För byråkratiskt?

Jag gillar inte ordet kränkning, tycker det används alldeles för vidlyftigt. Idag kände jag dock nästan för att använda det. En handläggare från kommunen ringde, kunde för det första knappt svara på någon av mina frågor utan hänvisade mig vidare. När jag antydde att det vore bra om hon hade svar på vissa frågor så menade hon att hon inte kan hålla reda på alla femtielva svar. Tänkte på hur mycket det skiljer på hennes och mitt arbete som handläggare. Jag kan inte ringa någon av mina kunder och vara lika vag i mina svar. Det som i alla fall fick mig att flyga i taket och be om ett samtal med hennes chef var då hon sa att hon ville ha in ett intyg om min funktionsnedsättnings varaktighet…

Annonser

Ny styling

imageMin frisör och vän Pushpa kom idag med Malin och hälsade på mig på Orup. Vi fikade och pratade om livet och allt som hänt oss sen vi sågs sist på Karins bröllop och vi har alla varit med om vår beskärda del. Pushpa plockade fram saxen då hon tyckte att jag så för ”risig” ut, för att använda hennes uttryck. Hon passade även på att färga ögonbryn och fransar då de annars är osynliga. Malin var hennes assistent. Då de precis skulle gå så kom Malin på att hon hade med sig gamla skolkataloger från högstadiet, vi får spara dem till nästa gång.

Vad som hänt… Malmö

Den 13:e maj anlände jag till infektionsavdelningen 2 på Malmö sjukhus. Avdelningen ligger över akuten i det nybyggda runda huset och jag fick ett grönt rum som var oerhört modernt samt ett intensivvårdsrum. Jag träffade undersköterskan Markus som hade exakt samma humor som jag. På bilden är sjuksköterskan Christina inne hos mig vilket hon så ofta var. Första natten var det vak, vilket kändes väldigt märkligt men detta släppte de på sen. image Det finns så många att ta upp som kom att hjälpa mig, alla underbara undersköterskorna Mia, Gordana, Åsa, Rasmus, Boel, Hoda, Teresa, Frederica för att nämna några men de var så många fler. Varje morgon då jag vaknade så ringde jag på larmet och en av alla dessa undersköterskor kom in och hjälpte mig med alla mina morgonbestyr som att mata mig med frukost, borsta mina tänder och allmänt fixa så jag hade det bra.

En sak som var bra med att vara i Malmö var att jag kunde få besök av Dan och David varje dag, en sak som var dålig med att vara i Malmö var att då de kom efter dagis och så var David trött och hungrig och de kunde bara stanna en kort stund. image David vågade efter ett tag krypa upp till mig och sitta en liten stund men sen var det bäst att sätta sig hos pappa igen. Efter att han vågat krypa upp till mig så levde jag länge på det. Det kändes underbart de gånger han  närmade sig mig men varken jag eller Dan forcerade honom utan lät det komma helt i hans egen takt. Men vad jag saknade att få känna hans mjuka kind mot min!

En stor akilleshäl var min rygg som fått ge så mycket hud då den enligt osthyvelstekniken fick transplanteras till lår och överarmar och ville inte läka. Jag badades under sedering, dvs en lättare sövning, och ett nytt omläggsmaterial användes men detta var inte bra, många sår gick upp och smärtan blev därefter. En kväll när jag skulle läggas och de vände mig om så gjorde det så ont och undersköterskan visste inte vad hon skulle göra utan hon gick. Antagligen blev det något fel i kommunikationen då det var skifte av personal. Jag låg på sidan och grät i över en timme då nattpersonalen kom in och då de upptäckte min smärta så fick jag morfin så jag sen kunde somna. Läkarna konfererade sen och vid nästa bad så bytte de sen till samma material de använt i Linköping och det blev något bättre. Detta material skapade inte samma friktion mot huden. Ryggen ville dock inte läka på hela sommaren så de testade att ryggen skulle lufta så jag skulle antingen sitta i sängen med ryggen bar eller ligga på sidan utan något på. Tyvärr var jag i så dålig kondition så det var för jobbigt att sitta rakt upp och jag slarvade med att ligga på sidan utan halvlåg i sängen vilket inte gjorde läkningen bättre. Den härlige överläkaren Sven blev frustrerad över den långsamma läkningen och sa till mig: ”se till att läk nu för fasiken”. Vi hade den jargongen och jag gillade att han vågade skämta mitt i allt. Plastik var ofta och tittade på min rygg då jag badade och kom med förslaget att såren skulle smörjas med terracortil som var en salva med kortison och antibiotika och läkningen kom igån något. Smärtan avtog allt eftersom men det var många bakslag då såren gick upp och började blöda igen. Jag förstod att det såriga området på ryggen var enormt då min far tittade på det och utbrast: ” vad de har skändat dig, gräbba”.

I början av juni fick jag mitt första besök utanför familjen och det var så klart Karin som kom. Hon fick vänta en stund på mig då jag var tvungen att sövas för en smärtsam undersökning och sen fick jag ligga på uppvak ett tag. Jag kom tillbaka på rummet och helt plötsligt stod Karin i dörren och grät och vi kramades och hon satte sig på sängkanten och hade med en massa kort på vår historik. Vi skrattade och pratade precis som vanligt. Vi satt satt sen ute på avdelningens balkong som låg ut mot Södervärn med all trafik men vi tyckte att det kändes som om vi var utomlands. Det var varmt och hon var så sommarfin och jag satt i landstingströja och inlindade armar och ben. Vi pratade om allt som hänt och fick veta om den fina grupp hon skapat för alla om mig på Facebook. Snart kom Pushpa och Malin på besök och Pushpa hade med saxen och försökte få lite styr på min mohikanfrisyr och sen kom Anna, Hanna och Cilla och jag fick så fina presenter. Samtalen flöt på precis som förr och om inte ännu mer innerliga. Lina tittade förbi en lunch med så mycket blommor och presenter så personalen lät henne slippa gå genom slussen och en förmiddag kom kloka Frida och hälsade på mig. Även Eva kom och berättade om allt som hänt under våren och senare kom även Nina. Christina tittade förbi och jag fick fin choklad. När jag fyllde 41 år så kom Karin, Anna, Lina, Hanna och Cilla med tårta och vi satt ute och pratade om allt, inte bara min sjukdom och jag kände mig så priviligerad som har så fina vänner!

imageFödelsedagen firades så klart även med familjen. Morsan tog denna bild, först ville jag inte att hon skulle ta den, men så här såg jag ut då. Håret borta ovan öron och nacke, sned liten mun, track och totalt orörlig. Idag är jag glad över att hon tog bilden så jag kan se hur allt går framåt. Hon hade med sig tårta och jag lyckades få i mig en liten bit i alla fall men huvudsaken var ju att de var där.

Midsommar på sjukhus är ingen hit, det förstår ju vem som helst men denna midsommar var hemsk. Mina föräldrar skulle ha David hos min bror så han kunde ha lite roligt med sina kusiner och Dan skulle vara hos mig. När kvällen kom så kände jag mig inte i balans och jag saknade David så Dan hämtade honom. Under tiden skulle en valhänt undersköterska borsta mina tänder men fastnade med tandborsten i tänderna och hon fick knappt ut den och smärtan var enorm. Jag grät och sa att hon aldrig skulle få borsta mina tänder igen och då svarar hon att hon minsann aldrig kommer att borsta dem igen. Jag hörde sen hur hon sprang ut i korridoren och berättade för alla hur hemsk jag var så allt blev kaos. Jag grät så jag skakade och en annan undersköterska störtade in och tog hand om mig och tröstade mig och lyckades borsta tänderna på mig. Jag försökte sen hålla mig när Dan och David kom för jag ville inte skrämma honom. David hade haft en fin midsommar med sina kusiner i alla fall. När de sen gått så grät jag igen och pratade med sjuksköterskan som skulle se till att jag inte skulle behöva träffa undersköterskan som jag inte gick så bra ihop med. Kan tillägga att hon inte kom in till mig mer men varje gång jag mötte henne i korridoren så hälsade hon inte. Dagen därpå sov jag till 20 över 11 så allt kändes fel och Dan och David kom då och jag mådde inte bra, allt kändes bara negativt. De åkte sen och tårarna bara sprutade, tankar jag vägrat tänka innan dök upp; vargör hade detta hänt mig, varför mig, vad kunde jag ha gjort annorlunda. De fina undersköterskorna satt hos mig, klappade mig på pannan, berättade hur fantastisk jag var men inget hjälpte. Jag grät så jourläkaren till slut fick komma då armar och ben började kasta sig av och an i ångest och han fick ge mig riktigt starka ångestdämpande mediciner innan jag somnade i ren utmattning. Läkaren hade sagt att detta kunde hålla på i flera dagar och jag fruktade det värsta. Nästa dag kom Dan och David igen och sakta men sakta men säkert började glädjen att komma tillbaka. Jag var dock ganska skakad över hur starka känslorna av ångest är och jag kände en oerhörd empati för de människor som dagligen kämpar med detta. Fysiska funktionsnedsättningar känns ganska enkelt jämfört med hur psykiska funktionsnedsättningar måste kännas.

När jag blev sjuk fick jag kateter. Denna började nu krångla och det sved ibland som om det kom urin vid sedan av slangen trots att det inte ska gå. Smärtan kom och gick men förvärrades stadigt. En dag när morsan var och hälsade på så satte det igång. Jag bara skrek av smärta och morfinet pumpades in men det hjälpte inte. Morsan grät ikapp med mig och till slut beslutade läkaren att söva mig för att bryta smärtan och det fungerade. Dan kom sen i morsans ställe och som sen sov hos oss för det finns ingen som kan få mig att känna mig så lugn som Dan. Någon natt senare satte den smärtan igång igen och den fina sjuksköterskan Laila kom in en gång i timmen då jag larmade med smärtstillande. Strax härefter så drogs katetern och jag fick kissa på bäcken men allt fungerade som det skulle efter fyra månader.

Mitt i sommaren så körde Dan upp David till sin farmor och farfar i Närke. Jag fick rapporter om hur roligt han hade då han fick vara ute och i farbror Connys pool och jag var så glad för hans skull efter all tid han tillbringat på sjukhus. Dan åkte till Tyskland för att spela tennis och få vila upp sig. Mitt i allt detta förlorade jag mitt enkelrum och fick dela med en man som låg i respirator, mellan oss fanns ett lakan. På min sida av rummet var det mörkt och inga fönster. Min mamma kom med luktärter hon plockat i stugan och de var så fina och tårkanalerna öppnade sig igen och hon satt hos mig och tröstade mig och jag hickade fram hur viktig hon är för mig och att jag var ledsen att jag henne och farsan så oroliga när jag var sjuk. Jörgen kom också ofta denna VM-finalhelg då tyskarna besegrade Argentina och jag gladdes åt Dan som ju var i Tyskland. Efter tre mörka nätter bredvid mannen i respirator så konstaterade läkaren att mina sår på ryggen blivit värre och flyttade mig omedelbart tillbaka till mitt gamla rum. Han sa att fysiskt och psykiskt välbefinnande går hand i hand. Jag sa inget till Dan då hur ledsen jag var och hur mycket jag saknade dem men jag ville inte förstöra deras semestrar. image

Jag fick genomgå två operationer inom åtta dagar i juli. Min mun hade minskat så mycket så en plastikkirurg var villig att göra denna operation trots att den inte läkt klart. Jag kunde inte äta längre utan föredrog soppor som kunde sprutas in i munnen men så kunde jag inte ha det, tyckte Magnus utan utförde denna operation. Trots all smärta när jag vaknade så var jag så lycklig över att min mun var större och undersköterskan Mia förklarade att innan såg man bara tre tänder men nu såg man hur många som helst! Nästa operation var inte lika rolig. Då jag var som sjukast så upptäcktes en fistel som kommit av min förlossningsskada tre och ett halvt år tidigare. Kirurgen Antoni förklarade att han inte kan operera detta om jag inte har stomi på magen så tarmen las upp. Jag hade väldigt ont efter och jag kände att jag var inte pigg nog för två operationer så tätt. Sen kändes det inte bra att ha stomi heller.

Tankarna hos sjukhuspersonalen gick i rehabiliteringens tecken. Varje dag kom antingen Linda eller Katarina in och körde sjukgymnastik med mig och detta såg jag så fram emot. Personal från Orup kom och hälsade på mig vid sex tillfällen och det enda som hindrade mig från att åka dit var att såren på ryggen var så stora så jag skulle inte kunna ta till mig all träning. Jag kände mig själv i väldigt dåligt skick och mitt humör gick upp och ner.

Lyckan var stor när Dan och David var tillbaka från sina semestrar, de hann även med en tur till Legoland med kusinerna från Stockholm. David och kusin Hanna: imageDavid började närma sig mig och vid några tillfällen kröp han upp i sängen och satte sig jämte mig och han kramade min arm varje gång och det var ”mammakramen”. Jag var helt okej med detta, han skulle få göra allt i sin egen takt.

Jag förstod att det var en fantastisk sommar ute men jag stängde alla dörrar så luftkonditioneringen gick på högvarv och såg på ”Mad men” istället på DVD. Jag började känna mig klar med att vara intensivvårdspatient och den 7:e augusti så förflyttades jag till Orup.

”Allt är bra nu…”

David har ända sedan den dag han föddes varit pappas pojke och under min snart ettåriga frånvaro blivit ännu mer pappig. Ibland känns det som om han blir svartsjuk då jag är hemma och tar uppmärksamheten från hans pappa. Som jag skrivit innan så har han uttyckt att han är arg på mig för att jag inte har armar och ben och jag tycker det är bra. Han har rätt att vara arg, rent ut skitförbannad för att hans mamma är annorlunda och inte kan göra saker som andras mammor kan, som att klättra i träd till exempel. Dan säger att han ibland har vaknat på natten och sagt att han är rädd för att pappa ska försvinna och idag hade han sagt att pappa får inte dödas. Många tankar far så klart runt hos honom men både Dan och jag vill att han ska få veta vad som händer, vi vill inte dölja något av det som skett. När vi spelar låten ”hela huset” med Maggio och Hellström så stannar han alltid upp när strofenimage”allt är bra nu” ljuder. Vi sätter oss då hos honom och säger att allt är bra nu.

Vad som hänt… Linköping

Jag började mer och mer förstå vad som hänt, det var nära att jag inte överlevt… Dan och min mamma, eller morsan som jag kallar henne, alternerade sina vistelser hos mig. Då Dan var hos mig så passade mina föräldrar David. Men vad jag saknade honom, de gånger jag grät så var det för att jag inte kan vara den mamma för honom som jag vill. Skärtorsdagen kom och då hade vi bestämt att Dan skulle komma med David, de kom och David gömde sig bak sin pappa och bara tittade på mig. Det var inte konstigt, för hur såg jag ut? Jag hade tappat håret, halva näsan borta, likaså läppar, stora sår i ansiktet, sondslang genom näsan, inga armar och ben och det som var kvar var lindat samt kateter. imageGanska så långt från den mamma han kände sen innan. Vi försökte göra allt så normalt som möjligt och personalen var mycket behjälplig. Vi åt tillsammans, jag blev matad, vi gick på utflykter på sjukhuset, fikade, lekte och var på deras hotellrum som låg på,samma våning där jag låg. David hittade en liten sparkmotorcykel som han rullade genom korridorerna och ingen tyckte att han störde. imageHan ville inte vara nära mig men han kramade till slut min arm. Det var underbart att ha dem båda hos mig. De kom sen varje helg och en gång när de åkte hem så bara brast allt och jag grät hela dagen och det gjorde personalen också.

Min träning påbörjades av sjukgymnaster och den sköttes i sängen men jag kunde knappt röra mig utan hjälp. Armarna gick inte att höja, jag kunde inte vända mig i sängen och när jag skulle sitta upp i sängen så bara föll jag. De var dock så uppmuntrande och sa att jag var duktig. En undersköterska och en sjuksköterska jobbade tillsammans och var hos mig nästan hela dagen, de väckte mig, tvättade mig och lyfte över mig i rullstolen via en lift så de kunde ge mig frukost. Där började kaloriräkningen, jag skulle få i mig 15 poäng, eller 1500 kalorier varje dag annars fick jag mat i sonden. Efter det var det antingen träning eller omläggning och sen vilade jag och åt lunch. Då jag nästan alltid hade besök så var de hos mig hela dagen och kvällen.Det finns bara gott att säga om personalen, de klarade allt.

Mina sår fick ofta läggas om och då sövdes jag lite lätt så jag inte skulle känna hur ont det gjorde och samtidigt badades jag. En gång vaknade jag då de la om ryggen och det gjorde så fruktansvärt ont så jag bad om mer smärtstillande men fick inget och sen satt sjuksköterskan hos mig och grät i kapp med mig. En gång klarade jag att få bort alla bandage vaken men då gjorde själva luftningen så vansinnigt ont så jag bara skrek. Jag hade sen oerhörd ångest inför alla bad så en gång gav de mig ångeststillande medel. Jag fick övertid väldigt stora mängder morfin för smärtan var så stor och jag hade ett plåster som hela tiden alstrade morfin.

Min mun krympte allt mer ju stramare ärret blev och jag hade ingen fri luftväg och detta oroade läkarna. De vågade inte låta mig resa så och sjukhuset i Malmö krävde att något skulle göras innan jag fick komma dit. Det bestämdes att en track skulle sättas in med lokalbedövning. Jag fick sprutor i halsen och sen skar läkaren ett snitt i halsen och sen i luftstrupen och trädde ner en slang till lungorna. Detta var oerhört obehagligt och efteråt kunde jag inte prata då de inte stängt öppningen ut och jag var så ledsen dels för det och dels för att tracken var så stor. Jag hostade mycket men fick en hatt på tracken som gjorde att jag kunde prata. När Dan och David kom så sa jag att jag fått ett nytt halsband för att inte skrämma David. Veckan därpå så byttes denna till en mindre track på ett liknande sätt och hostan försvann.

I maj började de prata om att jag skulle få åka till Malmö snart och Dan köpte en massa choklad och vi skrev ett fint kort där vi tackade personalen för att de räddat mitt liv. Den 12:e maj fick jag veta att jag skulle flyga hemåt imorgon så vi fick packa och jag blev förvånad hur mycket grejer det var, knappt tre månader innan kom jag till akuten i morgonrock och nattlinne. Jag försökte att säga hej då till personalen och att få dem att förstå hur tacksam jag var för deras hjälp. Den 13:e maj lämnade jag så Östergötland för Skåne och reste hem med ambulansflyg och jag kände ganska pigg. Jag hämtades på Sturup en regntung vårdag med ambulans och anlände till infektionskliniken på Malmös sjukhus.

Vänner på besök

Lördagkvällen tillbringades med Anna, Karin och Cilla och vi känner varandra sedan vi bodde i Älmhult. Dessa underbara människor kom med blommor, choklad, lasagne och bakelser, jag stod för vinet. David var också hemma då Dan var i nya lägenheten och då det snöade så gick Anna ut och lekte med David. Efter en ganska lång tid började vi undra var de var och då stod de utanför då det är en ny kod. Dan kom sen hem och tanken var att han och David skulle ut och äta men vi föreslog att David kunde vara hos oss så Dan kunde få gå ut själv. Samtalsämnena är som vanligt på en mycket ärlig och öppen nivå och det ger så mycket energi att ha dessa fina vänner!

Tack för att ni finns ❤️

David tittar på mina nya händer

David och hans mormor var och hälsade på mig på Orup igår. David har varit lite avig mot mig sista tiden och sa i söndags att han tyckte bara om mamma då hon hade armar och ben. Vi pratade länge om att jag är samma mamma men jag ser bara annorlunda ut. Han ville även veta vad jag gör när jag inte är hemma så jag tyckte att det var dags att komma och hälsa på och som tur väl var så ville min mamma följa med. De fick se när jag gick 50 steg i mina lårbensproteser utan att hålla i mig och sen fick han titta på mina händer som kan öppna sig. David tyckte dock att de var lite läskiga så vi kastade boll istället.

Vad som hänt… uppvaknandet

Vad som hände efter att jag somnat på akuten hade jag ingen aning om. Vaknade till och någon påstod att det var den sjätte mars men det trodde jag inte på. Jag var helt inne i min egen värld och drömmar, dessa var så verkliga så de blev mitt liv. Mina drömmar blev så komplicerade, jag skapade nya världar med nya sätt att styra dessa och jag minns dem vagt. Vissa var ytligare och enklare att minnas, killen som jobbade på sjukhuset och som förföljde mig och försökte ta Dans plats och som infiltrerade hela min familj visade sig sedan vara Dan. En annan dröm var att jag struntat i att gå till jobbet, levt loppan på semester men se ångrat mig och bett min chef om att få mitt jobb tillbaka var en annan ångestfylld dröm. Jag drömde även att vi hade sex barn men jag mindes inte namnen. I verkligheten var detta det plågsamma uppvaknandet som antagligen blev skonsammare av mina drömmar.

I verkligheten så lades jag i respirator på sjukhuset i Malmö och blodförgiftningen spreds sig, mina armar och ben vitnade och blev blåaktiga. Mina lungor fungerade inte, min lever var förgiftad, njurar fungerade endast med dialys och hjärtat sviktade. Min familj hälsade på, min bror tog det illa och blev sjukskriven, min far tog en titt och gick sen ut. Dan och min mor satt hos mig men jag reagerade inte. På lördagen tog en oenig läkarkår beslutet att skicka mig till brännskadeintensiven BRIVA i Linköping. De gav mina chanser att överleva 50 %. Jag klarade mig dit men var i så dåligt skick att jag fick amputera mina ben ovan knäna och mina armar nedanför armbågarna. Fler operationer genomfördes, mina bröst var så angripna så de amputerades, bakterien hade ätit upp halva ansiktet så läppar och halva näsan försvann. Jag hade så stora sår så stora hudstycken fick transplanteras från ryggen till det som fanns kvar på armar och ben. Mitt i allt detta sov jag…

Karin startade en facebookgrupp där hon uppdaterade mina vänner om vad som hände så Dan slapp ringa alla. När jag nu i efterhand läser sidan så tar Karin upp att jag gråter mycket när jag håller på att vakna och alla tolkade detta som sorg över min sjukdom. I verkligheten handlade det inte alls om det för jag hade ingen aning om att jag var sjuk för dessa tårar handlade om en mycket värre sorg. I en mycket stark dröm så var David 3 år och samtidigt 19 år. Jag var hos ögonläkaren och David blev sjuk utanför då han varit på fest dagen innan, vi gick sen hem och David lovade att vara hemma den kvällen men det var han inte. Han rymde och var på Ribban med sina kompisar och alla blev berusade så ingen märkte att David drunknade i en damm. Jag vaknade och grät och trodde att detta var sant och jag kunde inte prata med någon om detta då jag låg i respirator. Det tog ganska lång tid innan jag förstod att detta inte var sant och att min lille pojke mådde bra och var hemma hos mormor och morfar.

När jag sakta vaknade upp så låg jag som sagt i respirator och Dan satt vid min sida varvat med min mor. Jag kunde inte göra mig förstådd så vi fick stava oss fram med en skärm med alfabetet på men jag tappade ofta bort mig mitt i ett ord. De berättade båda om David, jag tyckte de var orättvisa som bara pratade om honom, vi hade ju sex barn. Personalen fick ofta suga slem från mina lungor, byta blöjor och lägga om mina sår men de satt båda kvar. Efter ett tag kunde jag korta stunder använda en talventil och jag kunde göra mig förstådd, jag undrade över David och sedan över räkningarna. Allt var i sin ordning, lovade Dan, David mådde bra, räkningarna var betalda, jag var sjukskriven och hade kvar mitt jobb.

Jag reflekterade inte så mycket över att jag var på sjukhus, det blev så naturligt men jag tänkte bara på att så fort jag kunde andas själv så skulle jag få komma hem. Respiratorn drogs och till min stora lycka så kunde jag andas själv och prata igen. Kuratorn kom in en dag och satte sig ner, hon berättade att mina ben och armar var amputerade, jag trodde henne inte förrän hon visade i en spegel att de tog slut, jag såg dock inte så bra för att mina glasögon var borta, men jag trodde henne. Hon berättade sedan hur mitt ansikte såg ut och sen visade hon i spegeln… jag bad att få vara själv. Jag försökte gråta, men det gick knappt. Dan kom sen in och jag sa att han kommer att få bära mig in i bilen sen och han sa att det gör han så gärna. Va, visste han om detta, ja, sa han, det har jag vetat hela tiden. Han kramade mig och sa att det som hänt har hänt, vi kan bara kämpa nu och det finns proteser så jag kan bli ungefär som innan. Inte helt, men nästan, men, det kommer att ta tid. Där och då bestämde jag mig för att göra allt som står i min makt för att bli bra igen.

Vad som hänt… insjuknandet

Det är inte helt enkelt att sammanfatta det senaste året men det började med en halsfluss i början av februari 2014. Denna sjukdom behandlades med antibiotika och jag var snart tillbaka på jobbet igen. Tidiga morgonar utan många ord, upp och duscha, kaffe och knäckebröd, sambon går sömnigt in i duschen, jag väcker sonen på tre år som inte vill upp, tvingar på honom kläderna, leker en lek om tandtroll så jag kan borsta hans tänder och sen lämna på dagis när det fortfarande är mörkt. Trampar sedan på cykeln till centralen, spelar lite Candy crush innan tåget går till Kävlinge och jag promenerar till mitt jobb på Arbetsförmedlingen. Väl där hälsar jag på kollegorna och loggar in, kollar mail, sitter i DS på förmiddagen, lunch som består av färdigrätt från Ica och sedan möten med arbetssökande och arbetsgivare och sedan samma väg hem. Lagar mat, familjen äter tillsammans, lite prat om dagen, bada sonen, få honom att somna, tv, lägga sig och läsa och sedan somna. En vanlig dag.

Måndagen den 17 februari blev inte sådan då jag vaknade med frossa och Dan fick lämna på dagis och jag sjukskrev mig, jag hann ju inte vara sjuk igen, så mycket att göra! Snart blev jag även dålig i magen och låg i sängen hela dagen. Familjen valde sedan att isolera mig i sovrummet och sov själva i vardagsrummet. Jag kunde inte somna och började kräkas. Härligt, tänkte jag, fler sjukdagar. Ganska snart började mina händer och fötter att domna och jag tog ett varmt bad i hopp om att värma upp dem men det gick inte. När jag skulle ta mig upp ur badkaret så gjorde det så ont på huden, så ont att jag knappt kunde knäppa mitt gamla nattlinne. Jag la mig igen och det var jobbigt och allt kändes helt kass. Efter en stund så kändes det som om tungan svullnade och snart började jag andas häftigt. Jag blev rädd och ropade på Dan som undrade vad det var och jag sa att han måste ringa ambulans. Klockan var nu runt halv fyra den 18 februari och ambulansen kom fort och satte på mig syrgas vilket jag protesterade mot men en barsk ambulansförare fick mig på andra tankar.

Jag gick ner till ambulansen och de försökte sätta en nål i armen men det gick inte och jag hörde dem ringa akuten och lovade att vara där om fem minuter. Jag var lite rädd och undrade om allt blir som vanligt igen men fick inget svar. Väl på akuten så stod det en massa människor och väntade och de lyfte mig av båren och det var som ett väl sammansvetsat team som visste precis vad de skulle göra. Jag fick en massa nålar i kroppen och syrgas. Efter ett tag stannade de upp och en läkare sa att han var hemskt ledsen men jag hade fått blodförgiftning med mördarbakterier och han skulle lägga mig i respirator. Jag förstod inte, kunde jag komma hem snart, eller? Jag hann inte fundera längre för jag sövdes sedan efter att en läkare sagt att jag skulle få sova en stund.

Nya händer

Idag var jag på aktiv ortopedkliniken i Lund och Christian hade mina  nya armar och händer klara. De var tunga men framförallt så fungerade de. Jag trär dem över armbågarna och då sitter det en liten sensor där som skickar signaler från mina muskler så handen kan öppna och stänga sig. Han var mycket nöjd och jag fick en kram då jag skulle åka tillbaka till Orup. Lite lätt uppspelt kom jag till Orup samtidigt som den lätt smaklösa lunchen serverades. Efter den träffade jag min arbetsterapeut och fick visa mina nya proteser och jag övade på att plocka upp saker och räcka dem till den andra handen, ganska häftigt!