Mitt i allt, gaddarna

Bara för att stomin lagts ned så slutar ju inte de andra läkarna att arbeta med sitt. Mitt i min inläggning på kirurgen så hade jag en för längesedan bokad tid till specialisttandläkaren här i Malmö, det vara bara att ta en kort permission och rulla 500 meter till min norske specialisttandläkare Björn. Jag fick börja med att förklara att mitt skumma och lätt förvirrade uppförande berodde på morfin samt att jag inte stulit Region Skånes vackra t-shirts utan allt berodde på underliggande inskrivning. Meningen var att han idag skulle dra ut de fyra nedersta tänderna som ändå inte sitter fast, slipa hörntänderna och sätta in privisoriska tänder. Han drog dock öronen åt sig något då jag berättade om mina blodförtunnande sprutor Klexane, blödningsrisken är ju betydligt högre då. Han valde att ändra i sina planer genom att bedöva underkäken och bara slipa hörntänderna till två hajliknande kreationer. För att inte få omvärlden att tro att jag förvandlats till en vampyr så satte han dit nya plasttänder. Innan jag lämnade dem så fick jag tre nya tider i maj och innan dess skulle han hinna prata med min koaguleringsläkare som jag träffar imorgon. Han ska nämligen sätta in rätt blodförtunnande medicin så jag slipper sprutorna. Jag är nu tillbaka på kirurgen 9 med en mage som inte verkar förstå vilken effekt katrinplommonjuice egentligen ska ha på kroppen…

Kirurgen 9; hämmad hemgång

Jag har nu varit inskriven på kirurgen i fem nätter och än syns ingen ljusning i hemgångstunneln. Anledningen är framförallt två, magen måste komma bättre igång och smärtorna måste minska. Den första anledningen jobbar jag på via katrinplommonjuice och kaffe, än så länge ger det mest magknip men det är inte så konstigt att det tar tid med tanke på att den nedre delen av tarmen inte varit igång på ett år och 8 månader. Hoppas på lite utgifter idag. Att få bukt med smärtan blir nog lite krångligare. Varje morgon och kväll får jag långtidsverkande morfin som visst tar bort smärtan tillfälligtvis men gör mig trött, svettig och oerhört trögfattad. Då smärtan ibland går igenom ändå så får jag även intravenös medicinering. I lördags kände jag mig riktigt sjuk på kvällen, mådde illa av magens igångkommande, hade även mycket ont i magen samt huvud, hade även en rätt hög puls och var trött och yr. Under natten sov jag sen i nio timmar och mådde lite bättre. Smärtan är ju som sagt kvar, varje gång jag sätter mig upp så känns det som en kniv som förs allt längre in i ett öppet sår varför smärtstillande är behövligt. Problemet är att det är svårt att fungera ute i samhället med alla mediciner i kroppen. Har fortfarande inte sett en hel morgonnyhetssändning då jag somnar mitt i. Men även det här kommer att gå över, mantrat är: få igång magen, lära mig hantera smärtan. Som tur är så kommer ju mina killar regelbundet och hälsar på. Dan dök upp i lördags efter att ha kört genom hela Europa så det var en lycklig kille som flög sin pappa om halsen på sjukhuset. Just nu väntar jag på lunch och ser fram emot ett nytt besök i eftermiddag!

Kirurgen 9; dagen efter

Operationen igår gick bra, kom åter upp på avdelningen efter uppvak 21.00. Även om jag hade väldigt ont under uppvaket så överskuggades smärtan av glädjen över att stomin var borta. Kirurgerna hade inte behövt snitta upp buken utan klarade sig med det lilla hålet i magen vilket jag är oerhört glad över. Väl uppe på avdelningen så blev det de sedvanliga samtalen, till Dan i Italien, föräldrarna som passar David (som till min stora besvikelse hade somnat) samt sms till Jörgen. Till natten fick jag sen en sömntablett men vaknade varannan timme av smärtor så nattsköterskan fick komma in med intravenös morfin i parti och minut så jag kunde somna om. Jag vaknade sen på riktigt vid halv 8 och fick en macka men orkade bara halva men kaffet rann enkelt ner. Efter det blev jag erbjuden en dusch vilket jag tackade ja till, att det kan vara så skönt att duscha! Speciellt efter tre duschar med Descutan dagen innan. Min duscherska la sen om såret på magen och det såg riktigt fint ut. Efter det kom min doktor som var ute på sin rond. Han var mycket nöjd med operationen och jag fick veta att jag troligtvis måste stanna till måndag men han ville hålla utskrivningsdatumet flytande då det kan uppstå komplikationer. Det kunde också bli tidigare om magen ville samarbeta.

Efter den kulinariska inkokta laxen som serverades till lunch så dök David upp med sin mormor och morfar. Davids mamma hade lite dåligt samvete då påskägget inhandlades då båda hans föräldrar skulle vara på vift under påsken varför han fick ett jätteägg när han kom som innehöll godis och leksaker. Ägget hann knappt öppnas innan Jörgen, Sofia, Irma och Aron dök upp.  Småkillarna hittade snart ett litet gym ute i korridoren så de kunde träna lite mellan varven på det trista sjukhuset där man inte får springa i korridoren.  Vi andra satt mest och pratade och efter att Jörgen med familj gått så kröp David upp till mamma i sängen så vi ringde upp pappa som var halvvägs genom Tyskland på väg hem. Om allt går bra så kan vi vänta hem Dan inom kort så det var en glad kille som sen lekte med sin discolampsficklampa. Mina smärtor i magen tilltog ju längre eftermiddagen gick och det drog i magmuskulaturen så jag hann knappt krama David och föräldrarna hej då innan jag larmade sjuksköterskan. Nu har smärtan återigen dämpats med hjälp av det intravenösa morfinet, vilken tur att det finns.

En film om sepsis

Micke och Tina har under några helger varit hos mig och filmat. Tina och jag jobbade ihop för några år sen och Micke jobbar på SVT men har på sin fritid testat en ny filmteknik samtidigt som han vill sprida kunskapen om sepsis. Micke filmar i 360 grader så det ska gå att se hela rummet om man snurrar mobilen. Jag har sett den svenska filmen men förfäras över min röst, dock rätt stolt över den del av småländskan som sitter kvar. Den engelska är dubbad så där slipper ni höra min röst!

 

 

Kirurgen 9; dagen D

Skärtorsdagens förmiddag och jag ligger på sjätte våningen på kirurgavdelningen med utsikt mot Pildammsparken och lite längre bort i periferin skymtar Kronprinsen och Turning torso. Idag fastar jag och har även fått min tredje dusch med det bakteriedödande medlet Descutan så min hud är hyfsat lik gammalt pergament. Jag delar rum med en kvinna som gick igenom samma operation igår som jag ska göra idag. Min tur är att jag har fönsterplatsen men den njuter jag inte av då det är svårt att njuta av utsikter då man är otålig. Kirurgerna har precis varit inne och berättat om operationen. Om vi har tur räcker det med att via stomihålet sy ihop tarmen men går inte det måste ett stort snitt göras över buken och runt naveln. Jag har en mycket snygg ritning i tusch över magen så kirurgerna är beredda över var snittet ska läggas. Tog en bild på det men vill inte skrämma någon med en bild på min mage tryckt rätt upp i synen så här i påsktider. Det finns en värre risk, även om den är minimal och det är att det kan uppstå läckage där tarmarna sys ihop. Blir det så måste de operera igen och jag märker det genom hög feber och stora magsmärtor. För att vara säker på att inget läckage uppstår så lär jag ligga kvar under hela påsken. Har dock fått olika information om hur länge jag ska vara kvar beroende på vilken läkare jag pratat med men vi får väl först se hur operationen går innan någon kan säga något. Operationen är beräknad till i eftermiddag och det är sanslöst hur en förmiddag kan gå så här sakta. Men som vanligt tror jag inte den blir av förrän jag ligger på uppvak, kommer det in något akut så måste det ju självklart gå före och då får jag vackert vänta.

Kirurgen 9; dagen före

Nu är jag inlagd för imorgon smäller det! Stomin ska bort och den kommer inte att bli saknad. Dan är ju bortrest så morsan är stand-in så hon och David följde mig till sjukhuset i Malmö där jag infann mig 18.00. David är så van vid sjukhus så han kände sig som hemma och hoppade upp i sängen.  David beundrade sedan utsikten på sjätte våningen och såg ända till Italien där pappa är så han kunde till och med vinka till honom. De har nu lämnat så nu ska jag duscha, få en nål i port-a-cathen, dricka två näringsdrycker och sedan blir det god natt.

Cykelkungen

Dan är på en välförtjänt påskledighet vilket innefattar tennis och slalom, dock inte tillsammans. Jag och David blev kvar i Lund och för att inte svälta ihjäl helt under hans frånvaro så har vi värvat mormor. Vi kommer alltså att vara tre generationer under samma tak i en ungefärlig vecka. Vi undrar nog alla tre hur det ska gå? Idag har vi dock haft lite mer sällskap, morfar tittade ner för att fira sin födelsedag med pannkakor och kladdkaka, inte det heller tillsammans dock. För att späda på uppvaktningen så kom även Jörgen med familj tågledes från Malmö. Alla barnen hade ritat varsin teckning till sin morfar respektive farfar. Efter att ha krängt alla pannkakor så ville David testa sin ”nya” cykel. Nackdelen med att fylla år i november är att cykeln bara får beundras de första månaderna men inte användas. Men när han väl fick fart på den så gick det riktigt bra.  Fördelen med en mamma i elrullstol är att man kan köra i kapp så vi rullade/cyklade runt ett hus men David vann som vanligt. Efter vårt friluftsexperiment blev det fika och Aron terroriserade sedan sin faster med den värsta melodifestivallåten någonsin , ”bada nakna”, om och om och om igen. Nu sitter den som napalm på hjärnan…

Nedläggning

I morse bytte vi min stomi och nu börjar det bli riktigt otrevligt. Det svider och blöder och med tanke på vad det är som hamnar i de blödande såren så gör det att svedan blir värre och värre. Varför det har förvärrats beror på de blodförtunnande sprutorna jag tar två gånger om dagen. Jag hade tänkt diskutera detta med min läkare som skulle ringa idag på förmiddagen. Men, ett samtal från en kontaktsjuksköterska på kirurgen hann före. Hon undrade om jag har möjlighet att infinna mig för nedläggning av stomin på skärtorsdag. Om jag kan, sa jag, det finns inget jag prioriterar högre än det och leendet spred sig. Då jag pratar i högtalartelefon så fick min kollega höra allt om att tarmen kan krångla efteråt och jag behöver vara nära en toalett i början och en sjukskrivning i två veckor vore bra. Jag briefade min chef om att jag eventuellt behöver vara sjukskriven lite efteråt. Jag tänker dock hålla den så kort som möjligt då jag anser mig ha varit sjukskriven det jag ska i mitt liv. Nu börjat nedräkningen. Imorgon är sista torsdagen med stomi, på fredag är det sista fredagen med stomi och så vidare. Så oerhört mycket avskyr jag denna påse jag har på magen så likt ett barn som längtar till jul längtar jag efter denna operation. Måtte nu inget hända så den ställs in…

Lunchföreläsning

Idag har min karriär tagit en ny vändning, jag har nämligen blivit föreläsare, snarare testat. Min gamla elev, Johanna, från tiden som lärare på Sundsgymnasiet hörde av sig då hon hört talas om vad som hänt med mig då hon läser till sjukgymnast. Fel, fysioterapeut heter det nu för tiden. Hur som helst, hon undrade om jag ville komma och berätta om min rehabilitering samt träning då de kunde ha nytta av att höra en patients perspektiv om den del som kommer att bli central för deras framtida yrke. Naturligtvis ville jag det, problemet då vi hördes i höstas var att hitta ett passande datum. Efter några byten så blev det av idag. Många intresserade studenter satt och lyssnade på vad jag hade att säga och det var riktigt roligt.  Själva berättelsen tog en halvtimme och sedan fanns utrymme för frågor. Jag berättade vad som hänt och försökte ha själva rehabiliteringen som en röd tråd, framförallt alla kreativa lösningar som gjorts i samråd mellan mig och de sjukgymnaster jag haft, ofta är den enkla lösningen den bästa. Som tack för att jag kom fick jag en väldigt vacker bukett blommor. Måste även tillägga som avdankad gymnasielärare att det är stor skillnad att undervisa gymnasieelever och att föreläsa för studenter.

Vårsådd

Idag är det som bekant tisdag, för mig den första ”lediga” dagen, med det menat första dagen då jag varken jobbar eller ska till Orup. Jag är ju utskriven så nu blir det träning på egen hand. Det började med studsmatteträning i trekvart och sedan de vanliga situpsen. Jag har ju inte så mycket vikter att sätta på armar och ben så det blev inprovisering med en tung filt som motstånd, ganska enkel träning med andra ord. Proteserna brukar ge bra motstånd men högra benet är ännu för svullet efter blodproppen så de gick inte på än, detta innebar så klart att jag inte heller kunde gåträna idag. Träningen blev alltså lite stukad men då kan man ju istället cruisa en stund på stan innan David kunde hämtas. I vanlig ordning så kom jag för tidigt men då kunde vi ju så våra tomatkärnor som jag fick av en kollega i höstas. Assistent Sanna och David kastade sig över denna uppgift med hull och hår.  Som krukor användes Davids gamla legoadventskalendern där varje lucka i plast kunde bli en minikruka och som växthus använde vi plastfolie. Återvinning när den är som bäst. Om allt går som det ska kommer vi att njuta av Birgittas goda tomater i sommar. När vi ändå var i farten så slängde vi i några chilikärnor med men de lär jag få ha för mig själv då jag är den ende i familjen som gillar starkt (mat alltså).