Hönsgödsel i Stadsparken

När jag var student i Lund på slutet av 90-talet och det var Valborgsmässoafton, eller det mer vedertagna begreppet i Lund, siste april, så var Stadsparken inte det stora dragplåstret. Det var till idrottsplatsen man gick, ligger ett stenkast från vår nuvarande bostad. I alla fall om man var nationsaktiv och det var ju jag, i Hallands nation. Alla nationerna samlades i Lundagård efter tidig sillfrukost i de respektive nationernas källarlokaler, sällan var vi studenter uppe så tidigt som siste april. Efter Lundagård så gick vi gemensamt genom stan till idrottsplatsen och där var det tävlingar mellan nationerna. Själv var jag aktiv i damdragkampslaget. De flesta i vårt lag hade hämtats från nationen fotbollslag så vi intalade oss att vi hade väldigt starka ben och därför perfekta för dragkamp. Vi var oerhört seriösa, tränade i flera veckor innan, hade dubbskor för att få fäste och handbollsklister på händerna så vi inte tappade greppet, ingen fick heller dricka någon alkohol innan vi vann. För naturligtvis så vann vi och den lyckan kan nog bara jämföras med glädjen att vinna ett OS-guld. Och roligt hade vi, efter tävlingarna gick vi genom Lund upp till Helsingkronas nation där vi drack bubbel innan vi gick hem till Hallands för att piffa inför kvällens och nattens fest. Ingen ens nämnde Stadsparken. Men efter hand växte det fram en fest i parken som blev större och större för varje år. Numer så vallfärdar folk från grannkommunerna för att sitta på en filt i parken och dricka. Redan vid frukostbordet halv 7 ser man genom köksfönstret de tunnklädda studenterna med brassestol och klirrande kassar som går från stationen till Stadsparken. Men inte i år, i år är ingenting sig likt. Efter många om och men beslutade Lunds kommun att spärra av parken med stora staket. Men de litade inte riktigt på att Lunds studenter skulle lyda Folkhälsomyndigheten och här visar kommunen att de ändå har en hel del humor då de väljer att gödsla hela parken med ett ton hönsgödsel just idag. Dessutom så regnar det…

En jämförelse av två långfredagar

Det är bara ett år emellan men ändå så olika, jag har alltid gillat att jämföra dagar som på olika sätt varit händelserika och utmärkt sig antingen på ett bra eller dåligt sätt. Vad är det då för speciellt med en långfredag? När jag tänker efter så har just långfredagen ofta inneburit vissa landmärken i mitt liv. Oftast då inte av det profana slaget som det kanske borde. Långfredagen 2008 satt jag i en bil som slingrade sig igenom Jamaicas inland på väg från Ocho rios till Kingston. Långfredagen 2014 fick jag äntligen träffa David igen på Linköpings brännskadeintensiv efter att ha legat inlagd i två månader men var äntligen så pass frisk att ett möte var möjligt. Långfredagen 2019 deltog jag i tv 4 Nyhetsmorgon och vi fick några härliga dagar i ett vårvarmt Stockholm. Kunde inte låta bli att titta på årets upplaga av långfredagens Nyhetsmorgon där programledarna var desamma men istället för mig som gäst efter 11 så var det Lasse Granqvist som fick den äran, en ytterst värdig efterträdare😊. Men i år var vi inte i ett myllrande Stockholm, inte heller den planerade resan till Dans föräldrar blev av pga den världsomfattande pandemin. Så vad gjorde vi, jo, vi begav oss upp till stugan i Sölvesborg som legat i sin vintersömn sen september. Det är mycket jobb med att sommaröppna en stuga, ramper ska ut, sommarmöbler ut, vattnet ska sättas igång, löv räfsas och gräset klippas. Sen blir det ju väldigt kallt i en icke vinterbonad stuga i början av april så elementen fick gå på högvarv. Konsekvenserna på ett elsystem som är proportionerat för sommarvistelser blev för mycket. En propp gick och som stadsbor är vi inte världsbäst på det här med proppar men via hjälp av rådiga grannar så fick vi igång strömmen igen. Så istället för att belasta ett uttag så spred vi ut elementen men det gick en propp ändå. Då var det i och för sig ändå tid att lägga sig så toaletten lystes upp av en ficklampa och elementet flyttades ännu en gång och alla filtar letades fram så då blev det rätt bra i alla fall. Kallt men ganska mysigt. Vi behöll den sociala distanseringen, blev enbart en fika utomhus med grannarna. Tänk vilken skillnad på förra året, social trängsel i Stockholm mot social distansering i Sölvesborg. Alltså, ännu en långfredag att minnas, inte pga tropiskt klimat, tillfrisknande eller medieuppmärksamhet, snarare en läxa att för mycket belastning på ett gammalt elnät ger kyla och mörker…

Riskgruppsrädsla

Vid flera tillfällen har jag fått frågan om inte jag tillhör en riskgrupp gällande Coronaviruset. Då jag ofta glömmer att jag kanske inte ser ut som andra och glömmer vad jag faktiskt varit med om då mitt liv och min vardag är mitt nuvarande normaltillstånd så blev jag först förvånad och kanske lite förnärmad över frågan, varför skulle jag vara det, jag är väl som alla andra? Men efter att ha fått frågan tillräckligt många gånger så började jag inse att det är jag som är dum. Min kropp tog kanske mer stryk invändigt än vad jag trodde men samtidigt, jag mår ju bra, blir ju inte sjukare än andra och dessutom så träffade jag min läkare för tre veckor sen och hon sa inget. Men mycket har förändrats på tre veckor. Först i onsdags så kände jag att jag ändå måste kolla upp om jag är i en riskgrupp, kanske det gick upp ett ljus i samband med att dödstalen började öka, IVA- platserna sinade och larm om vårdpersonal som inte räcker till. Då jag själv har varit en IVA-patient så vet jag hur oerhört resurskrävande och kostnadskrävande den insatsen är. Ständigt övervakad och behandlad av minst två personer som alltid är på rummet. Då, i mars 2014, på BRIVA i Linköping hade jag lyxen att ha eget rum, så är det nog inte nu. Och är det något jag inte vill så är det att återigen bli en IVA-patient, i en medicinsk dimma där någon ständigt suger ut slem ur dina lungor tills du nästan kräks. I onsdags loggade jag alltså in på 1177 och ställde frågan till min vårdcentral. I torsdags plingade mobilen då ett meddelande dök upp från en sjuksköterska jag aldrig träffat som skrev att jag tillhörde en riskgrupp då jag är extra infektionskänslig. Infektionskänslig? Är jag? Hur ställdes den diagnosen och på vilka premisser? Jag ringde istället upp min vårdcentral och fick prata med en annan sjuksköterska som tittade igenom min journal och kunde där inte hitta något som styrkte den första sjuksköterskans bedömning, hon hittade dock en notering i min journal där det stod att jag skulle hellre söka en gång för mycket om jag blev sjuk. Var det kanske därför den första sjuksköterskan gjorde bedömningen att jag är extra känslig? Hon ville dock rådfråga min läkare för att sen återkoppla dagen därpå. Tankarna började mala, vad ska jag göra om jag är i en riskgrupp? För det första, jobba hemifrån, för det andra, ha en väldigt stor social distansering. Men de övriga i familjen, hur inskränks deras vardag om jag är i en riskgrupp? Googlade vilt men sansade mig sen och tänkte att jag får lösa det när jag får besked. Igår blev det faktiskt hemarbete då David vaknade med en mikroskopisk snuva och då får man inte gå till skolan så jag fick en försmak över hur hemarbeteslivet kunde bli, helt okej men ärligt talat så är jag hellre på jobbet. Fram på eftermiddagen så kom beskedet, jag är inte i någon riskgrupp, hurra, det tänkta karantärslivet suddades ut. Men jublet fastnade något i halsen då jag tänker på hur det ser ut där ute och frågan som maler i huvudet, tänk om Sveriges strategi med det öppna samhället baserat på rekommendationer inte håller, tänk om vi alla borde sitta i karantän? Ingen vill det, frihetskänslan är så stor men måste vi så måste vi. Framtiden får visa vad som är rätt eller fel men hur man än vänder och vrider i perspektiv på den här Coronatiden så kommer vi nog att inse att alla är förlorare.