin intogs sömnigt, ska ju vara nyttig nu och sedan var det dags för jobb. Vi var inte så många där, ett flertal kollegor var fortfarande på semester men efter någon timme kändes det som om jag var igång igen. Det är dessutom oerhört livsbejakande att ha ett så fint arbete att gå till med så bra kollegor och så intressanta arbetsuppgifter. Igår gjorde vi dessutom en stor sats med bulgursallad och idag intogs denna nyttighet till lunch. Efter jobbet idag så tränade jag och nu sitter jag här nyduschad och känner mig som den hälsosammaste människan i världen. Ha, får väl se hur länge det håller i sig, efter 43 år har jag lärt känna mina svaga sidor…

W. Moberg

Sådär ja, då var det dags att ta itu med utvandrarsviten igen. Ungefär vart femte år känner jag ett sug efter att läsa denna serie igen. En vana jag började med under gymnasiet vilket innebär att jag måste ha läst dessa böcker ungefär fem gånger. Filmerna har jag sett ännu fler gånger och musikalen har jag lyssnat på oändliga gånger. Handlingen kan jag alltså. Men det är inte det det handlar om, det är den otroliga historien om att i desperation våga bryta upp och starta något du inte har en aning om vart det ska leda. Lite så känns parallellen med min rehabilitering, just nu står verkligen allt helt stilla, det är sommar, det är semester, inget händer. Nästa vecka är det nya tag, jobb igen, träning igen och en förhoppning om nya skeenden med min rehabilitering. Då behövs onekligen god litteratur och det finns ingen bättre, i mina ögon, än Wilhelm Mobergs ord för att ta mig igenom hösten. 

En vecka i Tredenborg

Förra söndagen kom Dan tillbaka från sin tennisproffsturné i Tyskland och då åkte jag och David till Lund för att möta upp honom. David flög i Dans famn och efterfrågade sin nya stora bil med massor med små bilar på. Efter lite tvättning och besök hos Gåskolan så drog vi upp till Sölvesborg på tisdagen igen för lite ledighet. Då våra grannar Maria och Andreas var där med sin dotter Isabelle så försvann David direkt genom grogghålet i häcken för att uppvakta lilla fröken. Även vi vuxna bjöds in, jag på rosé och Dan på bira. Då de precis skulle grilla och hade kött över så hämtade vi lite potatissallad och där blev vi sittande. Barnen var överlyckliga över detta samkväm  då föräldrarna sannerligen inte snålade med glassen och kul var det. Vi passade även på att ta en klassisk bild över hela spektaklet  japp, så går det spontant till i Tredenborg.  Lite senare dök även Lena och Anders upp så det blev en sen kväll. Men vi följde bara traditionen, en tradition som startades av mina, Marias och Lenas föräldrar någon gång på 70-talet, att ha spontanfest med grannarna en ljuvlig julikväll.

Dagen därpå var det betydligt lugnare, bara Isabelle och David orkade hålla tempot uppe men David passade på att hoppa lite i hoppborgen som fanns nere på campingen och som ut som en gigantisk ko.  När man är barn är det väldigt enkelt att skaffa kompisar på stranden bara genom att någon har en konstig leksak med sig. Man ställer sig bara och tittar på och vips så blir man skjutsad av sin nya bekantskap i hans båt. 

I lördags kom så Karin, Tomas, Wilmer och Lisa och hälsade på oss. Det började dock med ett ösregn men så fort det blev uppehåll så blev det ett besök i viken och det är ju tur att Karin och Tomas inte är några badkrukor så David kunde få sällskap i plaskandet.  Vi satt sen på altanen och fikade på en äppelpaj och då jag och Tomas blir kollegor till hösten så pratade vi faktiskt lite jobb. De lämnade oss sen framåt eftermiddagen efter att ha bestämt att Dan och Wilmer, som båda är Arsenalfans ska enas om en match i höst så vi kan ses då. Karin och jag la in önskemål om att detta ska ske en lördag så vi kan sitta i köket och dricka vin. Efter att de åkt så tänkte vi ta det lite lugnt men helt plötsligt dök Davids kusin Johan upp bakom häcken i sällskap med kompis och flickvän. Det vara bara att plocka fram spelen och förvandla altanen till en spelhåla, David är så förtjust i sin kusin och släppte inte honom på hela kvällen.  Idag lämnade vi Sölvesborg för lite tvätt och träning men imorgon drar vi upp igen innan nästa veckas allvar med jobb och dagis.