Ett år sen

Sitter just nu under parasollet på trädäcket och gnäller lite över att det är varmt, börjar då tänka tillbaka över hur det var för ett år sen. Början på sommaren var densamma som i år. Traditionsenligt så träffas jag och mina närmsta vänner i stugan helgen före midsommar som den perfekta starten på sommaren. Då blir det bubbel, laxmackor, grill, skratt och öppenhjärtliga samtal om livet. Även i år hade vi vädret med oss

Jag och Hanna i diskussion med kvällssolen i ryggen.

Cilla och Karin

Karin och Anna grillar.

En vecka senare så kommer förstås midsommar och även i år firades den med familj, föräldrar och bror med familj, även i år var det fint väder.

Mor, far, brorsdotter och så jag

Lekarna är på väg att starta vid stugföreningens midsommarstång, alla tre kusinerna i vinnande laget, viktigt!

Dan klädd i virkad midsommarkrans

Småkusinerna i plurret

Så långt är alltså sommaren som förra året men nu hoppas jag att den här skiljer ut sig. Förra året så fick jag på söndagen efter midsommar åka ambulans till Karlshamn med 40,3 i feber som berodde på en uppblossande sepsis. Urinvägsinfektion i kombination med fastkilad njursten var inget kroppen ville ha. Efterföljden blev tre inläggningar med en operation på sjukhus, sammanlagt 15 nätter i sjukhussäng. En nefrostomi, efter det en jj-kateter som skavde så illa att jag fick akutinläggas då jag blödde för mycket. Återigen en nefrostomi. Så höll det på hela sommaren. Inte förrän i november var allt bra igen. I år finns inga tendenser att detta ska ske igen men jag är på min vakt! Vill inte uppleva en likadan sommar så var försiktiga med infektioner och hög feber, sök hellre hjälp en gång för mycket.

Studsmatta, kalas och bak

Fast inte i den ordningen egentligen men jag börjar med studsmattan. I morse hoppade jag studsmatta för första gången sen i slutet av juni. Anledningen att jag inte fick hoppa var allt trams kring njurar, nefrostomier och stenter men nu fick jag grönt ljus av läkaren. Till min förvåning orkade jag hela trettio minuter men minns hur det var då jag som tonåring började jogga, första gången gick det hur bra som helst för att sedan gå lite sämre. Men strunt samma, jag är i alla fall igång igen. När jag kan räkna med att vara i bra form så kan jag komma upp i femtio minuters hoppning så jag har en bit kvar. Studsmattan binder ihop oss med helgens kalas. David fyllde elva år förra helgen men då han hade ont i halsen då så fick vi skjuta på allt till denna helg istället. I fredags invaderades hemmet av fem festglada elvaåringar som åt korv, tårta, chips, godis och allt annat onyttigt. Clementinerna som låg i fruktskålen fick inte ens en blick. I söndags hade vi kalas med släkten men då tågtrafiken som vanligt är opålitlig så kunde inte Davids mormor och morfar komma på grund av signalfel utanför Vinslöv. Men kusinerna från Malmö kom. Då vi missade yngste kusinens kalas i somras så fick han vara med på tårtan . Denna tårta som jag tyckte mig kunna äta två bitar av då jag, som sagt, skulle börja hoppa studsmatta igen.
För att den rätta julfeelingen ska komma så skulle vi baka pepparkakor idag. Jag såg för mitt inre hur mysigt detta skulle bli med tända ljus och julmusik. Det började med att David glömde det stundande baket så jag fick ringa hem honom från fritids. När han sen kom hem så var han lite irriterad då han inte fick vara kvar på fritids och tyckte julmusiken var urusel. Men stämningen blev bättre och alla hjälpte till . Som vanligt så tar jag i för mycket så vi får nog leva på pepparkakor till sommaren , men vad gör det, jag har ju börjat hoppa studsmatta igen!

Ambulansfärd genom Blekingenatten

Jag som tänkt sammanfatta en av sommarens bästa månader med så mycket glädje och lycka men måste dessvärre avsluta den något sämre, från en sjukhussäng i Karlshamn. Men vi börjar med det bra… vid Davids skolavslutning så flyttade vi mer eller mindre upp till stugan. Dan var med på helgen men måste sen hem och jobba sina allra sista dagar som lärare. Förra helgen kom de bästa vännerna upp och även om det gått mer än ett år sen jag träffade vissa av dem sista så var det som om tiden stått still. Visst, vi blir alla 48 och 49 år i år men vad gör det när vi inuti inte åldrats en dag över 25.

Karin, Cilla, Anna och jag

Sittandes på bryggan som ser ut att vara en stalkerbild med en känd lundapolitiker i bakgrunden.

Mys under parasollet på trädäcket

Vännerna åkte hem på söndagen och fylld av energi kastade jag mig över måndagen jobb där jag skapade min alldeles egna arbetsplats på altanen, dagen då himlen öppnade sig…

Men ändå så mysigt, tänk att ha APT på altanen mitt i grönskan och med fågelkvitter, fin arbetsmiljö. På eftermiddagen så kom sen resten av familjen efter att de varit uppe i Askersund och äntligen kunde sommarvistelsen börja. Hantverkarna är i full gång med friggebod och trädäck så det händer grejer hela tiden.

Midsommarafton firades med släkten, eller min släkt i alla fall. Brorsan med familj kom och så även våra föräldrar så för första gången på knappt ett år var vi alla samlade. Vi satt så länge och pratade så sillunchen kom inte igång förrän 17.00, men vad gjorde det? Barnen var sen nere på ett kvällsdopp och sen satt vi uppe tills det blev för kallt. Midsommardagen var en fin dag och vi lunchade vid den lilla Tredenborgsrestaurangen och avslutade med minigolf och glass innan Malmögästerna åkte söderut igen.

I tisdags började jag att få de första känningarna av en urinvägsinfektion, då jag haft det så många gånger så vet jag vad det är som är på gång. Vårdcentralen tycker dock att man ska vänta några dagar innan man söker vård och sen var ju allt stängt mellan fredag till söndag. Men planen var att ringa vårdcentralen måndag morgon. Men natten mellan lördag och söndag så hände något. Jag fick upp och kissa var tredje timme och det luktade ruttna ägg och sved som om det var taggtråd jag producerat. Vi gick upp runt 9 och jag var bara trött så jag sov hela eftermiddagen. Våra grannar Emma och Peter undrade om vi ville gå ner till restaurangen och äta middag med dem och Lena och Anders men jag orkade inte och Dan skulle hem över natten. Jag försökte äta lite men det smakade inte. Dan frågade flera gånger om han inte skulle stanna men jag tyckte att läget var under kontroll. Han åkte halv 7 och jag la mig i soffan och tittade på gamla repriser av ”Svenska hjärtan” och David spelade på sitt loft. Strax efter 19 så började jag frysa och David hjälpte mig med två Alvedon. Frossan blev dock värre och värre så David hämtade filt, sen överkast och även täcke. Ändå frös jag så vid 21 ringde jag Dan och sa att det är lite för likt symptomen från 2014, han hade precis kommit igång till Lund men kastade sig i bilen norrut. Jag ringde 1177 som tyckte att jag skulle åka till akuten i Kristianstad men om jag skulle börja kräkas så skulle jag ringa 112. Det gick en halvtimme och snart kom de jobbiga illamåendekänningarna och vis av erfarenheten av nedkissade trosor så tänkte jag vara smart och sitta på toan och kräkas i en spann. Jag försökte få David att hämta en spann men han blev helt ifrån sig och sprang ut. Återstod bara golvet. Men vår duktiga unge sprang in till grannarna så snart kom Emma och Lena och deras män tog hand om David medan Emma ringde en ambulans som kom inom en halvtimme. Febern låg då på 40,3 och jag svettades så det rann av mig. Dan kom då också så först fick han ta lite fakta om vad som hände med mig och sen fick han springa över till David som satt med männen och tittade på fotboll. Halv 11 lämnade ambulansen Tredenborg med vidare färd mot Karlshamn då de misstänkte en sepsis. I blåljus åkte vi genom Blekingenatten och vid 23 var jag på plats på akutavdelningen och fick träffa läkare. Han frågade först om jag varit i kontakt med någon med deltavirus men trodde jag inte. Alla möjliga prov togs, covid, blod och urin och då det konstaterades att jag inte hade Covid så fick jag komma in på ett eget rum och då var klockan halv 2 och jag hade fått massor av antibiotika. En kateter sattes och sen somnade jag på en sömntablett efter att jag mailat chefen och smsat assistenten. Vid ronden i förmiddags konstaterades att det var en sepsis som orsakats av en kraftig urinvägsinfektion, precis som jag trodde och tänkte att nu blir nog allt lugnt. Men efter lungröntgen vid lunch fick jag en febertopp till och jag fick Alvedon och bäddades ner med fyra landstingsfiltar och efter några ynkliga timmar så väntar jag nu på transport till Lund då jag bor där så nu får Dan och David åka dit så får vi se när jag skrivs ut. Ännu en anledning att skrota regionerna. Som sagt, ett sämre avslut på juni men sammantaget en fantastik månad.

Corona = inte som man tänkt sig

Egentligen så har coronapandemin inte påverkat oss så mycket, eller jo, det har den nog ändå. Jag har snart jobbat hemifrån i ett år, Dan har periodvis jobbat hemma, vi har inte träffat varken vänner eller föräldrar på länge så visst har det påverkat. Men ingen i vår närhet har drabbats riktigt illa, fast så ska man ju inte säga för risken är att man jinxar det hela… Men nu har vi ju drabbats en del ändå, kan man säga. Tanken var att Dan skulle ha åkt upp till stugan i söndags och jobbat stenhårt med bygge av friggebod och trädäck tillsammans med vår lokala snickare. Imorgon skulle jag och David ha kommit upp så vi kunde fira lite påsk där mellan hammarslagen. Men hantverkaren blev sjuk, i just covid-19. Dan som stod nära honom och granskade ritningar förra helgen testade sig men det var som tur var negativt. Men utan hantverkaren som skulle kört in med grävmaskin via grannarnas trädgård och grävt och sedan lagt grunden så blir det inte heller någon friggebod och trädäck. Det påverkar även våra grannar som inte kan få fint i sin trädgård förrän vi grävt. Ringarna på vattnet blir större. Men inget kan göras förrän hantverkaren är frisk och i dessa tider så måste vi alla bara acceptera läget, vi behöver inte gilla läget men däremot acceptera det. Men vad blir då konsekvenserna, jo vi blir några veckor försenade och är det så farligt egentligen? Vi får tänka om, nu får vi mer tid till att hitta bra möbler, städa ur och möblera. Dessutom så ger det en tid att reflektera över hur nära den här sjukdomen är oss och att den är närvarande hela tiden, vart vi än är och den påminner oss om hur försiktiga vi alla måste vara. Dan kör upp nu istället upp själv imorgon med ett lass och sen åker vi upp någon dag senare i påsk och det är okej, även om det inte var så det var planerat.

Ändrade julplaner

Denna rubrik är ju inte ett dugg konstig i år då hela året är konstigt. Egentligen blir ju inget som man tänkt sig med i år stämmer denna tes ännu mer. När David föddes så bestämde vi att varannan jul skulle firas med min släkt och varannan med Dans släkt i Närke. Men det hann bara bli en jul med Dans sida innan jag blev sjuk och försvårade resandet norrut. Men när vi nu har vårt nya åkdon så skulle vi äntligen åka och hälsa på då jag inte varit hos svärföräldrarna sen 2013. I våras när bilen var ny så hade vi storstilade planer på en mellansvensk påsk. Men påskfirandet i Askersund fick ställas in pga den första Covidvågen. Tanken var att hela Dans släkt skulle stråla samman vid den lilla fina staden vid Vättern med så blev det inte. I oktober gjorde vi därför upp planer med Dans bror med familj i Stockholm men för att ingen skulle behöva köra hela vägen så bestämde vi att ses ungefär på halva vägen. Valet föll på Linköping, delvis för att vi skulle kunna hälsa på Dans vänner i Närke efter julfirandet och delvis för att Dans brors sambo har släkt i närheten. I oktober bokade vi således hotell och vi såg framemot en annorlunda jul med julbord på restaurang och julklappspel och mys i Linköping. Men så drog andra covidvågen in och ganska snart så stod det klart att det inte kan bli en jul i Linköping. Idag avbokades hotellet. Tanken på att bli sjuk i Linköping känns dessutom lite domedagsaktigt, jag har redan belastat intensivvården i den staden tillräckligt. Tre månader varav en och en halv månad i respirator räcker. Nej tack, vi tar vårt ansvar och stannar hemma i år.

Tvåsiffrig

För tio år sen blev jag och Dan föräldrar till den finaste i världen, vår lille David. Han ville till världen snabbt, överrumplade oss åtta dagar för tidigt . Jag hade tänkt jobba fram till en vecka före beräknad födsel för att hinna förbereda mig mentalt för den nye familjemedlemmen. Men jag fick istället sjukskriva mig sista arbetsdagen för då gick vattnet. Dagen därpå den 27:e november 2010 vräkte snön ner och värkarna blev värre och värre så vi kom in till Malmö KK 11.30. 12.44 såg David livets första ljus genom att födas med en kullerbytta och våra liv skulle aldrig bli desamma igen. Vår lille solstråle som räddade livet på mig då tankarna och drömmarna om honom fick mig att överleva den livsfarliga septiska chocken som jag drabbades av då David nästa precis fyllt tre. Men han fick behålla sin mamma och jag tog chansen att få vara med under min sons uppväxt. I fredags fyllde han 10 år. Detta firades med sång och chokladmuffins med ett ljus i på morgonen. På kvällen hade han bjudit in fyra kompisar på kalas. Vi var lite rädda för att det kanske inte var så bra med tanke på pandemin men då de träffas varje dag i skolan så tyckte vi ändå att det var okej. Efter att kompisarna gått hem så fick han en efterlängtad sparkcykel av oss. Dagen därpå var det tänkt att det skulle vara släktkalas och det blev det också men utan mina föräldrar. Med tanke på den skenande pandemin så fick de stanna hemma men Davids morbror tillika min bror kom med familj kom. Här sitter David med sin kusin redo att sätta tänderna i Pokémontårtan. Det blev en bra födelsedagshelg om än en anpassad sådan men vi gjorde så bra vi kunde av situationen. Huvudrollsinnehavaren är i alla fall mycket glad.

Coronaanpassar

Dystra tider nu, allt fler smittas och vi, svenska folket ombeds att stanna hemma. Just det, ombeds, då vi i Sverige inte har lagar som tillåter en total lock-down. Det kan därför te sig flummigt att det är tillåtet att sitta åtta personer runt ett bord på en restaurang men vi bör inte göra det hemma. Gym och köpcenter får vara öppna för regeringen har ingen laglig rätt att stänga, de kan bara vädja till oss att inte gå dit. Förvirringen blir då total och folk frågar sig vad vi får och inte får göra. Kanske måndagens pressträff skulle ha förklarat just det, det vill säga att våra starka och demokratiska lagar hindrar maktutövarna att stänga och istället vädja till oss att inte gå dit. Visst, de vädjade men det var ändå svårt för gemene man att helt förstå skillnaden. Men hur som haver, vi måste nu göra uppoffringar vad gäller allt i livet. Själv har jag inte varit på jobbet sen den förste oktober, varje vardag sitter jag vid köksbordet och jobbar, all träning sköts hemifrån, allt från studsmattehoppande till gåträning. Jag har inte heller belastat kollektivtrafiken sen den förste oktober. På tisdag så måste jag dock ta tåget till Malmö för ett besök hos tandhygienisten. Men det är kanske där jag ska tänka om, måste jag verkligen det? Övriga två i familjen beger sig dock troget iväg varje dag till sin skola respektive jobb. Vi också tänkt oss vara rätt mycket sociala i november med middagar med vänner två fredagar i rad. Men nu känns inte det rätt. Kommande fredags middag är inställd men föregående ställde vi inte in. Vi hade istället middag via FaceTime, ja, vi kanske inte åt tillsammans men vi drack vin tillsammans och pratade i timmar med vännerna i Glumslöv. Det gäller alltså att vara kreativ i dessa bistra tider och försöka hitta en lösning men inte kryphål.

Så otränad

Igår tog semestern slut och jobbet drog i gång igen. David fick lyxa med en extra sommarlovsdag och började inte fyran förräns idag, vår son är alltså en mellanstadieelev, hur gick det till? Skolstarten fick i alla fall firas med en glass i parken. I år har jag haft mycket semester, sammanlagt sju veckor och vi har hunnit med ganska mycket. Det mesta av tiden spenderades i sommarstugan. Dels för att Lund är en ovanlig stad då här inte finns något vatten och således blir alldeles för varm på sommaren och dels för att det är skönt att vara i stugan då vi är ute hela tiden och havet är nära. Jag är ju som bekant väldigt värmekänslig. När andra fryser så är jag varm. Juli passade egentligen mig ganska bra i år då det inte var någon varm och strålande månad. En vecka spenderade vi i Karlshamn då både Dan och David spelade i en tennisturnering så det gjorde inte så mycket att vädret inte var på topp. . Augusti gaskade upp sig vädermässigt och David badade i snitt tre timmar varje eftermiddag så då fick jag snällt sitta på bryggan och beskåda hans badglädje. Men så jag saknar att kunna bada i havet! Hade allt varit som innan 2014 så hade jag varit med på de långa baden så resten av familjen hade fått tjata på mig tills jag gick upp. Men det är bara att acceptera läget, alltså inte gilla läget, det är en helt annan sak. Men kvällarna har varit ljuvliga och ingen sommar har vi väl ätit ute så mycket som den här, givetvis med avstånd! Men det här lättsamma livet sätter sina spår. Ingen träning över huvudtaget på drygt tre veckor. Igår så var jag om inte motiverad utan snarare tvungen att köra igång. Före semestern klarade jag av att hoppa studsmatta i 50 minuter utan att bli så andfådd. Igår klarade jag 25 minuter och flåsade som en blåsbälg och varför får man sådan hosta då man är otränad? Idag var jag på det igen och målet var satt till 30 minuter men slutade på 27 och då klarade jag verkligen inte mer. Varje år är det samma visa och jag lovar mig själv att inte bli så otränad nästa år men blir det ändå. Men det är svårt när ljumma sommarkvällar med rosé och grillat lockar mer…

Livet under Corona

Det är inte mycket jag skrivit i min blogg den senaste tiden och troligtvis så härrör det sig från Coronan. Det har ju inte hänt så mycket som skulle vara av intresse att skriva om, allt är ju inställt. Under maj månad så skulle jag egentligen på återbesök på plastik efter operationen i december men det sköts på framtiden, varje torsdag skulle jag egentligen på gåskola men det har skjutits upp. Inte heller har vi något spännande socialt liv så allt går på sparlåga. Men livet fortsätter ju ändå och dagarna går men med något färre aktiviteter så vad gör jag då? Måndag, onsdag och fredag så jobbar jag, brukar jobba hemifrån måndagar och fredagar men onsdagar spenderas på jobbet. Vi har fördelen att kunna välja hur vi vill göra. En intressant reflektion som gjorts är att sjuktalen på jobbet minskat markant trots Coronan och folk mår i allmänhet bättre, troligtvis av att jobba hemifrån ibland, i varje fall på min arbetsplats. En positiv effekt av coronan som jag märkt är att jag får mer tid över, ingen pendlingsstress. Numer så tränar jag mer än före viruset, tiden räcker liksom längre. Nu ska dock ingen tro att jag tycker att Covid-19 är något bra, absolut inte, jag tycker det är jättetråkigt att inte få träffa mina föräldrar eller ha friheten att få göra vad jag vill. Men en sak vi börjat göra igen är att åka till stugan på helgerna. Än så länge är det bara David och jag då Dan behöver helgerna till att jobba. Men vi har det så bra i stugan, förra helgen så inledde David badsäsongen med ett dopp från nya bryggan. Kallt var det förstås men nu är badpremiären avklarad. Den här helgen då det var så fint väder så ville inte David bada då många fler badade, men att bada i varmt och fint väder är ju faktiskt lite för amatörer. Vi åker numer upp till stugan i vår nya bil, slipper vänta och trängas på tåg men jag kör inte. Inte än, måste träna mer men det har jag inte hunnit. Bara för att jag har oceaner av tid så betyder det inte att den som ska följa med har det (läs Dan). Så det får vänta.

Hönsgödsel i Stadsparken

När jag var student i Lund på slutet av 90-talet och det var Valborgsmässoafton, eller det mer vedertagna begreppet i Lund, siste april, så var Stadsparken inte det stora dragplåstret. Det var till idrottsplatsen man gick, ligger ett stenkast från vår nuvarande bostad. I alla fall om man var nationsaktiv och det var ju jag, i Hallands nation. Alla nationerna samlades i Lundagård efter tidig sillfrukost i de respektive nationernas källarlokaler, sällan var vi studenter uppe så tidigt som siste april. Efter Lundagård så gick vi gemensamt genom stan till idrottsplatsen och där var det tävlingar mellan nationerna. Själv var jag aktiv i damdragkampslaget. De flesta i vårt lag hade hämtats från nationen fotbollslag så vi intalade oss att vi hade väldigt starka ben och därför perfekta för dragkamp. Vi var oerhört seriösa, tränade i flera veckor innan, hade dubbskor för att få fäste och handbollsklister på händerna så vi inte tappade greppet, ingen fick heller dricka någon alkohol innan vi vann. För naturligtvis så vann vi och den lyckan kan nog bara jämföras med glädjen att vinna ett OS-guld. Och roligt hade vi, efter tävlingarna gick vi genom Lund upp till Helsingkronas nation där vi drack bubbel innan vi gick hem till Hallands för att piffa inför kvällens och nattens fest. Ingen ens nämnde Stadsparken. Men efter hand växte det fram en fest i parken som blev större och större för varje år. Numer så vallfärdar folk från grannkommunerna för att sitta på en filt i parken och dricka. Redan vid frukostbordet halv 7 ser man genom köksfönstret de tunnklädda studenterna med brassestol och klirrande kassar som går från stationen till Stadsparken. Men inte i år, i år är ingenting sig likt. Efter många om och men beslutade Lunds kommun att spärra av parken med stora staket. Men de litade inte riktigt på att Lunds studenter skulle lyda Folkhälsomyndigheten och här visar kommunen att de ändå har en hel del humor då de väljer att gödsla hela parken med ett ton hönsgödsel just idag. Dessutom så regnar det…