Monster

Under den senaste tiden har två barn blivit så rädda när de sett mig att de börjat gråta. I deras ögon ser jag så grotesk ut att panik utbryter i dem. De gömmer sina ögon så de inte ser och springer sedan undan. Det gör naturligtvis otroligt ont. Jag börjar dock fundera på vad det är som gör att barn reagerar så olika. Vissa tittar, vissa frågar, vissa ropar att ‘du har ju inga armar’, vissa berättar för sina föräldrar att ‘hon har ju inga ben’, men de flesta bryr sig inte. Allt detta kan jag tackla men jag kan inte tackla det faktum att barn blir rädda för mig. Varför blir de det? Min teori är att dessa barn troligtvis aldrig träffat människor som inte ser ut som alla andra och därför blir det en chock då de träffar någon som ser annorlunda ut. Därför tycker jag att det är så otroligt viktigt att barn redan i tidig ålder får veta hur världen ser ut och fungerar för alla är olika, världen är inte alltid god. Försöker föräldrar skydda sina barn så mycket att de blir helt chockade då de får uppleva något som inte är normen? Får man inte gå igenom svåra processer som barn och uppleva motstånd så blir det så mycket svårare att göra det som vuxen. Därför är jag så oerhört stolt över att vi aldrig dolt något för David. När jag var som sjukast så fick David veta det. Varför skulle han inte, mamma var ju inte hemma och han undrade så klart över det och och han fick även veta hur sjuk jag var. Det hade varit mycket svårare att förklara i efterhand då han väl skulle träffa mig. Vi försökte även att göra det onormala normalt för att inte skrämma honom. När jag i Linköping fått en ny track genom luftstrupen som stack ut genom halsen så berättade vi att det var ett halsband som hjälpte mamma att andas om det behövdes. Jaha, tyckte han för han blev så van vid det avvikande. David blir inte heller nu chockad då han ser någon som ser annorlunda för han är ju så van vid att mamma inte ser ut som andra och jag tror att detta ger honom styrka.

Idag stannade jag kvar i Davids nya förskoleklass då de hade samling för jag ville berätta för hans nya kompisar varför jag ser så konstig ut. De lyssnade intresserat, David blev väldigt lugn efteråt för nu slipper han alla frågor och ämnet blev avdramatiserat. Idag när jag hämtade honom så var det ingen av barnen som höjde ett ögonbryn då jag rullade in.

Annonser