Överbelastad vård

Jag ska försöka att skriva detta inlägg så neutralt jag kan men det jag fick se och vara med om under min drygt dygnslånga inläggning i Mölndal gjorde mig rädd kring hur vården mår och hur patientsäkerheten urholkats.

Tisdag morgon 3.45 kom taxin till Lund som skulle föra mig till Mölndal. Då hade jag tre dubbelduschar med descutan bakom mig varför min frisyr kunde jämföras med ett penntrolls vilda hårstil. Redan klockan 6 var jag på plats och fick vänta i det mysiga väntrummet på pre-op med tv 4 nyheter. Snart kom det två till morgonpigga personer som skulle opereras varför stämningen var allt annat än nervös. Klockan 7 fick jag hoppa över in en säng, fick operationskläder, hårnät och premedicinering och snart var jag inne på operationsbordet. Det sedvanliga pysslet påbörjades, nålar sattes, blodtrycksmanchett mätte blodtryck och små klisterlappar på bröstet mätte hjärtfrekvensen. Narkosläkaren satte även en nervblokad i varje ben för att minska smärtan på framsidan av låren. Sen sövdes jag och trots att jag barnsligt nog försöker hålla emot så vinner alltid narkosläkarens medicin. Klockan var då 8.

Klockan 12.45 väcks jag på uppvak och hade inte ont på framsidan av låren då nervblokaden skulle vara i 12-16 timmar. Däremot så hade jag ont på baksidan men den smärtan tog de proffsiga sjuksköterskorna bort via intravenös morfin. Hon berättade då också att jag hade blött kraftigt under operationen, över en liter. Hon höll därför koll på blodvärdet men det låg stabilt runt 120 varför inga blodtransfusioner behövdes. Vid 15 så tyckte hon att jag var så pass pigg och för tillfället smärtstillad varför jag borde få komma upp på avdelningen. Men avdelningen hade då inga platser utan vi fick vänta. En timme senare ringde hon igen och då kunde de inte hitta någon säng men de skulle höra av sig då de hittade en. Ytterligare en timme gick och då visade det sig att de glömt leta efter en säng varför en undersköterska på uppvak helt resolut gav sig ut på jakt efter en säng. Efter fem timmar på uppvak så kom jag upp på en helt kaotisk avdelning. Stressen bara lyste ur personalens ögon och jag fick höra att de var kraftigt underbemannade medan de hade maximalt med patienter. Alla nyopererade och vårdkrävande. Jag försökte att vara så lite krävande jag bara kunde men även de mest viktiga behoven glömde de bort. Jag kunde påminna och få den hjälp jag behöver även om jag fick vänta men alla kan inte det. Det är dock inte deras fel, deras arbetsmiljö var hemsk. Sekretessen var även den under all kritik, om den ens existerade. Vårdpersonalen pratade högt om sina patienter i korridoren så alla kunde höra om hur damen i sal 9 mådde, t.ex. Jag är inte så hemlig av mig men det här kändes inte alls bra. Tänker bara på hur noggranna vi är med sekretessen i mitt arbete. Men samtidigt så hann de inte prioritera patientsekretessen då de bara försökte att ge sina patienter en så dräglig tillvara som möjligt.

Under natten släppte nervblokaderna i benen varför jag fick mer och mer ont. Under förmiddagen så fick jag veta att jag måste på röntgen för något hade inte gått helt rätt till under operationen. Läkaren kom så in med röntgenplåtarna och berättade att de under operationen körde fast med borrarna då de skulle ta bort titanskruvarna vilket gjorde att de fick byta teknik. Resultatet blev en mindre spricka i vänster lårben men en större i höger ben.

Sprickan i mitt högra lårben

Om jag varit gående så hade jag inte kunnat gå men då jag sitter i rullstol så kan det läka ut av sig självt. Jag får dock inte få ett trauma mot benen, typ tryck, fall och absolut ingen studsmattehoppning innan jag varit hos dem på återbesök om tre månader. Om jag råkar ut för ett trauma så ska jag genast uppsöka akuten. Det stod dock fast att jag ändå skulle åka hem samma dag klockan 14. Jag bad då läkaren att inte snåla med smärtstillande då jag hade väldigt ont. Så fort man tar upp smärtstillande med en ortoped så får de något obekvämt uttryck i ögonen och de börjar genast att berätta om hur beroendeframkallande det är. Den amerikanska opioidkrisen lyfts alltid fram och hur illa konsekvenserna kan bli. De missar dock att berätta att läkare i USA skrev ut oxycontin med styrkorna 80 till 160 mg medan de i Sverige skriver ut medicin i styrkan 5 till 10 mg. Men han skulle skriva ut ändå vilket jag var tacksam över.

Taxiresan hem tog över 3,5 timmar då det snöade halva vägen men vi kom fram tack vare en duktig förare. Jag var då hemma igen efter 1,5 dagar på sjukhus men jag hade ont, så vansinnigt ont. Kände att jag var tvungen att spara på medicineringen då läkaren ändå skrivit ut minimalt med smärtstillande. När jag försökte ta mig upp från soffan till rullstol så gjorde det så ont så tårarna bara rann och Dan gjorde sitt allra bästa för att hjälpa mig upp. Till slut kom jag upp men var helt slut i kroppen. Det var väldigt nära ett smärtgenombrott vilket jag är livrädd för, förra gången jag fick det var på infektion i Malmö 2014 och enda sättet att då bryta smärtan var att läkaren fick söva mig. Nu klarade jag mig ändå ifrån det. Jag började då jämföra med hur det var då jag opererades i Mölndal förra gången 2019. Då fick jag absolut inte lämna sjukhuset innan smärtan var så pass hanterbar att den kunde gå att avhjälpa hemma, då handlade det om över en veckas inskrivning efter operation. Nu skrevs jag ut efter ett dygn med sprickor i skelettet. Då såg de också till att skriva ut så pass mycket medicin så det skulle räcka till. Under fredagen försökte jag nå kirurgerna på sjukhuset då jag kände att jag behövde rådgöra med dem kring hur jag ska göra för att hantera smärtan vid framförallt förflyttningar men jag fick aldrig något svar.

Då det gör ont vid förflyttningar så har jag ändå jobbat torsdag och fredag. Det har inte heller varit något problem vad gäller hur påverkad jag blir av smärtstillande då jag inte blir speciellt påverkad.

Det som skrämmer mig i det här vårdförloppet är att patientsäkerheten är så låg. Hade jag vetat att det var så ansträngt så hade jag kunnat vänta med min operation tills det förhoppningsvis lugnat ner sig. Det är också otäckt att det inte går att få tag på personalen på Mölndals sjukhus då det enbart går att kommunicera via mail. Det är också jobbigt att inte riktigt bli trodd på då jag berättar att jag har ont samt att jag tål mer än de flesta då jag medicinerats med morfin från och till i 10 år och jag har faktiskt inte blivit beroende än. Just nu så vill jag bara slippa att ha ont!

Besök på sjukhuset

Jag har inte skrivit sedan i juni. Inspirationen har inte riktigt funnits där och när den inte finns där så är det ingen mening att skriva något, men nu har jag något att skriva om. Först kör jag en kortfattad uppdatering innan det viktiga kommer. Det som hänt sen sist är en sommarsemester i stugan, började jobba i mitten av augusti, blev då hostig och förkyld vilket jag var i fem veckor. När träningen sen skulle tas upp igen så var det segt att komma igång. Jag har också varit hos specialisttandläkaren, remitterad från Plastik då de inte kan operera mer i mitt ansikte men kanske kan man göra något med tänderna så munnen kan stängas. Tandläkaren funderar på att göra min bro i överkäken lite plattare så överläppen lättare kan falla ner. Vid röntgen så upptäcktes att två tänder behövde rotfyllas. Den tanden jag skrev om i våras blev till slut rotfylld så det skulle väl bli en baggis att göra det igen, somnade till och med under behandlingen. Men det visade sig att det inte gick att borra igenom tanden uppifrån, den var för kompakt så det fick bli ett kirurgiskt ingrepp underifrån. Jag bedövades rejält och sen fick tandläkaren lyfta på tandköttet och dela lite på det, borra av roten och sen rotfylla underifrån. Hon sydde sen igen tandköttet. Detta skedde i tisdags. Nu blev sammanfattningen alldeles för lång men nu kommer det intressanta.

För ett par veckor sen ringde min plastikkirurg. Samma läkare som hade jouren natten den 18 februari 2014 när jag kom in akut. Han som räddade mitt liv. Varje gång jag träffar honom, eller kanske inte varje gång, så säger jag till honom att det var han som räddade mitt liv. Han skrattar alltid till lite som att, äsch, jag räddar ju ett par liv per dag. Men han är min hjälte. Nu ringde han inte för att få detta beröm, han berättade att det ligger en ungdom på sjukhuset i Malmö som drabbats på samma sätt som jag, fick en sepsis och fick amputera ben och armar. Var det okej om hans familj kontaktar mig. Jag sa självklart direkt. Hans mamma hörde av sig och igår var jag där på besök efter jobbet. Jag hade förväntat mig en sorgsen ung man som tyckte att livet var värdelöst utan armar och ben. Men så var det inte, jag möttes av en ung kille i bandage med otroligt livfulla ögon. En kille som med humor kunde berätta om vad han varit med om. Hans föräldrar satt med, helt fantastiska föräldrar som var med sin son hela vägen genom hans kamp. Vi började diskutera våra resor, visade sig att vi båda blev snabbt sjuka, han hade inte haft någon infektion innan som jag haft. Men tecknen var desamma, frossa, illamående, könselbortfall och och hög feber. Han liksom jag flögs till brännskadeintensiven i Linköping där vi båda amputerades och sedan tillfrisknade. Sen flögs vi igen ner till Malmö, jag efter tre månader och han efter åtta månader. Efter tre månader i Malmö så flyttades jag till Orup vilket han också ska. När hans sår läkt lite mer, precis som för mig. Våra historier stämde väldigt mycket överens. Vi pratade om hur vi fick besked att vi var amputerade, våra drömmar då vi låg i respirator, ledsna stunder, mediciner med mera. Det var så otroligt givande att prata med någon som går och har gått igenom samma som mig. Även om jag önskar att ingen ska drabbas som jag så är sepsis ett livsfarligt tillstånd som kan drabba vem som helst. Vi pratade i säkert en och en halvtimme, sen blev han trött, inte så konstigt, jag hade nog aldrig klarat av att prata så länge då jag var i samma tillstånd. Trots att det skiljer 32 år så spelar det ingen roll när man har något så världsomvälvande tillsammans. När jag gick så sa jag att jag är helt säker på att han fixar det här för det syns en sådan vilja, kraft och humor i hans ögon. Vi sa på återseende. Jag följer gärna hans resa, det finns nog en del träningstips och annat jag kan lära honom och jag är övertygad om att han kan lära mig en massa. Vill lägga till att jag har kollat med hans familj att jag får skriva om vårt möte.

Ett år sen

Sitter just nu under parasollet på trädäcket och gnäller lite över att det är varmt, börjar då tänka tillbaka över hur det var för ett år sen. Början på sommaren var densamma som i år. Traditionsenligt så träffas jag och mina närmsta vänner i stugan helgen före midsommar som den perfekta starten på sommaren. Då blir det bubbel, laxmackor, grill, skratt och öppenhjärtliga samtal om livet. Även i år hade vi vädret med oss

Jag och Hanna i diskussion med kvällssolen i ryggen.

Cilla och Karin

Karin och Anna grillar.

En vecka senare så kommer förstås midsommar och även i år firades den med familj, föräldrar och bror med familj, även i år var det fint väder.

Mor, far, brorsdotter och så jag

Lekarna är på väg att starta vid stugföreningens midsommarstång, alla tre kusinerna i vinnande laget, viktigt!

Dan klädd i virkad midsommarkrans

Småkusinerna i plurret

Så långt är alltså sommaren som förra året men nu hoppas jag att den här skiljer ut sig. Förra året så fick jag på söndagen efter midsommar åka ambulans till Karlshamn med 40,3 i feber som berodde på en uppblossande sepsis. Urinvägsinfektion i kombination med fastkilad njursten var inget kroppen ville ha. Efterföljden blev tre inläggningar med en operation på sjukhus, sammanlagt 15 nätter i sjukhussäng. En nefrostomi, efter det en jj-kateter som skavde så illa att jag fick akutinläggas då jag blödde för mycket. Återigen en nefrostomi. Så höll det på hela sommaren. Inte förrän i november var allt bra igen. I år finns inga tendenser att detta ska ske igen men jag är på min vakt! Vill inte uppleva en likadan sommar så var försiktiga med infektioner och hög feber, sök hellre hjälp en gång för mycket.

Sjukpensionär

När jag var väldigt sjuk 2014 och låg på infektion i Malmö men vi fått veta att jag ändå skulle överleva så ringde Dan upp en handikapporganisation. Han behövde få veta lite vad som kunde förväntas av livet för mig när jag sen skulle få en vardag utanför sjukhusets väggar. Det han fick veta av deras rådgivare var att det var lika bra att söka om 100 % sjukersättning, eller som det hette förr, sjukpensionär på heltid. Byt ut sjukpenningen så fort som möjligt mot sjukersättning. När Dan berättade det för mig, då 40 år så bestämde jag mig för att jag ska då aldrig bli någon sjukpensionär. Jag skulle minsann visa att jag skulle ta mig tillbaka. Bara tanken på att inte jobba var fullkomligt overklig för mig, jag ville ju, då skulle jag väl ändå hitta ett sätt att kunna jobba. Huvudet var ju fortfarande med och det är ju ändå det jag mest använder i mitt jobb. När jag så flyttades till Orup så gick mycket av tiden hos arbetsterapeuterna åt till att hitta sätt att kunna sköta mina arbetsuppgifter. Vid min första planering med min arbetsgivare och Försäkringskassan så bestämdes det att jag skulle börja arbetsträna åtta timmar i veckan. Egentligen ville jag börja jobba direkt då jag skrevs ut från sjukhuset i februari 2015 men då vi skulle flytta till Lund och sen skola in David på nytt dagis så gick jag motvilligt med på att börja arbetsträna i mars. Ganska snart gick jag upp till 10 timmars arbetsträning, eller 25 %. Efter någon månad så slutade jag arbetsträna och började jobba istället. Till sommaren så var jag sen uppe i 50 % och hade sjukpenning på resterande del. Där stannade jag sen i fem år och först den förste september 2020 gick jag upp till 75 %. Men mer än så kommer jag inte att hinna jobba. Jag skriver faktiskt hinna då jag måste lägga så mycket tid på rehabilitering, jag måste träna varje dag. Gör jag inte det så kommer jag inte att kunna jobba alls. Men hade dygnet haft fler timmar så hade jag nog kunnat jobba heltid men nu har det ju inte det. Jag kapitulerade alltså till slut och ansökte om sjukersättning på 25 % och nu har beslutet kommit . Från och med idag är jag sjukpensionär, men bara på 25 %. Är ändå ganska stolt över att ha gått från att vara helt utdömd till att ändå kunna prestera 75% i statens tjänst.

Käkknak och röda prickar

För ett par år sen så började jag märka att det knakade väldigt i käkarna och känslan av att käkarna skulle hoppa ur led infann sig. Speciellt en gång då jag var hemma själv och passade på att sjunga högt, får inte det för den yngre mannen i hushållet annars, antagligen inte för den äldre heller. När jag tog i ordentligt och därför öppnade munnen rejält så knakade det enormt. Det knakade annars också men inte så högt. Jag tog upp detta med min tandhygienist som skickade en remiss till specialisterna på Tandläkarhögskolan. På grund av en bekant pandemi så blev remissen liggande i ett par år. Men för ungefär en månad sen så fick jag audiens till Tandläkarhögskolan i Malmö, eller käftis som det också kallas. Den vänliga tandläkaren kände, undersökte, testade smärta och frågade. I en timme var jag där. Hon hörde dessa knak tydligt i båda käklederna och såg på tungan att mina tänder ständigt är i stängt läge, dvs det finns inget mellanrum mellan över- och underkäke, jag biter ihop. Det ska man bara göra då man äter eller sväljer. Hon upptäckte också att mina käkar är ständigt spända. Hon kunde inte ställa en klar diagnos men antog att käkleden är i ett tidigt läge med artros, men inte säkert då jag inte har ont. Jag fick i läxa några käkövningar och några röda prickar att sätta där jag ofta är för att påminna mig om att slappna av i käkleden, nu har jag en röd prick på jobbdatorn och en på ipaden 🔴. Igår ringde tandläkaren efter att jag övat i en månad. Jag tyckte att knaken blivit värre av övningarna varför rådet blev att skära ner på tränandet. Däremot så är de röda prickarna bättre än vad jag trodde, jag blir påmind av att slappna av. Det är annars inte mycket man kan göra, skadan är en konsekvens av att jag låg i respirator så länge 2014 där käkleden blev provocerad av alla intuberingar. Det jag kan göra är att stärka muskulaturen kring munnen med en munskärm som man sätter innanför läpparna och sen drar i. Sen måste jag öva på att slappna av i käkarna och inte vara så spänd.

På väg hem

Sitter nu på mitt enkelrum på Urologen strax efter läkarronden. Det jag lyssnade mest på var orden ”du skrivs ut idag”. Igår när jag låg i sängen och tittade på varenda repris tv 4 kunde uppbåda så kom känslan av att jag slösar bort sommaren här på sjukhusrummet men istället för att se det som självömkan så valde jag att se det som ett tecken på att jag är frisk. När jag låg på sjukhus hela sommaren 2014 så infann sig aldrig känslan av att jag slösade bort sommaren då jag var för sjuk för att vilja vara med i sommarens härlighet. Men idag släpps jag fri, fast sjukvården väljer att säga att jag skrivs ut. Innan jag har Urologen i ryggen så ska det till en massa pyssel. Recept ska skrivas, läkaren ska kolla upp vart jag kan lämna urinprov en vecka före operation, assistenten ska komma och covidtestas innan vi får lära oss hur man byter påse på nefrostomin och hur den töms, omläggning och påsar ska packas men sen åker jag hem. Första stopp får bli Lund och byta till elrullstol och sen mot Kristianstad och hämta David som varit hos mormor och morfar då Dan efter många påtryckningar från mig kom iväg till sin tennisturnering i Tyskland. Sen åker vi till stugan och om det inte regnar ikväll så ska jag sitta på trädäcket och njuta av friheten.

Helg på Urologen

Besöker nu det tredje sjukhuset i den tredje staden och den tredje avdelningen sedan den här sjukhistorien påbörjades i söndags. Tanken var att jag skulle ha förflyttats från Lund till Malmö i onsdags men den platsen jag skulle ha fått gick plötsligt upp i rök. Så det fick bli ännu en natt på MAVA bredvid den gamle mannen som på torsdags förmiddag genomgick en fyra timmars mobil dialys, tackar gudarna att mina njurar började fungera igen efter förra sepsisen 2014. Så kommer nog vokabulären bli, sepsisen 2014 kontra sepsisen 2021. Förhoppningsvis så stannar det med sepsis ett och två, ungefär som att benämningen av världskrigen bör stanna vid två. Hur som helst, efter stora påtryckningar från läkare i Lund så poppade det plötsligt upp en plats på Urologen i Malmö. Efter några timmar kom en ambulans och hämtade mig. Sjuksköterskan som satt bredvid mig berättade att de precis varit på Stortorget och deltagit i en tyst minut för sin ihjälskjutne poliskollega i Göteborg. Jag rullades in i ett enkelrum med tv! För er som aldrig legat på sjukhus ska veta att det är som att bli uppgraderad till lyxsviten på Grand. Jag skrevs in och pratade länge med sjuksköterskan och la fram min önskan om att imorgon både bli av med njurstenen och katetern, eller nefstomi som det tydligen heter, då det kommer att bli mycket bekymmer med den då jag inte kommer att kunna tömma den själv vilket hon noterade i min journal. Igår förmiddag så kom läkaren, han tog snabbt ner mig på jorden, varken sten eller kateter kommer att tas bort nu. Anledningen är att han helt enkelt inte vågar, kroppen är fortfarande alldeles för infekterad även om infektionsvärdet sjunkit från cirka 300 i söndags till dagens 137 så måste det ner mer. Men han förstod min situation och lovade att både sten och kateter skulle bort så fort som möjligt. Han gick iväg en stund och kom sen tillbaka och hade då lyckats trycka in mig i kön så operationstid var bokad 21 juli med inläggning dagen innan. Efter hans förklaring så förlikade jag mig med tanken att ha nefstomin kvar i de veckor som återstår till operationen. Det blir ett massa tömmande från ena njuren men förhoppningsvis något färre toalettbesök från den andra njurens något mer naturliga produktion.
Efter all denna information så kändes det som om det fanns en rimlig plan. Jag pratade med min chef så de dagar jag skulle haft semester på lämnar jag tillbaka och tar ut dem igen till höstlovet. Dan och David var just då i stugan så jag guidade dem över telefon om hur de skulle få in den stora elrullstolen i bilen så jag kan åka i den när jag skrivs ut. Annars så blev det tv för hela slanten innan jag somnade med hjälp av en sömntablett vid halv 12. Vid 5 i morse kom sjuksköterskan och tog prover och vid ronden klockan 10 fick jag veta att infektionsvärdet gått ner till 75. De kommer idag att blanda intravenös antibiotika med antibiotika i tablettform för att imorgon fortsätta med enbart tabletterna. Svarar kroppen lika bra på det så får jag komma hem på måndag. Det känns verkligen som om allt går åt rätt håll nu men jag måste vara beredd på bakslag.

Ambulansfärd genom Blekingenatten

Jag som tänkt sammanfatta en av sommarens bästa månader med så mycket glädje och lycka men måste dessvärre avsluta den något sämre, från en sjukhussäng i Karlshamn. Men vi börjar med det bra… vid Davids skolavslutning så flyttade vi mer eller mindre upp till stugan. Dan var med på helgen men måste sen hem och jobba sina allra sista dagar som lärare. Förra helgen kom de bästa vännerna upp och även om det gått mer än ett år sen jag träffade vissa av dem sista så var det som om tiden stått still. Visst, vi blir alla 48 och 49 år i år men vad gör det när vi inuti inte åldrats en dag över 25.

Karin, Cilla, Anna och jag

Sittandes på bryggan som ser ut att vara en stalkerbild med en känd lundapolitiker i bakgrunden.

Mys under parasollet på trädäcket

Vännerna åkte hem på söndagen och fylld av energi kastade jag mig över måndagen jobb där jag skapade min alldeles egna arbetsplats på altanen, dagen då himlen öppnade sig…

Men ändå så mysigt, tänk att ha APT på altanen mitt i grönskan och med fågelkvitter, fin arbetsmiljö. På eftermiddagen så kom sen resten av familjen efter att de varit uppe i Askersund och äntligen kunde sommarvistelsen börja. Hantverkarna är i full gång med friggebod och trädäck så det händer grejer hela tiden.

Midsommarafton firades med släkten, eller min släkt i alla fall. Brorsan med familj kom och så även våra föräldrar så för första gången på knappt ett år var vi alla samlade. Vi satt så länge och pratade så sillunchen kom inte igång förrän 17.00, men vad gjorde det? Barnen var sen nere på ett kvällsdopp och sen satt vi uppe tills det blev för kallt. Midsommardagen var en fin dag och vi lunchade vid den lilla Tredenborgsrestaurangen och avslutade med minigolf och glass innan Malmögästerna åkte söderut igen.

I tisdags började jag att få de första känningarna av en urinvägsinfektion, då jag haft det så många gånger så vet jag vad det är som är på gång. Vårdcentralen tycker dock att man ska vänta några dagar innan man söker vård och sen var ju allt stängt mellan fredag till söndag. Men planen var att ringa vårdcentralen måndag morgon. Men natten mellan lördag och söndag så hände något. Jag fick upp och kissa var tredje timme och det luktade ruttna ägg och sved som om det var taggtråd jag producerat. Vi gick upp runt 9 och jag var bara trött så jag sov hela eftermiddagen. Våra grannar Emma och Peter undrade om vi ville gå ner till restaurangen och äta middag med dem och Lena och Anders men jag orkade inte och Dan skulle hem över natten. Jag försökte äta lite men det smakade inte. Dan frågade flera gånger om han inte skulle stanna men jag tyckte att läget var under kontroll. Han åkte halv 7 och jag la mig i soffan och tittade på gamla repriser av ”Svenska hjärtan” och David spelade på sitt loft. Strax efter 19 så började jag frysa och David hjälpte mig med två Alvedon. Frossan blev dock värre och värre så David hämtade filt, sen överkast och även täcke. Ändå frös jag så vid 21 ringde jag Dan och sa att det är lite för likt symptomen från 2014, han hade precis kommit igång till Lund men kastade sig i bilen norrut. Jag ringde 1177 som tyckte att jag skulle åka till akuten i Kristianstad men om jag skulle börja kräkas så skulle jag ringa 112. Det gick en halvtimme och snart kom de jobbiga illamåendekänningarna och vis av erfarenheten av nedkissade trosor så tänkte jag vara smart och sitta på toan och kräkas i en spann. Jag försökte få David att hämta en spann men han blev helt ifrån sig och sprang ut. Återstod bara golvet. Men vår duktiga unge sprang in till grannarna så snart kom Emma och Lena och deras män tog hand om David medan Emma ringde en ambulans som kom inom en halvtimme. Febern låg då på 40,3 och jag svettades så det rann av mig. Dan kom då också så först fick han ta lite fakta om vad som hände med mig och sen fick han springa över till David som satt med männen och tittade på fotboll. Halv 11 lämnade ambulansen Tredenborg med vidare färd mot Karlshamn då de misstänkte en sepsis. I blåljus åkte vi genom Blekingenatten och vid 23 var jag på plats på akutavdelningen och fick träffa läkare. Han frågade först om jag varit i kontakt med någon med deltavirus men trodde jag inte. Alla möjliga prov togs, covid, blod och urin och då det konstaterades att jag inte hade Covid så fick jag komma in på ett eget rum och då var klockan halv 2 och jag hade fått massor av antibiotika. En kateter sattes och sen somnade jag på en sömntablett efter att jag mailat chefen och smsat assistenten. Vid ronden i förmiddags konstaterades att det var en sepsis som orsakats av en kraftig urinvägsinfektion, precis som jag trodde och tänkte att nu blir nog allt lugnt. Men efter lungröntgen vid lunch fick jag en febertopp till och jag fick Alvedon och bäddades ner med fyra landstingsfiltar och efter några ynkliga timmar så väntar jag nu på transport till Lund då jag bor där så nu får Dan och David åka dit så får vi se när jag skrivs ut. Ännu en anledning att skrota regionerna. Som sagt, ett sämre avslut på juni men sammantaget en fantastik månad.

Hönsgödsel i Stadsparken

När jag var student i Lund på slutet av 90-talet och det var Valborgsmässoafton, eller det mer vedertagna begreppet i Lund, siste april, så var Stadsparken inte det stora dragplåstret. Det var till idrottsplatsen man gick, ligger ett stenkast från vår nuvarande bostad. I alla fall om man var nationsaktiv och det var ju jag, i Hallands nation. Alla nationerna samlades i Lundagård efter tidig sillfrukost i de respektive nationernas källarlokaler, sällan var vi studenter uppe så tidigt som siste april. Efter Lundagård så gick vi gemensamt genom stan till idrottsplatsen och där var det tävlingar mellan nationerna. Själv var jag aktiv i damdragkampslaget. De flesta i vårt lag hade hämtats från nationen fotbollslag så vi intalade oss att vi hade väldigt starka ben och därför perfekta för dragkamp. Vi var oerhört seriösa, tränade i flera veckor innan, hade dubbskor för att få fäste och handbollsklister på händerna så vi inte tappade greppet, ingen fick heller dricka någon alkohol innan vi vann. För naturligtvis så vann vi och den lyckan kan nog bara jämföras med glädjen att vinna ett OS-guld. Och roligt hade vi, efter tävlingarna gick vi genom Lund upp till Helsingkronas nation där vi drack bubbel innan vi gick hem till Hallands för att piffa inför kvällens och nattens fest. Ingen ens nämnde Stadsparken. Men efter hand växte det fram en fest i parken som blev större och större för varje år. Numer så vallfärdar folk från grannkommunerna för att sitta på en filt i parken och dricka. Redan vid frukostbordet halv 7 ser man genom köksfönstret de tunnklädda studenterna med brassestol och klirrande kassar som går från stationen till Stadsparken. Men inte i år, i år är ingenting sig likt. Efter många om och men beslutade Lunds kommun att spärra av parken med stora staket. Men de litade inte riktigt på att Lunds studenter skulle lyda Folkhälsomyndigheten och här visar kommunen att de ändå har en hel del humor då de väljer att gödsla hela parken med ett ton hönsgödsel just idag. Dessutom så regnar det…

Riskgruppsrädsla

Vid flera tillfällen har jag fått frågan om inte jag tillhör en riskgrupp gällande Coronaviruset. Då jag ofta glömmer att jag kanske inte ser ut som andra och glömmer vad jag faktiskt varit med om då mitt liv och min vardag är mitt nuvarande normaltillstånd så blev jag först förvånad och kanske lite förnärmad över frågan, varför skulle jag vara det, jag är väl som alla andra? Men efter att ha fått frågan tillräckligt många gånger så började jag inse att det är jag som är dum. Min kropp tog kanske mer stryk invändigt än vad jag trodde men samtidigt, jag mår ju bra, blir ju inte sjukare än andra och dessutom så träffade jag min läkare för tre veckor sen och hon sa inget. Men mycket har förändrats på tre veckor. Först i onsdags så kände jag att jag ändå måste kolla upp om jag är i en riskgrupp, kanske det gick upp ett ljus i samband med att dödstalen började öka, IVA- platserna sinade och larm om vårdpersonal som inte räcker till. Då jag själv har varit en IVA-patient så vet jag hur oerhört resurskrävande och kostnadskrävande den insatsen är. Ständigt övervakad och behandlad av minst två personer som alltid är på rummet. Då, i mars 2014, på BRIVA i Linköping hade jag lyxen att ha eget rum, så är det nog inte nu. Och är det något jag inte vill så är det att återigen bli en IVA-patient, i en medicinsk dimma där någon ständigt suger ut slem ur dina lungor tills du nästan kräks. I onsdags loggade jag alltså in på 1177 och ställde frågan till min vårdcentral. I torsdags plingade mobilen då ett meddelande dök upp från en sjuksköterska jag aldrig träffat som skrev att jag tillhörde en riskgrupp då jag är extra infektionskänslig. Infektionskänslig? Är jag? Hur ställdes den diagnosen och på vilka premisser? Jag ringde istället upp min vårdcentral och fick prata med en annan sjuksköterska som tittade igenom min journal och kunde där inte hitta något som styrkte den första sjuksköterskans bedömning, hon hittade dock en notering i min journal där det stod att jag skulle hellre söka en gång för mycket om jag blev sjuk. Var det kanske därför den första sjuksköterskan gjorde bedömningen att jag är extra känslig? Hon ville dock rådfråga min läkare för att sen återkoppla dagen därpå. Tankarna började mala, vad ska jag göra om jag är i en riskgrupp? För det första, jobba hemifrån, för det andra, ha en väldigt stor social distansering. Men de övriga i familjen, hur inskränks deras vardag om jag är i en riskgrupp? Googlade vilt men sansade mig sen och tänkte att jag får lösa det när jag får besked. Igår blev det faktiskt hemarbete då David vaknade med en mikroskopisk snuva och då får man inte gå till skolan så jag fick en försmak över hur hemarbeteslivet kunde bli, helt okej men ärligt talat så är jag hellre på jobbet. Fram på eftermiddagen så kom beskedet, jag är inte i någon riskgrupp, hurra, det tänkta karantärslivet suddades ut. Men jublet fastnade något i halsen då jag tänker på hur det ser ut där ute och frågan som maler i huvudet, tänk om Sveriges strategi med det öppna samhället baserat på rekommendationer inte håller, tänk om vi alla borde sitta i karantän? Ingen vill det, frihetskänslan är så stor men måste vi så måste vi. Framtiden får visa vad som är rätt eller fel men hur man än vänder och vrider i perspektiv på den här Coronatiden så kommer vi nog att inse att alla är förlorare.