Struligt

Denna vecka har jag bytt dagar så jag är ledig idag men ska jobba imorgon. Anledningen var den hett efterlängtade tiden på Plastik i Malmö klockan 9.50 idag, inte lätt att få en tid då det är två läkare som ska titta. Ganska försenade så tog de emot mig, inte lätt när två läkare har mottagning samtidigt för om en blir försenad så faller hela tidsschemat. Men det gjorde inget, de undersökte och kände på min ärriga hud runt munnen och beslöt sig för en operation av underläppen efter sommaren, goda nyheter alltså. När vi sedan begav oss därifrån så berättade min assistent att hon fått en notis att tågtrafiken stod still mellan Malmö och Lund. Med taskiga farhågor begav vi oss till Triangelns station men ett tåg som skulle till Lund dök upp direkt och jag kunde köra på med min tunga elrullstol. Halvvägs till centralen berättar de i högtalaren att det blir slutstation då det finns en nedriven kontaktledning mellan Malmö och Lund och vi hänvisades till ersättningsbussar. Men hur kommer man på med en elrullstol på en ersättningsbuss? Direkt upp till Skånetrafiken som hade kö men när jag kom fram och berättade mitt ärende så var personen där hur hjälpsam som helst. Hon ringde färdtjänst och bokade en bil, kruxet var att bilen inte skulle gå förrän en timme senare, dvs halv 1. Lite jobbigt då jag skulle klippa mig kvart i 2, i Lund och erfarenheten har lärt mig att färdtjänst aldrig är i tid. Men det var den, till och med tio minuter för tidig så jag hann hem, äta lunch och byta till den smidigare manuella rullstolen. Till frisören kom jag prick kvart i 2, i tid men jag hade inte hunnit göra hälften av det jag tänkt mig på min lediga dag. Men jag blev i alla fall klippt.

Annonser

Med benen på jobbet

För första gången på över tre år så kom jag inte benlös till jobbet. En viktig del i tillvänjningen av att ha protesben är att ha dem på en längre stund. På jobbet sitter jag i flera timmar i streck framför datorn så det var ju ett gyllene tillfälle. Jag hade med benstöd som monterades på och benen sattes på men benen nådde inte riktigt ända ned så de blev liksom dinglandes i luften. Efter en stund så kändes detta så vi fick lägga en pärm under fötterna och då fungerade det mycket bättre.  Tyvärr kom nog pärmen fram lite väl sent för nu känner jag av en begynnande osseo-hangover men jag satt i alla fall med benen på i fyra timmar.

Adjö Orup (för denna gång)

Så var vårens rehabperiod på Orup slut och som vanligt har jag blivit förstklassigt behandlad. Träningen med proteser har gått framåt men vi har nog kommit dit vi kan just nu med tanke på att titanskruvarna måste läka fast mer innan vi kan ta nästa steg. Jag har tränat belastning med korta och långa proteser, balansen med dem båda, uppresning och sittande igen med långa proteser, gångträning med hjälp av gåbord. Vad gäller gångträningen så har jag gått ungefär 20-30 meter då jag avlastat med ett gåbord men sen har det gjort för ont och jag har fått vila. Efter en dag med intensiv träning så brukar den beryktade ossehang-overn infinna sig på kvällen. En hang-over som en väldigt liten och snäv skara nyopererade och amputerade känner till till skillnad från den mer vanligare hang-overn som ibland kan infinna sig på söndagar. Till hösten då det gått ytterligare några månader så kommer jag eventuellt att skrivas in på Orup igen för en ny rehabperiod och då är nog skruvarna mer inläkta så det inte gör så ont att gå.

Stughelgen har också inletts och jag och David har hunnit besöka vårt smultronställe två helger i rad då Dan fått vara hemma för att jobba. David har också hunnit med att bada två helger i rad och det är inte klokt vad det är gott med grillat och rosé igen så här i början av säsongen! Tycker jag alltså, inte David. 

Botoxad och Davids vårbukett

Nu har jag kommit in i botoxträsket men inte på grund av fåfänga. Efter alla operationer så har balansen i kroppen rubbats varför jag blir så varm i hårbotten. Varma dagar ser jag ständigt nyduschad ut så innan jul träffade jag en hudläkare som lovade att kalla mig lagom till då värmen kommer. Det är tydligen idag. Han hade plockat fram ett antal botoxsprutor vars ämne ska stoppa svettningarna och sa att jag kommer att få ungefär 100 stick. Han började i pannan och vid 80 stick slutade jag räkna och då hade han inte nått hårbotten än. Det blev nog cirka 500 stick och det gjorde irriterande ont och det blödde i pannan men inte i hårbotten, tur det för i så fall hade mitt hår blivit helt rosa. Själva besöket tog 10 minuter så han var snabb. Efter det var jag uppe på sjukhuset och tog ett blodprov och den proffsiga sjuksköterskan lyckades få ut blod direkt så mina sjukbesök idag var över på en halvtimme och jag hade kalkylerat hela förmiddagen till detta. Underbart att helt plötsligt ha tid över. Denna tid kunde vi då använda till att gå med David till lekplatsen och på vägen hem plockade han denna fina vårbukett:   Nu är det snart kväll och jag har en oerhört stel men inte rynkig botoxpanna.

Orupsträning

Idag, på lillebrors födelsedag så var det återigen träning på Orup. Taxin kom i vanlig ordning vid 8 och sedan bar det iväg mot skogarna utanför Höör. Jag började med egenträning vilket bland annat innebär träning på studsmatta och sen var det balansträning med de korta proteserna. Jag testade även att ta mig upp från magläge genom att krypa bakåt på armbågarna och framåt med benen och det gick för helt plötsligt var jag uppe i halvstående. För att träna med att bara ha de långa proteserna på så används de vid olika tillfällen, till exempel för att chilla  med benen i en konstig vinkel eller på arbetsterapin. För att maxa träningen så kör jag även med armproteserna och för att få in själva användandet så gör jag något praktiskt som att väva.  Att just väva är kanske inget jag saknar så väldigt mycket att göra men att använda händerna i något som ger resultat innebär att jag känner en större nytta av dem. Resultatet skulle dock få vem som helst att gråta.

Efter lunch skulle vi testa Orups inhyrda nya hjälpmedel, en andago, tror jag det hette. Jag fick på mig något skärpliknande, i storlek small vill jag tillägga fast medium hade nog varit bättre, måste jag erkänna. Jag reste mig upp och fick en sele mellan benen och hängdes sen liksom upp och sen skulle jag gå. Syftet var att tyngden från benen skulle försvinna så det inte skulle göra så ont men det kändes mest som om jag svepte över golvet. Det såg dessutom rätt roligt ut.  Vi var dock rörande överens om att fortsättningsvis ska jag lära mig att gå på det mer traditionella sättet.